Konsten att fånga en kattfisk
Publicerad i veckotidningen Kuriren nr 15, 2021.
Här kan du läsa novellen som PDF, om du vill se hur den gjorde sig i tidningen. Gillar du inte PDF, så finns hela novellen i ren text härunder.
Höstvinden viner i knutarna och enstaka regnstänk landar på fönsterrutan. Gun står i köket och blandar varm mjölk med kakao, med ett öra mot vardagsrummet där Jenny ligger i soffan och storgråter så att det river i hjärtat. Hennes äskade Jenny, enda barnet och utsatt för en catfish. Det heter visst så nuförtiden, kattfisk på ren svenska, en ful fisk som lurar i internetets mörkaste djup.
Gun skakar på huvudet. På hennes tid kallades de för solochvårare, men då fanns det i och för sig varken datorer eller något internet. Det var främst dansbanan som gällde … och där gick det för det mesta snabbt att avgöra vilka som inte hade gott i sinnet.
Sådär ja, kakaon är klar. Drycken skvalpar inbjudande i Jennys favoritmugg, den med rosa stjärnor på som hon alltid drack ur under uppväxten, medan gårdagens kanelsnurror snurrar ett par varv i mikron. Gun plockar alltsammans på en bricka. Sött och varmt. Den bästa medicinen mot kärlekssorg.
”Tack mamma”, snyftar Jenny, ”men jag tror inte att jag kan få ner någonting. Det är som om allt på insidan är sönder.”
”Se så”, trugar Gun. ”Och berätta nu allt från början.”
Jenny låter sig motvilligt övertalas. Hon sätter sig upp och värmer händerna mot det stjärnbeströdda porslinet.
”Han verkade helt perfekt. Dan hette han, frånskild, inga barn. Verkade inte ha några problem med att dejta en sliten och lönnfet mamma med tre ungar under arton…”
”Säg inte så där, Jenny! Du är fin som du är.”
Men dottern fortsätter utan att lyssna, nu när hon väl kommit i gång.
”Jag tvekade till först, han var fem år yngre men verkade seriös. Och romantisk. På profilfotot hade han en Zorromask och en röd ros i handen.”
Här kommer hon av sig och tårarna väller fram igen.
Gun stryker henne över ryggen och gör sitt bästa att ta in det hela, medan hela kroppen sprakar av ilska. Vem är den här mannen som gjort Jenny så illa? Och varför har Gun inte fått höra något om honom förrän i dag?
Hon anstränger sig för att göra rösten stadig, och inte låta något av vreden skina igenom.
”Hur länge har ni känt varandra?”
”Tre månader har vi chattat, du vet, pratat på nätet. Och han ringde en gång.”
Guns hand stannar vid dotterns axlar.
”Så du har aldrig sett honom?”
”Nej”, snyftar Jenny. ”Bara den där profilbilden. Men det skulle ju bli ändring på det, vi hade bestämt träff på Rosenkvistens kafé och allt … m-men … han dö-hök a-aldrig u-upp!”
Gun tar en kanelsnurra för att samla tankarna medan Jenny gråter klart. Det gör gott för hjärtat att låta tårarna rinna, i stället för att trycka undan allt. Ändå är det något som Gun inte förstår. Jenny har dejtat förut, inget allvarligt efter barnbarnens pappa, men några träffar har det trots allt blivit. Men aldrig har hon brutit ihop på det här viset. Inte ens vid skilsmässan.
”Jenny?” Gun väntar tills hon är säker på att dottern hör. ”Är det något du inte berättat?”
Det blir tyst en lång stund.
Så nickar Jenny, och torkar bort kakaomustaschen.
”Medan jag satt och väntade vid kaféet så … det svinet, han bröt sig in i lägenheten och stal våra värdesaker. Min laptop, barnens platta, men värst av allt, alla smycken. Konfirmationskorset jag fick av farmor, mormors ring med den gröna stenen. Allt.”
Hennes röst har en ny hårdhet, en hårdhet som speglas i Guns inre. Kattfisk är minsann ett passande namn för den där Dan. Aldrig har hon hört talas om en fulare fisk!
”Har du ringt polisen?”
”Ja”, svarar Jenny, ”men de kan inget göra. Han lämnade inga spår och visste ju var jag gömde reservnyckeln, för det hade jag berättat. Och kontaktannonsen han skapat på dejtingsidan är borta.”
Åh, Jenny!
Gun vrider händerna i knät. Lejonmamman inom henne ryter av frustration. Det finns inget hon kan göra för att hjälpa, annat än servera kakao och kramar … eller?
Gun väntar tills Jenny åkt i väg för att hämta barnen från skolan, och lovat att byta lås på ytterdörren ifall Dan kommer tillbaka. Men det gör han knappast. Gun har läst om den där typen, att de tar vad de vill ha och fortsätter till nästa offer. Därför sitter hon nu vid datorn som hon fick i 65-årspresent och öppnar dejtingsidan Jenny berättade om.
Det tar lång tid att starta upp ett nytt konto. Dels är hon ovan, trots att hon gått flera datakurser, men det största problemet ligger i att skapa en lagom lockande och naiv kontaktannons. Gun väljer ett av de foton Jenny lagt in på datorn, från dotterns studentfest. Bilden är oskarp men det är bara bra. Då blir det svårare att avgöra ålder på både Gun och foto.
Nästa steg är att söka bland andras kontaktannonser och klicka på en hjärtknapp om man hittar någon spännande. Då vet den andra personen att man är intresserad. Så stod det i användarbeskrivningen i alla fall, om Gun förstått det rätt. Men hon klickar inte på några hjärtan. Inte förrän ...
Gun sväljer, men munnen är alldeles torr. Händerna skälver när hon för datormusen till den lilla hjärtsymbolen på skärmen och trycker i väg en hälsning. Mannen framför henne ler bakom en mask och i handen håller han en enda, djupröd ros. Oscar heter han den här gången. Men Gun är säker på att det är rätt, för allt stämmer som Jenny sa. Frånskild, inga barn, och så fotot med rosen. Hon studerar det noga. Det är svårt att avgöra frisyr och ögonfärg under masken, eller hur lång han är, men han har ett födelsemärke vid överläppens kurva.
”Nu du, din kattfisk”, viskar hon till datorn, ”ska vi se om du nappar på kroken.”
Den natten får hon ingen sömn, och hjärtat sjunker nästa morgon när han inte svarat. Efter frukosten ringer hon Jenny som försäkrar att allt är bra, och så börjar väntan. En gång i timmen kollar Gun datorn. Det är svårt att hålla sig borta. Men äta måste hon. Det får bli en snabblunch, korv och potatis i en hemgjord pyttipanna. Utanför fönstret har gårdagens skurar dragit förbi, så hon bestämmer sig för att ta en promenad i det friska höstvädret. På med de röda gummistövlarna och jackan som tål regn ifall vädret växlar.
Åh, vad det gör gott åt huvudet att promenera. Hon har nästan glömt Dan eller Oscar eller vad han nu heter. Tills hon öppnar datorn.
Hej Annica, blinkar det på skärmen, för Gun har så klart också hittat på ett låtsasnamn. Vad gör du?
Två veckor skickar de eldiga meddelanden åt varandra, så att Guns kinder bränner när hon knackar ner orden i datorn. Vad skulle Börje säga om han fortfarande levt? Han hade nog skrattat, för han älskade praktiska skämt. Men det här är inget skämt. Det här är allvar. Om kattfisken sväljer betet, kan det bli farligt för Gun.
Och det gör han.
Får jag bjuda dig på kaffe med dopp? Rosenkvistens kafé nästa fredag klockan 14?
Gun gör en ful grimas när hon skickar i väg svaret.
Passar bra. Ses där. Jag har en röd kofta och röda naglar.
Och jag en röd ros i knapphålet, meddelar han.
Grimasen blir ännu fulare. Han är mjuk och smidig som rumsvarmt smör, hennes kattfisk.
När fredagen kommer har Gun en kall klump i magen, större än ett isberg. Hon överväger att avboka träffen men så minns hon Jennys rödgråtna ansikte i soffan och alla försvunna släktklenoder. Nej. Inga avbokningar. Hon klarar det här.
Klockan slår två och en kvart senare rasslar det i låset. Gun är beredd. Hon slår upp ytterdörren och tar på sig sin snällaste min, den hon använder mot barnbarnen.
”Men ser man på, är du redan här?”
Mannen backar från tröskeln med gapande mun. Han är klädd i en blå uniform och bilen i bakgrunden har en rörmokarlogo. Det passar Gun utmärkt.
”Så bra att du kunde komma så fort”, ljuger hon. ”Jag vågar inte använda kranen. Tror att det kanske läcker i väggen mellan badrum och sovrum.”
Mannen samlar sig snabbt, ler så att födelsemärket vid läppen guppar.
”Det ska vi snabbt ha ordnat, tant.” Han kikar över hennes axel. ”Är ni ensam hemma?”
”Ja. Min dotter är på dejt.”
Gun kan inte låta bli att flina inombords. Han skulle bara veta. Men så gör isklumpen i magen sig påmind, för den farligaste delen av planen ligger fortfarande framför henne.
Dan-Oscar, som Gun numera bestämt sig för att kalla honom, tar sig in i lägenheten och ser sig omkring. Gun har lämnat sovrumsdörren på glänt och smyckeskrinet ligger framme på nattduksbordet med locket öppet så att guldet glittrar i höstsolens sken. Den falska rörmokarens blick fastnar på skrinet, precis som när en fisk får syn på ett blankt drag.
”Du vill kanske kolla sovrummet först?” lockar Gun. ”Att läckan inte förstört väggen?”
Dan-Oscar nickar. Minen är frånvarande som om han går igenom sina egna planer, utvecklar och förädlar dem, avgör om tanten är ett hot eller inte.
Gun bestämmer sig för att slå igen fällan.
”Jag går ut i köket och sätter på lite kaffe så länge. Du får ropa högt om du vill något, annars hör jag inte. Åldern, du vet.”
Hon belönas med ett bländande leende.
Knappt har han hunnit in i sovrummet förrän hon smäller igen dörren och låser bakom honom. Fort på med stövlarna och ut till hans bil. Ja. Där ligger gammalt tjuvgods i den halvöppna verktygslådan, hon känner igen konfirmationskorsets tvinnade kedja, men hon får inte röra något. Alla bevis måste vara intakta. I stället drar hon upp telefonen och ringer nödnumret.
”Kan jag få polisen, tack. Jag vill rapportera en ful fisk som fastnat i sitt eget nät.”
