Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen
Utdrag ur Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen, som du hittar i novellantologin Sommarväsen (Nohiding Förlag, 2021)
I Maijasjärvi, en liten by nära finska gränsen, är Gud och djävulen ständigt närvarande. Himmelriket ligger någonstans bortom de blånande fjälltopparna. Helvetet finns överallt. I den övergivna gruvan, vid det öde torget, i var mans hjärta.
Här finns gemenskap, på gott och ont. Alla är med i församlingen och församlingen ställer upp för alla, förutsatt du rättar dig i ledet. Går i skola, hittar jobb, gifter dig, skaffar barn. Allt är förutbestämt. Allt står i bibeln.
”… det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag.” Romarbrevet 7:15.
”Johan? Vart ska du?”
Jag stelnar till i dörren. Det är Kaisa.
”Johan?” upprepar hon.
”Ja, älskling?”
Jag gör tonen mjuk, men hon låter sig inte luras. Hon ställer sig tätt intill mig, så nära det bara går, böjer på nacken för att se mig i ögonen.
”Ska du ut nu igen?”
”Ja.”
”Vart då? Är det någon annan?” Hennes ljusa ögon är glansiga, ansiktet rödmosigt. Hon gråter jämt nuförtiden. ”Är det så? Har du en annan?”
Som om jag skulle kunna vara otrogen utan att hela Maijasjärvi visste om det.
Jag fångar hennes händer, kysser knogarna.
”Hur kan du säga så?”
”För att jag inte kan ge dig några barn.”
Hon spottar ur sig orden, ord som snurrar i bådas tankar, ord som skapat en mur mellan oss.
Kaisa är redan tjugotre och alla hennes vänner har fått barn. De viskar om oss, menar hon. Ber för oss. Vi ber också, besöker prästen, men ingen vet var felet ligger. Kanske är det mitt. Det vore nästan en lättnad, då vet vi i alla fall vart vi kan rikta ilskan. Som det är nu sprakar den här och var, okontrollerbar, tar sig uttryck i höjda röster och ett vattenfall av tårar.
Jag orkar inte mer. Nej. Det gäller att släta över och slingra undan.
”Jag blir nog borta hela dagen”, säger jag, ”men jag kommer hem till middagen.”
Hon sväljer gråten.
”Lovar du?”
Jag gör en kort nick, vänder ryggen åt henne och ger mig av utan att titta bakåt. Det behöver jag inte. Jag vet att hon står kvar i dörröppningen, vad hon tänker, vad hon känner. Hennes ögon är som nålar i nacken.
Byn är liten och det går snabbt att korsa den. Inom tio minuter är jag ute i skogen, har hittat vandringsleden och följer den mot Kalliokulle. Kalliokulle är djävulens näste. Åtminstone om man får tro prästen, och mormor. Här lever alla sagoväsen, bannlysta från våra bokhyllor, älvor och häxor och troll.
Mormor brukade berätta om dem. Att de höll till inne i kullen och firade sabbat med djävulen. Hon satt vid köksbordet med ansiktet i allvarliga rynkor och skrämde skiten ur oss barn.
”Akta dig för Kalliokulle! Om de fångar dig, ser du aldrig mera solens ljus.”
Gillade du vad du läste?
