Skymningsoffer
Utdrag ur Skymningsoffer, som du hittar i novellantologin Mordiska väsen (Darkness Publishing, 2021)
”Vanja! Vanja, de kommer!”
Skriket skär genom kött och nerv, pressar sig raka vägen in i hjärtat. Vilma springer så fort hon kan på sina korta, knubbiga ben.
”Vilka då? Korna?” undrar jag.
Hon rusar mot mig, kan inte svara. Ögonvitorna skiner vita och stora i skymningsljuset. Och jag förstår. Korna är förlorade i skogen, Vilma har lämnat dem. För att det inte fanns tid till något annat. För att de kommer.
Nej!
De är här!
Jag lyfter evighetsfacklan från vägghållaren. Den är vårt enda hopp. Håller den högt över huvudet och sveper den brinnande änden fram och tillbaka. Elden är varm, välgörande, livgivande. Röken svart och stickande.
”In i huset”, säger jag, och Vilma lyder utan att ifrågasätta.
Genom svärtan ser jag skuggor. De kretsar kring gården, hungriga, sökande.
”Lilla vackra flicka …”
En väsande viskning som växer starkare ju snävare de cirklar.
Skuggorna är inte längre skuggor. Jag ser dem tydligt. Några har landat, andra svävar över marken. Draugadiser. Gudomligt vackra, övermänskliga, trolska röster och trolska ögon. Men deras munnar …
”Vackra flicka. Silverflicka.”
Svarta hål med ruttna tänder, en andedräkt som stinker härsket kött. Jag backar undan med facklan som skydd.
”Kom inte närmare!”
Rösten stiger och spricker. Nej. Inte visa svaghet. Draugadiserna skrattar och lockar i kör.
”Kom till oss, lilla, vackra silverflicka …”
En hand skjuter fram genom röken, sträcker sig efter mitt ljusa hår. Den här gången väjer jag inte. Jag kastar mig mot fienden och hugger med facklan efter de trevande fingrarna. De brinner som vintertorr ved. Ett gemensamt skri, som om varje draugadis kan känna smärtan.
Jag sväljer hjärtat som halkat upp i halsen, som bultar hårdare än hårdast. Struntar i stanken, i tänderna, i klorna. Jag attackerar igen. De flyr.
Skymningsljuset blandas med röken och diset. Gården är tom. Jag är tom. Musklerna darrar av ansträngningen, men jag måste orka. För Vilmas skull. Så jag blir kvar därute, vaktar ytterdörren tills jag är alldeles säker på att de inte tänker komma tillbaka.
Jag hänger facklan i sin hållare och förbereder nytt eldmaterial. Dränker gamla trasor i olja och river torkad bark i tunna strimlor. Gör allting klart tills pappa kommer hem, så han kan bygga vidare på evighetsfacklan.
”Vanja?”
Vilma står i dörren, ögonen är fortfarande stora i huvudet.
”In med dig”, väser jag. ”Nej, förresten, vänta! Har du kommit ihåg att låsa alla fönsterluckor?”
Hon nickar. Hjärtat värker i bröstet. Det är orättvist att ett så litet barn ska leva i samma värld som draugadiser, minnas alla överlevnadsregler, aldrig kunna slappna av.
”Kom”, säger jag och tar henne om axeln. ”Vi behöver någonting sött och varmt.”
”Honungsvatten?”
Jag får min belöning. Skräcken är borta ur blicken och hon ler så att ansiktet strålar. Knappt har jag hunnit låsa dörren och koka upp vattnet, förrän någon stampar på trappan.
Gillade du vad du läste?
