SKOGSHÄXANS SKATTER // PORTVÄRLDEN BOK 1
KAPITEL 1
Bara det inte hänt en olycka. Alex hjärta slog snabbare vid tanken. Hon kollade telefonen. 16:19. Hennes pappa var nästan tjugo minuter sen.
Inga missade samtal. Inget ”förlåt, jag kommer snart” eller ”grannens hund tuggade sönder bildäcken”.
Hjärtat bultade nu så fort att det nästan gjorde ont. Alex knöt händerna över bröstet och lutade sig bakåt i den solvarma bänken. Det var fredagseftermiddag, och på andra sidan gatan rusade folk in och ut ur den stora matbutiken. Hon sökte bland deras ansikten. Nej. Ingen pappa.
En gubbe stannade framför Alex och pekade.
”Hörru grabben, du har tappat din flaska.”
Alex höll tillbaka en ful grimas. Jag är väl ingen grabb! Samtidigt bubblade skrattet i bröstet. Det var rätt kul när folk gissade fel. Kanske berodde det på att hennes mörka hår var kort i nacken. Alex drog tröjan över knäna. Eller så var det att hon hade för stora kläder, att jeansen var fulla av revor och att hon smutsat ner sina gröna sneakers. Vissa vuxna verkade fortfarande tro att tjejer måste vara rena och gulliga.
Hon kunde inte längre stoppa grimasen. Tungan åkte ut, men gubben hade redan gått förbi.
16:21.
Alex rullade sin vattenflaska mellan tårna som en boll.
16:22.
Hennes regnbågsfärgade skosnören blev till glada reflexer i det skvalpande vattnet.
Varför kom han aldrig?
Pappa brukade alltid hämta henne här, från samma gamla bänk utanför samma gamla hamburgerrestaurang.
Något flög upp i hennes famn. Alex hoppade till.
”Hjälp! Vem …?” Hennes fingrar sjönk ner i varm och silkesmjuk päls. ”Prissan, är det du?”
Prissan var mormors katt, en grårandig blandras som de räddat förra sommaren efter att stuggästerna åkt hem. Alex hade matat henne, borstat alla tovor ur pälsen och hittat på roliga lekar. De hade blivit bästa vänner. Det hade gjort ont att lämna Prissan för att åka hem, men som mormor sagt:
”Hon får det bra här hos mig och ni ses ju snart igen.”
Snart. Alex blinkade bort en tår. De hade inte träffats på ett helt år. Varje skollov hade Alex antingen varit bortrest, sjuk eller hos sin pappa.
”Jag ville hälsa på, men det gick bara inte.”
Katten satt kvar i hennes knä. Den stirrade på henne med sina stora runda ögon som om den förstod. Ja, det måste vara Prissan. Alex kände igen den ljusa fläcken över bröstet som liknade en stjärna.
”Jag fattar inte … Hur hittade du mig?” Hon tittade runt. ”Och vad har du gjort av mormor? Är hon också här?”
”Alexandra!”
Japp, det var mormors röst. Det fanns ingen annan i hela världen som kallade henne för Alexandra. Kanske mamma då, när hon var riktigt arg.
”Alexandra, där är du ju!”
Mormor närmade sig raskt. Hon hade ny frisyr igen, det kortklippta håret var knallrött och spretigt. Munnen log, men blicken bakom glasögonen var stressad.
Alex blev varm i hjärtat. Hon reste sig med Prissan i famnen.
”Kristina, katter får faktiskt inte gå lösa i stan. Det är farligt. Du måste skaffa ett koppel.”
Mormor ruskade på huvudet.
”Äh, Prissan är klok, hon smiter ingenstans. Förresten ska du säga mormor och inte Kristina. Det där med att kalla vuxna vid namn, det är nåt nonsens som din pappa lärt dig.”
Alex ryckte på axlarna.
”Var är han? Jag trodde att han skulle hämta mig?”
”Ja, ja, det dök visst upp en grej”, sa mormor. ”Du, hur känns det att ha sommarlov?” Hon synade Alex uppifrån och ner. ”Och du har växt igen! Jag kan inte fatta att du ska börja femman till hösten.”
Alex bet sig i läppen.
”Men, vi skulle ju gå till sushibaren. Och köpa blandgodis till bion.” De brukade alltid kolla film när det var fredagsmys. ”Pappa lovade …”
Mormor tog Alex i ett fast grepp över armarna.
”Alexandra, lyssna på mig nu. Det är bäst att du får reda på det genast.” Hon gjorde en kort paus och hennes bruna ögon, exakt samma nyans som Alex, blev glansiga. ”Din pappa … Han … Han har rest till Grekland.”
”Va?”
”Ja, till Kos”, sa mormor. ”Det är en ö.”
”Det vet jag väl.” Oro och ilska blev till en hård klump i Alex hals. ”Är det en ny flickvän? Har han träffat en ny tjej?”
Mormor tittade bort.
”Jag vet inte. Det var din mamma som ringde och berättade. Jag antar det.” Hon log. ”Men du, nu får du följa med mig till landet i stället. Det blir väl kul?”
”Jag har inte packat”, protesterade Alex.
”Ingen fara. Jag åkte förbi er lägenhet och plockade ihop en väska innan jag kom hit. Du hade ju redan tagit fram en del av det som du ville ha med.”
”Jaaa”, sa Alex. Det var förstås sant. Planen hade varit att hon skulle resa till mormor efter helgen med pappa.
”Vill du inte åka?” undrade mormor. ”Både jag och Prissan har väntat.”
Alex strök katten under hakan tills den började spinna.
”Så klart jag vill.” Hon tittade på Prissan. ”Jag har ju längtat jättemycket efter min kompis.”
De sömnigt gula kattögonen blixtrade till svar och … Nej, det kunde inte vara sant. De fylldes av ett klarblått sken! Alex fick kämpa för att inte tappa Prissan rakt i den heta trottoaren. Huden knottrade sig längs armarna. Munnen blev torr.
”Vi kan ha fredagsmys hos mig i stället”, sa mormor, som inte verkade märka att det hände konstigheter. ”Vi kan göra en pannkakstårta. Jag har glass hemma.”
Alex lyssnade inte. Hon tryckte katten närmare kroppen. Det blå ljuset var nog bara inbillning. Kanske var det neonskylten i hamburgerbarens fönster som speglats i Prissans blick? Nu såg hon ut som vanligt igen.
”… och så kan vi kolla på det där dansprogrammet.” Mormor lyfte armarna och gjorde en liten snurr. ”Du vet, det där med kändisarna. De är så himla duktiga.”
Alex lyckades få fram en nickning. Pulsen susade i öronen så att hon blev alldeles yr.
Ja, det måste vara inbillning.
Katter kunde väl inte helt plötsligt byta ögonfärg? Eller?
GIllade du vad du läste?
