Amnesi
August vaknar med känslan av att något är fel. Väldigt fel. Huvudet är lätt som bomull och det liksom kryper i kroppen, som om han är bakfull eller på väg att bli förkyld. Sannolikt det första. Förkyld blir man väl inte i midsommartider?
Med ett stön tar han sig upp i sittande ställning och finner att han legat på golvet i barndomshemmets vardagsrum. Hur sjutton hamnade han där? Det var trots allt mer än ett år sedan han flyttade hemifrån, och han har varit noga med att inte hälsa på för ofta. Inte bli den där som dränker morsan i smutstvätt och tigger fika.
”Hallå?”
Hans röst låter i alla fall som vanligt, saknar den där karaktäristiska hesheten som går hand i hand med snuva eller en sen och blöt natt.
”Hallå?” försöker han igen.
Är det ingen hemma?
August kommer på fötter och blinkar några gånger mot ljuset som flödar in genom den öppna altandörren. Doften av gräsklipp når näsborrarna, följt av ljudet ifrån grannens klippare. Men allt är dämpat. Avlägset. Det skär till i magen när tarmarna vrider sig ett varv, och känslan av att något är galet väller fram igen. Vad är det som har hänt?
Gillade du vad du läste?
