Jag har funderat ett tag på det här, hur privat får man bli?

Du förstår, jag har ett författarjag (vilket många andra författare också har, det finns rentav de som skriver under pseudonym) och ett privat jag.

Jag älskar mitt författarjag, det är jag, det är ärligt, det är rakt på sak. Jag börjar inte ljuga hejvilt genast jag "tar på" mitt författarjag. Tvärtom. Men det är mitt professionella jag, den bild jag visar utåt, den som hör ihop med själens innersta: skrivandet.

Mitt privata jag är betydligt tråkigare än mitt färgglada författarjag. Visst, båda är jag, jag är båda. Men författarjaget är kreativt, skriver böcker, bloggar, hänger med de fantastiska läsarna osv. Mitt privata jag myser i soffan med två underbara hundar. Mitt privata jag har också en familj och vänner som vill förbli privata.

Ibland smälter jagen samman. Till exempel när jag delar bilder på Instagram (authorsabinem). Det är ju mitt liv du får en glimt av, författarjaget som dricker örtte ur privata jagets koppar, författarjaget som står vid privata jagets skrivbord och redigerar texter. Visst, jag har två "personligheter", men jag är båda personligheterna. Det du ser är det du får.

Hur tänker du när du läst det här inlägget? Känns det okej att höra att en författare har flera "personligheter"? Kanske har du också flera olika jag (ett hemma, ett i skolan/på jobbet, ett på nätet osv.)?

Bilder från mina olika liv:
​

Tack alla ni som deltagit i någon av mina skrivkurser nu i vår, ni är underbara! Mina onlinekurser ligger kvar på nätet, öppna för alla, precis som vanligt. Däremot är det tack och hej för vårens skrivkurser för unga, de jag ordnar via jobbet, men jag hoppas på att vi kan återvända som vi brukar till hösten. Eller till ett nytt år. Kanske rentav ordna fysiska träffar? Älskar att få vara en pytteliten del av så många olika förtfattarresor, lyssna till unika skrivröster och heja på. Önskar alla mina skrivkursdeltagare stort lycka till med skrivandet! (Så tyst det blir utan er.)
​

Hur skriver man en barnbok? Tja, det är väl bara att skriva några rader så är det klart, för en barnbok behöver ju inte vara lika lång som en vuxenroman? Njah ...

Några konkreta tips på hur man (kan) gör(a, om man vill):

1. Välj målgrupp! Ofta kategoriseras barnböcker enligt olika åldrar (0–3, 3–6, 6–9, 9–12, 12–15, 15+ eller unga vuxna). Det är enormt stor skillnad på ett barn som just fyllt nio och ett som är tolv och närmar sig tretton! Även om du skriver för ex. 9–12-åringar, var uppmärksam på ifall din ton riktar sig mer till en yngre eller äldre publik. En 11–12-åring kan lika gärna läsa böcker som har ett relationsbaserat t(w)eentema, medan en 9-åring kanske intresserar sig mer för ett händelsedrivet mysterium. Bara som exempel (det är självklart individuellt).
2. Apropå ålder: Din huvudkaraktärs ålder kommer att bestämma hur förlaget och bokhandeln kategoriserar din bok. Skriver du om en 11-åring, då placerar man boken i kategorin 9–12. 7-åring? Då blir det 6–9. 13? 12–15. Och så vidare. Men Harry Potter då, kanske du undrar? Varför placeras de böckerna under 9–12 när han är betydligt äldre i den sista boken? Det här är undantaget som bekräftar regeln. Eftersom Harry åldras och tonen blir mörkare vartefter riktar sig de sista böckerna i serien snarare till läsare 15+. Men hela serien står oftast på samma hylla i enlighet med Harrys ålder i bok 1. Alltså i hyllan för 9–12-åringar.
3. Lär känna din målgrupp! Träffa barn, prata med dem, lek med dem, lyssna till dem. Vilka intressen har de? Vad är aktuellt just nu? (För det hjälper inte att veta vad du gillade som barn. Visst, vissa saker förändras långsamt eller aldrig, men i mångt och mycket är världen en annan plats än när du var liten.)
4. Läs massor med böcker i olika genrer och för alla åldrar. Bekanta dig särskilt med de böcker som riktar sig till den åldersgrupp du vill skriva för. Även här kommer du antagligen att märka hur bokmarknaden för barn förändrats och att berättarstilen ser annorlunda ut i dag jämfört med för bara några decennier sedan.
   
5. Jobba på din text och ton. Det kanske låter enkelt att skriva för barn och unga, men det kan tvärtom faktiskt vara svårare. Språket behöver vara drivet, men välgestaltat. Det får gärna vara lättläst, men ändå utmana (läs och lär). Självklart ska själva grundstoryn vara intressant och du behöver se till att den röda tråden håller. Barn vill ha, och förtjänar, en god berättelse! 
6. Hitta testläsare. Låt några barn läsa din text, kanske tillsammans med en vuxen (beroende på ålder). Be att de feedbackar din berättelse. Obs! Det räcker gott med ett par testläsare, annars kan det bli knepigt att hålla åsikterna isär.
7. Bonustips! Skriver du på en bilderbok, kom ihåg att den har flera dimensioner. Text och bild blir starkare tillsammans än var för sig och det är sannolikt att du som författare behöver gå in och redigera när illustrationerna väl är klara. Ofta kan du stryka en hel del ord, eftersom bilderna hjälper till att förklara handlingen.
8. Bonustips 2! Om du jobbar på en bilderbok, använd uppslagen (en vänster- och högersida i en öppen bok) för att skapa spänning. I en bilderbok finns inga kapitel, men i stället kan du se varje gång du vänder blad som en potentiell cliffhanger. Vad sker på höger sida av uppslaget som kan locka läsaren att bläddra vidare?

Lycka till!
​

Helena Jauhiainen är hortonom och arbetar till vardags på plantskola. Trädgård och träd har hon älskat sedan hon var barn, likaså att skriva. Tidigare har Helena skrivit främst tidningsartiklar i sitt ämne, bland annat i Hemträdgården och Viola. Nu är hon i slutfasen med arbetet med sin första bok, en faktabok inom ämnet trädgårdshistoria som har arbetstiteln Växternas namn avslöjar – historier om växtjägare och plantskolister.

Plötsligt satt jag där med tre kapitel
Egentligen hade jag inte tänkt skriva en faktabok. Jag försökte bara bli en bättre skönlitterär skribent genom att skriva om ett ämne jag kunde, när researchen jag gjort liksom tog över. Min romanidé, som jag kanske tar tag i igen någon gång, var en steampunkhistoria som handlade om växtjägare. Jag letade reda på ett par biografier om berömda växtjägare och plöjde dem. Det jag ville åt var bra beskrivningar på hur det var att klättra i kinesiska berg eller vandra i tropiska djungler.

Efter ett tag insåg jag att jag hade åtminstone tre faktatexter färdiga i huvudet. De skrev jag ned, mest för min egen skull. Kanske kunde det bli en eller annan tidningsartikel av det. Det hade kanske inte blivit mer än så. Men när jag sedan letade upp en biografi till, och den också var på engelska, insåg jag att det inte fanns någon bok om växtjägare på svenska. Faktum är att det helt saknas litteratur om växternas introduktionshistoria i Sverige. Med tanke på de intressanta berättelser jag precis läst, tyckte jag det var väldigt synd. Fler borde få läsa om det här! När jag väl insåg det, blev det tydligt att mina texter inte skulle bli artiklar. Det var ju klara kapitel! Jag hade redan tre, hur svårt kunde det vara att få fram fler?

Till en början var det inte svårt alls. Det var lätt att göra research och skrivandet flöt. Nio kapitel tog kortare tid att skriva än de sista fyra som jag sen verkligen fått kämpa med. Visserligen har flera av de första kapitlen fått skrivas om för att allt ska passa ihop. Men att ha nio klara kapitel gjorde att jag aldrig lade projektet på hyllan. Anledningen till att jag fick kämpa med de sista kapitlen hade oftast med källmaterial att göra. Utan bra källor blev texterna fulla med antaganden och helt enkelt urkassa. Jag fick skippa ett kapitel om en tysk-rysk växtjägare, även om det hade givit ett intressant perspektiv, bara för att jag inte hittade tillräckligt med litteratur om honom. Jag har också suttit otaliga kvällar med tyska texter och Google Translate för att kunna förstå unika böcker som inte funnits översatta. (Jag läste franska som andraspråk, vilket inte var till någon större nytta i det här projektet!)

Steal with pride
Jag har självklart tvivlat och misströstat emellanåt. Ofta har jag tänkt att det vore bra att gå en skrivkurs i facklitterärt skrivande. Men till skillnad från kurser i kreativt skrivande, har jag inte hittat någon som går att läsa på högskolenivå. Det finns kurser i journalistik men inte i hur man faktiskt skriver en fackbok. Jag har fått lita på den journalistik jag har erfarenhet av att skriva och sett till så att varje kapitel berättar en egen historia. När jag varit rådvill har jag tagit mig an det bästa skrivtipset någonsin: steal with pride. Det vill säga, jag behöver inte komma på allt själv. Jag kan kolla hur andra har skrivit sina inledningar och lagt upp sina kapitel. Men bra tips på kurser och böcker om hur man blir en bra fackboksförfattare tar jag ändå gärna emot! Den bok i ämnet som givit mig mest, är Lotte Mjöbergs Ett, två, tre, fackbok! som jag varmt kan rekommendera.

Härnäst
En del personer jag stött på under arbetets gång har säkert tyckt jag varit tokig som lagt ned så mycket jobb utan att ha utgivning klar. Här tycker jag att det är en stor skillnad i bemötande jämfört med om jag skrivit skönlitterärt! Hade jag suttit med ett färdigt skönlitterärt råmanus, hade ingen förutsatt att jag redan hade klart med förlag. Jag har dock pratat utgivning med mindre förlag, så jag vet att det finns ett intresse. Men med allt som pågår i livet är det lätt att tappa fokus vid minsta motgång. Jag har därför valt att få klart manuset i första hand för att nu kunna koncentrera mig helt på nästa del: att få boken utgiven. Jag är redo att pitcha, presentera och övertyga! Nästa skrivprojekt då? Inget bestämt just nu, men definitivt skönlitterärt. Min fantasi behöver få rusa fritt ett slag. Den har varit tyglad alltför länge.