Gästbloggare: Författaren – vår tids superhjälte

Therése Sandberg är född i Norrbotten men bor idag i Småland med sin man och son och arbetar på bibliotek med fokus på integration och mångspråk. Hon debuterade förra året med ”Katarinafallet”- en roman med övernaturliga inslag som utspelar sig i Norrbotten och handlar om saknad och moderskap. Nu reflekterar hon över sitt eget skrivande i egenskap av att vara mamma.

Ett år har gått sedan jag debuterade med min roman och jag har sakta börjat reflektera över mitt debutantår. Förutom att jag fått viktiga erfarenheter från bokbranschen, förlag och inte minst haft många fina samtal med läsare, var det mycket som inträffade samtidigt som min bok släpptes. Vi flyttade till en ny stad och jag fick ett nytt jättespännande jobb. Samtidigt var jag nybliven mamma med en liten bebis därhemma och skrivandet fick plötsligt stå tillbaka. Ett nytt liv tog sin början där skrivandet som alltid varit och är mitt andningshål sakta krympte vilket gjorde mig astmatisk. Medicinen blev att gå in i författarrollen och året har därför handlat om att kombinera de två nya rollerna som författare och mamma.

Karolina Ramqvist skriver i sin essä ”Det är natten” om hur hon skiljer på författarrollen och modersrollen genom att ha en författarkavaj som hon bara tar på sig vid författarframträdanden. Så oerhört behändigt tänkte jag. Ungefär som en superhjälte som gör sig redo att stå i strålkastarljuset. Fast i detta fall, en författare som är redo att möta sin publik. Sagt och gjort. Jag valde ut några kavajer ur min garderob som enbart skulle bäras i författarsammanhang och hängde dem i ordning. När pressbilderna skulle tas var det bara att kränga på sig en av kavajerna och efter det fortsatte jag bära min superhjältekostym vid mina författaråtaganden och var mycket stolt över att jag hittat ett sätt att urskilja författaren från morgonrocksmamman.

Men så hände någonting. En av kavajerna började plötsligt dyka upp på mitt jobb, och när vi gick ut för att äta hela familjen fann jag till min förvåning mig själv sittandes i min kavaj med min tvååriga son i knät och med fickorna fulla av triceratops. Gränserna började suddas ut vilket inte var ett resultat av att jag desperat ville påminna mig själv att jag också är författare, utan för att kavajerna var de enda klädesplagg som inte låg i tvättkorgen.

Kan man verkligen vara en produktiv författare genom småbarnsåren har jag frågat mig själv många gånger under året. Enligt mitt Instagramflöde kan man det. Jag pådyvlas massor av bilder på glada pappor och mammor som skriver när barnen sover eller leker. Bilderna skaver i mig för jag kan inte känna igen mig och genast får jag dåligt samvete för att jag inte hinner skriva så mycket som jag vill. För när jag leker med min son vill jag vara närvarande, och när han sover är jag oftast för trött för att få ur mig någonting eftersom jag ska jobba dagen efter. I en önskevärld hade jag klagat på min man, men han ger mig all skrivtid jag vill ha och om han kunde skulle han vara hemmapappa på heltid. Så varifrån kommer skrivstressen ifrån?

Har det kanske någonting att göra med det manliga respektive kvinnliga författarskapet? Många av mina författarkollegor på sociala medier som lägger ut skrivrelaterade bilder under småbarnsåren är faktiskt pappor. Virginia Woolf sa redan 1931 att ”de som blev betydande romanförfattare i England under 1800-talet var kvinnor som inte hade barn.” Men idag är det väl annorlunda, man ska inte behöva välja tänker jag. Kanske har det ändå inte så mycket med kön att göra utan mer med klass? Att få barn innebär ändrade prioriteringar och fokus skiftas till att alltid se till att det finns mat på bordet för familjen. Det är naturligt att skrivandet får stå tillbaka. Mer priviligierade författare kanske har råd att frigöra skrivtid i större utsträckning medan många andra får slita för att hinna med barn, hem och jobb?

När Stephen King, som alltid varit produktiv i sitt författarskap, skrev sin debutroman ”Carrie” bodde han i en liten trailer med fru och barn. När han i en intervju fick frågan hur han hade tid till skrivandet samtidigt som han jobbade på det lokala tvätteriet och tog hand om sina tre små barn, svarade han: ”jag satte dem framför tv:n när jag skrev, den lille fick sitta i sin lekhage och titta”.

Jag tänker att det nog finns många pappor där ute som är som jag, som inte heller får tid till skrivandet under småbarnsåren. För att inte tala om alla ensamstående mammor. Men de syns inte för de lägger inte ut bild eller text och beklagar sig över detta i sociala medier. Att sakna något innebär också att man insett hur livsviktigt det är för en. Min son har mitt hjärta och själ men skrivandet är min luft. Samtidigt som jag tänker detta går jag förbi en vägg i vår stad med barnvagnen framför mig där en gatukonstnär sprayat med stora svarta bokstäver: Mammor är superhjältar för att de måste. Kanske, tänker jag, är kavajerna ändå överflödiga.

---

Hitta Therése!
Instagram >> sandskrifter
Mejl>> [email protected]​