Skrivguiderna, som jag driver tillsammans med Elin och Sandra, fyller två år nu i höst. Tänk att tiden gått så fort? Det känns som att vi precis startade upp vår verksamhet. Visst, vi är fortfarande nya i branschen ... men oj, vad mycket som hunnit hända!

• Jag har fortsatt att fortbilda mig inom skrivande.
• Jag har i genomsnitt haft 2.5 uppdrag per månad, vid sidan av mitt arbete som fritidsledare och mitt författarskap. En lagom arbetsmängd. Jag har inte behövt jaga uppdrag, utan de har löpande kommit till mig.
• Jag har fått äran att arbeta med både privatpersoner och förlag, och även fått anställning som lektör hos BTJ.
• Jag har fått jobba med alla möjliga intressanta genrer och texter för olika målgrupper. Varierande och kul!
• Jag trivs fortfarande otroligt bra med mina underbara kollegor. Vi kompletterar varandra väl och har superkul under våra månatliga möten.

Framtiden då? Tja, just nu vill jag tuffa på i samma takt som förut (kan inte ta på mig mer jobb än jag redan har då jag även vill hinna skriva eget vid sidan av andras manus). Men Skrivguiderna utvecklas så klart. Vi erbjuder nu också bland annat skrivkurser, utöver våra vanliga lektör-, redaktör- och språktjänster. Spännande tider!

Är så glad över att jag har ett jobb som ger så mycket energi!

(Bilden lånad från vår Instagram @skrivguiderna – det är alltid glada miner under våra distansmöten.)
​

Författaren heter Mikael Lejdeby, bor i Solna utanför Stockholm och blir nybliven pensionär i september 2024. Äntligen kan jag börja skriva på heltid, som jag längtat. Under de senaste fem åren har jag skrivit på min trilogi om vargpojken Airikr som levde för 5,000 år sedan i norra Europa. Första boken är färdig till 2/3.
​

​Mitt skrivande har varit en lång resa. Jag skrev torrt och fattigt i början. Fanns inte mycket liv i texten, mest fakta. Mitt stora problem under skrivandets resa har alltid varit gestaltning och miljö. Det har utvecklats under de senaste fem åren. Långsamt men allt bättre med tiden. Någon tanke på målgruppen har jag inte haft. Jag skriver en bok jag själv skulle vilja läsa. Det var först när jag skickade mitt manus till lektör som jag förstod vad jag skrev. Hon tyckte boken var en bok för 9–12 år eller 12–15 år. Att jag skriver så beror nog på att jag älskar sagor och gamla myter.
 
Jag har en förmåga att fastna i researchen, därför att jag tycker det är intressant och lärorikt att lära mig om den tid jag ska skriva om. Hittar alltid nya saker och nya grepp att använda i texten. I skrivandet har jag använt mig av Word. Ett dokument för varje kapitel jag kommer på. Vet inte hur många kapitel jag dumpat i en mapp? Dessa dokument har kastats fram och tillbaka i bokens ordning och skrivits om minst 50 gånger per dokument.
 
Synopsis började jag skriva när jag fick ett hum om vad boken skulle handla om. I ett sent skede av boken upptäckte jag ett nytt slut. Det ledde till att jag var tvungen att skriva om både första och sista kapitlet.
 
Struktur har jag svårt för, eftersom jag kommer på nya scener hela tiden som jag lägger till och lägger till. Det är först när jag har ett överflöd av scener och kan börja sålla som jag upptäcker strukturen.
 
Jag har använt hjältens resa som modell för min bok. Den passar in naturligt eftersom huvudpersonen Airikr är i målbrottet när boken börjar. Första boken handlar om hans resa in i den tidens vuxenvärld som han befinner sig i. Hur han genomgår traumatiska initiationer för att bli en vuxen krigare. Förr var det viktigt att tonåringen fick ett trauma av initiationen. För efter den skulle det inte finnas någon tvekan om att pojken blivit vuxen. Flickans trauma är den första menstruationen. Det är typiskt att den manliga initiationen (ofta blodiga) skapats för att efterlikna den kvinnliga menstruationen. Kvinnan är originalet.
 
I mitt skrivande tänker jag i scener. Jag skriver ständigt ned nya scener och även idéer till noveller. Fantasi har jag ingen brist på, däremot brist på tid att förverkliga alla mina uppslag. När jag skriver drömmer jag mig bort i en annan värld. Jag befinner mig i skogen, i grottan, på isen, bland kor som betar m.m.
 
Jag skriver fantasy som har historisk anknytning. Det jag personligen saknar i mycket fantasy är religionsutövning. Då menar jag inte präster eller schamaner, utan den vardagliga religionsutövningen som karaktärerna utför under en vanlig dag i deras liv. Jag har försökt att införa detta i min bok. De ber till olika gudar i olika situationer under vardagen. De monoteistiska religionerna har funnits under en kort tid av människans historia. Under den största delen av människans historia har världen varit andlig och det har funnits många gudar.
 
När jag ser på min bokhylla inser jag att när det gäller fantasy/scifi-romaner är alla mina tre favoritförfattare kvinnor: Ursula K. Le Guin, Nnedi Okorafor och Nahoko Uehashi.
 
Nu när jag blivit pensionär ska jag skriva klart min trilogi om vargpojken Airikrs väg till en fullvärdig krigare, en varulv.

Vågade jag verkligen tro på ännu fler bokavtal under 2024? Svar, ja. Eller ... jag vågade i varje fall drömma, och nu har drömmen gått i uppfyllelse.

Ett av mina förlag har nämligen  meddelat att de vill satsa på ett av mina "tyngre" projekt, en bilderbok där huvudkaraktären Alvar är så ledsen att han kanske dör av ledsnad. Det är ett tufft men viktigt ämne och jag hoppas att slutprodukten ska kunna stöda barn och familjer som har det tungt. För boken slutar hoppfullt. Det finns ljus bortom mörkret.

(Jag kommer dela mer info så småningom om Alvars öde och eventuella samarbetspartners. Men just nu nöjer jag mig med att fira det positiva beskedet. ❤️)

Emma Kanckos är finlandssvensk och bosatt i Jakobstad. I höst utges hennes debutdiktsamling De jordbundna på rikssvenska Vendels förlag.

Jag trodde verkligen att jag hade något speciellt. Jag kände det i hjärtat, i själen. Bekräftelsen hade jag ju fått från andra – andra pris i Arvid Mörne-tävlingen, ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen, ett år på Författarskolan med Monika Fagerholm och Mia Franck vid Västra Nylands folkhögskola, stipendier som rasslade in och uppmuntran från alla håll. Ändå, eller kanske på grund av det här, gjorde refuseringarna så ont att jag övervägde att sluta skriva.

Det är väl rätt vanligt, egentligen? Att ge upp när refuseringarna dimper ner i inkorgen?

Men det här kändes annorlunda. Jag hade skrivit en diktsamling som jag bara visste hörde hemma i någons bokhylla. Jag trodde på mina ord mer än jag trodde på något annat. Så varför såg inte förlagen diktsamlingens potential?

Min debutdiktsamling är nischad. Det vet jag nu. Jag ser problematiken: Inte nog med att jag skriver poesi, så skriver jag också science fiction. Rymdpoesi, spekulativ lyrik, ett dystopiskt diktepos … Det är inte alla som klarar av att ge ut en sådan bok, och det är ju det som är en av förlagens viktigaste uppgifter: att ge ut böcker. Med en så nischad bok med två olika genrer är det som att jag försöker sitta på två stolar samtidigt.

Som om det här inte var nog så är jag dessutom finlandssvensk. Finlandssvensk science fiction är redan en smal genre, men finlandssvensk science fiction-poesi? Kanske kan man till och med kategorisera det som finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna?

Kanske är det för många kategorier att hålla reda på? Det verkade ju som att en del förlag tyckte det. Därför mitt manus låg i skrivbordslådan i flera månader efter refuseringarna. Jag hade tänkt ge upp. Men en skrivkompis manade mig att skicka in till svenska förlag. Tanken var skrämmande. Vad skulle jag ha att göra i Sverige? Jag kunde ju ingenting om bokmarknaden där. Jag är finlandssvensk, jag drömde om ett finlandssvenskt förlag …

Men något hände. Kanske var det universum som lyckades ruska om mig och ge manuset en chans till. Kanske var det graviditetsdepressionen som gjorde mig både sorgsen över att mitt författarskap tog slut innan det ens börjat och lite av en galenpanna som tänkte ”YOLO, det värsta som kan hända är att det kommer fler refuseringar”.

Ni som läser fattar ju att det slutade lyckligt. Vendels förlag – ett litet traditionellt förlag som ger ut poesi, essäistik och dramatik – nappade på mitt nischade manus. Ja, de var till och med ivriga att ge ut min bok. Det visade sig nämligen att flera som jobbade på förlaget hade en förkärlek till – just det! – science fiction. Ibland är det svårt att inte tro på ödet. Tajmingen för manuset blev 100 % rätt.

Och i stället för att försöka sitta på två stolar hade folket på Vendels en annan syn på min bok. De tyckte inte att det handlade om en ytterst smal marknad, utan att boken hade två marknader. Istället för att försöka sitta på två stolar kände jag hur jag plötsligt kunde ställa mig upp – och stå med en fot på vardera stol.

Man ser rätt långt då man ställer sig upp. Ännu längre när man står på en stol. Det känns som en bra metafor för var jag är just nu i mitt skrivande. Som att jag verkligen kan omfamna mina nischer och se det som fördelar. Jag är stolt över det jag skapat och är otroligt glad att det blir en publicerad bok. Den kommer i mitten/slutet av oktober och jag är både förväntansfull och ivrig.

Jag har skrivit en bok som jag själv skulle älska att läsa (och jag hade nog blivit avundsjuk på författaren om det inte varit så att jag är författaren), och det är säkert mitt bästa tips: att skriva det man själv vill läsa. Att skriva ens egen favoritbok, oberoende hur nischat det blir:

Finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna och utgiven i Sverige – Absolut! Det kommer bli så bra!

Nu ska jag fortsätta att skriva på nästa diktsamling med rymdpoesi.

​Allt gott,
Emma

Tusen tack till Vasabladet och Isa Muotio som skrivit en så nyanserad och fin bokrecension! Du kan läsa hela recensionen inne hos Vasabladet eller klicka på artikeln via den här sidan.

(Kom ihåg att du även kan ladda ner gratis symbolstöd till boken här.)