Elisabeth Klippel-Berglöf heter jag och jag är nybliven pensionär. Jag bor i Glanshammar, cirka 1,5 mil utanför Örebro, tillsammans med min man och vår schäfertik Doris, som är fyra år gammal. I tjugo år drev jag en frisörsalong tillsammans med min pappa och min bror, och de senaste tjugo åren har jag arbetat som lärare, senast inom sfi. 2023 debuterade jag som 62-åring på WAPI (Word Audio Publishing) med min cosy crime-roman med humor, Tjuvapack och systraskap. I november 2024 släpptes del två, Spa, tarot och mystiska försvinnanden. Skriva blev min väg tillbaka från att ha varit utmattad. Allt började en sommardag 2018, när den berömda bägaren rann över. Jag blev illa behandlad av en kollega på mitt dåvarande jobb. Hen betedde sig inte bara hotfullt utan hävde även ur sig diverse otrevligheter om mig, både som person och kollega. Det slutade med att jag blev sjukskriven under en längre tid. Min chef var ett stort stöd och lotsade mig till företagshälsan, där jag fick träffa en fantastisk psykolog. Under ett av våra många samtal ställde psykologen en avgörande fråga: – Vad brinner du för? Vad är det som du allra helst gör? Jag började rabbla upp allt jag trodde hen förväntade sig: umgås med familjen, promenera, fixa i trädgården … Då log hen. – Nej, vad är det inom dig som du helst gör? Svaret kom snabbt: läsa och skriva. – Bra, sa hen. Skriv något till nästa gång vi ses. Det var så min författarresa började. Efter att ha bollat idéer med min dotter startade jag min bokblogg, bettan_bokprataren, och kopplade den till ett Instagramkonto. Några månader senare gav psykologen mig en ny utmaning: att skriva något längre än recensioner. I november antog jag därför en webbaserad utmaning, NaNoWriMo, där målet är att skriva 50 000 ord på en månad. Det var med nöd och näppe jag slutförde utmaningen. Klockan 23.50 den 30 november skrev jag de sista orden. Jag hade gått i mål – det fanns en början, en mitt och ett slut. Det blev grunden till mitt råmanus. Efter den intensiva månaden drabbades jag av en sorts skrivkramp. Men jag hade brutit en negativ spiral, och livsgnistan började långsamt återvända. Jag tog då ett beslut som jag aldrig ångrat: manuset fick vila i tre månader. I januari började jag arbetsträna, och i mars var jag tillbaka på jobbet på 50 %. Men när pandemin slog till tvingades jag jobba hemifrån. Plötsligt hade jag tid och möjlighet att ta tag i mitt manus igen. Redigeringsarbetet blev en stor del av min vardag. Jag vet inte hur många gånger jag läste igenom texten, ändrade, tog bort och la till under de kommande åren. Hösten 2021, när skolan öppnade igen, var mitt mående på rätt väg och jag kände mig taggad att återgå till jobbet. Men bara några månader senare blev jag sjukskriven på 50 % igen. I mars 2022 bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag skickade mitt manus till en lektör. Fjorton dagar senare kom det tillbaka, och jag fick en mental chock. Jag som trodde att jag kunde skriva! Nu började det riktigt tuffa arbetet: att göra om och göra rätt. I juni var det dags att skicka in manuset till förlag. Jag letade upp alla förlag som gav ut böcker i min genre och skickade till över tjugo stycken. Redan efter några dagar fick jag svar från ett hybridförlag. Lyckan var total – tills jag insåg att de ville ha nästan 80 000 kronor för att ge ut min bok. De kommande månaderna var fyllda av avslag. "Tack, men nej tack" blev ett välbekant svar. Jag var nära att ge upp. Men ibland händer det oväntade. På Instagram såg jag att WAPI, som tidigare bara hade gett ut ljudböcker, nu även sökte manus för pappersböcker. Jag skickade in mitt manus och åkte på semester till Grekland. Mitt under semestern kom ett mejl: "Vi är intresserade! Hör av dig för ett Skype-samtal." På den vägen är det, och nu finns båda mina böcker i alla format. På streamingtjänster för ljudböcker går det att lyssna på dem. I dagsläget arbetar jag på två manus: dels den tredje delen om mina seniorspanare, dels en feelgood med inslag av romance. Så här i efterhand funderar jag ofta på om jag hade börjat skriva om jag inte hade mött den fantastiska psykologen. Kanske hade jag kommit tillbaka till jobbet, men utan en bok. Jag kom aldrig tillbaka till att arbeta 100 %, men jag klarade av 75 %. Det ser jag som en vinst. Idag är jag pensionär och fortfarande aktiv på min bokblogg, Bokprataren, där jag skriver recensioner. På Instagram har jag just nu 7 000 följare, och jag delar korta reflektioner om böcker jag har läst. Jag uppskattar verkligen den gemenskap och värme som finns bland bokentusiaster. Jag har även ett författarkonto där jag främst delar saker som händer i mitt författarliv. Genom att dela min upplevelse vill jag berätta om min resa, den har inte alltid varit lätt och fylld med solsken, men jag kom ur min utmattning och hittade en ny väg att gå. Så kom ihåg. DET ÄR ALDRIG FÖR SENT OCH GE INTE UPP. När man minst anar det så händer det. Hitta Elisabeth! Hemsida >> elisabethklippelberglof.se Blogg >> Bokprataren Instagram >> @bettan_bokprataren
0 Comments
Leave a Reply. |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Februari 2025
KATEGORIER
Alla
|