Att skriva har alltid funnits som ett medfött behov hos mig. Spännande idéer och karaktärer har dykt upp när jag minst anat det och velat få sin historia nedskriven, men jag saknade kunskapen att ta mig hela vägen. Det bor så många ”börjor” i min dator, som aldrig blivit avslutade. Så många fantastiska idéer som blivit nedtecknade i all hast under inspirationens rus, men som sedan bara… runnit ut i ingenting. Det var svårt att förstå vad som var fel. Höll inte idéen? Var det platta karaktärer? Hade jag inte förmågan att skriva mer än fyra-fem kapitel? Börjorna lades på hög och samlade virtuellt damm. Jag kanske skulle lägga ned den där idéen om att skriva en bok? Det var nog ingenting som jag kunde klara av, trots allt. 

Ja, så deppigt tänkte jag då, men för drygt två år sedan hände något. Jag fann en guide till hur man skriver ett synopsis, som jag förstod. Som var rakt på sak, tydlig och konkret. 

Så många skrivhandböcker jag hade plöjt innan dess, så många tips jag försökt att tillgodogöra mig, men som varit för svävande och vaga. Jag inser nu att jag behövde det där raka och konkreta. Att få veta exakt hur jag skulle gå tillväga när jag planerade min bok. För utan planering visste jag inte vart historien skulle ta vägen och då var det svårt att veta vad som behövdes, vilka händelser som var viktiga och vilka karaktärer som skulle få ta plats. 
 
Jag satte mig ned, följde den här strukturmodellen och skrev sedan ett övergripande synopsis på en hel bok på cirka två timmar. Efter det ägnade jag ett tag åt att finslipa och utveckla idéen, innan jag började skriva. 

Under drygt två års tid, av och till, har jag arbetat på mitt råmanus som bygger på detta synopsis. Häromveckan blev jag klar och sitter nu här med en historia på drygt 160 000 ord, och idéer till två uppföljare. Ett scenario som jag förr trodde skulle vara omöjligt. 

Men nu har jag bevisat för mig själv att jag är kapabel att skriva en historia, från början till slut. Vilken känsla! 

Nu kommer förstås tvivlen på resten av processen. Kommer jag klara av att redigera texten på ett vettigt sätt? Kommer någon över huvudtaget vilja läsa texten? Tänk om inget förlag vill ge ut den? 

Då tänker jag tillbaka på mina tvivel för bara ett par år sedan, och inser att man klarar av så mycket mer än man tror. Och tänker att det ska nog gå vägen det här, trots allt. Om inte med den här historien, så kanske med nästa.

Eller som Naraya, en av mina huvudkaraktärer, skulle ha sagt:

”Är det något livet har lärt mig så är det att inte bli förvånad när osannolika saker sker.”
​

​Hitta Illiana!
Hemsida > https://illianas.se
Instagram > https://www.instagram.com/illianas.se

​Ett av de tuffaste besluten jag någonsin fattat var att skriva in dessa vänner i en bok och dela dem med alla, men kanske kan de ge någon styrkan och modet de gett mig. Kanske kan de lindra någons ensamhet, ge någon trygghet eller bara vara den där vännen man behöver för att ta sig igenom den ibland trista vardagen. Jag anser mig vara lyckligt lottad som får ha dessa vänner i mitt liv, hur fiktiva de än må te sig för andra. De finns alltid där och lyser upp min vardag.
 
Detta är dock inget jag brukar dela med min omgivning, då de allra flesta inte skulle förstå utan rynka på näsan och tycka att jag är mer än aningen knäpp. För mig är de här vännerna ofta mer närvarande än de vänner jag har i det verkliga livet, hur märkligt det än låter. De har alltid tid för mig och står alltid på min sida, oavsett vad. För känslan av att alltid ha någon vid ens sida, som aldrig kommer att lämna en vad man än gör, är det ok att anses vara knäpp. Jag har fiktiva vänner som betyder oerhört mycket för mig. Jag har fiktiva vänner som alltid finns där och som jag aldrig kommer att glömma. Jag har fiktiva vänner, som är verkliga för mig.

​“The things you are passionate about are not random, they are your calling.”
― Fabienne Fredrickson

För tio år sedan var jag nog den sista som själv trodde att jag skulle skriva en bok. Det krävdes tre husbyggen, en helvetes massa kurser och att jag blev tvångsmeddragen till ett medium innan jag kunde sätta mig ner.

Som barn upplevde jag ofta att jag befann mig mellan två världar, den jordliga och den fantasivärld som jag för tillfället begravde näsan i. Redan då drogs jag till dramatiska sagor som Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Den oändliga historien. Flera av mina starkaste barndomsminnen rör böcker. Det skiljer ett år mellan mig och min storasyster, men vi är uppväxta som tvillingar. Vi sov i varandras sängar tills vi var alldeles för gamla. Kunde ligga i timmar och bläddra bland alla magiska bilder som fanns illustrerade i böckerna. Filosofera om de stora frågorna kring kärlek och död som återfinns i Astrid Lindgrens och många fantasyböckers världar.

Trots det drömde jag aldrig om att bli författare. Jag tyckte det lät obotligt tråkigt. Vem sitter frivilligt och trycker på tangenter en hel dag? Ändå var det böckerna jag drogs till som barn som skulle influera den historiska romanserie jag skriver idag. Som tonåring både drömde, läste och skissade jag på olika noveller, men ofta hade jag för dåligt tålamod att sitta still tillräckligt länge för att slutföra något och efter ett tag slutade jag helt. Det sägs att man kommer till en viss punkt i livet, till ett vägval, där allt förändras. För mig var det en dag för sju år sedan.

Vid denna tidpunkt hade jag egentligen redan allt det många drömmer om. Egenbyggd villa, världens bästa man, bra jobb och en dotter på väg. Ändå var jag inte lycklig. Jag kände mig rastlös, som om min själ sökte, törstade efter något jag inte kunde förklara. Något som gjorde att jag gång på gång kastade mig in i nya projekt utan att hitta svar.

Tillbaka till den där dagen som skulle förändra allt. Min betydligt mer spirituella syster hade med tvång tvingat med mig till ett medium. Det är alltid svårt att förklara ett sådant möte efteråt. Men det var där allting började. I en trång lägenhet, kring ett slitet köksbord. Där tog hon min hand och sa de fem ord som kommer följa mig resten av mitt liv. Det fullkomligt brast för mig. Jag, den motsträviga skeptikern, satt där och hulkade som ett barn i hennes kök.

Det mötet väckte någonting. Samma natt började mina karaktärer komma till mig i drömmarna. De milt sagt, stalkade mig, tills jag inte hade något annat val än att skriva ner historien som berättades för mig. Jag var nog en ganska motvillig författare så de fick jobba hårt för att övertyga mig.

Jag började skriva på Dotter av Jord i början på 2018, men då hade historien funnits hos mig i flera år. Ganska snart insåg jag att berättelsen och världen växte och jag tvingades inse att detta projekt oundvikligen skulle komma att bli mycket större än den enda bok jag först tänkt.

Plötsligt förstod jag varför jag dragits till vissa böcker som barn. Varför jag älskade Mattis och Ronjas relation i Ronja Rövardotter. Varför jag var så besatt av Sailor Moon, Bröderna Lejonhjärta och andra böcker om återfödelse. Saker du brinner för är inte slumpmässiga. De är kopplade till din väg. Även ifall mina böcker riktar sig till en annan publik, innehåller de samma element som fängslade mig redan som barn. Kärlek. Vänskap. Magi. Naturväsen. Krig. Död.

När vi följer vår livsväg öppnas möjligheter. Människor och idéer kommer in i våra liv och driver oss framåt. För första gången sedan barnsben känner jag inte den där rastlösheten längre. Det är som om allt sökande har lett mig dit jag är idag.

Kanske skrivs våra liv i stjärnorna långt innan vi föds? Att vi redan som barn förbereds inför syftet till varför vi faktiskt är här. Den 25:e Mars debuterar jag med romanen Dotter av Jord, första delen i Jordfödd, en historisk romanserie med influenser av magisk realism och keltisk mytologi. I skrivande stund finns synopsis för sex kommande böcker och boken håller även på att översättas till den engelska marknaden.

Var uppmärksam på saker som din själ dras till. Du är född till att göra ett avtryck här, oavsett hur du gör det. Som en av mina karaktärer viskade till mig och som också avslutar inledningen i Dotter av Jord:

Jag kommer inte berätta historien som den var, utan som jag minns den och har fått berättat för mig, dessa mysterier som inte bör berättas för någon oinvigd.

Jag antar att det ligger i mitt öde att skriva ner den.
​

​Hitta Ann-Catrin!
Hemsida > https://www.anncatrinmattsson.se
Instagram > https://www.instagram.com/anncatrinmattsson_author
Facebook > https://www.facebook.com/anncatrinmattssonauthor
​

Hitta Helena!
Hemsida > www.helenaaskrivcoach.com
Instagram > instagram.com/helenaaskrivcoach 
Facebook > facebook.com/helenaaskrivcoach

Petronella Simonsbacka, född 1971 i Kiruna, är en svensk journalist och författare. Hon skriver och läser in ljudböcker, samt har deltagit i ett flertal antologier utgivna på olika förlag. Debutromanen Nytt liv sökes är en kärleksroman som utspelar sig på Lofoten och i Marocko, därefter har det blivit flera böcker inom olika genres. Just nu är Petronella aktuell med sin deckardebut Morden på Kungsberget. Petronella är även redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Kulturopportunisten, som ger ut handbundna böcker i liten upplaga.
​

En gång för länge, länge sedan skapade Piratförlaget en ny satsning som döptes till Kapitel 1, där aspirerande författare kunde lägga upp första kapitlet, eller mer, av den bok som var under produktion. Det var full fart där i starten och vi som deltog både gav och fick textkritik i riklig mängd. Jag minns bland annat att jag imponerades av det som senare kom att bli boken ”Jag är Wanted” av David Larsson, pseudonym för författaren Daniel Luthman.

Min egen berättelse där fick också mycket respons. Den handlade om mordet på en ung småbarnsmamma, en konvertit till islam. Den storyn filade jag även på när jag gick Helena Siganders Deckarskolan och den hängde med mig, av och till, under många år. För det är ju så med böcker, att i grunden finns en historia man vill berätta, men att få ur sig den hel och hållen tar tid och är inte alltid så enkelt.

Min berättelse hamnade i skrivbordslådan, bland andra påbörjade alster, tills jag fick ett vistelsestipendium i Åmål 2019. Under en månad fick jag sitta och skriva i Litteraturhuset. Jag kom dit med ambitionen att skriva en uppföljare till min debutbok ”Nytt liv sökes”, men någonting fick mig att plocka upp mitt påbörjade gamla deckarmanus, förlägga hela handlingen till Åmål och fortsätta skriva på den i ett rasande tempo. Plötsligt passade allt in. Det var där, i Åmål, som det hände. Den pusselbit som jag inte ens visste fattades hade blivit funnen.

Otålighet är ett högst mänskligt tillstånd som många lider av, de flesta förmodligen. Vi vill bli färdiga fort. Vi vill se resultat. Annars infinner sig besvikelsen och frustrationen, men skrivande tar tid. Det tar också emot ibland och många författare rekommenderar att när det tar stopp så ska man piska sig själv vidare, med rumpan på stolen, istället för att försöka känna efter, analysera vad som känns fel eller kanske låta manuset vila. 

Jag tror personligen att det är bra och nödvändigt att låta manus få vila. Det blir bättre så, när det väl kommer igång igen. Författare har ofta svårt att bedöma sitt eget ofärdiga material, eftersom människor som skriver lever med sina berättelser. De har en perfekt story i sitt huvud, men misslyckas ofta med att få den lika utmärkt på pränt som i den egna fantasin. Det är ju ett nästan omöjligt uppdrag. 

Om någon hade sagt till mig att jag skulle skriva på detta manus av och till under i tio år så hade jag förmodligen blivit deprimerad. Det hade känts fruktansvärt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var nödvändigt. Jag försökte forcera skrivandet och det blev inte alls bra. Vilandet däremot fungerade och när den sista pusselbiten, Åmål, hittades så kunde jag slutföra ett mycket, mycket bättre manus. Nu hänger det ihop. Nu fungerar det. Anser jag i alla fall, men vi får väl se vad läsare och recensenter kommer att tycka. Min deckardebut sker den 20 januari, då ”Morden på Kungsberget” släpps som ljudbok. Pappersversionen av boken släpps nästa sommar i samband med Bokdagar i Dalsland.

Det jag vill ha sagt med denna krönika är riktat till dig som skriver:

1. Var lite förlåtande mot dig själv.
2. Elda inte upp dina gamla manus.

Du vet aldrig när berättelsen lever upp igen och kallar på dig.
​

Hitta Petronella! Hemsida > petronellasforfattarliv.wordpress.com // Instagram > @petronellasimonsbacka

Jag gick en skrivkurs en gång. (Jag har gått en skrivkurs många gånger vid det här laget.) Under kursen fick deltagarna skicka in texter för att få respons från kursledaren. I flera veckor gick jag med en novellidé i huvudet och hjärtat, gick i samma kvarter som min novellkaraktär, tänkte och kände som den. Skrev och skrev och skrev om. Till slut hade jag fyra sidor novelltext, den längsta skönlitterära text som jag dittills hade skrivit, och något som jag kände att verkligen hade potential. Det var med stor iver som jag skickade in novelltexten till kursledaren. Samtidigt skickade jag in två dikter som jag skrivit lite så där i hastigheten, liksom med vänster hand medan jag egentligen tänkte på annat. När jag fick tillbaka mina texter var responsen på novellen saklig, återhållsam och med många förbättringsförslag. Dikterna fick jag tillbaka med en enda kommentar: ”Det är uppenbart att det här är vad du ska ägna dig åt.”

Efter det slutade jag skriva noveller.

Fast egentligen: Efter det gav jag mig hän åt att skriva dikter.

(Fast egentligen: Nog har jag skrivit noveller också efter det. Men mest har jag skrivit dikter.)

Jag säger inte att man inte ska utveckla sig i sitt skrivande, pröva nya genrer, nya vägar. Att man inte ska skriva vissa saker. Men jag säger att man kanske ska skriva vissa saker. Att det finns sådant man har dragning till och talang för. Att man ska kunna ägna sig åt det helhjärtat och inte med våld försöka skriva något som kanske inte passar en. 

Inom skönlitteratur finns en klar hierarki, med Den Stora Romanen högst upp. Det är dit man siktar – eller förväntas sikta. Noveller, essäer, drama och poesi är mest något som man sysslar med på vägen dit. Inte alltid lika värdefullt i sig.

(Det här har jag alltid lite roligt åt, med tanke på att poesi är den äldsta genren inom skönlitteratur, med flera tusen år på nacken. Romanen slog igenom i västvärlden först för cirka 300 år sedan.)

Jag har gladeligen gett upp tanken på Den Stora Romanen. I stället har jag accepterat poesin, bjudit in den i mitt liv, tar emot den som den kommer. I korta anteckningar i mobilen och anteckningsböcker, i ord som känns och som jag kanske kan använda någon gång. I ögonblick, i stämningar. Att försöka fånga hur högt tranorna flyger en höstdag. Att navigera på de okända farvatten som en annan människa är. Att se det besvärliga i att Döden bryr sig om kaniner.

Poesi är ett sätt att närma sig världen. Inte alltid ett sätt att berätta, men ett sätt att visa på det som har betydelse. Som tidigare nämnda kursledare uttryckte det: En dikt kan vara ett språkligt uttryck att försöka fånga något för- och utomspråkligt.

Eller som jag uttryckte det i en dikt en gång:

Poesi är
civil olydnad
i språket

något du då
inte ännu
kunde säga

något du nu
inte längre
kan säga

(något som
bara fortsätter)

Poesi är
allt som viner i blåsten
allt som blåser i vinden
(vimplar kjolar stridsbaner)
​
Poesi är
en stad
i ständig process

där ingenting stämmer
men allt
ändå
fungerar

Det var ett tag sedan jag gästbloggade i Mia Sandbergs författarblogg, men tänkte att jag skulle dela inlägget här också för den som missat det.
​

Det har varit en tung tid för många av oss (jag pratar såklart om viruseländet). Vi har kämpat oss igenom en ovanlig vår och sommar, och nu knackar den mörka vintern på dörren. Men det finns hopp.

För det första, det är krisläge. Du måste inte orka. Har du tagit dig igenom ännu en dag? Grattis!

För det andra, världen snurrar på trots det galna läget. Begränsa nyhetsintaget. Satsa på sådant som gör dig glad. 

Vad gör mig glad? Jo, jag gillar att dansa. Mer specifikt, jag gillar att dansa swingdanser, främst Lindy Hop, Collegiate Shag och Balboa. De är alla pardanser. Som du redan kanske gissat, har det inte blivit särskilt mycket av den varan i år. Under vårvintern gick allting bra. Då svängde jag mina lurviga som aldrig förr. Träffade dansfamiljen, de som förstår hur härligt det är, vilka endorfinkickar själva dansandet ger. Sedan kom Pausen. Den långa, dystra Pausen, när alla isolerade sig och man måste hålla avstånd. 

Det här ledde till en rad olika problem för min del. Jag har alltid gillat att vara ensam, men det finns gränser. Det är stor skillnad på självvald och påtvingad ensamhet. Dessutom återkom mina ryggbesvär med full kraft, eftersom jag blev alltmer stillasittande. 

Jag grävde ner mig, tappade suget, gnistan. Men efter ett tag var det som om någonting vände. Kanske var det överlevnadsinstinkten som kickade in? Jag gick allt längre promenader med hundarna och försökte njuta av vädret och naturen. Jag satte på min favoritmusik och dansade i vardagsrummet, utan par. Jag laddade ner både en yoga- och en träningsapp och började träna 3–4 gånger i veckan på distans. (Tro nu inte att jag är en hurtbulle … Jag var tvungen. Min rygg krävde att jag rörde på mig, och läkartider fanns det inte många av. Läkarna hade fullt upp på annat håll.)

Ensamheten kvarstod, men också där fanns bot. Jag engagerade mig på nätet i olika skrivargrupper och fann en underbar gemenskap. Äntligen hade jag tid att djupdyka i andras skrivkonton. Dessutom öppnade sig många dörrar tack vare all distansverksamhet som blommade upp. Jag, som bor på en mindre ort i Finland, kunde plötsligt delta i en massa olika evenemang. Bokmässor, skrivcirklar, författarcaféer … Även om jag gärna träffat alla på riktigt, så är jag tacksam över allt jag fått vara med om.
​
Avslutningsvis vill jag återkomma till vad jag skrev i början, du måste inte orka. Men om och när du orkar, se dig omkring. Det finns fantastiska möjligheter där ute. Kan du inte syssla med din vanliga hobby? Jättetråkigt! Men finns det något annat du vill prova på, har du en ofullbordad dröm? Den kan vara stor eller liten, spelar ingen roll. Känns livet tungt? Det är okej. Ta en paus, kom ihåg att andas, fundera över vad du behöver. Oavsett vad du väljer att göra, så önskar jag dig lycka till på vägen. Det finns ljus på andra sidan mörkret.
​

När jag började skriva de första orden på det som skulle bli manuset till Bara en fyrklöver visste jag ingenting om att skriva en bok. Absolut ingenting. Då hade jag ingen aning om att det skulle ta flera år innan jag skulle nå min dröm; att få hålla min alldeles egna bok i handen. Just då tänkte jag kanske inte ens så långt. Jag fick en idé och började skriva. Det brann och kliade i kroppen efter att få ur mig berättelsen som plötsligt dykt upp i huvudet. Eller rättare sagt scenen, för egentligen var det just en specifik scen som hade etsat sig fast.  

En bok består ju dock av så mycket mer, så efter att jag fått ur mig den där scenen var jag tvungen att börja tänka. Vilka ska huvudpersonerna vara och vad ska hända  mer? Vad jag inte visste då när allt bara kändes fantastiskt, spännande och lite hemligt var att jag hade oändliga timmar framför mig med skrivande, vånda, research, ändringar, ännu mer vånda och svackor djupa som helvetesgapet. Men just då kände jag mig glad och pirrig. Som att jag gömde på en hemlig skatt.  

Här skulle jag nästan vilja hånskratta lite åt mig själv. Hur kunde jag vara så naiv?  Jag var ju över 40 och varit med om en del i livet. Men jag hade ju som sagt var  aldrig skrivit en bok. Så det gör jag inte, hånskrattar åt mig själv alltså. Istället fylls  jag av tacksamhet. Tacksam för att jag var naiv och inte visste hur mycket jobb som  låg framför mig. För då är jag inte säker på att jag gett mig på att skriva min bok. Då  kanske drömmen hade stannat vid just en dröm.  

De senaste åren har jag försökt att hitta skrivtips och suga i mig all kunskap jag kan om hantverket det innebär att skriva. Jag har lyssnat på poddar och mängder av webbinarier. En fördel - antagligen den enda - jag kan komma på som pandemin har inneburit. Att så många föreläsningar, bokreleaser och författarevent har förlagts till nätet och blivit tillgängliga på ett helt nytt sätt. Jag har lärt mig massor om att skriva synopsis, bygga karaktärer, gestaltning och att jobba med dramaturgiska bågar. Det finns så mycket kunskap och en stor vilja att lära ut den bland andra författare, redaktörer och manusutvecklare och det är verkligen ovärderligt.

Men återigen så är jag glad att jag inte visste allt det där då när jag började skriva. Visserligen skulle det ha kunnat hjälpa mig att spara tid och jag hade kunnat undvika en del misstag med  min text. Men jag tror att det hade gjort att lusten inte infunnit sig. Att jag blivit låst av alla kunskaper när den första känslan satte in. Nu när jag ska skriva manuset till det som ska bli min andra bok är jag samtidigt glad över att jag vet så mycket mer, för förhoppningsvis behöver inte processen bli lika lång som den varit med min första. 

Den stora skillnaden nu är att jag vet att jag kan skriva en hel bok och jag inbillar mig  att den vetskapen ska ge mig mer självförtroende. Nu gäller det att jag använder alla mina nya kunskaper utan att för den skull tappa bort den där härliga pirriga känslan, den som gör att jag längtar efter stunder med mitt manus. För utan den magiska lusten att skriva, så blir det nog ingen bok.
​

Idag gästbloggar jag hos författaren Anna Granberg om hur man hittar teman som "bränner" och skriver texter som berör. Läs inlägget här.

Tack Anna för att jag fick vara gäst hos dig!

#skrivtips #skrivglädje #gästbloggare 
​

Som sjuåring började jag skriva dikter. När jag var tio år och hade fått min första skrivmaskin samt en kurs för att lära mig skriva. Jag skapade böcker och små tidningar som jag delade ut till kompisarna. Dessa illustrerade jag själv, ofta med hjälp av karbonpapper. Och på den vägen är det. Jag målar fortfarande men ställer inte längre ut, vilket jag gjorde 1986-1996.

Min mission i livet är att få andra människor att växa och utvecklas. Detta har inneburit att jag pluggat i över femtio år, investerat i massor med certifikat för att sedan hjälpa andra att hitta lösningar och spara tid. Jag tror aldrig att jag slutar att gå kurser som innebär att jag investerar i mig själv för att fortsätta dela med mig.
​
Jag har varit effektivitets- och automatiseringskonsult i 40 år. 1982 tog jag en datatekniska examen. 1990 blev jag en av de tio första certifierade distanspedagogerna i Sverige. Jag fortsatte plugga samtidigt som jag jobbade. Blev en av de som certifierade andra för datakörkortet, läste litteraturhistoria, affärsmannaskap, ledarskap, gick utbildningar inom försäljning, förhandlingsteknik mm. 2000 blev jag certifierad internationell projektledare, 2002 certifierad effektivitetskonsult, 2006 certifierad NLP Practitioner Coach och 2007 certifierad verksamhetsanalytiker. 2010 satsade jag på det sista stora certifikatet som handledare för Försvarshögskolans ledarskapsutbildning. Där och då beslutade jag mig för att jag inte skulle lägga mer pengar på certifikat, bortsett från de som jag måste uppdatera årligen. 

2009 höll jag på att stryka med i en gallblåseinflammation som spred sig till bukspottskörteln, en biverkning efter cellgifter som jag fick som reumatiker. Jag valde att satsa på alternativ medicin genom att utbilda mig inom Chi Neng Qigong, hypnos och mycket annat. Sedan dess har jag inte tagit några mediciner.

2013 valde jag att omvandla flertalet av mina utbildningar till onlinekurser vilka säljs av återförsäljare. Det har blivit 28 utbildningar. Samtidigt började jag studera hantverket för skönlitteratur. Sedan dess har jag skrivit sju romaner varav den första har släppts i år – ”Porten till friheten”. För att utveckla mitt skrivande har jag gått närmare hundra (både fysiska och digitala) utbildningar, en del årslånga, andra korta.

Jag skriver flera råmanus varje år. Sedan lagras de – precis som en god ost eller ett gott vin – under minst ett år. Därefter vidtar redigeringsarbetet. Att skriva råmanus tar oftast 1-2 månader. Redigeringen, däremot, tar åratal. För att underlätta för andra författare, skapade jag 2017 en liten bok som stödjer redigeringsarbetet – ”Redigera framgångsRIKT” – samt ett antal mallar som de kan ha till hjälp. Den tillsammans med boken ”Handbok i textproduktion” är ett bra stöd för författare och skribenter.

​Min roman – ”Porten till friheten” - bygger på sanna historier. Den är skriven som en fläta, dvs handlingen pågår i nutid med minnesglimtar från femtiotalets Malmö, och är i genren relationsroman. Huvudkaraktären i boken är Henrietta. Hon dyker upp i övriga böcker, ibland bara som en bifigur, vilket är ett önskemål från förlaget. På så sätt skapades Henrietta-serien. ”Porten till friheten” har skrivits om (från början till slut) i mer än fem omgångar. Den senaste versionen, som nu getts ut, tog mig ca fem år att färdigställa.

Hitta Monica! Hemsida > www.monicaiveskold.se // 
LinkedIn > https://se.linkedin.com/in/monicaiveskold //
Facebook > https://www.facebook.com/MilordInspiration/ //
Pinterest > https://se.pinterest.com/monicaiveskold/ //
YouTube-kanal > https://www.youtube.com/channel/UCemn9EdhCtXONf3htNGSEmw/videos?shelf_id=0&sort=dd&view=0 //
​Instagram >  https://www.instagram.com/milordmonica

​Musik och dans har alltid varit väldigt viktigt i mitt liv. Min mamma har berättat för mig att jag tog mina första danssteg till en psalm som spelades på en syföreningsauktion. Sedan dess har jag gått allehanda danskurser, bugg, foxtrot, jitterbugg, Rock ´n Roll, gammeldans och squaredance. Jag kommer i kontakt med en hel del dansband genom söndagsdanser i Boglösa bygdegård där jag fått äran att vara ordförande. Ytterligare exempel att musik är viktigt för mig är att få sjunga i kör och använda min röst som instrument. Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla och ett sätt att förbättra den har varit att alltid utmana mig i olika saker. Det kan vara att skriva en bok, att sjunga solo och dansen och skrivandet har gjort att jag hittat så många trevliga människor som jag kan hålla kontakt med och som får mig att må bra. 

​Redan i skolan tyckte jag om att skriva och uppsatserna blev ofta fantasifulla med rymdtema. Efter skolan har jag inte skrivit så mycket. Det blev mest dagbok men intresset fanns ändå kvar. Min start blev en kurs som hette ”Skriv en roman på 10 veckor”. Sen anmälde jag mig till Folkuniversitetet på en distanskurs i skrivande. Det var mycket trevligt och det blev många texter i min samling. Som det kan vara ibland blev det annat som kom i vägen och jag kände att jag inte längre orkade skriva och då blev det ett uppehåll på några år. 

Så kom då Corona-pandemin och slog sina klor i hela världen. Helt utan förvarning var mina intressen dans och körsång helt omöjliga att utföra och jag kände mig vilsen. Vad skulle jag göra nu? Räddningen i nöden blev Litterära konsulters utmaning ”Att komma igång och skriva i påsk 2020” där vi fick skrivutmaningar hela påsken och föreläsningar. Då kom jag igång på riktigt igen och jag började titta på mina tidigare texter. Jag hittade en text som jag skrivit under tiden vid Folkuniversitetet och kände att jag ville bygga vidare på den. Sagt och gjort skrev jag på och skickade in mitt bidrag till en novelltävling. Döm om min förvåning när jag läste på Facebook att jag hade vunnit. Det var nog en av de mest euforiska upplevelser som jag har varit med om. Jag som aldrig har trott riktigt på mig själv hade vunnit en novelltävling. Det lever jag på än idag när livet känns trist och jag inte riktigt orkar skriva. Då får jag mer energi igen. 

Under våren anmälde jag mig till en skrivarkonferens. Det var en hel helg med många bra föreläsningar och workshops och jag fick vara med på en speedcoaching med en lektör. Då hade jag ännu inte fått veta att jag vunnit med novellen så jag tog upp den i samtalet. Jag fick skicka in några sidor text och min lektör tittade på den och skrev jättebra och peppande kommentarer. Ett mycket trevligt samtal och jag kan rekommendera alla att ta hjälp av en lektör. Det ger så mycket åt texten.
​
Under skrivarkonferensen fick jag min bokidé som jag nu håller på att skriva på. Arbetsnamnet på mitt manus är ”Pardans och pandemier”. Jag skriver boken utifrån min passion för dansmusik och kontakten med dansband. Jag kan själv se de positiva effekterna av dans och dansmusik även under Coronapandemin och vill förmedla den känslan i boken. 
​

För att avsluta vill jag ge ett litet tips om vad du kan behöva tänka på om du själv funderar på att skriva en bok. Här är några frågor du kan ställa dig:
​

• Varför är det nödvändigt för dig att skriva den här boken?
• Varför kommer någon att vilja läsa den?
• Ligger ämnet särskilt i tiden? 
• Vilka frågor kommer boken att besvara?
• Vad kommer läsare att lära sig?
• Vad är de speciella fördelarna med din bok?
• Vilka förväntningar har du själv på boken?
• Målgrupp?
• Konkurrens? Finns det liknande böcker på marknaden, på vilket sätt skiljer sig i så fall din bok?

​

​Hitta Mia! Instagram > @annemarimiasandberg // Hemsida > annemarisandberg.wordpress.com

Hitta Anna! Instagram > @anna.m.granberg // Hemsida > annagranberg.nu // Facebook > 
​www.facebook.com/anna.granberg.writer 
​

​Jag är jätteglad att få chansen att gästblogga om hur det är att skriva på uppföljaren till min bok Oslagbar. 

När jag gav ut min första bok var det verkligen en dröm som slog in. Intresset att skriva har alltid funnits där för mig, men det har i stort sätt alltid handlat om halvfärdiga projekt eller kortare noveller. Men en dag kom idén till Oslagbar till mig och det var någonting med den som vägrade släppa taget. Det var som om Anton krävde att få sin historia skriven och den skulle skrivas på hans vis. Ur hans ögon. Och den där Anton är både envis och intensiv, så det är bara att lyssna på honom!

I skrivande stund har jag manuset till del nummer två i Maddoxx Silver-serien hos lektör. När jag tänker på hur nervös och rent av skräckslagen jag var första gången jag hade en text hos henne kan jag inte låta bli att le. För jag har kommit en bra bit sedan dess. Idag är den sortens feedback bland det bästa jag vet när det gäller att skriva. Då fick jag ont i magen när jag såg mejlet med utlåtandet hade kommit, nu kan jag knappt vänta. För jag är nog ärligt talat lite knäpp! Jag älskar när hon (eller testläsare eller redaktör) påpekar karaktärsavvikande beteenden, saker som de undrar över och små hål i storyn. Det innebär faktiskt att jag kan skriva om, rätta till och få till ett grymmare slutresultat.

En sak som jag sagt flera gånger nu är: Aldrig mer att jag ska skriva en trilogi eller serie!
Men om jag känner mig rätt kommer jag att göra det igen … Ge det lite tid så börjar troligtvis ”det var faktiskt inte så farligt”-tänket. För det är ju trots allt inte bara tungt. Det är också utvecklande, lärorikt och roligt. Speciellt när man får hänga med gänget i Skottsholm igen! Som jag kommer att sakna dessa killar den dag jag ska sluta skriva om dem.

Saken med trilogier (eller serier, men jag kommer att använda ordet trilogi framöver) är just att det inte bara är att skriva 3 böcker om samma person/grupp eller man nu skriver om. För en bra och snygg trilogi ska ändå någon form av övergripande problem som binder dem samman. Det kan såklart vara allt från ett hinder, ett mål som ska nås eller en fiende som ställer till saker och ting. Men det viktiga är att de ska höra ihop på något vis. Läsaren ska känna att det är samma historia.

Ett fantastiskt exempel på en sådan bokserie är självklart Harry Potter. Jag vet att många tar upp den, men den är ju så snyggt gjord. Man får följa honom under alla dessa år på Hogwarts, känslan finns kvar igenom hela och händelserna accelererar i en fin takt. Det är tydligt vem som är det övergripande problemet. Ja det är magnifikt!

Så det är alltså detta pussel jag har hållit på med den senaste tiden. Följa upp saker och lösa trådar från del nummer ett. Plantera nya till del tre. Och jag har fått frågan av flera läsare och ja, det finns karaktärer som bara tittade förbi snabbt i del ett som kommer tillbaka i del två. Så ni som undrar om Dennis, nu kan jag avslöja att han kommer åter ;)

Bok nummer ett handlar en hel del om att lära känna karaktärerna och introducera deras problem. I just Antons fall från Oslagbar har han en hel del problem som trappas upp i del ett. Det svåra kan vara att hålla samma tempo i del två, som faktiskt är en mittendel som bygger upp till the final (bok tre). Men jag tror nog att den ska hålla måttet när det är dags för honom att fortsätta sitt liv, ta nya impulsiva beslut, utsättas för nya saker och framförallt umgås med allas vår storfavorit Måns!

Blev du nyfiken på boken? Kolla länken under bilden!
​