Efter några års skönlitterärt skrivande och en hel drös med kurser, är kanske min största insikt att det aldrig riktigt går att förutse hur mitt skrivande kommer att fungera. Ibland flyter det på utan problem och hybrisen växer sig stor: Det här kommer bli riktigt bra. Jag är den nya Astrid Lindgren, Emma Hamberg, Johanna Thydell. Fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna lever egna liv. De skrattar, pratar i perfekt pitchade dialoger, och gestaltar sig fram över sidorna. Miljöbeskrivningarna målar upp sig lika självklara som om boken var illustrerad i de mest briljanta färger, och inte bestod av simpel svart text mot en ljust grå, lätt flimrande sida. Dramaturgin böljar genom kapitlen och de framtida läsarna kommer att gråta och skratta sig fördärvade medan de vältrar sig i känslor, överraskningar och skickligt utformade vändpunkter. Sedan kommer verkligheten ikapp och varje ord ligger djupt begravt under sekler av ny bebyggelse och måste sprängas fram innan det borstas av bit för bit med de finaste av arkeologiska penslar. Hybrisen spricker som den såpbubbla den alltid varit och – beroende på dess storlek, hur länge den har tillåtits växa – skvätter den antingen ner mig med vemod eller dränker mig i självförakt.
   Jag slutar skriva.
   Ser på instagram hur framgångsrika alla andra är. Hen som skriver tio tusen ord om dagen i en vecka och har sitt nya råmanus klart, som hen sedan kommer att redigera på någon månad och publicera inom ett halvår medan de lyckliga fansen jublar.
   De där två som aldrig gått en endaste skrivkurs och träffades av en slump över grönsaksdisken, bestämde sig för att skriva tillsammans och nu slänger ur sig bästsäljare efter bästsäljare, och ja, jag har läst de flesta av böckerna och de ÄR bra.
   Eller hen som kommer ut med en bejublad och prisad debutroman i en ålder när jag själv åkte som au pair till Genève för att förbättra min franska och inte hade en tanke på att författare faktiskt var ett yrke och inte en gudagiven förmåga.
   Jag jämför mig trots att jag vet att sociala medier inte visar hela sanningen. Sjunker djupare ner i det mörka hål jag själv grävt. Tänker, vem tror jag att jag är, och varför skulle jag, och visst är det dags att skaffa ett ordentligt jobb nu och begrava dessa orealistiska drömmar en gång för alla. Bli vuxen. Igen.

​En dag går. Kanske två. Möjligen tre.
   Texten pockar på uppmärksamhet. Karaktärerna bråkar och stångas i hjärnan. De vill inte vara där längre, de vill glida över skärmen natten lång och in i den tidiga morgonen. Sömnen försakas ännu en gång, men själen myser. Det spelar ingen roll att bokstäverna måste värkas fram, att meningarna inte vill infoga sig i helheten, att slutmålet skimrar längre och längre bort för varje ord som bankas ut.
   Jag älskar det här. Har aldrig känt mig lika levande som när jag skriver. Jag må sitta inklämd mellan köksbordet och köksfönstret, med ett svalt drag i ryggen, dålig belysning och en axel som helst skulle köra yoga dagligen – jag har ändå aldrig varit lika tillfreds som nu.
   Carl-Johan Vallgren svarade i en intervju med Maria Küchen att han skulle ta livet av sig ifall han inte skrev. Lika drastisk är inte jag, men sedan jag skriver på allvar har jag insett att livet utan berättandets härliga konst helt klart vore mycket mindre brinnande, mindre intressant, mindre allting.
   Futtigt. Livet vore futtigt.
   Och en sak har han rätt i, Carl-Johan Vallgren, ”vi författare fortsätter att skriva mot alla
odds”.

Citat tagna ur Maria Küchens intervju med Carl-Johan Vallgren, publicerad i Küchen, Maria
Att skriva börjar här – Version 2.0, Ordfront, Stockholm, 2007, s. 113-116.

I dag går det att läsa om Nattkrigaren i Vasabladet. Har du inte e-tidningen går det att se artikeln även här. Stort tack för en fin artikel! (Passar på att förtydliga att kritiken riktar sig mot systemet – inte mot de som jobbar inom psykvården, som ofta är överarbetade och gör det bästa de kan med de resurser de har. Huvudkaraktären Ella är också väldigt nöjd med sitt vårdteam i boken och upplever att de stöttar henne så gott de kan.)

Ja! Det blir en ny bok! Den tjugonde publiceringen sedan jag fick det allra första positiva beskedet i februari 2020 (nu räknar jag in noveller och veckotidningsnoveller, bara för att det känns stort).

Den här gången är det frågan om ännu en bilderbok och förstås testar jag återigen en helt ny målgrupp, nämligen barn 0–3 år. Boken ges ut av Kikkuli förlag, ett förlag som nischat sig på bland annat samhällsutmaningar – dit mitt manus kan räknas. Det handlar nämligen om samtycke och gränssättning, viktiga saker vi behöver träna redan från det att vi är små. Som illustratör fungerar den fantastiska Emelie Wiklund, jag är så glad att hon är med på tåget och hon har redan tagit fram några helt underbara karaktärskisser. Detta blir bra!

Jag kommer att berätta mer om boken vartefter och kan börja med att avslöja vad som sporrade mig att skicka i väg just det här manuset till förlag (idén hade jag fått redan innan, men det här var droppen). Du minns väl den galna snippadomen? Det gör i varje fall jag, och jag vill absolut inte att kommande generationer ska behöva slåss om ett ords betydelse i domstolen. Samtycke och gränssättning måste vara något helt normalt, något lika naturligt som att andas. Håll ögonen öppna efter min bok om du känner detsamma.

Nu firar vi. Skål!
​

Förra lördagen ordnade jag drop in release/signering vid Gros bokhandel i Vasa och till min hjälp hade jag rollspelsföreningen Eloria som gjorde ett fantastiskt fint jobb med att tolka den värld vi möter i Nattkrigaren. Tusen tack till Eloria, Gros och till alla som kikade in för att säga hej (det betyder massor att ni ville göra det en solig lördag i maj när det finns så mycket annat som lockar).

Härunder några bilder vi tog innan eventet började. Den första är tagen med min telefon, men de övriga har jag lånat av Eloria.
​

Det är releasevecka för Nattkrigaren och mycket på gång, men jag vill ändå hinna dela några solglimtar från förra helgen när jag deltog i den första versionen av Österbottens bokmässa, ett härligt evenemang som samlade en massa österbottniska författare och förlag. Det var väldigt trevligt att få träffa andra författarsjälar IRL, särskilt de jag hängt med online. Som vanligt tog jag ytterst få bilder, så jag har lånat av släkt och vänner, mässans egen kanal på Instagram @osterbottens_bokmassa, bokrecensenten @frostromsbokhylla, författarna Annika Åman och Helena Jeppe samt min bordskamrat Lena Lindgård. Tillsammans med Lena och Lotta Frantz bildade vi "Sverigebordet", österbottniska författare utgivna hos rikssvenska förlag. Två scensamtal hann jag med också.

Tack till sällskapet och arrangörerna!
​

10.5 är det boksläpp för Nattkrigaren, min mörka urban fantasy med rötterna i norra Sverige. Ännu hinner du förboka, antingen via mig (Finland) eller förlaget (Sverige), och du är varmt välkommen med på någon av releasefesterna.

ONLINERELEASEFEST
När: 11.5 kl. 20 (21 finsk tid).
Var: Instagram live hos Seraf förlag @seraf_forlag.
Vad: Boksnack tillsammans med fantasydrottningen Lovisa Wistrand @lovisa_wistrand och Seraf förlags ambassadör Stina @a.fantasy.life, samt eventuella överraskningar.

FYSISK RELEASEFEST
När: 13.5 kl. 12–14.
Var: Gros bokhandel, på sin gamla plats intill apoteket, Vasaesplanaden i Vasa (se bild nedan).
Vad: Boksnack, -försäljning och -signering. Rollspelsföreningen Eloria gästar. Drop in.
​