Julbockens arv
Vad händer när julens förhoppningar förvandlas till mardröm, när det otroliga blir sant? Jo, det ska jag berätta. För jag har varit där. Fångad i mitt eget helvete på väg mot nya onämnbara fasor.
Det kan alltid bli värre, glöm aldrig det.
Mitt namn är Ossian. Fråga mig inte hur gammal jag är, för det kommer jag inte längre ihåg. En sak minns jag, tydligt och klart som en stelnad glansbild. Julen när jag fyllde sex. Det var tårta och pepparkaksbak på samma gång, knastret från levande ljus, doften av gran. Inga presenter, så klart, för som mor sa:
”Du får vänta tills julbocken kommer.”
”Men bara om du varit snäll”, inflikade morbror Frans där han satt i köksgungstolen. Han var redan full, trots att det bara var förmiddag.
De vattniga ögonen plirade elakt. ”Du vet, annars hamnar du i säcken.”
Jag hade alltid tyckt illa om morbror Frans som det var ”så synd om”. Någonting om att han mist sin fru, och sedan sitt jobb, och till sist sin nykterhet. Jag förstod det inte, jag var ju så liten. Men en sak visste jag. Morbror Frans hatade barn.
Mörkret föll medan mor dukade julbordet. De hemstöpta ljusen speglades i fönsterrutorna, skapade långa skuggor. Bortom dem låg världen svart som en kolbit. Jag visste att där ute fanns ett metertjockt snötäcke, men det var som om någon suddat ut det. Allt var natt. Min mage knöt sig, snart var han här. Julbocken.
Gillade du vad du läste?
