Julmysteriet
Gloria var död. Giftmördad, om man fick tro doktor Nikolaus. Och det bara några dagar innan julafton. Den lilla staden Vintergröna, en samling rikt dekorerade hus djupt inuti den snöklädda urskogen, var naturligtvis i uppror. Rykten färdades likt flingor i en vinterstorm, rappt och otyglat mellan gårdarna.
”Alldeles röd i nyllet”, sa bagarsonen.
”Nej, svart”, menade vedhuggaren.
”Nu får det vara nog”, inflikade en tredje, skräddarens hustru, och täckte för sin tjutande unges öron. ”Ni skrämmer barnen.”
Hon sa så för att det var sant, men också för att hon själv knappt tålde höra mera. De andras ord borrade sig likt istappar in i bröstet och sjönk till magen där de bildade en kall klump. Gloria, ledare för Melodiernas väktare, var död. Vad skulle det nu bli av julen?
Samma fråga ställde sig Noella, högst i väktarrang efter att doktorns hantlangare burit den förvridna kroppen ur Väktarnas hus. De hade barmhärtigt nog täckt över det vanställda ansiktet där ögonen hotat att tränga ur sina hålor och grötiga kräkrester fläckat mungiporna. Visst hade det varit en giftmördare i farten. Det kunde till och med ett barn begripa.
Gillade du vad du läste?
