Det var ett friskt bubblande språkbad som jag växte upp i som yngst med tre äldre syskon. Mitt i Stockholms Vasatan. En vardag full av frågor, svar, tankar, idéer och uppmuntran till skapande och kreativa uttryck. Vi delade och speglade varandras känslor. Vi utmanade varandra med både ordvitsar och små försvarstal i affekt. Vi satte ord på erfarenheter och fantasier i sång, sagor och olika gestaltande former. 

Att som sladdis få sitta med och iaktta de äldres skapande av karaktärer, miljöbeskrivningar, spelregler eller låtskrivande kunde vara både roligt och lite frustrerande när en själv inte alltid hängde med i samma tempo. Jag var oftast välkommen men jag minns än idag den märkliga känslan av hur okända ord kunde flyga ovanför mitt femåriga huvud. Jag var nyfiken och ville alltid lära mig mer. Det var riktigt mysigt att få vara med när syskonen diskuterade vid matbordet, lärde ut olika sporter eller dansstilar, spelade avancerade brädspel eller planerade för lajv med påkostat hantverk och rekvisita till skogs. När de målade akvarell- och oljemålningar, spelade instrument och studerade. Eller bara hängde i en hög på soffan med kramar, skratt och tillitsfulla samtal. 

Det var en vardag som inspirerade mig att hitta mina egna sätt att skapa berättelser på och att våga testa mig fram. Jag hade tidigt lätt för att ta kontakt med både yngre, jämnåriga och vuxna. Jag kallades ofta mogen för min ålder. Med tre stycken 9-15 år äldre pratglada syskon så föll det sig nog naturligt att mitt eget ordförråd blommade hejvilt tillsammans med nyfikenheten och viljan att kommunicera. Något som finns kvar än idag i min energi att skapa närvarande möten med en skön gruppdynamik. 

Tiden från förskoleklass till studenten tillbringades i en skola med fransk profil. Här fick jag öppna upp ett fönster till en helt ny vokalrymd, samtalsmelodi, grammatisk struktur och kultur. Här började intresset för språks olikheter, uttal, ords betydelse och utmaningen med att försöka översätta ord som är specifika för en viss kultur. Här fick jag också erfarenhet av den frustration som ingår i att lära sig ett främmande språk och hur svårt det kan vara att verkligen uttrycka sig lika genuint och precist som på sitt eget modersmål. 

När jag började i tredje klass tystnade jag. Ofrivilligt. Jag blev tillsagd att hålla käften. För jag ansågs vara ful. Det fanns elever i klassen som kunde upplysa mig om att jag såg ut som en pizza, påstå att jag jag var smutsig och äcklig, föreslå att jag borde bli påkörd. För jag var ju så udda som hade fått svår och ihållande akne redan när jag var 8 år gammal. Min hud var en vulkan. Mitt ansikte var en måltavla. Varje dag. Det hjälpte inte att läraren försökte förklara vad "tidigt utvecklad", "hormoner", "ärftlighet" och "puberteten" var för klasskamraterna. Det skulle bli flera års daglig kamp om att orka ta sig till skolan för att behöva utstå kommentarer, frågor och utrop från andra elever. 

Den dagen som någons förälder i förbifarten kommenterade mitt utseende med den inledande frågan "Har du pesten eller?", då var det som att få bekräftat att det verkligen var fel på en själv. Att så ofrånkomligt sticka ut var oerhört energikrävande när fokus egentligen borde få ägnas åt själva skolarbetet och en trygg tillvaro. Kanske stack jag ut lite extra med en röd fläta också, som sträckte sig ned till knäna. Oavsett så var ansiktet som det var med sina sår, ojämnheter, rodnader och pulserande smärta. Inga kurer, mediciner eller behandlingar kunde lugna vulkanhuden. 

Det händer något med den språkliga uttrycksförmågan när en ständigt stoppar sig själv från att yttra sig på grund av rädsla. I mitt fall var det för att någon skulle tysta mig, ignorera mig eller hånskratta åt mig. Både lusten och spontaniteten i att kommunicera i skolan krympte. Det spelade ingen roll hur kärleksfull den egna familjen var och hur snälla vännerna var. Det var ändå en känsla av förbannelse att inte kunna dölja sitt ansikte och bli fri från det som gjorde ont. Påhoppen skedde ofta diskret så att de vuxna inte såg eller hörde. Flera år av tystnad, iakttagande och uthållighet väntade mig. Det var som en chock i slowmotion. En vardag där jag ofta höll andan, drog upp axlarna, bet ihop och drömde mig bort till en framtid där jag skulle finna en annan miljö. Ett annat sammanhang där jag fick omge mig med personer som hade kommit ikapp min sociala ålder som formats av mina äldre syskons sällskap. 

När jag tystnade så höjdes min inre röst i skrivandet. Jag skrev om egna världar där det var självklart med respekt, hänsyn och omtanke. Hur svårt skulle det vara? Där de som vägrade lyssna för att fortsätta göra illa andra till sist fick smaka på någon form av reflektion av sitt eget beteende som gjorde att de plötsligt blev självmedvetna och ångerfulla. Jag skrev prosa och noveller om hur jag önskade att mobbarna skulle få erfarenhet av hur de egentligen borde bete sig mot de utsatta. Texterna avslöjade ibland hur mobbarna själva kanske var offer för hur någon annan påverkade dem negativt eller begränsade deras utveckling. Kanske grupptrycket, kanske en förälder, kanske media. 

Min svenskalärare i mellanstadiet frågade om hon kunde läsa upp en av de kortare texterna för klassen. Det fick hon. Nickande viskade hon till mig efteråt att jag borde skicka in texterna till tävlingar. Men jag var ingen tävlingsmänniska. Jag hittade istället på fler historier om klassen att läsa upp själv för de som ville lyssna på äventyr och samarbete. Det slutade med att flera av dem i verkligheten, även en av mobbarna, satt kvar efter en sommaravslutning för att höra hur det skulle gå. 

Just när min envist svidande och bultande akne började försvinna så började jämnåriga tonåringar påbörja sin resa in i pubertetens virrvarr. Då tilltog mitt skrivande ännu mer. Nu till följd av något helt oväntat. En förlust av ett syskon. Min bror dog när jag var 14 år och jag skrev för mig själv:

Det är Döden som sliter ut våra sinnen ur vårt tvungna medvetande och underblåser oss till liv igen.

Där började jag sakta bli vän med döden genom att känna hur både definitiv och diffus den var. Såsom att ta i hand med tomrummet självt. Att själv vara kvar vid liv. Full av liv och ändå så tom. Det var en kontrasterande känsla att både känna sig helt förlamad av vanmakt och samtidigt uppleva hur alla sinnen blev så mycket skarpare och värdefullare. Jag var så rädd för att glömma bort alla minnen jag hade med min storebror. Så jag skrev. Jag skrev ned internskämt och klokheter, tokigheter och varma minnen. Jag skrev om småtjafs och orättvisor. Allt för att väva in dem i dagböcker och kapitel om syskonkärlek. 

En dimma av flera års sorgearbete väntade. I denna mörka smog så sken ändå min egen livslust som ett starkt och vackert stjärnfall på repeat. Det värsta tänkbara att en familjemedlem skulle dö, det hade ju redan hänt. Jag fick som en sköld av tålamod och klarsynthet. En sköld som trängde undan vardagsproblem som studsade bort som små pilar. Där gick jag lugnt med min inre omskakande storm. Det var lite som att ha lock för öronen och fara genom vatten när jag tog mig igenom tonårens skolkorridorer. Tiden var för värdefull för att låta sig upptas av det som egentligen inte betyder något. Det ytliga kunde inte få grepp om mig.

Livslusten och saktmodet i att leva vidare växte sig kraftfullare med varje år som gick. Att uppskatta stunden, att kunna vila i den. Att inte ta något för givet. Jag väntade inte med att ge en ärlig komplimang eller förklaring till varför jag uppskattade någon eller något. Det inre kryddskåpet av livsbeundran slogs upp vidöppet med livsgnistor som doftade friskt och gott. Kanske för att jag redan var så påfylld med så mycket kärlek, trygghet och framåtanda från familjen. Kanske för att alla mina sinnen kändes så skärpta av denna bristningskonst att slitas mellan någon annans död och det egna livet. Kanske för att mina känslor hade en så intim och intensiv dialog med hjärnans språkliga nätverk. Så jag skrev ännu mer. Om kärleken till livet, vänskap och alla vardagliga detaljer som gjorde mig lycklig i all sin enkelhet. 

Jag började tänka på det här med familj och hur vi kan återberätta minnen om varandra och om oss själva. Det var viktigt för mig att dela minnen om min bror tillsammans med min familj. Jag började föra dagbok om hur det var att leva med sörjande föräldrar och hur min upplevelse av deras sätt att sörja förändrades med tiden. Så slog det mig att vår familj i form av syskonen och föräldrarna var den släkt jag hade. Alla andra hade hunnit gå bort innan jag föddes eller medan jag bara var några år gammal.

Så jag började skriva mystiska skildringar om mina farföräldrar som jag aldrig träffade. De var krigsskadade som fördes till Sverige. Jag skrev varsamt om den svärta som jag antog omgav deras öden samtidigt som jag försökte putsa upp ljusglimtar ur deras personligheter som jag så gärna hade fått lära känna. Jag började reflektera över hur många som inte har en chans att berätta sin egen historia.

Efter gymnasiet följde flera års arbete inom vården med både barn och äldre. Fortfarande nyfiken och orädd, som när jag var liten. Som personlig assistent var jag trygg i min roll som problemlösande och lyhörd för andras berättelser och perspektiv. Svårast var det att arbeta med livsuppehållande vård för barn som saknar kommunikationsförmåga i form av talat språk och där det var oklart för andra att veta hur barnet, som egentligen var arbetsledaren, verkligen kände och tänkte. Den här tiden drev mig framåt till yrkesvalet som logoped där jag kunde får lära mig ännu mer om hur vi utvecklar tal, språk, läs- och skrivförmåga. Här fick jag utveckla mitt syfte att ge verktyg åt personer att utifrån sina förutsättningar finna en fungerande kommunikation och låta omgivningen få ökad kunskap om anpassat förhållningssätt. 

Det finns ungdomar med orättvisa självbilder i en prestationsfull vardag. Det finns föräldrar som känner stress för att barnet inte utvecklas i samma takt som jämnåriga. Det finns barn som låser sig för att de vuxna säger åt dem att skärpa sig, med missförstånd och krav som är för höga. Det finns både barn, ungdomar och vuxna som döljer eller går miste om delar hos sig själva för att de kanske tror sig vara annorlunda, blir utpekade som udda, kämpar medvetet eller omedvetet med något som har med deras kommunikationsförmåga att göra. 

Förvirringen, utsattheten, utanförskapet, rädslan, förlusten, sorgen, begränsningen, frustrationen, saknaden, orkeslösheten... Här ryms känslor som också går att finna i de områden som logopeden tar sig an; outredd dyslexi, dold stamning, starkt ångestfylld talängslan som i selektiv mutism, avsaknaden av alternativ kompletterande kommunikation såsom bildstöd eller tecken, en röst som inte bär av anatomiska skäl eller skammen att inte kunna äta offentligt på grund av sväljningssvårigheter. För att nämna några exempel. 

Kunskapsluckor kan fyllas, missförstånd kan nystas ut, fördomar kan upplösas. Det blir ett fascinerande metaperspektiv kring språk när vi med konstnärliga uttrycksformer såsom skrift, film eller foto kan belysa kommunikativa olikheter och behov.

Mitt skrivande försöker fånga den mångfacetterade bilden av kommunikationssvårigheter. Min ambition är att skriva om och tillgängliggöra vetenskap, kunskap och klinisk erfarenhet för både barn och vuxna. Jag vill bidra med att visa hur dynamiskt kommunikation kan vara och att den kan beskrivas på många olika nivåer. För mig är det en klockren kontrast att kombinera de kliniska erfarenheterna med det kreativa skrivandet. På så sätt önskar jag sprida ökad kunskap om logopedi rent allmänt men också om kommunikationsförmåga på individnivå.

Jag ser fram emot en ökad förståelse och nyfikenhet hos föräldrar och vuxna. Jag ser fram emot en ökad självkännedom hos barn och unga för delaktighet i den egna vården. Jag ser fram emot en ökad medvetenhet och respekt för olikheter i klassrummet, på skolgården, på nätet, på arbetsplatsen och ute i samhället. Vi är många professioner och individer som kan mötas och utvecklas tillsammans. Jag vet att lilla Madeleine nyfiket skulle le åt oss allihop och heja på.

Vad är det som gör en berättelse till en berättelse? Var startar allt? I den tysta tanken? I det redan sagda ordet? Om vi inte redan har ordet eller ordförståelsen, kan vi då föreställa oss och förstå det som ska berättas? Om vi vet vad vi vill uttrycka men inte har medlet eller tillvägagångssättet, hur gör vi då? Om vi är begränsade eller inte förmår att göra vår röst hörd, hur kan vi hitta den rösten i någon annans berättelse? 

Idag tänker jag på hur berättelser, deras former och själva skapandeprocessen, med eller utan sällskap, har varit något betydelsefullt för människor genom alla tider. Från dåtidens hårt ristade runskrifter och mjukt svävande hymner till dagens avancerade filmatiseringar och digitala texter. Vi har suttit vid brasan sent om natten. Vi sitter kvar där än idag men framför det digitala ljuset. Vi sitter alla kring berättandets eld för att framställa, undersöka, utveckla och bevara något eller någon. 

Mitt skrivande syftar till att bidra till ett utvecklat utbud av logopedisk kunskap och klinisk erfarenhet i form av barn- och ungdomslitteratur. Jag tror att det finns ett mervärde för hela samhället i att låta olika kommunikationssvårigheter och omgivningens förhållningssätt ta plats och form på flera olika vis, i flera olika genrer och format, från flera olika perspektiv. Jag ser det som ett komplement och förhoppningsvis ett förebyggande arbete för den värdefulla intervention som så många logopeder driver idag.

Hitta Madeleine!
För direkta kommentarer och frågor om själva skrivandet är ni välkomna att höra av er till mig:
sommerving@gmail.com

Det började redan som barn när man skrev små historier och gjorde små bilderböcker. Men som tonåring började jag skriva historier som baserades på drömmar jag haft ... Men jag gjorde aldrig färdigt dem. Det var inte förrän min bok Kira föddes för ca tio år sen. Jag skrev och skrev men en dag så slutade jag bara, jag vet fortfarande inte vad det var som fick mig att sluta men kanske var den en del inom mig som inte trodde på det här författarskapet. Tvivlet som många av oss kanske känt. Så det tog mig tio år att våga pröva igen och det var av en ren slump faktiskt. Jag och en kompis startade varsitt bookstagramkonto. Det var så skönt att vara anonym med allt, ingen visste vem draken var. Där fanns det bara jag och mina böcker.

Men en dag snubblade jag över en novelltävling och såg min chans till att faktiskt göra detta. Det var den dagen mitt lilla blåbär föddes. Han tog en timme att skriva för att sedan bara skickas iväg och hålla tummarna. Flera månader senare fick jag beskedet att mitt manus var antaget. Kan ni tänka er chocken? Att någon faktiskt gillat det jag skrivit?
​
Där fick mitt självförtroende en boost och jag började genast skriva på till alla novelltävlingar jag hittade. Historier föddes och jag älskade varenda minut av det! För att just då i samma stund jag fick det mailet bestämde jag mig för att detta är något jag vill göra. Och jag tänker inte bara göra det, jag tänker lyckas med det!

Men tvivlet fanns ju självklart kvar så jag vågade inte berätta för någon annan än min bästa vän ... Jag var så rädd för att fortfarande misslyckas att jag behöll allt detta för mig själv. Jag skrev allt i hemlighet och delade bara vissa delar på Instagram. Men det var ju inte bara gröna skogar, mina noveller fick avslag så jag la dessa på hyllan och fortsatte att skriva på nya. För varje ord jag skrev kunde jag känna hur jag utvecklades som människa och som författare. För du vet vad man säger, skam den som ger sig! Och där landade mitt andra mail om att mitt manus hade blivit antaget. Det var i den stunden jag bestämde mig för att berätta allt för min sambo och familj.

Jag hade så ont i magen den dagen, jag var så nervös att inte få den positiva responsen som jag ville ha. Men till slut var det bara till att dra av plåstret och säga det! Och kan ni fatta att den kärleken min familj visade mig och den stöttningen jag fick och får sen dess är oslagbar! Och jag kan ångra nu att jag höll allt detta hemligt. Vissa drömmar är viktiga och hålla fast vid och jag tänker hålla ett stadigt tag i min dröm. Just nu väntar jag med spänning på att antologin Fruktskålen där jag medverkar med Det lilla blåbäret ska släppas. Men även Jul igen 2022 där jag medverkar med Den frusna natten. Det är både glädje och ren och rå rädsla med att ge ut sina verk ... för nu ska andra faktiskt läsa det jag skrivit. Men det är en rädsla som inte ska få hålla tillbaka en utan man ska våga tro på sig själv.
​

Natalie Forslind är en skribent och digital marknadsförare som snart debuterar som författare. Hennes debut har titeln Flykten och är en verklighetsbaserad bok om en fjortonåring som flyr från ​Iran till Sverige.

Jag har alltid drömt om att bli författare. När jag var liten skrev jag sagor och berättelser, när jag blev äldre pluggade jag skrivande på högskolan. Sedan började vuxenlivet med heltidsjobb och amortering. Jag fick ett jobb som kommunikatör och skrev hela dagarna, men mina bokmanus hamnade i byrålådan. Av någon anledning orkade jag inte jobba på mina skönlitterära texter när jag hade skrivit artiklar hela dagarna.

För tre år sedan vidareutbildade jag mig inom datadriven marknadsföring. När jag sedan bytte jobb, från kommunikatör till growth marketer, och inte skrev hela arbetsdagarna började jag längta efter att skriva skönlitterärt igen.

Så kom pandemin med hemmajobb och färre sociala tillställningar. Då dammade jag av ett gammalt manus som legat i byrålådan och kom gång med skrivandet igen.

I början av 2021 läste jag boken Lev kreativt av Julia Cameron. Boken är uppbyggd som ett tolvstegsprogram för kreativa själar som vill komma igång med sitt skapande. Jag följde bokens rekommendationer: skrev morgonsidor, hittade på roliga saker för min egen skull och började hålla utkik efter så kallade synkronisiteter. Synkronisiteter är möjligheter som dyker upp vilka leder en närmare sitt mål. Några synkronisiteter som dök upp i mitt liv var att jag hittade en skrivgrupp online som jag anslöt mig till. Sedan hörde han jag intervjuat för min debutroman Flykten av sig när jag satt och redigerade bokmanuset. Små saker som senare ledde till stora förändringar.

Några månader passerade. Sedan hade jag redigerat klart manuset. Jag skickade i väg det till förlag och ett av förlagen hörde av sig och ville ge ut min bok. Den känslan, när jag signerat kontraktet, är svår att beskriva: Lycka, rädsla, hoppfullhet och förväntan. En av mina största drömmar var på väg att slå in.

Den här sommaren har jag bestämt mig för att skippa resor och planer och bara stanna hemma för att skriva så mycket som möjligt. För att hålla produktiviteten och motivationen uppe har jag som mål att skriva, motionera, meditera och läsa varje dag under semestern. Jag kallar det för en skrivsommar. Jag hoppas bli klar med redigeringen av nästa bokmanus innan sommaren är slut.

Vill man komma i gång med bra vanor som gynnar produktivitet så rekommenderar jag boken 1 % metoden: Små förändringar, stora resultat av James Clear. Den har hjälpt mig skapa vanor som gör att jag faktiskt tar mig tid att skriva, går till gymmet och läser innan jag somnar på kvällarna. Ett bra exempel på mikrovanor ur boken är: om man väljer att äta något onyttigt i stället för något nyttigt till middag ser man inte något resultat på vågen direkt, men om man fortsätter göra samma val om och om igen kommer man gå upp i vikt. Små vanor leder till stora resultat i det långa loppet.

Att snart debutera som författare är både roligt och skrämmande. I skrivande stund väntar jag på omslagsförslagen och den sista språkgranskningen av boken. Boken kommer komma ut i alla format.

Jag har ingen aning om hur boken kommer tas emot, ifall någon kommer vilja läsa den och vad folk kommer tycka om mitt sätt att skriva. Men egentligen spelar det ingen roll – jag älskar att skriva och kommer fortsätta göra det oavsett. Och det tycker jag alla som älskar att skriva borde göra, fortsätta skriva. För en vacker dag slår drömmen om att bli författare in.
​

​
Hitta Natalie!
Instagram > @blackdiary.se
Twitter > Blackdiary
Hemsida > www.blackdiary.se

Hej Frida tolv år gammal, vad kul att du har börjat skriva på boken som du tror kommer bli ditt stora genombrott! Jag har lite saker som jag vill upplysa dig om.

1: Frida, det du skriver suger. Förlåt, men det är den hårda sanningen. Du är ingen prisbelönt författare vid tolv års ålder även om det vore häftigt. Men var inte orolig - du kommer bli bättre. MYCKET bättre. Det gäller även alla som känner att de inte är där än, att deras skrivande inte nått nivån de vill nå. Inte att ni suger, det tror jag knappast att ni gör, men att alla blir bättre med tiden. Så det är bara att fortsätta skriva och aldrig ge upp drömmen om att få debutera. Håll ut så ska du se att det blir bra!

2: Trots att du debuterar så pass tidigt kommer du inte alltid vara stolt över dig själv. Av någon anledning kommer du stunder att ta upp din bok, läsa igenom texten och tänka “vad är det egentligen jag har skrivit?” Det är inte så konstigt med tanke på ditt dåliga självförtroende. Vilket jag skulle vilja säga till andra författare, utgivna som aspirerande, att jag förstår att självförtroendet inte alltid är med en. Det är helt okej. Ibland känner vi oss alla dåliga, det tillhör livet. Men vi kan skriva, och vi får aldrig glömma det, oavsett hur bra eller dåligt självförtroende man har!

3: Fast du vet att du inte ska jämföra dig med andra kommer du kolla på andras antal följare, se alla andras recensioner hagla in och känna avundsjukan för att du inte är lika lyckad. Alla idrottare säger hela tiden att de bara tävlar mot sig själva och inte för att vinna, och du vet ju att det är så du borde tänka. Du ska inte jämföra dig med andra på samma sätt som andra inte ska jämföra sig med dig. Allas resa ser olika ut, om de så debuterar när de är 25 eller 85 år.

4: Det är svårt att leva på skrivandet. Att vara författare går inte bara ut på att sätta sig på ett café och skriva nästa bestseller - inte för de flesta i alla fall. Svårigheter jag har stött på inkluderar:
a) Sociala medier. Jag vet att du inte är någon utåtriktad person eller expert på sociala medier, att du får ångest över vad folk ska tycka om dina inlägg, men du får helt enkelt skita i det för sociala medier är en enorm exponering.
b) Det finns så ofantligt mycket böcker, fler än du kunnat ana, vilket blir tydligt när du skaffar författarkontot på Instagram. Hundratals som försöker nå ut med sina böcker. Konkurrensen är mycket större än du trodde.
c) Ett fåtal kan leva på skrivandet. De flesta skriver på sidan av eller halvtid, och precis som de kommer du troligtvis ha ett annat yrke som huvudsyssla.

5: Du skriver också för läsarna, och du kommer aldrig kunna släppa oron över vad läsarna kommer tycka. Oroa dig över att någon ger boken 1/5 och sågar den till fotknölarna i en lång recension. Du kommer inse att inte alla uppskattar ditt skrivande för att det är en omöjlighet. Och vissa kommer inte tycka om dig av den simpla anledningen att de är avundsjuka. Men det spelar egentligen ingen roll när det finns läsare som gillar det du skriver och inte vill klanka ner på dig.

6: Sist, men viktigast av allt, tro på dig själv och njut. Mitt i allting kommer du glömma bort att det du skriver ändå är bra, folk berömmer ditt skrivande även om det inte är så många som hos de stora författarna. Precis som alla andras skrivande blir ditt bättre med tiden. Det kommer inte vara enkelt men det kommer gå. Sociala medier är inte så skrämmande trots allt. Alla kommer inte gilla det du skriver men det viktigaste är att fokusera på de som gör det. Och du kommer hitta en lösning med arbetslivet och skrivandet. Det löser sig tillslut.

Det du absolut inte får glömma bort är att ha kul. Skrivande är något av det bästa du vet. Och vem vet, kanske du en dag får ett stort genombrott? Får chansen att leva på författandet och bli en riktig bestseller? Tills dess önskar jag dig (och alla andra aspirerande författare) all lycka till!
​​
/Frida Endertorp, 21, stolt författare

​Hitta Frida!
Instagram > @fridaendertorp_author
TikTok > @fridaendertorp_author

​Jag hade ingen aning om hur stor ljudboksmarknaden verkligen var innan jag erbjöds ett ljudbokskontrakt för min debutroman MYTOMANEN PÅ MADEIRA förra året. Det här är riktigt förmätet av mig att erkänna, men min första tanke var: ”VA? BARA EN LJUDBOK?” Få av er har säkert missat debatten om ljudbokens vara eller inte vara, ersättningar och det här med att berättelserna stöps i samma form för att skapa modern underhållning har blossat upp. Jag ska inte fördjupa mig i den här debatten i det här inlägget. Men det kan vara bra att veta att många av de nyligen etablerade författarna som finns på marknaden i dag började med ett eller flera ljudboksverk innan de plockades upp och senare erbjöds rättigheter i alla former (dvs. både tryck och digitala rättigheter) av andra mer kända mellan- eller storförlag.

När jag erbjöds ljudbokskontrakt gjorde jag alltså ordentliga efterforskningar. Och jodå, genren som jag skriver i just nu (feelgood) fungerar utmärkt för ljud och går rentav rätt bra i ljudbokstjänsterna. Ljudboken har dessutom inneburit att fler författare än tidigare får möjlighet att debutera och således testas på en läsarkrets utan att förlaget behöver betala skjortan. Missförstå mig rätt. Det kostar att anlita inläsare och korrekturlyssnare (japp, du läste rätt, seriösa förlag anlitar korrlyssnare) samt tillverka en omslagsillustration, men det handlar om långt ifrån så mycket som förlag betalar för att trycka upp en utgåva inbundna böcker.

Ljudboken är också en möjlighet för en författare som är ny på marknaden att skaffa sig läsare och nå ut. Det här borde väl vara en win-win för alla. Eller?

Många författare säger sig inte vilja skriva för ljud över sin döda kropp. Andra välkomnar ett nytt medium för att nå ut med sitt författarskap. Jag tror att man kanske får försöka se till skrivarlandskapet i dag och anpassa sig efter det. Vi som är nya på marknaden har kanske inte samma möjligheter att idogt stångas med sådana åsikter som att en riktig bok är en tryckt bok. Speciellt inte som ljudboken redan i dag står för 50 % av den totala försäljningen av böcker. WHAT? Så kände i alla fall jag när jag fick höra siffran. Men jo, det stämmer. Hälften av alla böcker som säljs är ljudböcker berättade förläggaren då jag skrev mitt senaste ljudbokskontrakt för en feelgoodtrilogi.

Behöver texten anpassas om du skriver för ljud? Tja… En berättelse som gör sig bra i ljud ska gärna ha en välvässad röd tråd, perspektiv som är enkla att följa och gärna dialog där det tydligt framgår vem som säger vad för att lyssnaren inte ska villa bort sig. Av naturliga skäl passar därför inte alla genrer lika bra för ljudformatet. Men erbjuds du ett ljudbokskontrakt är det bra att försöka se över och förenkla för läsaren i din redigeringsprocess därefter.

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det bara är att acceptera att ljudboken kommit för att stanna. Jag tror rentav att marknaden kommer fortsätta uppåt i och med att en ännu mer mobil- och plattberoende generation växer upp. Vidare kräver en så stor publik (jag menar

50 % av marknaden, det är en hel del) att inte heller bli förbisedda av de författare som numer är vana vid tryckta upplagor.

Det här är några av de reflektioner jag själv har fått göra när jag erbjudits ljudbokskontrakt för mina första feelgoodromaner. Kanske är det ett sätt att hitta tröst åt att jag inte nådde fram till ett tryck den här gången heller. Eller kanske är det här, enligt ett uttryck som ligger i tiden, helt enkelt det nya normala.

Men oavsett så kvarstår frågan, är det verkligen ”bara” en ljudbok som erbjuds av förlagen?

Hitta Jenny!
Instagram > @jennyviolahansson
Skrivblogg hemsida > www.midgardsormen.nu
Författarhemsida > www.jennyhansson.se

Wilma Sjökvist är en bokbloggare som förra året äntligen debuterade som författare med sin
bok Elementens Hjärta. Hon medverkar även i novellantologierna Jul Igen 2020 och Amor
Infinitus och är nu aktuell med den fristående novellen I Ljuset av Månen. Just nu skriver hon
på sin nya roman, Järnfödd. En blivande episk fantasy med grund i den gamla världen. År
2021 grundade hon även Sveriges första digitala bokklubb för fantasyälskare, Drömmarnas
Bokklubb.

Under mitt första år som publicerad författare har jag märkt att det är en fråga som är väldigt
viktig, för den ställs om och om igen. Vad fick dig att börja skriva?

I början var jag väldigt blyg, speciellt inför släkten. Faktum är att jag faktiskt fortfarande är lite
blyg att prata med släkt och vänner utanför bookstagram om mitt skrivande, just för att det är
så personligt. Att skriva och släppa en bok var något av det mest personliga och självklara
jag någonsin gjort.

Men varför? Vad var det som fick mig att börja skriva egentligen? Den första tanken att börja
skriva kom när jag var 14 år gammal. Egentligen, så var det för då ville jag verkligen bli helt
uppslukad av min fantasi, jag praktiskt taget bad den att få mig att glömma omvärlden för en
stund. Jag minns att jag till och med satt på bildlektionen och började skissa på ett omslag.
Nu i efterhand har jag insett att det var för att jag undermedvetet ville göra min röst hörd. Att
viljan att skriva föddes då jag mådde som värst i min ångest och social fobi, till den grad att
jag knappt vågade öppna munnen längre. Istället började jag drömma. Drömma om att våga
göra mig själv hörd, för egentligen så ville jag ju det så gärna, med det gick inte. Jag ville
hitta ett sätt som kunde hjälpa mig, rädda mig. Både att må bättre och att kunna berätta
allting som pågick i mitt huvud.

Så jag började skriva. För jag var så desperat över att få ut alla känslor, alla ord, som kvävde
mig om och om igen genom att vara inlåst i kroppen. Jag började skriva dikter, vissa alldeles
för råa, ärliga och sorgsna att jag eldade upp de i rädsla över att någon skulle se. Men att
bara få skriva ner orden, göra känslorna äkta och något fysiskt genom bläcket som man
faktiskt kunde ta bort, var helande.

Några år senare mötte jag Ledina. Huvudkaraktären i min debutbok Elementens Hjärta. När
folk frågar mig vad som inspirerade mig till att skriva henne svarar jag; “Hon är född ur min
ångest.” Och det är sant, all ångest och trauma som hon upplever är en spegel mot vad lilla
14 åriga jag kände. Även fast hon är en egen person med en annan historia. Genom åren
som har gått har skrivandet, de små stunderna av frihet, varit helande för mig. Precis som
Ledina behövde hitta ett sätt att ta sig igenom sin ångest, så behövde jag göra det med. Och
det gjorde jag. För nu står jag här, 8 år senare, friskförklarad från psykisk ohälsa och social
fobi och med fyra egna verk i handen.

Så när du får den där kluriga frågan, Vad fick dig att börja skriva?, var inte för blyg för att
berätta sanningen. Men kom också ihåg att det är okej att vara för blyg och svara “Idéen
bara poof! kom till mig!”. Med min lilla text här så vill jag uppmuntra alla er där ute, som
drömmer om att bli författare eller som inte vågar skriva för att man inte känner sig tillräckligt
duktig på det, låt skrivandet bli din röst. Låt den bära dig, låt den hela dig och tillåt dig själv
den friheten att släppa loss. Var inte rädd för att använda dig av de jobbiga känslorna, istället
skriv ner dem och låt din huvudkaraktär känna det med dig.

Och kom ihåg en till sak; allt det hemska kan bli till någonting vackert. Till slut.

Instagram > wilmasjokvist
TikTok > wilmasjokvist
Drömmarnas bokklubb > Discord
​

Helena Jauhiainen är hortonom och arbetar till vardags på plantskola. Trädgård och träd har hon älskat sedan hon var barn, likaså att skriva. Tidigare har Helena skrivit främst tidningsartiklar i sitt ämne, bland annat i Hemträdgården och Viola. Nu är hon i slutfasen med arbetet med sin första bok, en faktabok inom ämnet trädgårdshistoria som har arbetstiteln Växternas namn avslöjar – historier om växtjägare och plantskolister.

Plötsligt satt jag där med tre kapitel
Egentligen hade jag inte tänkt skriva en faktabok. Jag försökte bara bli en bättre skönlitterär skribent genom att skriva om ett ämne jag kunde, när researchen jag gjort liksom tog över. Min romanidé, som jag kanske tar tag i igen någon gång, var en steampunkhistoria som handlade om växtjägare. Jag letade reda på ett par biografier om berömda växtjägare och plöjde dem. Det jag ville åt var bra beskrivningar på hur det var att klättra i kinesiska berg eller vandra i tropiska djungler.

Efter ett tag insåg jag att jag hade åtminstone tre faktatexter färdiga i huvudet. De skrev jag ned, mest för min egen skull. Kanske kunde det bli en eller annan tidningsartikel av det. Det hade kanske inte blivit mer än så. Men när jag sedan letade upp en biografi till, och den också var på engelska, insåg jag att det inte fanns någon bok om växtjägare på svenska. Faktum är att det helt saknas litteratur om växternas introduktionshistoria i Sverige. Med tanke på de intressanta berättelser jag precis läst, tyckte jag det var väldigt synd. Fler borde få läsa om det här! När jag väl insåg det, blev det tydligt att mina texter inte skulle bli artiklar. Det var ju klara kapitel! Jag hade redan tre, hur svårt kunde det vara att få fram fler?

Till en början var det inte svårt alls. Det var lätt att göra research och skrivandet flöt. Nio kapitel tog kortare tid att skriva än de sista fyra som jag sen verkligen fått kämpa med. Visserligen har flera av de första kapitlen fått skrivas om för att allt ska passa ihop. Men att ha nio klara kapitel gjorde att jag aldrig lade projektet på hyllan. Anledningen till att jag fick kämpa med de sista kapitlen hade oftast med källmaterial att göra. Utan bra källor blev texterna fulla med antaganden och helt enkelt urkassa. Jag fick skippa ett kapitel om en tysk-rysk växtjägare, även om det hade givit ett intressant perspektiv, bara för att jag inte hittade tillräckligt med litteratur om honom. Jag har också suttit otaliga kvällar med tyska texter och Google Translate för att kunna förstå unika böcker som inte funnits översatta. (Jag läste franska som andraspråk, vilket inte var till någon större nytta i det här projektet!)

Steal with pride
Jag har självklart tvivlat och misströstat emellanåt. Ofta har jag tänkt att det vore bra att gå en skrivkurs i facklitterärt skrivande. Men till skillnad från kurser i kreativt skrivande, har jag inte hittat någon som går att läsa på högskolenivå. Det finns kurser i journalistik men inte i hur man faktiskt skriver en fackbok. Jag har fått lita på den journalistik jag har erfarenhet av att skriva och sett till så att varje kapitel berättar en egen historia. När jag varit rådvill har jag tagit mig an det bästa skrivtipset någonsin: steal with pride. Det vill säga, jag behöver inte komma på allt själv. Jag kan kolla hur andra har skrivit sina inledningar och lagt upp sina kapitel. Men bra tips på kurser och böcker om hur man blir en bra fackboksförfattare tar jag ändå gärna emot! Den bok i ämnet som givit mig mest, är Lotte Mjöbergs Ett, två, tre, fackbok! som jag varmt kan rekommendera.

Härnäst
En del personer jag stött på under arbetets gång har säkert tyckt jag varit tokig som lagt ned så mycket jobb utan att ha utgivning klar. Här tycker jag att det är en stor skillnad i bemötande jämfört med om jag skrivit skönlitterärt! Hade jag suttit med ett färdigt skönlitterärt råmanus, hade ingen förutsatt att jag redan hade klart med förlag. Jag har dock pratat utgivning med mindre förlag, så jag vet att det finns ett intresse. Men med allt som pågår i livet är det lätt att tappa fokus vid minsta motgång. Jag har därför valt att få klart manuset i första hand för att nu kunna koncentrera mig helt på nästa del: att få boken utgiven. Jag är redo att pitcha, presentera och övertyga! Nästa skrivprojekt då? Inget bestämt just nu, men definitivt skönlitterärt. Min fantasi behöver få rusa fritt ett slag. Den har varit tyglad alltför länge.

Den här veckan har jag fått äran att gästblogga hos Midgårdsormen, en lektörstjänst som drivs av Jenny Hansson (författare, lektör och skrivcoach). Du kan läsa hela inlägget här (eller via extern länk här). Tusen tack för författarporträttet!
​

Alla stöter vi på tankarna om att vilja skriva något helt nytt, något som kommer ta världen med storm och få kritikerna att jubla över ens uppfinningsrikedom. Att sväva i väg i de tankarna, se priserna man får tilldelade sig och alla beundrare som gör fanfiction av ens mästerverk är fantastisk! Energin det ger när den där bästsäljande idén tar form i huvudet och man sätter sig ner för att skriva och orden flödar ur en ger en sådan endorfinkick att man aldrig mer tror man ska landa. Tills man öppnar sina sociala medier och läser vad andra författare jobbar med för manus…. CRASH! Så originell var den idén.

Känner du igen dig? Jag gör det! Det spelar ingen roll vilken av alla miljoner idéer jag börjar forska kring så hittar jag redan publicerade böcker med samma grundstomme och författare som påbörjat ett manus med liknande handling. Och vet du vad? Så kommer det fortsätta vara oavsett hur jag vrider och vänder på berättelserna som poppar upp i huvudet. Exakt så kommer det att vara för alla som vill eller har skrivit en bok.

Om vi hoppar bakåt i tiden, till när människan från första början berättade historier för varandra, då fanns det garanterat helt originella berättelser. De hade förmånen att vara opåverkade av litteratur, film, musik och generationer av muntliga berättelser. Vi idag har inte den turen, om man ens ska kalla det för tur då det snarare är en förmån (?), då vi har växt upp med intryck i ett överflöd! Vi möts dagligen av berättelser, karaktärer och miljöer även om vi inte märker av det i stunden. Att inte påverkas av det vi ser, läser och hör andra prata om vore både tragiskt och konstigt. Genom att utforska andras berättelser, se saker från andra perspektiv och plocka ihop det bästa från alla världar – inklusive din egen – skapar något originellt. Du har säkerligen hört talas om ordspråket ”det finns två sidor av varje mynt”, detsamma gäller berättelser. Du och jag kan båda skriva en egen tolkning av Hans och Greta, vi utgår från samma grund men slutprodukten kommer inte alls att vara densamma. Du har dina erfarenheter, ditt bagage och intressen som gör att du vänder historien åt ett håll som lockar dig. Detsamma gäller oss alla. Erfarenheter, känslomässigt bagage, intressen och vår omgivning formar oss till en originell individ; vore det inte konstigt om vi inte lyckades skapa precis lika originella berättelser då?

Utforska litteraturen, läs så många böcker du bara kan och sno det bästa från varje genre. Du kan inspireras av romantik även om du ska skriva en skräckroman då det finns romantiska scener mellan karaktärer även i de böckerna (även om det inte är lika framstående). Lyssna på musik och njut av känslan som uppstår, låt den färga av sig i texten. Många författare har olika musikstilar till olika scener och delar i sin bok, vissa har till och med en speciell låt som symboliserar en scen. Strunta i de som säger att man inte ska imitera andra. Precis som barn lär sig nya färdigheter gör vi vuxna det också. Hur ska du kunna skriva fantasy om du aldrig läst eller hört en övernaturlig berättelse? Tillåt dig att påverkas! Strunta i att någon annan just nu skriver på en liknande handling. Var dig själv, släpp loss fantasin och skriv exakt det du vill skriva. Försök sluta jämföra dig med andra, inte redan nu på idéstadiet, det kommer bara att sänka dig. Den där jämförelsen kommer senare när boken finns på hyllorna i affären och läsare börjar recensera, den dagen den sorgen.
​
Skriv din berättelse, den är precis lika originell som du.
​

Ett av de vanligaste tipsen när det kommer till att skriva är just att hålla igång sitt skrivande. Dvs, försök skriva varje dag. För om man slutar kan det vara svårt att komma igång igen. Men detta är lättare sagt än gjort. Visst, många gånger måste man verkligen sätta sig ner och tvinga fram text, även om det inte alltid blir bra. Men andra gånger tar det stopp. Då finns det inga andra råd än att göra något helt annat.

För mig räcker det ibland med att jag tar mig en promenad och skingrar tankarna. Andra gånger kanske jag sätter mig i bilen för att åka och handla och då kommer lösningen på något problem i min text. Men ibland hjälper inte det heller.

Ibland måste man helt enkelt göra något helt annat. Det är därför jag kallar mig själv för den nåltovande skräckförfattaren. För jag jobbar alltid med mina händer, är alltid kreativ. Antingen håller jag i pennan och skriver för fullt. Eller så greppar jag filtnålen och skapar olika figurer i ull. Nåltovning är en teknik där man med hjälp av en speciell nål med hullingar på sig skapar skulpturer i ull. Det är en väldigt enkelt och rolig hantverksteknik. Genom att nåltova får jag utlopp för min kreativitet och känner att jag ändå skapar något, trots att jag kanske har fastnat i min text. Med hjälp av det här helt andra sättet att skapa släpper det på spärrarna inne i huvudet och oftast kommer jag fram till en lösning i min text. Att göra något kreativt, så som nåltova eller måla eller skulptera, är meditativt och tillfredsställande. Och det bästa är att om man tröttnar på det, kan man alltid gå tillbaka till skrivandet igen.

Så för mig är det därför det bästa av två världar. Så fort jag tröttnar på ett sätt att uttrycka mig, tar jag till det andra. Och jag vet att jag inte är ensam. Många som skriver är även en konstnär på annat sätt. Eller artister dessutom. Ta Joni Mitchell till exempel. Hon är ju bredast känd som singer-songwriter men hon målar även väldigt vackra tavlor. Länge funderade hon på vilket av det hon skulle välja – musiken eller målandet. Tills hon insåg att hon inte behövde välja. Båda två var hennes sätt att uttrycka sig på.

Jag säger samma sak. Varför välja? Se det istället som ett nytt perspektiv på din kreativitet. Kanske du får hjälp att se den text du jobbar med på ett annat sätt. Kanske får du en väl värd paus. Om du inte har provat att göra något annat kreativt så rekommenderar jag att du gör det.
​

Maria Brundin är författare, redaktör, koordinator, skribent samt inläsare av ljudböcker. Kandidatexamen MKV samt flera kurser inom bland annat kreativt skrivande. Hon har arbetat med ord och texter under 20 år. Debuterade skönlitterärt 2020 med Lyda, innehållande Objektet, Instruktionerna samt Smärta och njutning. På Alla hjärtans dag 2022 släpptes en pappersbok med två nya avsnitt: Nakna själars dans och Kinky hjärtans dag. Maria vill med sitt författarskap bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör och skrivcoach, men är specialist på lustgenren. Författarduon Brundin och Olsson – Maria och Sara – har skrivit serien Rött för Ava Stories samt fortsätter skapa berättelser under våren 2022. Brundin och Olsson samtalar även i Ordlustpodden om sex och lust.
​

Alla hjärtans dag. Glöm hjärtformade askar fyllda med choklad, rosor som kostar dubbelt så mycket för att det är ”den dagen” och tänk mer på vad du definierar som romantiskt. Visst får du en bild i huvudet? Fundera över vad du ser och hur du har fått det till dig.

I yngre tonåren slukade jag Harlequin-böcker på löpande band. Initialt fastande jag. Det blev en verklighetsflykt under en stökig tid. Hoppet spirade om lyckliga slut. Efter något år, när mina egna fantasier blev allt mer tydliga, började jag ifrågasätta den bild som målades upp som romantisk. Och om jag skulle vara helt ärlig så var varje story till 80% likadan som den föregående jag läst. Intresset falnade.

För ett antal år sedan började jag läsa mer erotisk litteratur. Här insåg jag att det väldigt ofta saknades fokus på berättelsen. Det mesta handlade om sexet. För mig fungerar inte det. Att integrera både det sensuella, lustfyllda och hettan med att skapa en riktigt bra och uppbyggd story intresserade mig desto mer.

Åren gick och något lekte inom. Jag ville berätta och belysa något som är en utmaning att skriva, men jag var övertygad om att jag skulle kunna få ihop det på ett snyggt och bra sätt. Det skulle vara romantiskt, finnas ömhet, närhet och intimitet utan att för den skull bli en saga med förutsägbart slut. Läsarna skulle få följa med på en resa! De första penseldragen på det som skulle komma att bli Lyda-serien drogs 2018. Jag valde att skriva något som jag själv önskade läsa under många år.

Min värld skissades fram mellan andetagen, i mellanrummen och mellan raderna. Stämning blev avgörande, rörelsen likaså. Fingertoppskänslan! Det gällde att röra sig på gränsen, balansera där utan att gå över, att finslipa och putsa. Ställa frågor – både till läsaren och till sig själv. Om samtycke, om vad som är mjukt och hårt, om vad maktförskjutning innebär, om hur vi kommunicerar med varandra och om hur vi skapar grunden för en trygg, varm och tillitsfull relation att växa och utvecklas i.

Jag vet att det som för ögat ser väldigt hårt ut kan vara otroligt mjukgörande för själen. Som en conditioner för det inre. I det själsliga renandet uppstår också frid. Ett slags lugn. När två människor möts och skapar ett förhållande som bottnar i tillit, ömhet och respekt finns en grund för något väldigt vackert. Atmosfären är den perfekta för att tryggt och säkert, tillsammans, utforska de allra mörkaste av fantasier. Även om alla läsare inte har samma preferens eller läggning finns massor att lära här!

Det går inte att kategorisera och sätta etiketter på människors lust eller sexualitet. Inte heller blir det bra att andra kommer med påståenden om det rätta sättet att leva ut. Lusten du har äger du. Den är din att förvalta, att äga. Gå in i. Utveckla.

Menar inte att det på något sätt är fel med Harlequin eller romantiska böcker med lyckliga slut – dock anser jag att alla måste få lov att rymmas i litteraturen. Jag är fullkomligt allergisk mot sådant som utesluter grupper och människor då jag vet hur utanförskap skaver i själen, på djupet.

Allt handlar om att få må bra. Att få vara hel. En människa är så mycket och först när hon får vara allt utan att dömas så kan hon också nå sitt fulla potential. Växa. I frihet!
​

Hitta Maria!
Instagram > _queenofwords
Twitter > Queenofwords
Hemsida > mariabrundin.se
​

Hedvig-Christina Hell är författare som skriver prosa och poesi. Debutromanen, Den sjunde salen, kom 2009 och fjärde boken, En stjärna slocknad i min famn, släpptes i år. Femte boken är under arbete. Förutom universitetsstudier inom kreativt skrivande har hon en lärarexamen samt en masterexamen inom biblioteks- och informationsvetenskap. Parallellt med författandet arbetar Hedvig-Christina som bibliotekarie.

Förr skrev jag romaner. En och annan novell. Alltid parallellt med dikter. Nu för tiden har poesin brett ut sig mer i mina texter. Det avskalade, rena får större plats. Jag räknar inte längre ord för att komma upp i en rimlig mängd anpassad efter romanformatet. I stället stryker jag ord tills bara de mest betydelsefulla återstår på papperet. Med andra ord pågår en nedräkning.

När jag skrev det som skulle komma att bli diktromanen En stjärna slocknad i min famn, genomgick jag en intressant process som innebar att göra om prosa till prosalyrik. Det är den skrivprocessen som detta blogginlägg kommer att handla om.

Det hela började med att jag 2017 rensade en gammal dator. Då hittade jag nämligen ett bortglömt dokument, som visade sig innehålla en halvfärdig roman jag påbörjat redan 2011. Romanen bar titeln: En stjärna slocknad i min famn. Jag blev förstås nyfiken, började läsa och genast kom alltsammans tillbaka till mig. Just det, det var ju den här berättelsen som jag fick lov att avbryta, då andra texter kom emellan.

Den berättelsen skildrade två parallella spår. Dels handlade den om Cornelia från Sverige, som ensam och vilsen försökte skapa sig en tillvaro på resande fot genom USA. Dels handlade den om amerikanska Aron, i sökandet efter sin far som lämnat familjen när Aron var liten. Cornelia och Arons vägar korsades, hon plockade med honom på sin roadtrip och tillsammans skulle de söka efter Arons far.

Medan jag läste det gamla manuset fastnade jag ganska snabbt för Cornelias berättelse. Blev nyfiken på varför hon rest till USA och varför hon så abrupt behövt lämna sitt liv hemma i Sverige. Vad hade hänt henne? Många frågor snurrade i mitt huvud och hon lämnade mig inte i fred. Jag var till slut tvungen att skriva hennes historia! Den amerikanska mannen däremot, kände jag inte alls för att utveckla. Han försvann när jag väl började skala bort allt det jag inte ville ha kvar i berättelsen.

Medan jag strök mängder av text föddes ännu en tanke hos mig. Hur skulle det vara att försöka skriva den här berättelsen i form av prosalyrik? Jag hade ju en gång i tiden läst Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga och ganska nyligen Linnea Axelssons Aednan. Skulle jag kunna skriva på liknande sätt? Jag bestämde mig för att ge det en chans.

Minns skrivprocessen som väldigt behaglig. Jag tillät mig att experimentera med språk och form, jag skrev helt och hållet för min egen skull, det fanns ingen deadline. Jag ägnade lång tid åt att stryka och skala och skriva nytt. Formulerade mig på ett annorlunda sätt än vad jag var van vid, genom så få ord som möjligt på varje sida, utan att för den sakens skull göra innehållet obegripligt. Till slut hade jag en färdig berättelse, skriven genom min egen nyfunna röst.

Vad blev då kvar av ursprungsberättelsen som fanns i det bortglömda dokumentet? Förutom Cornelia – som för övrigt fick ett annat namn – inte mycket. Miljöerna finns kvar och är dessutom hämtade från mitt eget liv. Jag lever på en lantgård och ville skildra den vardagen. Jag har även rest genom USA, även om det är många år sedan. Alla platser min karaktär möter har också jag besökt. Men resten är ren fiktion.

En stjärna slocknad i min famn släpptes våren 2021 och handlar om My, som efter en tragisk händelse hemma på lantgården, lämnar sitt hem, sin familj och Sverige. Ensam drar hon till USA för att genomföra drömresan som familjen aldrig förverkligade. Under hennes roadtrip bearbetar hon sin sorg och kommer fram till ett livsavgörande beslut. Det är en lyrisk berättelse om att kunna se på saker ur olika perspektiv.

Jag är ödmjukt tacksam för den fina respons som boken fått ta emot. Nu arbetar jag med en ny lyrisk berättelse, där jag försöker skildra relationer genom ett sparsmakat språk. Så det där med att räkna ned ord är här för att stanna!
​

Hitta Hedvig-Christina!
Instagram > hedvigchristina_prosaochpoesi
Facebook > Hedvig-Christina Hell – Prosa och poesi

Definition av hjärn-bläckfisk: en person som har åtta hjärnor som hen kan använda samtidigt. Upphovsman: jag själv, när jag ville beskriva vad jag själv önskar att jag kunde vara. För tänk om man hade åtta hjärnor? Tänk vad många bokprojekt man hade kunnat hålla på med på en och samma gång.

Men nu har ju jag precis som alla andra på jorden bara en hjärna att använda. Och just den hjärnan arbetade fram en synopsis till min debutroman “Att göra innan döden”. Att boken skulle bli utgiven drygt tre år senare finns inte ens på kartan då, för när jag började skriva mina första rader är romanen endast ett hobbyprojekt. Visst fanns en dröm om författarskapet. Men självförtroendet hängde inte med mig, så jag skrev endast för att jag var tvungen att få ur mig alla idéer. Mina enda hjärna var fylld av de amerikanska ungdomsböckerna som jag hade snöat in mig på.

​Jag kan inte riktigt avgöra exakt den stund som perioden började, den då jag i princip bara ägnade mig åt ungdomslitteratur med någon koppling till staterna. Verk fyllda med dekadenta fester, high school-balen man själv ville gå på, extra allt helt enkelt. Böcker som rymmer en hel värld så nära vardagen och ändå inte. Medan jag skrev för fullt på min roman dök nya ämnen upp som fångade hela mitt intresse; olika tidsperioder, genrer, teman. Min önskan att ha åtta hjärnor var som störst.

För tänk vad mycket arbete man hade kunnat få gjort. Hjärna 1 hade kunnat fokusera helt på “Att göra innan döden”, medan resten av hjärnorna tog sig an mina vad jag kallar “perioder”. Den tiden då jag ägnar mig helt åt ett ämne eller en genre, när det upptar all min tid. När jag fick upp kärleken för dystopier hade hjärna nummer 2 kunnat ägna sig åt det gamla projektet som legat på is ett tag. Med “Stranger Things” kom en fascination för 80-talets neonfärgade estetik och nya projekt, perfekt för hjärna 3. Jag började titta på “Historieätarna” för att få inspiration vilket ledde till att jag hittade hem i 60-talets era av modern konst och Beatles, där hade hjärna 4 kunnat ta vid. Och då hade jag haft fyra hjärnor över som kunde ägna sig helt åt
gymnasiestudierna och andra projekt.

Tyvärr finns bara en hjärna som var tvungen att balansera allting. Om mina perioder
är positiva eller negativa för min kreativa process kan inte jag avgöra, det är ju så jag fungerar som individ. Jag har ju lyckats skriva en bok på tre år med bara en hjärna. Men jag önskar också att jag bara kunde trycka undan alla nya idéer och bara fokusera på ett projekt i taget. Särskilt eftersom dessa idéer sällan leder till någonting mer än en snabb synopsis.

Samtidigt så förhindrar perioderna inte mitt skrivande, i alla fall inte särskilt mycket. Jag fortsatte att skriva på “Att göra innan döden”, även när andra idéer dök. Tänk vad kul det hade varit att skriva en serie urban fantasy-böcker. Eller ett verk med nordisk mytologi som inspiration. Idéerna kom, skrevs ner, glömdes bort. Det var så lockande att börja med något annat projekt, men jag intalade mig själv att om jag ville få klart mitt projekt var jag tvungen att hålla fokus. Jobbigt ja, men helt klart värt det. På något sätt lyckades jag hålla fokuset och finna energin att skriva klart “Att göra innan döden”. Eller klart och klart, först skulle manuset redigeras och provläsas och redigeras igen.

Tillslut blev boken äntligen klar, och jag kom till beslutet som jag aldrig tagit förut; om jag skulle skicka in manuset till ett förlag eller inte. Det är ju min dröm sen barnsben, att få titulera mig författare. Men en författare är ju en lyckad person, någon att se upp till, en roll jag inte kunde se mig själv i. En sida av mig själv sa att jag måste chansa, en annan sa att det inte ens fanns någon idé med att försöka. Rädslan brottades med hoppet. Hoppet vann den här gången, något jag är väldigt glad över. För den 18 juni i år kunde jag stolt berätta på Instagram att min debutroman kommit ut. Det gick, trots att jag tvivlade på mig själv. Trots att jag bara har en hjärna som fick belastas av alla idéer.
​

Hade någon sagt till mig för fem år sedan att jag skulle bli författare, hade jag skrattat åt dem.

Varför?

För inte kan jag skriva en bok! Jag som alltid haft svårt för grammatiken. Folk som tidigare skrattat åt min stavning, skulle förmodligen skrattat tillsammans med mig vid detta påstående.

Men här sitter jag nu i skrivande stund och kan faktiskt kalla mig för författare. För till våren 2022 kommer jag att ha en bok i min bokhylla, som det står Paulina Ny på. Jag har nog inte riktigt förstått det än. Kanske gör jag det först när jag får hålla min bok i handen?

Men hur blev min hemliga dröm min verklighet? För det var just vad det varit, en hemlig dröm. En dröm jag gömt långt inom mig av rädsla för att bli skrattad åt. Men en dag för cirka två år sedan läste jag en fråga, Om du kan bli vad du vill, utan att tänka på pengar eller geografisk plats, vad vill du då bli?

Mitt svar kom snabbt, Författare! Men tankarna kom lika snabbt, jag kan inte. Jag kan inte bli författare. Då läste jag ett citat som förändrade allt.

                Du kan aldrig säga att du inte kan något, om du inte gett det en ärlig chans.
                                                                             -okänd

Hade jag försökt? Hade jag gett det en ärlig chans? Nej, det hade jag inte. Så där och då beslutade jag mig för att faktiskt ge det en ärlig chans. Jag skulle skriva en roman och det skulle få ta så lång tid det än tog, men jag skulle ha en bok i min bokhylla där det stod Paulina Ny.

Så var det bara att kasta sig ut och skriva en roman?

​Ja, i mitt fall var det så. Men det var inget som skrev sig själv över en natt. Jag började med att sätta upp delmål.

För jag hade absolut ingen aning vad jag höll på med (vilket jag fortfarande många gånger tänker). Jag hade ingen aning om hur man skrev en bok, så första uppgiften blev till att börja studera böckerna jag hade hemma. Hur såg de ut, hur många sidor hade de och hur många sidor skulle ett kapitel ha? Som ni kan se var frågorna många. Jag insåg fort att om jag verkligen skulle kunna ge detta en ärlig chans, behövde jag hjälp från någon som kunde dessa bitar som jag inte kunde. Jag kontaktade en skrivcoach, som hjälpte mig med de första 40 sidorna genom att ge mig feedback.

Genom hennes feedback på de första 40 sidorna i min roman, kunde jag sedan fortsätta själv, så jag körde jag på.

Efter att fått ner hela min roman på dokumentet, skickade jag ut det för testläsning. Vilket har
varit guld värt för mig i min skrivresa. Utan mina fantastiska testläsare hade jag inte suttit här idag med fjärilar i magen över att min bok, Du kan inte fly ödet, som är första delen i en trilogi snart kommer finnas ute i världen och inte bara inuti i mitt huvud.

​Så mitt tips till er alla som drömmer om något, vad det än är, ställ dig frågan, ”har jag gett det en ärlig chans?”. Om inte, gör det, vad är det värsta som kan hända? Att det inte går som du tänkt dig? Då vet du i alla fall att du gett det en ärlig chans och behöver inte längre fundera på det, utan jobba vidare på ett annat spår och hoppas att det är den rätta vägen för dig.

Hitta Paulina!
Instagram > nyhpaulina
Facebook > Paulina Nyh
​

Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hennes debutroman Solens dotter, en fantasy romance om en kvinna med hemliga förmågor och en halvgud med uppdrag att döda henne, släpptes tidigare i år på Seraf förlag. Uppföljaren Månens son kommer ut hösten 2022. Anna har också medverkat med noveller i sju antologier. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet.

Jag har hört flera erfarna författare säga att den andra boken är svårast att skriva. Om det ligger något i det kan jag kanske pusta ut nu, för jag skickade nyligen in manuset till min andra bok till förlaget. Men för mig var det inte så.

Jag tror att det beror på att jag skrev råmanuset till uppföljaren redan innan min debutroman Solens dotter hade blivit antagen. Därför slapp jag hämmas av förväntningar och press.

Jag tror nämligen att förväntningarna – ens egna och läsarnas – på den andra boken kan hämma en när man skriver. Som författare vill man inte göra läsarna besvikna. Det är nog fler författare än jag som helst vill att den andra boken ska bli ännu bättre än den första, överträffa sig själv! Då är det ju inte så konstigt om man känner press som hämmar ens kreativitet och får en att tvivla på sig själv och sin förmåga att nå upp till förväntningarna.

För mig kom som tur är de där jobbiga tankarna inte förrän alldeles nyligen, när jag redigerade manuset till uppföljaren Månens son en sista gång innan jag skickade in det till förlaget. Vi hade redan skrivit avtal utan att förlaget läst manuset, även om det fanns där i min dator, men jag ville ge det en putsning till. Jag är nämligen något av en perfektionist och tycker alltid att jag borde kunna göra saker bättre. Då kom självtvivlet och tankarna: Kommer förlaget gilla boken? Kommer läsarna gilla boken? Är det här vad läsarna förväntar sig, eller förväntar de sig kanske en annan historia, mer lik den första?

Solens dotter har fått många fina recensioner och betyg i sociala medier från läsare. Det gör mig oerhört glad och stolt! Men eftersom jag naturligtvis vill att de som gillat min första bok även ska gilla nästa bok i serien blir det också en sorts press. Därför är jag glad att jag skrev den andra boken innan den första publicerades, så att dessa tankar inte störde mig under själva skrivandet.

För mig var första boken helt klart svårare att skriva. Den tog mig mer än ett decennium från idé till förlagsinskick. Det tog tid både att få historien på pränt och att lära mig hantverket tillräckligt väl för att få manuset så som jag ville ha det. Den första boken var en läroprocess. Vid den andra visste jag hur jag skulle göra. En annan sak som gjorde det lättare andra gången var att bokens värld och magisystem redan var uppfunnet. När man skriver fantasy är ju världsbygget en väsentlig del.

Den andra boken gick av bara farten. På bara sex månader skrev jag ett första utkast. Jag skrev på ren lust och älskade både karaktärerna och historien, som jag tycker är både spännande och berörande. Bokens främsta tema är mobbning, en fråga som på grund av egna upplevelser är viktig för mig. Men den handlar också om kärlek, vänskap, hämnd och förräderi. Men framförallt är Månens son ett fantasy-äventyr där vad som helst kan hända …

Faktiskt skrev jag uppföljaren lite som prokrastinering medan jag sköt upp redigeringen av min första bok, eftersom redigering är något jag finner ganska segt och tidsödande. Det finns ju alltid något man kan förbättra! (Sa jag att jag är perfektionist?) Redigeringen kan därför synas ändlös.

Kanske tycker någon att det är dumt att skriva andra boken innan man ens vet om den första kommer att bli utgiven? Det tycker inte jag. Jag skrev ju min första bok utan att veta om den skulle bli publicerad. Att skriva den andra under samma förutsättningar är för mig inget konstigt. För mig är skrivandet något roligt som får mig att må bra. Det är något jag vill göra oavsett om jag vet om det jag skriver blir utgivet eller ej, eller om den tid jag lägger ner någonsin kommer att betala sig i pengar.

Visst finns nervositeten och självtvivlen kvar. Men jag har skrivit en historia som jag ville berätta och som jag njöt av att skriva. Nu kan jag bara hoppas att det finns fler som jag där ute, som också kommer att älska mina karaktärer och finna storyn spännande. Mer än så kan jag faktiskt inte göra.
​