MORS ORDSPRÅK
Lena målade ansiktet i bjärta färger, valde en glittrig ögonskugga och kladdade med läppstiftet. En mask av makeup, som om hon skulle på karneval. Hon kammade upp den långa luggen och fäste den med ett knallgult spänne mitt på hjässan.
”Nej, du ska ha lugg! Gud måste ha skämtat när han skapade din panna, annat begriper jag inte.”
Mors ord som studsade mellan väggarna, ett uppfordrande eko från en svunnen tid. Lena gjorde en grimas, tog bort spännet och slätade ut håret tills det täckte ögonbrynen. Hon begrundade ansiktet som stirrade tillbaka mot henne i den flugsmutsade spegeln. Undrade om hon förväntades se rödgråten ut.
I ögonvrån skymtade hon det för dagen utvalda plagget, nyinköpt och noggrant upphängt på en stålgalge över garderobsdörren. Det var en iögonfallande turkosblå klänning med knälång kjol och generöst dekolletage. Lena drog det svala tyget över huvudet, upptäckte hur det sladdrade mot magen. Hade hon magrat? Kanske. Hon hade inte orkat laga någon mat de senaste veckorna. Det hade mest blivit färdigskivad prästost och hela tomater direkt ur kylskåpet.
Klänningen hade långa ärmar som kliade. Hon vek upp dem, men ångrade sig halvvägs. Huden på underarmarna var täckt av blankglänsande ärrvävnad. Det var den sommar hon sällskapat med grannbys-Bengt. Mor hade hittat dem tillsammans, skrubbat henne ren med stålull. Tre gånger. Mor, iklädd handbroderat förkläde och sin mest martyrliknande min, mässandes:
”I Faderns, Sonens och den heliga Andes namn.”
En rysning fortplantade sig genom kroppen vid minnet, gåshuden blommade upp mellan de bleka ärren. Nej, ärmarna fick vara långa. Hon kunde gömma näsduken vid handleden.
Där ringde kyrkklockorna för första gången. Hon var sen! Snabbt ner med läppstiftet i handväskan, tillsammans med allt det andra livsnödvändiga. Hemligheten som prasslade mot väskfodret. Ett sista stänk ur parfymflaskan, på handlederna och i nacken. Mor hade valt doften, så klart. Precis som allt annat i rummet, från det spräckliga, hemsydda överkastet till de småblommiga tapeterna. Lena stängde kammardörren bakom sig, tog trappan i två steg, glömde kanske låsa ytterdörren. Det spelade inte längre någon roll.
Gillade du vad du läste?
