Här kommer en liten skrivövning, lånad från ett inlägg jag gjorde för Skrivguidernas Instagram, för dig som vill skriva nu i påsk. Lycka till!

Påskägget

Vad är egentligen ett påskägg? Och nu snackar vi alltså den typ av påskägg som brukar dyka upp i filmer. Jo, det är en liten gåva till tittaren (i vårt fall läsaren), ex. en hälsning, en förvarning eller en ledtråd. Exempel på påskägg i filmer är:

• En bar i Indiana Jones och de fördömdas tempel heter Club Obi Wan (en blinkning till Star Wars).
• I Harry Potter går det att lära sig om flera karaktärers öden bara man är uppmärksam på tidningsrubrikerna som skymtar här och var, ex. fallet med Amelia Bones.
• I skräckklassikern Scream finns det en vaktmästare i bakgrunden iklädd samma distinkta kläder som Freddy Krueger, den populära karaktären från ännu äldre skräckklassikern Terror på Elm Street. (Plus att det är samma skådis i båda rollerna.)
• I Simpsons-avsnittet som handlar om vem som sköt Mr. Burns finns en ledtråd (eller förvarning) om svaret. Spoiler! Alla utom Maggie bryter ögonkontakten när Burns frågar vem som sköt.

Okej, dags för dagens övning!

Tid: 5-15 minuter. (Fortsätt att skriva om det känns kul.)

Gör så här: Applicera övningen på din egen berättelse eller fulskriv något nytt/fristående som du sedan kan spara alt. förkasta. Låt dig inspireras av exemplen ovan eller fantisera fritt. Smyg in någon typ av påskägg i din text (det kan rentav vara ett faktiskt påskägg, som i Rocky Horror Picture Show där skådisarna haft påskäggsjakt och inte hittat alla ägg så att några blev kvar när de filmade). Kanske vill du ge en ledtråd om något som ska hända senare i berättelsen? Kanske låter du din karaktär läsa en bok, som visar sig vara en existerande klassiker? Osv.

Hoppas att du får en fin skrivdag och att du njuter av påskhelgen! Kommentera gärna och/eller dela med dig av en textsnutt om du testar övningen.
​

Jag heter Maria Arell och bor sedan elva år i Söderhamn, Hälsingland, tillsammans med min familj. Jag kallar mig månskensförfattare eftersom jag skriver vid sidan av mitt heltidsarbete som kundtjänsthandläggare på Jordbruksverket. Jag har deltagit i ett gäng novellantologier och romandebuterade 2022 med Äktenskapspakten på Seraf Förlag. Sedan dess har det kommit två böcker till och min nästa bok, del tre i min Hälsingeromance-serie, Vårkänslor & Skrovmål släpps 30 april.
​

​Vill du skriva en bok men tycker aldrig att du har tid att skriva? Du kanske jobbar heltid, har familj och tiden räcker liksom aldrig till. Följ med på en berättelse hur en stressad småbarnsmamma hittade tiden till att skriva varje dag, och faktiskt få ihop 50 000 ord på en månad! Låter det som click bait? Kanske, men det är faktiskt en helt sann historia om hur jag ändrade mina rutiner och fick min familj med på skrivtåget utan större problem.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag hittar tiden att skriva eftersom jag dessutom har familj (en make, tre barn och tre katter). Det enkla svaret är att jag har valt att prioritera mitt skrivande, eftersom det är viktigt för mig och jag har förklarat det för min familj.

​Jag har skrivit på ett eller annat sedan jag var liten, då tid funnits och utan något egentligt mål. Men efter att jag vunnit en fanfiction-tävling och sedan fått med en novell i en antologi där förlaget ville ha mer texter från mig fick jag mersmak och behövde prioritera mitt skrivande mer. Ändå var det svårt att hitta tiden och fokusen att sätta mig ner att skriva.

2014 hittade jag National Novel Writing Month och tillsammans med det ordkrigen, det vill säga sprintar på tid där man ska skriva så många ord som möjligt. National Novel Writing Month är en skrivutmaning som går ut på att skriva 50 000 ord på en månad, eller 1667 ord per dag. Jag har nått ordmålet alla år förutom det första året. Jag kände att jag hittat rätt. Tävlingsmomentet var perfekt för mig eftersom jag insåg att jag skriver som bäst under press, men det tog ett tag innan jag helt kom in i en rutin som fungerade för både mig och min familj. Som förälder behöver jag dela upp min tid som just förälder och författare. Det tog ett tag innan jag kom på den perfekta rutinen för mig. En timmes skrivtid om dagen fungerade för både mig och min man (och i förlängningen, barnen). Helst skulle den infalla efter nio på kvällen när barnen ändå gått och lagt sig (det här var för ett par år sedan).

Att avsätta en timme för skrivande var lätt, men att skriva i en hel timme är inte så effektivt eftersom jag lätt tappar fokus, eller blir störd av någon som egentligen kan vända sig till sin pappa. Det var då ordkrigen kom in i bilden. En kvart i taget var perfekt för alla. En timme sammanlagt om dagen, varken mer eller mindre. Det är något med tävlingsmomentet i att försöka skriva så mycket som möjligt på tid som triggar igång både fantasin och flowet i mig. Även om jag inte alla gånger fokuserar på antalet ord så vet jag hur många jag skriver på ett ungefär i kvarten (ca 500). Eftersom jag håller mig till en kvart i taget behöver jag bara fokusera i femton minuter. Barnen kan vänta ett par minuter, huset hinner inte brinna ner … Ja, ni fattar. Win-win.

Det har gått så långt att vår nano-skrivgrupp på discord nu kallar det en ”arellsk kvart” när vi pratar om att sprinta i en kvart. Jag vet att andra hellre kör Pomodoro-metoden som går ut på att jobba fokuserat i 25 minuter för att sedan ta fem minuters rast. Alla funkar olika, så det gäller att hitta den
perfekta sprinttiden för dig själv.

Tycker du fortfarande att du inte har tid att skriva? Testa att sätta timern på en kvart och skriv. Det är faktiskt frigörande att bara skriva helt utan att redigera sig själv. Du får lämna perfektionisten utanför rummet, bara. ;)

Till alla som säger att de gärna vill skriva men inte har tiden så säger jag: Om skrivandet är viktigt för dig, varför prioriterar du det inte mer? Istället för att slöscrolla på Instagram eller TikTok, skriv. Välj bort det där avsnittet av teveserien du gillar, och skriv istället. Gå upp en kvart tidigare på morgonen och skriv.

En kvart om dagen är jag relativt säker på att du har. Så vad väntar du på? Sätt och skriv den där kvarten nu! Men viktigaste av allt, hitta det som funkar för dig och din situation.
​

Nu börjar det snart vara trädgårdstider, så vad passar väl då bättre än att tala om frön? Jag menar så klart inte blomfrön. Vi snackar små, små frön som skapar spänning när du skriver. Det gäller att plantera rätt! 

Några tankar kring det där med frösådd (baserat på material från diverse skrivkurser, -böcker, -videor m.m. och mixat med mina egna funderingar):

1) Du måste skörda det du sår. Har du sått ett frö under berättelsens gång, så gäller det att skörda det. Det betyder att du behöver knyta ihop ev. lösa trådar och besvara de frågor som ev. väckts till följd av ditt frö. Det kan ske i samma bok, eller i kommande (om du skriver på en serie).

2) Reta inte upp läsaren. Med det menar jag att dina frön gärna får vara lite "osynliga", de ska smälta samman med texten. Är de stora (ex. en profetia), kan du skörda dem i slutet av berättelsen/serien i syfte att uppfylla läsarens förväntningar. Gå alltså inte och säg att någon är "den utvalda" och sedan spårar berättelsen ur i en helt annan riktning (ja, det kan den förstås göra, men den behöver ändå knytas samman i nåt skede). Läsaren förväntar sig en utdelning, dvs. vill veta vad som händer med "den utvalda".

3) Har du ett stort och tydligt frö? Då kan du slänga in en twist som förvirrar läsaren (ex. att läsaren tvivlar på vem som egentligen är "den utvalda"). Igen, knyt ihop berättelsen (se punkt 2, reta inte upp läsaren). Även om du sått ett frö med twist, så behöver du "räta ut" fröet och skörda det innan berättelsen/serien är slut.

Exempel på större frön:
- Profetia (hjälten/hjältinnan är utvald av ödet).
- Järtecken (korpar, blodmåne, svart katt etc.).
- "Jag har en dålig känsla inför detta" (kanske en föraning, eller en dröm etc.).
- Bakåt/framåtblickar (du inleder med en tillbakablick, eller med något som sker i framtiden ex. en katastrof, och därefter drar den huvudsakliga berättelsen i gång i nuet. Läsaren vet alltså att något hemskt/spännande/otroligt har hänt, eller kommer att hända, och nu måste de läsa vidare för att få reda på hur och varför.).

Exempel på mindre frön, som tillsammans bildar en helhet:
Små frön (planteringar) kan i princip vara vad som helst, ex. försvinnandeskåpen i Harry Potter. Försvinnandeskåpen dyker upp här och var under seriens gång. Författaren sår ett frö redan i den andra boken där a) Harry Potter gömmer sig i ett av skåpen, det som finns vid Borgin och Burkes, och b) spöket Nick har sönder skåpet, det som finns på Hogwarts, i syfte att hjälpa Harry undkomma Filch. Skåpet dyker även upp lite senare när en Slytherinelev fastnar i skåpet, vilket ger Draco en ond idé. [SPOILERVARNING] Mot slutet av bokserien använder Draco de två skåpen för att smuggla in dödsätare till Hogwarts. Tänk när du som läsare inser detta, läser om serien och upptäcker de "osynliga" fröna. Var för sig bidrar de kanske inte särskilt mycket till den tidiga handlingen, men tillsammans blir de viktiga och skänker läsaren en aha-upplevelse. Och det är det här jag menar med att du ska väva in fröna i texten och, i något skede, skörda dem. För det är de där tydliga fröna, de som sticker ut rejält, som irriterar läsaren om de inte får sin upplösning.

Elin Jäverbrant är 29 år och författare. Hon är bosatt nere i Skåne och när hon inte skriver om dinosaurer, drakar och magiska världar så drömmer hon sig bort i andras. Hon debuterade med sin bok Ruby 2023, en ungdomsbok om dinosaurier. I dagens inlägg tar hon upp ett ämne som många av oss som skriver känner igen oss i. Något som får författare att slita sitt hår och förbanna sig själva.
​

Vi vet att det inte är en dans på rosor att vara författare. Idéerna föds och en glädje sprids inom mig när jag får en ny idé och börjar skriva. Det är nästan som att vara nykär, allt känns bra och texten flyter på. Flitens eld brinner starkt och tangenterna smattrar under mina fingrar. En härlig känsla, inte
sant?

Det är det, tills tvivlet kommer krypandes, texten som jag just har känt mig alldeles pirrig över att få skriva känns skit. Kommer någon vilja läsa den? Kommer ett förlag vilja ha den? Flödet som känts så bra tar helt plötsligt slut. Det är då jag försöker intala mig själv att fortsätta, trots tankarna och tvivlet som snurrar i mitt huvud. Jag försöker fokusera på min värld och mina karaktärer. För jag hade ju blivit nykär, inte sant? Då måste något varit bra med texten jag håller på att skriva.

När en sådan sak händer brukar jag ta en paus från manuset och jobba med ett annat. Så att jag har minst två stycken att jobba med. Ett annat tips är att inte försöka tänka så mycket, jag brukar säga att man ska fulskriva. För skulle det bli en massa strunt i texten går detta enkelt att redigera bort senare. Det är många gånger som jag fastnar på ett ställe för att jag hakar upp mig på en mening eller hur jag beskriver en specifik händelse. Gör inte det, med andra ord skit i det och skriv bara för att texten ska fortsätta att rulla på.

Vad händer sedan då? Manuset blir färdigt och du har överlevt redigeringen utan att slita håret av dig. Då kommer nästa magknip, skicka till förlag ... En mardröm ... Både ja och nej. Jag brukar säga att det värsta du kan få är ett nej. Det är sant, trots det så gör refuseringarna ont att få. För då börjar tankarna att snurra på nytt ... Vad var det som de inte gillade? Vad gjorde jag för fel? Är allt bara skräp?

Och när det där mailet trillar ner i inkorgen att ett förlag faktiskt vill ha manuset. Då kommer det ett rent lyckorus, det var kanske inte skräp man skrivit trots allt. Sedan kommer den där osäkerheten, vi har ett förlag som vill ge ut boken. Men vill du ge ut boken hos just dem? Du kanske fick ett positivt svar från ett hybridförlag? Är manuset lika bra då? Självtvivlet blossar upp ännu en gång. Men vågar man inte satsa så kommer man heller ingenstans, ska man låta självtvivlet ta över kommer dina böcker aldrig få se dagens ljus. Våga tro på dig själv och din historia!

Till sist står du där med en färdig bok i handen och tror att nu kommer allt bli bra. Men det är nu den största rädslan av alla kommer. Nu ska ju folk faktiskt läsa min bok, tänk om de inte tycker att den är bra? Boken skickas till BTJ och du inväntar spänt på att de ska recensera den. All denna väntan och oro. Någon enstaka recension trillar in och du vågar knappt läsa den. Någon är bra och en annan är mindre bra ... Sen kommer den kalla sanningen att BTJ inte vill recensera din bok ... Ett slag i magen. Självtvivlet bara växer och växer, kommer det någonsin att ta slut? Det finns ett enkelt svar på den frågan. NEJ, det kommer aldrig ta slut för den värsta kritikern av dem alla är du själv. Den kommer alltid att finnas där och trycka på dina ömma punkter och försöka fälla krokben för dig. Men det viktigaste av allt är att du aldrig ska sluta tro på dig själv och dina drömmar. För alla kan inte älska alla böcker, jag har själv lärt mig detta. Böcker som jag själv älskar tycker andra är rent skit. Men författaren som skrivit boken slutar inte för det.

​Ingen dröm är för stor och ingen drömmare för liten. Det är vad man gör med drömmen som är det viktigaste.

Fick ett fantastiskt fint mejl som konstaterade att min urban fantasy Nattkrigaren, utgiven av Seraf förlag, efterfrågats av personer med syn- och läsnedsättning och att boken därför blivit talbok (ej detsamma som ljudbok, läs mer om skillnaden här). Jättebra att myndigheterna möjliggör att så många som möjligt får en chans att läsa det de vill läsa!

2024 har fått en fantastisk början vad gäller mitt jobb som lektör och redaktör. Det är verkligen inget jag tar för givet, mycket hänger nämligen på att mina kunder (privatpersoner och förlag) är nöjda med det jag gör. Därför är jag också otroligt tacksam för varje projekt som dimper ner i inkorgen och jag ser fortbildning inom området som något nödvändigt.

Hittills i  år har jag lektörläst fyra fantastiska texter, en episk tegelstensfantasy för vuxna, en spännande kapitelbok för barn, en historisk fantasy för unga samt en romantisk feelgood för vuxna. Jag har även redaktörläst två manus för olika förlag, en romance för unga vuxna och en skräckroman för unga vuxna.

Men vad är skillnaden på att lektör- och redaktörläsa en text?

Oftast när jag lektörläser handlar det om privatpersoner. Det är personer som skrivit klart en text, filat och redigerat, haft testläsare och filat igen. Och nu kommer de inte längre på egen hand. Det är då jag i egenskap av lektör kliver in. Jag djupläser texten flera gånger och återkommer med en analys, där jag lyfter textens styrkor och ger konstruktiva förbättringsförslag. Förhoppningsvis kan analysen ge skribenten verktyg att finslipa sin text, så att den så småningom får ett förlagkontrakt.

Redaktörrollen ser lite annorlunda ut. Det är oftast förlag eller egenutgivare som anlitar mig för att få hjälp med en text som redan genomgått såväl redigering som testläsare, lektör och ännu mer redigering. I min roll som redaktör analyserar jag texten på ett ännu djupare plan än i en lektörläsning, väl medveten om att den här texten redan har ett förlagavtal och/eller snart ska i tryck. Min feedback går därefter till författaren, som gör ändringar innan det är dags för språkgranskning, korrekturläsning och tryck. (Ibland blir det flera redaktörvändor innan det är dags för nästa steg.)

Hoppas att den här texten hjälpte dig se skillnaden  på en lektör och redaktör.

Behöver du hjälp med ditt manus? Ta kontakt via Skrivguiderna, där jag jobbar som just lektör och redaktör.