​Linnéa Engman är 19 år och bor i Stockholm. Hon spenderar dagarna med att studera och drömma sig bort till antingen hennes egna världar eller de i romanerna hon läser. År 2023 debuterar hon med den mörka fantasy romance-boken Gudar av Röta och Undergång på Seraf förlag.

​Likt många skrivande personer började jag skriva i tidig ålder och började även bli seriös med skrivandet tidigt. Jag spenderade min gymnasietid både med att plugga och skriva mina första böcker (varav en är min debutroman). Jag började skriva seriöst när jag var sjutton år och redan då hade jag planer på att ge ut böcker. Därför vänder sig den här texten framför allt till unga aspirerande författare för att ge konkreta tips så att du kan nå dina mål.

Att skriva som ung eller vara ny i skrivandet kommer med en massa hinder. Inte nog med att berättelsen ofta lägger krokben om sig själv utan det är nu som du ska lära dig allting. Och då menar jag ALLT. Du ska lära dig att följa en dramaturgisk kurva och skapa trovärdiga miljöer och karaktärer. Du ska veta hur man redigerar boken, skriver en pitch och följebrev till ett förlag. Allt detta ofta utan några medel att nå målet.

När jag tog upp min plan om att vilja skriva, med publicering som mål, för nära och kära så var svaret ett av två alternativ:
1. Författare är inget yrke, fokusera på något annat istället.
2. Fortsätt skriv, det är det enda du kan göra. Skriv mer och öva.

Det förstnämnda är helt enkelt inte sant, men det finns sanning i att fortsätta skriva, för man blir bättre ju mer man övar. Men om det är det enda man får höra? Vad gör man då?

För att jag var ung och fortfarande gick på gymnasiet kände jag mig ofta nedvärderad. Jag tror alla skrivande personer stöter på något av dessa svar eller något liknande när de berättar om sina drömmar, men att vara ung ses ofta som “oerfaren” och “outvecklad”, vilket i samband med författardrömmar ofta får en negativ respons (i alla fall i mitt fall).

Därför vill jag dela med mig av konkreta tips om hur jag kunde gå från att vara ung aspirerande författare till att få min bok utgiven av ett traditionellt förlag.
PS. Det här är inte ett magiskt recept som garanterar någonting utan det här är den
artikel jag själv hade velat läsa när jag började skriva. DS

I början vände jag mig till Google för att ställa mina frågor om dramaturgi, strukturer, synopsis eller redigering, men det var som om jag stötte på en vägg. Det engelska uttrycket “gatekeeping” passar rätt bra här. Det innebär att någon kontrollerar om ifall någon kan hitta, läsa eller lära sig av viss typ av information. Överallt stod det om denna dramaturgiska kurva mm. men det var aldrig någon som förklarade hur den fungerade. Det var som om andra författare ville hålla det hemligt från mig så att jag inte kunde skriva min bok och bli en av dem.

Innan jag fann ett “skrivarcommunity” på Instagram behövde jag vända mig till andra kunniga författare och därför vill jag dela med mig om var jag lärde mig om dramaturgi, karaktärsutveckling och att skriva pitch till förlag:

- Abbie Emmons på YouTube öppnade upp en helt ny värld för mig om dramaturgi, om att följa de tre akterna och skriva trovärdiga karaktärer. Även fast du inte planerar din berättelse med sådan precision som jag gör är det viktigt att lära sig om det. Tack vare hennes tips färdigställde jag mitt första manus.

- Brandon Sandersons videokurs på YouTube. Detta riktar sig främst till dig som vill skriva fantasy då han är en av de större amerikanska författarna inom den genren. Denna kurs är helt gratis och jag har sett varenda avsnitt.

- Om du har tillgång till ett proffs, ställ en fråga. Jag har ofta varit helt öppen och frågat personer på Instagram. Till exempel om att skriva en pitch och hur man väljer förlag att skicka till.

Alla dessa medel gjorde att jag planerade för min berättelse, skrev den, skickade till testläsare varpå jag redigerade boken. Andra klipp hjälpte mig att få reda på hur man skriver en pitch och jag fick exempelvis reda på vad som fångar intresse i en pitch. Just din karaktär - vad de vill ha och vad det är som hindrar dem från att få det.

En anledning till varför jag skriver detta är för att jag inte vill att andra unga, aspirerande författare ska stöta på den väggen som jag gjorde. Om du har ambitioner ska du kunna hitta medlen för att nå dem oavsett om du är ung eller etablerad i samhället. Därför ville jag berätta om hur jag gick från att vara en ung författare med stora ambitioner till att få min bok publicerad år 2023. Jag hoppas att det hjälper dig att nå dina mål.

Hitta ​Linnéa!
Instagram > @linneaengman.author
TikTok > ​linneaengman.author
​

Vill tipsa om M. W. Bjelvenmarks julkalender som finns på Facebook, Instagram och TikTok samt som blogginlägg (här). Lucka 8 är tillägnad min novell Vidundrets löfte, en retelling av Skönheten och odjuret som finns publicerad i Jul igen 2022 av Nohiding förlag. Härunder hittar du en härlig högläsningsvideo där vi får ta del av novellens början. Sugen på att köpa Jul igen? Kolla in olika köpställen via den här länken.

Äntligen är det min tur att gästa kontot @a.fantasy.life på Instagram och köra en livesändning tillsammans med fantastiska Stina (som bland annat fungerar som ambassadör för Seraf förlag). Kan varmt rekommendera hennes livesamtal överlag, men vill förstås puffa lite extra för mitt eget snack som kommer att ske 14.12 via hennes Instagramkanal. Jättepirrigt är det! Ser fram emot att få avslöja mer om mina kommande böcker!

För en gångs skull drar jag inte skrivkurser via jobbet, eftersom jag är tjänstledig under hösten för att skriva på heltid. Det här öppnar upp för nya möjligheter, tid och ork att fortbilda mig inom skrivkonsten, and I like it! Äntligen har jag chansen att gå en avancerad författar- och lektörutbildning, fortsättningen på den utbildning jag gick 2019-20. Så kul! Dessutom är jag sugen på en längre kurs i att skriva historisk skönlitteratur som jag kommer att haka på efter årsskiftet. Det här med skola och utbildning är guld, definitivt något vi får vara tacksamma över. 

Är du sugen på att testa en skrivkurs?  Du är varmt välkommen att ladda ner någon av mina gratiskurser och -guider, eller varför inte kolla in Skrivguidernas gratismaterial?

Här är nästa cover reveal, min kapitelbok för mellanåldern! En fartfylld portalfantasy där vi får följa högkänsliga Alex äventyr i den magiska Portvärlden. Utkommer hos Nohiding förlag våren 2023.

⭐⭐⭐

Alex mamma bara jobbar och pappa har rest till Kos med sin nya flickvän. Vilken urusel början på sommarlovet! Men en natt öppnar sig vägen till den mystiska Portvärlden och Alex får veta att hon är en stjärnriddare. Bakom varje port väntar en farlig uppgift som bara hon kan lösa. 

Den första dörren leder till en plats full av monster, rövare och magiska skatter – men där finns också vänner som katten Tara och trollkarlslärlingen Kevin. Tillsammans måste de klara av stjärnriddaruppdraget. Annars kan Alex aldrig mer återvända hem ...
 
Skogshäxans skatter är den första boken i serien om Portvärlden.

⭐⭐⭐

Jag hoppas att du ska gilla omslaget, lämna gärna en kommentar här eller på min Instagram/Facebook (@authorsabinem). Du kan också kolla in en rolig introvideo på min TikTok (@authorsabinem).

​Trevlig helg!

Hitta Marie!
www.marieeklipanovska.se
www.sotnosen.se

Vill tipsa om att hålla koll på Fantastiska berättelser, en podd om svensk fantastik som drivs av författarna Linda Andersson och Malin V. Olsson. Där kommer lilla jag att göra podd-debut, vilket förstås är rysligt spännande. Det blir boksnack och kanske en och annan hemslis som kryper fram i ljuset, se till att lyssna! Finns där poddar finns! (Själv lyssnar jag på den på Spotify. Det går också bra att följa dem på Instagram.)

Fick en trevlig överraskning för ett tag sedan, Seraf förlag vill göra ljudbok av min långnovell Bergtagen på temat historisk paranormal romance (som du även hittar i antologin Vintergnista som utkommer inom kort). Ljudboken blir en del av utgivningen 2023, längtar!

I slutet av oktober fick jag äran att göra en författarpresentation i Fantasykammaren (en Facebookgrupp som lyfter svensk fantastik) och tänkte att jag kan dela med mig av inläggen också här i bloggen.

​-----

​INLÄGG 1: PRESENTATION. Hej, i dag är det jag – Sabine Mickelsson – som härjar fritt här i Fantasykammaren. Tusen tack för att du vill hänga med på resan!
 
Om vi börjar i början, så är jag uppvuxen och bosatt i Österbotten. Jag är med andra ord finlandssvensk och får akta mig för att skriva saker som ”hoppeligen” (förhoppningsvis), ”batteri” (när det är värmeelement som avses) och ”paja katten” (klappa katten). Det där med bokstäver och hur man sammanfogar dem till någonting större har alltid fascinerat mig. Kanske är det så nära magi vi kommer i vår egen värld? Fantasy har också alltid, alltid, alltid legat mig varmt om hjärtat. Det började med Narnia, fortsatte med ElfQuest och i tonåren blev det mycket Eddings. Nuförtiden läser jag det mesta inom fantastikens ramar, men dras särskilt till det lite mörka (och, för all del, det romantiska). Det är också den typen av fantasy jag själv ofta skriver, mörker varvat med ljus, äventyr som utspelar sig på gränsen till vår värld och gärna öppna slut. När jag inte skriver jobbar jag som fritidsledare för barn och unga vid en ideell organisation, samt som danslärare och lektör/redaktör för Skrivguiderna.

+ Lakrits, hundar, böcker, havet, sociologi.
- Leverlåda, skorpioner, fästingar, tidiga morgnar, trångsynthet.
​

INLÄGG 2: NÄR OCH VAR FÖDDES FÖRFATTARDRÖMMEN? Precis som många andra har jag närt en dröm om att bli författare ända sedan barnsben. Handen upp i kommentarsfältet om du också hör till samma skara!
 
Turligt nog hade jag en fin uppväxt med en mamma som högläste sagor, en pappa som högläste serietidningar, släktingar som gav böcker i present och en farmor som både hittade på egna berättelser och lyssnade till det jag skrev. Det var också hos henne som författardrömmen tog fart på allvar. Visserligen skrev jag min första saga redan som femåring, men det var när jag fyllde tio som jag satte mig vid farmors köksbord och påbörjade mitt första ”riktiga” verk, en följetong om några älvfamiljer.
 
Bitar av både farmor och farfar finns med i många av mina texter. Farfar var sjöman och fyllde hemmet med souvenirer från sina resor, han skapade en magisk plats där varje föremål innehöll en berättelse. Farmor i sin tur var en stark, kreativ och självständig kvinna, en av förebilderna till gammelfaster Sibylla i min urban fantasy ”Nattkrigaren”. Farmors kök är Sibyllas kök, men det är också samma kök som Alex mormor basar över i min portalfantasy för mellanåldern. Skärgården, med sina klippor och tallar och otämjda vågor, dyker också upp i mycket av det jag skriver.
 
Som vuxen inser jag hur viktiga mina barndomsår var, hur de formade mig och mitt författarskap. Att jag på grund av dem ständigt återkommer till vissa saker när det gäller karaktärer, miljö och teman. Lustigt ändå? Det ska bli spännande att se vad jag skriver om när jag blir gammal. Är det samma hav och samma köksbord som spökar bland orden?
​

INLÄGG 3: REFUSERINGAR OCH KROSSADE DRÖMMAR … Det är viktigt att lyfta även de tråkigare bitarna av skrivandet, så att allt inte bara blir rosenrött. Jag har också blivit refuserad. Flera gånger dessutom.
 
Mina första refuseringar fick jag som 19-åring, om jag minns rätt. Det var en episk fantasy för unga vuxna som fick fin kritik från ett av de större förlagen, något jag tyvärr inte klarade av att ta till mig. Allt jag såg var ”nej tack”. Refuseringarna skavde så pass – plus att jag producerade massvis med akademisk text under universitetstiden, vilket sög musten ur mig – att jag tappade lusten att skriva. Jag hade en rätt lång paus innan jag försökte på nytt. Ännu ett fantasymanus, som även det fick några fina refuseringar. Ett förlag uppmuntrade mig dessutom att gå skrivarkurser för att utveckla mitt skrivande ytterligare. (Vid den här tiden hade jag noll koll på sådant som dramaturgi och karaktärkurvor. Gick bara på känsla.)
 
Så småningom var jag mogen att ta till mig förlagens feedback. De hade ju en poäng. Jag skickade in manus efter manus, med samma negativa resultat. Vad kunde jag göra för att få det där ”jaet” jag suktade efter? Jo, följa förlagens råd. Inför julen 2018 tjatade jag på nära och kära om en skrivarkurs i julklapp … och på den vägen är det. (Spoiler! Ungefär ett år efter att jag anmälde mig till den där kursen kom den första publiceringen.)
 
Vad vill jag då säga med detta? Jo, ge aldrig upp. Ni som är utgivna vet säkert hur det är att kämpa, även om det finns en handfull som lyckas på första försöket. Ni som ännu inte är utgivna, men som vill bli det, ge inte upp! Trägen vinner, ett uttryck som verkligen är sant när det kommer till skrivandet. 
​

INLÄGG 4: NÄR PROPPEN SLÄPPER, gör den det med råge.
 
Stort tack till Nohiding förlag för att ni ville publicera min första text, novellen ”Hemligviken” i antologin ”Sommarmystik” som utkom 2020. Därefter följde en drös med publiceringar. Räknar jag ihop dem blir det tolv antologinoveller och två veckotidningsnoveller på ca två år. Det är jag faktiskt stolt över (ut med jante)! Men mest av allt är jag glad. Framför allt för de skrivvänner jag träffat via kurser och olika sociala medier. Utan er hade det kanske inte blivit några publiceringar, och det är alldeles sant. Det var nämligen en skrivarkurskompis som pushade mig att skicka in den där allra första novellen och jag har hittat flera som velat testläsa och byta manus via olika onlinegrupper. (Dessutom är det otroligt skönt att dela skrivvardagen och bokintresset med andra likasinnade. Tack för att jag får vara med i gemenskapen!)
 
Min första alldeles egna bokbebis såg världens ljus i augusti 2022. Överraskande nog blev det en bilderbok för åldrarna 3–6, trots att jag aldrig tidigare prövat att skriva för målgruppen, och som vanligt höll jag mig inom fantastikens ramar. ”Gåblin och de vilda dammråttorna” kan kanske främst klassas som magisk realism? Hustrollet Gåblin och de vildsinta dammråttorna är nämligen högst verkliga för sexåriga Stella.
 
I samband med att jag landade bilderboksavtalet skrev jag också på ytterligare några kontrakt. Trilogin om Skuggriket, en urban fantasy för vuxna, och serien om Portvärlden, en portalfantasy för mellanåldern. Mer om dem i kommande inlägg …
 
P.S. Hur söt är inte trolldockan som en kompis syster sydde upp åt mig inför bilderboksreleasen?

INLÄGG 5: VÄLKOMMEN TILL SKUGGRIKET! ”Nattkrigaren” är den första boken i trilogin om Skuggriket. Det är en fartfylld, mörk och kärlekskryddad urban fantasy som utspelar sig i en nära framtid. Boken utkommer 10 maj 2023 hos Seraf förlag och jag går som på nålar. Hur ska läsarna ta emot den? Kommer de att älska den mystiska skuggvärlden lika mycket som jag gör?
 
Trilogin föddes faktiskt ur en skrivövning under en skrivkurs. Jag skrev en scen där ett barn gick igenom isen och övningen fick positiv feedback av både lärare och kurskamrater. Jag insåg att jag kanske hade något där. Eftersom jag gillar att strukturera mina projekt, gjorde jag just det. Jag körde till och med trilogins synopsis via en lektör för att få serien så sammanhängande som möjligt. För jag ÄLSKAR planteringar och vändningar. You’re in for a ride … ;)
 
Skuggriket hämtar inspiration ur bland annat olika otome-spel (visual novel-spel) där varje val leder in dig på ett nytt spår, ofta med ett romantiskt slutmål. Jag brukar också skämtsamt säga att det är som om Maas ”Ett hov av taggar och rosor” gift sig med Kings ”Pestens tid” och fått ett barn i Skuggriket. Varje bok jobbar med lite olika teman, i ”Nattkrigaren” nuddar jag bland annat vid psykisk ohälsa, men det finns även ett övergripande tema som förhoppningsvis klarnar vartefter.
 
-----
 
OM BOKEN:
 
Efter att ha varit nära att drunkna som barn börjar Ella se skuggvarelser, vilket slutar med att hon hamnar på en psykiatrisk avdelning. När hon äntligen blir utskriven har hon ingen att ty sig till förutom sin gammelfaster.
 
Men det dröjer inte länge innan skuggorna dyker upp igen och Ella upptäcker att det finns en värld bortom hennes egen ... En värld som hotar människornas existens.
 
När allt rasar samman omkring henne bestämmer sig Ella för att lämna gammelfasterns gård och jaga rätt på den som ligger bakom allt elände. Men vem kan hon egentligen lita på i Skuggriket?

INLÄGG 6: SNEAK PEEK ur ”Nattkrigaren”. Obs! Detta är fortfarande ett utkast. Vi jobbar just nu på slutprodukten tillsammans med förlagets redaktör, så du kommer kanske att läsa något helt annat när du öppnar boken. Men förhoppningsvis sätter jag tonen här …
 
(Vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid att dela mina texter med andra. Känns alltid lika skrämmande/pirrigt haha.)
 
-----
 
Kapitel 1 // ELLA
 
Skuggan lösgör sig från den soldränkta stenväggen och kommer mot mig i långa, loja kliv. Det vilar en slags medvetenhet över de svepande rörelserna, i sättet den gråskimrande dimman bildar en mänsklig form. Jag blinkar några gånger. Skepnaden är kvar och den släntrar allt närmare med siktet inställt på mig.
     För en kort sekund är jag tio år igen. Ögonblicket när allting startade. Synerna. Handen dras till naveln, till det som döljer sig under linnets urblekta tyg, och gåshuden sprider sig mellan underarmens ärr.
     Nej! Jag vägrar låta fantasierna kontrollera mig. I stället följer jag min vanliga rutin, drar djupa andetag som fyller lungorna till sprängningsgränsen och placerar fötterna stadigt mot innergårdens betongplattor. Jag är här och nu. Den välbekanta psykbyggnaden – vit och fyrkantig likt en sockerbit – reser sig framför mig och doften av gräsklipp letar sig in i näsan. Majsolen skiner så starkt att inte ens björkens nyutspruckna blad förmår kasta skuggor. Det. Finns. Inga. Skuggor.

INLÄGG 7: ÖVRIGA PROJEKT. En portalfantasy och en historisk paranormal romance.
 
Utöver Skuggriket är jag också mitt uppe i att redigera första delen om Portvärlden, en fantasyserie för mellanåldern. Arbetstiteln är ”Skogshäxans skatter” och boken utkommer hos Nohiding förlag under första halvan av 2023. Håll ögonen öppna för en cover release i mitten av november!
 
I ”Skogshäxans skatter” får vi möta 11-åriga Alex som är högkänslig och ibland utåtagerande, ”stökig” enligt lärarna. Hennes mamma byter ofta jobb, vilket leder till att de flyttar runt en del och det är svårt för Alex att få vänner. Det här är en huvudkaraktär jag längtat efter att få skriva. En stark tjej som inte riktigt passar in, som tappar humöret när det minst passar sig och som jobbar på att hitta sig själv i varje värld. (Jag älskar också empatiska Kevin och kaxiga Tara.)
 
(Kartan på bilden gjorde jag på skoj för att hålla koll på världen.)
 
-----
 
OM BOKEN:
 
Alex mamma bara jobbar och pappa har rest till Kos med sin nya flickvän. Vilken urusel början på sommarlovet! Men en natt hittar Alex vägen till den mystiska Portvärlden och får veta att hon är en stjärnriddare. Bakom varje port väntar en farlig uppgift som bara hon kan lösa.
 
Den första dörren leder till en plats full av monster, rövare och magiska skatter – men där finns också vänner som katten Tara och trollkarlslärlingen Kevin. Tillsammans måste de befria prins Triston ur hans förstening. Annars kan Alex aldrig mer återvända hem ...
 
-----
 
Jag vill också pusha lite för min långnovell ”Bergtagen”, en historisk paranormal romance som utkommer både i antologin Vintergnista 7.12.2022 och som ljudbok 2023, båda hos Seraf förlag.
 
-----
 
OM BOKEN:
 
Vilket pris skulle du vara beredd att betala för din frihet?
 
Året är 1935 och Ingrid arbetar som tjänsteflicka hos Segerstierns, en av Vasas rikaste familjer. Men Ingrid vill så mycket mer. Hon drömmer om frihet, om att resa – kanske ända till Amerika. En kall novemberkväll händer något ödesdigert och Ingrids liv vänds upp och ner.
 
”Bergtagen” utspelar sig under mellankrigstiden, en period när det stormade rejält i Finland, och det paranormala baserar sig på en lokal legend om en mystisk ring som dyker upp närhelst den behagar.

INLÄGG 8: TACK FÖR ALLT! Tack snälla för att jag fått husera fritt här i dag och för att just du velat hänga med mig!
 
Avslutar med en högst vardaglig bild, en praktiskt klädd författare med sina hundar. De där hundarna är mig så kära. Ja, de gör mig rentav till en bättre författare. De ser bland annat till att jag tar myspauser och att jag får min dagliga dos av frisk luft.
 
Vi kan alla behöva stanna upp och ladda våra batterier, och därför kommer här några tankar till dig som skriver:

• Kom ihåg kroppen.  Den behöver lite kärlek för att du ska orka skriva. Ställ dig upp mitt i skrivpasset, sträck på dig, rulla axlarna, lämna datorn en stund. Drick ett glas vatten. Gå ut en sväng.
• Tillåt dig själv att ha en dålig skrivdag/period. Ibland blir det inget skrivet alls. Ibland blir det bara ordbajs. Ingen är perfekt. Ingen behöver vara perfekt.
• Apropå perfekt, var förlåtande mot dig själv. Fastna inte i stresstankar som säger att ditt manus inte är tillräckligt bra. Det är det, ditt sätt att skriva är unikt för dig! Låt orden komma huller om buller om du så vill. Finputsa kan du göra senare.
• Ta hand om dig själv först. Du orkar varken skriva eller något annat om du inte prioriterar dig själv och ditt mående. Du är viktig!

 
Där tror jag att jag tackar för mig. Vill du fortsätta att hålla kontakten så hittar du mig här >> Instagram, Facebook och TikTok >> @authorsabinem. 

Cecilia Fransson, bor i Skövde, har en bakgrund som litteraturvetare, copywriter, översättare och kommunikatör. Debuterar hösten 2022 på Bokförlaget Hedvig med den historiska barndeckaren Fara i kikaren, om 12-åriga Alma, dotter till polismästaren och hennes vapendragare gatupojken Lars som gör sin egen utredning på ett ruskigt mord i staden Marberg år 1897. Fara i kikaren är rikligt illustrerad av konstnären Stella Spente.

Hej! Jag heter Cecilia och har just debuterat med den lättlästa historiska barndeckaren Fara i kikaren för åldern 9-12 år på bokförlaget Hedvig. Jag har fått tre frågor om boken under de senaste veckorna, som jag tänkte dela med mig av här, och som jag hoppas kan inspirera andra som vill skriva historisk skönlitteratur för barn.

Hur ruskigt kan man skriva för barn egentligen?

Det här är en bra fråga. Det frågade jag mig ofta när jag skrev Fara i kikaren. Jag är litteraturvetare i grund och botten, och när jag pluggade litteraturvetenskap i Brighton blev den gotiska litteraturen min favoritgenre. Därför var det självklart för mig att förlägga min barndeckare till en historisk miljö, och att det skulle finnas rejält ruskiga inslag. Men var går egentligen gränsen mellan mysrysligt och på tok för otäckt?

Självklart är det olika från barn till barn. Men när jag gjorde min research och undersökte vad barn i målgruppen väljer att läsa så insåg jag att barn klarar av, rent av gillar ruskigheter när ruskigheterna är i ett tydligt sammanhang, när villkoren är lättbegripliga och så länge som de är omgivna av godhet och trygghet. Det utgick jag ifrån när jag skrev Fara i kikaren. Jag kände likadant som barn. Jag gillade böcker med en rejäl dos spänning och där mycket stod på spel. Jag tror inte att man ska vara rädd för att ducka mörkret och hemskheterna, utan att låta de vara en del av helheten i boken, precis som i livet. I varje fall när man skriver för mellanåldern.

Hur viktigt är den historiska korrektheten i skönlitteratur för barn?

Den historiska korrektheten ganska viktig när man skriver historisk skönlitteratur för barn, skulle jag vilja säga, och den sätter också reglerna för boken. Alma och Lars i Fara i kikaren har andra förutsättningar i slutet på 1800-talet än vad barn har idag eller hade på Vikingatiden. Men man ska inte rygga för att skriva en historisk berättelse, även om man inte är professor i historia. Jag använde till exempel mitt stora intresse för släktforskning som inspiration när jag skrev. Namnet på min huvudkaraktär, Alma Frisk, är plockat ur mitt eget släktträd från den senare delen av 1800-talet. När jag såg det namnet föddes idén till Alma i Fara i kikaren. Genom släktforskningen har jag också hittat detaljer från vardagen och namn på andra karaktärer som jag kunnat plocka in i boken.

Sen märkte jag att när man skriver en historisk deckare som ska vara spännande, så är dramaturgin beroende av att författaren skapar hinder. Och att förlägga en berättelse i en tid när människorna stötte på mer hinder i tillvaron kan vara väldigt tacksamt som författare och hjälpa till att stärka dramaturgin.

Hur tänkte du kring inkludering i boken?

Inkludering är så viktigt i barn- och ungdomsböcker, tycker jag. Och i Fara i kikaren hade jag möjlighet att skriva in en hjältinna i rullstol under den senare delen av 1800-talet och den chansen ville jag inte gå miste om. Men jag hade nog inte vågat skriva om en ryggskadad flicka om jag inte hade fått bolla med en kvinna som själv sitter i rullstol. Och i samtal med Nina, som hon heter, kunde jag få en bild av hur Alma kunde röra sig, hur rullstolar såg ut i slutet på 1800-talet, och hur vardagen kunde se ut för en flicka som Alma vid den tiden. Det har varit otroligt värdefullt.

Så sammanfattningsvis kan jag konkludera att barn gillar ruskigheter, att den historiska korrektheten är ganska viktig, och att när du har möjlighet att bidra till inkludering i barnlitteratur – gör det!

Så. Välkomna till mitt Marberg, jag hoppas ni ska trivas, men se upp, det kan gå en mördare lös!

Noveller, noveller, noveller!

Att kalla mig författare känns fortfarande lite märkligt. Som om jag inte riktigt förtjänar det. I år kom ändå min första skönlitterära roman ut (Trinitet på Bokförlaget Mormor). En milstolpe så klart, speciellt då jag började ta mitt skrivande på allvar för ganska exakt tre år sedan. Och för min del startade mitt författarskap med noveller. Jag fullkomligt älskar noveller, både att läsa och skriva.

Att börja mitt skrivande med noveller gjorde att jag snabbt kunde komma till ett avslut och jag fick tillfredställelsen i att färdigställa ett skrivprojekt. Och jag upptäckte hur spännande det är att se vad som ryms i ett sådant koncentrerat format. Ordens betydelse, språkets vikt, att kunna skala av och mejsla fram själva storyn. Kraven att ha en intressant dramaturgi och en underhållande historia liknar ju romanens om än i mer minimalistisk form. Även en novell har en början, en mitt och ett slut och du måste ha en berättelse som berör. Det var också så jag lärde mig skriva min första roman, genom att se den som en serie sammanhängande noveller fast som en serie kapitel. Foga samman kapitel för kapitel, där varje scen ska ha betydelse och hänga ihop, tills man har en hel roman.

Jag letade också tidigt upp novelltävlingar och fick flera publicerade i olika novellantologier. Dessa publiceringar fungerade som någon sorts erkännande och ökade min motivation och skrivlust. Att få hålla en bok i sin hand där ens alster är med var för mig att uppfylla en dröm. Att lämna in till tävlingar lärde mig också att skriva utefter bestämt tema och längd, en nog så nyttig erfarenhet och kul utmaning. Efter ett tag hade jag så många noveller på likartat tema (jag har alltid dragits till människans mörkare sidor) att jag kunde ge ut Mörker – en samling lätt dystopiska noveller förra våren.

Jag inte bara skriver noveller utan läser även en hel del. Mellan böcker eller som ett avbrott i annan läsning slinker en och annan novell emellan och de gör ibland stora avtryck. Att läsa noveller kan vara en fin ingång till att prova en ny författare, en ny genre, eller för den som inte är så läsvan att faktiskt få en ingång till läsande. Och för den som inte är så skrivvan att få en ingång till skrivande och en möjlighet att pröva sin egen stil, ton och rytm utan att det blir för övermäktigt.

Att jag inte känner mig som en riktig författare hänger säkert ihop med att noveller inte har samma status som en roman, men med det här inlägget gör jag mitt bästa för att novellen ska få den status den förtjänar. Just nu skriver jag på flera romanmanus, men jag kommer aldrig sluta skriva även kortare historier. Kan inte nog rekommendera att läsa och skriva noveller!

Novelltips!

Desmond Warzels fantastiska novell Wikihistory, (på engelska, men kort och lättläst).

Jag och min medförfattare Erik Klang vann nyligen en novelltävling på temat Utopi/Dystopi med vårt
bidrag Pling och den hittas här.

Novelltävlingar sammanställs på Eva Ulleruds fina hemsida och uppdateras kontinuerligt.

Tidningen Skrivas novellskrivningsguide.

(Edit: Hälsningar från Sabine, som också älskar noveller något gränslöst! Vill du ha en alldeles gratis novellguide, hur du skriver en novell, kan du ladda ner den via min kurssida. Fram för fler noveller!)
​

Häromdagen hörde Visto förlag av sig och berättade att de vill göra Gåblin och de vilda dammråttorna till en ljudbok! Inläsare blir Mikael Rosengren som driver ljudboksföretaget Sagobubblan, du kan provlyssna till honom här. (Är visserligen partisk, men tycker att han har en alldeles utmärkt röst för att läsa in min Gåblinbok.)

Gåblin och de vilda dammråttorna kommer med andra ord att finnas i alla format, tryckt, e-bok och ljud. Det är värt att fira, eller hur? (Sugen på att köpa ett ex? Du hittar köpställen här. Och snart, snart finns boken även hos ljudbokstjänsterna.)

Det var ett friskt bubblande språkbad som jag växte upp i som yngst med tre äldre syskon. Mitt i Stockholms Vasatan. En vardag full av frågor, svar, tankar, idéer och uppmuntran till skapande och kreativa uttryck. Vi delade och speglade varandras känslor. Vi utmanade varandra med både ordvitsar och små försvarstal i affekt. Vi satte ord på erfarenheter och fantasier i sång, sagor och olika gestaltande former. 

Att som sladdis få sitta med och iaktta de äldres skapande av karaktärer, miljöbeskrivningar, spelregler eller låtskrivande kunde vara både roligt och lite frustrerande när en själv inte alltid hängde med i samma tempo. Jag var oftast välkommen men jag minns än idag den märkliga känslan av hur okända ord kunde flyga ovanför mitt femåriga huvud. Jag var nyfiken och ville alltid lära mig mer. Det var riktigt mysigt att få vara med när syskonen diskuterade vid matbordet, lärde ut olika sporter eller dansstilar, spelade avancerade brädspel eller planerade för lajv med påkostat hantverk och rekvisita till skogs. När de målade akvarell- och oljemålningar, spelade instrument och studerade. Eller bara hängde i en hög på soffan med kramar, skratt och tillitsfulla samtal. 

Det var en vardag som inspirerade mig att hitta mina egna sätt att skapa berättelser på och att våga testa mig fram. Jag hade tidigt lätt för att ta kontakt med både yngre, jämnåriga och vuxna. Jag kallades ofta mogen för min ålder. Med tre stycken 9-15 år äldre pratglada syskon så föll det sig nog naturligt att mitt eget ordförråd blommade hejvilt tillsammans med nyfikenheten och viljan att kommunicera. Något som finns kvar än idag i min energi att skapa närvarande möten med en skön gruppdynamik. 

Tiden från förskoleklass till studenten tillbringades i en skola med fransk profil. Här fick jag öppna upp ett fönster till en helt ny vokalrymd, samtalsmelodi, grammatisk struktur och kultur. Här började intresset för språks olikheter, uttal, ords betydelse och utmaningen med att försöka översätta ord som är specifika för en viss kultur. Här fick jag också erfarenhet av den frustration som ingår i att lära sig ett främmande språk och hur svårt det kan vara att verkligen uttrycka sig lika genuint och precist som på sitt eget modersmål. 

När jag började i tredje klass tystnade jag. Ofrivilligt. Jag blev tillsagd att hålla käften. För jag ansågs vara ful. Det fanns elever i klassen som kunde upplysa mig om att jag såg ut som en pizza, påstå att jag jag var smutsig och äcklig, föreslå att jag borde bli påkörd. För jag var ju så udda som hade fått svår och ihållande akne redan när jag var 8 år gammal. Min hud var en vulkan. Mitt ansikte var en måltavla. Varje dag. Det hjälpte inte att läraren försökte förklara vad "tidigt utvecklad", "hormoner", "ärftlighet" och "puberteten" var för klasskamraterna. Det skulle bli flera års daglig kamp om att orka ta sig till skolan för att behöva utstå kommentarer, frågor och utrop från andra elever. 

Den dagen som någons förälder i förbifarten kommenterade mitt utseende med den inledande frågan "Har du pesten eller?", då var det som att få bekräftat att det verkligen var fel på en själv. Att så ofrånkomligt sticka ut var oerhört energikrävande när fokus egentligen borde få ägnas åt själva skolarbetet och en trygg tillvaro. Kanske stack jag ut lite extra med en röd fläta också, som sträckte sig ned till knäna. Oavsett så var ansiktet som det var med sina sår, ojämnheter, rodnader och pulserande smärta. Inga kurer, mediciner eller behandlingar kunde lugna vulkanhuden. 

Det händer något med den språkliga uttrycksförmågan när en ständigt stoppar sig själv från att yttra sig på grund av rädsla. I mitt fall var det för att någon skulle tysta mig, ignorera mig eller hånskratta åt mig. Både lusten och spontaniteten i att kommunicera i skolan krympte. Det spelade ingen roll hur kärleksfull den egna familjen var och hur snälla vännerna var. Det var ändå en känsla av förbannelse att inte kunna dölja sitt ansikte och bli fri från det som gjorde ont. Påhoppen skedde ofta diskret så att de vuxna inte såg eller hörde. Flera år av tystnad, iakttagande och uthållighet väntade mig. Det var som en chock i slowmotion. En vardag där jag ofta höll andan, drog upp axlarna, bet ihop och drömde mig bort till en framtid där jag skulle finna en annan miljö. Ett annat sammanhang där jag fick omge mig med personer som hade kommit ikapp min sociala ålder som formats av mina äldre syskons sällskap. 

När jag tystnade så höjdes min inre röst i skrivandet. Jag skrev om egna världar där det var självklart med respekt, hänsyn och omtanke. Hur svårt skulle det vara? Där de som vägrade lyssna för att fortsätta göra illa andra till sist fick smaka på någon form av reflektion av sitt eget beteende som gjorde att de plötsligt blev självmedvetna och ångerfulla. Jag skrev prosa och noveller om hur jag önskade att mobbarna skulle få erfarenhet av hur de egentligen borde bete sig mot de utsatta. Texterna avslöjade ibland hur mobbarna själva kanske var offer för hur någon annan påverkade dem negativt eller begränsade deras utveckling. Kanske grupptrycket, kanske en förälder, kanske media. 

Min svenskalärare i mellanstadiet frågade om hon kunde läsa upp en av de kortare texterna för klassen. Det fick hon. Nickande viskade hon till mig efteråt att jag borde skicka in texterna till tävlingar. Men jag var ingen tävlingsmänniska. Jag hittade istället på fler historier om klassen att läsa upp själv för de som ville lyssna på äventyr och samarbete. Det slutade med att flera av dem i verkligheten, även en av mobbarna, satt kvar efter en sommaravslutning för att höra hur det skulle gå. 

Just när min envist svidande och bultande akne började försvinna så började jämnåriga tonåringar påbörja sin resa in i pubertetens virrvarr. Då tilltog mitt skrivande ännu mer. Nu till följd av något helt oväntat. En förlust av ett syskon. Min bror dog när jag var 14 år och jag skrev för mig själv:

Det är Döden som sliter ut våra sinnen ur vårt tvungna medvetande och underblåser oss till liv igen.

Där började jag sakta bli vän med döden genom att känna hur både definitiv och diffus den var. Såsom att ta i hand med tomrummet självt. Att själv vara kvar vid liv. Full av liv och ändå så tom. Det var en kontrasterande känsla att både känna sig helt förlamad av vanmakt och samtidigt uppleva hur alla sinnen blev så mycket skarpare och värdefullare. Jag var så rädd för att glömma bort alla minnen jag hade med min storebror. Så jag skrev. Jag skrev ned internskämt och klokheter, tokigheter och varma minnen. Jag skrev om småtjafs och orättvisor. Allt för att väva in dem i dagböcker och kapitel om syskonkärlek. 

En dimma av flera års sorgearbete väntade. I denna mörka smog så sken ändå min egen livslust som ett starkt och vackert stjärnfall på repeat. Det värsta tänkbara att en familjemedlem skulle dö, det hade ju redan hänt. Jag fick som en sköld av tålamod och klarsynthet. En sköld som trängde undan vardagsproblem som studsade bort som små pilar. Där gick jag lugnt med min inre omskakande storm. Det var lite som att ha lock för öronen och fara genom vatten när jag tog mig igenom tonårens skolkorridorer. Tiden var för värdefull för att låta sig upptas av det som egentligen inte betyder något. Det ytliga kunde inte få grepp om mig.

Livslusten och saktmodet i att leva vidare växte sig kraftfullare med varje år som gick. Att uppskatta stunden, att kunna vila i den. Att inte ta något för givet. Jag väntade inte med att ge en ärlig komplimang eller förklaring till varför jag uppskattade någon eller något. Det inre kryddskåpet av livsbeundran slogs upp vidöppet med livsgnistor som doftade friskt och gott. Kanske för att jag redan var så påfylld med så mycket kärlek, trygghet och framåtanda från familjen. Kanske för att alla mina sinnen kändes så skärpta av denna bristningskonst att slitas mellan någon annans död och det egna livet. Kanske för att mina känslor hade en så intim och intensiv dialog med hjärnans språkliga nätverk. Så jag skrev ännu mer. Om kärleken till livet, vänskap och alla vardagliga detaljer som gjorde mig lycklig i all sin enkelhet. 

Jag började tänka på det här med familj och hur vi kan återberätta minnen om varandra och om oss själva. Det var viktigt för mig att dela minnen om min bror tillsammans med min familj. Jag började föra dagbok om hur det var att leva med sörjande föräldrar och hur min upplevelse av deras sätt att sörja förändrades med tiden. Så slog det mig att vår familj i form av syskonen och föräldrarna var den släkt jag hade. Alla andra hade hunnit gå bort innan jag föddes eller medan jag bara var några år gammal.

Så jag började skriva mystiska skildringar om mina farföräldrar som jag aldrig träffade. De var krigsskadade som fördes till Sverige. Jag skrev varsamt om den svärta som jag antog omgav deras öden samtidigt som jag försökte putsa upp ljusglimtar ur deras personligheter som jag så gärna hade fått lära känna. Jag började reflektera över hur många som inte har en chans att berätta sin egen historia.

Efter gymnasiet följde flera års arbete inom vården med både barn och äldre. Fortfarande nyfiken och orädd, som när jag var liten. Som personlig assistent var jag trygg i min roll som problemlösande och lyhörd för andras berättelser och perspektiv. Svårast var det att arbeta med livsuppehållande vård för barn som saknar kommunikationsförmåga i form av talat språk och där det var oklart för andra att veta hur barnet, som egentligen var arbetsledaren, verkligen kände och tänkte. Den här tiden drev mig framåt till yrkesvalet som logoped där jag kunde får lära mig ännu mer om hur vi utvecklar tal, språk, läs- och skrivförmåga. Här fick jag utveckla mitt syfte att ge verktyg åt personer att utifrån sina förutsättningar finna en fungerande kommunikation och låta omgivningen få ökad kunskap om anpassat förhållningssätt. 

Det finns ungdomar med orättvisa självbilder i en prestationsfull vardag. Det finns föräldrar som känner stress för att barnet inte utvecklas i samma takt som jämnåriga. Det finns barn som låser sig för att de vuxna säger åt dem att skärpa sig, med missförstånd och krav som är för höga. Det finns både barn, ungdomar och vuxna som döljer eller går miste om delar hos sig själva för att de kanske tror sig vara annorlunda, blir utpekade som udda, kämpar medvetet eller omedvetet med något som har med deras kommunikationsförmåga att göra. 

Förvirringen, utsattheten, utanförskapet, rädslan, förlusten, sorgen, begränsningen, frustrationen, saknaden, orkeslösheten... Här ryms känslor som också går att finna i de områden som logopeden tar sig an; outredd dyslexi, dold stamning, starkt ångestfylld talängslan som i selektiv mutism, avsaknaden av alternativ kompletterande kommunikation såsom bildstöd eller tecken, en röst som inte bär av anatomiska skäl eller skammen att inte kunna äta offentligt på grund av sväljningssvårigheter. För att nämna några exempel. 

Kunskapsluckor kan fyllas, missförstånd kan nystas ut, fördomar kan upplösas. Det blir ett fascinerande metaperspektiv kring språk när vi med konstnärliga uttrycksformer såsom skrift, film eller foto kan belysa kommunikativa olikheter och behov.

Mitt skrivande försöker fånga den mångfacetterade bilden av kommunikationssvårigheter. Min ambition är att skriva om och tillgängliggöra vetenskap, kunskap och klinisk erfarenhet för både barn och vuxna. Jag vill bidra med att visa hur dynamiskt kommunikation kan vara och att den kan beskrivas på många olika nivåer. För mig är det en klockren kontrast att kombinera de kliniska erfarenheterna med det kreativa skrivandet. På så sätt önskar jag sprida ökad kunskap om logopedi rent allmänt men också om kommunikationsförmåga på individnivå.

Jag ser fram emot en ökad förståelse och nyfikenhet hos föräldrar och vuxna. Jag ser fram emot en ökad självkännedom hos barn och unga för delaktighet i den egna vården. Jag ser fram emot en ökad medvetenhet och respekt för olikheter i klassrummet, på skolgården, på nätet, på arbetsplatsen och ute i samhället. Vi är många professioner och individer som kan mötas och utvecklas tillsammans. Jag vet att lilla Madeleine nyfiket skulle le åt oss allihop och heja på.

Vad är det som gör en berättelse till en berättelse? Var startar allt? I den tysta tanken? I det redan sagda ordet? Om vi inte redan har ordet eller ordförståelsen, kan vi då föreställa oss och förstå det som ska berättas? Om vi vet vad vi vill uttrycka men inte har medlet eller tillvägagångssättet, hur gör vi då? Om vi är begränsade eller inte förmår att göra vår röst hörd, hur kan vi hitta den rösten i någon annans berättelse? 

Idag tänker jag på hur berättelser, deras former och själva skapandeprocessen, med eller utan sällskap, har varit något betydelsefullt för människor genom alla tider. Från dåtidens hårt ristade runskrifter och mjukt svävande hymner till dagens avancerade filmatiseringar och digitala texter. Vi har suttit vid brasan sent om natten. Vi sitter kvar där än idag men framför det digitala ljuset. Vi sitter alla kring berättandets eld för att framställa, undersöka, utveckla och bevara något eller någon. 

Mitt skrivande syftar till att bidra till ett utvecklat utbud av logopedisk kunskap och klinisk erfarenhet i form av barn- och ungdomslitteratur. Jag tror att det finns ett mervärde för hela samhället i att låta olika kommunikationssvårigheter och omgivningens förhållningssätt ta plats och form på flera olika vis, i flera olika genrer och format, från flera olika perspektiv. Jag ser det som ett komplement och förhoppningsvis ett förebyggande arbete för den värdefulla intervention som så många logopeder driver idag.

Hitta Madeleine!
För direkta kommentarer och frågor om själva skrivandet är ni välkomna att höra av er till mig:
sommerving@gmail.com

Med både jobb, releasefest, manusredigering och start av Skrivguiderna är det kanske inte konstigt att jag inte hunnit posta allt debutrelaterat än, men här har vi en riktig pärla. Mitt debutantporträtt hos Boktugg. Här kan du läsa det i sin helhet.
​