Redan från en tidig ålder behöver barn komma i kontakt med böcker. Detta för att få barnen intresserade av att läsa. Med tidig ålder så menar jag från två år men det gör inget om det blir senare. När ett barn blir intresserad av böcker så utvecklas deras ordförråd i samband med att de lyssnar eller läser böcker.
 
Varför ska barn utveckla sitt intresse för böcker? Detta är att förutom ordförrådet så utvecklas även deras läsförståelse. Detta tar de med sig genom hela livet och gör skolan mycket lättare. Barnet utökar även sin fantasi genom att träna på att få inre bilder av olika scener av de böcker som de läser eller lyssnar på.
 
Passa på att läsa en kvart per dag så blir det en väldigt stor skillnad i ditt barns ordförråd. Ta vara på tiden och gör det till en mysig stund innan nattningen som exempel. Ställ frågor och spela dum så barnet får förklara texten ni läst också. Exempelvis om ni läser om Pippi Långstrump så fråga vad hästen heter eller liknande för att ta reda på om barnet bara lyssnar eller faktiskt tar in texten.
 
För att få stöd i frågor som kan ställas eller andra aktiviteter till boken så kan du söka efter lärarhandledningar till boken via Google. Titta även på filmer som är baserade på boken så kan ni tillsammans jämföra mellan likheter och skillnader. 
 
Varför skriver jag detta? Jag har arbetat i skolans värld i över sex år och har märkt stora skillnader mellan när jag väckt barns läslust och när barnet inte har något intresse för läsning. Jag har arbetat med mina klasser genom ett projekt som jag kallar “Veckans författare”, där eleverna får möta en författare varje vecka i olika format. Dessa format kan vara via en PowerPoint, en videohälsning, ett brev eller livesänding. Några av författarna har gett eleverna olika uppdrag som exempelvis att hitta på en egen superhjältesymbol och skriva om deras superkraft. Några författare har även belönat eleverna med en gåva om de lyckats med uppdraget. Jag går även ut på Instagram, internet och Facebook för att leta efter olika lästävlingar som eleverna kan vara med i. Detta har gett en väldigt positiv effekt hos de elever som jag har varit lärare till. I ett läshastighetstest så hade elevernas läshastighet utökats med ungefär 20 ord per minut efter tre månaders träning men förutom detta så fick dessa elever även väldigt bra resultat på nationella proven.
 
Sista tipsen. Låt barnet möta olika sorters böcker och visa även att du gillar böcker (även om du inte skulle göra det så kan du låtsas). Ha böckerna tillgängliga i en bokhylla eller låda som är lättillgänglig. Göm inte böckerna i en flyttlåda, i skrubben eller källaren. Gå även på biblioteket och låna böcker och låt barnet välja böcker själv men även några du tycker är intressanta. Av en slump kanske ni hittar en ny favoritserie eller nytt intresse.

Hitta Lars!
 
Hemsida: https://www.dittbokforlag.se/pages/lars-olovsson
Instagram: https://www.instagram.com/author_lars
TikTok: https://www.tiktok.com/@homerboy66

MINA NAGLAR LYSER RÖDA mot de solbrända händerna som rör sig varsamt över tangentbordet. Sjalen som vilar över axlar och armar för att skydda den känsliga huden från majsolens starka strålar har ett pärlemorskimmer över sig. På det runda kafébordet står ett högt glas med nybryggt kaffe och en skvätt mjölk. Över himlen glider en formation med hemvändande gäss förbi, och alldeles utanför balkongräcket sitter en liten gråsparv i den klotformade trädtoppen. Jag befinner mig på min älsklingsplats, min grönskande balkong som badar i sol från morgon till kväll. De rödmålade naglarna vittnar om att jag är ledig från mitt andra arbete och kan ägna mig åt det jag gillar allra mest, att skriva.

DET VAR EN TID efter att jag blev mamma för andra gången som jag fick syn på en liten annons i en lokaltidning här i Malmö. De sökte en reporter. Jag kan inte minnas vad det var som fick mig att söka tjänsten, men jag fick jobbet. Året var 1997 och min resa som skribent inleddes. Under elva år frilansade jag på den lokala tidningen.

Ofta tilldelades jag de uppdrag som handlade om människor och de djupare skikten av livet. Jag var ett språkrör och en fotograf som gav röst åt en persons unika berättelse och ett ansikte på den inre människa vi alla bär på men som sällan visar sig. Det passade mig, att skriva om det väsentliga i livet.

Mitt sista år på tidningen hade jag också en egen krönika.

SJÄLAGLAD var namnet på min allra första blogg som föddes 2007, året innan jag slutade på tidningen. Ända fram till förra året låg bloggen kvar ute på nätet.

Bloggandet inleddes i samband med den skilsmässa jag då var mitt uppe i. Skrivandet började därmed att förändras, från att skriva om andras liv till att skildra mitt eget. Att blogga visade sig vara den form där jag känner mig allra mest fri. Orden flödar ur mig utan att jag tänker på vad det är som vill bli berättat. Det som vill födas får lov att göra det. Bloggandet ställer inga krav. Varken på längd, innehåll eller perfektion. För mig är det bättre att ha ett suddigt fotografi i mitt album att titta tillbaka på, än inget alls.

NYLIGEN LÄSTE JAG en roman, Den stängda boken av Jette A. Kaarsbøl. Det är en välskriven gripande skildring som gestaltar något av den ojämlikhet kvinnor i alla tider och kulturer tvingas leva med. Det är vid läsningen av sådana böcker jag blir påmind om hur värdefull litteratur är. Hur böcker kan erbjuda mig en plats där jag lär känna historien och genom stark igenkänning får syn på mig själv och kvinnors delade erfarenheter, oberoende av tid och rum.

Efter den tjocka romanen läste jag en berörande liten bok med namnet Ro utan åror skriven av journalisten Ulla-Carin Lindquist. I denna tilläts jag komma nära inpå slutskedet av hennes liv och känna den där djupa närvaron i nuet som endast finns när döden tagit en människas liv i handen och är på väg att leda henne till en okänd plats.

Att läsa om författarens resa med den obarmhärtiga sjukdomen ALS påminde mig om de sista månaderna jag nyligen spenderade vid min bästa väns sida. Kroppen var genomsyrad av sjukdomen men sinnet var lika klart som förut och själens personlighet sådan den alltid hade varit. Att gå bredvid en döende människa är en smärtsam gåva som bjuder in till stunder då livets stämgaffel kalibreras om och synliggör vad som är äkta och värdefullt.

JAG HAR LÄRT KÄNNA min språkliga dialekt och kommit fram till hur jag vill skriva. Min stil är en djupt personlig livsskildring där du som läsare ges en möjlighet till igenkänning och ibland till en plats vid min sida när jag berättar om en svår livssituation du kanske aldrig kommer att möta. Det är en inblick i den vardag som är min i all sin anspråkslöshet, men en vacker, unik och personlig sådan.

Skrivandet är den navelsträng som bär mig i såväl glädje som i sorg. Utan böcker och ord skulle jag tappa bort mig själv. Jag blir till när orden strömmar genom mig. Jag ömsar skinn. Reser mig ur rasmassor. Lovsjunger livets höjdpunkter och dess vardag. Skakar av mig smutsen från min vandring genom livet. Låter varje dag vara en ny början.

DOFTEN AV GRILLAD MAT från någon av mina grannar följer med vinden in på min balkong. Det har hunnit bli tidig kväll. Mina naglar har fått ännu ett lager rött lack. Den grå hårutväxten är färgad. Jag är nyduschad. Ögonen sminkade. Benen rakade och insmorda. Om en timme ska jag iväg på vårfest och bugga kvällen lång. Jag lyssnar till skön musik. Gungar med i de medryckande tonerna från datorns högtalare och sätter nu punkt för detta blogginlägg.

Hitta Marie!

Hemsida: marieeklipanovska.se
​

Jag hade länge tänkt att jag ville skriva en bok, men hittade ingen tid i vardagen. Jag hörde på radion en intervju med författaren Elin Willows där hon sade att hon skrev 10 minuter per dag. Jag hade länge funderat på att jag vill skriva och hade en idé till boken. Då tänkte jag att 10 minuter borde jag ha, jag skulle testa på det ifall det gick att få den tiden i vardagen.

Jag skriver alltid på mobilen i Word och det sparas i Onedrive, så jag kan också läsa det på datorn om jag vill skriva ut texten. Jag skriver 10 minuter i gången, men inte alla dagar. För det mesta sitter jag i soffan i vardagsrummet, med familjen och TV på då jag skriver. Det är skönt med bakgrundsljud på och omkring mig då jag skriver. Totalt tog det 5 år för mig att skriva klart boken, men då skrev jag inte hela tiden, utan hade långa pauser då jag inte skrev något alls.

Då jag fick idén till min bok, hade jag först temat klart, att det skulle handla om en mamma och om att få förlossningsdepression. Sedan tänkte jag ut vad karaktärerna skulle heta, Ditte, Rufus och Tyra, var de skulle bo och vad de skulle jobba med.

Sedan skrev jag upp på ett papper olika kapitel i boken och då när jag skrev kunde jag se på pappret vad jag skulle skriva om till näst. Jag skrev upp på pappret efterhand om jag fick en idé vad ett kapitel kunde handla om.

Efter att jag hade fått kontrakt med förlaget så gick en redaktör igenom texten, då fick jag gå igenom texten på nytt. Då skrev jag ut texten från datorn och läste igenom det. Ändringarna gjorde jag direkt i Word-dokumentet på mobilen. Sedan skickade jag mitt manuskript per epost till redaktören.

Jag tycker att det är enkelt att skriva på mobilen, jag har alltid den med mig och om det blir en lucka i vardagen kan jag ta fram mobilen och skriva en stund. För det mesta har jag inga krav på mig att jag måste skriva varje dag eller ett visst antal tecken eller sidor då jag skriver. Jag vill istället att det skall vara mera kravlöst, att jag får skriva då jag vill och så kort stund som jag vill. Någon minut är helt okej.

Är det något negativt med att skriva på mobilen? Förstås kanske det inte passar för alla att skriva på mobilen, texten är ganska liten och det kan vara knepigt att trycka på de rätta tangenterna. Ett annat problem är ifall det börjar kosta att få skriva på Word eller någon annan skrivapp.

Men överlag är det mest fördelar att skriva texter på mobilen, åtminstone för mig, jag har alltid telefonen med mig och då jag får en lucka i tiden kan jag skriva en liten stund. Utan mobilen är jag ganska säker på att jag inte skulle ha skrivit en hel roman eller att jag skulle ha skickat in manuset till förlag.

Om någon funderar på att den vill skriva, men inte hinner, så vill jag rekommendera att skriva på mobilen. Testa på det, om det passar för dig! Kanske är du följande författare som har skrivit sin roman på mobilen?
​

Hitta Anna!
Ta kontakt om du vill komma i kontakt med Anna!

När jag började bygga en plattform för författare tänkte jag att jag skulle skapa struktur i något som ofta känns rörigt. Jag hade själv gjort resan. Skrivit, tvivlat, gett ut och marknadsfört. Anlitat lektör, illustratör och formgivare. Jag visste hur många beslut som gömmer sig bakom en färdig bok och hur lätt det är att fastna i fel ände av processen. Så jag tänkte, att det behövs en tydligare karta.

Det jag inte riktigt var beredd på var att jag samtidigt skulle få en verklig inblick i hur vi författare faktiskt fungerar, inklusive mig själv.

Här är fem saker som har stannat kvar.

1. Alla vill skriva bok. Färre vill göra jobbet.

Jag har tappat räkningen på hur många som säger ”jag har alltid velat skriva”. Drömmen finns där, ofta sedan barndomen. Berättelsen pockar på uppmärksamhet. Idén lever sitt eget liv i bakhuvudet. Men sedan kommer vardagen. Tröttheten. Prestationskraven. Rädslan för att det inte ska bli tillräckligt bra.

Det tog ett tag innan jag verkligen förstod att det här inte är ett karaktärsproblem utan ett mänskligt. Motivation är opålitlig. Inspiration ännu mer.

Det som faktiskt gör skillnad är struktur. Små, nästan löjligt små steg som upprepas tills de blir en vana. En timme på söndagar. Trehundra ord innan jobbet. Ett kapitel i taget.

Det är inte glamoröst. Men det fungerar.

2. Författare är både extremt modiga och extremt osäkra.
​
Den kombinationen slår mig gång på gång. Att våga skriva en bok är modigt. Att dela ett manus är ännu modigare. Och ändå kan samma person tvivla på varenda mening.

Det är lätt att tro att ett community handlar om pepp. Men det jag har lärt mig är att det viktigaste är något annat: att våga säga ”jag fattar inte” och få ett konkret, respektfullt svar tillbaka.

Det är där utvecklingen sker. Inte i applåderna, utan i samtalen.

3. Ingen vill ha fler råd. Alla vill ha rätt råd i rätt tid.

Vi drunknar i information. Skrivtips, kurser, checklistor, poddar, reels om dramaturgi och algoritmer. Ändå känner sig många mer förvirrade än hjälpta.

Jag har insett att problemet sällan är brist på kunskap, utan brist på kontext. En författare mitt i första utkastet behöver inte en checklista för boklansering. En författare med färdigt manus behöver inte fler skrivövningar.

Det största misstaget är inte att skriva dåligt. Det är att lägga energin på fel saker vid fel tillfälle.

När man förstår var man befinner sig i processen blir nästa steg rimligt. Och plötsligt känns inte hela resan lika överväldigande.

4. Ensam är inte stark

Vi romantiserar gärna det ensamma geniet. Författaren som sitter avskild och skapar. Men det är en ganska ineffektiv strategi.

Jag märkte det tydligt under förra året. Jag försökte länge bära både visionen och genomförandet själv.

Natalie och jag träffades första gången på en författarmiddag under Bokmässan i Göteborg 2024. Sedan visade det sig att vi jobbar i samma kvarter i Stockholm. En frukost blev en lunch. Som blev många samtal.

Ganska snabbt insåg vi att vi pratade om samma sak om och om igen. Hur krånglig bokutgivning upplevs. Hur svårt det är att få överblick. Hur marknadsföring och synlighet ofta kommer in för sent, när energin redan är låg.

Natalie är författare, skrivcoach och marknadsföringsnörd (på bästa sätt). Jag är författare, företagsledare och har ett lätt överdrivet intresse för struktur och produkt.

Nu bygger vi vidare tillsammans och utvecklar Versum Pro, ett community för dig som vill arbeta strategiskt med ditt författarskap. Och precis som i skrivandet märker jag hur mycket snabbare saker lossnar när man tänker ihop.

5. Den perfekta plattformen finns inte. Men den behövs ändå.

När jag började hade jag en ganska tydlig bild av hur allt skulle vara. Funktioner, struktur, progression. Det var logiskt, genomtänkt och i teorin väldigt snyggt.

I praktiken behövde det testas mot verkligheten. Mot riktiga frågor. Riktiga tvivel. Riktiga ambitioner. Och mot en annan människa som vågade säga: ”Fast är det här egentligen det de behöver?”

Det är något ödmjukande i att inse att ens första idé sällan är den bästa. Att riktning uppstår i samtal. Att något växer fram snarare än planeras fram i detalj.

Plattformen är fortfarande under byggnation. Precis som de flesta manus. Precis som de flesta människor som skriver dem.

Och kanske är det just det som är den röda tråden genom allt jag har lärt mig sen Versum lanserades för ett år sedan.

Vi kommer längre när vi vågar visa det ofärdiga. När vi bjuder in någon annan att tänka med oss. När vi släpper idén om att vi måste vara starka på egen hand.

Det gäller skrivande.
Det gäller företagande.
Och det gäller oss.
​

Hitta Malin!
Hemsida: https://versum.se
Instagram: https://www.instagram.com/versum.se
LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/malingustafsson

Alla som skriver har hört talas om show don’t tell. Uttrycket brukar attribueras till Anton Chekhov, som påstås ha sagt: ”Berätta inte att månen skiner, visa ljuset som glittrar på krossat glas”. På svenska talar man om gestaltning, men jag tycker att det engelska uttrycket mycket tydligare visar (hehe!) vad som avses.

Få skrivråd är så omhuldade. Särskilt i engelskspråkiga skrivgrupper verkar det finnas en i det närmaste panisk rädsla för att berätta minsta lilla. Författare som skriver ”han blev rädd” anklagas för att vara lata och uppmanas i stället att visa hur hjärtat bultar och iskalla kårar kryper längs ryggen.

På svenska forum brukar de som frågar efter exempel på show don’t tell få höra att det är ett minst lika stort tecken på lättja att använda den sortens slitna uttryck. Samtidigt brukar även alltför innovativa, men sökta, gestaltningar röstas ner.

Jag har märkt att forumdiskussionerna kring show don’t tell sällan ger andra exempel än just kroppsliga reaktioner eller möjligen vädret. Vilket på sätt och vis är naturligt – det är ett enkelt sätt att förklara uttrycket – men jag tycker att det är synd att samtalet nästan alltid stannar där. Show är ju så mycket mer än bultande hjärtan och iskalla kårar.

Utdraget nedan är ett genuint exempel från en utgiven bok, men jag har förhoppningsvis ändrat alla detaljer till oigenkännlighet:

Maria lät bli att svara när telefonen ringde. Hon visste att det var hennes mamma som ville fråga om råd kring sin bjudning, precis som hon alltid brukade göra, eftersom Maria jobbade som kallskänka. Men Maria var för stressad för att svara. Hon hade redan blivit utskälld av sin stränge chef Marcus tre gånger den här veckan.

Det här är tell, tell och inget annat än tell, och jag blev uttråkad redan vid andra meningen. Uttråkad – och lite irriterad. Inte bara för att författaren har gjort det enkelt för sig (ja, faktiskt), utan framför allt för att författaren med all önskvärd tydlighet visar att hen inte litar på mig och min förmåga att dra egna slutsatser. Tänk om hen i stället hade skrivit så här:

Mobilen vibrerade mot stålbänken. Maria sneglade på skärmen och suckade. Mamma, igen. Hon vände telefonen upp och ner, drog till sig plåten och fortsatte spritsa majonäsrosor. Mammas frågor om dukning och dessertvin fick vänta. Räkmackorna måste ut innan svinet Marcus dök upp. Inga fler utskällningar, tack.

Snabbt ihopskrivet, och självklart inte ett litterärt mästerverk. För det är en av grejerna med gestaltning – det tar lite tid. Men skillnaden är att text två inte förklarar, utan lämnar åt läsaren att dra egna slutsatser. Genom att visa att Maria lägger telefonen upp och ner fattar läsaren att hon inte svarar. Orden ”stålbänk”, ”plåt” och ”måste ut” leder förmodligen tankarna till ett restaurangkök – läsaren förstår utan att det berättas rakt ut. Och så vidare.

Sammanfattande förklaringar har absolut sin plats och allt behöver förstås inte visas – show AND tell är egentligen det bästa rådet. Men i boken var Marias relation till sin mamma ett huvudtema och där tycker jag att författaren borde ha stannat upp och visat scenen istället. Alltför mycket tell riskerar att dumförklara läsaren.

Och det är värre än att då och då skriva rakt ut att någon ”är ledsen”.

Hitta Anna!
Hemsida: https://annasoderqvist.carrd.co
Instagram: www.instagram.com/anna_soderqvist_skriver

En fredag i januari för nästan exakt ett år sedan fick jag det där mejlet som jag drömt om, längtat efter och hoppats på ända sedan jag började skriva på riktigt för ungefär tio år sedan. Ett litet nystartat förlag, som jag kontaktat några veckor tidigare, skrev att mitt manus hade väckt deras intresse och ville veta om jag var i kontakt med någon annan innan de fördjupade sig ytterligare i det. Min kropp pirrade av glädje samtidigt som jag knappt kunde tro att det var sant och inte heller vågade bli för glad eftersom mycket kunde hända innan det eventuellt slutade med ett påskrivet avtal. För att inte verka för angelägen lät jag det gå några timmar och skrev sedan ett lagom positivt svar tillbaka utan att låta min undertryckta lycka få utlopp. I tankarna planerade en del av mig för release-festen medan en annan intalade mig att det här inte skulle gå i lås. Jag förbjöd mig själv att tänka tanken att jag skulle få min bok utgiven samtidigt som jag sökte efter omslag jag gillade på topplistorna och lät ta fram AI-versioner av egna idéer.

Några dagar senare kom ytterligare ett positivt besked. De var fortsatt intresserade och ville träffa mig för ett videosamtal. Direkt efter vårt möte, två dagar senare, satte jag mig i bilen för att åka upp till fjällen. Jag bubblade om allt vi pratat om för min man, men vågade inte fira av rädsla för att jinxa något. De enda jag berättat för var mannen och mina två barn.

Dagen efter vårt möte, precis innan jag skulle ge mig ut i skidbacken, kom ett erbjudande om förlagsavtal. Inte heller då vågade jag fira, men kom på mig själv med att fånigt le under hjälmen, så fort jag tänkte tanken Jag ska ge ut min bok. På kvällen berättade jag för mina föräldrar när vi satt samlade till middag i den trätimrade stugan och jag höjde försiktigt glaset till en skål.

När så avtalet var påskrivet var jag redo att släppa ut den där jublande känslan som jag tryckt undan sedan det första mejlet. Nu var jag beredd att skruva av korken på min uppspelthet och se hur den sköts upp i taket av kraften. Men i stället blev det bara ett litet pfft. Jag menar absolut inte att jag inte var glad för det var jag såklart, men det där initiala lyckoruset som jag tidigare inte riktigt vågat ta ut hade mattats av.

Så vad tar jag med mig av det här? Att jag ska våga ta ut segern, om inte i förskott, så åtminstone i rätt tid. Nog är det väl bättre att fira en gång för mycket och möjligen få leva med en besvikelse än att inte fira alls.

Sedan dess har min ambition varit att ta chansen att fira varje delmål och att unna mig själv att stanna upp och se tillbaka på det jag åstadkommit innan jag rusar vidare mot nästa mål. För visst är det lätt att ständigt höja ribban, så snart man klarat den höjd man föresatt sig.

Under de månader som följde på bokkontraktet har det funnits åtskilliga tillfällen till att fira – sista redigeringsrundan, första inlagan av boken, ett färdigt omslag, att få hålla det första exet i min hand … Men den stund då jag kom allra närmast den där euforiska känslan jag förväntat mig att känna när min dröm om att få en bok utgiven äntligen blivit sann var releasefesten - en magisk stund av glädje, stolthet, tacksamhet och kärlek!

Min förhoppning är att under 2026 skapa fler tillfällen för att fira mitt fortsatta författarskap. Just nu jobbar jag mot målet att göra klart manuset på uppföljaren till min debut och när det är uppnått ska jag fira storstilat.

​Hitta Malin!
Instagram: www.instagram.com/malin.ulltin
Webb: www.naltaforlag.se/forfattare/malin-ulltin