Gästbloggare: Jag skriver i livets bok

Marie Ek Lipanovska är en mogen gåtfull kvinna bosatt i utkanten av Malmö. Sedan 18 år tillbaka driver hon företaget Själaglad. Det skänker henne glädjen och friheten att kunna skriva, illustrera, måla tavlor och leda meditationsgrupper.
​

MINA NAGLAR LYSER RÖDA mot de solbrända händerna som rör sig varsamt över tangentbordet. Sjalen som vilar över axlar och armar för att skydda den känsliga huden från majsolens starka strålar har ett pärlemorskimmer över sig. På det runda kafébordet står ett högt glas med nybryggt kaffe och en skvätt mjölk. Över himlen glider en formation med hemvändande gäss förbi, och alldeles utanför balkongräcket sitter en liten gråsparv i den klotformade trädtoppen. Jag befinner mig på min älsklingsplats, min grönskande balkong som badar i sol från morgon till kväll. De rödmålade naglarna vittnar om att jag är ledig från mitt andra arbete och kan ägna mig åt det jag gillar allra mest, att skriva.

DET VAR EN TID efter att jag blev mamma för andra gången som jag fick syn på en liten annons i en lokaltidning här i Malmö. De sökte en reporter. Jag kan inte minnas vad det var som fick mig att söka tjänsten, men jag fick jobbet. Året var 1997 och min resa som skribent inleddes. Under elva år frilansade jag på den lokala tidningen.

Ofta tilldelades jag de uppdrag som handlade om människor och de djupare skikten av livet. Jag var ett språkrör och en fotograf som gav röst åt en persons unika berättelse och ett ansikte på den inre människa vi alla bär på men som sällan visar sig. Det passade mig, att skriva om det väsentliga i livet.

Mitt sista år på tidningen hade jag också en egen krönika.

SJÄLAGLAD var namnet på min allra första blogg som föddes 2007, året innan jag slutade på tidningen. Ända fram till förra året låg bloggen kvar ute på nätet.

Bloggandet inleddes i samband med den skilsmässa jag då var mitt uppe i. Skrivandet började därmed att förändras, från att skriva om andras liv till att skildra mitt eget. Att blogga visade sig vara den form där jag känner mig allra mest fri. Orden flödar ur mig utan att jag tänker på vad det är som vill bli berättat. Det som vill födas får lov att göra det. Bloggandet ställer inga krav. Varken på längd, innehåll eller perfektion. För mig är det bättre att ha ett suddigt fotografi i mitt album att titta tillbaka på, än inget alls.

NYLIGEN LÄSTE JAG en roman, Den stängda boken av Jette A. Kaarsbøl. Det är en välskriven gripande skildring som gestaltar något av den ojämlikhet kvinnor i alla tider och kulturer tvingas leva med. Det är vid läsningen av sådana böcker jag blir påmind om hur värdefull litteratur är. Hur böcker kan erbjuda mig en plats där jag lär känna historien och genom stark igenkänning får syn på mig själv och kvinnors delade erfarenheter, oberoende av tid och rum.

Efter den tjocka romanen läste jag en berörande liten bok med namnet Ro utan åror skriven av journalisten Ulla-Carin Lindquist. I denna tilläts jag komma nära inpå slutskedet av hennes liv och känna den där djupa närvaron i nuet som endast finns när döden tagit en människas liv i handen och är på väg att leda henne till en okänd plats.

Att läsa om författarens resa med den obarmhärtiga sjukdomen ALS påminde mig om de sista månaderna jag nyligen spenderade vid min bästa väns sida. Kroppen var genomsyrad av sjukdomen men sinnet var lika klart som förut och själens personlighet sådan den alltid hade varit. Att gå bredvid en döende människa är en smärtsam gåva som bjuder in till stunder då livets stämgaffel kalibreras om och synliggör vad som är äkta och värdefullt.

JAG HAR LÄRT KÄNNA min språkliga dialekt och kommit fram till hur jag vill skriva. Min stil är en djupt personlig livsskildring där du som läsare ges en möjlighet till igenkänning och ibland till en plats vid min sida när jag berättar om en svår livssituation du kanske aldrig kommer att möta. Det är en inblick i den vardag som är min i all sin anspråkslöshet, men en vacker, unik och personlig sådan.

Skrivandet är den navelsträng som bär mig i såväl glädje som i sorg. Utan böcker och ord skulle jag tappa bort mig själv. Jag blir till när orden strömmar genom mig. Jag ömsar skinn. Reser mig ur rasmassor. Lovsjunger livets höjdpunkter och dess vardag. Skakar av mig smutsen från min vandring genom livet. Låter varje dag vara en ny början.

DOFTEN AV GRILLAD MAT från någon av mina grannar följer med vinden in på min balkong. Det har hunnit bli tidig kväll. Mina naglar har fått ännu ett lager rött lack. Den grå hårutväxten är färgad. Jag är nyduschad. Ögonen sminkade. Benen rakade och insmorda. Om en timme ska jag iväg på vårfest och bugga kvällen lång. Jag lyssnar till skön musik. Gungar med i de medryckande tonerna från datorns högtalare och sätter nu punkt för detta blogginlägg.

---

Hitta Marie!

Hemsida: marieeklipanovska.se
​