Jag hade länge tänkt att jag ville skriva en bok, men hittade ingen tid i vardagen. Jag hörde på radion en intervju med författaren Elin Willows där hon sade att hon skrev 10 minuter per dag. Jag hade länge funderat på att jag vill skriva och hade en idé till boken. Då tänkte jag att 10 minuter borde jag ha, jag skulle testa på det ifall det gick att få den tiden i vardagen.

Jag skriver alltid på mobilen i Word och det sparas i Onedrive, så jag kan också läsa det på datorn om jag vill skriva ut texten. Jag skriver 10 minuter i gången, men inte alla dagar. För det mesta sitter jag i soffan i vardagsrummet, med familjen och TV på då jag skriver. Det är skönt med bakgrundsljud på och omkring mig då jag skriver. Totalt tog det 5 år för mig att skriva klart boken, men då skrev jag inte hela tiden, utan hade långa pauser då jag inte skrev något alls.

Då jag fick idén till min bok, hade jag först temat klart, att det skulle handla om en mamma och om att få förlossningsdepression. Sedan tänkte jag ut vad karaktärerna skulle heta, Ditte, Rufus och Tyra, var de skulle bo och vad de skulle jobba med.

Sedan skrev jag upp på ett papper olika kapitel i boken och då när jag skrev kunde jag se på pappret vad jag skulle skriva om till näst. Jag skrev upp på pappret efterhand om jag fick en idé vad ett kapitel kunde handla om.

Efter att jag hade fått kontrakt med förlaget så gick en redaktör igenom texten, då fick jag gå igenom texten på nytt. Då skrev jag ut texten från datorn och läste igenom det. Ändringarna gjorde jag direkt i Word-dokumentet på mobilen. Sedan skickade jag mitt manuskript per epost till redaktören.

Jag tycker att det är enkelt att skriva på mobilen, jag har alltid den med mig och om det blir en lucka i vardagen kan jag ta fram mobilen och skriva en stund. För det mesta har jag inga krav på mig att jag måste skriva varje dag eller ett visst antal tecken eller sidor då jag skriver. Jag vill istället att det skall vara mera kravlöst, att jag får skriva då jag vill och så kort stund som jag vill. Någon minut är helt okej.

Är det något negativt med att skriva på mobilen? Förstås kanske det inte passar för alla att skriva på mobilen, texten är ganska liten och det kan vara knepigt att trycka på de rätta tangenterna. Ett annat problem är ifall det börjar kosta att få skriva på Word eller någon annan skrivapp.

Men överlag är det mest fördelar att skriva texter på mobilen, åtminstone för mig, jag har alltid telefonen med mig och då jag får en lucka i tiden kan jag skriva en liten stund. Utan mobilen är jag ganska säker på att jag inte skulle ha skrivit en hel roman eller att jag skulle ha skickat in manuset till förlag.

Om någon funderar på att den vill skriva, men inte hinner, så vill jag rekommendera att skriva på mobilen. Testa på det, om det passar för dig! Kanske är du följande författare som har skrivit sin roman på mobilen?
​

Hitta Anna!
Ta kontakt om du vill komma i kontakt med Anna!

När jag började bygga en plattform för författare tänkte jag att jag skulle skapa struktur i något som ofta känns rörigt. Jag hade själv gjort resan. Skrivit, tvivlat, gett ut och marknadsfört. Anlitat lektör, illustratör och formgivare. Jag visste hur många beslut som gömmer sig bakom en färdig bok och hur lätt det är att fastna i fel ände av processen. Så jag tänkte, att det behövs en tydligare karta.

Det jag inte riktigt var beredd på var att jag samtidigt skulle få en verklig inblick i hur vi författare faktiskt fungerar, inklusive mig själv.

Här är fem saker som har stannat kvar.

1. Alla vill skriva bok. Färre vill göra jobbet.

Jag har tappat räkningen på hur många som säger ”jag har alltid velat skriva”. Drömmen finns där, ofta sedan barndomen. Berättelsen pockar på uppmärksamhet. Idén lever sitt eget liv i bakhuvudet. Men sedan kommer vardagen. Tröttheten. Prestationskraven. Rädslan för att det inte ska bli tillräckligt bra.

Det tog ett tag innan jag verkligen förstod att det här inte är ett karaktärsproblem utan ett mänskligt. Motivation är opålitlig. Inspiration ännu mer.

Det som faktiskt gör skillnad är struktur. Små, nästan löjligt små steg som upprepas tills de blir en vana. En timme på söndagar. Trehundra ord innan jobbet. Ett kapitel i taget.

Det är inte glamoröst. Men det fungerar.

2. Författare är både extremt modiga och extremt osäkra.
​
Den kombinationen slår mig gång på gång. Att våga skriva en bok är modigt. Att dela ett manus är ännu modigare. Och ändå kan samma person tvivla på varenda mening.

Det är lätt att tro att ett community handlar om pepp. Men det jag har lärt mig är att det viktigaste är något annat: att våga säga ”jag fattar inte” och få ett konkret, respektfullt svar tillbaka.

Det är där utvecklingen sker. Inte i applåderna, utan i samtalen.

3. Ingen vill ha fler råd. Alla vill ha rätt råd i rätt tid.

Vi drunknar i information. Skrivtips, kurser, checklistor, poddar, reels om dramaturgi och algoritmer. Ändå känner sig många mer förvirrade än hjälpta.

Jag har insett att problemet sällan är brist på kunskap, utan brist på kontext. En författare mitt i första utkastet behöver inte en checklista för boklansering. En författare med färdigt manus behöver inte fler skrivövningar.

Det största misstaget är inte att skriva dåligt. Det är att lägga energin på fel saker vid fel tillfälle.

När man förstår var man befinner sig i processen blir nästa steg rimligt. Och plötsligt känns inte hela resan lika överväldigande.

4. Ensam är inte stark

Vi romantiserar gärna det ensamma geniet. Författaren som sitter avskild och skapar. Men det är en ganska ineffektiv strategi.

Jag märkte det tydligt under förra året. Jag försökte länge bära både visionen och genomförandet själv.

Natalie och jag träffades första gången på en författarmiddag under Bokmässan i Göteborg 2024. Sedan visade det sig att vi jobbar i samma kvarter i Stockholm. En frukost blev en lunch. Som blev många samtal.

Ganska snabbt insåg vi att vi pratade om samma sak om och om igen. Hur krånglig bokutgivning upplevs. Hur svårt det är att få överblick. Hur marknadsföring och synlighet ofta kommer in för sent, när energin redan är låg.

Natalie är författare, skrivcoach och marknadsföringsnörd (på bästa sätt). Jag är författare, företagsledare och har ett lätt överdrivet intresse för struktur och produkt.

Nu bygger vi vidare tillsammans och utvecklar Versum Pro, ett community för dig som vill arbeta strategiskt med ditt författarskap. Och precis som i skrivandet märker jag hur mycket snabbare saker lossnar när man tänker ihop.

5. Den perfekta plattformen finns inte. Men den behövs ändå.

När jag började hade jag en ganska tydlig bild av hur allt skulle vara. Funktioner, struktur, progression. Det var logiskt, genomtänkt och i teorin väldigt snyggt.

I praktiken behövde det testas mot verkligheten. Mot riktiga frågor. Riktiga tvivel. Riktiga ambitioner. Och mot en annan människa som vågade säga: ”Fast är det här egentligen det de behöver?”

Det är något ödmjukande i att inse att ens första idé sällan är den bästa. Att riktning uppstår i samtal. Att något växer fram snarare än planeras fram i detalj.

Plattformen är fortfarande under byggnation. Precis som de flesta manus. Precis som de flesta människor som skriver dem.

Och kanske är det just det som är den röda tråden genom allt jag har lärt mig sen Versum lanserades för ett år sedan.

Vi kommer längre när vi vågar visa det ofärdiga. När vi bjuder in någon annan att tänka med oss. När vi släpper idén om att vi måste vara starka på egen hand.

Det gäller skrivande.
Det gäller företagande.
Och det gäller oss.
​

Hitta Malin!
Hemsida: https://versum.se
Instagram: https://www.instagram.com/versum.se
LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/malingustafsson

Alla som skriver har hört talas om show don’t tell. Uttrycket brukar attribueras till Anton Chekhov, som påstås ha sagt: ”Berätta inte att månen skiner, visa ljuset som glittrar på krossat glas”. På svenska talar man om gestaltning, men jag tycker att det engelska uttrycket mycket tydligare visar (hehe!) vad som avses.

Få skrivråd är så omhuldade. Särskilt i engelskspråkiga skrivgrupper verkar det finnas en i det närmaste panisk rädsla för att berätta minsta lilla. Författare som skriver ”han blev rädd” anklagas för att vara lata och uppmanas i stället att visa hur hjärtat bultar och iskalla kårar kryper längs ryggen.

På svenska forum brukar de som frågar efter exempel på show don’t tell få höra att det är ett minst lika stort tecken på lättja att använda den sortens slitna uttryck. Samtidigt brukar även alltför innovativa, men sökta, gestaltningar röstas ner.

Jag har märkt att forumdiskussionerna kring show don’t tell sällan ger andra exempel än just kroppsliga reaktioner eller möjligen vädret. Vilket på sätt och vis är naturligt – det är ett enkelt sätt att förklara uttrycket – men jag tycker att det är synd att samtalet nästan alltid stannar där. Show är ju så mycket mer än bultande hjärtan och iskalla kårar.

Utdraget nedan är ett genuint exempel från en utgiven bok, men jag har förhoppningsvis ändrat alla detaljer till oigenkännlighet:

Maria lät bli att svara när telefonen ringde. Hon visste att det var hennes mamma som ville fråga om råd kring sin bjudning, precis som hon alltid brukade göra, eftersom Maria jobbade som kallskänka. Men Maria var för stressad för att svara. Hon hade redan blivit utskälld av sin stränge chef Marcus tre gånger den här veckan.

Det här är tell, tell och inget annat än tell, och jag blev uttråkad redan vid andra meningen. Uttråkad – och lite irriterad. Inte bara för att författaren har gjort det enkelt för sig (ja, faktiskt), utan framför allt för att författaren med all önskvärd tydlighet visar att hen inte litar på mig och min förmåga att dra egna slutsatser. Tänk om hen i stället hade skrivit så här:

Mobilen vibrerade mot stålbänken. Maria sneglade på skärmen och suckade. Mamma, igen. Hon vände telefonen upp och ner, drog till sig plåten och fortsatte spritsa majonäsrosor. Mammas frågor om dukning och dessertvin fick vänta. Räkmackorna måste ut innan svinet Marcus dök upp. Inga fler utskällningar, tack.

Snabbt ihopskrivet, och självklart inte ett litterärt mästerverk. För det är en av grejerna med gestaltning – det tar lite tid. Men skillnaden är att text två inte förklarar, utan lämnar åt läsaren att dra egna slutsatser. Genom att visa att Maria lägger telefonen upp och ner fattar läsaren att hon inte svarar. Orden ”stålbänk”, ”plåt” och ”måste ut” leder förmodligen tankarna till ett restaurangkök – läsaren förstår utan att det berättas rakt ut. Och så vidare.

Sammanfattande förklaringar har absolut sin plats och allt behöver förstås inte visas – show AND tell är egentligen det bästa rådet. Men i boken var Marias relation till sin mamma ett huvudtema och där tycker jag att författaren borde ha stannat upp och visat scenen istället. Alltför mycket tell riskerar att dumförklara läsaren.

Och det är värre än att då och då skriva rakt ut att någon ”är ledsen”.

Hitta Anna!
Hemsida: https://annasoderqvist.carrd.co
Instagram: www.instagram.com/anna_soderqvist_skriver

En fredag i januari för nästan exakt ett år sedan fick jag det där mejlet som jag drömt om, längtat efter och hoppats på ända sedan jag började skriva på riktigt för ungefär tio år sedan. Ett litet nystartat förlag, som jag kontaktat några veckor tidigare, skrev att mitt manus hade väckt deras intresse och ville veta om jag var i kontakt med någon annan innan de fördjupade sig ytterligare i det. Min kropp pirrade av glädje samtidigt som jag knappt kunde tro att det var sant och inte heller vågade bli för glad eftersom mycket kunde hända innan det eventuellt slutade med ett påskrivet avtal. För att inte verka för angelägen lät jag det gå några timmar och skrev sedan ett lagom positivt svar tillbaka utan att låta min undertryckta lycka få utlopp. I tankarna planerade en del av mig för release-festen medan en annan intalade mig att det här inte skulle gå i lås. Jag förbjöd mig själv att tänka tanken att jag skulle få min bok utgiven samtidigt som jag sökte efter omslag jag gillade på topplistorna och lät ta fram AI-versioner av egna idéer.

Några dagar senare kom ytterligare ett positivt besked. De var fortsatt intresserade och ville träffa mig för ett videosamtal. Direkt efter vårt möte, två dagar senare, satte jag mig i bilen för att åka upp till fjällen. Jag bubblade om allt vi pratat om för min man, men vågade inte fira av rädsla för att jinxa något. De enda jag berättat för var mannen och mina två barn.

Dagen efter vårt möte, precis innan jag skulle ge mig ut i skidbacken, kom ett erbjudande om förlagsavtal. Inte heller då vågade jag fira, men kom på mig själv med att fånigt le under hjälmen, så fort jag tänkte tanken Jag ska ge ut min bok. På kvällen berättade jag för mina föräldrar när vi satt samlade till middag i den trätimrade stugan och jag höjde försiktigt glaset till en skål.

När så avtalet var påskrivet var jag redo att släppa ut den där jublande känslan som jag tryckt undan sedan det första mejlet. Nu var jag beredd att skruva av korken på min uppspelthet och se hur den sköts upp i taket av kraften. Men i stället blev det bara ett litet pfft. Jag menar absolut inte att jag inte var glad för det var jag såklart, men det där initiala lyckoruset som jag tidigare inte riktigt vågat ta ut hade mattats av.

Så vad tar jag med mig av det här? Att jag ska våga ta ut segern, om inte i förskott, så åtminstone i rätt tid. Nog är det väl bättre att fira en gång för mycket och möjligen få leva med en besvikelse än att inte fira alls.

Sedan dess har min ambition varit att ta chansen att fira varje delmål och att unna mig själv att stanna upp och se tillbaka på det jag åstadkommit innan jag rusar vidare mot nästa mål. För visst är det lätt att ständigt höja ribban, så snart man klarat den höjd man föresatt sig.

Under de månader som följde på bokkontraktet har det funnits åtskilliga tillfällen till att fira – sista redigeringsrundan, första inlagan av boken, ett färdigt omslag, att få hålla det första exet i min hand … Men den stund då jag kom allra närmast den där euforiska känslan jag förväntat mig att känna när min dröm om att få en bok utgiven äntligen blivit sann var releasefesten - en magisk stund av glädje, stolthet, tacksamhet och kärlek!

Min förhoppning är att under 2026 skapa fler tillfällen för att fira mitt fortsatta författarskap. Just nu jobbar jag mot målet att göra klart manuset på uppföljaren till min debut och när det är uppnått ska jag fira storstilat.

​Hitta Malin!
Instagram: www.instagram.com/malin.ulltin
Webb: www.naltaforlag.se/forfattare/malin-ulltin

Jag har läst och lyssnat på många feelgoodböcker, skrivna av både kvinnor och män. Det sägs ibland att feelgood främst är en genre av och för kvinnor. Min bok "Kraschkurs" har undertiteln ”En autistisk feelgood”. Jag har alltså försökt hitta min nisch inom genren som man.

​Jag har funderat på vilka kända manliga feelgoodförfattare som finns och hur de eventuellt skiljer sig från de kvinnliga. Chat GPT nämner Nick Hornby, David Nicholls, Greame Simsion, Jonas Jonasson och Mikael Berglund. Jag har läst eller lyssnat på böcker av samtliga förutom Nicholls. Huvudpersonerna i de här böckerna är oftast män. Enligt Chat GPT finns det ofta en äventyrskoppling och humor hos de manliga författarna inom genren, och de fokuserar ofta mindre på mysiga, trygga miljöer och romantik jämfört med de kvinnliga.

Jag har lyssnat på Mikael Bergstrands fem böcker om Göran och Yogi, som inleddes med "Delhis vackraste händer". Göran är en något uttråkad medelålders man som beslutar sig för att besöka Indien. Där lär han känna Yogi, en ständig optimist och möjlighetsletare. Tillsammans ger de sig ut på diverse äventyr, till exempel en tigerjakt. När Yogi besöker Sverige ger han oförglömliga, skrattväckande perspektiv på den svenska kulturen. Manlig vänskap står i fokus, men även romantik.

Min favoritfeelgoodbok är "Projekt Rosie" av Greame Simsion. Jag skrattar med huvudpersonen Don och berörs av hans kamp för att fungera socialt. Han är troligtvis autistisk. Jag gillar att en annorlunda person får spela huvudrollen och att hans många styrkor lyfts fram. Min "Kraschkurs" skildrar en autistisk man som är mer begränsad av sina personlighetsdrag och känner sig som en katt i en värld av hundar. Ett annat exempel på annorlunda karaktärer och personliga eller kulturella krockar är Fredrik Backmans "En man som heter Ove", som ibland kallas en feelgoodroman. Kanske är det här greppet något vanligare bland manliga författare inom genren?

Jonas Jonassons "Hundraåringen" har beskrivits som en skröna – en underhållande, fantasifull och rolig berättelse. Huvudpersonen hamnar mitt i några historiska begivenheters centrum. Här är äventyrsprägeln tydlig.

Nick Hornbys "Om en pojke" upplever jag som rolig, trots att den innehåller svåra teman. Wikipedia beskriver Hornbys böcker som ”Lad lit”, en manlig motsvarighet till ”Chick lit”. Lad lit handlar ofta om vuxna killar som försöker undvika ansvar och förpliktelser, men som kastas in i situationer där de behöver förhålla sig till sådana frågor. Exempelvis förpliktande parrelationer eller att ta hand om barn. Min debutroman "Relatörerna" innehåller också en sådan tematik.

En annan populär svensk bok är Mikael Jisanders "Benny älskar baklava". Jag ser drag av Lad lit i den. Det är en rolig, ändå bitvis dramatisk, berättelse om en tystlåten man vars inrutade liv utmanas när en syrisk kvinna flyttar in i grannhuset. Både invandrartemat och frågor om liv och död påminner delvis om ”En man som heter Ove”. Båda böckerna står i feelgoodhyllan i mitt lokala bibliotek. Jag tycker mig se ett mönster med att manliga författares böcker kan betraktas som feelgood även om de innehåller mer dramatik än en del av de som är skrivna av kvinnor.

Jag frågade Chat GPT om P. G. Wodehouse räknas som feelgood. Han skrev humoristiska böcker under 1900-talet. De utspelar sig ofta i lantliga miljöer. Trots komiska komplikationer löser sig det mesta i slutändan. Chat GPT beskriver Wodehouse som en av föregångarna för dagens feelgoodgenre. Själv har jag hämtat viss inspiration från hans situationskomik, så jag kan intyga att han influerat minst en man inom genren.

De skillnader Chat GPT och jag lyckats hitta måste nog betraktas som generella tendenser och det finns många undantag. Flera manliga feelgoodböcker jag läst innehåller till exempel en del romantik, och några av de kvinnliga författarna tar upp tuffa teman innan det blir ett lyckligt eller hoppfullt slut.

Jag har märkt att jag uppskattar feelgoodböcker skrivna av mitt eget kön minst lika mycket som de som är författade av kvinnor. Baserat på kommenterar på Storytel ser det ut att vara liknande för många andra läsare; att båda de två traditionella könen främst söker igenkännande och huvudpersoner man kan identifiera sig med i feelgoodböcker. Ändå har många kvinnor skrivit kommentarer om både "Kraschkurs" och böcker av de mer kända männen som nämns ovan. Av kommentarerna att döma verkar antalet män som läser och lyssnar på kvinnliga feelgoodförfattare vara mer begränsat. Oavsett får man väl se det som berikande att olika typer av människor, bland annat av olika kön, skriver hoppfulla berättelser och bidrar till ett bredare utbud för olika smaker och behov.

​
Hitta Hans-Christian!
Instagram >> https://www.instagram.com/hanschristianhoie
Facebook >> https://www.facebook.com/hans.c.hoie
Författarcentrum Öst >> https://forfattarformedling.se/forfattare/hans-christian-hoie
Hemsida >> https://hanschristianhoie.se

Fantasy har varit en viktig del i mitt liv ända sedan jag som barn upptäckte bokserierna om Narnia och Prydain på det lilla lokala biblioteket där jag bodde. Då visste jag inte att det kallades fantasy men jag letade reda på fler liknande böcker och med åren upptäckte jag mängder av bra författare. Redan tidigt väcktes drömmen om att en dag skriva sådana spännande böcker om främmande världar som läsaren kunde försvinna in i för en stund. Även om jag skrev små berättelser dröjde det länge innan jag tog tag i min dröm.

I början av 2010-talet började det dyka upp små svenska fantastikförlag som till exempel Undrentide, Mörkersdottir, Affront, Swedish Zombie och Seraf (som först hette Antares). Jag skickade in noveller till flera förlag samtidigt som jag inspirerades till att starta ett eget. Alla noveller jag skickat in blev till min stora förvåning antagna. Det medförde att jag blev publicerad på andra förlag under samma tidsperiod som jag startade mitt eget.

Senhösten 2013 registrerade jag mitt bokförlag. Namnet Catoblepas förlag valdes av min son. Jag ville ha ett namn på en ovanlig mytologisk varelse och det var ett kul förslag tyckte jag. En Catoblepas är ett djur som ska finnas i Etiopien enligt Plinius som var en romersk författare. Han sammanställde en gigantisk encyklopedi i 37 volymer vid namn Naturalis historia. Enligt den är en Catoblepas ett buffelliknande djur vars blick dödar den som möter dess blick. Det är ingen som sett någon Catoblepas i modern tid och det är högst osäkert hur det egentligen ligger till med dess existens. Eftersom Plinius sammanställde alla texter själv hade han inte tid att källgranska så noga och det kan man ju förstå. Det är ett hårt jobb att skriva världens första uppslagsverk.

Redan från start bestämde jag att förlaget ska vara en biverksamhet till min firma för jag vill bara ge ut sådant som jag själv vill läsa utan pressen att kunna ta ut en lön. Men självklart var det ett mål att kunna gå med vinst och ägna åtminstone 20 % av min arbetstid åt förlaget. Eftersom jag redan var egenföretagare och jobbade med text och grafisk form hade jag de tekniska kunskaperna som behövdes.

Naturligtvis gjorde jag ändå massor med misstag de första åren. Det fanns mycket att lära som marknadsföring och hur man får ut böckerna i bokhandeln. Hur kontrakten bör utformas så det blir tydligt. Jag tänkte fel om hur mycket det egentligen kostar att ge ut en bok för det är många avgifter som ska räknas ihop. Förlaget gjorde ingen vinst så allt förlagsarbete fick jag lägga på fritiden och då försvann min egen skrivtid. Och det var ju inte tanken med förlaget.

Många gånger har jag tänkt lägga ner helt, särskilt under den långvariga period när jag hade mycket hälsoproblem och låg energi, men har nu landat i en nivå på förlaget som fungerar. Det roligaste med att vara en del av svensk fantasy är alla härliga människor som jag lärt känna och alla manus som jag fått läsa. Det har varit många spännande samarbeten och möten genom åren och jag ser fram emot fler.

Jag tycker det är viktigt att det finns smalare utgivning för de som vill läsa något annat än det som hamnar på topplistorna. Jag älskar fantasy och vi har ett vackert språk som inte uppskattas tillräckligt. Därför ville jag sprida svenska författares verk. Det var svårt i början för de flesta fantasyläsare föredrog att läsa på engelska. Nu har attityden till svensk fantasy ändrats och det är jag övertygad om beror på alla eldsjälar som lagt ner mycket arbete på att sprida bra och välskriven fantastik.

Hitta Lupina!
Författarsida >> https://lupinaojala.se
Förlagets hemsida >> https://catoblepas.se