|
Dagens gästbloggare är Anne-Mari "Mia" Sandberg. Hon skriver på en faktabok om dans och har vunnit Elibros novelltävling med ”Den sanna kärleken”. Anne-Mari bor med sin man på ett lantbruk. Deras gemensamma intresse är dansen och en gammal amerikanare, en Chrysler New Yorker Brougham -73, som de åker ut i när de behöver en paus från allt.  Musik och dans har alltid varit väldigt viktigt i mitt liv. Min mamma har berättat för mig att jag tog mina första danssteg till en psalm som spelades på en syföreningsauktion. Sedan dess har jag gått allehanda danskurser, bugg, foxtrot, jitterbugg, Rock ´n Roll, gammeldans och squaredance. Jag kommer i kontakt med en hel del dansband genom söndagsdanser i Boglösa bygdegård där jag fått äran att vara ordförande. Ytterligare exempel att musik är viktigt för mig är att få sjunga i kör och använda min röst som instrument. Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla och ett sätt att förbättra den har varit att alltid utmana mig i olika saker. Det kan vara att skriva en bok, att sjunga solo och dansen och skrivandet har gjort att jag hittat så många trevliga människor som jag kan hålla kontakt med och som får mig att må bra. Redan i skolan tyckte jag om att skriva och uppsatserna blev ofta fantasifulla med rymdtema. Efter skolan har jag inte skrivit så mycket. Det blev mest dagbok men intresset fanns ändå kvar. Min start blev en kurs som hette ”Skriv en roman på 10 veckor”. Sen anmälde jag mig till Folkuniversitetet på en distanskurs i skrivande. Det var mycket trevligt och det blev många texter i min samling. Som det kan vara ibland blev det annat som kom i vägen och jag kände att jag inte längre orkade skriva och då blev det ett uppehåll på några år. Så kom då Corona-pandemin och slog sina klor i hela världen. Helt utan förvarning var mina intressen dans och körsång helt omöjliga att utföra och jag kände mig vilsen. Vad skulle jag göra nu? Räddningen i nöden blev Litterära konsulters utmaning ”Att komma igång och skriva i påsk 2020” där vi fick skrivutmaningar hela påsken och föreläsningar. Då kom jag igång på riktigt igen och jag började titta på mina tidigare texter. Jag hittade en text som jag skrivit under tiden vid Folkuniversitetet och kände att jag ville bygga vidare på den. Sagt och gjort skrev jag på och skickade in mitt bidrag till en novelltävling. Döm om min förvåning när jag läste på Facebook att jag hade vunnit. Det var nog en av de mest euforiska upplevelser som jag har varit med om. Jag som aldrig har trott riktigt på mig själv hade vunnit en novelltävling. Det lever jag på än idag när livet känns trist och jag inte riktigt orkar skriva. Då får jag mer energi igen. Under våren anmälde jag mig till en skrivarkonferens. Det var en hel helg med många bra föreläsningar och workshops och jag fick vara med på en speedcoaching med en lektör. Då hade jag ännu inte fått veta att jag vunnit med novellen så jag tog upp den i samtalet. Jag fick skicka in några sidor text och min lektör tittade på den och skrev jättebra och peppande kommentarer. Ett mycket trevligt samtal och jag kan rekommendera alla att ta hjälp av en lektör. Det ger så mycket åt texten. Under skrivarkonferensen fick jag min bokidé som jag nu håller på att skriva på. Arbetsnamnet på mitt manus är ”Pardans och pandemier”. Jag skriver boken utifrån min passion för dansmusik och kontakten med dansband. Jag kan själv se de positiva effekterna av dans och dansmusik även under Coronapandemin och vill förmedla den känslan i boken.  För att avsluta vill jag ge ett litet tips om vad du kan behöva tänka på om du själv funderar på att skriva en bok. Här är några frågor du kan ställa dig:
0 Kommentarer
Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allrahelst i kombination. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet, men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. Hennes debutroman Solens dotter kommer i februari och ges ut av Seraf förlag. Det är en fantasy romance för unga vuxna och vuxna, den första fristående boken i serien Gudablod. Anna har också fått en handfull noveller publicerade i olika antologier. Hon bor med sin familj i Stockholm.  Fotograf: Björn Mattisson-Richter Jag har fler idéer till historier än jag hinner skriva. Det är både en tillgång och förstås frustrerande. Om bara tiden fanns att skriva alla historier! Men tiden är begränsad och därför vill jag lägga den på att skriva det jag själv tycker är roligt att skriva och själv skulle vilja läsa. De idéer som är värda att lägga sin tid på är de man brinner för! Mest är jag förstås tacksam för mina idéer, för fantasi är en nödvändighet för en författare. Utan idéer skriver man nog aldrig en bok. Drömmer du om att skriva en bok, men har aldrig fått någon idé som du brunnit för? Lugn! Kanske har du bara inte fått den där idén än. Den som måste skrivas. Även om jag drömde om att bli författare redan som barn, var det först när jag fick idén till min debutroman Solens dotter som jag påbörjade ett större skrivprojekt. Allt började med en dröm för mer än ett decennium sedan. Jag drömde om en kvinna och en man som slogs. Även om det bara var ett par scener, fick jag en tydlig känsla för personerna och deras relation till varandra. Undertonen i scenerna lät mig förstå att här fanns en mycket större historia att utforska – en hel värld! Drömmen var alltför spännande för att bara glömmas bort. Det var en sådan historia som jag själv skulle älska att läsa och bestämde mig för att jag måste skriva ner den. Drömscenerna var det första jag skrev på mitt manus, och de visade sig bli ett par av de viktigaste vändpunkterna i boken. Idén grodde i huvudet i många år, men det dröjde länge innan jag tog mig tiden att fokusera på skrivandet. Då var jag vid en punkt i livet där jag kände att jag måste skriva färdigt min historia för att bli lycklig. Den ville ut! Det var ju det här jag brann för. För även om jag aldrig hade läst något liknande så var det ju det här jag älskade. Fantastik och kärlek – på samma gång. En bättre blandning kan jag inte tänka mig. Jag visste redan från början att jag ville skriva en serie och hade de grova dragen klara för mig. Men det var först när jag började närma mig slutet på råmanuset av första boken som idéerna till andra boken blev konkreta och föll på plats. På samma sätt framträdde historien till tredje boken när jag började närma mig slutet av råmanuset till den andra. Ibland måste man jobba sig fram till idéerna. Idéerna till de noveller jag fått publicerade då? Ett par av dem har börjat med att en titel har kommit till mig. Titeln Marionettspelaren kom som ett svar på temat, dockor, i en novelltävling jag ville delta i. Det blev en rysare som kretsar kring mobbning, ett tema som är viktigt för mig. Titeln Och staden stod i brand var en fras jag tänkte en morgon när jag såg solen gå upp över Stockholm och färga himlen röd. Jag tänkte att en dag ska jag skriva en historia som heter just så. När det så dök upp en novelltävling med temat dystopisk romantik kände jag att titeln passade väl in, då eld kan symbolisera både död och pånyttfödelse, lust och passion. Det i kombination med min fascination för fenomenet prepping gav upphov till novellen. I bägge fallen korsbefruktade olika idéer varandra och blev till noveller. Novellen Ljuva toner i natten började med att jag såg en sensuell scen i huvudet, en man och en kvinna som tillsammans spelade på en cello. Ett par andra noveller – Tomteupproret och Bevararna – började med tanken ”Tänk om …?” Tänk om alla väsen i folktron finns på riktigt och det finns en hemlig myndighet med uppgift att hålla ordning på varelserna och se till att de inte skadar människorna? Så mina avslutande ord till dig får bli: Skriv ner den där spännande drömmen, den lösryckta scenen du tänkt på, den där titeln eller vackra frasen du kommer på, den där leken med ”tänk om …?”, även om du inte vet precis hur du ska använda dem just då. Kanske blir det din debutroman! Eller åtminstone en novell. Hur får du dina idéer?  Hitta Anna! Instagram > @anna.m.granberg // Hemsida > annagranberg.nu // Facebook > www.facebook.com/anna.granberg.writer C N Persson är född och bosatt i Helsingborg. Det stora intresset för science fiction, TV-serier och film ledde till att hon började skriva på bokserien om Maddoxx Silver. En serie som inte håller sig strikt under en enstaka genre, utan väljer ut det bästa ur hennes favoriter. Hon släppte debutboken Oslagbar ("en ofrivillig Superhjältelärlings drömmar om kärleken och kampen att acceptera sitt öde") i maj 2020.  Jag är jätteglad att få chansen att gästblogga om hur det är att skriva på uppföljaren till min bok Oslagbar. När jag gav ut min första bok var det verkligen en dröm som slog in. Intresset att skriva har alltid funnits där för mig, men det har i stort sätt alltid handlat om halvfärdiga projekt eller kortare noveller. Men en dag kom idén till Oslagbar till mig och det var någonting med den som vägrade släppa taget. Det var som om Anton krävde att få sin historia skriven och den skulle skrivas på hans vis. Ur hans ögon. Och den där Anton är både envis och intensiv, så det är bara att lyssna på honom! I skrivande stund har jag manuset till del nummer två i Maddoxx Silver-serien hos lektör. När jag tänker på hur nervös och rent av skräckslagen jag var första gången jag hade en text hos henne kan jag inte låta bli att le. För jag har kommit en bra bit sedan dess. Idag är den sortens feedback bland det bästa jag vet när det gäller att skriva. Då fick jag ont i magen när jag såg mejlet med utlåtandet hade kommit, nu kan jag knappt vänta. För jag är nog ärligt talat lite knäpp! Jag älskar när hon (eller testläsare eller redaktör) påpekar karaktärsavvikande beteenden, saker som de undrar över och små hål i storyn. Det innebär faktiskt att jag kan skriva om, rätta till och få till ett grymmare slutresultat. En sak som jag sagt flera gånger nu är: Aldrig mer att jag ska skriva en trilogi eller serie! Men om jag känner mig rätt kommer jag att göra det igen … Ge det lite tid så börjar troligtvis ”det var faktiskt inte så farligt”-tänket. För det är ju trots allt inte bara tungt. Det är också utvecklande, lärorikt och roligt. Speciellt när man får hänga med gänget i Skottsholm igen! Som jag kommer att sakna dessa killar den dag jag ska sluta skriva om dem. Saken med trilogier (eller serier, men jag kommer att använda ordet trilogi framöver) är just att det inte bara är att skriva 3 böcker om samma person/grupp eller man nu skriver om. För en bra och snygg trilogi ska ändå någon form av övergripande problem som binder dem samman. Det kan såklart vara allt från ett hinder, ett mål som ska nås eller en fiende som ställer till saker och ting. Men det viktiga är att de ska höra ihop på något vis. Läsaren ska känna att det är samma historia. Ett fantastiskt exempel på en sådan bokserie är självklart Harry Potter. Jag vet att många tar upp den, men den är ju så snyggt gjord. Man får följa honom under alla dessa år på Hogwarts, känslan finns kvar igenom hela och händelserna accelererar i en fin takt. Det är tydligt vem som är det övergripande problemet. Ja det är magnifikt! Så det är alltså detta pussel jag har hållit på med den senaste tiden. Följa upp saker och lösa trådar från del nummer ett. Plantera nya till del tre. Och jag har fått frågan av flera läsare och ja, det finns karaktärer som bara tittade förbi snabbt i del ett som kommer tillbaka i del två. Så ni som undrar om Dennis, nu kan jag avslöja att han kommer åter ;) Bok nummer ett handlar en hel del om att lära känna karaktärerna och introducera deras problem. I just Antons fall från Oslagbar har han en hel del problem som trappas upp i del ett. Det svåra kan vara att hålla samma tempo i del två, som faktiskt är en mittendel som bygger upp till the final (bok tre). Men jag tror nog att den ska hålla måttet när det är dags för honom att fortsätta sitt liv, ta nya impulsiva beslut, utsättas för nya saker och framförallt umgås med allas vår storfavorit Måns! Blev du nyfiken på boken? Kolla länken under bilden!  Hurra! Äntligen får jag presentera höstens första gästbloggare! Elin Edberg har alltid älskat att skapa nya världar att resa i genom sitt skrivande. Fantastik i de flesta former ligger henne nära hjärtat även om hon också gärna skriver relationella dramer och socialrealism. Hon bor i Luleå med sin familj och debuterar i november med en novell i antologin Kärlekens patos: åtta noveller om kärlek, via Virens förlag.  Jag har alltid varit en skrivande person, ända sedan jag knäckte läs- och skrivkoden som barn. Det är något med möjligheterna som förtrollade mig då och fortfarande lockar mig nu. Som barn var jag utsatt för mobbing och skrivandet blev ett sätt för mig att hantera min omvärld. För möjligheterna är oändliga när jag håller i pennan. Jag kan dyka ner i en värld som är konstruerad av mig, vilket är snäppet vassare än att dyka ner i en god bok – eftersom jag bestämmer dialog, kriser och utfall från första meningen till den sista. Eftersom min barndom såg ut som den gjorde så fanns det en lindring och en glädje i att läsa böcker, att försvinna in i andra människors skeenden, fantisera om en vardag som var den totala motsatsen till min. Bland mina favoriter som jag låg under täcket och sträckläste till sent inpå natten var böckerna om de magiska jeansen som passade fyra väldigt olika vänner perfekt, som höll dem samman och hjälpte med genom både svåra och glada perioder. Jag hade själv aldrig upplevt det där villkorslösa systerskapet och älskade att drömma mig in i Systrar i Jeans. Men jag fann också en glädje i att läsa om flickor som hade det svårt, som jag kunde identifiera mig med så som böckerna om Ellie, Magda och Nadine av den brittiske författaren Jacqueline Wilson. Hennes bok Tjejer i tårar grät jag mig igenom, jag minns fortfarande hur det högg i bröstet på mig under läsningen. Det är något fantastiskt vad orden kan göra med oss, och att olika ord betyder olika saker för var och en. Att vi kan finna tröst, styrka, glädje och till och med ilska bland dem.  När jag var yngre så skrev jag helt och fullt för mig själv. Jag levde i äventyret i mitt huvud. Det var som att befinna sig i en väldigt detaljerad dagdröm och min drivkraft låg i att få veta hur det skulle gå, för jag skrev ofta utan en plan. Det var lekfullt, spännande och inte så viktigt hur texten i slutändan blev. När jag blev äldre så förändrades detta när en längtan efter att bli läst vaknade. När jag insåg att man kan sätta ihop ord och text på mer eller mindre kreativa sätt och att en läsare bedömde boken inte bara utifrån omslaget. Det var också då jag började jämföra mig själv med andra skrivande, en tyngd av perfektion lade sig över skapandet och det lustfyllda författandet gömde sig bakom prestationskrav. Den är svår att komma runt, men det går. I synnerhet när jag tänker att alla de böcker jag läst och älskat också en gång i tiden bestod av ett ganska spretigt och oredigerat råmanus, där författarna haft förmånen att ha ett förlag i ryggen och en rad textspecialister som läst och kommit med värdefull input. Alla böcker har varit ett shitty first draft, det gäller bara att inte ge upp utan förfina, slipa bort och skriva om tills alla orden är redo att hamna mellan bokpärmar. Idag finns en längtan i mig att få göra det som mina favoritförfattare gjorde för mig när jag var barn: erbjuda lindring, tröst, igenkännande, värme och systerskap genom det skrivna ordet. Att i framtiden kunna möta läsare som kan finna en tillflykt i mina ord känns som en god målsättning. I dagsläget är jag sjukskriven för andra gången för utmattningssyndrom. Det är långt ifrån roligt, men i tröttheten som tvingat min kropp in i en annan lunk än det tidigare alldeles för stressade har kommit med många positiva bieffekter. Jag som alltid varit en bokmal har under de senaste åren inte öppnat en enda bok, och det är först nu jag insett att det har haft med stress att göra, inte att min kärlek till läsandet dött. Att sitta ner och läsa en bok kräver fokus, koncentration och tid. Det samma gäller för skrivandet. Än en gång flyr jag verkligheten in i mina egna världar, för även skrivandet har vaknat igen efter en fler år lång slummer. Även om tillvaron är svår på många sätt som utbränd så har jag vunnit mycket genom att tvingas in i ett lugnare tempo. Jag saknar inte tiden då jag inte hann läsa eller skriva, även om jag stundvis saknar den till synes outtömliga orken jag hade förr. Med vetskapen att orden finns för mig igen kan jag tryggt vila i att jag kommer att ta mig igenom även denna utmaning som utmattningen är. Vad har ord haft för betydelse för dig? Hej hopp, vill bara meddela att jag gästbloggar på Debutantbloggen denna vecka! (Och, världens nyhet, från och med september kommer du också att hitta gästbloggare här hos mig!) Härunder kan du läsa mitt inlägg, som handlar om att våga vara hudlös. Våga vara hudlös ”Som sagt uppmanar jag dig att hitta ett skrivarsammanhang där du kan få mera hjälp med att föra din berättelse framåt. Om du gör det och vill skriva mera kan du återkomma med ett manuskript en dag.” Utdrag ur en gammal refusering som jag hittade när jag rensade mejlen för ett tag sedan. Då, när jag fick den, kunde jag inte ta till mig innebörden. Nu förstår jag bättre. Jag vet hur viktigt det är med skrivverktyg, feedback, någon som hejar och hurrar när tvivlet river i bröstet. Jag har alltid delat med mig av mina texter, men bara till de allra närmaste. Farmor. Min bästa vän. Inte fler, för då ökade risken att bli utskrattad, att få drömmen krossad. För det är när din text hamnar i utomståendes händer som du blir hudlös. Naken. Utlämnad. Vårvintern 2019 anmälde jag mig (efter mycket velande) till en skrivarkurs på distans. Främmande personer skulle peta runt bland mina ord. Minns fortfarande hur det var att ladda upp den allra första texten, magen som knöt sig till en skrumpen disktrasa. Men jag gjorde det, och responsen var enorm. Utvecklande och upplyftande. Berusande. En underbar skrivbubbla. Jag blev beroende av den där bubblan. Anmälde mig till fler kurser, hoppade in i olika Facebookgrupper, deltog i författarkaféer, ordnade egna skrivträffar. Startade till och med ett offentligt skrivkonto på Instagram (att jag vågade outa mina författardrömmar, blir nästan knäsvag när jag tänker på det). Det största som hände, utöver att jag fann en fantastisk värld av skrivande vänner, var att en före detta kurskompis pushade mig att delta i en skrivtävling. Och en dag fick jag ett meddelande via Facebook. Mitt bidrag Hemligviken var antaget för publicering i antologin Sommarmystik. Några månader senare kom nästa nyhet. Ytterligare en novell, Stenhjärtat, skulle få vara med i Det var inte jag! Tänk om jag fegat ur, om jag tackat nej till den där kursplatsen. Då hade det kanske inte blivit några böcker. Jag hade aldrig träffat mina kurskompisar, aldrig lärt mig jobba genom skrivkrampen, aldrig haft modet att delta i några tävlingar. Men jag lämnade tryggheten, kröp ur alla skyddande hudlager. Och vågar jag, så vågar du! Avslutningsvis några praktiska tips till dig som söker en skrivgemenskap:
Hoppas du hittade något matnyttigt bland tipsen och att du känner dig inspirerad. Ha det så gott, vi ses i bubblan!   |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Oktober 2020
KATEGORIER
Alla
|
RSS-flöde