Av eld och is
Blodet flyger genom luften. Små, små droppar. Fläckar mattan, fyller näsan, smakar järn.
”Spring! Fia, spring!”
Mammas röst, gäll, svag. Hon behöver inte ropa fler gånger. Jag duckar under pappas knutna näve, rusar genom hallen, ut i vinterkylan. Den biter sig fast i mina kinder, underbart frisk. Men den kan inte släcka ilskan som brinner i mitt bröst, kokar i mina ådror, får mina inälvor att vrida sig. Jag hatar honom!
Så länge jag kan minnas har han funnits där.
Pappamonstret.
Oberäknelig, explosiv, orsaken till allt som är smutsigt och fel. Han är stark och mamma är svag. Och svagast av alla är jag. För att jag aldrig säger emot, för att jag alltid smiter undan. Vreden pulserar i mitt huvud, spränger mot pannan, glöder bakom ögonlocken. Jag stannar upp, torkar några heta tårar. Andas. Kom ihåg att andas.
Vinden sliter i håret, så att eldröda lockar skymmer sikten, tränger genom koftan. Någon jacka har jag inte. Och fötterna fryser i mina sämsta vinterskor, de som nästan bara är tofflor, de som går snabbt att få på sig när man måste bort. Klumpen i halsen växer. Jag sväljer och ser mig omkring. Var är jag?
Jag känner igen gatan. Den ligger i bortre änden av förorten, alldeles i utkanten av staden.
Här finns ingen gatubelysning och förbi husen växer skog. Jag följer vägen tills asfalten övergår i visset gräs. Halkar i snömodden. Det är pyntat i varje gård. Ljusstakar, granar, glitter, blinkande slingor i trädgårdarnas prydnadsbuskar, en doft av glögg. Elden i bröstet blossar upp, får näring av allt det vackra, av allt det som jag aldrig kommer få.
Jag når det sista huset på gatan. Här finns inga ljus. Fönstren gapar tomma och mörka, istappar hänger från takrännan, gården är oskottad. Ödehuset. Det bodde visst en tokig gubbe här när jag var liten? Elofsson? Han som ägde antikaffären. Men han är död nu, det vet jag, och ingen ny familj har flyttat in.
Jag tar några steg närmare grindhålet och snavar över en fallen grindkula. Min stortå skriker och jag med. Men ingen hör. De är väl för upptagna med sitt julfirande. Tanken ger elden ny fart, den bubblar ut ur munnen i en lång rad svordomar, den ena värre än den andra. Fortfarande ingen som hör. Jag tar upp grindkulan och väger den i handen, den är ovanligt liten men tung som bly. Jag blänger på ett av grannhusen. De bakar pepparkakor och spelar Bjällerklang på högsta volym.
Nästa jul är jag arton, då ska jag också baka och sjunga. Tårarna väller fram på nytt. För jag vet att jag ljuger. Jag har inget jobb, inga pengar, fångad i Pappamonstrets klor. Grindkulan bränner mina fingrar, samtidigt som grannfamiljen vrålar refrängen.
”Hör ni mig nu då?” ropar jag och stenkulan glider ur min hand. Susar i en hög båge över den snötäckta gården, träffar ett av ödehusets fönster.
Gillade du vad du läste?