HEMLIGVIKEN
Jag är så jävla ensam. Det tar emot att erkänna det, men det är sant.
Sjutton år och inga kompisar. Zero. Noll. Nada. Förutom Axel då, men honom hade jag bara till låns. En gång var han min, men sen började vi högstadiet och han blev en i innegänget. Hur man nu kan bli cool när man är döpt efter en kroppsdel? Det har jag aldrig fattat …
Han kommer ihåg mig ibland, en dunk i ryggen i skolkorridoren när ingen ser, ett meddelande som skickats i smyg. Men nu är det sommar och Axel är borta. Han hänger väl på badet tillsammans med fotbollskillarna och snyggtjejerna. Badet, en vidrig köttmarknad där alla tävlar om den bästa biffen.
Jag beslutar mig för att gå till stranden, men inte den del som ockuperas av Axels gäng. Nej, jag har min hemliga plats, en dold vik som är full av klippor och tallar. Man kan nog inte bada där, vattnet ser strömt ut, men jag simmar aldrig. Tanken på att visa min avklädda, beniga kropp för andra människor får mig att rysa.
”Elias, vart ska du?”
Det är morsan. Hon oroar sig för mig, det vet jag. Tycker att jag borde gå kvällskurser och skaffa nån hobby, så att jag ska träffa nytt folk.
Problemet är att vi bor i en liten stad där alla känner alla. Morsan har inte fattat det. Att det inte finns nytt folk, bara gammalt.
”Elias?” Hennes röst blir gäll, nu gäller det att svara snabbt.
”Ut”, säger jag och smäller igen dörren.
Jag tar cykeln, trampar så fort jag bara kan längs gatorna mot havet. Vill inte se nån från skolan. Särskilt inte Axel. Det är högsommarvärme, trots att det bara är juni, och min t-shirt klibbar mot ryggen.
Gamla fru Modin hälsar från glasskiosken men jag struntar både i tanten och hennes bjäbbiga terrier. Cyklar snabbare, tills det smakar blod i munnen. Jag passerar Hallonön, badet där det växer hallonbuskar som ingen vill plocka bär från för att de är nedpissade. Ser en skymt av Axel som spelar beachvolley.
Äntligen är jag framme vid min privata strand. Jag älskar den här platsen. Vinden som river i kläderna, solen som glittrar i vattenytan, vågorna som bryts mot urberget så att jag blir blöt i håret och får munnen full av salt.
Det ligger nån slags baddräkt på en av klipporna, en silvrig sak. Bland vågtopparna ser jag ett huvud. Det är en tjej. Mina kinder bränner, värmen sprider sig till låren. Badar hon naken? Jag måste bort, får inte bli kvar här. Tänk om hon upptäcker mig och tror att jag är nåt slags pervo. Eller om hon skriker så högt att Axel och hans gäng hör och blir nyfikna.
Jag hinner inte undan. Tjejen får syn på mig, men hon verkar inte arg. Istället vinkar hon. Hon ser rakt på mig. Hon ser mig. Och hennes ögon är fantastiskt, underbart, förtrollande syrenfärgade.
Gillade du vad du läste?
