STENHJÄRTAT
Utdrag ur Stenhjärtat, som du hittar i novellantologin Det var inte jag! (Joelsgården Förlag, 2020)
Blod. Blod överallt. Jag drunknar i blod, slår omkring mig, försöker sprattla mig fri. Glassplitter och stanken av bränt gummi. En röst som snubblar över orden, mörk och grötig.
”Detvarintejagdetvarintejagdetvarinte …”
Jag sträcker på mig, blinkar. Ljuset skär genom mina ögonlock och bränner i min mun. Jag är vaken, tror jag.
En blåklädd kvinna lutar sig över mig.
”Hur mår ni?”
Jag vill svara, men halsen är torr. Hon ler och räcker mig en plastmugg fylld med vatten. Jag sväljer små, små klunkar som smakar underbart. Mina händer är stora och håriga. Jag är en man. På handryggen sitter en kanyl. Jag är sjuk?
Kvinnan, som jag nu förstår att är en sköterska, håller upp ett papper. Jag kan bara se den vita baksidan.
”Är ni Mattias Andersson?” frågar hon.
Jag tror det, så jag nickar.
”Och ni är 47 år gammal?”
Kanske. Jag nickar igen.
”Vet ni var ni är?”
Jag funderar en god stund. Tankarna känns grumliga, liksom trögflytande.
”På sjukhus?” Min röst låter svag och främmande. Oanvänd.
”Vet ni var på sjukhuset ni är?”
Jag skakar på huvudet.
Sköterskan ser besviken ut, som om jag svarat fel på tiotusenkronorsfrågan i hennes privata frågesport.
Gillade du vad du läste?
