Älska, glömma och förlåta
Publicerad i veckotidningen Kuriren nr 4, 2023.
Här kan du läsa novellen som PDF, om du vill se hur den gjorde sig i tidningen. Gillar du inte PDF, så finns hela novellen i ren text härunder.
Inger stirrar på den tomma skålen ovanpå nattduksbordet och insikten svider som eld bakom revbenen. Armbandet hon fick av Christer i morgongåva är försvunnet. Stulet. När kan en sådan sak ha skett? Hon bär det så sällan, vill inte slarva bort sin käraste ägodel, och därför går det ibland rätt lång tid utan att hon plockar upp smycket. Men vem …? Svedan i bröstet förvandlas till kyla när nästa insikt slår henne. Det måste vara Anne-Maj som tagit det.
Inger skrattar till, ett gällt och snudd på ynkligt ljud. Nej, det kan inte vara Anne-Maj, men ingen annan har ju varit i sovrummet. Det är en övergiven plats numera efter att Christer gått bort. Inger är den enda som rör sig därinne. Och så Anne-Maj då, förra helgen när Inger bad väninnan hämta ett par yllestrumpor åt sig från korgen vid sängen så att hon inte skulle förfrysa fötterna.
Efter att ha rotat genom alla lådor och skåp inuti sovrummet får Inger se sig besegrad. Hon går ut i vardagsrummet och blir stående vid ett av fönstren. Världen utanför är gråkall. Allting är sent i år – inte bara våren, utan även påsken och de första blommorna. Inger huttrar till och drar koftan tätare kring axlarna. Tankarna snurrar fortfarande likt en karusell inuti huvudet. Varför har Anne-Maj tagit armbandet? Har hon dåligt med kontanter? Visst, ingen av dem har någon pension att hurra över, men är det inte precis därför de hjälpts åt extra mycket sedan de båda blev änkor?
”Det är roligare när man är två”, brukar Anne-Maj säga.
Ja, så har det alltid varit. De har följts åt i vått och torrt trots sina olikheter, aldrig förlorat kontakten, delat sorg och glädje. Och varje söndag har de tillbringat i varandras sällskap. Det började med flickträffar på tumanhand som sedermera förvandlades till parmiddagar i sällskap av de blivande makarna Christer och Åke, därefter följde familjemiddagar, sedan parmiddagar igen när barnen flyttade ut. Och nu är det bara de kvar, Inger och Anne-Maj, även om middagen nuförtiden är utbytt mot en kaffestund på eftermiddagen. Det är enklast så. De brukar hjälpas åt förstås, Anne-Maj bakar och Inger står för kaffe och husrum. Om några timmar är det dags igen.
”Nej, inte förrän hon bett om ursäkt!”
Inger stirrar ilsket på telefonen där den ligger borta på köksbordet bland reklamblad och veckotidningar. Kylan i bröstet hotar att spränga henne inifrån. Hon måste få veta sanningen, även om det gör ont. Och kanske finns det en enkel förklaring? Kanske har Anne-Maj bara lånat armbandet och glömt att berätta om saken. Ja, så måste det vara.
På styva ben tar sig Inger över golvet och med en suck låter hon kroppen slå sig till ro på en av pinnstolarna. Värkmedicinen hjälper inte som den ska och det är som om det skulle ta längre tid varje morgon att komma i gång. Allting är liksom lite ovilligt. Fötterna, höfterna, ryggen – och framför allt fingrarna. Det tar en stund för henne att välja rätt nummer, men till sist lyckas hon.
”Hej”, svarar Anne-Maj på tredje signalen.
”Hej”, säger Inger. Men sedan blir hon tyst. För hur ska hon egentligen fråga om armbandet, det som är henne så kärt trots att det knappt är värt något allt. Bara en tunn guldkedja med en falsk sten i krokusblått.
”Mår du bra?” frågar Anne-Maj, men fortsätter innan Inger hinner säga något. ”Jag hoppas att du har gott kaffe i dag. Jag har nämligen bakat årets första lussehönor.”
Lussehönor. Inger kan inte låta bli att dra på munnen trots bröstkylan. Det är Anne-Majs paradrätt så här inför påsken. Samma recept som julens saffransdeg, men i stället för katter brukar väninnan forma små kycklingar. De blir alltid perfekt gyllengula, lagom luftiga och en smakexplosion mot gommen.
”Inger, varför säger du inget?”
Det är nu eller aldrig.
”Jag stod och tänkte på min morgongåva. Såg du den kanske när du var inne i sovrummet och hämtade de där strumporna?”
Anne-Maj blir tyst en stund. En lång stund. Tänker hon, eller är det hennes dåliga samvete som gnager?
”Jag kan inte minnas att jag skulle ha sett något armband”, säger hon till sist.
”Nehej, nej”, är allt Inger får fram. Hon tvingar sig så småningom att avsluta samtalet och blir sittande vid köksbordet en god stund. Det liksom pyr i blodet. En nyvaken ilska som vill ut. Att Anne-Maj har mage att ljuga henne rakt i ansiktet! Inger har trots allt letat igenom hela sovrummet utan att hitta något smycke och det är ingen annan än de två som varit inuti lägenheten.
Med arga tag torkar hon av köksbänken innan hon inventerar skafferiet. På den närmsta hyllan väntar det fina specialkaffet hon fick i julklapp av sitt äldsta barnbarn. Hon hade tänkt ta fram det nu när den gamla förpackningen ekar tom, men det får bli den billigare och beskare sorten i stället. Det kan gott duga åt en tjuv. Och några lussehönor tänker Inger minsann inte smaka förrän väninnan erkänt sin stöld. Älska, glömma och förlåta lyder det gamla talesättet, och nog kan Inger förlåta alltid även om det sitter långt inne. Men kan hon glömma? Om Anne-Maj bara frågat hade det varit en helt annan sak. Här tvekar Inger. Ska sanningen fram är hon inte säker på att hon lånat ut armbandet, inte när hon nästan aldrig använder det själv.
Resten av förmiddagen fortsätter hon sökandet utan resultat och hon pausar bara för att äta en lätt lunch. Fler och fler minnesbilder letar sig fram under det att timmarna tickar förbi. Hur Anne-Maj alltid varit svag för det som glittrar. Hur hon berömde armbandet senast Inger bar det, när de för några veckor sedan firade minnet av Christers födelsedag och snön fortfarande låg tjock kring knuten. De hade fikat utomhus som vanligt, något de gjorde i ur och skur, och Inger hade lutat sig ut genom köksfönstret och räckt över ett kakfat åt Anne-Maj som väntade därute. Väninnan hade fått syn på smycket och suckat över hur vackert den blåvioletta stenen glänste i det glåmiga vinterljuset.
”En skata, det är vad du är”, väser Inger och öppnar samma fönster som i minnet. Äntligen tycks vinden ha vänt och solen har visst krupit fram någon gång under dagen, för det är nästan varmt ute på altanen. Nästan som en riktig vårdag. Kanske den första vårdagen det här året?
Inger fyller sin favorittermos med nybryggt kaffe och ställer den på trädgårdsbordet som står upptryckt mot husväggen strax under fönstret. Det har visst flyttat på sig en aning nu när snön smält, blivit ostadigt, för bordet vinglar till och termosen flyger i backen. Inger muttrar ord som inte passar sig en söndag, inte om man är troende i alla fall, plockar med sig griptången och sticker fötterna i tofflorna som väntar intill altandörren.
Först rättar hon till trädgårdsbordet så att det står stadigt mellan sina två stolar, en till henne och en till Anne-Maj. Därefter tar hon itu med termosen. Efter några försök med griptången lyckas hon få upp den tunga flaskan på bordet och hon ska precis gå in när något pockar på hennes uppmärksamhet. Kanske är det den nya vårsolen som spelar hennes ögon ett spratt, men är det inte något blått som växter i glipan mellan husväggen och altanen?
”Krokus”, andas Inger. Hennes favoritblomma om våren. De spirande skotten har visst legat dolda under snön, som äntligen smält tillräckligt för att låta blomstren kika fram. Men där finns någonting annat också. Någonting guldglittrande.
Ingers hals snör ihop sig, som om den blivit två storlekar för liten. Hon greppar med tången, rotar bland snöresterna intill krokusblommorna och lyckas fånga en tunn kedja med en oansenlig sten. Hennes morgongåva.
Hjärtat bultar i kroppen. En sådan tur att hon inte hann anklaga Anne-Maj. Anne-Maj. Vreden falnar och kylan är tillbaka. Allt hemskt hon tänkt om sin bästa vän de senaste timmarna, till och med kallat henne för skata. Det är oursäktligt.
I samma ögonblick skräller telefonen till inne i köket.
Inger gör sig ingen brådska. Hon kan nästan höra vem det är på signalen. Och visst är det Anne-Maj som ringer igen.
”Jag är strax på väg, men ville bara kontrollera att inget var på tok. Tänkte att du kanske behövde någonting.” Väninnan gör en kort paus. ”Du lät så konstig förra gången.”
Inger står alldeles tyst, med fönstret fortfarande öppet mot våren och armbandet mellan fingrarna.
”D-det … Jag tänkte hemska tankar. Orättvisa tankar”, säger hon till slut.
”Vad menar du?” undrar Anne-Maj.
”Oförlåtliga tankar.”
”Inget är oförlåtligt”, säger väninnans trygga röst i luren. Samma röst som tröstat genom alla år. ”Älska, glömma och förlåta, eller hur?”
Kan det verkligen vara så enkelt? Nej, Inger bestämmer sig för att ta tjuren vid hornen.
”Jag tänkte hemska saker om dig. Att du hade tagit armbandet när du letade efter strumporna, men så hittade jag det ute på altanen. Jag måste ha tappat det när jag räckte dig kakfatet.”
För ett ögonblick är tystnaden öronbedövande. Inger står inte ut med den. Halsen är så där snäv igen, full av gråt.
Anne-Majs svar kommer som en överraskning.
”Du tror väl inte att du är den enda som tänkt hemskheter genom åren?”
”Inte?”
”Nej, minns du när Åke jobbade över och jag trodde att han hade en annan? Ett tag misstänkte jag att det var du.”
Inger blir alldeles paff. Hon kan inget annat än skratta, och Anne-Maj faller in i ljudet.
”Jag vet, galet eller hur?” Väninnans röst blir varm och rund. ”Och du, nu kommer jag över med de där lussehönorna så pratar vi igenom allt det här ordentligt.”
Inger ler mot luren.
”Ja, gör det.” Med ens känns allting mycket bättre. Vintern har äntligen gett vika, krokusen har kikat fram och armbandet är hittat. Och kanske har Inger till och med förlåtit sig själv för sina hemska funderingar. ”Kaffet är snart klart”, fortsätter hon med en blick på termosen som är full av besksmakande sörja. Hon får koka nytt. ”I dag blir det specialkryddat, för att fira.” Inger tvekar, kan inte tro att hon var nära på att kasta bort deras vänskap över ett hjärnspöke. ”Jag är så glad att jag har dig, Anne-Maj.”
Väninnan skrattar så att det porlar, likt en bäck där isen släppt.
”Och jag dig. Är det inte det jag alltid brukar säga? Det är roligare när man är två.”
