Fanny Tengros har alltid haft pennan som främsta medel för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag driver hon Gry Förlag som ger ut starka berättelser med koppling till natur, hälsa och hållbarhet, samt Gry Stories där hon frilansar som lektör och skrivpedagog. Hösten 2021 påbörjade jag ett projekt som gick ut på att jag under 1 års tid skulle tälta regelbundet med mina två små barn. Jag hade aldrig tältat förut, mer än i trädgården som barn (och då smög jag ändå in på natten). Det kanske inte är en så märkvärdig grej, men också det har sin poäng. Jag ville lyfta behovet av naturkontakt. Att det trots sin enkelhet inte alls är så enkelt. Inte nu när mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Jag fick höra att barndomens naturkontakt är direkt avgörande för den naturrelation hon får som vuxen. Och med tanke på vår tids utmaningar i hur vi behandlar jorden ... vad skapar det för förutsättningar för kommande generationer? Jag blev mörkrädd av den ekvationen. Så jag packade vagnen knökfull och begav mig ut. Jag provade att närma mig naturen och reflekterade över vår relation till den. Och så skrev jag en bok om det. En memoar. En vanlig missuppfattning är att en memoar är en biografi, och jag känner mig nedvärderad av den definitionen. Jag vet att det är så mycket mer och just därför älskar jag genren. Kanske också för att jag skrivit dagbok och flödesskrivning under hela mitt liv. Tänk att då ta en sektion från mitt levande på denna jord och skapa bok utav det – det får mig att spraka för fullt: Hur lämnar jag de bästa spåren efter mig? Författarens makt och möjligheter! ”Gå in huset”, gråter min dotter och kastar sig runt. Jag tänker intensivt att det inte går, vi är mitt ute i skogen, somna om, samtidigt som jag vaggar ullpåsen. Mina barn skriker i kapp med varandra och jag undrar, om någon mot förmodan skulle befinna sig på skogspromenad i närheten, skulle tänka om de hörde oss. Barnskrik i skogen. När jag har skrivit på min memoar är jag så inställd på skriva-fiktion-tänket att jag knappt tänker att jag skriver om mitt liv. Det jag tänker är att jag ska berätta en historia, och att jag ska göra det så bra jag bara kan med en läsare ständigt närvarande på axeln. Det är precis vad ett enkelt uttryck om memoarer säger: True stories, well told. Men när jag sedan har skrivit kan jag backa från texten, och även jag läsa mitt liv från andra ögon. Det skapas så mycket, inifrån och ut. Jag förstår än mer människans tidlösa och obegränsade intresse för att skriva och berätta. Att skriva biografi däremot är som att stylta upp händelser på ett smaklöst sätt. Först hände det här, sedan detta, och detta ... Nu drar jag stora penseldrag, andemeningen är att jag vill framföra hur mycket skicklighet det krävs för att berätta om sitt liv på ett tillräckligt intressant sätt. Till skillnad från biografi är det inte händelserna i sig som står i fokus, utan de personliga erfarenheterna som de ger. Precis som med all skönlitterärt skrivande (och jag ska inte undervärdera facklitterärt skrivande heller!), det är verkligen inte enkelt. Det kräver att författaren kan zooma ut. Kill your darlings är nog aldrig så närvarande som vid memoarskrivande. Samtidigt finns dimensionen att skriva på känsla, för att få fram sin ton och stil. Som sagt är det mycket att tänka på. Jag kan vara överanalyserande och perfektionist, men det är ett eget ämne. Något som särskiljer memoar är att händelsen utspelar sig under en begränsad tid från sitt liv och att berättelsen utgörs av ett tydligt tema. Visst kan en memoar sträcka sig över ett helt liv också (även om konflikten som den utgörs av blir den röda tråden), bara det att formen och berättandet är anpassningsbar för att skapa så mycket spänning som möjligt för läsaren. Händelser kan kastas om, uteslutas eller anpassas – allt för att väcka läsarens intresse och hålla sig inom den utlovade tematiken. Så det som inte är relevant eller för historien framåt, det kan läsaren skonas ifrån. Memoar är med andra ord precis som fiktion, bara att det är självupplevt. Så med livserfarenheten är det sedan upp till författaren att använda hantverkets alla knep för att forma den på bästa sätt. Tystnaden, dimman och ljuset över skogssjön den här morgonen spirar likt diffusa flammor och uppfyller mig med så mycket liv. Synen gör mig både upprymd och samlad. Hänförd tar jag in omgivningen där jag står ensam ute på en udde vid en skogssjö, halv sju på morgonen. Om jag närmade mig naturen? Om skrivandet av min memoar tillfredsställde något inom mig? Det får du läsa i boken! Hitta Fanny! Hemsida > www.gryforlag.se www.grystories.se Instagram > www.instagram.com/gryforlag www.instagram.com/grystories
0 Comments
Angela Engström, född 1993. Utbildad förskollärare men som är osäker på livets riktning just nu. För närvarande sjukskriven. Jag har skrivit relativt aktivt i 17 år, då främst poesi, men gillar bara att skriva rent generellt egentligen. Jag skriver så fort jag får chansen. Jag har drömmar om att ge ut både diktbok och bok om min mamma som gick bort -22. Jag skulle säga att jag brinner för orättvisor (eller snarare rättvisor?), jag har skrivit några dikter om sådant också, främst med fokus på feminism och rikedom/fattigdom. En karriärdröm jag har är att vara krönikör någonstans. Jag har levt med psykisk ohälsa hela livet vilket också många av mina dikter handlar om. Mammas död tog hårt på mig men inspirerade mig till att fortsätta skriva och ta tag i mina författardrömmar. "Skriv. Och sluta inte skriva." Ungefär så sa mamma efter att vi hade varit inne på bokhandeln i centrala Göteborg och köpt min första skrivbok med tillhörande penna. Jag var 13 år och hon hade nyligen fått reda på att jag hade börjat skära mig. Hon tänkte att om jag får uttrycka mina tankar och mina känslor ordentligt i en skrivbok, om jag på riktigt börjar skriva ur mig allt mörker - då kanske jag skulle må bättre äntligen. Tack, mamma. Du hade i mångt och mycket rätt. Det var inte pennans eller bokens fel att jag mådde sämre i omgångar. Inte heller ditt. Nu är jag 30 och du är död. Men du hade rätt. Jag mår bättre. Men inte bra. Det är mars 2023, det har gått snart ett år sedan mamma dog. Mitt skrivande går alltid som allra bäst när jag mår dåligt. Och snacka om att jag skrivit mästerverk sedan hon gick bort! Eller egentligen sedan hon blev sjuk. Min bästa dikt från förra året heter "En annan kropp än din". Den handlar om min upplevelse av hennes sjukhusvistelse. Egentligen även om mitt hopp, det där hoppet som inte lämnade mig förrän dagen innan hon dog. Det viktigaste man har med sig in genom sjukhusdörrarna (och ut, på väg hem igen) är hoppet. Utan det kan man lika gärna stanna hemma känner jag. Vi kunde inte visa vår förtvivlan framför henne. Det gick inte - och varför skulle vi någonsin vilja? Vi hade hopp, även de dagar vi inte hade det. För oss och för henne. Jag skrev dagbok nästan varje dag medan hon var inlagd. Hon var inlagd mellan 21 maj och 27 juni förra året. (Ja, det gick väldigt snabbt - stroke är lömskt!) Det blev intensiva ord om intensiva dagar. Vissa inlägg bättre än andra. Trots att jag skrev mest för skrivandets skull kan jag i efterhand bedöma inläggen - känna: "ska de få en plats i min framtida bok eller ej?". Svaret är oftast ja, särskilt när det handlar om boken jag planerar att skriva om mamma. Mammas själ, mammas ord, mammas värme och närvaro, hennes sista dagar. De finns där i mina dagboksinlägg. Det är ju så. Därför har jag väl tvingat mig själv att gilla det jag skriver. För jag har skrivit det för mammas skull. Sedan hon dog har jag dessutom haft hennes ord ekandes i huvudet. Svårt att hata sig själv och sina verk när mamma sitter där inne och säger åt en att skärpa sig. Poesi var det jag direkt fastnade för. Jag kan ibland tänka att jag nog inte kan skriva något annat. (Även om det uppenbarligen inte stämmer.) Poesi, dikter, är för mig något som inte behöver följa regler. Inte i min värld. Mina har alltid haft en fri form. Jag kan inte reglerna, är inte påläst. Jag är en sådan där person som är bra på språk och stavning och dylikt men inte på rak arm kan säga vad adjektiv är för något. Jag är en person som skrivit dikter i 17 år men som ändå inte vet hur man skriver en sonett eller haiku helt regelrätt. Vet ni vad? Det får vara okej. Jag har klarat mig ändå. Jag kan såklart i perioder känna att det vore häftigt att veta mer, vara mer bevandrad inom det området. Men jag är inte en sådan person. Jag gör hellre än lär, antar jag. Just nu sitter jag på två manus. De inväntar mina ivriga fingrar. Jag tar dock en paus från dessa just nu, tills jag känner motivationen i kropp och sinne igen. Det är tunga grejer. Det ena manuset är boken om mamma. Den innehåller dagboksinlägg och dikter om mamma från 2022/2023. Tror det finns några äldre dikter med också. Mitt andra manus består av enbart dikter. Dikterna skrevs mellan 2007 och 2023. Det har blivit många dikter genom åren, men jag sållar friskt bland dem. Det är långt ifrån alla som jag känner mig nöjd och stolt över. Många jag skrev under 2010 och 2011 handlar om ätstörningar och de flesta från 2007 till 2009 handlar om killar/män som bröt mitt hjärta i fler bitar än nödvändigt. Efter 2012 skrev jag lite mer sällan. Under 2014 skrev jag lite mer igen då jag började må sämre ännu en gång. Under 2015 till och med 2019 skrev jag ganska lite jämfört med alla andra år innan dess. Men så kom 2020, med pandemin som blåste in tillsammans med sin vän "depression". En gång skrev jag en dikt om självmord. Jag har skrivit fler än en mörk dikt i mitt liv, definitivt (de flesta jag skriver är mörka på ett eller annat sätt). Däremot skulle jag säga att jag bara skrivit en enda dikt som handlar om ett faktiskt självmord. Jag var nog nere på botten när jag skrev den. Det var nog illa, jag måste ha mått väldigt dåligt. Året var 2010 och jag skrev dikten "Ovilja". Den får mig att rysa än idag. Jag beskriver hur jag står på fönsterkarmen vid ett öppet fönster och tittar ut. Mörkret där nere verkar lockande - hemskt. Jag går till slut ut i intet, faller ner. Där har vi det, en dikt om självmord. Hopplösheten ett faktum. "Min vilja att leva hänger dystert kvar på fönsterkarmen" är slutklämmen. 13 år senare kan jag se tillbaka på den där ledsna flickan och vilja krama henne. Men jag vet att hon kommer lära sig att hantera dessa stora känslor. Dels via skrivandet, dels via terapi och dels via inre sökande och hittande. 2022 var ett år av kaotisk struktur. Ett år som var ett helvete på denna himmelska jord. Jag har ju nämligen även varit så kär som det bara går att vara. Förutom smärta, sorg, självhat och depression har vi ju kärleken som störst morot i mitt skrivande. När jag är kär får jag fram dikt efter dikt efter dikt. Även i sorgen var jag stundvis lycklig. Tack och lov, säger jag. Tack och lov att dessa fingrar fick arbeta sig blodiga över tangentbordet, tack och lov att dessa läppar inte lämnades okyssta. Det gav mig någon slags distraktion. Jag behövde det. Jag behöver det. Skrivandet är för mig A och O när jag bearbetar en relation. Under och efter relationen. Det jag känner i hjärtat går inte att beskriva utan att få ner det i diktform. Kär, det har jag varit mycket i mina dagar. Kär, det lär jag fortsätta vara. Det är väl därför jag har så många skrivböcker. Mycket kärlek att bearbeta. Men också mycket sorg förstås. Min ena skrivbok fick jag av en vän när jag flyttade in i den här lägenheten för ett år sedan. Jag var positiv i början. Pepp. Sedan började jag skriva om mamma. Började anteckna saker läkarna sa till mig i telefonen. Började bearbeta, förbereda mig. Jag bläddrar ibland. Men skippar alltid en viss sida. 27 juni 2022. "Mamma dog idag." Edit: Efter att denna text skrevs har det hänt saker! Angela är nu aktuell med boken "Det här är om dig, mamma". Elisabeth Berglund debuterade den 8:e augusti 2022 med fantasyromanen Eldbarnet som tilldelades Selmapriset 2023. Precis ett år senare släpps uppföljaren Tidens hjärta. Elisabeth bor i Småland med familj och diverse husdjur och är författare på heltid. Jag älskar att skriva. En självklarhet när jag nu valt att göra det på heltid - en dröm som gått i uppfyllelse, men hur ser det ut egentligen? Precis som de flesta andra hade jag ett vanligt jobb. Att skriva var bara en avlägsen ungdomsfantasi. Utbildning, arbete och familj fyllde dygnets alla timmar. Så skulle det ha fortsatt om inte en aggressiv knöl valt att slå rot i min kropp. Allt jag kände till tvärnitade och istället bestod livet av datortomografi, cellgifter och strålning. Det var tufft. Jag kom ut på andra sidan hjärntrött och utmattad och med insikten om att livet är ändligt. Mitt liv tog en ny vändning. Jag började skriva. I fyra år skrev jag på min debut Eldbarnet. Fyra år? Hur kunde det ta så lång tid? Barnen kom självklart alltid i första hand och de mådde inte bra efter det jag gått igenom. Alltså släppte jag ständigt allt för deras skull. Dessutom hade jag inte orken längre. Trots det fick jag ihop mitt manus som min syster och jag gav ut på eget förlag. Härligt! Nu kan jag sätta mig och skriva nästa bok, tänkte jag. En bok om året kan jag väl klara? Det finns ju författare som får färdigt tre-fyra manus om året. Så varför inte? Och här är vad som hände när Eldbarnet kom ut. Som författare måste du lägga tid på att marknadsföra dig själv och din bok. Det gäller även om du är utgiven på traditionellt förlag. Min närvaro på sociala medier var i det närmaste noll. Många som skriver har haft sina konton i åratal innan de blev utgivna. Hoppsan! Jag lärde mig Instagram och Facebook hjälpligt och började posta. Det var läskigt. Ovant, men jag fann härliga nya vänner och roliga och matnyttiga inlägg. Intressant att läsa om andras skrivande, men det tar tid och jag har svårt att begränsa mig. Jag vill ju se vad alla har skrivit - är det inte så man gör? (Nej, har jag fått veta, men inte lärt mig att hantera fullt ut ännu.) Du måste finnas på TikTok också! Ok, jag gör ett konto och lägger ut ett fåtal inlägg där, men inser att det blir för mycket. Jag mäktar inte med en plattform till. Bokmässor och marknader ska besökas. Jag åkte på allt jag kunde hitta. Det var roligt att stå och prata om min bok. Härliga möten och intressanta diskussioner, fast utmattande. Men jag hade läst någonstans att det enda sättet att sälja sin bok är att synas. När läsarna sett omslaget sju gånger så är de redo att kanske köpa. Nu vet jag att jag måste värdera min tid och min hälsa också. Var det verkligen värt det att åka buss en timme enkel väg för att stå inklämd i ett hörn på en stor mässa där ingen gick förbi? Hur ska jag kunna visa min bok för ingen? En enda såld bok vilket hade varit ok om jag åtminstone hade synts. Den lilla lokala mässan däremot gav mig utrymme att möta bokälskare. Jag fick prata på scenen och sålde så småningom elva böcker. Lärdom: åk inte på precis allt utan tänk dig för. Sedan ska det fixas bilder och texter och mailas och funderas och … Listan tar aldrig slut! Så, när skriver jag då? Svaret blev att sätta ner foten och säga stopp. Jag klarade inte att balansera kreativiteten och allt det andra. Skrivandet, det jag älskar, hade hamnat längst ner på priolistan. Jag plockade fram min ingenjörshjärna och gjorde ett schema i Excel där jag fyllde i antal ord varje dag. Den räknade ut om jag låg före eller efter i tidsplanen. Det låter kanske jobbigt och konstigt, men för mig blev det en lättnad. Nu åkte författandet högst upp på listan och allt annat fick komma efter att dagens ord var skrivna. När råmanuset är klart är det minst lika mycket kvar att göra. Det ska skrivas om och redigeras. Omslag ska göras och den otroligt svåra baksidestexten måste komponeras. (Det känns nästan lika svårt som att skriva hela boken.) Sedan är det korrektur och lite mer putsning. Sättning. Mer korrektur. Tryck. En sista koll på tryckoriginalet och sedan kommer belöningen. Lådorna med böcker som levereras och andäktigt packas upp. Tänk att äntligen få hålla sin bokbebis i famnen! I augusti kommer min andra roman Tidens hjärta och förhoppningsvis har jag lärt mig något under året som gått. Nästa bok ska jag väl inte behöva stressa så med? Note to self: börja skriva på nästa bok idag! Bilderna är tagna av fotograf Magdalena Johansson. För fem år sedan letade Helena Ziherl efter en distanskurs under föräldraledigheten. Valet föll på en kurs i Creative Writing på Malmö universitet. Sedan dess är hon fast och har nu läst över tio kreativt skrivande kurser, både på universitet och folkhögskola, har en hel hög med manus i olika genrer och stadier, från idé till ”färdigt för inskick”, går för närvarande en utbildning i förlags- och bokmarknadskunskap och har precis bokat in sina första manusutvecklingskunder. Den gamla drömmen från barndomen om att arbeta med böcker har blivit realitet. Men vad är det egentligen som driver Helenas skrivande? Efter några års skönlitterärt skrivande och en hel drös med kurser, är kanske min största insikt att det aldrig riktigt går att förutse hur mitt skrivande kommer att fungera. Ibland flyter det på utan problem och hybrisen växer sig stor: Det här kommer bli riktigt bra. Jag är den nya Astrid Lindgren, Emma Hamberg, Johanna Thydell. Fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna lever egna liv. De skrattar, pratar i perfekt pitchade dialoger, och gestaltar sig fram över sidorna. Miljöbeskrivningarna målar upp sig lika självklara som om boken var illustrerad i de mest briljanta färger, och inte bestod av simpel svart text mot en ljust grå, lätt flimrande sida. Dramaturgin böljar genom kapitlen och de framtida läsarna kommer att gråta och skratta sig fördärvade medan de vältrar sig i känslor, överraskningar och skickligt utformade vändpunkter. Sedan kommer verkligheten ikapp och varje ord ligger djupt begravt under sekler av ny bebyggelse och måste sprängas fram innan det borstas av bit för bit med de finaste av arkeologiska penslar. Hybrisen spricker som den såpbubbla den alltid varit och – beroende på dess storlek, hur länge den har tillåtits växa – skvätter den antingen ner mig med vemod eller dränker mig i självförakt. Jag slutar skriva. Ser på instagram hur framgångsrika alla andra är. Hen som skriver tio tusen ord om dagen i en vecka och har sitt nya råmanus klart, som hen sedan kommer att redigera på någon månad och publicera inom ett halvår medan de lyckliga fansen jublar. De där två som aldrig gått en endaste skrivkurs och träffades av en slump över grönsaksdisken, bestämde sig för att skriva tillsammans och nu slänger ur sig bästsäljare efter bästsäljare, och ja, jag har läst de flesta av böckerna och de ÄR bra. Eller hen som kommer ut med en bejublad och prisad debutroman i en ålder när jag själv åkte som au pair till Genève för att förbättra min franska och inte hade en tanke på att författare faktiskt var ett yrke och inte en gudagiven förmåga. Jag jämför mig trots att jag vet att sociala medier inte visar hela sanningen. Sjunker djupare ner i det mörka hål jag själv grävt. Tänker, vem tror jag att jag är, och varför skulle jag, och visst är det dags att skaffa ett ordentligt jobb nu och begrava dessa orealistiska drömmar en gång för alla. Bli vuxen. Igen. En dag går. Kanske två. Möjligen tre. Texten pockar på uppmärksamhet. Karaktärerna bråkar och stångas i hjärnan. De vill inte vara där längre, de vill glida över skärmen natten lång och in i den tidiga morgonen. Sömnen försakas ännu en gång, men själen myser. Det spelar ingen roll att bokstäverna måste värkas fram, att meningarna inte vill infoga sig i helheten, att slutmålet skimrar längre och längre bort för varje ord som bankas ut. Jag älskar det här. Har aldrig känt mig lika levande som när jag skriver. Jag må sitta inklämd mellan köksbordet och köksfönstret, med ett svalt drag i ryggen, dålig belysning och en axel som helst skulle köra yoga dagligen – jag har ändå aldrig varit lika tillfreds som nu. Carl-Johan Vallgren svarade i en intervju med Maria Küchen att han skulle ta livet av sig ifall han inte skrev. Lika drastisk är inte jag, men sedan jag skriver på allvar har jag insett att livet utan berättandets härliga konst helt klart vore mycket mindre brinnande, mindre intressant, mindre allting. Futtigt. Livet vore futtigt. Och en sak har han rätt i, Carl-Johan Vallgren, ”vi författare fortsätter att skriva mot alla odds”. Citat tagna ur Maria Küchens intervju med Carl-Johan Vallgren, publicerad i Küchen, Maria Att skriva börjar här – Version 2.0, Ordfront, Stockholm, 2007, s. 113-116. Malin Locke är född 1991 och uppväxt på den halländska landsbygden på gränsen mellan Falkenberg och Halmstad. Hon lämnade sin tjänst som Kulturproducent på det lokala stadsbiblioteket för att satsa på sin dröm att bli författare. I juli 2023 släpps hennes debutroman Aurora – konstnärinnan på slottet hos Bokförlaget Nona som e- och ljudbok. Jag skriver historisk romance. När jag var liten och såg öppningsscenen i den cheesiga filmen Romancing the Stone där en Romance-författarinna skriver sin bok, tänkte jag ”Så vill jag skriva!”, detta gjorde sig påmint när jag flera år senare läste Simona Ahrnstedts debutroman Överenskommelser. Hon hade skrivit något jag alltid velat läsa men som jag inte vetat att jag saknat. Men hur skriver en historiskt? Om en inte råkar vara historiker? Jag tänkte dela med mig av lite tips på hur jag genomför research, något jag gärna velat ha hjälp med när jag började skriva. Istället fick jag utveckla min egen metod. Jag hoppas den kan hjälpa dig med din research. Inte för att säga att mitt sätt är det enda eller korrekta sättet utan det är tekniker som fungerar för mig, testa dig fram och ta endast till dig de tips som resonerar med dig och ditt sätt att arbeta. När jag börjar arbeta med ett manus vet jag redan från början vilket århundrade jag vill skriva om, det gör antagligen du också. Min första bok Aurora – konstnärinnan på slottet, utspelas till exempel under slutet av 1700-talet. Jag var väldigt sträng mot mig själv till en början och läste igenom enorma historieböcker om hela århundradet, men du kan göra det enklare för dig själv genom att följa tipsen nedan.
Det hjälpte mig att bara strosa runt bland historieböckerna på det lokala stadsbiblioteket för att hitta vad jag sökte. Det är också onödigt att köpa hem en massa litteratur som du endast kommer att läsa för manusets skull.
Min bok handlar om en konstnärinna som arbetar på ett slott, där möter hon en kartograf från Kanada. Därför behövde jag läsa på om akvarellmålning, arkitektur, kartografi och Kanadas historia för att kunna skriva. Dock ingick mycket mer research för att få ihop hela boken, jag läste om dräkthistoria, mathistoria, knölpåkning, musikhistoria, ostindiska kompaniet, historiska skepp osv. Bli inte förskräckt, all research görs inte på en gång utan jag börjar med grunderna som jag är medveten om att jag behöver kunna, sedan dyker det upp överraskningar längs vägen.
Ska dina karaktärer petas in i den exakta världen som existerade just då? Eller hittar du på vem som styr landet eller den politiska situationen? Jag gillar att smussla in verkliga människor och händelser i mina berättelser, till exempel letade jag upp en juvelerare vid namn Hafverin som bodde i Göteborg på 1700-talet och även en läkare som arbetade på Sahlgrenska, men jag hade lika gärna kunnat hitta på dem. Det är helt upp till dig hur mycket du vill grotta ner dig. Verktyg för att genomföra din research
Jag hoppas detta hjälper dig att komma igång, och tack så hjärtligt för att du ville läsa mitt gästblogginlägg! Skicka gärna ett meddelande på instagram om du har fler tips på hur du genomför din research. Annelie Mannerström är född 1984 och uppvuxen i Göteborg, men bor numera i Huskvarna med sina två barn. Till vardags jobbar hon med informationssäkerhet på ett energiföretag. Annelie debuterade den 14/2-2023 med sin romantiska feelgood ”Ingen konst att falla för dig” på Seraf förlag. Boken utspelar sig i Göteborgs konstvärld, och handlar om att våga öppna sitt hjärta och släppa taget om det förflutna. Planen var att bok nummer två skulle vara färdig nu. Eftersom jag skriver en serie (om än med fristående delar) så hade jag tidigt en ambition om att få ut böckerna med ungefär ett års mellanrum. Tajt tidsplan, jag vet, men eftersom jag redan halvvägs in i råmanusskrivandet av första boken hade detaljerade synopsis för både bok två och tre så borde det ändå fungera! Tills livet kommer emellan ... Alla har väl hört talas om andra boks-ångesten vid det här laget, och jag vet inte riktigt om det är det jag känner. Jag är inte orolig för om bok nummer två kommer bli väl emottagen (det borde förmodligen göra mig nervös, men vi lyfter inte på den stenen just idag). Jag är inte heller orolig för vad bok nummer två ska handla om, pga ovan nämnda synopsis. I stället är jag orolig för när jag ska hitta min skrivtid. För när livet kommer emellan och man tvingas prioritera så går ju familjen givetvis först. Kanske räknas det ändå som andra boks-ångest? Skrivtid kan förstås alltid vara svårt att hitta, även om man inte har mycket annat som händer runt omkring. Av någon anledning är det så lätt att nedprioritera skrivtiden, prokrastinera och skjuta upp – göra annat som känns viktigare. Jag läste nyligen ett skrivtips av Fredrik Backman som gick ut på att tänka på sitt skrivande som ett ”jag ska bara ...”. Det tror jag på! Jag ska bara skriva ner den här dialogen innan jag bär ut soporna. Den där ”jag ska bara ...”-skrivtiden blir därmed dels av, men blir också gärna förlängd till ännu ett ”jag ska bara ...” och plötsligt har man skrivit betydligt längre tid än man planerat för. Ett annat sätt att sno åt sig lite skrivtid är att utnyttja annan tid som ibland uppstår. Härom veckan satt jag utanför en bokhandel och signerade min debutbok. Det var första gången jag befann mig i en sådan situation, och eftersom bara tanken på att sitta där ensam och övergiven i två timmar gav mig ångest så kom jag förberedd med anteckningsbok och penna. Att se en ensam författare med näsan i mobilen gör väl ingen människa sugen på att köpa hens bok, men en författare som sitter och skriver – det känns ju till och med trovärdigt! Sagt och gjort. Så vad skrev jag på då? Nästa bok? Inte alls. I stället spann hjärnan i gång på tanken att skriva en historia mellan böckerna. Om första boken är nummer 1 och andra boken är nummer 2, så ville jag nu skriva en 1,5. Något kort och lättsamt, en liten brygga mellan de två böckerna. Om jag sålde några böcker? Ja vars, en och annan. Målet med att sitta där utanför bokhandeln var främst att synas, och att öva på att befinna mig i en sådan situation. Men den stora vinsten med den stunden var att jag gick därifrån med synopsis till en novell. Jag har ännu inte börjat skriva på den, men så fort råmanus för bok två är på plats och skickats till testläsare så kommer jag kunna sysselsätta mig med novellen. Och eftersom jag vet vad bok tre ska handla om, så har jag ett embryo till en idé för en novell 2,5 också – bryggan mellan bok två och tre. Här alltså några tips på vad man kan göra mellan boksläppen: försöka kränga böcker, synas i olika forum och inte minst skriva på nästa bok. Och förstås allt annat som hör livet till, för livet stannar – tyvärr, samt hör och häpna – inte upp bara för att man råkat bli författare. Hitta Annelie!
Instagram: https://www.instagram.com/anneliemannerstrom/ Facebook: https://www.facebook.com/mannerstromannelie Jessica Lincke, 31 år och arbetar som lektör och författare till 3 utgivna böcker och ett flertal noveller. Hösten 2023 släpps min fjärde bok – Tormentum – patient 7 – som handlar om en mänsklig studie som går för långt. Efter en lång bakgrund som utbildningsinriktad föreläsare inom patientbemötande och patientsäkerhet sadlade jag om och blev thrillerförfattare. Jag hade ägnat flera år åt att resa landet runt och föreläsa för myndigheter, organisationer och högskolor om traumarelaterad stress och patientbemötande. Responsen var fantastisk och jag trivdes på jobbet. Men efter två utgivna böcker på ämnet patientskador kom jag till en punkt då jag kände mig färdig med fakta och var redo för fantasi. Amerikanska skräck- och thrillerförfattare har fascinerat mig sedan barnsben eftersom de ofta inkluderar en komplexitet som inte är lika vanligt inom svensk litteratur. Nu kunde jag ta mitt eget läsande, blanda det med mina kunskaper om psykologi och beteendevetenskap och göra det jag älskar – att berätta påhittade historier, för att skapa spänning som får dig att hålla andan. Men jag ville göra det på mitt sätt, skriva boken jag själv hade velat läsa, och för att lyckas med det behövde jag skapa en helt ny berättarröst. Jag studerade skrivkonst och kreativt skrivande, pluggade dramaturgi och läste tonvis med böcker. Jag skrev, strök och skrev om. Jag funderade, planerade, skrev nytt, skrev bättre, skrev snabbare. Det handlade egentligen inte om att bli thrillerförfattare. Det handlade om att bli den författare jag länge drömt om. Den som skriver på rutin, dagligen. Den som inte förlitar sig på inspiration eller att skriva ner alla idéer som dimper ner i huvudet. Efter alla år som föreläsare visste jag att det går att träna upp hjärnan att komma ihåg de bra grejerna, och för att få till rutinen behövdes inte bara disciplin utan framför allt ett långsiktigt tänkande. Vad ville jag känna i framtiden? Jag ville göra det enklare för mitt framtida jag genom att göra aktiva val idag. Genom att inte skjuta upp, inte vänta, inte välja bort skrivandet. Det var läskigt den där första gången jag fick en blixtidé mitt i natten – något som skulle inkluderas i manuset, stärka det – och medvetet inte skriva ner idén utan istället somna om. Tänk om jag glömt idén imorgon? fanns såklart i bakhuvudet. Men jag lät bli att anteckna idén den gången och nästa gång, och för varje gång blev det lättare att komma ihåg de bra grejerna. Att skriva 1000 halvbra ord om dagen är för mig inte samma sak som att skriva 100 riktigt vassa ord om dagen. Trasslig, långdragen redigering hade jag allt för mycket erfarenhet av, och genom att skriva smart från start förenklades min redigeringsprocess. Genom att inte tvinga fram ett visst antal ord kom rätt ord mer naturligt, och genom att lita på att de bra idéerna stannade kvar slapp jag trilskas med plot holes, svaga premisser och timmar av jobbig redigering. Men det behövdes såklart fler förändringar än att skriva dagligen. Jag gjorde en livsstilsförändring, rätade ut en kurvad ryggrad med styrketräning, klev upp klockan 5 på morgonen även de dagar jag inte kände för det, slutade röka, började meditera, och sist men absolut inte minst; jag började nätverka. Genom att träffa och prata med andra som skriver breddades mitt perspektiv och känsla av samhörighet, och det har varit guld värt. Jag gick på föreläsningar om marknadsföring och lärde mig att intuitivt se vem min målgrupp är. Den psykologiska thrillern RENINGSELD är den första delen i en bokserie om svek, hämnd och manipulation. Boken släpptes hösten 2022 och slog säljrekord på Bokmässan i Göteborg. Mina läsare har jämfört min berättarteknik med både Kepler, Minette Walters och Stephen King – detta trots att jag tidigare inte läst vare sig Kepler eller Walters. Eftersom mitt skrivande influerats av utländsk litteratur och kunskaper från min karriär är mina thrillers nyanserade. Böckerna är skrivna till dig som gillar psykologi, komplexa karaktärer och fartfylld spänning. Att sitta som på nålar när du läser är någonting positivt och det är just därför som RENINGSELD passar dig. En bok med flera lager och en knivskarp röd tråd. Hitta Jessica! Hemsida: https://jessica-lincke.com/ Instagram: https://www.instagram.com/forfattare.jessicat/ Facebook: https://www.facebook.com/FORFATTARE.JESSICAT Gästbloggare: I MINA BÖCKER ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER OCH DÄR TAS ALLTID BARNETS RÖST PÅ ALLVAR12/3/2023 Linda Wahlund är socionom i grunden och vidareutbildad inom psykoterapi och biblioterapi. Till vardags arbetar hon som skolkurator, men också med skrivande och läsande i olika former. Både i yrkeslivet och skrivandet är barnets röst det viktigaste. Linda skriver böcker för barn och unga, där relationer och teman som barn och unga kämpar med, står i fokus. Linda debuterade 2020 och har sedan dess gett ut fyra böcker, två för 9-12 åringar och två för 12-15 åringar. När jag skriver, vill jag möta läsarna på samma sätt som jag möter de elever jag har samtal med. På stort allvar, bekräfta, benämna, lyfta och inte undvika svåra ämnen. Så många gånger har jag mött barn som känner sig ensamma i svåra situationer, de upplever att de inte har någon att prata med eller fråga och ett återkommer tema de vill prata om är döden. När min egen son var nio år hittade jag honom, gråtandes, inne på toaletten. Under flera veckor återkom gråten och han stod inte ut med tanken på att vi ska dö, att han ska dö. Hur gör man? Hur känns det? Vad händer sedan? Det här väckte även en viss dödsångest inom mig och det var då jag bestämde mig för att skriva om döden. På allvar. Hela vägen ut. Tanken som kom till mig först var att jag ville skriva en bok om en ung flicka som snart ska dö, men hon kan inte dö förrän hon kommit på ett sätt att säga hej då till sin bästa vän på. Den tanken blev sedan till en hel bok. Så många gånger innan jag skrev Den som måste döden dö och Den som måste livet leva, har jag hört vuxna säga att de absolut inte vill prata om döden och speciellt inte med sina barn. Ännu oftare har jag hört det efteråt. Men jag vill att vi ska prata mer om döden, det är en naturlig del av livet och hur mycket vi än vill skydda våra barn, så är det inte ett skydd att undvika vissa ämnen. För barn vill prata och läsa om döden. Att vi en dag ska dö, det är premissen för livet. Men det är också bara en enda dag vi ska dö, alla andra dagar ska vi leva. Att skriva Den som måste döden dö, var en speciell upplevelse. Jag vågade gå djupare in i mig själv och använda mer av mina egna tankar och känslor och också låta karaktärerna i boken möta svåra situationer. Det var en stundtals svår bok att skriva, men också väldigt fin. Jag ville trots det svåra ämnet, inge hopp och liv, även om döden är nära. I samtal med mitt förlag beskrev jag en tanke jag hade, att skriva en systerbok som handlade om bästa vännen som blir kvar. Hur gör hon för att kunna leva livet igen, när saknaden är så stor? Förlaget önskade då att jag skulle skriva och ge ut böckerna samtidigt. Så blev det. Jag ville också gestalta biblioterapi i mina böcker. För mig har böcker alltid varit magiska, ända sedan jag började att läsa som 4-åring. Jag har gång på gång upplevt kraften i skönlitteratur och när jag första gången mötte begreppet biblioterapi, då förstod jag hur jag skulle få ihop mitt eget yrkesliv – socialt arbete, böcker och skrivande. Inom biblioterapi är det boken som är terapeuten, det är orden som gör något inom oss. De kan trösta oss, plåstra om oss, roa oss, hjälpa oss förstå både oss själva och andra bättre, ge oss ord på sådant vi ännu inte kunnat formulera själva, få oss att se att vi inte är ensamma om det vi varit med om. Min erfarenhet är att just skönlitteratur har en speciell förmåga att avväpna oss. Det är som att vi kan tillåta oss att vara mer öppna, för det är ju bara på låtsas – men det går rakt in i oss och kan också hjälpa oss att vara lite mer lekfulla i vårat eget liv. I Den som måste döden dö blir en bibliotekarie viktig för flickan som snart ska dö. Varje dag kommer hon och läser olika böcker för flickan, som hjälper henne att våga tänka och känna och acceptera att döden nu snart är här. För mig var det viktigt att barnets röst hördes högst och att hennes önskan gick före alla andras. Det är allt för ofta i det verkliga livet som barns röst inte hörs eller tas på allvar. Men i mina böcker är det jag som bestämmer och där tas barnets röst alltid på allvar. För över tjugo år sedan började Lena Gripenblad skriva på sin debutbok, fantasyromanen ”Fabelonia – Den magiska sajten” - en blandning av nutid och saga, vardag och magi. Till slut gav hon ut boken på eget förlag och fick hem sin första bokleverans från tryckeriet lagom till jul 2021. I det här inlägget reflekterar hon över varför författare ofta väljer att utsätta sina unga huvudpersoner i barnlitteraturen för ensamhet i olika skepnader. När min dotter var sex år kröp familjen upp i soffan för att ha filmmys och titta på ”Hitta Nemo”. Vi hade inte tittat lång stund när dottern bröt ihop. Det var scenen när Nemos mamma blir uppäten som hade knäckt henne. En tid senare blev det samma förtvivlan när vi tittade på Björnbröder. Starka och engagerade känslor i en liten kropp. Jag började vara än mer förutseende i valet av barnfilmer och fick upp ögonen för hur vanligt förekommande temat att förlora en förälder, eller i värsta fall båda två, är i barnfilmer och barnlitteratur. Förutom Nemo och björnungen Koda ovan, har vi Simba i Lejonkungen, Bambi, Pippi Långstrump, Harry Potter, Elsa och Anna i Frost, Tarzan, Mowgli och många fler. Själv hade jag inte reflekterat över detta tidigare. Vid den här tidpunkten hade jag dock sedan ett par år tillbaka skrivit på min bok Fabelonia, den första delen i fantasyserien Den magiska sajten. Handlingen kretsar kring en magisk webbsida som fungerar som en portal till en annan värld. Den sajten råkar 13-årige Martin snubbla över och hamnar plötsligt i landet Fabelonia. Där blir han vän med Noni, en förvildad prinsessa med magiska förmågor, och tillsammans råkar de in i spännande äventyr som spänner över båda världarna. Jag insåg plötsligt att jag hade gjort samma sak! Huvudpersonen Noni hade inga föräldrar kvar i sin närhet. Hennes pappa hade försvunnit innan hon föddes, och hennes mamma blev bortrövad av de fasansfulla dracotaurerna på Nonis femårsdag. ”Varför hade jag gjort så?” frågade jag mig. Och jag konstaterade att hennes föräldrar faktiskt stod lite i vägen för den Noni som jag ville skapa i berättelsen. Med föräldrarna kvar skulle Noni inte alls ha samma möjlighet att vara den fria, självständiga tjej som kom och gick som hon ville och som huvudstupa kastade sig in i äventyr. Men varför då? Är vi vuxna så måna om att skydda våra barn från faror, att de går miste om chansen till äventyr? Naturligtvis måste vi i verkligheten se till att barnen aldrig råkar ut för något som kan skada dem, men det är ju just dessa farligheter som gör handlingen i böcker och filmer så spännande och engagerande! Inte konstigt då att en massa föräldrar i böckerna får kliva av scenen för berättelsernas skull. De andra huvudpersonerna i min bok, då? Martin från vår tid, fick behålla sin familj med mamma, pappa och lillasyster. Jag kände aldrig att de hindrade Martin på samma sätt som Nonis föräldrar kunde ha gjort. I Fabelonia går tiden fortare än i vår värld, så Martin var aldrig borta särskilt långa stunder när han begav sig dit. Det var sällan som hans föräldrar hann sakna honom under den tiden. Och bara genom att passera över till den magiska världen, frikopplade han sig på sätt och vis från banden till vår egna värld. Detta med att frigöra barnet från sina föräldrar är ju också ett tacksamt sätt för att ge läsaren en stark medkänsla för det ensamma barnet. Just för att de flesta av oss, både barn och vuxna, kan sätta oss in i känslan av en sådan förlust. Men det finns ju också andra varianter på temat Ensamhet i barnlitteraturen. Brist på vänner, mobbning eller kanske bara en inre känsla av utanförskap som läsaren får en exklusiv inblick i. Också detta för att väcka empati och engagemang för huvudpersonen. I min bok blir Martin ansatt av Jacke, ledaren för Tuffa gänget. Den mystiska Webbhäxan, hon som har programmerat den magiska sajten, saknar sina föräldrar när de båda jobbar som läkare på oregelbundna tider. För att fly ensamheten distraherar hon sig med sitt kodande. Så tänk vilken stark kraft den ofrivilliga ensamheten kan vara! Vem skulle inte göra vad som helst för att komma bort från den känslan? I bästa fall kan den göra oss kreativa, beslutsamma och framåtsträvande. Egenskaper som passar perfekt för en litterär hjälte som ska göra stordåd i sin berättelse. Till slut kommer jag dock fram till att ett visst mått av ensamhet, sorg och saknad kan behövas för att få en bra dynamik i berättelsen. Att balansera upp alla roliga, mysiga, spännande och segervissa stunder i en bra bok. Därför kommer vi nog att fortsätta stifta nya bekantskaper med flera ensamma barn i framtida böcker. Stackars små! 😊 Hitta Lena! Hemsida > https://www.fabelonia.se/ Facebook > https://www.facebook.com/fabelonia.se Instagram > https://www.instagram.com/fabelonia.se/ Maria Bouroncle debuterade 2018 med Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Boken har översatts till engelska, finska och nederländska, samt använts i litteraturundervisningen på såväl Göteborgs Universitet som University of California i Los Angeles. I mars 2022 publicerades den fristående fortsättningen Flickan med en lapp om halsen – Historien om ett finskt krigsbarn. Fotograf: Lars Ardarve Solen lyser från en klarblå himmel precis som den brukar göra i södra Kalifornien. Trots att jag bott nästan tjugo år på USAs östkust i landets huvudstad, känner jag mig mycket liten när jag kliver in på universitetsområdet i Westwood den 27 oktober 2022. Med över 45 000 studenter känns University of California in Los Angeles (UCLA) som en stad i staden och det är inte bara värmen som får mig att svettas medan jag försöker hitta rätt bland en mängd tegelröda byggnader från början av förra seklet. Med drygt trehundra utbildningar och tjugosju nobelpristagare räknas UCLA till ett av världens bästa universitet. På väg mot Royce Hall hinner jag ångra mig rätt många gånger att jag tackat ja till att gästföreläsa om min roman Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Dr. Patrick Wen som bjudit in mig visar sig vara en solbränd, ung man i säckiga jeans. Han ansvarar för kursen Scandinavian Crime Literature på institutionen för European Languages and Transcultural Studies och presenterar sig som Pat när vi tar i hand. Under en termin läser hans studenter true crime och traditionella deckare från Skandinavien och diskuterar om exempelvis Henning Mankells karaktärer säger något om vår kultur, identitet och ideologi. Under hösten 2022 är Tom Elletts engelska översättning av min debut, It Came to Me on a Whim – The Story of Ingeborg Andersson, Child Murderess, obligatorisk kurslitteratur i detta förnämliga sällskap. Medan jag tar fram min dator och håller tummarna att studenterna inte ska somna, funderar jag på hur en civilekonom som inte kan något om litteratur kunde hamna här. Möjligen såddes ett första frö redan för drygt femton år sedan när jag anmälde mina barn till Svenska skolan i Washington DC? Varje lördag mellan klockan nio och tolv tvingade jag dem att delta i svensk historie- och geografiundervisning mot löftet om fri fika på rasten. Tillsammans med andra svenska föräldrar hade jag engagerat mig i skolans arbete. På vår fritid sökte vi bidrag till läromedel och studieresor ur diverse stiftelser som hängt med sedan den svenska immigrationens storhetstid och bakade kladdkakor och kanelsnurror för att samla in pengar och muta våra barn. Vid den här tiden hade jag ännu inte börjat skriva skönlitterärt; som heltidsanställd på en internationell utvecklingsbank handlade mina skriftliga alster mest om resultatredovisning till olika givarländer. Men kanske började det där författarfröet gro när jag som Svenska skolans styrelserepresentant började delta på Svenska Institutets årliga språksymposium för lärare och forskare i svenska på amerikanska universitet? Plötsligt blev föredrag om allt från gotik och realism i Selma Lagerlöfs prosa till svårigheten att översätta Jonas Hassen Khemiri till engelska, samt läsning av texter utifrån ett ekologiskt eller etniskt perspektiv min nya passion. Även om jag fått reda på historien om Ingeborg – min mormors syster som dränkte sina tre små barn 1929 – redan i slutet av 1990-talet, var det inte förrän hösten 2014 som jag började gräva i arkiven. Jag försökte förstå hur en släkting jag känt så väl som barn kunnat begå ett så fruktansvärt brott. Snart blev jag så besatt av Ingeborgs öde att jag var tvungen att få ned hennes berättelse på papper. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Först efter flera kurser i kreativt skrivande, samt många omskrivningar och refuseringar senare, publicerade det danska förlaget Saga Egmont min debut i december 2018. I samband med att Det kom för mig i en hast publicerades sa jag upp mig från mitt arbete på Inter-american Development Bank i Washington DC och flyttade tillbaka till min hemstad Göteborg. Där påbörjade jag en intensiv rundringning till bibliotek och bokhandlare. Om någon mot förmodan lät mig komma på besök för att föreläsa eller signera, lyssnade oftast endast en handfull åhörare på min berättelse. De flesta besökarna bad mig om hjälp att hitta papper och pennor i tron att jag var en av bokhandelns anställda. Men i maj 2019 hade jag turen att träffa Therese Svensson, doktorand på Göteborgs Universitet. Hon modererade mitt och historikern Helena Hagelins samtal om barnamord på Textival Litteraturfestival i Herrljunga. Therese tyckte att det var lätt att utläsa maktrelationer ur min bok och frågade om hon fick använda den i sin kurs ”Litteratur och intersektionalitet”. Hösten 2019 blev Det kom för mig i en hast obligatorisk litteratur på Göteborgs Universitet. Det skulle dröja ytterligare tre och ett halvt år tills boken släpptes på engelska, men slutligen står jag framför en grupp amerikanska studenter på UCLA. Jag tar mig igenom föreläsningen utan alltför stora missöden, visar filmaren Carl Eneroths prisbelönta dokumentär ”Barnamörderskan i Vesene” som bygger på min bok och bjuder in till frågor. Studenterna är pålästa och det blir en intressant diskussion. Endast en cool kille i raden längst bak somnar och jag lämnar salen med betydligt lättare steg än jag kom. Hitta Maria!
Hemsida > www.mariabouroncle.com Facebook > www.faceboook.com/mariabouroncleauthor Instagram > www.instagram.com/mariabouronclewriter Goodreads > https://www.goodreads.com/author/show/18764393.Maria_Bouroncle LinkedIn > https://www.linkedin.com/in/maria-bouroncle-3318a84 Minna är 35 år, mamma till 4 och outgiven. Hennes fantasymanus om Rufus har hon skrivit på i nästan 20 år. Äntligen är alla detaljer och trådar klara i serien som kommer ha 8 delar. Här är hennes skrivresa. Drömmen om att bli författare kom långt innan jag kunde alfabetet (så jag hittade på mitt egna och tvingade mamma läsa). En dag kom en författare på besök i skolan. Äntligen skulle jag få konkreta tips på HUR man blir författare! “Hur många här inne drömmer om att skriva en bok?” Några av oss räckte upp handen. “Då kan ni sluta drömma. Bara så ni vet finns det tillräckligt med författare och det är omöjligt att bli utgiven." Jag grät mig själv till sömns den natten. Men jag gav inte upp. När jag var 10 år vann jag en skrivartävling och känslan av att någon annan läst (och gillat) det jag skrivit var större än vinstpengarna. En glöd tändes inom mig. Det kanske inte var omöjligt ändå? Efter en rad jobbiga händelser i mitt liv som toppades med pappas cancerbesked skrev jag mitt första manus när jag var 15 år. En självbiografi som jag förstått i efterhand enbart var terapeutiskt. Idiot som jag var då skickade jag in mitt råmanus till Norstedts. Den eufori jag kände när mitt refuseringsbrev kom eldade på min dröm. En riktig förlagsperson hade läst mitt manus! (Tror inte jag behöver tillägga hur glad jag är idag att det faktiskt blev refuserat.) På gymnasiet fick vi en uppgift “skriv vilken text du vill”. Läraren ångrade sig nog när jag en vecka senare kom med mitt första skönlitterära manus på 300 sidor … Helt oredigerat. Framtiden var utstakad. Jag skulle bli kurator, hjälpa barn som for illa och på fritiden skulle jag skriva. I gymnasiet träffade jag mannen i mitt liv, Anton. När vi varit tillsammans en vecka dör pappa plötsligt i sviterna av sin cancer. Mitt liv rasade samman. Jag som tränade 10-13 gånger per vecka slutade tvärt. Jag slutade läsa och jag slutade skriva. Lite visste jag då att det bara var startskottet på året då 10 av våra nära och kära skulle dö ifrån oss. Antons pappa dog också och han blev föräldralös. All fokus var på att överleva. Drömmar fanns det inte utrymme till. Till en dag då Rufus kommer till mig. Min rödhåriga huvudkaraktär som varit med mig sedan jag var 18 år. Kanske kunde det bli något på riktigt? Jag visste att det var en fantasyberättelse trots att jag inte läst fantasy sedan jag var liten. Jag höll på med eldkonst och undervattensrugby innan pappa dog och just de två elementen har alltid varit viktiga för mig. Så elementen skulle ha en stor betydelse i min berättelse. Jag skrev klart och skickade in. Fick en positiv refusering med orden “Hade inte likheter med Harry Potter funnits hade vi gett ut det.” Harry Potter? Jag som inte läst en enda bok (och bestämde mig för att inte göra det heller förrän jag blir utgiven). Samma månad som min första son föds händer en av mitt livs värsta trauman. Min närmsta chef misshandlar mig grovt och ofredar mig. Där låg min son i min famn, med eldrött hår, helt perfekt och så efterlängtad men jag var trasig. Första året som ska vara fyllt med bebisgos, promenader och skrivande ersattes av polisförhör, advokatmöten och rättegång. Det kändes inte som jag vunnit när domen kom för jag såg bara vad jag förlorat. Men en dag slår det mig hur lik min son var min inre bild av Rufus. Långsamt skrev jag om manuset och skickade in. Skrev om och skickade in. Mellan inskicken skrev jag andra typer av manus. Både barnboksmanus, deckare och ett humoristiskt (som var långt ifrån roligt). Plötsligt en dag får jag ett mail. Ytterligare ett refuseringsmail tänker jag och öppnade. “Tack för förtroendet att få läsa ditt manus. Vi har gått igenom manuset.” Samma som vanligt … Men sedan läser jag vidare: “Det är välskrivet och bra. [...] gärna vilja erbjuda dig utgivning.” Utgivning? Skulle Rufus äntligen finnas för fler än bara mig? Men snart försvinner drömmen bort igen. Ett par månader efter håller Anton på att dö framför oss. Medan han akut åker till sjukhuset står jag på parkeringen med tre traumatiserade barn. Allt mitt fokus är på min familj. All stress på jobb och hemma för att jag springer in i väggen och ger upp allt som har med skrivande att göra och tackar nej. Min hjärna fungerar inte längre. Sen kom Bonnier Carlsens stora manustävling. Mitt manus inte skulle ha en chans. Jag väckte Anton en dag, full av eufori och sa “Jag ska skriva om hela Rufus!”. “Igen?!” sa han och suckade. “Nej, jag ska slänga hela mitt manus och börja om!” Han trodde att jag skämtade men samma dag raderade jag allt och började om. Nu var jag något på spåren, det hade aldrig känts så här bra! Sista dagen för inskick skrev jag sista punkten och skickade in. Trots att det bara var ett råmanus men jag kände mig som en vinnare. När jag hittade Bookstagram slog det hål på myten att “ingen kan bli utgiven, det finns för många”. Var och varannan dag skriver någon på kontrakt och jag blir lika lycklig varje gång. Deras dröm har blivit uppfylld! Och det är inte omöjligt för någon. Ge inte upp. Om du vet att du har en unik berättelse kommer den bli utgiven förr eller senare. Skriv om, anlita lektör och försök fundera på varför du inte blev antagen förra gången. Och gå med i Bookstagram som kryllar av peppande människor. Jag tror på dig! Författaren Elisabeth Lendelund skriver fiktion på allvar, driver flera olika företag och bor naturskönt i Skåne. I det här inlägget bjuder hon på tankar om skrivkonsten, livet och friheten. När du skriver finns inga begränsningar, du är fullkomligt fri och kan spränga alla fördämningar, öppna alla lås, bygga vilka hus och vilka världar som helst. Du målar med vilka färger du vill, och du är inte längre instängd eller begränsad. Likt en konstnär som målar det omöjliga kan du skriva det omöjliga! Vad du inte kan åstadkomma med ord, ligger enbart hos dig! Glöm aldrig det! Det skulle kunna vara mina sista ord till någon närstående som har skrivandet inom sig. Vem är jag och varför ser jag skrivandet som en nyckel till en oändlighet av dörrar? Jag heter Elisabeth Lendelund och så kommer vi till det där med vem man är. Är man sin profession, sin talang, sina sår och ärr, sin hudfärg eller bakgrund, eller är vi bara ljus innerst inne, likt chokladpraliner med fyllning. Är fyllningen kärlek? Själv kände jag verkligen hur jag fann en skatt då jag lärde mig skriva. Det var mitt rätta element, mitt effortless som sedermera gav energi utan att ta energi och så är det fortfarande. Jag är sannerligen inte den enda som fem år gammal sa: Jag ska bli författare. Lite tjatigt, jag vet, men så var det. Olika bemötanden har hållit mig tillbaka, fått mig att skjuta upp och glömma bort en stor del av mig. Modet behövde få tid att växa till sig. Ibland tar det ett bra tag. Om jag är min bakgrund så har den varit brokig och utmanande. Jag adopterades från Indien i början av sjuttiotalet och kom till en Malmöförort där jag blev den där apan som alla har sett, den annorlunda, ett främmande inslag. Jag är kreativ och har en stark entreprenörsanda, går vilse och fastnar i min gamla karta ibland men ser att livet är en resa mot att bli hel och hitta tillbaka till den inre kärnan, vår skatt. Det som också hållit mig tillbaka i skrivandet och från att satsa på det, har varit avsaknaden av form och struktur. Jag hade svårt att se helheten, hitta stommen till huset. Det blir inget hus med bara fönsterbläck, färg, snickarglädje och vackra spaljéer med stockrosor. Det är lite lustigt för min pappa här i Sverige var byggnadsingenjör och framhöll ständigt vikten av bjälklag och en bärande konstruktion, och jag förundrades över att han kunde slösa tid på något så oerhört trist. Men en bok blir så mycket lättare att skriva när stommen är uppskissad om än med stora penseldrag så med en form som håller och bär hela vägen. För mig är det den som får mig att bli klar, nå målet. Strukturen till min första bokserie damp verkligen ner i mig med tyngd och beslutsamhet, och för mig var det bara att följa. Underbart trots att det tog sin lilla tid! Bokserien om Älvaliv skulle ligga på en ö och handla om elva kvinnor vars vägar korsas där på ett autentiskt sätt. Var och en av dem skulle få vara huvudpersonen i varsin bok och bara några dagar senare hamnade jag på en plats som jag kände direkt var stället att utgå ifrån. Vad vardera bok skulle ha för huvudtema var också helt självklart. Förundrande! Det jag på många sätt vill förmedla är berättelser om människor som vill bli hela och därmed fria. Människor som inser att läkt smärta blir till visdom. Likt Kintsugi, som betyder något i stil med gyllene snickeri, kan vi lära oss konstarten att laga vackert med lim och guldstoff. Låta varje guldskarv synas, som ett skönhetens tecken som speglar varje sår och själsskada som den styrka och visdom du besitter, istället för att skämmas för dina ärr och sår och gömma dem. Att framhäva, inte dölja, och förstå att vi blir vackrare med åren. När livet ger oss ovanligt tuffa utmaningar kan vi tänka att det kan tyda på att vi är ovanligt starka! Det kan faktiskt vara en korrekt slutsats att dra även om det kanske inte riktigt känns så när vi krälar längst ner på bottnen med ångest och smärta som enda sällskap. Att skriva ser jag som en väg både ut, in och fram till det som är jag. Vad livet gjort med mig, ärr och skavanker, tillkortakommanden och issues, alltsammans försvinner i en känsla av att vara fri och det ihop med den som är jag, så som jag skulle varit utan rädsla. På skrivarflödets tåg mår jag oförskämt bra. Står du där ibland och ser det där tåget åka förbi utan att våga hoppa på? Vill du verkligen in i skrivarvärlden? Isåfall, vad är det som hindrar dig egentligen? Om det du upplevt eller det som spirar i din fantasi kan bli till genuin nytta för någon annan, vad kan då bli fel? En fråga som ofta ställs; vad är det bästa med skrivandet? Jag svarar mellanrummet! Mellanrummet mellan författarens och läsarens ord. Att som författare ha haft en tanke bakom skrivandet och få höra en läsare tala om ens bok med sina egna ord och tolkningar och dra paralleller till egna erfarenheter är ren magi! Varma kårar sipprar genom mig. Det är fantastiskt när något blir så mycket större i och med mottagandet av orden. När ett plus ett blir hundra eller tusen eller ännu mer. Att få läsaren att bli berörd och känna livet skimra inom sig är mitt kall. I mina böcker finns ett mer eller mindre outtalat mantra inbäddat och det vill jag också fånga i mina omslag: Ljuset skimrar klarare mot mörker. Linnéa Engman är 19 år och bor i Stockholm. Hon spenderar dagarna med att studera och drömma sig bort till antingen hennes egna världar eller de i romanerna hon läser. År 2023 debuterar hon med den mörka fantasy romance-boken Gudar av Röta och Undergång på Seraf förlag. Likt många skrivande personer började jag skriva i tidig ålder och började även bli seriös med skrivandet tidigt. Jag spenderade min gymnasietid både med att plugga och skriva mina första böcker (varav en är min debutroman). Jag började skriva seriöst när jag var sjutton år och redan då hade jag planer på att ge ut böcker. Därför vänder sig den här texten framför allt till unga aspirerande författare för att ge konkreta tips så att du kan nå dina mål. Att skriva som ung eller vara ny i skrivandet kommer med en massa hinder. Inte nog med att berättelsen ofta lägger krokben om sig själv utan det är nu som du ska lära dig allting. Och då menar jag ALLT. Du ska lära dig att följa en dramaturgisk kurva och skapa trovärdiga miljöer och karaktärer. Du ska veta hur man redigerar boken, skriver en pitch och följebrev till ett förlag. Allt detta ofta utan några medel att nå målet. När jag tog upp min plan om att vilja skriva, med publicering som mål, för nära och kära så var svaret ett av två alternativ: 1. Författare är inget yrke, fokusera på något annat istället. 2. Fortsätt skriv, det är det enda du kan göra. Skriv mer och öva. Det förstnämnda är helt enkelt inte sant, men det finns sanning i att fortsätta skriva, för man blir bättre ju mer man övar. Men om det är det enda man får höra? Vad gör man då? För att jag var ung och fortfarande gick på gymnasiet kände jag mig ofta nedvärderad. Jag tror alla skrivande personer stöter på något av dessa svar eller något liknande när de berättar om sina drömmar, men att vara ung ses ofta som “oerfaren” och “outvecklad”, vilket i samband med författardrömmar ofta får en negativ respons (i alla fall i mitt fall). Därför vill jag dela med mig av konkreta tips om hur jag kunde gå från att vara ung aspirerande författare till att få min bok utgiven av ett traditionellt förlag. PS. Det här är inte ett magiskt recept som garanterar någonting utan det här är den artikel jag själv hade velat läsa när jag började skriva. DS I början vände jag mig till Google för att ställa mina frågor om dramaturgi, strukturer, synopsis eller redigering, men det var som om jag stötte på en vägg. Det engelska uttrycket “gatekeeping” passar rätt bra här. Det innebär att någon kontrollerar om ifall någon kan hitta, läsa eller lära sig av viss typ av information. Överallt stod det om denna dramaturgiska kurva mm. men det var aldrig någon som förklarade hur den fungerade. Det var som om andra författare ville hålla det hemligt från mig så att jag inte kunde skriva min bok och bli en av dem. Innan jag fann ett “skrivarcommunity” på Instagram behövde jag vända mig till andra kunniga författare och därför vill jag dela med mig om var jag lärde mig om dramaturgi, karaktärsutveckling och att skriva pitch till förlag: - Abbie Emmons på YouTube öppnade upp en helt ny värld för mig om dramaturgi, om att följa de tre akterna och skriva trovärdiga karaktärer. Även fast du inte planerar din berättelse med sådan precision som jag gör är det viktigt att lära sig om det. Tack vare hennes tips färdigställde jag mitt första manus. - Brandon Sandersons videokurs på YouTube. Detta riktar sig främst till dig som vill skriva fantasy då han är en av de större amerikanska författarna inom den genren. Denna kurs är helt gratis och jag har sett varenda avsnitt. - Om du har tillgång till ett proffs, ställ en fråga. Jag har ofta varit helt öppen och frågat personer på Instagram. Till exempel om att skriva en pitch och hur man väljer förlag att skicka till. Alla dessa medel gjorde att jag planerade för min berättelse, skrev den, skickade till testläsare varpå jag redigerade boken. Andra klipp hjälpte mig att få reda på hur man skriver en pitch och jag fick exempelvis reda på vad som fångar intresse i en pitch. Just din karaktär - vad de vill ha och vad det är som hindrar dem från att få det. En anledning till varför jag skriver detta är för att jag inte vill att andra unga, aspirerande författare ska stöta på den väggen som jag gjorde. Om du har ambitioner ska du kunna hitta medlen för att nå dem oavsett om du är ung eller etablerad i samhället. Därför ville jag berätta om hur jag gick från att vara en ung författare med stora ambitioner till att få min bok publicerad år 2023. Jag hoppas att det hjälper dig att nå dina mål. Mitt namn är Marie Ek Lipanovska. Jag är författare och illustratör. I mitt arbete finner du berättelsen om en inre och yttre resa med Gud. ”Vid senaste röntgen fann de tio metastaser i hjärnan”, hör jag min bästa vän säga i lurarna jag har intryckta i öronen. Cancern har spridit sig. Läget är allvarligt. Min gråt kommer efteråt, när samtalet är över. Floder av tårar som om en inre damm just brast. Om jag inte hade ord skulle jag drunkna i mina egna känslor. Att kunna sätta ord på livet när det är utmanande är som att kliva ner i en livbåt då tillvaron förliser. Att teckna är som att ha en frälsarkrans när livbåten tar in vatten och jag måste överge den. Jag är tvåspråkig. Jag har mitt modersmål som är ord och det universella språket som är bilder. I skrift och i tal sätter jag ord på livet sådant det är. När jag blir stum och mållös, av eufori eller av sorg, då tecknar jag. Förenade blir de båda språken till liknelser och metaforer. Sedan jag började blogga i augusti 2007 har jag använt mitt skrivande till att berätta om hur livet faktiskt är. Den oredigerade versionen. Råkopian. För femton år sedan var det inte många människor som visste vad en blogg var och än färre som ville visa upp livet innanför hemmets väggar och bakom den fasad vi alla har. Idag ser världen helt annorlunda ut. Vi lever i en mer transparent värld och delar med oss av mer än vad andra kanske orkar bry sig om och ta in. Jag tänker att vi ibland borde urskilja och också censurera oss själva, nu när vi har en möjlighet att göra våra röster hörda med enkelhet. För ord kan bygga upp eller bryta ner en människa. Både hur vi talar till andra och hur vi talar om om själv. Att spy galla i människors kommentarsfält är att skräpa ner i en värld som snarare behöver städas upp. Att sprida hat i en värld som behöver kärlek är inte heller en mogen och ansvarsfull handling. När jag själv var en hårsmån från döden fann jag en dold skatt. Den att livet är heligt. Livet i Skapelsen och livet i människan. Människan är värdefull. Människan är älskad. Människan är sökt och efterlängtad, av Gud. Den skatten är okränkbar men samtidigt mycket sårbar. Den behöver värnas och vårdas som en skör planta. Då kan den växa upp och bli till ett livets träd. Ett att luta sig mot, som ger skugga, som blommar och bär mycket god frukt. Och där även bladen som släpper taget blir till läkedom för andra. Jag har funnit tro, hopp och kärlek i djupet av mig själv, under min självtillräcklighet. Den skatten finns inom oss alla. Den är som ett frö till en fridfull och fredlig värld. Den är något ursprungligt som måste bevaras. Liksom det finns en global genbank med nedfrusna fröer på Svalbard, bär jag och du inom oss ett frö som innehåller Guds avbild, den hela och heliga människan. En människa som är gemenskap och enighet, jämlikhet och kärlek. Dagen innan samtalet med min vän Carina startade hon och jag en ny serie på min Youtube där vi samtalar om livet som det är just nu. Det är skarpt läge och vi vill visa upp vår underbara vänskap. Vi vill också dela med oss av all visdom och ge röst åt livet medan tid ännu finns. Så får sjukdom och lidande en mening och kan vara till välsignelse för andra. Det är att använda sociala medier på ett kärleksfullt sätt som kan bygga upp eller hjälpa andra människor. Successivt trappar jag också ner mitt bloggande. Min inre människa behöver mig och jag vill vara närvarande med den som bär mitt liv. När döden kommer nära blir ofta närvaron av livet desto starkare. Jag har dröjt länge med att göra något nytt för min tecknade lilla tjej Sötnosen och hennes bästa vän Anden. Visserligen finns Veckans Sötnosen på Instagram, men nu har jag beslutat mig för att trycka upp en väggalmanacka med de båda vännerna. Jag vet att Carina älskar Sötnosen, så den glädjen vill jag gärna ge henne. Och med tanke på hur omvärlden ser ut just nu kan det vara skönt att ha en kärleksfull och glad liten tjej att fästa blicken på varje månad under hela nästa år. Livet är här och nu. Naturen klär sig i höstens färger innan hon står helt naken inför oss. Min vän kämpar för livet hon fått i gåva. Jag drar upp blixtlåset på kappan och omsluter det liv som nedlagts i mig. Vintern nalkas. Vi tänder levande ljus i mörkret. Jag förväntar mig Guds kärlek i julklapp och ett välsignat nådens år. För oss alla. Cecilia Fransson, bor i Skövde, har en bakgrund som litteraturvetare, copywriter, översättare och kommunikatör. Debuterar hösten 2022 på Bokförlaget Hedvig med den historiska barndeckaren Fara i kikaren, om 12-åriga Alma, dotter till polismästaren och hennes vapendragare gatupojken Lars som gör sin egen utredning på ett ruskigt mord i staden Marberg år 1897. Fara i kikaren är rikligt illustrerad av konstnären Stella Spente. Hej! Jag heter Cecilia och har just debuterat med den lättlästa historiska barndeckaren Fara i kikaren för åldern 9-12 år på bokförlaget Hedvig. Jag har fått tre frågor om boken under de senaste veckorna, som jag tänkte dela med mig av här, och som jag hoppas kan inspirera andra som vill skriva historisk skönlitteratur för barn. Hur ruskigt kan man skriva för barn egentligen? Det här är en bra fråga. Det frågade jag mig ofta när jag skrev Fara i kikaren. Jag är litteraturvetare i grund och botten, och när jag pluggade litteraturvetenskap i Brighton blev den gotiska litteraturen min favoritgenre. Därför var det självklart för mig att förlägga min barndeckare till en historisk miljö, och att det skulle finnas rejält ruskiga inslag. Men var går egentligen gränsen mellan mysrysligt och på tok för otäckt? Självklart är det olika från barn till barn. Men när jag gjorde min research och undersökte vad barn i målgruppen väljer att läsa så insåg jag att barn klarar av, rent av gillar ruskigheter när ruskigheterna är i ett tydligt sammanhang, när villkoren är lättbegripliga och så länge som de är omgivna av godhet och trygghet. Det utgick jag ifrån när jag skrev Fara i kikaren. Jag kände likadant som barn. Jag gillade böcker med en rejäl dos spänning och där mycket stod på spel. Jag tror inte att man ska vara rädd för att ducka mörkret och hemskheterna, utan att låta de vara en del av helheten i boken, precis som i livet. I varje fall när man skriver för mellanåldern. Hur viktigt är den historiska korrektheten i skönlitteratur för barn? Den historiska korrektheten ganska viktig när man skriver historisk skönlitteratur för barn, skulle jag vilja säga, och den sätter också reglerna för boken. Alma och Lars i Fara i kikaren har andra förutsättningar i slutet på 1800-talet än vad barn har idag eller hade på Vikingatiden. Men man ska inte rygga för att skriva en historisk berättelse, även om man inte är professor i historia. Jag använde till exempel mitt stora intresse för släktforskning som inspiration när jag skrev. Namnet på min huvudkaraktär, Alma Frisk, är plockat ur mitt eget släktträd från den senare delen av 1800-talet. När jag såg det namnet föddes idén till Alma i Fara i kikaren. Genom släktforskningen har jag också hittat detaljer från vardagen och namn på andra karaktärer som jag kunnat plocka in i boken. Sen märkte jag att när man skriver en historisk deckare som ska vara spännande, så är dramaturgin beroende av att författaren skapar hinder. Och att förlägga en berättelse i en tid när människorna stötte på mer hinder i tillvaron kan vara väldigt tacksamt som författare och hjälpa till att stärka dramaturgin. Hur tänkte du kring inkludering i boken? Inkludering är så viktigt i barn- och ungdomsböcker, tycker jag. Och i Fara i kikaren hade jag möjlighet att skriva in en hjältinna i rullstol under den senare delen av 1800-talet och den chansen ville jag inte gå miste om. Men jag hade nog inte vågat skriva om en ryggskadad flicka om jag inte hade fått bolla med en kvinna som själv sitter i rullstol. Och i samtal med Nina, som hon heter, kunde jag få en bild av hur Alma kunde röra sig, hur rullstolar såg ut i slutet på 1800-talet, och hur vardagen kunde se ut för en flicka som Alma vid den tiden. Det har varit otroligt värdefullt. Så sammanfattningsvis kan jag konkludera att barn gillar ruskigheter, att den historiska korrektheten är ganska viktig, och att när du har möjlighet att bidra till inkludering i barnlitteratur – gör det! Så. Välkomna till mitt Marberg, jag hoppas ni ska trivas, men se upp, det kan gå en mördare lös! |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Maj 2024
KATEGORIER
Alla
|