​Annica Andersson är en författare från Växjö i Småland, där hon bor med sambo och barn.
Hon är uppvuxen i Ingelstad och det är där hennes debutroman utspelar sig. När Annica var
liten skrev hon mängder av små egna böcker samt gjorde pyssel- och hästtidningar. När hon
var 17 år vann hon en novelltävling i tidningen Frida. Efter det låg skrivandet på is i många
år, till hon började skriva på spänningsromanen Bara en fyrklöver, utgiven av Ekström &
Garay april 2021. Förutom att skriva jobbar Annica som trafikassistent på en flygplats.
​

Det var dagen före Bokmässan 2019. Jag hade köpt en halskedja med en berlock i form av
en fyrklöver och hängde smycket runt halsen strax innan tåget rullade mot Göteborg. Jag
hade bara ett par veckor tidigare skickat mitt manus till förlag och tyckte att halsbandet var
en rolig symbol. Den markerade början. Början på en lång väntan. Skulle något förlag svara
att de ville ge ut min bok Bara en fyrklöver? Jag tänkte ha halsbandet på mig varje dag till
dess att jag nått mitt mål, att mitt manus skulle bli en bok.

Sedan dess har mycket hänt. Jag fick till slut ett förlagsavtal och manuset har blivit en fysisk
bok. Jag tänkte här berätta lite om hur det har varit efter att jag fick hålla min bok i handen
för allra första gången.

Det var en magisk känsla. Det där ögonblicket jag sett framför mig så många gånger under
tunga skrivpass när självkänslan vacklat. Ögonblicket när jag fick hålla i min bok för allra
första gången. Men precis som det kan vara med sådana ögonblick som är så efterlängtade
och laddade så är det svårt att sätta ord på hur det verkligen känns. Magiskt är nog trots allt
det ord som bäst fångar stunden då jag hade öppnat kartongen och fick se min egen bok för
första gången. Att hålla min egen bok i handen var mitt mål och så känner jag fortfarande.
Allt som har hänt och händer efter det är bonus.

Min release var planerad till i början av april och böckerna kom från tryckeriet i mitten av
februari. Nu i efterhand kan jag ångra lite att jag inte hade releasen närmare leverans av
böckerna. Det blev på något sätt som att boken inte var lika ny för mig när releasedagen väl
var inne. Fördelen var att jag kunde skicka ut boken till bokrecensenter och att de hann att
recensera boken på releasedagen.

Veckorna som följde var bara en enda väntan på att min bok skulle släppas. Fjärilarna i
magen ökade för varje dag. Hur skulle boken tas emot? Tänk om jag skulle få riktigt dåliga
recensioner innan boken ens var släppt? Mentalt försökte jag förbereda mig på just det så
gott man nu kan förbereda sig på något sådant.

Dagen med stort R kom med en fantastisk recension på instagram direkt på morgonen. Det
var ju förstås underbart och det gjorde att jag kunde känna mig mer avslappnad inför
kvällens release. Jag hade en livesändning på instagram med två inbjudna gäster;
författaren Ninni Schulman som jag gått på skrivkurs för samt min redaktör på Ekström &
Garay, Johan Werner Åkesson. Det skålades i bubbel och jag fick blombud och många
gratulationer under dagen. Det var en väldigt lycklig debutant som sa god natt den kvällen.
Skulle du vilja se min release i efterhand så ligger den på instagram.

Dagarna efter boksläppet fick jag mängder av mail, sms och meddelanden via sociala
medier. Det var många fina recensioner, hejarop och gratulationer. Jag svävade på moln och
jag insåg då att det här vill jag gärna vara med om igen.

Nu har det gått drygt två månader sedan min bokrelease och jag får fortfarande fina
meddelanden om min fyrklöver, men förstås inte lika frekvent som i början. Det är inte helt
lätt som okänd debutant att nå ut i bruset bland alla fantastiska boktitlar som släpps. Men
när jag får några fina ord om min bok eller ser att ett bibliotek långt iväg har tagit in min bok
blir jag alldeles varm i hjärtat. För några veckor sedan var jag med på ett event där jag fick
möjlighet att prata om mitt skrivande och signera böcker. Det var så himla kul och jag
hoppas att fler sådana tillfällen kommer.

Halsbandet då? Ja, hur har det gått med det? Vet du, jag bär det fortfarande på mig varje
dag trots att min bok nu finns ute. Det har blivit en rolig grej. “Åh, du har ju ett
fyrklöver-halsband precis som i din bok!” Så nu hittar jag inte den rätta symboliken till att ta
av mig det. Ska jag vänta till det är dags för nästa manus att skickas till förlag? Kanske helt
enkelt då byta det till ett nytt halsband med ny symbolik? Fram till dess jobbar jag vidare
med manuset som ska bli uppföljaren till Bara en fyrklöver.

Jag hoppas så att det ska bli möjligt att genomföra större bokevent, författarträffar och
bokmässor framöver. I så fall hoppas jag att vi ses i vimlet. Nu vill jag till sist önska dig som
läser det här en riktigt härlig sommar med många fina lässtunder.

Äntligen har det blivit dags för ytterligare några cover reveals!

Jag medverkar ju i hela fyra novellantologier som utkommer våren/sommaren 2021.

Först ut var Karneval där du hittar min novell Mors ordspråk, en berättelse om skeva relationer, förtryckta drömmar och desperata lösningar. För dig som gillar att läsa verklighetsbaserat.

Näst på tur var Mordiska väsen, där min berättelse Skymningsoffer ansågs så pass läskig att den landade näst sist i samlingen, som listar novellerna i "rysordning" från "snäll" till "läskig". Skymningsoffer handlar främst om systerskap ... och om de faror som lurar i skogen.

Lagom till midsommar utkommer Traditioner där jag deltar med novellen Julbockens arv, en berättelse om vad som händer när julens förhoppningar förvandlas till mardröm. För det kan alltid bli värre. Glöm inte det. (Ja, även detta är en skräcknovell!)

Sist men inte minst har vi Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen i antologin Sommarväsen.
Min novell utspelar sig en midsommarafton när det sker märkliga saker i byn Maijasjärvi vid finska gränsen. Förbjuden kärlek, plikt och traditioner ... För dig som älskar somrig urban fantasy kryddad med romantik.

Och här kommer omslagen i omvänd ordning (Mordiska väsen har jag redan avslöjat, likaså Karneval, men de får hänga med ett varv till för de är ju så snygga):

Är du sugen på att köpa ett eget ex hittar du köpställen här (listar dem vartefter böckerna utkommer).

Anna flyttade från Stockholms innerstad till den skånska kusten, och satsade på livsdrömmen att skriva böcker.​ Efter att ha läst hundratals deckare ville hon skriva en deckare med både humor och mörka undertoner. Gärna med egensinniga karaktärer som inte följer en utstakad väg. Det blev startskottet för Sandinge-serien om den avhoppade polisen Lina Lantz. Stranden är den första delen i serien, med utgivning juni 2021. Den utspelas delvis på åttiotalet och delvis i nutid. Del 2 kommer 2022/2023.

Så satt jag äntligen där med ett bokkontrakt på skärmen, signerat och klart. Hjärtat slog snabbt och det bubblade inombords. Min deckare Stranden skulle publiceras i alla format. Efter tjugo års drömmande och längtan skulle författardrömmen bli verklighet!

Det var i den vevan som jag läste någon författares cyniska inlägg om allt jobb som följer efter att kontraktet skrivs, och jag trodde nog ärligt talat att personen överdrev. Mitt manus var genomarbetat och förlaget hade sagt att manuset var ovanligt “färdigt” när det kom in. Jag blev nästan irriterad över inlägget. Varför ville skribenten avskräcka aspirerande författare i deras hoppfulla längtan?

Men det visade sig att personen - som jag har glömt vem det var - hade rätt.

Det första steget efter signering var att träffa min förläggare (naturligtvis efter att jag skrivit flera sms till kompisar i stilen “jag har en FÖRLÄGGARE”). Vi möttes på ett hotellrestaurang i Malmö och det första som slog mig var att han redan kände mina karaktärer och kunde prata om deras utveckling och personligheter, precis som jag. Fantastiskt! Vi hade ett så bra samtal att det ledde till flerbokskontrakt, något jag inte ens visste att det fanns, i synnerhet inte för debutanter. På vårt möte fick jag även de första förslagen på justeringar, exempelvis att låta en karaktär dyka upp ett par gånger till i manuset. 

Redigering följde i lugn takt. 

Sen kom en mer ordentlig genomläsning några veckor senare och fler redigeringsförslag. Jag möblerade om kapitel och början av manuset, utifrån feedback jag fått från flera håll. Efter ett par månaders redigering gav förläggaren sitt okej och skickade mig vidare till redaktören. Jag hade då även börjat ha kontakt med förlaget om bokomslag, baksidetext, marknadsföring och lansering.

Nu var det väl klart, tänkte jag, nu går det in på mer språkliga korrigeringar med redaktören?
Under ett par månaders nervös väntan på “sista rundan” insåg jag att tiden för min redigering minskade i takt med att redaktörens försening växte. Dessutom visade det sig vara långt ifrån den sista rundan, som jag hade trott. När responsen väl kom skulle en karaktär bort, början skulle skrivas om igen, nya kapitel skulle skrivas och flera trådar skulle föras in genomgående i manuset, vilket är extra krävande i ett deckarmanus där alla ledtrådar måste stämma. Utöver redaktörens följebrev och hundratals kommentarer i marginalerna hade jag haft tät kontakt med en polis och fått en grundlig genomgång av manuset från hennes perspektiv. De kommentarerna skulle också föras in.

Jag hade då knappt fyra veckor på mig och med utmattning bakom mig så var det långt ifrån ett optimalt upplägg. Det blev ett maraton de veckorna, med mitt andra jobb och sedan skrivande varje dag mellan 08 till 23, vardagar och helger. Min man såg allt tröttare ut och mina sexåringar frågade försynt varför jag ville bli författare, ville jag kanske slippa träffa mina barn?
Mormor kallades in, jag kämpade på och det gick vägen, med några dagars försening och diverse stressymptom som larmade högljutt.

De tre-fyra rundorna därefter med språkliga rättningar och korr kändes som en barnlek, jämförelsevis. Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så många röda markeringar i en text som redan var genomarbetad.

Den sista dosen av redigeringsångest kom veckan innan trycklämning då jag upptäckte nya fel nästan varje dag, exempelvis att baksidetexten avslöjade för mycket av plotten!

Runt en månad innan släppet gick boken äntligen iväg till tryckeriet och det var en lättnad utan dess like. “Jag vill knappt se bokeländet!” skrev jag till redaktören, med samma känsla som när jag dagen efter nyårsafton lovade mig själv att aldrig mer dricka champagne.

Som tur var ville jag både se boken och dricka champagne igen, för det blev nästa fas i bokprocessen.

Min bok släpps den tredje juni och när jag skriver det här inlägget är min mailbox rena rama godispåsen. Nästan varje dag regnar det in spännande erbjudanden om intervjuer, debutantporträtt, events och möten. 

Ibland får jag stanna upp och påminna mig om att jag drömde om just detta. Att skriva klart mitt manus, att bli utgiven, att ha en releasefest, att signera min första bok. Påminna mig själv om alla de hinder jag mött och övervunnit. Påminna mig om att fira och njuta.  

Så varför gör man det, om det är så krävande? Tvekar jag att göra om det igen med nästa del i bokserien?
​
Nej, faktiskt inte. För mig är det själva skrivandet och att känna flow som avgör att jag vill fortsätta författa. Att svepas iväg av sina karaktärer och se scener utspelas i huvudet, som sedan blir en historia. Redigeringsprocessen tänker jag - i självvald naivitet - att den ska bli enklare med tiden. Och om några läsare dessutom kommer att älska och beröras av min bok så var det värt de tusentals timmar som jag lagt ner. 

Hitta Anna!
Hemsida > www.annabreitholtzmonsen.se
Instagram > instagram.com/annabreitholtzmonsen
Facebook > facebook.com/authorannabreitholtzmonsen

Måndagen 31.5 kl. 12 svensk tid, 13 finsk, blir det releasefest för novellsamlingen Mordiska väsen, där jag medverkar med Skymningsoffer, via Zoom. Häng med och skåla in boken! Det tar högst 40 minuter = du kan ex. tajma det med lunch- eller fikapausen (drop in, drop out när du vill).

Bonus! Du kan vinna en hemlig presentbox!

Partylänken hittar du via det här Facebookevenemanget, och jag kommer även posta inloggningsinfo på min Instagram @authorsabinem inkommande måndag.
​

Jag har alltid skrivit mycket, brev, dagböcker, födelsedagsdikter, och det har genom åren blivit många påbörjade sagor och berättelser, lösa blad och häften här och där. 

År 2004 började jag på allvar skriva ner berättelserna om Lilla Musen i ett kollegieblock, med målet att en dag ha en tryckt bok i handen. Men år 2008 fick jag en hjärnblödning, efter att ha brakat rätt in i väggen. För att återhämta mig, aktivera och rehabilitera mig efter hjärnblödningen började jag renskriva mitt påbörjade manus om Lilla Musen.

Efter många års funderande startade jag Hellas Förlag, för att ge ut mina egna böcker. 
Hösten 2015 var den första boken, ”Lilla Musen flyttar in”, färdigt illustrerad, redigerad, och klar för tryckeriet. Därefter har det blivit tre böcker till.

Vägen har med andra ord inte varit spikrak. Jag har jobbat med många olika saker, inom skolan, sjukvården och som egen företagare. I vuxen ålder flyttade jag från Tumba i Sverige till min fars hemby, Pjelax i Finland. Här fick jag tre barn, drev i 15 år en fiskodling. Närheten till naturen är viktig för mig, liksom glädjen i att känna människorna runtomkring mig.

Idén till Lilla Musen kom från de godnattsagor jag hittade på varje kväll för mina barn. Den hjärnblödning jag fick vände livet upp och ner, men gav samtidigt grogrund för att på allvar renskriva, redigera, och trycka boken. Jag behövde hitta en mening med att jag drabbats och inte kunde vara så aktiv och social som jag tidigare varit. Den meningen var att skriva böcker.

Barnen peppade mig och ville att jag skulle skicka in mitt manus om Lilla Musen. Att skriva över det till datorn var så otroligt tungt och krävande. Jag klarade endast av korta stunder varje dag. Min hjärna blev trött bara av att vara på datorn, och att på det fantisera ihop berättelser var som att styrketräna med hjärnan. 

Jag trodde att jag snart skulle vara friskförklarad och det var piskan jag behövde för att envist fortsätta att skriva över materialet. Att skriva om och förbättra manuset började jag tycka om, det kändes tryggt och råmanuset fanns där i grunden, men skulle jag klara av att skriva en till bok? Eftersom jag efter hjärnblödningen blev enormt stresskänslig kände jag pressen att börja på nästa bok, ifall första boken skulle bli antagen av ett förlag. 

Skrivandet ger mig en mening med livet. Jag har nu ett arbete att utföra de dagar jag orkar, det är jag enormt tacksam över. Jag har också gått flera skrivkurser på distans, det upplägget passar mig bäst eftersom jag då kan arbeta i min egen takt. 

Jag lider fortfarande av hjärntrötthet och måste hushålla med mina krafter, som varierar från dag till dag. Det är svårt att skriva böcker, det är svårt att skriva dem klart. Att vara både författare och egenutgivare ställer stora krav på mångsidighet och en vilja att sätta sig in i allt för att kunna ta beslut. Det svåraste beslutet för mig är att bestämma när texten är redo för tryckning. I barndeckaren ”Stölderna på hotell Brudhäll” har jag anlitat lektör två gånger och  redaktör en gång. Nu återstår för mig att finslipa manuset så att det kan tryckas i höst.

Att stå och bjuda ut sina egna böcker och säga att många tycker om dem, det är inte det lättaste. Därför gör jag inte det. Jag brukar istället föreslå att de ska titta i böckerna och berättar gärna lite om handlingen. Lilla Musen-böckerna är illustrerade av Sanna Ek och de är fängslande bra.

Tack för att du tog dig tid att läsa detta.

Hitta Helena!
Hemsida > www.hellasforlag.wixsite.com/hellasforlag
Instagram > instagram.com/hellasforlag
Facebook > Lilla Musens äventyr (här kan du även läsa första kapitlet ur varje bok)

Det blir flera boksläppp kommande månader, massor med härlig sommarläsning!
​

• Karneval, 3.5.
• Mordiska väsen, 31.5.
• Traditioner, 25.6 (midsommarafton)
• Sommarväsen, TBA (någon gång i sommar)

Jag listar köpställen här. Obs! Karneval utkommer som e-bok, men vill du beställa en papperskopia kan du göra det direkt av mig.

Ha en riktigt skön valborg och första maj!
​

Här skulle det vara tyst, skrev jag kring påsk. Men så blev det inte. För jag fick ännu ett glädjebesked på mejlen, att min novell Skymningsoffer blivit antagen för publicering i antologin Mordiska väsen av Darkness Publishing. Extra glad blev jag, eftersom förlaget meddelat att detta blir deras sista novellsamling. Tänk att jag får vara med där! 

Hurra! Min novell Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen har blivit antagen för publicering i antologin Sommarväsen av Nohiding Förlag!

​Ett av de tuffaste besluten jag någonsin fattat var att skriva in dessa vänner i en bok och dela dem med alla, men kanske kan de ge någon styrkan och modet de gett mig. Kanske kan de lindra någons ensamhet, ge någon trygghet eller bara vara den där vännen man behöver för att ta sig igenom den ibland trista vardagen. Jag anser mig vara lyckligt lottad som får ha dessa vänner i mitt liv, hur fiktiva de än må te sig för andra. De finns alltid där och lyser upp min vardag.
 
Detta är dock inget jag brukar dela med min omgivning, då de allra flesta inte skulle förstå utan rynka på näsan och tycka att jag är mer än aningen knäpp. För mig är de här vännerna ofta mer närvarande än de vänner jag har i det verkliga livet, hur märkligt det än låter. De har alltid tid för mig och står alltid på min sida, oavsett vad. För känslan av att alltid ha någon vid ens sida, som aldrig kommer att lämna en vad man än gör, är det ok att anses vara knäpp. Jag har fiktiva vänner som betyder oerhört mycket för mig. Jag har fiktiva vänner som alltid finns där och som jag aldrig kommer att glömma. Jag har fiktiva vänner, som är verkliga för mig.

​“The things you are passionate about are not random, they are your calling.”
― Fabienne Fredrickson

För tio år sedan var jag nog den sista som själv trodde att jag skulle skriva en bok. Det krävdes tre husbyggen, en helvetes massa kurser och att jag blev tvångsmeddragen till ett medium innan jag kunde sätta mig ner.

Som barn upplevde jag ofta att jag befann mig mellan två världar, den jordliga och den fantasivärld som jag för tillfället begravde näsan i. Redan då drogs jag till dramatiska sagor som Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Den oändliga historien. Flera av mina starkaste barndomsminnen rör böcker. Det skiljer ett år mellan mig och min storasyster, men vi är uppväxta som tvillingar. Vi sov i varandras sängar tills vi var alldeles för gamla. Kunde ligga i timmar och bläddra bland alla magiska bilder som fanns illustrerade i böckerna. Filosofera om de stora frågorna kring kärlek och död som återfinns i Astrid Lindgrens och många fantasyböckers världar.

Trots det drömde jag aldrig om att bli författare. Jag tyckte det lät obotligt tråkigt. Vem sitter frivilligt och trycker på tangenter en hel dag? Ändå var det böckerna jag drogs till som barn som skulle influera den historiska romanserie jag skriver idag. Som tonåring både drömde, läste och skissade jag på olika noveller, men ofta hade jag för dåligt tålamod att sitta still tillräckligt länge för att slutföra något och efter ett tag slutade jag helt. Det sägs att man kommer till en viss punkt i livet, till ett vägval, där allt förändras. För mig var det en dag för sju år sedan.

Vid denna tidpunkt hade jag egentligen redan allt det många drömmer om. Egenbyggd villa, världens bästa man, bra jobb och en dotter på väg. Ändå var jag inte lycklig. Jag kände mig rastlös, som om min själ sökte, törstade efter något jag inte kunde förklara. Något som gjorde att jag gång på gång kastade mig in i nya projekt utan att hitta svar.

Tillbaka till den där dagen som skulle förändra allt. Min betydligt mer spirituella syster hade med tvång tvingat med mig till ett medium. Det är alltid svårt att förklara ett sådant möte efteråt. Men det var där allting började. I en trång lägenhet, kring ett slitet köksbord. Där tog hon min hand och sa de fem ord som kommer följa mig resten av mitt liv. Det fullkomligt brast för mig. Jag, den motsträviga skeptikern, satt där och hulkade som ett barn i hennes kök.

Det mötet väckte någonting. Samma natt började mina karaktärer komma till mig i drömmarna. De milt sagt, stalkade mig, tills jag inte hade något annat val än att skriva ner historien som berättades för mig. Jag var nog en ganska motvillig författare så de fick jobba hårt för att övertyga mig.

Jag började skriva på Dotter av Jord i början på 2018, men då hade historien funnits hos mig i flera år. Ganska snart insåg jag att berättelsen och världen växte och jag tvingades inse att detta projekt oundvikligen skulle komma att bli mycket större än den enda bok jag först tänkt.

Plötsligt förstod jag varför jag dragits till vissa böcker som barn. Varför jag älskade Mattis och Ronjas relation i Ronja Rövardotter. Varför jag var så besatt av Sailor Moon, Bröderna Lejonhjärta och andra böcker om återfödelse. Saker du brinner för är inte slumpmässiga. De är kopplade till din väg. Även ifall mina böcker riktar sig till en annan publik, innehåller de samma element som fängslade mig redan som barn. Kärlek. Vänskap. Magi. Naturväsen. Krig. Död.

När vi följer vår livsväg öppnas möjligheter. Människor och idéer kommer in i våra liv och driver oss framåt. För första gången sedan barnsben känner jag inte den där rastlösheten längre. Det är som om allt sökande har lett mig dit jag är idag.

Kanske skrivs våra liv i stjärnorna långt innan vi föds? Att vi redan som barn förbereds inför syftet till varför vi faktiskt är här. Den 25:e Mars debuterar jag med romanen Dotter av Jord, första delen i Jordfödd, en historisk romanserie med influenser av magisk realism och keltisk mytologi. I skrivande stund finns synopsis för sex kommande böcker och boken håller även på att översättas till den engelska marknaden.

Var uppmärksam på saker som din själ dras till. Du är född till att göra ett avtryck här, oavsett hur du gör det. Som en av mina karaktärer viskade till mig och som också avslutar inledningen i Dotter av Jord:

Jag kommer inte berätta historien som den var, utan som jag minns den och har fått berättat för mig, dessa mysterier som inte bör berättas för någon oinvigd.

Jag antar att det ligger i mitt öde att skriva ner den.
​

​Hitta Ann-Catrin!
Hemsida > https://www.anncatrinmattsson.se
Instagram > https://www.instagram.com/anncatrinmattsson_author
Facebook > https://www.facebook.com/anncatrinmattssonauthor
​

​Här sitter jag med Anna Granberg, författare till fantasyboken Solens dotter, bonddottern Damiana och åskgudens son Sandreon. Hjärtligt välkomna ska ni vara!
​

Annas författarfoto: Björn Mattisson-Richter (se original här)

Vill ni börja med att säga några ord om er själva?
​
Anna: Jag är författare och har skrivit Solens dotter, en fantasy romance för unga vuxna och vuxna som släpps nu i dagarna. Jag är utbildad journalist och har jobbat med kommunikation i många år, men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. Jag är också fru till en exploateringsingenjör, mamma till två förskolebarn och matte till en folkskygg katt.
Damiana: Jag är en vanlig ung kvinna, dotter till ett bondepar i riket Gafámia.
Sandreon: Du är knappast vanlig!
Damiana: Jag känner mig vanlig. Men jag bär på hemligheter. Förmågor som skulle få mig bränd på bål om någon visste.
Sandreon ler smalögt: Bränd, ja … Eld är inte att leka med. Jag är Sandreon, Åskgudens son och född att härska över Excandor. Jag föddes också med ett viktigt uppdrag. Jag har förberetts hela livet inför mötet med Solgudens dotter. Jag måste döda henne för att rädda mitt rike och återupprätta balansen.

Hur kommer det sig att ni lärde känna varandra?

Anna: Jag mötte Damiana och Sandreon i en dröm. Drömmen var så spännande att jag var tvungen att skriva ner den och ta reda på hur det skulle sluta! Under skrivandet har Damiana och Sandreon blivit som mina vänner.
Damiana sneglar mot Sandreon: Man kan säga att Ondskan sökte upp mig.
Sandreon fnyser: Ondskan? Profetian är tydlig. Det är inte som om jag har något val!

Solens dotter låter som en spännande bok, vad handlar den om i stora drag?

Anna: En kvinna med hemliga förmågor. En man med ett uppdrag. En av dem måste dö.
Sandreon ler snett: Gissa vem.
Damiana fnyser: Det ska vi nog bli två om.
Anna: Hörni, ta det lugnt nu! Vi kanske ska gå vidare till nästa fråga?

Om ni fick beskriva bokens övergripande tema med ett ord, vilket ord väljer ni?

Damiana: Hämnd.
Sandreon: Maktkamp.
Anna: Kärlek.

Välj ett favoritcitat ur boken: 

Anna: Det är svårt att välja ut bara en mening ur en bok på 472 sidor. Jag älskar ju hela min historia!
Damiana: ”Släpp in solen, och låt den finna dig.” 
Sandreon: Jag vet inte, jag har inte läst den. Jag föredrar att roa mig med … varmare saker.
Damiana syrligt: Det där var ett citat ur boken.
Sandreon ler: Var det? Då är det mitt favoritcitat.
Damiana himlar med ögonen: Du borde verkligen läsa mer.

Har ni någon hälsning till läsaren? 

Damiana: Det är viktigt att du finner din egen väg. Alla borde få välja själva.
Sandreon: Du gör bäst i att frukta Åskan. Min far har hetsigt humör och visar ingen nåd.
Anna: Jag vill önska läsaren spännande och kärleksfull läsning!

Till sist, en personlig fråga, vad gillar ni bäst att göra på er fritid?

Anna: När jag inte skriver tycker jag om att läsa, resa, promenera och åka snowboard. Just nu längtar jag mycket efter att äta glass och dricka cappuccino på piazzan i ”vår” by på Sicilien, dit vi brukar åka varje år, men på grund av pandemin har vi inte varit där på länge.
Damiana: Jag trivs bäst när jag får arbeta med jorden, odla och se livskraften i allt som växer. Jag tycker också mycket om att läsa. Men det får du inte säga till någon! Läsning ses inte med blida ögon i Gafámia.
Sandreon: Jag ägnar mig helst åt fysiska aktiviteter – träna, slåss med svärd, springa och rida ut i skogen. Då känner jag mig fri och slipper tänka och känna så mycket. Jag tycker också om att teckna och måla, men har sällan tid. Mina plikter mot min gud och mitt rike kommer alltid i första hand.

Och där avslutar vi. Tack snälla för att ni ställde upp på intervjun. Lycka till med era äventyr!

-----

Vill du veta mer om Damiana och Sandreon? Solens dotter, en fantasy romance utgiven av Seraf förlag, utkommer 27.2.2021!
​
Nyfiken på Anna? Kolla in hennes författarsida.
​

Petronella Simonsbacka, född 1971 i Kiruna, är en svensk journalist och författare. Hon skriver och läser in ljudböcker, samt har deltagit i ett flertal antologier utgivna på olika förlag. Debutromanen Nytt liv sökes är en kärleksroman som utspelar sig på Lofoten och i Marocko, därefter har det blivit flera böcker inom olika genres. Just nu är Petronella aktuell med sin deckardebut Morden på Kungsberget. Petronella är även redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Kulturopportunisten, som ger ut handbundna böcker i liten upplaga.
​

En gång för länge, länge sedan skapade Piratförlaget en ny satsning som döptes till Kapitel 1, där aspirerande författare kunde lägga upp första kapitlet, eller mer, av den bok som var under produktion. Det var full fart där i starten och vi som deltog både gav och fick textkritik i riklig mängd. Jag minns bland annat att jag imponerades av det som senare kom att bli boken ”Jag är Wanted” av David Larsson, pseudonym för författaren Daniel Luthman.

Min egen berättelse där fick också mycket respons. Den handlade om mordet på en ung småbarnsmamma, en konvertit till islam. Den storyn filade jag även på när jag gick Helena Siganders Deckarskolan och den hängde med mig, av och till, under många år. För det är ju så med böcker, att i grunden finns en historia man vill berätta, men att få ur sig den hel och hållen tar tid och är inte alltid så enkelt.

Min berättelse hamnade i skrivbordslådan, bland andra påbörjade alster, tills jag fick ett vistelsestipendium i Åmål 2019. Under en månad fick jag sitta och skriva i Litteraturhuset. Jag kom dit med ambitionen att skriva en uppföljare till min debutbok ”Nytt liv sökes”, men någonting fick mig att plocka upp mitt påbörjade gamla deckarmanus, förlägga hela handlingen till Åmål och fortsätta skriva på den i ett rasande tempo. Plötsligt passade allt in. Det var där, i Åmål, som det hände. Den pusselbit som jag inte ens visste fattades hade blivit funnen.

Otålighet är ett högst mänskligt tillstånd som många lider av, de flesta förmodligen. Vi vill bli färdiga fort. Vi vill se resultat. Annars infinner sig besvikelsen och frustrationen, men skrivande tar tid. Det tar också emot ibland och många författare rekommenderar att när det tar stopp så ska man piska sig själv vidare, med rumpan på stolen, istället för att försöka känna efter, analysera vad som känns fel eller kanske låta manuset vila. 

Jag tror personligen att det är bra och nödvändigt att låta manus få vila. Det blir bättre så, när det väl kommer igång igen. Författare har ofta svårt att bedöma sitt eget ofärdiga material, eftersom människor som skriver lever med sina berättelser. De har en perfekt story i sitt huvud, men misslyckas ofta med att få den lika utmärkt på pränt som i den egna fantasin. Det är ju ett nästan omöjligt uppdrag. 

Om någon hade sagt till mig att jag skulle skriva på detta manus av och till under i tio år så hade jag förmodligen blivit deprimerad. Det hade känts fruktansvärt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var nödvändigt. Jag försökte forcera skrivandet och det blev inte alls bra. Vilandet däremot fungerade och när den sista pusselbiten, Åmål, hittades så kunde jag slutföra ett mycket, mycket bättre manus. Nu hänger det ihop. Nu fungerar det. Anser jag i alla fall, men vi får väl se vad läsare och recensenter kommer att tycka. Min deckardebut sker den 20 januari, då ”Morden på Kungsberget” släpps som ljudbok. Pappersversionen av boken släpps nästa sommar i samband med Bokdagar i Dalsland.

Det jag vill ha sagt med denna krönika är riktat till dig som skriver:

1. Var lite förlåtande mot dig själv.
2. Elda inte upp dina gamla manus.

Du vet aldrig när berättelsen lever upp igen och kallar på dig.
​

Hitta Petronella! Hemsida > petronellasforfattarliv.wordpress.com // Instagram > @petronellasimonsbacka

Nytt år, nya möjligheter! Redo att starta upp eller fortsätta skrivandet? Känns det trögt, har du tappat farten, vill du få ny input? Då ska du läsa det här inlägget. Här tipsar jag om skrivhandböcker och delar med mig av en "kom igång"-skrivövning.
​​
SKRIVHANDBÖCKER

Känner att jag tog i lite väl mycket när jag valde rubrik. Självklart finns det en massa fina handböcker därute som jag inte läst, eller som berör ämnen jag personligen inte är intresserad av (ex. skriva poesi, en konstart jag beundrar men inte utövar). Dessutom, smaken är olika.

Om vi börjar med mina favoriter, dvs. konkreta handböcker som på ett pedagogiskt sätt förklarar skrivprocessen:​

• Fängsla dina läsare av Catrine Tollström m.fl.
• Kreativt skrivande av Therése Granwald
• Skriv på! av Elizabeth George
• ​Skriv som ett proffs av Lennart Guldbrandsson
• Story Engineering av Larry Brooks
• Tre enkla regler finns inte av Elisabet Norin (om jag ska välja en favoritbok så blir det den här)​

Så har vi även de mer självbiografiska, där författaren delar med sig av sitt skrivande liv:

• Att skriva av Stephen King
• Så gör jag av Bodil Malmsten

Vill också nämna riktade skrivhandböcker. Själv skriver jag för barn och unga och kan rekommendera följande:

• Att skriva barn- och ungdomslitteratur av Helene Ehriander m.fl.
• Barnbokens byggklossar av Maria Nikolajeva (en riktig klassiker, men obs att den är väldigt akademisk i språket)
• Skriva barnbok av Annika J. Nasiell
• Så skriver du för unga av Ylva Carlsdotter Wallin

En guldgruva för den som vill utveckla sitt språk, eller när man korrläser:

• Svenska skrivregler av Språkrådet

Böcker som berör slutskedet av processen (redigering, vad händer efter att du skrivit klart ett manus, marknadsföring och så vidare):

• Författarboken av Kristina Svensson
• Skriv - Vässa ditt manus av Patric Liljestrand (få sidor till billigt pris)
• Vissa av tidigare nämnda böcker tar också upp slutskedet, ex. Guldbrandssons och Norins verk.

​
Slutligen, på kommande:

• Skriv Skriv Skriv - Verktyg för författare av Jorun Modén (utkommer 2021. Boken har en given plats i hyllan, eftersom jag vet att Jorun är en fantastisk pedagog/författare och jag gillar hennes tidigare skrivguider)

​

​SKRIVÖVNING
​
Okej, är du redo att köra en skrivövning? Vi tar en fulskrivning för att skapa flöde. Det viktigaste när det kommer till fulskrivningsövningar är att det får bli som det vill. Det behöver inte bli bra, och du kan strunta i grammatik, rättstavning och struktur. Fulskrivning är en utmärkt metod för att kickstarta ett skrivpass, och kan dessutom lägga grunden för en ny berättelse (har du tur föds någonting nytt ur övningen, kanske en karaktär eller en hel scen). Fantastiskt, eller hur?

Välj en plats, en sak och en känsla. (Kan du inte välja? Slå en tärning!) Baka in platsen, saken och känslan i din övning. Skriv vad som helst, det första som kommer till dig, bara skriv. Står det still i huvudet? Ingen fara! Pröva beskriva platsen/saken/känslan för att komma igång. 

Skriv i minst fem minuter, men du kan gärna fortsätta om du vill.

Plats:
(Tips: Vilka saker förnimmer du i miljön? Vilket är ditt första synintryck? Det första ljud du hör? Dofter eller lukter? Temperatur och ytor? Smaker?)

1. En strand
2. En skogsdunge
3. En hiss som fastnat
4. En gammaldags tågkupé 
5. En främmande planet
6. En kyrka (eller ett tempel)

Sak:
(Tips: Fokusera på detaljer. Är det en gammal dolk med läderbundet fäste och rostigt blad, eller en modern modell, greppvänlig och antireflexbehandlad?)

1. En dolk
2. En nyckel
3. En väska
4. Ett brev
5. Ett halsband
6. Ett stränginstrument

Känsla:
(Tips: Jobba gärna med var den sitter i kroppen, ex. klump i halsen eller myror i magen.)

1. Glädje
2. Sorg
3. Irritation
4. Ångest
5. Ursinne
6. Likgiltighet

Tips på skrivövningsverktyg:

• Författarkortleken av Ann Westermark
• Lilla författarskolan bildkortslåda av Stina Fries och Görel Hydén
• Story Cubes, ex. Rory's Story Cubes.

När jag började skriva de första orden på det som skulle bli manuset till Bara en fyrklöver visste jag ingenting om att skriva en bok. Absolut ingenting. Då hade jag ingen aning om att det skulle ta flera år innan jag skulle nå min dröm; att få hålla min alldeles egna bok i handen. Just då tänkte jag kanske inte ens så långt. Jag fick en idé och började skriva. Det brann och kliade i kroppen efter att få ur mig berättelsen som plötsligt dykt upp i huvudet. Eller rättare sagt scenen, för egentligen var det just en specifik scen som hade etsat sig fast.  

En bok består ju dock av så mycket mer, så efter att jag fått ur mig den där scenen var jag tvungen att börja tänka. Vilka ska huvudpersonerna vara och vad ska hända  mer? Vad jag inte visste då när allt bara kändes fantastiskt, spännande och lite hemligt var att jag hade oändliga timmar framför mig med skrivande, vånda, research, ändringar, ännu mer vånda och svackor djupa som helvetesgapet. Men just då kände jag mig glad och pirrig. Som att jag gömde på en hemlig skatt.  

Här skulle jag nästan vilja hånskratta lite åt mig själv. Hur kunde jag vara så naiv?  Jag var ju över 40 och varit med om en del i livet. Men jag hade ju som sagt var  aldrig skrivit en bok. Så det gör jag inte, hånskrattar åt mig själv alltså. Istället fylls  jag av tacksamhet. Tacksam för att jag var naiv och inte visste hur mycket jobb som  låg framför mig. För då är jag inte säker på att jag gett mig på att skriva min bok. Då  kanske drömmen hade stannat vid just en dröm.  

De senaste åren har jag försökt att hitta skrivtips och suga i mig all kunskap jag kan om hantverket det innebär att skriva. Jag har lyssnat på poddar och mängder av webbinarier. En fördel - antagligen den enda - jag kan komma på som pandemin har inneburit. Att så många föreläsningar, bokreleaser och författarevent har förlagts till nätet och blivit tillgängliga på ett helt nytt sätt. Jag har lärt mig massor om att skriva synopsis, bygga karaktärer, gestaltning och att jobba med dramaturgiska bågar. Det finns så mycket kunskap och en stor vilja att lära ut den bland andra författare, redaktörer och manusutvecklare och det är verkligen ovärderligt.

Men återigen så är jag glad att jag inte visste allt det där då när jag började skriva. Visserligen skulle det ha kunnat hjälpa mig att spara tid och jag hade kunnat undvika en del misstag med  min text. Men jag tror att det hade gjort att lusten inte infunnit sig. Att jag blivit låst av alla kunskaper när den första känslan satte in. Nu när jag ska skriva manuset till det som ska bli min andra bok är jag samtidigt glad över att jag vet så mycket mer, för förhoppningsvis behöver inte processen bli lika lång som den varit med min första. 

Den stora skillnaden nu är att jag vet att jag kan skriva en hel bok och jag inbillar mig  att den vetskapen ska ge mig mer självförtroende. Nu gäller det att jag använder alla mina nya kunskaper utan att för den skull tappa bort den där härliga pirriga känslan, den som gör att jag längtar efter stunder med mitt manus. För utan den magiska lusten att skriva, så blir det nog ingen bok.
​