Maria Brundin debuterade 2020 skönlitterärt med Lyda, en relationsroman utanför normen, där Aurora är huvudpersonen. Hennes känslor och tankar får stor plats i denna serie som belyser en värld som många är nyfikna på, men få känner till. Maria vill slå hål på myter och fördomar om BDSM samt bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör, men är specialist på lustgenren och på att utveckla författares sexscener. Författare, redaktör och koordinator i Ordlust verksamhet. Kandidatexamen MKV. Flera kurser inom kreativt skrivande. Har sedan 2001 arbetat med bokstäver som bas. Du arbetar med ditt manus och inser att du behöver skriva en sexscen. Vad känner du? Jag har förstått att det här är något väldigt många fasar för, och inte ens vill ta tag i. Det förekommer att läsaren möter ett ”lampan släcktes i sovrummet” som en slags hint om att ”nu blir det åka av”, sedan hoppar författaren till nästa scen. Att slänga in sex – bara för att – är lika illa som vilken annan scen som helst som kastas in i handlingen utan att den fyller en funktion. Att helt och hållet hoppa över en människas sexualitet är inte heller optimalt. Den är en sådan stor del av våra liv och här finns alltså en hel del att utforska och använda i gestaltningen för att föra både berättelse och karaktär framåt – i utveckling. Att skriva lust kräver fingertoppskänsla. Ämnet skapar ofta debatt. Alla tycker och tänker någonting och kan relatera på ett eller annat sätt. Det är intressant att sex i sig väcker så många känslor, men det gör också att den som vill ägna sig åt att skriva litteratur inom genren har ett gäng utmaningar framför sig. Personligen brinner jag för att berättelsen ska få ta plats utan att det för den sakens skull innebär en kompromiss med språket eller lusten i sig. Alla komponenter behövs för en kittlande story. Att snickra ihop helheten så att den innehåller samtliga delar på ett optimalt sätt är dock alltid en avvägning och en snygg balansakt. När jag läser litteratur inom området märker jag ofta att det blir mer av ett enda långt (eller kort) porrklipp utan förankring i vare sig karaktärens inre tankar och känslor – där finns en hel värld att beskriva – eller en djupdykning i samspel och kemi. Känslan är mer OS i akrobatiska övningar där författaren ägnar sig åt att beskriva positioner, antal gånger någon kommer eller hur stor kuk en manlig karaktär har. Har du ett poetiskt språk? Bra! Ett utmärkt sätt att balansera upp en sexscen är med ett språk som avviker från det som sker. Råheten i akten, det porriga, kan med fördel gestaltas exakt just så, men med ett broderande språk som omsluter. Tänk en vacker och omsorgsfullt inslagen gåva! Genren har tyvärr stämplats som att den saknar kvalitet och jag tror att förklaringen kring det finns i föreställningen om att just lust kan/bör gestaltas pang på. Ett ligg och något att masturbera till. Jag kan acceptera att så är fallet ibland, att läsaren söker en stunds skön avkoppling efter en stressig dag. Jag är också övertygad om att en välskriven berättelse innehållande lust/sex kommer att kittla sinnena långt mer, eftersom allt startar i våra hjärnor ... Att slarva över det djupa för att man har synsättet att sex är ”ytligt” är ett annat misstag. Det som leder fram till sexet är minst lika viktigt, om inte viktigare, än själva akten i sig. Här rör sig många under alldeles för kort tid. Författaren missar därmed en viktig nyckel: Oavsett om mötet är flyktigt för en natt eller långsiktigt så måste tillit etableras. Stegen dit kan vara kortare eller längre, men ofta saknas trovärdighet. Noterar också att man hoppar över hur det känns i vissa situationer, exempelvis när någon dubbelpenetreras och akten bara blir till en visuell och monoton beskrivning av det som sker medan reflektioner, känslor och tankar i en så intensiv scen saknas eller glöms bort. Ett hett tips till den som vill mejsla fram en skön atmosfär är att dröja kvar vid det där som nästan sker. Att bygga upp långsamt och att låta alla sinnen vara med. Låt inte enbart karaktärerna flörta med varandra utan inkludera läsaren också. Var retsam och lekfull. Klipp scenen tidigare, när alla håller andan och vill ha mer. Vad ska du göra när handlingen kräver en sexscen? Det finns naturligtvis bara ett svar på den frågan. Skriv den! Du kan alltid ta hjälp utifrån för att putsa till den senare, men kommer du fram till att den behövs för framåtrörelsen då ska den vara där!
2 Comments
Jag heter Zanna Revelj och jag är ganska modig. Okej, ibland är jag inte ett dugg modig. Jag är livrädd för spöken, ormar och jag är inte jätteförtjust i pölsa om jag ska vara ärlig. Jag bor i Gävle tillsammans med min man och våra tre katter. Jag studerar kommunikation med inriktning professionellt skrivande på högskolan här i stan, samt arbetar extra på Akademibokhandeln. Varför kallar jag mig själv modig? Jo, jag är i skrivande stund på väg att skicka in mitt manus till diverse bokförlag, något jag har varit alldeles för rädd för att göra tidigare. Fingrarna gör sin välbekanta tangentbordsdans och ljudet som fyller sovrummet gör mig lycklig. Smattrandet, det som ibland snarare låter som ett ilsket hamrande, betyder att jag ger utlopp för min fantasi. All den där uppdämda fantasin som måste få hitta ut. Smattrandet, hamrandet, visar att jag befinner mig i mitt esse. Jag skriver om mord. Om blod. Om hemskheter och ett par poliser. Jag suddar, raderar, börjar om. Skriver om en psykiskt sjuk kvinna som lever i en bubbla där ingen kan ta sig in. Skriver om grannar som blir kära och en bokhandel som är på väg att gå i konkurs. Jag skriver om allt. För inom mig finns så mycket som bara måste få komma ut. När jag skriver mår jag bra. Jag känner mig som hemma och kanske är det precis när jag skriver som jag känner mig som mest bekväm i mitt eget skinn. Jag känner mig liksom säker på något sätt. Såklart finns där hinkvis med självtvivel och det skulle vara en världsstor lögn att säga att jag tycker att allt jag skriver är top notch. Hade jag tyckt det – hade jag förmodligen redan vågat skicka in något till bokförlag. Där har vi mitt dilemma. Och förmodligen många andra skribenter och aspirerande författares dilemma. Det vi gör är bra, riktigt bra många gånger – men att våga ta steget och låta någon annan läsa ens text är ibland ett väldigt stort steg. Så pass stort att det känns omöjligt. Genom min utbildning har jag fått lära mig att både ge och ta emot respons på ett bättre och mer givande sätt, vilket jag tror har varit en bidragande faktor till att jag ens har börjat våga tänka i banorna på att skicka in ett manus till förlag. Tidigare… okej, vem försöker jag lura – jag känner likadant nu – har jag varit rädd att en eller flera refuseringar skulle få mig att aldrig mer vilja eller kunna skriva. Men kanske har känslan att det skulle vara okej, att världen inte går under om jag inte blir utgiven, börjat växa sig starkare vilket i sin tur gör att jag känner mig modigare. Och nu har jag alltså bestämt mig. Jag har skrivit något som jag är stolt över och som jag vill att hela världen ska läsa (okej… jag överdriver för dramaturgins skull). Jag ska skicka mitt senaste manus till bokförlag, jag ska hålla tummarna och jag ska manifestera att jag får ett kontrakt i min hand. Jag vet att när man gör saker som känns jobbiga, stora, oövervinnliga, det är då man växer som individ och utvecklas som person. Så nu tänker jag inte tveka längre – jag är modig! Malin Tuvesson bor i Skåne på en gård med sin familj. Till vardags söker hon arbete inom teknikinformation (kontakta henne och anställ henne) och på sin fritid arbetar hon som författare. Hon skriver texter, romaner, barnboksmanus och noveller. Hon har utbildning inom arbetsvetenskap och är utbildad skrivpedagog och teknikinformatör. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt och böcker har alltid varit en stor del av mitt liv. Som liten skrev jag sagor och i tonåren blev det noveller och en roman. Från och till har skrivandet alltid varit en del av mig. Något som jag djupt inom mig vet definierar mig men som jag många gånger har förnekat och halvt om halvt tappat bort. Författare kan man ju inte bli. Det är för ”andra”. För en himla massa år sedan såg jag en novelltävling i en reklamtidning för Folkuniversitetet där vinnaren skulle få tusen kronor till att gå en kurs hos dem. Jag tänkte att det vore kul att skriva något och vara med men att det nog inte skulle bli något av det där. När det var dags för mig och maken måla huset så stod jag ändå där och tänkte på en novell till den där tävlingen när jag målade bräda efter bräda gul. Sakta men säkert växte en historia fram om en dam som reste med tåget för att bo på ett hem för patienter som är sjuka i Alzheimers. Och tro det eller ej, jag vann. Pengarna använde jag till att gå en distanskurs i att skriva och det väckte upp det där inom mig igen. Definitionen. Jag minns att kursen inte gav mig särskilt mycket, jag tror till och med att jag och en av kursarna var anledningen till att läraren sade upp sig då vi ville lära oss så mycket mer än hon kunde lära ut. I alla fall så valde jag sedan att söka kurser på högskolenivå istället och lärde mig om Berättarteknik och litterär gestaltning av Jessica Schiefauer på Blekinge tekniska högskola. Tiden gick och sen ramlade det in ett barn och jag läste några litteraturkurser på kvällarna under min föräldraledighet. Det var skönt att kunna studera på kvällarna och tänka på andra saker än kolik, blöjbyten och barnprogram. Sedan vändes livet helt upp och ner när min mamma fick cancer och gick bort alldeles för tidigt. Då gick jag sönder på ett sätt jag inte kunde laga och jag ägnade nog stora delar av min föräldraledighet, för mitt andra barn, till att läka till en ny Malin. Det började gå bra inombords tills det var dags att börja jobba igen. Då gick det inte. I hjärnan fanns det bara text. Noveller, sagor, romaner, udda karaktärer och inte en tillstymmelse av intresse för att enbart lönearbeta och vara nöjd. Så jag gjorde det! Jag hoppade av ekorrhjulet och valde en annan väg. På vårterminen 2018 kom jag in på skrivarkursen på Österlens folkhögskola och fick (äntligen) ägna mig åt att skriva text. Låta karaktärerna komma fram och lära mig om hantverket. Jag spenderade tre terminer på Österlen innan jag gick vidare till att studera på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola. Året på Skurup gav mig en inblick bakom kulisserna, kan jag väl erkänna. Det kändes intressant och peppande att kunna lära andra, det som jag älskar så mycket, men i grunden är ju målet – som alltid – att bli en publicerad författare. Att kunna visa mig själv att jag klarar av det här. Så jag skriver på och skriver vidare och har nu lyckats få med noveller i veckotidningar som Allas, Året runt och Kvällsstunden. Jag har utöver det även skrivit ganska många noveller under pseudonym och lärt mig en del av det. Det fick mig att läsa avtal, arbeta med redaktör och att starta upp och fakturera med egen firma. Jag har också varit med i två antologier. En reflekterande text i antologin När mammor dör – kvinnor om att mista sin mor som kom ut på Ordberoende förlag i september 2020 och en novell i Darkness publishings antologi Mordiska väsen som kom ut i maj 2021. Jag ser det här som en resa. Målet är den där enda posten som jag har på min bucket list. Att bli publicerad. Det är dit jag ska och jag anser att jag har kommit en bra bit på vägen och lärt mig massor. Sen några veckor tillbaka så har jag ett erbjudande på lut. Jag har avtalet i min hand, jag kan se målet och det är nu jag höjer blicken och tänker – vad gör man när alla ens drömmar har slagit in? Evelyn Julia Dahlberg pendlar mellan Sverige och Spanien där hon lever med sina tre katter och en fluffig leonberger. Hon är porträttmålare under temat ”Female writers,” stadig medlem i skrivforumet Paperbacks & co och deltar ofta i olika skrivkurser för att vässa skrivverktygen. För närvarande utbildar hon sig till guide i läkande skrivande enligt TCTSY metoden. Läser just nu: How to do nothing: Resisting the attention Economy, av Jenny Odell. ”Ååååh, jag är bara så nyfiken! Är den inte klar snart så jag får läsa?” utropade en bekant till mig cirka tre veckor in i arbetet med boken med stort b. Det är nu drygt fyra år sedan. Vid den tiden blev jag stressad av sådana kommentarer, jobbade nämligen då dagligen mot deadlines i olika uppdrag som frilansjournalist och översättare. Tyckte på allvar att jag borde leverera eller försvinna ner under en sten, typ. Today - not so much. Faktum är att just den här bloggtexten är den första jag skriver med leveransdatum på länge. ”In a Stephen King vs George RR Martin kind of life” ber vi till mammonstempel, säger att vi är snabba och minsann kan föda fram minst en bok per år, till vilket pris som helst. Men vad händer då med kvalitén? Och själva livet? Till saken hör att en bok ska vara ute länge på marknaden. Har du tur överlever den kanske till och med dig själv, vem vet liksom? Numer befinner jag mig alltså i en helt annan situation där jag kan skriva och skapa som jag vill, på heltid. Min dröm har gått i uppfyllelse kan man nog lugnt säga. Att äntligen få slippa stressen och pressen från överhängande eventuella kraschlandningar i form av deadlines är verkligen en ynnest. I våras jobbade jag med en redaktör och fick känna på motsatsförhållandet. Nu var det jag som hade förväntningarna och piskade på. Under den processen insåg jag att jag inte ännu nått fram till vägs ände. Så det fortsätter, detta ständigt meandrande, utforskande berättandet, i boken med stort b. Och som en nära släkting till mig sa: ”Va, ska du också skriva en bok nu?” Eller varför inte den här: ”Alla som inte skrivit en bok vet hur lätt det är, innan de själva försökt!” Kan nog lugnt påstå att jag blivit luttrad med tiden och hittat fram till ett inre tålamod, både med mig själv och med andra. För jag fattar ju. Vi är så vana i den här världen att allt ska gå wrrrooom-fort. Men nu gäller det i stället att ha is i magen och njuta av färden. Vilken lyx. Det jag befinner mig i är en process. Skrivprocessen. Tio, fem, tre eller ett år. Tänker att en bok är minst lika värdig alldeles oavsett hur lång tid den tar att skriva och bör inget annat än att få mogna fram i sin egen takt… För det är ingen tävling mot klockan. Det är inte alls meningen att det ska vara en linjär process. I stället är det ett slags konsthantverk, ett stilla work in progress. En tyst revolution. Eller varför inte ett cirkulärt, organiskt arbete? Sådant som bör få vara ifred, växa, utvecklas och leva sitt eget liv. Det sista är det i alla fall många författare som bekräftar att de gör, de där orden som kommer ut på papper. Lever sitt eget liv, alltså. Så visst är det något alldeles speciellt att bara behöva fokusera på ett ord i taget. I den uppmärksamhetsekonomi i vilken vi lever, där saker ska kavlas ut oavsett kvalité, tycker i alla fall jag att det är himmelriket att i stället få utöva långsamhetens lov. Det enda jag verkligen vet är att mitt manus är uppe i 400 (plus) sidor, som just i detta nu ska in och bearbetas och få växa lite till i programmet Scrivener. Till slut får det landa mjukt. Kanske det blir en bok, kanske inte. Det spelar faktiskt inte så stor roll längre. Men det visste jag ju egentligen redan att ”det är vägen som är mödan värd.” Parallellt med att jag skriver utbildar jag mig till guide i läkande skrivande. Ser i certifieringsprocessen att jag nu får god nytta av erfarenheten jag själv har, när jag nu snart under fyra år skrivit självbiografiskt. Tid har alltså inte kastats bort, vilken helande upplevelse! Önskar så att jag vetat att ge svar på tal till min nyfikne granne, den där gången. Idag vet jag av erfarenhet vad jag skulle svarat: ”Du får hålla dig till tåls. Det är färdigt när det är moget, kanske om si-så-där tio år?” Så här liknar jag redigeringsprocessen i bild. Det går runt, runt och känns mest som att jag kommer tillbaka till en och samma plats, men sanningen är att jag är på väg och tids nog når jag målet. MiM hotel, Sitges. Work in Progress, WIP med arbetstiteln: ”Vi måste tala om din syster”. Hej! Jag heter Lisa och är nyss fyllda 30. Mitt liv har alltid varit fyllt av skrivande. Det är så jag har överlevt alla svåra stunder och så jag firar alla livets segrar. Det har alltid funnits med även om det inte alltid har stått i centrum. Skriva är helt enkelt en del av mig. Jag har svårt att veta om det jag skriver är bra eller dåligt och jag vet inte varför jag tycker det är viktigt att veta det. Oavsett om jag är bra eller dålig skulle jag fortsätta. Alltid. Jag har provat många olika jobb. Alltifrån städare på behandlingshem till lärare - numer kan jag dessutom titulera mig författare. För visst kan man det? Om man får betalt för det man skriver? Och om man dessutom har en bok (nummer två) som just nu väntar på att bli tryckt? Dessutom skriver jag på en lärarhandledning som snart ska vara klar. Min väg in i författarskapet är alltså genom ett av mina andra yrken - jag skriver läromedel i ett ämne jag undervisar i. Det kom som ett infall när jag var på botten. Min pappa hade fått sitt dödsbesked och jag skulle dessutom alldeles strax bli ensamstående förälder till mitt barn. Livet höll på att gå under och jag tänkte att det inte längre spelade någon roll om någon refuserade mig eller inte - jag kunde lika gärna prova. Jag behövde skriva för att ta mig igenom den här delen av livet. Sagt och gjort. Jag organiserade några gamla lektionsplaneringar jag hade hemma, googlade läromedelsföretag, skrev ett följebrev och skickade in mitt första utkast. Ett kapitel - och en plan för resten av boken. Allt på mindre än en vecka. Jag skyndade mig att skicka in för att jag var rädd att jag plötsligt skulle komma på att jag inte vågade. Jag var beredd på att vänta och vänta. Jag tänkte att det jag hade skrivit var bra men kanske skulle det ändå vara bättre att ge ut det själv? Istället fick jag svar från ”mitt” förlag inom två timmar. På en söndagskväll. Under höstlovet. Det var inte klart där och då även om jag förstod att det här nog var ett tecken på att min text nog ändå var bra. Sen fick jag en jättefin refusering av ett förlag som sa att det här just nu inte passade in i deras utgivning men att de hoppades att jag skickade in till andra förlag eftersom det var så bra. Ett av de vackraste mejlen jag någonsin fått! Jag kommer ihåg att jag i princip dansade mellan bussen och sjukhuset och nästan skrattade när jag berättade det här för min pappa i sjukhussängen. Det var något... speciellt med att hela livet fick plats i det där samtalet. Snart skulle både döden och drömmarna slå in. Lika dansande glad var jag efter första mötet med mitt förlag. Vi är flera stycken som skriver olika nivåer och det var oerhört stort att jag fick sitta i samma rum som de andra och diskutera upplägget. Att de ville höra min åsikt. Allt det här berättade jag för pappa i det där lilla sjukhusrummet. Och idag är jag tacksam för att mitt och pappas sista samtal handlade om just det. Att vi fick dela att min dröm hade blivit sann. Tack för att du läste det här! Om du gillade den här texten får du gärna hänga med mig på Instagram. Där skriver jag mest om svenska språket men även om annat. Hitta Lisa! Instagram > @_lisastahl Annica Andersson är en författare från Växjö i Småland, där hon bor med sambo och barn. Hon är uppvuxen i Ingelstad och det är där hennes debutroman utspelar sig. När Annica var liten skrev hon mängder av små egna böcker samt gjorde pyssel- och hästtidningar. När hon var 17 år vann hon en novelltävling i tidningen Frida. Efter det låg skrivandet på is i många år, till hon började skriva på spänningsromanen Bara en fyrklöver, utgiven av Ekström & Garay april 2021. Förutom att skriva jobbar Annica som trafikassistent på en flygplats. Det var dagen före Bokmässan 2019. Jag hade köpt en halskedja med en berlock i form av en fyrklöver och hängde smycket runt halsen strax innan tåget rullade mot Göteborg. Jag hade bara ett par veckor tidigare skickat mitt manus till förlag och tyckte att halsbandet var en rolig symbol. Den markerade början. Början på en lång väntan. Skulle något förlag svara att de ville ge ut min bok Bara en fyrklöver? Jag tänkte ha halsbandet på mig varje dag till dess att jag nått mitt mål, att mitt manus skulle bli en bok. Sedan dess har mycket hänt. Jag fick till slut ett förlagsavtal och manuset har blivit en fysisk bok. Jag tänkte här berätta lite om hur det har varit efter att jag fick hålla min bok i handen för allra första gången. Det var en magisk känsla. Det där ögonblicket jag sett framför mig så många gånger under tunga skrivpass när självkänslan vacklat. Ögonblicket när jag fick hålla i min bok för allra första gången. Men precis som det kan vara med sådana ögonblick som är så efterlängtade och laddade så är det svårt att sätta ord på hur det verkligen känns. Magiskt är nog trots allt det ord som bäst fångar stunden då jag hade öppnat kartongen och fick se min egen bok för första gången. Att hålla min egen bok i handen var mitt mål och så känner jag fortfarande. Allt som har hänt och händer efter det är bonus. Min release var planerad till i början av april och böckerna kom från tryckeriet i mitten av februari. Nu i efterhand kan jag ångra lite att jag inte hade releasen närmare leverans av böckerna. Det blev på något sätt som att boken inte var lika ny för mig när releasedagen väl var inne. Fördelen var att jag kunde skicka ut boken till bokrecensenter och att de hann att recensera boken på releasedagen. Veckorna som följde var bara en enda väntan på att min bok skulle släppas. Fjärilarna i magen ökade för varje dag. Hur skulle boken tas emot? Tänk om jag skulle få riktigt dåliga recensioner innan boken ens var släppt? Mentalt försökte jag förbereda mig på just det så gott man nu kan förbereda sig på något sådant. Dagen med stort R kom med en fantastisk recension på instagram direkt på morgonen. Det var ju förstås underbart och det gjorde att jag kunde känna mig mer avslappnad inför kvällens release. Jag hade en livesändning på instagram med två inbjudna gäster; författaren Ninni Schulman som jag gått på skrivkurs för samt min redaktör på Ekström & Garay, Johan Werner Åkesson. Det skålades i bubbel och jag fick blombud och många gratulationer under dagen. Det var en väldigt lycklig debutant som sa god natt den kvällen. Skulle du vilja se min release i efterhand så ligger den på instagram. Dagarna efter boksläppet fick jag mängder av mail, sms och meddelanden via sociala medier. Det var många fina recensioner, hejarop och gratulationer. Jag svävade på moln och jag insåg då att det här vill jag gärna vara med om igen. Nu har det gått drygt två månader sedan min bokrelease och jag får fortfarande fina meddelanden om min fyrklöver, men förstås inte lika frekvent som i början. Det är inte helt lätt som okänd debutant att nå ut i bruset bland alla fantastiska boktitlar som släpps. Men när jag får några fina ord om min bok eller ser att ett bibliotek långt iväg har tagit in min bok blir jag alldeles varm i hjärtat. För några veckor sedan var jag med på ett event där jag fick möjlighet att prata om mitt skrivande och signera böcker. Det var så himla kul och jag hoppas att fler sådana tillfällen kommer. Halsbandet då? Ja, hur har det gått med det? Vet du, jag bär det fortfarande på mig varje dag trots att min bok nu finns ute. Det har blivit en rolig grej. “Åh, du har ju ett fyrklöver-halsband precis som i din bok!” Så nu hittar jag inte den rätta symboliken till att ta av mig det. Ska jag vänta till det är dags för nästa manus att skickas till förlag? Kanske helt enkelt då byta det till ett nytt halsband med ny symbolik? Fram till dess jobbar jag vidare med manuset som ska bli uppföljaren till Bara en fyrklöver. Jag hoppas så att det ska bli möjligt att genomföra större bokevent, författarträffar och bokmässor framöver. I så fall hoppas jag att vi ses i vimlet. Nu vill jag till sist önska dig som läser det här en riktigt härlig sommar med många fina lässtunder. Anna flyttade från Stockholms innerstad till den skånska kusten, och satsade på livsdrömmen att skriva böcker. Efter att ha läst hundratals deckare ville hon skriva en deckare med både humor och mörka undertoner. Gärna med egensinniga karaktärer som inte följer en utstakad väg. Det blev startskottet för Sandinge-serien om den avhoppade polisen Lina Lantz. Stranden är den första delen i serien, med utgivning juni 2021. Den utspelas delvis på åttiotalet och delvis i nutid. Del 2 kommer 2022/2023. Så satt jag äntligen där med ett bokkontrakt på skärmen, signerat och klart. Hjärtat slog snabbt och det bubblade inombords. Min deckare Stranden skulle publiceras i alla format. Efter tjugo års drömmande och längtan skulle författardrömmen bli verklighet! Det var i den vevan som jag läste någon författares cyniska inlägg om allt jobb som följer efter att kontraktet skrivs, och jag trodde nog ärligt talat att personen överdrev. Mitt manus var genomarbetat och förlaget hade sagt att manuset var ovanligt “färdigt” när det kom in. Jag blev nästan irriterad över inlägget. Varför ville skribenten avskräcka aspirerande författare i deras hoppfulla längtan? Men det visade sig att personen - som jag har glömt vem det var - hade rätt. Det första steget efter signering var att träffa min förläggare (naturligtvis efter att jag skrivit flera sms till kompisar i stilen “jag har en FÖRLÄGGARE”). Vi möttes på ett hotellrestaurang i Malmö och det första som slog mig var att han redan kände mina karaktärer och kunde prata om deras utveckling och personligheter, precis som jag. Fantastiskt! Vi hade ett så bra samtal att det ledde till flerbokskontrakt, något jag inte ens visste att det fanns, i synnerhet inte för debutanter. På vårt möte fick jag även de första förslagen på justeringar, exempelvis att låta en karaktär dyka upp ett par gånger till i manuset. Redigering följde i lugn takt. Sen kom en mer ordentlig genomläsning några veckor senare och fler redigeringsförslag. Jag möblerade om kapitel och början av manuset, utifrån feedback jag fått från flera håll. Efter ett par månaders redigering gav förläggaren sitt okej och skickade mig vidare till redaktören. Jag hade då även börjat ha kontakt med förlaget om bokomslag, baksidetext, marknadsföring och lansering. Nu var det väl klart, tänkte jag, nu går det in på mer språkliga korrigeringar med redaktören? Under ett par månaders nervös väntan på “sista rundan” insåg jag att tiden för min redigering minskade i takt med att redaktörens försening växte. Dessutom visade det sig vara långt ifrån den sista rundan, som jag hade trott. När responsen väl kom skulle en karaktär bort, början skulle skrivas om igen, nya kapitel skulle skrivas och flera trådar skulle föras in genomgående i manuset, vilket är extra krävande i ett deckarmanus där alla ledtrådar måste stämma. Utöver redaktörens följebrev och hundratals kommentarer i marginalerna hade jag haft tät kontakt med en polis och fått en grundlig genomgång av manuset från hennes perspektiv. De kommentarerna skulle också föras in. Jag hade då knappt fyra veckor på mig och med utmattning bakom mig så var det långt ifrån ett optimalt upplägg. Det blev ett maraton de veckorna, med mitt andra jobb och sedan skrivande varje dag mellan 08 till 23, vardagar och helger. Min man såg allt tröttare ut och mina sexåringar frågade försynt varför jag ville bli författare, ville jag kanske slippa träffa mina barn? Mormor kallades in, jag kämpade på och det gick vägen, med några dagars försening och diverse stressymptom som larmade högljutt. De tre-fyra rundorna därefter med språkliga rättningar och korr kändes som en barnlek, jämförelsevis. Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så många röda markeringar i en text som redan var genomarbetad. Den sista dosen av redigeringsångest kom veckan innan trycklämning då jag upptäckte nya fel nästan varje dag, exempelvis att baksidetexten avslöjade för mycket av plotten! Runt en månad innan släppet gick boken äntligen iväg till tryckeriet och det var en lättnad utan dess like. “Jag vill knappt se bokeländet!” skrev jag till redaktören, med samma känsla som när jag dagen efter nyårsafton lovade mig själv att aldrig mer dricka champagne. Som tur var ville jag både se boken och dricka champagne igen, för det blev nästa fas i bokprocessen. Min bok släpps den tredje juni och när jag skriver det här inlägget är min mailbox rena rama godispåsen. Nästan varje dag regnar det in spännande erbjudanden om intervjuer, debutantporträtt, events och möten. Ibland får jag stanna upp och påminna mig om att jag drömde om just detta. Att skriva klart mitt manus, att bli utgiven, att ha en releasefest, att signera min första bok. Påminna mig själv om alla de hinder jag mött och övervunnit. Påminna mig om att fira och njuta. Så varför gör man det, om det är så krävande? Tvekar jag att göra om det igen med nästa del i bokserien? Nej, faktiskt inte. För mig är det själva skrivandet och att känna flow som avgör att jag vill fortsätta författa. Att svepas iväg av sina karaktärer och se scener utspelas i huvudet, som sedan blir en historia. Redigeringsprocessen tänker jag - i självvald naivitet - att den ska bli enklare med tiden. Och om några läsare dessutom kommer att älska och beröras av min bok så var det värt de tusentals timmar som jag lagt ner. Hitta Anna! Hemsida > www.annabreitholtzmonsen.se Instagram > instagram.com/annabreitholtzmonsen Facebook > facebook.com/authorannabreitholtzmonsen Helena Jeppe är den österbottniska författaren som kom igen efter en svår sjukdomsattack och förverkligade sina författardrömmar. Hon driver numera Hellas Förlag och är utgiven med Lilla Musen-serien ("Lilla Musen flyttar in" 2015, ”Lilla Musen firar jul” 2017, ”Lilla Musen på sportlov” 2019 och ”Lilla Musen spökar” 2020). Helena deltar även med en novell i antologin ”Det var inte jag” och 2019 påbörjade hon en deckarserie för barn, där första boken trycks hösten 2021. Jag har alltid skrivit mycket, brev, dagböcker, födelsedagsdikter, och det har genom åren blivit många påbörjade sagor och berättelser, lösa blad och häften här och där. År 2004 började jag på allvar skriva ner berättelserna om Lilla Musen i ett kollegieblock, med målet att en dag ha en tryckt bok i handen. Men år 2008 fick jag en hjärnblödning, efter att ha brakat rätt in i väggen. För att återhämta mig, aktivera och rehabilitera mig efter hjärnblödningen började jag renskriva mitt påbörjade manus om Lilla Musen. Efter många års funderande startade jag Hellas Förlag, för att ge ut mina egna böcker. Hösten 2015 var den första boken, ”Lilla Musen flyttar in”, färdigt illustrerad, redigerad, och klar för tryckeriet. Därefter har det blivit tre böcker till. Vägen har med andra ord inte varit spikrak. Jag har jobbat med många olika saker, inom skolan, sjukvården och som egen företagare. I vuxen ålder flyttade jag från Tumba i Sverige till min fars hemby, Pjelax i Finland. Här fick jag tre barn, drev i 15 år en fiskodling. Närheten till naturen är viktig för mig, liksom glädjen i att känna människorna runtomkring mig. Idén till Lilla Musen kom från de godnattsagor jag hittade på varje kväll för mina barn. Den hjärnblödning jag fick vände livet upp och ner, men gav samtidigt grogrund för att på allvar renskriva, redigera, och trycka boken. Jag behövde hitta en mening med att jag drabbats och inte kunde vara så aktiv och social som jag tidigare varit. Den meningen var att skriva böcker. Barnen peppade mig och ville att jag skulle skicka in mitt manus om Lilla Musen. Att skriva över det till datorn var så otroligt tungt och krävande. Jag klarade endast av korta stunder varje dag. Min hjärna blev trött bara av att vara på datorn, och att på det fantisera ihop berättelser var som att styrketräna med hjärnan. Jag trodde att jag snart skulle vara friskförklarad och det var piskan jag behövde för att envist fortsätta att skriva över materialet. Att skriva om och förbättra manuset började jag tycka om, det kändes tryggt och råmanuset fanns där i grunden, men skulle jag klara av att skriva en till bok? Eftersom jag efter hjärnblödningen blev enormt stresskänslig kände jag pressen att börja på nästa bok, ifall första boken skulle bli antagen av ett förlag. Skrivandet ger mig en mening med livet. Jag har nu ett arbete att utföra de dagar jag orkar, det är jag enormt tacksam över. Jag har också gått flera skrivkurser på distans, det upplägget passar mig bäst eftersom jag då kan arbeta i min egen takt. Jag lider fortfarande av hjärntrötthet och måste hushålla med mina krafter, som varierar från dag till dag. Det är svårt att skriva böcker, det är svårt att skriva dem klart. Att vara både författare och egenutgivare ställer stora krav på mångsidighet och en vilja att sätta sig in i allt för att kunna ta beslut. Det svåraste beslutet för mig är att bestämma när texten är redo för tryckning. I barndeckaren ”Stölderna på hotell Brudhäll” har jag anlitat lektör två gånger och redaktör en gång. Nu återstår för mig att finslipa manuset så att det kan tryckas i höst. Att stå och bjuda ut sina egna böcker och säga att många tycker om dem, det är inte det lättaste. Därför gör jag inte det. Jag brukar istället föreslå att de ska titta i böckerna och berättar gärna lite om handlingen. Lilla Musen-böckerna är illustrerade av Sanna Ek och de är fängslande bra. Tack för att du tog dig tid att läsa detta. Hitta Helena! Hemsida > www.hellasforlag.wixsite.com/hellasforlag Instagram > instagram.com/hellasforlag Facebook > Lilla Musens äventyr (här kan du även läsa första kapitlet ur varje bok) Jag heter Sofia Jeppsson, filosof och aspirerande fantastik-författare. Jag bor med make och tre hundar i Hörnefors i Västerbotten, och är docent och lektor i filosofi på Umeå Universitet. Jag gillade att skriva fiktion och drömde om att bli författare som barn och tonåring, men så blev det inte; istället varvades studier på såväl universitet som konstskola med vårdbiträdesjobb och perioder av sjukskrivning på grund av de psykoser jag kämpat med under större delen av livet. Sommaren 2018 landade jag äntligen i en trygg och stabil arbets- och livssituation. När jag packade upp alla kartonger efter flytten från Stockholm till Hörnefors så hittade jag ett gammalt anteckningsblock jag skrivit och ritat i när jag satt på mentalsjukhus för många år sedan. Det här, tänkte jag, borde faktiskt gå att omvandla till något kreativt och underhållande – och det blev min nystart på den skönlitterära författarfronten. Att göra litteratur av hemska händelser och tunga erfarenheter ur sitt eget liv kan vara terapeutiskt, befriande, och bidra till att läsare med liknande upplevelser känner sig sedda och stöttade. Men hur självutlämnande ska man vara? I slutändan är detta förstås någonting som varje författare själv måste bestämma sig för. Ibland kan man till exempel avstå från att skriva om vissa saker av hänsyn till andra berörda. Det behöver inte (även om det kan) handla om någon ängslig ”självcensur” – det kan också handla om just hänsyn. Man bryr sig om en annan berörd person, respekterar hens rätt att själv få bestämma över sitt privatliv, och avstår därför från att hänga ut känsliga bitar ur hens liv mot hens vilja. Det kan också finnas skäl att hålla tillbaka även när det bara gäller en själv. Jag var till exempel betydligt mindre öppen med min galenskap innan jag fick fast jobb. Filosofi är ett av många akademiska ämnen där arbetsmarknaden är extremt tuff. När jag hade doktorerat så hoppade jag mellan olika tidsbegränsade anställningar, på olika universitet i olika städer, i sex år innan jag fick fast jobb, och det anses vara ganska kort tid. Jag oroade mig för att falla ur arbetsmarknaden om jag var alltför öppen. Det är tyvärr inte ovanligt att människor med psykosproblematik eller andra mentalsjukdomar faller ner i fattigdom utan vare sig jobb eller någon form av bidrag. Oförstående människor har ibland sagt till mig att diskriminering inte är någonting att oroa sig för, eftersom det är förbjudet. Jo, men det kan likväl vara svårt att komma åt. Psykologisk forskning visar dessutom att folk är benägna att helt omedvetet diskriminera vid exempelvis anställningar, trots att de själva uppfattar sig som objektiva, och tror att de opartiskt utgår från de sökandes kompetens och inget annat. Sedan behöver man förstås inte vara just en galen filosof för att befinna sig i en otrygg eller utsatt situation; det kan finnas många anledningar till att man gör det. Författare kan alltså ha väldigt konkreta skäl för att hålla inne med alltför känsliga uppgifter om sig själva. Nu har jag en trygg tillvaro, men fortfarande så ligger det inte riktigt för mig att vara extremt öppen. Detta påstående förvånar säkert en del vänner och bekanta, för jag har onekligen mindre filter än många andra människor. Ändå finns det rejäla gränser för vad jag lämnar ut om mig själv till andra än mina närmaste. Här kommer vi in på personlighetsdrag och individuella preferenser – en del författare är väldigt förtegna om sitt privatliv, medan andra gärna vräker ur sig allting, och åter andra ligger mitt emellan. Detta innebär förstås att man kan känna sig sliten mellan å ena sidan sitt känslomässiga motstånd mot att vara alltför utlämnande, å andra sidan en önskan om att skriva av sig och få ur sig allting. När jag skriver filosofiartiklar om min galenskap kan jag i någon mån gömma mig bakom den torra, analyserande filosofiprosan, men det fungerar inte i romanformat. Där blev istället fantastiken en lösning. Jag har alltid läst mycket science fiction, fantasy och övernaturlig skräck. När jag bläddrade i mitt gamla anteckningsblock från mentalsjukhuset fick jag idén att skriva en historia utifrån premissen att alla upplevelser varit verkliga. Jag har varit rädd för demoner – men tänk om demoner existerade? Jag har hört min hjärna klicka och surra och känt små kugghjul snurra i huvudet – men tänk om någon faktiskt hade fått sin organiska hjärna ersatt av en mekanisk? När jag väl kommit igång med världsbygget så fick det snabbt sin egen dynamik och spann iväg. Jag är inte så förtjust i maskerad-konceptet (även fast jag gillar en del historier där det används) – det vill säga idén att majoriteten av mänskligheten inte känner till det övernaturliga, trots att det i högsta grad är verkligt. Av den anledningen ville jag inte att demonernas existens skulle vara hemlig, utan ett allmänt accepterat faktum i världen där böckerna utspelar sig. Men det, i sin tur, får konsekvenser för världsbygget – den ena implikationen leder till den andra. Till slut hade jag skapat en hel alternativ verklighet där jag kunde kombinera ett terapeutiskt skrivande baserat på egna erfarenheter med ett lagom stort avstånd till mitt faktiska liv. När jag skriver detta blogginlägg har jag fortfarande inte publicerat någonting på den skönlitterära fronten. Flera vänner har dock läst mitt första och andra bokmanus i den planerade serien. En av dessa har egna erfarenheter av psykos, och känner igen sig en hel del – men hon drar paralleller mellan händelser i böckerna och upplevelser hon har haft som bitvis skiljer sig radikalt från mina egna. Det är ytterligare en fördel med att skriva om sitt liv och sina erfarenheter sedda genom en fantastisk lins – det ger större tolkningsmöjligheter för läsarna, och fler kan se sig själva i berättelsen än vad som skulle vara fallet med en traditionell självbiografi. Jag har en hemsida som handlar om både filosofin och fantastiken, liksom ett Instagram- konto där jag bland annat lägger upp teckningar på karaktärer och scener ur böckerna jag skriver. Detta är en sådan bild. Angelica Andersson bor i Skåne med sin sambo och håller för närvarande på att utbilda sig till redovisningsekonom. När hon inte skriver på sin fantasyroman för unga vuxna, Demonernas son, läser hon och spelar alldeles för mycket Animal crossing. Författardrömmen har alltid funnits där och nu jobbar Angelica för fullt på att äntligen uppfylla den. “Vad skriver du på då? Jaså, fantasy…” Den meningen har jag, och säkert andra som skriver fantasy, fått höra både en och två gånger. Det verkar som att allt som inte är nästa stora litterära mästerverk inte är värt att skriva i vissa människors ögon. Att det inte är riktig litteratur, att det är löjligt och lite fult. Men måste man skriva för att bli nästa Augustprisvinnare? Kan man inte bara få skriva för att underhålla? Jo, självklart. Faktum är att det är just det jag drömmer om. Skriva böcker som underhåller. Som får folk att skratta, som griper fatt i dem och inte släpper taget förrän sista sidan är läst. Böcker där man bara måste läsa ett kapitel till. Med karaktärer att bry sig om och en berättelse som ger läsaren en liten flykt från verkligheten. Spänning och kärlek och allt sådant jag själv älskar att läsa om. I den bubblan jag rör mig i, framför allt på nätet, finns det massor av stöttande och härliga människor som inte alls har den här inställningen. Jag läser hela tiden om inspirerande författare som skriver i alla möjliga genrer, där man hyllar istället för att se ner på. Så i mitt naiva sinne trodde jag att detta tankesätt var på väg att dö ut. Men ändå, när jag berättar om mitt manus i verkligheten, så möts jag ibland av en rynkad näsa och ett “jaså, fantasy…”. Det kan vara så enkelt att känna sig nedslagen, att ge upp. Jag har själv tänkt tanken att det kanske är någonting annat jag “borde” skriva. Men nej! Jag tror att för att lyckas som författare, vad det än må innebära för dig, så måste du skriva det du älskar. Det kommer märkas i texten när den väl når läsarna, det är jag övertygad om. Säkerligen är detta fenomen inte bara någonting vi som skriver fantasy får höra. Författare i alla andra fantastiska genrer har säkert också fått frågan om man inte ska skriva någonting lite mer seriöst. Eller kanske en snörpning på munnen när man berättar om sina böcker. Om det så är feelgood, skräck eller bilderböcker. Och den här inställningen är så himla tråkig! För vad vore vi utan underhållning? Kan vi inte lära oss minst lika mycket om oss själva och om världen omkring oss med genrelitteratur som någonting annat? Så skriv på. Skriv om det som får ditt hjärta att slå extra hårt. För jag lovar att även om det finns de som vill trycka ner det, så finns det så många fler som faktiskt vill läsa det du har att säga. Som vill bli underhållna av din värld, dina karaktärer och dina ord. Jag kan i alla fall inte tänka mig ett bättre betyg än en läsare som stannar uppe halva natten med just min bok. Den drömbilden håller jag inom mig när jag fortsätter jobba på mitt manus. Framtiden får utvisa om den en dag blir sann. Jag hoppas den blir det för dig. Hitta Angelica! Hemsida > https://angelicaanderssons.wordpress.com Instagram > https://instagram.com/angelicaandersson_skriver Jag är Linda Andersson, en snart 40-årig Eslövsbo som sa upp mig från en trygg anställning för att satsa helhjärtat på skrivandet. Något jag drömt om sedan barnsben, att bli författare. Jag har nämligen alltid älskat att läsa och kallar mig själv för bokmal – nu mer än någonsin när böcker upptar i stort sett varenda vaken timme av mitt liv. Skriver jag inte så läser eller lyssnar jag på en bok. Min man och son suckar förmodligen i smyg åt min besatthet, och skrattar säkert när jag skriker av fasa om någon bok faller ur bokhyllan. Hur som helst har denna besatthet lett till snart sex romaner (varav två är utgivna), två publicerade noveller, samt den nystartade podden Fantastiska berättelser som jag har tillsammans med Malin V. Olsson. En podd vi startat för att lyfta svensk fantastik, vilket också är vad jag skriver. Fantastik för unga vuxna. Jag har funderat över varför författarskapet så länge varit en dröm, för visst var det bara en av flera barndomsdrömmar, det måste jag erkänna. Frisör, sångerska och skådespelerska stod också högt på listan. Jag läste till och med två år på frisörprogrammet innan jag insåg att det inte passade mig. Efter det har vägen varit krokig, några månader på lärarutbildningen, en termin på universitetet där jag läste genuspsykologi och därefter 3,5 års högskolestudier för att bli personalvetare. Efter alla dessa år av pluggande hoppade jag runt mellan olika administrativa jobb i Eslövs kommun, tills jag hamnade på en skolexpeditionen. Det jobb jag slutligen kom att säga upp mig från efter en föräldraledighet som dragit ut på tiden. Jag var trött och stressad och insåg att det var en stress som byggts upp under flera år i ett yrke där ’många bollar i luften’ krävdes. Det är nu drygt fyra år sedan. Men vad var det då som gjorde att författardrömmen levde vidare? Förutom min stora kärlek till läsande har jag alltid älskat att skriva. Dagbok skrev jag länge, där fick jag utrymme för alla de känslor jag annars inte kunde sätta ord på. För det är nog just det som är kärnan, att jag är ganska dålig på att prata. Och med dålig menar jag långsam och ibland också osäker. Uppvuxen bland jämnåriga som både var rappa och orädda försvann jag många gånger. Jag hittade sällan rätt ord, lyckades aldrig hävda mig i diskussioner och var aldrig sådär avslappnat rolig som många kunde vara. När jag väl fick ur mig något blev det antingen helt fel eller så hade läget passerat förbi för länge sedan. I slutändan blev jag den som alla kom till med sina problem, för att lyssna var jag desto bättre på. Allt detta har hängt med mig in i vuxen ålder, jag är fortfarande långsam när det kommer till att uttrycka mig verbalt. Men nu vet jag åtminstone att jag inte saknar orden, att jag bara behöver lite mer tid för att formulera dem rätt. Och det är här skrivandet kommer in i bilden. En text får ta tid på sig, jag kan vända och vrida på orden tills jag känner mig nöjd. Tills jag fått fram det jag är ute efter. Kanske är det just därför författarskapet alltid har känts så självklart, som att det är det jag ska göra. Även om jag tagit ett par rejäla omvägar för att nå hit. Precis som jag tagit omvägar för att hitta till fantastiken ... De skulle krävas tre böcker i olika genres innan jag äntligen vågade skriva fantastik, något jag inte riktigt trodde jag behärskade. Influerad och inspirerad av allt från Narnia, Alice i Underlandet till Trollkarlen från Oz och Den gudomliga komedin bestämde jag mig ändå för att våga. Någon idé hade jag egentligen inte, men jag ville skriva en trilogi för unga vuxna. Framför allt ville jag göra det på mitt sätt, hitta på en egen och annorlunda värld och en story som stack ut. Med Trilogin om Livstjuvarna tror jag att jag gjort det. På mitt sätt. Men att skriva en trilogi är tufft, mycket att hålla reda på och än mer som måste följas upp. Jag överdriver inte när jag säger att det ska bli skönt att avsluta trilogin och skriva något helt nytt. Givetvis inom fantastiken, men nästa gång blir det en berättelse som påbörjas och avslutas inom bokens pärmar. Och därefter kanske det blir några läskiga böcker för barn. Jag har idéer till ett par bokserier ... Dock med fristående delar. Mitt namn är Illiana Anklew, jag är 27 år och bor med min fästman och en hel drös med djur på glesbygden utanför Sundsvall. Vi bor på en gård med anor från 1700-1800 talet och med naturen som enda granne. Jag är en fotograferande, hästfrälst, tedrickande fantasynörd som älskat det skrivna ordet så länge jag kan minnas. I barndomens tidigaste år läste min mamma böcker för mig och mina syskon varenda kväll, men så snart jag lärde mig att tyda bokstäver på egen hand gick jag inte någonstans utan en bok i handen. Jag har alltid älskat det mystiska och övernaturliga och plöjde varenda fantasybok som gick att finna. Drömmen att en dag skriva egna berättelser föddes tidigt och jag började skriva små historier redan vid 6-års ålder. Idag har jag precis skrivit klart mitt första råmanus, en fantasy riktad till vuxna läsare, och har förhoppning om att så småningom få den utgiven. Att skriva har alltid funnits som ett medfött behov hos mig. Spännande idéer och karaktärer har dykt upp när jag minst anat det och velat få sin historia nedskriven, men jag saknade kunskapen att ta mig hela vägen. Det bor så många ”börjor” i min dator, som aldrig blivit avslutade. Så många fantastiska idéer som blivit nedtecknade i all hast under inspirationens rus, men som sedan bara… runnit ut i ingenting. Det var svårt att förstå vad som var fel. Höll inte idéen? Var det platta karaktärer? Hade jag inte förmågan att skriva mer än fyra-fem kapitel? Börjorna lades på hög och samlade virtuellt damm. Jag kanske skulle lägga ned den där idéen om att skriva en bok? Det var nog ingenting som jag kunde klara av, trots allt. Ja, så deppigt tänkte jag då, men för drygt två år sedan hände något. Jag fann en guide till hur man skriver ett synopsis, som jag förstod. Som var rakt på sak, tydlig och konkret. Så många skrivhandböcker jag hade plöjt innan dess, så många tips jag försökt att tillgodogöra mig, men som varit för svävande och vaga. Jag inser nu att jag behövde det där raka och konkreta. Att få veta exakt hur jag skulle gå tillväga när jag planerade min bok. För utan planering visste jag inte vart historien skulle ta vägen och då var det svårt att veta vad som behövdes, vilka händelser som var viktiga och vilka karaktärer som skulle få ta plats. Jag satte mig ned, följde den här strukturmodellen och skrev sedan ett övergripande synopsis på en hel bok på cirka två timmar. Efter det ägnade jag ett tag åt att finslipa och utveckla idéen, innan jag började skriva. Under drygt två års tid, av och till, har jag arbetat på mitt råmanus som bygger på detta synopsis. Häromveckan blev jag klar och sitter nu här med en historia på drygt 160 000 ord, och idéer till två uppföljare. Ett scenario som jag förr trodde skulle vara omöjligt. Men nu har jag bevisat för mig själv att jag är kapabel att skriva en historia, från början till slut. Vilken känsla! Nu kommer förstås tvivlen på resten av processen. Kommer jag klara av att redigera texten på ett vettigt sätt? Kommer någon över huvudtaget vilja läsa texten? Tänk om inget förlag vill ge ut den? Då tänker jag tillbaka på mina tvivel för bara ett par år sedan, och inser att man klarar av så mycket mer än man tror. Och tänker att det ska nog gå vägen det här, trots allt. Om inte med den här historien, så kanske med nästa. Eller som Naraya, en av mina huvudkaraktärer, skulle ha sagt: ”Är det något livet har lärt mig så är det att inte bli förvånad när osannolika saker sker.” Tess Williamsson är en småländsk, självutnämnd nörd som efter irrfärder på Irland och i Skottland åter bosatte sig i samma ort där hon växte upp. Kärleken till Högländerna finns dock kvar och hon är en mycket stolt calendonofil. Tess fastnade tidigt för fantastikens underbara värld, som hon än idag gärna försvinner in i när tillfälle ges. "Dödens Saga - Saknad" är sprungen ur en värld, Sinud, som skapades till ett rollspel, men när äventyret var slut stannade karaktärerna kvar och krävde att få sin saga berättad. När Tess inte skriver läser hon, allra helst på engelska, och snöar ofta in på vissa områden. Till vardags tillbringar hon dagarna på en högstadieskola där hon delar med sig av sina kunskaper i engelska, även om skotskan ofta får klinga i klassrummet. Fiktiva vänner är något Alfons Åberg har, och många barn med honom. Tydligen ska det främja fantasin. Som liten hade också jag en låtsaskompis, men precis som alla barn växte jag upp och min låtsasvän försvann. Ganska många år senare fick jag en ”Molganblomma" av min bästa vän när jag flyttade hemifrån. Den dog tyvärr då jag glömde ge den vatten. Detta var den enda interaktionen med fiktiva vänner jag hade under ett par år, till den där sommaren. Egentligen började allt redan på våren när jag efter mycket tjat äntligen fick följa med till ”Inre cirkeln”, rollspelsgänget där min kompis var spelledare. I en lokal med en brun, blommig sammetssoffa och där innehållet i kaffekannan uppfunnit kvantfysik spelades någon variant av Dungeons and Dragons. Alla försök till spontanitet och beslut som avvek från SL:s (Spelledarens) redan klara plan belönades med död. Jag dog och dog och dog … Som jag dog! På en rad mycket underhållande och spännande sätt, men följden blev alltid densamma. Jag fick skapa ytterligare en karaktär. Ganska snart var jag expert på att snabbt skapa nya karaktärer. Något vidare engagemang lades aldrig i detta, då de ändå skulle gå hädan långt innan något intressant skulle hända. Jag och den enda andra kvinnliga medlemmen fann varandra i lidandet. Eftersom hon råkade ut för samma öde allt som oftast, bestämde vi oss för att skapa ett eget rollspel där känslor var tillåtna och vändningarna oväntade. Sinud föddes och ett äventyr såg dagens ljus. Gudar skapades, folkslag och karaktärer likaså. Planen var hela tiden att spela med dem i gruppen men…. Vi kom fram till att de bara hade förstört det vi kämpat så för att skapa, men världen och äventyret var för bra för att inte spelas, så vi gjorde det på tumanhand. Den sommaren spenderade jag mer tid på jobbet med att skicka små teasers till kvällens spelsession än med att jobba. Som många goda ting tog det dock slut. Äventyret var avklarat, rollspelet utagerat och vägens ände nådd. Man kunde tro att karaktärerna vi tillsammans levandegjort skulle läggas till vila för att sedan glömmas bort. De hade dock helt andra åsikter. Vid det laget hade karaktärerna blivit så levande och nästlat sig så långt in i mitt liv på ett sätt som få vänner i den riktiga världen gjort, att det inte var möjligt att tänka sig en vardag utan dem i den. Under årens lopp har de tröstat mig när tårar flödat, pushat mig att våga och haft oerhört bestämda åsikter om allt, som de inte håller för sig själva. Ofta finns de i mina drömmar och otaliga är de konversationer jag haft med dem. Ett av de tuffaste besluten jag någonsin fattat var att skriva in dessa vänner i en bok och dela dem med alla, men kanske kan de ge någon styrkan och modet de gett mig. Kanske kan de lindra någons ensamhet, ge någon trygghet eller bara vara den där vännen man behöver för att ta sig igenom den ibland trista vardagen. Jag anser mig vara lyckligt lottad som får ha dessa vänner i mitt liv, hur fiktiva de än må te sig för andra. De finns alltid där och lyser upp min vardag. Detta är dock inget jag brukar dela med min omgivning, då de allra flesta inte skulle förstå utan rynka på näsan och tycka att jag är mer än aningen knäpp. För mig är de här vännerna ofta mer närvarande än de vänner jag har i det verkliga livet, hur märkligt det än låter. De har alltid tid för mig och står alltid på min sida, oavsett vad. För känslan av att alltid ha någon vid ens sida, som aldrig kommer att lämna en vad man än gör, är det ok att anses vara knäpp. Jag har fiktiva vänner som betyder oerhört mycket för mig. Jag har fiktiva vänner som alltid finns där och som jag aldrig kommer att glömma. Jag har fiktiva vänner, som är verkliga för mig. Mitt namn är Ann-Catrin, jag är 36 år och bor i egenbyggt hus vid den bohuslänska kusten med min man och dotter. Jag är författare och leg. coach med studier inom litteraturvetenskap, historia och kreativt skrivande. Växte upp i sydvästra Dalsland. Jag är extremt beroende av kaffe, croissanter och smöriga hudkrämer. När det kommer till böcker har jag alltid dragits mot historiska romaner och fantasy, gärna med mycket dramatik och en episk kärlekshistoria. Mina historiska romaner, med influenser av magisk realism och keltisk mytologi, sträcker sig långt över en viss genre. DOTTER AV JORD är min debutroman. “The things you are passionate about are not random, they are your calling.” ― Fabienne Fredrickson För tio år sedan var jag nog den sista som själv trodde att jag skulle skriva en bok. Det krävdes tre husbyggen, en helvetes massa kurser och att jag blev tvångsmeddragen till ett medium innan jag kunde sätta mig ner. Som barn upplevde jag ofta att jag befann mig mellan två världar, den jordliga och den fantasivärld som jag för tillfället begravde näsan i. Redan då drogs jag till dramatiska sagor som Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Den oändliga historien. Flera av mina starkaste barndomsminnen rör böcker. Det skiljer ett år mellan mig och min storasyster, men vi är uppväxta som tvillingar. Vi sov i varandras sängar tills vi var alldeles för gamla. Kunde ligga i timmar och bläddra bland alla magiska bilder som fanns illustrerade i böckerna. Filosofera om de stora frågorna kring kärlek och död som återfinns i Astrid Lindgrens och många fantasyböckers världar. Trots det drömde jag aldrig om att bli författare. Jag tyckte det lät obotligt tråkigt. Vem sitter frivilligt och trycker på tangenter en hel dag? Ändå var det böckerna jag drogs till som barn som skulle influera den historiska romanserie jag skriver idag. Som tonåring både drömde, läste och skissade jag på olika noveller, men ofta hade jag för dåligt tålamod att sitta still tillräckligt länge för att slutföra något och efter ett tag slutade jag helt. Det sägs att man kommer till en viss punkt i livet, till ett vägval, där allt förändras. För mig var det en dag för sju år sedan. Vid denna tidpunkt hade jag egentligen redan allt det många drömmer om. Egenbyggd villa, världens bästa man, bra jobb och en dotter på väg. Ändå var jag inte lycklig. Jag kände mig rastlös, som om min själ sökte, törstade efter något jag inte kunde förklara. Något som gjorde att jag gång på gång kastade mig in i nya projekt utan att hitta svar. Tillbaka till den där dagen som skulle förändra allt. Min betydligt mer spirituella syster hade med tvång tvingat med mig till ett medium. Det är alltid svårt att förklara ett sådant möte efteråt. Men det var där allting började. I en trång lägenhet, kring ett slitet köksbord. Där tog hon min hand och sa de fem ord som kommer följa mig resten av mitt liv. Det fullkomligt brast för mig. Jag, den motsträviga skeptikern, satt där och hulkade som ett barn i hennes kök. Det mötet väckte någonting. Samma natt började mina karaktärer komma till mig i drömmarna. De milt sagt, stalkade mig, tills jag inte hade något annat val än att skriva ner historien som berättades för mig. Jag var nog en ganska motvillig författare så de fick jobba hårt för att övertyga mig. Jag började skriva på Dotter av Jord i början på 2018, men då hade historien funnits hos mig i flera år. Ganska snart insåg jag att berättelsen och världen växte och jag tvingades inse att detta projekt oundvikligen skulle komma att bli mycket större än den enda bok jag först tänkt. Plötsligt förstod jag varför jag dragits till vissa böcker som barn. Varför jag älskade Mattis och Ronjas relation i Ronja Rövardotter. Varför jag var så besatt av Sailor Moon, Bröderna Lejonhjärta och andra böcker om återfödelse. Saker du brinner för är inte slumpmässiga. De är kopplade till din väg. Även ifall mina böcker riktar sig till en annan publik, innehåller de samma element som fängslade mig redan som barn. Kärlek. Vänskap. Magi. Naturväsen. Krig. Död. När vi följer vår livsväg öppnas möjligheter. Människor och idéer kommer in i våra liv och driver oss framåt. För första gången sedan barnsben känner jag inte den där rastlösheten längre. Det är som om allt sökande har lett mig dit jag är idag. Kanske skrivs våra liv i stjärnorna långt innan vi föds? Att vi redan som barn förbereds inför syftet till varför vi faktiskt är här. Den 25:e Mars debuterar jag med romanen Dotter av Jord, första delen i Jordfödd, en historisk romanserie med influenser av magisk realism och keltisk mytologi. I skrivande stund finns synopsis för sex kommande böcker och boken håller även på att översättas till den engelska marknaden. Var uppmärksam på saker som din själ dras till. Du är född till att göra ett avtryck här, oavsett hur du gör det. Som en av mina karaktärer viskade till mig och som också avslutar inledningen i Dotter av Jord: Jag kommer inte berätta historien som den var, utan som jag minns den och har fått berättat för mig, dessa mysterier som inte bör berättas för någon oinvigd. Jag antar att det ligger i mitt öde att skriva ner den. Hitta Ann-Catrin! Hemsida > https://www.anncatrinmattsson.se Instagram > https://www.instagram.com/anncatrinmattsson_author Facebook > https://www.facebook.com/anncatrinmattssonauthor Helena Andréasson bor i Göteborg, är gift och har två katter. Hon är utbildad skrivpedagog och socionom, och jobbar som skrivcoach och lektör. Fritiden ägnar hon åt att skriva, läsa, yoga och se på film/tv-serier. Ja, och i en normal vardag, att träffa vänner, gå på restaurang och fik. Foto: Katarina Persson Tidigt började jag sluka ord och berättelser. Så när de egna böckerna tog slut på semestern hos släkten i Älvsbyn, och bokhandeln och biblioteket var stängt, plöjde jag igenom veckotidningarna som en släkting samlat på hög. Storögt läste jag om brott som begåtts, om paranormala fenomen och livsöden. Och slukade följetongsnovellerna. Varje vinter och varje sommar lockade tidningarna, ja faktiskt mer än böckerna jag tagit med. Och där föddes en fascination för historier om människor som gått sin egen väg. De hade cyklat genom USA. Seglat jorden runt. Bestigit berg. Rest sig från sina rullstolar. De åkte till fattiga länder, startade skolor, grävde brunnar. Att följa en dröm är inte så enkelt. Livet och vardagen kan bestå av många hinder. Men när man verkligen vet vad man vill då borde inget kunna stoppa en. Jag har haft tur. En av två stora drömmar har uppfyllts. Men det tog tid. Tio år från att tanken föddes till att den förverkligas. Och jag kunde liksom inte föreställa mig vad den lilla idéen jag fick då, för ett decennium sedan, skulle utmynna i. Idag arbetar jag som skrivcoach och lektör. Jag driver ett eget företag. Och för tio år sedan anade jag aldrig att det var här jag skulle befinna mig idag. För då, då arbetade jag som socionom, och min fritid ägnade jag gärna åt att skriva. Det var lustfyllt och roligt och något med orden, att bygga dem och skapa texter, både fiktiva och infobrev i yrket, gjorde att jag vill bli bättre på det. Så jag anmälde mig till ännu en skrivkurs. Den här gången på distans, på en folkhögskola. Ett stående inslag där var att läsa de andras texter och jag upptäckte hur mycket jag tyckte om att ge respons. Tanken föddes: Tänk om det går att arbeta med det här? Tio år tog det alltså. Med flera års studier och tjänstledighet i omgångar. Men jag blev skrivcoach och lektör. Och jag älskar det. Dessutom, jag är min egen. Jag arbetar när jag vill, när jag orkar och kan. Jag styr över min arbetstid. Visst, det finns sådant som är svårt. Men allt det andra överväger det jobbiga. Någonstans inbillar jag mig att jag stärkts i att gå min väg, för att så många berättade om när de gjort det. I tidningarna. Deras berättelser slog an något i mig. Jag såg upp till dem. Jag ville också ha ett äventyr. Att det "bara" blev att vara motvalls en arbetsnorm om en fast, stadig och trygg inkomst och anställning, det är en annan sak. För det här, är min seglats runt jorden. Så vad du än vill, vad du än önskar, ge inte upp. Någonstans måste du ju börja. Och inga steg är för små. Och den andra drömmen? Att få se mig själv som publicerad författare. Och det, det kommer. Jag vet bara inte när. Men en dag så. Till dess gör jag vad jag kan för att nå dit. Och jag kommer målet närmre hela tiden. Så gör även du vad du kan, för att nå din dröm. Och tycker du att det tar tid, det är okej. Så är det ju ibland. Under tiden hejar jag på dig och önskar dig stort lycka till! Hitta Helena! Hemsida > www.helenaaskrivcoach.com Instagram > instagram.com/helenaaskrivcoach Facebook > facebook.com/helenaaskrivcoach |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
April 2024
KATEGORIER
Alla
|