Äntligen har 2026 dragit i gång på allvar och här sitter jag och planerar mitt år. Det ser ... knökfullt ut. Utöver att jag har egna skrivprojekt på gång, har jag dessutom flera lektörs- och redaktörsläsningar inbokade (ända fram till juni). Därutöver ska jag gå en kurs i språkriktighet vid Linnéuniversitetet. Plus att jag har mina löpande administrativa uppgifter hos Fantimera och Skrivguiderna. Och ett brödjobb. 

Vad resulterar allt detta då i? Jo, jag har landat i att jag får dra ner på mina blogginlägg. Tidigare har det blivit ett i veckan, men nu kommer jag snarare att sikta på 1–2/månad + gästinlägg. Bloggen kommer med andra ord i högsta grad att leva vidare, det är ju här jag delar med mig av allt som sker i mitt författarliv. Jag vill helt enkelt bara dra ner på pressen, inte känna att jag måste prestera ett nytt inlägg varje vecka. Vi får se hur jag lyckas. Plötsligt kan jag inte hålla mig och bloggar mer än tänkt ...

Tack för att du läser detta! Jag hoppas att du fått en fantastisk start på året och jag hoppas att vi ses snart igen, här i bloggen.
​

Malin Ulltin jobbar som produktägare och bor i en förort till Stockholm tillsammans med man och två barn. Inspiration till skrivandet hittar hon under löprundor i skogen och omgiven av människor på ett café i stan. Hennes debutroman En kravlös relation släpptes i juni 2025.

En fredag i januari för nästan exakt ett år sedan fick jag det där mejlet som jag drömt om, längtat efter och hoppats på ända sedan jag började skriva på riktigt för ungefär tio år sedan. Ett litet nystartat förlag, som jag kontaktat några veckor tidigare, skrev att mitt manus hade väckt deras intresse och ville veta om jag var i kontakt med någon annan innan de fördjupade sig ytterligare i det. Min kropp pirrade av glädje samtidigt som jag knappt kunde tro att det var sant och inte heller vågade bli för glad eftersom mycket kunde hända innan det eventuellt slutade med ett påskrivet avtal. För att inte verka för angelägen lät jag det gå några timmar och skrev sedan ett lagom positivt svar tillbaka utan att låta min undertryckta lycka få utlopp. I tankarna planerade en del av mig för release-festen medan en annan intalade mig att det här inte skulle gå i lås. Jag förbjöd mig själv att tänka tanken att jag skulle få min bok utgiven samtidigt som jag sökte efter omslag jag gillade på topplistorna och lät ta fram AI-versioner av egna idéer.

Några dagar senare kom ytterligare ett positivt besked. De var fortsatt intresserade och ville träffa mig för ett videosamtal. Direkt efter vårt möte, två dagar senare, satte jag mig i bilen för att åka upp till fjällen. Jag bubblade om allt vi pratat om för min man, men vågade inte fira av rädsla för att jinxa något. De enda jag berättat för var mannen och mina två barn.

Dagen efter vårt möte, precis innan jag skulle ge mig ut i skidbacken, kom ett erbjudande om förlagsavtal. Inte heller då vågade jag fira, men kom på mig själv med att fånigt le under hjälmen, så fort jag tänkte tanken Jag ska ge ut min bok. På kvällen berättade jag för mina föräldrar när vi satt samlade till middag i den trätimrade stugan och jag höjde försiktigt glaset till en skål.

När så avtalet var påskrivet var jag redo att släppa ut den där jublande känslan som jag tryckt undan sedan det första mejlet. Nu var jag beredd att skruva av korken på min uppspelthet och se hur den sköts upp i taket av kraften. Men i stället blev det bara ett litet pfft. Jag menar absolut inte att jag inte var glad för det var jag såklart, men det där initiala lyckoruset som jag tidigare inte riktigt vågat ta ut hade mattats av.

Så vad tar jag med mig av det här? Att jag ska våga ta ut segern, om inte i förskott, så åtminstone i rätt tid. Nog är det väl bättre att fira en gång för mycket och möjligen få leva med en besvikelse än att inte fira alls.

Sedan dess har min ambition varit att ta chansen att fira varje delmål och att unna mig själv att stanna upp och se tillbaka på det jag åstadkommit innan jag rusar vidare mot nästa mål. För visst är det lätt att ständigt höja ribban, så snart man klarat den höjd man föresatt sig.

Under de månader som följde på bokkontraktet har det funnits åtskilliga tillfällen till att fira – sista redigeringsrundan, första inlagan av boken, ett färdigt omslag, att få hålla det första exet i min hand … Men den stund då jag kom allra närmast den där euforiska känslan jag förväntat mig att känna när min dröm om att få en bok utgiven äntligen blivit sann var releasefesten - en magisk stund av glädje, stolthet, tacksamhet och kärlek!

Min förhoppning är att under 2026 skapa fler tillfällen för att fira mitt fortsatta författarskap. Just nu jobbar jag mot målet att göra klart manuset på uppföljaren till min debut och när det är uppnått ska jag fira storstilat.

​Hitta Malin!
Instagram: www.instagram.com/malin.ulltin
Webb: www.naltaforlag.se/forfattare/malin-ulltin