SKOGSHÄXANS SKATTER  //  PORTVÄRLDEN DEL 1

KAPITEL 1  //  KATTMYSTERIET
 
​
Bara det inte hänt en olycka. Alex hjärta slog snabbare vid tanken. Hon kollade telefonen. 16:19. Hennes pappa var nästan tjugo minuter sen. Inga missade samtal, inget ”förlåt, jag kommer snart” eller ”grannens hund tuggade sönder bildäcken”. Alex lutade sig bakåt i den solvarma bänken och knöt händerna. Det var fredagseftermiddag, och på andra sidan gatan rusade folk in och ut ur den stora matbutiken. Hon sökte bland deras ansikten. Nej. Ingen pappa.
 
En gubbe stannade framför Alex och pekade.
”Du grabben, du tappade din flaska.”
Alex höll tillbaka en ful grimas. Jag är väl ingen grabb! Samtidigt bubblade skrattet i bröstet. Hon tyckte det var kul när folk gissade fel. Det hände ganska ofta. Kanske berodde det på det mörka håret som var kort i nacken. Alex drog tröjan över knäna. Eller så var det att hon hade för stora kläder, att jeansen hade revor, att hennes gröna sneakers var smutsiga. Tjejer höll sig rena och prydliga. Det hade hon fått höra många gånger, både hemma och i skolan.
 
Hon kunde inte längre stoppa grimasen. Tungan åkte ut, men gubben hade redan gått förbi. 16:21. Alex rullade sin vattenflaska mellan tårna som en boll. 16:22. Hennes regnbågsfärgade skosnören blev till glada reflexer i det skvalpande vattnet. Varför kom han aldrig? Pappa brukade alltid hämta henne här, från samma gamla bänk utanför samma gamla hamburgerrestaurang.
 
Något flög upp i hennes famn. Alex hoppade till.
”Hjälp! Vem …?”
Hennes fingrar sjönk ner i varm och silkesmjuk päls.
”Prissan, är det du?”
Prissan var mormors katt, en grårandig blandras som de räddat förra sommaren efter att stuggästerna åkt hem. Alex hade matat henne, borstat alla tovor ur pälsen, hittat på roliga lekar. De hade blivit bästa vänner. Det hade gjort ont att lämna Prissan för att åka hem, men som mormor sagt:
”Hon får det bra här hos mig, och ni ses ju snart igen!”
 
Snart. Alex blinkade bort en tår. De hade inte träffats på ett helt år. Varje skollov hade Alex antingen varit bortrest, sjuk, eller hos sin pappa.
”Jag ville hälsa på, men det gick bara inte.”
Katten satt kvar i hennes knä. Den stirrade på henne med sina stora runda ögon som om den förstod. Ja, det måste vara Prissan. Alex kände igen den ljusa fläcken över bröstet som liknade en stjärna.
”Jag fattar inte … Hur hittade du mig?” Hon tittade runt. ”Och vad har du gjort av mormor? Är hon också här?”
 
”Alexandra!”
Japp, det var mormors röst. Det fanns ingen annan i hela världen som kallade henne för Alexandra. Kanske mamma då, när hon var riktigt arg.
”Alexandra, där är du ju!”
Mormor närmade sig raskt. Hon hade ny frisyr igen, det kortklippta håret var knallrött och spretigt. Munnen log, men blicken bakom glasögonen var stressad.
 
Alex blev varm i hjärtat. Hon reste sig med Prissan i famnen.
”Kristina, katter får faktiskt inte gå lösa i stan. Det är farligt. Du måste skaffa ett koppel.”
Mormor ruskade på huvudet.
”Äh, Prissan är klok, hon smiter ingenstans. Förresten ska du säga mormor, inte Kristina. Det där med att kalla vuxna vid namn, det är nåt nonsens som din pappa lärt dig.”
 
Alex ryckte på axlarna.
”Var är han? Jag trodde han skulle hämta mig?”
”Ja, ja, det hade hänt nåt på jobbet”, sa mormor. ”Du, hur känns det att ha sommarlov?” Hon synade Alex uppifrån och ner. ”Och du har växt igen! Jag kan inte fatta att du ska börja femman till hösten.”
Alex bet sig i läppen.
”Men, vi skulle ju gå till sushibaren. Och köpa blandgodis till bion.” De brukade alltid kolla film när det var fredagsmys. ”Pappa lovade …”
 
Mormor tog Alex i ett fast grepp över armarna.
”Alexandra, lyssna på mig nu. Det är bäst att du får reda på det genast.” Hon gjorde en kort paus och hennes bruna ögon, exakt samma nyans som Alex, blev glansiga. ”Din pappa … Han … Han har rest till Grekland.”
”Va?”
”Ja, till Kos”, sa mormor. ”Det är en ö.”
”Det vet jag väl”, sa Alex. Oro och ilska blev till en hård klump i halsen. ”Är det en ny flickvän? Har han träffat en ny tjej?”
 
Mormor tittade bort.
”Jag vet inte. Det var din mamma som ringde och berättade. Jag antar det.” Hon log. ”Men du, nu får du följa med mig till landet istället. Det blir väl kul?”
”Jag har inte packat”, protesterade Alex.
”Det behöver du inte tänka på. Jag åkte förbi er lägenhet och plockade ihop en väska innan jag kom hit. Du hade ju redan tagit fram en del av det som du ville ha med.”
 
”Jaaa”, sa Alex. Det var förstås sant. Planen hade varit att hon skulle resa till mormor efter helgen med pappa.
”Vill du inte åka?” undrade mormor. ”Både jag och Prissan har väntat.”
Alex strök katten under hakan tills den började spinna.
”Så klart jag vill.”
 
De sömnigt gula kattögonen förvandlades, blixtrade till med ett klarblått ljus! Alex fick kämpa för att inte tappa Prissan rakt i den heta trottoaren. Huden knottrade sig längs armarna. Munnen blev torr.
”Vi kan ha fredagsmys hos mig istället”, sa mormor. ”Vi kan göra en pannkakstårta. Jag har glass hemma.”
 
Alex lyssnade inte. Hon tryckte katten närmare kroppen. Nej, det kunde inte vara sant. Det måste vara neonskylten i hamburgerbarens fönster som speglats i Prissans blick. Nu såg hon ut som vanligt igen.
”… och så kan vi kolla på det där dansprogrammet”, fortsatte mormor. ”Du vet, det där med kändisarna. De är så himla duktiga!”
 
Resan till mormor kändes alltid lång. Först skulle man ut ur staden, förbi flera förorter där husen såg likadana ut, sedan vidare genom ett lapptäcke av åkrar. Alex tog på sig hörlurarna och valde låt. Prissan låg bredvid henne i baksätet, hoprullad på en urtvättad filt.
”Alexandra!”
Mormor hade frågat något.
Alex sänkte volymen.
”Va?”
 
Mormors varma ögon tittade på henne i backspegeln.
”Jag undrade om du ville ringa nån kompis? Filmkväll med pizza, blir det bra? Du får bjuda fler om du vill.”
”Jag vet inte”, sa Alex och skruvade sig i sätet så att Prissan blängde på henne. ”Du bor inte direkt på cykelavstånd.”
”Jamen, det fixar sig! Jag kan skjutsa dem.”
 
Alex vred upp musiken igen och blundade, men mormor pratade på. Hennes frågor trängde genom sången och Alex suckade. Hon visste att hon måste svara.
”Det är okej. Jag vill inte bjuda nån.”
”Blir det inte långtråkigt att gå ensam hela sommaren?” undrade mormor med en orolig skärpa i rösten.
 
Alex knöt nävarna.
”Jag vill inte!” Hon drog ett djupt andetag. ”Det är inte lönt. Vi kommer att flytta, jag måste byta skola till hösten.”
”Ja, just det, din mamma nämnde det.”
Alex vände bort huvudet, undvek mormors blick. Samma sak varje år. Ett nytt bättre jobb, en ny bättre skola, åtminstone om man frågade mamma. Men det blev aldrig bra.
 
Alex bet sig i underläppen. Hårt, så att ögonen tårades. Hon var född på nyårsdagen. Tänk om hon fyllt år en dag tidigare. En ynka dag. Då hade hon kanske fått börja sexan till hösten istället … och sluppit vara längst. Hon var alltid den längsta tjejen. Ibland var hon till och med längre än alla killarna, men det var okej. Hon var duktig på både fotboll och basket, och det hände att hon fick vara med och spela.  
 
Tjejerna var värre. De brukade viska bakom hennes rygg, peka och skratta när de trodde att hon inte såg.
”Flaggstång!”
”Freak!”
”Kolla vilka fula kläder!”
Alex drog undan hörlurssladden som fastnat mellan två mjuka tassar.
”Det blir bra, mormor. Sommar på landet är kul och jag har ju Prissan. Hon är min kompis.”
Hon behövde inte tänka på allt det där nu. Lovet hade precis börjat och det var flera månader till skolstart.
 
Mormor bodde i ett gult trähus med illgrönt tak. Det var nästan osynligt från vägen, inbäddat i en vildvuxen trädgård som doftade starkt av syren och äppelblom.
”Skynda dig nu”, sa mormor och lastade ur bilen, ”annars kommer vi inte hinna bli klara med allt.” Hennes röda hår spretade som en ilsken igelkott där hon stod böjd över några kassar. ”Jag vill inte missa början av danstävlingen. Tänk om det är Peter som är först ut?”
Alex himlade med ögonen. Spela roll! Men hon ångrade sig genast. Mormor ville ju bara att de skulle ha en mysig kväll.
 
Stekoset satte igång brandvarnaren och Alex skyndade sig att öppna ett fönster. Mormor lyfte den sista pannkakan från spisen. Hon torkade händerna i förklädet.
”Skär du upp glassen, så knäpper jag på tv:n?”
Alex nickade.
”Du får ta vad du vill”, fortsatte mormor. ”Jag tror det finns jordgubbssylt kvar, kolla översta hyllan i skafferiet. Kanske lite strössel i skåpet också.”
 
Mormors köksskåp var som en skattgömma. Luckorna var grönmålade, och lådorna fulla med sånt som Alex mamma kallade för ”skräp” och mormor menade var ”bra att ha”. Här fanns tallrikar, en fingerborg, en pastillask, två kortlekar. Alex rotade bland grejerna. Där var morfars sjömanspass. Han hade seglat över hela världen när han var ung. Nu var han död. Det var därför som mormor tvingats sälja skog och åkermark tills hon bara hade hus och trädgård kvar.
 
Där! Alex hittade burken med strössel mellan ett kexpaket och några lottokuponger. Från vardagsrummet hördes programledarnas röster. De skrattade åt något och mormor skrattade med dem. I dörröppningen, så att skenet från tv-skärmen föll över pälsen, satt Prissan. Alex stelnade till. Där var det igen, det där blåaktiga ljuset i Prissans ögon! Katten blinkade och det försvann. Skärp dig, tänkte Alex och skakade på huvudet. Det var bara skärmljuset som spökade, precis som med neonskylten i stan. Eller?
 
Alex gick ut i skafferiet, öppnade fryslådan och rotade efter glasspaketet.
”Mormor, när fick du glasögon?”
”Va?”
”Jag sa, hur gammal var du när du fick glasögon?”
”Åh, tja”, svarade mormor tankspritt, ”men kolla på dem, vilken snurr!” Hon sjöng med i låten som spelades till dansarnas koreografi.
”Mormor!”
 
”Ja, just det, brillorna”, sa mormor. ”Vad kan jag ha varit? Elva kanske, eller tolv?”
”Mamma då?” fortsatte Alex.
”Samma”, kom mormors svar.
Så det var förklaringen till alla konstiga ljussken! Alex syn höll på att bli sämre. Snart skulle hon ha glasögon. Kul, ännu en sak hennes nya klasskompisar kunde hacka på.
 
”Jaha, läggdags”, sa mormor när dansarna tävlat klart och de hade kollat den efterföljande filmen.
”Samma rum som vanligt?” frågade Alex.
Mormor stängde av tv:n.
”Nej, vet du vad, du får ta ett nytt i år!” Hon reste sig. ”Du förstår, jag hade tänkt pröva på att ha sommarbarn.”
 
”Sommarbarn?” ekade Alex. Hon log retfullt och pekade på sig själv. ”Det har du väl redan?”
”Ja, ja” sa mormor, ”men nu tänkte jag på andras ungar. Det har blivit så ensamt här utan morfar. Jag börjar med sommarbarn, men om det går bra så kanske de kan bli långtidsplacerade. Du vet, de får stanna här för en längre tid.”
”När kommer de?”
”Det blir nog inte i sommar, då skulle de ha tagit ett beslut redan.” Mormor kikade mot taket. ”Tja, jag hinner i alla fall förbereda mig bättre. Vinden behöver fräschas upp. Jag tänkte börja med det största rummet, det som du brukat sova i.”
 
Det sved till i Alex bröst. Skulle inget få vara som förut? Nu skulle andras barn komma hit också. Barn som tog hennes plats.
”Alexandra, det blir nog bra”, sa mormor. ”Du, vet du vad? Vi kan hjälpas åt att tapetsera! Du väljer mönster, så sätter jag upp. Eller vill du sköta grovjobbet?”
Alex ryckte på axlarna, men kunde inte låta bli att le. De hade åtminstone den här sommaren tillsammans.
 
Mormor hade bäddat i den lilla vindskammaren, den som hade småblommiga väggar och snedtak. Alex kröp ner under täcket. Lakanen kändes svala mot huden och doftade nytvättat. Hon tog en av morbrors gamla serietidningar ur lådan under sängen och läste några sidor. Sömnen var långt borta. Om hon ändå hade fått sova i sitt vanliga rum …
 
Någonting satt på hennes bröst. Alex tittade sig yrvaket kring och kämpade för att få luft.
”Prissan!”
Det var skumt utanför fönstret.
”Hur mycket är klockan?”
Hon försökte lyfta ner katten på golvet, men Prissan vägrade. Katten spjärnade med tassarna och gjorde sig tung.
 
Sakta fylldes rummet av ett klarblått sken. Prissan stirrade på Alex med sina stora, runda ögon. De hade ändrat färg igen, och lyste klarare och klarare tills Alex blev tvungen att kisa.
”Vad är det som händer?” sa hon och tvingade rösten att låta stadig.
Prissan vände på huvudet och en blå väg, som en mångata, bildades på golvet.
”Följ mig”, sa hon.

GIllade du vad du läste?

KÖP BOKEN >