Gästbloggare: Ingen är lika intresserad av min text som jag är och det är okej

Andra Anna vann SM i poetry slam 2019. Hon skriver personligt om politiska ämnen och tar trams på stort allvar. 2020 var hon med i SVT-dokumentären "Spoken word på Dramaten". 2023 gav hon ut sin första novell och har sedan dess arbetat på en roman.

Det går att jämföra ett ofärdigt bokprojekt med att ha en katt. Ingen annan än kattägaren är fullt så taggad på att prata om sin katt, se på bilder av katten eller höra vad den haft för sig. Om jag hade en katt skulle jag visa bilder för vissa entusiaster, acceptera att alla inte är intresserade och stå fast vid att min katt är något alldeles särskilt. På samma sätt är det med mitt nuvarande bokprojekt. Jag kan prata om det hur länge som helst, men det ligger också på mig att förstå att inte alla vill delta i en diskussion om olika typer av berättarperspektiv. Vilket måste få vara okej. I likhet med en kattägare behöver jag ha förståelse för att ingen annan är lika intresserad av min text som jag är. Vissa skrivarnördar tycker det är givande att testläsa ofärdiga texter, men dessa personer är sällsynta. Det tog ett tag för mig att inse detta.
 
När jag började skriva noveller för några år sedan ville jag visa upp min text för alla jag kände. Flera av mina vänner sade ja till att läsa, jag skickade över dokumentet och väntade spänt. Ofta möttes mejlen av tystnad, många glömde bort att läsa eller hade fullt upp med annat. De som faktiskt läste tog enligt mig på tok för lång tid på sig! Jag hann rentav få tvångstanken att min novell kanske var så pass dålig att vissa av mina vänner inte kunde förmå sig att säga något alls. För vad går ens att säga om något som är otroligt dåligt skrivet? Då det var min första novell kändes det heller inte särskilt självklart att jag ens borde skriva en till.
 
Innan jag började skriva prosa tävlade jag i poetry slam. Då kunde jag läsa upp en dikt på tre minuter för en kompis och be om feedback. "Testlyssnande" av slamdikter går fort. Under skrivandet av en bok finns ingen poetry slam-publik. Bytet från poesi till prosa betydde alltså att steget från idé till något jag kan visa upp för andra blev längre. Bekräftelsen kommer mer sällan. Det är heller inte alla som vill läsa ett första bokutkast inklusive stavfel, platta karaktärer och stora hål i handlingens logik. Det kan till och med vara svårt för andra att se textens potential, eller för den delen njuta av läsningen. Därför är testläsarnas insats så värdefull! Dessa kämpar är beredda att vada igenom min prosa och vaska fram det som är bra. Jag försöker vårda dem genom att ha en realistisk tidsram och se till att de har orken att hjälpa när de tackat ja. En mer realistisk förväntan på hur många som vill testläsa boken har gjort att jag har vett att uppskatta de som faktiskt vill det. Testläsarkämparna hjälper mig att utveckla texten och ger mig så pass mycket bekräftelse att jag orkar fortsätta.
 
Bokprojektet jag nämnde i början av inlägget är nu inne på sitt tredje år och fjärde utkast, vilket gett mig gott om utrymme att fundera på vad fan jag håller på med. Skrivandet kan kännas ensamt ibland och det är lätt för mig att tvivla på min riktning med boken. Om vi ska återgå till kattmetaforen, så är det jag och ingen annan som har ansvar för katten. Även när kattstackaren i fråga har diarré och skriker hela nätterna. Jag har behövt odla min magkänsla för vad jag själv tycker är bra och ta egna beslut om bokens framtid. Missförstå mig rätt, jag tycker om det jag skriver. Men innan min bok är bra nog att möta världen, gör jag mitt bästa för att älska den som jag skulle älska en ålderstigen katt: ovillkorligt och utan att förvänta mig att någon annan ska förstå. Ingen är fullt så intresserad av min ofärdiga bok som jag är och det är okej.
​

---

Hitta Anna!
Instagram >> instagram.com/andraannaspoesi
Facebook>>  facebook.com/AndraAnnasPoesi