Att lära sig nya saker har alltid varit en kantsten i mitt liv. Om det är något nytt spel, en ny sport eller vad det nu kan vara så är jag alltid den som satsar 110%. Jag är den som googlar “Vem är den äldsta Padelspelaren i VM?” direkt efter mitt första padelpass. Bara för att direkt kunna se ungefär var taket är. Sen är det plattan i mattan och jag blir oftast ganska bra väldigt fort. Jag minns en gång när min syster sa “du ser ut som en sån som skulle kunna äga ett bowlingklot” och mycket riktigt, inte lång tid senare vann vi Korpenserien i Eskilstuna första gången jag tävlade i bowling. Givetvis med mina egna klot. Sen började jag spela i lag och slutade någonstans mellan B-A-lag. Och det brukar vara en trend. Fram tills nu.

Vanligtvis går det snabbt upp till 90 på skalan 1-100. Men de sista 10, som kräver mest tid och kämparglöd, fisslar det oftast ut. Något annat fångar mitt intresse och så är det full fart där istället. Många gånger har jag fått med mig vänner och bekanta i diverse upptåg, som sedan blivit kvar när jag drar vidare. Vilket har varit det mindre roliga i det här. Listan kan göras lång på saker genom åren. Från korttrick, StarCraft och andra diverse spel, padel, bowling, YouTube/content creation, Rubiks kub, programmering, skapa hemsidor, språk, springa, discgolf och mycket mer. Oftast är det impulsivt vart energierna tar mig. Jag minns en livestream jag hade där en skrev i chatten att “du borde läsa in sagor eller nåt”. Många hade under årens lopp sagt att dom gillar att lyssna på min röst för den är rogivande och visst hade jag lekt med tanken men aldrig kommit till skott. Men det chattmeddelandet satte nästa sak i rörelse.

Jag började tänka på hur det skulle kunna gå till och kom fram till att en podd där jag läser några kapitel borde kunna vara något. Jag har läst mycket fantasy när jag var ung och min content creator-ådra flaggade för att man ska vara nischad, så fantasy fick det bli. Jag började söka efter svenska fantasyverk och hittade massor med författare som jag försökte kontakta. Det var lite svårt i början att få någon som nappade då jag inte hade ett första avsnitt än, men det var 2 stycken som tyckte det lät som en kul grej och hade det inte varit författarna Mattias Lönnebo och Björn Swendsén så vet jag inte hur det hade sett ut idag. Genom podden En Fantasy-Stund har jag kommit i kontakt med många fantastiska personer som gett mig möjligheten att läsa från deras verk. Därifrån var det många som ville att jag skulle läsa in deras böcker. Och på den vägen är det. Idag finns det tre romaner och en handfull noveller på olika ljudboksplattformar och en drös i pipelinen på väg ut, och kontrakt på romaner att läsa in. För första gången drar inte energierna mig åt något annat håll, tvärtom. Otroligt vad ett chattmeddelande kan åstadkomma om man väljer att följa energin.

Hitta Mathias!
Instagram >> enfantasystund
YouTube >> En Fantasy-Stund

Ett år har gått sedan jag debuterade med min roman och jag har sakta börjat reflektera över mitt debutantår. Förutom att jag fått viktiga erfarenheter från bokbranschen, förlag och inte minst haft många fina samtal med läsare, var det mycket som inträffade samtidigt som min bok släpptes. Vi flyttade till en ny stad och jag fick ett nytt jättespännande jobb. Samtidigt var jag nybliven mamma med en liten bebis därhemma och skrivandet fick plötsligt stå tillbaka. Ett nytt liv tog sin början där skrivandet som alltid varit och är mitt andningshål sakta krympte vilket gjorde mig astmatisk. Medicinen blev att gå in i författarrollen och året har därför handlat om att kombinera de två nya rollerna som författare och mamma.

Karolina Ramqvist skriver i sin essä ”Det är natten” om hur hon skiljer på författarrollen och modersrollen genom att ha en författarkavaj som hon bara tar på sig vid författarframträdanden. Så oerhört behändigt tänkte jag. Ungefär som en superhjälte som gör sig redo att stå i strålkastarljuset. Fast i detta fall, en författare som är redo att möta sin publik. Sagt och gjort. Jag valde ut några kavajer ur min garderob som enbart skulle bäras i författarsammanhang och hängde dem i ordning. När pressbilderna skulle tas var det bara att kränga på sig en av kavajerna och efter det fortsatte jag bära min superhjältekostym vid mina författaråtaganden och var mycket stolt över att jag hittat ett sätt att urskilja författaren från morgonrocksmamman.

Men så hände någonting. En av kavajerna började plötsligt dyka upp på mitt jobb, och när vi gick ut för att äta hela familjen fann jag till min förvåning mig själv sittandes i min kavaj med min tvååriga son i knät och med fickorna fulla av triceratops. Gränserna började suddas ut vilket inte var ett resultat av att jag desperat ville påminna mig själv att jag också är författare, utan för att kavajerna var de enda klädesplagg som inte låg i tvättkorgen.

Kan man verkligen vara en produktiv författare genom småbarnsåren har jag frågat mig själv många gånger under året. Enligt mitt Instagramflöde kan man det. Jag pådyvlas massor av bilder på glada pappor och mammor som skriver när barnen sover eller leker. Bilderna skaver i mig för jag kan inte känna igen mig och genast får jag dåligt samvete för att jag inte hinner skriva så mycket som jag vill. För när jag leker med min son vill jag vara närvarande, och när han sover är jag oftast för trött för att få ur mig någonting eftersom jag ska jobba dagen efter. I en önskevärld hade jag klagat på min man, men han ger mig all skrivtid jag vill ha och om han kunde skulle han vara hemmapappa på heltid. Så varifrån kommer skrivstressen ifrån?

Har det kanske någonting att göra med det manliga respektive kvinnliga författarskapet? Många av mina författarkollegor på sociala medier som lägger ut skrivrelaterade bilder under småbarnsåren är faktiskt pappor. Virginia Woolf sa redan 1931 att ”de som blev betydande romanförfattare i England under 1800-talet var kvinnor som inte hade barn.” Men idag är det väl annorlunda, man ska inte behöva välja tänker jag. Kanske har det ändå inte så mycket med kön att göra utan mer med klass? Att få barn innebär ändrade prioriteringar och fokus skiftas till att alltid se till att det finns mat på bordet för familjen. Det är naturligt att skrivandet får stå tillbaka. Mer priviligierade författare kanske har råd att frigöra skrivtid i större utsträckning medan många andra får slita för att hinna med barn, hem och jobb?

När Stephen King, som alltid varit produktiv i sitt författarskap, skrev sin debutroman ”Carrie” bodde han i en liten trailer med fru och barn. När han i en intervju fick frågan hur han hade tid till skrivandet samtidigt som han jobbade på det lokala tvätteriet och tog hand om sina tre små barn, svarade han: ”jag satte dem framför tv:n när jag skrev, den lille fick sitta i sin lekhage och titta”.

Jag tänker att det nog finns många pappor där ute som är som jag, som inte heller får tid till skrivandet under småbarnsåren. För att inte tala om alla ensamstående mammor. Men de syns inte för de lägger inte ut bild eller text och beklagar sig över detta i sociala medier. Att sakna något innebär också att man insett hur livsviktigt det är för en. Min son har mitt hjärta och själ men skrivandet är min luft. Samtidigt som jag tänker detta går jag förbi en vägg i vår stad med barnvagnen framför mig där en gatukonstnär sprayat med stora svarta bokstäver: Mammor är superhjältar för att de måste. Kanske, tänker jag, är kavajerna ändå överflödiga.

Hitta Therése!
Instagram >> sandskrifter
Mejl>> [email protected]​

Annica Östlund är född 1974 i Sandviken, där hon fortfarande bor och arbetar som Business Controller på stadens stora stålindustri. Att det skulle bli ekonomi var inte helt solklart då just skrivandet och läsandet upptagit en större del av hennes liv. Men matte föll sig naturligt och företagsekonomi helt logiskt, och där började den resan. Samtidigt som studierna på CVL och högskola, utökades familjen med tre söner. Att läsa och skriva hamnade i skymundan och först i januari i år återupptogs drömmen.
​

Jag tror det är många som känner igen sig i att fastna i hamsterhjulet, att fortsätta springa för glatta livet bara för att. Oavsett vad livet bjudit på har jag fortsatt att springa, så kastades jag av, blev sjukskriven men rätt så snart var jag tillbaka i hjulet. Inte ens den andra sjukskrivningen blev en tillräckligt stor röd flagga. Men någonstans såddes ett långsamt groende frö, som efter lång väntan började kika upp ur jorden och sända mig små signaler. För första gången började jag ta min hälsa på riktigt allvar, en resa som fortfarande pågår och som till min stora glädje fick mig att skriva de där första orden i ett tomt Word-dokument.

Strax före jul började den första tanken poppa upp, kanske skulle jag skriva ner alla de där historierna som höll mig vaken om nätterna. Från början var det en spännande historia som hela tiden återkom, sedan dök det upp en till idé och sedan ytterligare en. Ja, ni förstår. Men den 20 januari 2024 gjorde jag slag i saken. Ett webbinarium om skrivandet pushade mig att ta det sista steget, att våga börja, samt att berätta för andra om mitt skrivande. Eld och lågor startade jag ett Instagramkonto och öppnade upp ett tomt ark i Word, som blev till flera allt eftersom jag tankade min hjärna på berättelser. Sex manus ligger nu i mitt moln och väntar på att bli skrivna, eller numera sju för i somras kom en ny idé. Min sömn är betydligt bättre då det är lite mindre aktivitet där uppe om nätterna.

I alla år har jag drömt om att skriva deckare, men både mitt eget liv och omvärldsläget har fått mig att tänka om. Jag behöver inte mer ondska, elände och tråkigheter, jag behöver grotta ner mig i kärlek, omtanke och medmänsklighet. Så det manus jag först började skriva är en feelgood i tre delar, den utspelar sig i min barndomsby och det första utkastet var väldigt sockersött och gulligt. Men ju mer jag gått ner i djupet på mina karaktärer dyker jobbiga händelser i deras liv upp. Händelser skrivna direkt från mitt liv och hjärta. Att skriva är en del i min läkprocess och spridandet av kunskap gällande psykisk ohälsa är något jag brinner för. Manuset är en feelgood med en stor portion mörker men med ett lyckligt slut, för annars hade det väl inte varit en feelgood =)

Att flödesskriva är min grej, orden flyter fritt rakt ut på pappret, att komma till avslut är desto svårare. Mitt första utkast låg på 83 tusen ord, efter redigeringsrunda två hade det utökats med 20 tusen ord och nu, mitt i runda fyra, har hälften av denna ökning arbetats bort. Målet är att landa strax över där jag började min redigering. Jag har helt ärligt ingen aning om vad jag pysslar med, men jag ÄLSKAR varje stund. Jag har nappat på alla gratiswebbinarium och lektörsanalyser och sakta men säkert snappat upp ett och annat. Innan sommaren beslutade jag att unna mig en skrivarkurs och går just nu en romankurs, det känner jag att jag är värd.

Den här resan har bjudit mig på så mycket glädje, tillfredställelse och möten med så många helt fantastiska människor. Jag har en lång resa kvar till att må bättre i min utmattning, men skrivandet läker mig sakta bit för bit. I december fyller jag 50 år, lagom till dess hoppas jag att del 1 i min serie om Morfarshagen ska kunna landa i lektörens knä. Då tänker jag unna mig en välförtjänt vila från del 1 och skriva vidare på fortsättningen, vars råmanus i somras nådde 40 tusen ord. I somras kom jag även en bra bit på mitt senaste projekt som går under arbetsnamnet Manus 7 … Ibland är fantasin inte bättre än så.

Går du och bär på en dröm om att skriva? Våga ta steget! Om hamsterhjulet för stunden snurrar för fort, vilket det lätt kan göra mitt i karriären och småbarnslivet, stolpa i alla fall ner dina tankar i ett dokument. Öppna dem ibland, bara för att läsa det du skrivit eller kanske skriva ner några rader till. När tiden är mogen kommer orden att flöda. Jag hejar på dig! Och hoppas din skrivresa ska bli lika njutbar som min.

Hitta Annica!
Instagram >> annicaostlund_forfattare
Blogg >> Det grå huset på kullen

Författaren heter Mikael Lejdeby, bor i Solna utanför Stockholm och blir nybliven pensionär i september 2024. Äntligen kan jag börja skriva på heltid, som jag längtat. Under de senaste fem åren har jag skrivit på min trilogi om vargpojken Airikr som levde för 5,000 år sedan i norra Europa. Första boken är färdig till 2/3.
​

​Mitt skrivande har varit en lång resa. Jag skrev torrt och fattigt i början. Fanns inte mycket liv i texten, mest fakta. Mitt stora problem under skrivandets resa har alltid varit gestaltning och miljö. Det har utvecklats under de senaste fem åren. Långsamt men allt bättre med tiden. Någon tanke på målgruppen har jag inte haft. Jag skriver en bok jag själv skulle vilja läsa. Det var först när jag skickade mitt manus till lektör som jag förstod vad jag skrev. Hon tyckte boken var en bok för 9–12 år eller 12–15 år. Att jag skriver så beror nog på att jag älskar sagor och gamla myter.
 
Jag har en förmåga att fastna i researchen, därför att jag tycker det är intressant och lärorikt att lära mig om den tid jag ska skriva om. Hittar alltid nya saker och nya grepp att använda i texten. I skrivandet har jag använt mig av Word. Ett dokument för varje kapitel jag kommer på. Vet inte hur många kapitel jag dumpat i en mapp? Dessa dokument har kastats fram och tillbaka i bokens ordning och skrivits om minst 50 gånger per dokument.
 
Synopsis började jag skriva när jag fick ett hum om vad boken skulle handla om. I ett sent skede av boken upptäckte jag ett nytt slut. Det ledde till att jag var tvungen att skriva om både första och sista kapitlet.
 
Struktur har jag svårt för, eftersom jag kommer på nya scener hela tiden som jag lägger till och lägger till. Det är först när jag har ett överflöd av scener och kan börja sålla som jag upptäcker strukturen.
 
Jag har använt hjältens resa som modell för min bok. Den passar in naturligt eftersom huvudpersonen Airikr är i målbrottet när boken börjar. Första boken handlar om hans resa in i den tidens vuxenvärld som han befinner sig i. Hur han genomgår traumatiska initiationer för att bli en vuxen krigare. Förr var det viktigt att tonåringen fick ett trauma av initiationen. För efter den skulle det inte finnas någon tvekan om att pojken blivit vuxen. Flickans trauma är den första menstruationen. Det är typiskt att den manliga initiationen (ofta blodiga) skapats för att efterlikna den kvinnliga menstruationen. Kvinnan är originalet.
 
I mitt skrivande tänker jag i scener. Jag skriver ständigt ned nya scener och även idéer till noveller. Fantasi har jag ingen brist på, däremot brist på tid att förverkliga alla mina uppslag. När jag skriver drömmer jag mig bort i en annan värld. Jag befinner mig i skogen, i grottan, på isen, bland kor som betar m.m.
 
Jag skriver fantasy som har historisk anknytning. Det jag personligen saknar i mycket fantasy är religionsutövning. Då menar jag inte präster eller schamaner, utan den vardagliga religionsutövningen som karaktärerna utför under en vanlig dag i deras liv. Jag har försökt att införa detta i min bok. De ber till olika gudar i olika situationer under vardagen. De monoteistiska religionerna har funnits under en kort tid av människans historia. Under den största delen av människans historia har världen varit andlig och det har funnits många gudar.
 
När jag ser på min bokhylla inser jag att när det gäller fantasy/scifi-romaner är alla mina tre favoritförfattare kvinnor: Ursula K. Le Guin, Nnedi Okorafor och Nahoko Uehashi.
 
Nu när jag blivit pensionär ska jag skriva klart min trilogi om vargpojken Airikrs väg till en fullvärdig krigare, en varulv.

Emma Kanckos är finlandssvensk och bosatt i Jakobstad. I höst utges hennes debutdiktsamling De jordbundna på rikssvenska Vendels förlag.

Jag trodde verkligen att jag hade något speciellt. Jag kände det i hjärtat, i själen. Bekräftelsen hade jag ju fått från andra – andra pris i Arvid Mörne-tävlingen, ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen, ett år på Författarskolan med Monika Fagerholm och Mia Franck vid Västra Nylands folkhögskola, stipendier som rasslade in och uppmuntran från alla håll. Ändå, eller kanske på grund av det här, gjorde refuseringarna så ont att jag övervägde att sluta skriva.

Det är väl rätt vanligt, egentligen? Att ge upp när refuseringarna dimper ner i inkorgen?

Men det här kändes annorlunda. Jag hade skrivit en diktsamling som jag bara visste hörde hemma i någons bokhylla. Jag trodde på mina ord mer än jag trodde på något annat. Så varför såg inte förlagen diktsamlingens potential?

Min debutdiktsamling är nischad. Det vet jag nu. Jag ser problematiken: Inte nog med att jag skriver poesi, så skriver jag också science fiction. Rymdpoesi, spekulativ lyrik, ett dystopiskt diktepos … Det är inte alla som klarar av att ge ut en sådan bok, och det är ju det som är en av förlagens viktigaste uppgifter: att ge ut böcker. Med en så nischad bok med två olika genrer är det som att jag försöker sitta på två stolar samtidigt.

Som om det här inte var nog så är jag dessutom finlandssvensk. Finlandssvensk science fiction är redan en smal genre, men finlandssvensk science fiction-poesi? Kanske kan man till och med kategorisera det som finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna?

Kanske är det för många kategorier att hålla reda på? Det verkade ju som att en del förlag tyckte det. Därför mitt manus låg i skrivbordslådan i flera månader efter refuseringarna. Jag hade tänkt ge upp. Men en skrivkompis manade mig att skicka in till svenska förlag. Tanken var skrämmande. Vad skulle jag ha att göra i Sverige? Jag kunde ju ingenting om bokmarknaden där. Jag är finlandssvensk, jag drömde om ett finlandssvenskt förlag …

Men något hände. Kanske var det universum som lyckades ruska om mig och ge manuset en chans till. Kanske var det graviditetsdepressionen som gjorde mig både sorgsen över att mitt författarskap tog slut innan det ens börjat och lite av en galenpanna som tänkte ”YOLO, det värsta som kan hända är att det kommer fler refuseringar”.

Ni som läser fattar ju att det slutade lyckligt. Vendels förlag – ett litet traditionellt förlag som ger ut poesi, essäistik och dramatik – nappade på mitt nischade manus. Ja, de var till och med ivriga att ge ut min bok. Det visade sig nämligen att flera som jobbade på förlaget hade en förkärlek till – just det! – science fiction. Ibland är det svårt att inte tro på ödet. Tajmingen för manuset blev 100 % rätt.

Och i stället för att försöka sitta på två stolar hade folket på Vendels en annan syn på min bok. De tyckte inte att det handlade om en ytterst smal marknad, utan att boken hade två marknader. Istället för att försöka sitta på två stolar kände jag hur jag plötsligt kunde ställa mig upp – och stå med en fot på vardera stol.

Man ser rätt långt då man ställer sig upp. Ännu längre när man står på en stol. Det känns som en bra metafor för var jag är just nu i mitt skrivande. Som att jag verkligen kan omfamna mina nischer och se det som fördelar. Jag är stolt över det jag skapat och är otroligt glad att det blir en publicerad bok. Den kommer i mitten/slutet av oktober och jag är både förväntansfull och ivrig.

Jag har skrivit en bok som jag själv skulle älska att läsa (och jag hade nog blivit avundsjuk på författaren om det inte varit så att jag är författaren), och det är säkert mitt bästa tips: att skriva det man själv vill läsa. Att skriva ens egen favoritbok, oberoende hur nischat det blir:

Finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna och utgiven i Sverige – Absolut! Det kommer bli så bra!

Nu ska jag fortsätta att skriva på nästa diktsamling med rymdpoesi.

​Allt gott,
Emma

Jag heter Anette Althén och är 58 år. Jag är född och uppvuxen i Jämshög i Blekinge, men bor i Linköping och tillbringar somrarna i Värmland. Jag arbetar som lärare på Anders Ljungstedts Gymnasium och jag har även skrivit ett antal läromedel i sfi och svenska som andraspråk. I maj 2024 gav jag ut romanen “Flyg fjäril, flyg” tillsammans med min medförfattare Reza Mousavi.
​

När jag en kall februaridag 2016 kliver in i mitt klassrum på Anders Ljungstedts Gymnasium i Linköping för att möta en grupp nyanlända tonåringar, har jag ingen aning om att jag åtta år senare ska ge ut en roman tillsammans med en av eleverna. Jag vet inte heller att mina frågor kring barndomen och uppväxten som skvalpar omkring inom mig, ska komma upp till ytan med hjälp av en annan persons berättelse.
​
I klassrummet sitter en afghansk pojke som heter Reza. Han har precis kommit till Sverige och kan bara några ord svenska. Han är född och uppvuxen i en flyktingförläggning i Iran, dit hans föräldrar kom innan han föddes. Nu har han tagit sig hela vägen till Sverige, eftersom viljan att få leva fritt, på egna villkor, är så stark att han lämnat allt.

Efter fem veckors kartläggning ska klassen splittras och eleverna flyttas till andra gymnasieskolor för fortsatt undervisning. Reza vill hålla kontakt med sin första lärare, vilket inte alls är ovanligt. Flera gånger kommer han tillbaka på besök och jag märker att han har behov av att prata med en vuxen. Eftersom han inte längre är min elev, bjuder jag hem honom till min familj.
​
När han berättar om sin barndom i en miljö där hedern är viktig, där han inte fått bestämma över sitt eget liv, där han inte fått svar på varför vissa saker är tillåtna och andra förbjudna, men att han måste följa reglerna för att vara en god muslim och så småningom komma till paradiset, väller frågorna kring min egen uppväxt upp.

Jag föds 1966 i en familj som tillhör Betelförsamlingen i Olofström i Blekinge. Mina föräldrar är aktiva medlemmar och jag och mina två äldre bröder får lära oss hur man ska leva efter den kristna läran. I söndagsskolan får vi veta att man ska be Jesus om förlåtelse för sina synder så att man får följa med till himlen på den yttersta dagen. Vi får klart för oss att dans, kortspel och andra nöjen är syndiga aktiviteter. Varför får vi inte svar på.

När jag är i 25-årsåldern väljer jag, efter en dramatisk konflikt med kyrkans pastor, att lämna församlingen och livet som kristen, men det ska alltså dröja ända tills Reza ställer sina frågor om sin uppväxt innan jag helt kan känna mig fri.

Efter många långa samtal om barndomen, uppväxten, livet, och om vad det innebär att vara människa, börjar vi fundera på att skriva en bok. Först skojar vi om det. Sedan gör vi det. Under skrivprocessen funderar vi över våra föräldrars livsval. Speciellt våra mammors. Hur var deras liv? Varför blev deras liv som de blev? Hur tänkte de i sina livsval? Eller hade de inte någon möjlighet att välja väg?

De frågorna får vi tyvärr aldrig riktigt svar på, då våra mammor inte längre finns i livet. Det vi  kan göra är att spekulera och fantisera. En sak som vi båda är helt övertygade om, är att våra föräldrar valde den väg de trodde var bäst för oss barn. Men vi ville något annat med våra liv.
​
Så lika vi är vi människor. Trots att vi till synes är så olika. Vi längtar efter att få leva det liv vi själva önskar. Att få flyga fritt.
​

HItta Anette!
Facebook >> Althén Lär
Instagram >> althenlar

Om författaren Christina Henricson: Linköpingsbo sedan 2008. Student dagtid, författare övrig tid. Nervös väntan inför boksläppet den 25 juni. Håller tankarna sysselsatta med redigering av barnboksmanuset Sagan om älvklockan. Även aktuell som medförfattare i Write together 2023.

Vi är på jorden en försvinnande kort stund. Ur ett fågelperspektiv ter sig våra ursäkter futtiga för att inte göra det vi längtar efter. Häromveckan stod jag i det gamla vattentornet i Linköping och såg ut över staden. Den blå himlen välvde sig över hustaken och jag kunde se långt, ända till sjön Roxen och skogen bortanför. Människorna på gatorna såg små ut, upptagna av sina liv. Då slog det mig: vi är som små kryp, sysselsatta med att leva.
 
Vi har fötts till våra liv här på jorden. Det är ett under att var och en av oss alls finns. Det är ett ännu större mirakel att just du bär på historier som du vill få ut i världen. Det är därför viktigt att hålla det enkelt för att de här berättelserna ska få en chans att komma ut i världen.
 
Otroligt många människor önskar att de hade modet och disciplinen och framförallt tiden att skriva de här berättelserna som skvalpar omkring i deras inre. Problemet är att de flesta låter sig luras av ursäkten ”jag har inte tid”.  Men då ska jag upplysa dig om något. Alla. Precis alla har 24 timmar att förfoga över. Inga undantag. Och det som är avgörande för de som faktiskt får sina berättelser skrivna, det är hur de väljer att disponera sina 24 timmar. Det är alltså upp till dig hur du prioriterar.

Om du tycker att du har för lite tid, ge dig ut på skattjakt. Betrakta ditt liv utifrån. När på dygnet såsar du på sociala medier? Skulle du kunna använda någon av de stunderna till att skriva istället? När på dygnet slökollar du TV när du egentligen skulle kunna skriva istället?

När jag talar om skattjakt, då menar jag att hitta de där stunderna av dötid (slösurfartid?). Förvandla dötiden i ditt liv till (magisk) skrivtid. Och det är det som är skatten. Jag sätter magisk i parantes för de är inte alltid just det. Blir de magiska så grattis till dig. Men det är inte målet med skrivstunderna. Målet är att du får ur dig text regelbundet. Punkt. Och nu menar jag inte att du ska ha med dig laptopen överallt. Det räcker med mobilen. Eller anteckningsboken, om du föredrar det.

Då kommer vi till nästa uppgift. Bryt ner din berättelse i små, små steg. Tipset för att komma vidare med berättelsen är att bryta ner den i så löjligt små enheter så du känner: ”Men det här fixar jag. Ska jag bara skriva en mening om dagen? Är det allt?". Med den här inställningen blir det enkelt. Om du gillar att använda en tracker – perfekt! Tillfredsställelsen av att bocka av en mening per dag i kalendern är magisk. Efter en månad har du skrivit minst trettioen meningar. Med små, regelbundna steg kommer du se att de bildar en berättelse. Det är häpnadsväckande.

När funkar det för dig att skriva? Vi pratar inte om en halvtimme, utan om fem till femton minuter. Du kan åstadkomma mycket på den stunden.  Tricket är att ha stora drag av stommen i berättelsen klar för dig; början, mitt, slut, och sen skriver du på någon scen som pockar på. Och det måste inte vara perfekt. Det ska inte vara perfekt. Tvärtom. Det viktiga är att du skriver, inte kvaliteten på det.

Få fatt i dina döstunder, de är en viktig pusselbit och en av nycklarna till att få din berättelse skriven. Ge inte upp utan ge dig istället ut på skattjakt i ditt eget liv. När jag skriver det här är det mindre än en månad till min barnbok Simons äventyr släpps som pappersbok. Om jag längtar? Ja. Om jag fick kämpa med att få färdigt boken? Eh … ja. Slösurfa är en väldigt lockande undanflykt. Det som fick mig att prioritera var insikten att när jag ligger inför döden, då vill jag inte ångra att jag inte ens försökte skriva. Jag vill inte tänka tillbaka på ett liv med näsan i mobilen.
​

Hitta Christina!
​Hemsida >> https://christinasharmoni.blogspot.com/
Instagram >> https://www.instagram.com/christina_henricson_author
Länkträd >> https://linktr.ee/christina_henricson_author

Det finns mycket svensk fantasy, och med det menar jag fantasy skriven på svenska, alltså inte översatt. Men den är svår att hitta.

Hur gör du om du vill hitta något i dagens läge? Du googlar.
​
Om du googlar på svensk fantasy så får du upp lite blandade träffar. Några artiklar, några förlag som ger ut fantasy, och ganska högt upp får du länkar till Bokus och Adlibris. 

Klickar du på Bokus-länken i din sökning får du upp deras böcker som är sorterade under Skönlitteratur > Fantasy och taggade #svenska, vilket betyder att språket i boken är svenska, men det säger inget om bokens originalspråk. Majoriteten av böckerna som listas har andra språk än svenska som originalspråk. Samma sak gäller hos Adlibris. Det finns ingen möjlighet att sortera böcker på ursprungsspråk.

Liknande resultat ger sökningar inne hos de olika ljudbokstjänsterna. Det går att få fram fantasy på språket svenska, men inte specifikt skriven på svenska. Hos storytel finns en tagg #nordiskfantasy men den innehåller väldigt lite. 

På det hela taget är det huvudsakligen så att svensk fantasy, alltså fantasy skriven av svenskspråkiga författare, hittar du bara om du redan vet vad du letar efter. Du behöver känna till författaren eller bokens titel, annars måste du scrolla igenom långa resultatlistor för att hitta det som göms där. 

Så vad gör det för skillnad för läsaren då? Räcker det inte att de hittar något att läsa? Är det inte protektionistiskt att vilja att de ska hitta böcker av svenskspråkiga författare? 

Tja, det kan man förstås tycka. Man kan också tycka att det är synd att de ska missa så många böcker. Och att det faktiskt är märkligt att importera så mycket utländsk litteratur när det skrivs så mycket på svenska.

När du gör en sökning på Adlibris, Storytel eller något av de andra ställena ovan, så rankas böckerna oftast utifrån popularitet. Popularitet utgår från hur många som läser, lyssnar eller söker efter. Det i sin tur utgår från tidigare synlighet. En bok som redan är välkänd utomlands blir lättare synlig även i Sverige. 

Det är lättare att leta efter något du hört talas om. Och det är också lättare att sälja in något som mottagaren redan har hört talas om. 

Men för den som faktiskt skulle vilja upptäcka svenskskriven fantasy, så finns det faktiskt en liten sak som skulle göra skillnad: om kategorin alls fanns.

Tänk om nätbokhandlarna och bokstreamingtjänsterna erbjöd möjligheten att filtrera på originalspråk! Ja, eller hur de nu vill uttrycka det. Vilken möjlighet att lyfta fram svenska författare! Vilken möjlighet för läsare att upptäcka böcker de aldrig hade hittat annars!

Det finns förstås andra bra effekter. Ibland kan man ju faktiskt vilja hitta författare från något specifikt annat land. För att man vill se om det finns likheter eller skillnader, för att man ska besöka ett visst land, eller bara för att man är nyfiken i största allmänhet. Att läsa är ju som bekant att resa – och det gäller även för den som läser fantasy.

Vad tror ni, skulle vi kunna få "jättarna" – nätbokhandlarna och streamingtjänsterna – att också se poängen med att lyfta fram, eller åtminstone kategorisera, "originalspråk: svenska"?
​

​
​Hitta Sanne!
Hemsida>> www.elsinorien.se
Facebook >> https://www.facebook.com/forfattarSanne
Instagram >> https://www.instagram.com/forfattarsanne/
Tiktok >> https://www.tiktok.com/@forfattarsanne
Youtube >> https://www.youtube.com/@forfattarsanne 
Goodreads >> https://www.goodreads.com/author/show/21198403.Sanne_berg 

Jag heter Camilla Karlsson och bor i de småländska skogarna tillsammans med min sambo, våra döttrar, 3 hundar och 2 katter. Till vardags jobbar jag som busschaufför där jag kör mestadels barn. Utöver att skriva och umgås med familjen gillar jag att träna och skjuta luftgevär.

Den 25.01.2024 debuterade jag med min ungdomsdeckare Mollys Mysterier – Piren och en dröm som jag har haft sedan barnsben gick i uppfylles.

Att bli författare är något som har funnits som en dröm hos mig ända sedan jag var yngre men som så många gånger kommer livet emellan, vilket resulterar i att man slutar skriva. Jag tog upp mitt skrivande när jag gick mammaledig med min äldsta dotter men det jag skrev på då är inte samma som manuset som blev en bok. Mitt manus som är publicerat är inspirerat av mina döttrar. De hade en idé om vad jag skulle skriva om men resultatet blev något helt annat för mitt manus ändrades och utvecklades under resans gång.

Resan från att ha börjat skriva mitt manus till att det blev en färdig bok tog tid. Det fanns alltid något annat som kom emellan och därmed tillät jag mig aldrig att ta tid till skrivandet men när pandemin slog till och alla sociala tillställningar ställdes in passade jag på att söka efter digitala skrivarkurser att gå. Det här blev min vändpunkt och för att kunna komma ihåg allt man lärde sig fick jag se till så att skrivandet fick den tiden som behövdes. Efter att ha gått första kursen kände jag glädje och inspiration men samtidigt kom rädslan och osäkerheten krypande. Var det jag skrev verkligen tillräckligt bra eller inbillar jag mig bara det hela? Jag fortsatte med nästa kurs och kände att självförtroendet ökade lite och efter ytterligare en kurs var jag ivrig att fortsätta och ge min dröm en chans. Om inte annat ville jag känna att jag kom i mål med att ha skrivit klart manuset.

Under dessa kurser träffade jag människor som alla gillade att skriva men kanske hade lite olika slutmål men under en av kurserna var det en som frågade om några ville vara med på en utmaning som heter novemberutmaningen. Den innebar att man skulle skriva ett visst antal ord per dag i 30 dagar, om jag inte minns fel. Vi blev till slut fem som antog den här utmaningen och även om det gick lite sådär med skrivuppgiften blev vi vänner och fortsätter än idag att prata med varandra. Det bästa med vår grupp är att vi alltid finns där för varandra, oavsett vad det gäller. Vi stöttar varandra, peppar och ger råd men vi läser även varandras texter och den feedbacken är verkligen guld värd. Att någon med nya ögon kan titta på ens text och se om det fungerar, om det saknas något någonstans eller om det helt enkelt inte ens fungerar är så fantastiskt. Att vi nu också är utgivna allihop är otroligt roligt.

Den lärdomen jag tar med mig av det här i resten av mitt liv är att om man inte vågar försöka så är risken stor att man inte kommer att förverkliga sina drömmar heller. I mitt fall blev kursen det bästa valet jag har gjort och det gav mig den knuffen som jag behövde för att komma i gång och verkligen ge det en chans. Nu är jag en utgiven författare och min dröm har gått i uppfyllelse så nu går vi vidare med nästa dröm, att fortsätta skriva böcker och har roligt under resans gång.

Jag ska inte heller glömma allt stöd jag har fått från min sambo och mina döttrar. De ha alltid pushat mig, lyssnat och hjälpt mig framåt när jag ha kommit till ett stopp och inte kunnat ta mig vidare.

​Jag har hört råden så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har också själv, i viss mån, upprepat dem i sammanhang där skrivtips har efterfrågats. Har jag följt dessa råd själv? Nej, jag har nog brutit mot varje regel som finns där ute. Gått min egen väg.

Råd: Skriv synopsis, det är superviktigt!
Jag: I början försökte jag, men det blev bara pannkaka av allt och det gjorde att jag fastnade i skrivprocessen. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att ha klart ett par tre punkter (starten, slutet och själva premissen för storyn), som jag bara hade i huvudet. Resten fick bli en resa, även för mig.

Råd: Show don't tell.
Jag: Det mesta av skrivandet hos mig sker på känsla (och av lust). Det sätt jag väljer att skriva på är intuitivt och händer bara. Det jag kan efter många kurser och annan skrivrelaterad erfarenhet sitter i ryggmärgen. Jag tänker inte för mycket. Skulle jag göra det så skulle min övertänkande hjärna ta över och resultatet skulle bli en tom skärm utan ord. Alltså kan det också vara så att jag ibland bryter mot denna och andra ”skrivregler”. För att jag tycker att det passar där och då (först när du kan hantverket och dess ”regler” kan du också bryta mot dem).

Råd: Du måste veta allt om dina karaktärer innan du sätter dig ner och skriver!
Jag: Lär känna dem under skrivandets gång (att själv överraskas av det som sker är ljuvligt). Det bästa och härligaste som finns är när karaktärerna tar över och deras energi rinner ut genom mina fingrar över tangentbordet så att det glöder om det. Naturligtvis är det bra att veta en del om karaktärerna innan du börjar, men du behöver inte ha alla svaren. Om detta hade krävts tror jag att färre böcker hade blivit till.

Råd: Skriv inte i en för ”smal” genre eller för nischat.
Jag: Skriv det du själv vill läsa och går igång på! Om inte du är passionerad inför det du skapar kan du inte heller fånga en potentiell publik. Att bara tänka säljmässigt, exempelvis ”vilken genre är störst” eller liknande, kommer dock till sist att stjälpa mer än att hjälpa. Äkthet märks. Har läst många erotiska berättelser där det tydligt går att se att författaren skriver för att hamna på listorna eller styrs för mycket av det man tror ”går hem”. Det blir inte bra och sänker också kvaliteten för just den genren.

Råd: Arbeta med skrivandet många timmar varje dag, som ett ”brödjobb”.
Jag: I och med att jag har kroniska sjukdomar som begränsar mig har jag inte oändligt med tid utan får anpassa skrivandet till när ”kroppen tillåter”. Det blir inte 7-16 varje dag, om man säger så. Gör det som fungerar för dig. Viktigast är att du skriver.

Råd: Producera! Producera! Producera!
Jag: Var och en får välja sin väg men jag tror mer på kvalitet än kvantitet. Naturligtvis vill jag leva på skrivandet och ett sätt är att få ut många titlar. Jag tänker dock att inget kommer att ske över en natt. Det tar tid att bygga upp ett författarskap. Viktigast för mig är alltså inte hur många titlar per år jag får ur mig utan att jag utvecklas som författare och att jag får fortsätta göra det jag älskar och brinner för. Jag råkar tro att det finns många sätt att få göra just det utan att vara en maskin.

Finns det några råd jag följer? Inte slaviskt så att jag alltid gör på ett eller annat sätt, men en sak som jag brukar göra är att vägra mig själv att skriva när jag som mest vill det. Ett bra sätt för att öka glöden och takten är just att stå och varva något dygn innan man startar. Något annat som jag upptäckt är att vara sann mitt ”varför jag skriver” när jag exempelvis tvivlar. Om jag bara minns och håller fast vid mitt varför så hamnar jag rätt på skrivandets väg …

Att skriva har alltid kommit naturligt för mig. Som barn hittade jag på egna berättelser och frågade mina lärare om det var okej att jag skrev extra uppsatser i mitt skolhäfte (som tur var det mer än okej). När jag nyligen besökte mitt barndomshem i Nagu fann jag boken “De fyra portarna” av Yvonne Hoffman i mitt rum. Inuti fanns ett kort som gratulerade mig till att vara en av 20 vinnare i Marthaförbundets uppsatstävling. Temat var “Min bästa fiskehistoria” och hela 555 bidrag från svenskspråkiga barn i lågstadieåldern hade skickats in. Tyvärr har jag inget minne av själva berättelsen och inte vet jag om den ligger sparad i någon vrå heller, men det jag minns är den stolthet vinsten gav mig. Det var där och då drömmen om att bli författare fick fotfäste.

Åren gick men drömmen försvann. Jag skrev en novell i högstadiet som jag minns att jag var väldigt stolt över, men efter det har jag inga minnen av något som har med skrivandet att göra. Vart drömmen och stoltheten tog vägen har jag ingen aning om. Dog den i virrvarret av påtryckningar och förväntningar utifrån? Eller var det jag själv som fick drömmen att begå självmord tack vare min låga självkänsla?

Efter gymnasiet fick jag studieplats i Österbotten. Jag utbildade mig till barnträdgårdslärare samt speciallärare och jobbade därefter inom småbarnspedagogiken i cirka 10 år. Att jobba med barn är härligt, men trots att jag trivdes kändes det som att något fattades. Något jag borde göra för att fylla ett kreativt hål inom mig. Vad det var hade jag dock ingen aning om och jakten på att finna det jag sökte fick ångesten att återigen växa sig stark. Jag kände mig malplacerad och fel, samtidigt som jag inte kunde lägga fingret på vad det var jag sökte. Det var då tragedin slog till.

Efter fyra lyckliga år med min sambo var det dags att gifta oss. I februari år 2018 gifte vi oss och ett par månader därefter blev jag gravid. Vi var lyckliga. I december samma år fick vårt liv dock en abrupt vändning. Min dotter Luna dog i magen dagen innan beräknat datum. Jag gick i kras. Att vara moderskapsledig utan ett barn i tre månader kändes både ensamt och fel. Att gå tillbaka till att jobba med barn efter att själv ha förlorat sitt eget var dock påfrestande och ångesten växte sig större och större. Efter en längre sjukskrivning blev jag gravid igen. Det var exakt ett år efter Lunas död. Mitt jobb skavde, coronapandemin tog fart och jag räknade dagarna tills jag skulle få vara moderskapsledig. I augusti 2020 då jag fick en nyfödd liten Stella i mina armar kände jag att det var dags för en förändring, både för hennes och för min egen skull. Jag såg chansen och sökte in till studier i medier och kommunikation vid Åbo Akademi och kom in. Det var dags för en ny era. Under studietiden fick jag chansen att arbeta som journalist. Jag kände att jag äntligen hittat hem. Det var även då författardrömmen började växa sig till liv igen. Jag började även att njuta av att läsa böcker, något som jag inte klarat av att göra på många många år.

Orsaken till att jag berättar om min förlorade och återfunna barndomsdröm är enkel. Jag vet hur otroligt svårt det kan vara att våga se vad som finns bakom den dörr du alltid velat öppna, speciellt om du har en trygg grund att stå på. Men jag vet också hur viktigt det kan vara för det egna måendet att våga. Hela livet har jag levt med en kreativ ådra som inte vetat vilken väg den ska ta. Jag har jagat något som hela tiden funnits inom mig själv.

Trots att jag ibland kan känna att jag har slösat bort min tid, mitt liv, så har jag samtidigt ingen aning om vem jag skulle vara som skribent om jag inte levt det liv jag levt. Jag vet faktiskt inte om jag ännu hade vågat öppna dörren till mina författardrömmar om inte det vore för mina två döttrar. Kanske hade jag fortsättningsvis jagat i blindo. Men nu är det slut med att titta i backspegeln och se dåtidens monster. Nu gäller det istället att enbart blicka framåt. För vem vet vad framtiden för med sig, vem vet vart drömmar kan leda. Det gäller bara att våga ta steget. Om du inte vill göra det ensam, så låt oss göra det tillsammans.
​

Hitta Isa!
Instagram >> www.instagram.com/isamuotio

Jag heter Maria Arell och bor sedan elva år i Söderhamn, Hälsingland, tillsammans med min familj. Jag kallar mig månskensförfattare eftersom jag skriver vid sidan av mitt heltidsarbete som kundtjänsthandläggare på Jordbruksverket. Jag har deltagit i ett gäng novellantologier och romandebuterade 2022 med Äktenskapspakten på Seraf Förlag. Sedan dess har det kommit två böcker till och min nästa bok, del tre i min Hälsingeromance-serie, Vårkänslor & Skrovmål släpps 30 april.
​

​Vill du skriva en bok men tycker aldrig att du har tid att skriva? Du kanske jobbar heltid, har familj och tiden räcker liksom aldrig till. Följ med på en berättelse hur en stressad småbarnsmamma hittade tiden till att skriva varje dag, och faktiskt få ihop 50 000 ord på en månad! Låter det som click bait? Kanske, men det är faktiskt en helt sann historia om hur jag ändrade mina rutiner och fick min familj med på skrivtåget utan större problem.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag hittar tiden att skriva eftersom jag dessutom har familj (en make, tre barn och tre katter). Det enkla svaret är att jag har valt att prioritera mitt skrivande, eftersom det är viktigt för mig och jag har förklarat det för min familj.

​Jag har skrivit på ett eller annat sedan jag var liten, då tid funnits och utan något egentligt mål. Men efter att jag vunnit en fanfiction-tävling och sedan fått med en novell i en antologi där förlaget ville ha mer texter från mig fick jag mersmak och behövde prioritera mitt skrivande mer. Ändå var det svårt att hitta tiden och fokusen att sätta mig ner att skriva.

2014 hittade jag National Novel Writing Month och tillsammans med det ordkrigen, det vill säga sprintar på tid där man ska skriva så många ord som möjligt. National Novel Writing Month är en skrivutmaning som går ut på att skriva 50 000 ord på en månad, eller 1667 ord per dag. Jag har nått ordmålet alla år förutom det första året. Jag kände att jag hittat rätt. Tävlingsmomentet var perfekt för mig eftersom jag insåg att jag skriver som bäst under press, men det tog ett tag innan jag helt kom in i en rutin som fungerade för både mig och min familj. Som förälder behöver jag dela upp min tid som just förälder och författare. Det tog ett tag innan jag kom på den perfekta rutinen för mig. En timmes skrivtid om dagen fungerade för både mig och min man (och i förlängningen, barnen). Helst skulle den infalla efter nio på kvällen när barnen ändå gått och lagt sig (det här var för ett par år sedan).

Att avsätta en timme för skrivande var lätt, men att skriva i en hel timme är inte så effektivt eftersom jag lätt tappar fokus, eller blir störd av någon som egentligen kan vända sig till sin pappa. Det var då ordkrigen kom in i bilden. En kvart i taget var perfekt för alla. En timme sammanlagt om dagen, varken mer eller mindre. Det är något med tävlingsmomentet i att försöka skriva så mycket som möjligt på tid som triggar igång både fantasin och flowet i mig. Även om jag inte alla gånger fokuserar på antalet ord så vet jag hur många jag skriver på ett ungefär i kvarten (ca 500). Eftersom jag håller mig till en kvart i taget behöver jag bara fokusera i femton minuter. Barnen kan vänta ett par minuter, huset hinner inte brinna ner … Ja, ni fattar. Win-win.

Det har gått så långt att vår nano-skrivgrupp på discord nu kallar det en ”arellsk kvart” när vi pratar om att sprinta i en kvart. Jag vet att andra hellre kör Pomodoro-metoden som går ut på att jobba fokuserat i 25 minuter för att sedan ta fem minuters rast. Alla funkar olika, så det gäller att hitta den
perfekta sprinttiden för dig själv.

Tycker du fortfarande att du inte har tid att skriva? Testa att sätta timern på en kvart och skriv. Det är faktiskt frigörande att bara skriva helt utan att redigera sig själv. Du får lämna perfektionisten utanför rummet, bara. ;)

Till alla som säger att de gärna vill skriva men inte har tiden så säger jag: Om skrivandet är viktigt för dig, varför prioriterar du det inte mer? Istället för att slöscrolla på Instagram eller TikTok, skriv. Välj bort det där avsnittet av teveserien du gillar, och skriv istället. Gå upp en kvart tidigare på morgonen och skriv.

En kvart om dagen är jag relativt säker på att du har. Så vad väntar du på? Sätt och skriv den där kvarten nu! Men viktigaste av allt, hitta det som funkar för dig och din situation.
​

Elin Jäverbrant är 29 år och författare. Hon är bosatt nere i Skåne och när hon inte skriver om dinosaurer, drakar och magiska världar så drömmer hon sig bort i andras. Hon debuterade med sin bok Ruby 2023, en ungdomsbok om dinosaurier. I dagens inlägg tar hon upp ett ämne som många av oss som skriver känner igen oss i. Något som får författare att slita sitt hår och förbanna sig själva.
​

Vi vet att det inte är en dans på rosor att vara författare. Idéerna föds och en glädje sprids inom mig när jag får en ny idé och börjar skriva. Det är nästan som att vara nykär, allt känns bra och texten flyter på. Flitens eld brinner starkt och tangenterna smattrar under mina fingrar. En härlig känsla, inte
sant?

Det är det, tills tvivlet kommer krypandes, texten som jag just har känt mig alldeles pirrig över att få skriva känns skit. Kommer någon vilja läsa den? Kommer ett förlag vilja ha den? Flödet som känts så bra tar helt plötsligt slut. Det är då jag försöker intala mig själv att fortsätta, trots tankarna och tvivlet som snurrar i mitt huvud. Jag försöker fokusera på min värld och mina karaktärer. För jag hade ju blivit nykär, inte sant? Då måste något varit bra med texten jag håller på att skriva.

När en sådan sak händer brukar jag ta en paus från manuset och jobba med ett annat. Så att jag har minst två stycken att jobba med. Ett annat tips är att inte försöka tänka så mycket, jag brukar säga att man ska fulskriva. För skulle det bli en massa strunt i texten går detta enkelt att redigera bort senare. Det är många gånger som jag fastnar på ett ställe för att jag hakar upp mig på en mening eller hur jag beskriver en specifik händelse. Gör inte det, med andra ord skit i det och skriv bara för att texten ska fortsätta att rulla på.

Vad händer sedan då? Manuset blir färdigt och du har överlevt redigeringen utan att slita håret av dig. Då kommer nästa magknip, skicka till förlag ... En mardröm ... Både ja och nej. Jag brukar säga att det värsta du kan få är ett nej. Det är sant, trots det så gör refuseringarna ont att få. För då börjar tankarna att snurra på nytt ... Vad var det som de inte gillade? Vad gjorde jag för fel? Är allt bara skräp?

Och när det där mailet trillar ner i inkorgen att ett förlag faktiskt vill ha manuset. Då kommer det ett rent lyckorus, det var kanske inte skräp man skrivit trots allt. Sedan kommer den där osäkerheten, vi har ett förlag som vill ge ut boken. Men vill du ge ut boken hos just dem? Du kanske fick ett positivt svar från ett hybridförlag? Är manuset lika bra då? Självtvivlet blossar upp ännu en gång. Men vågar man inte satsa så kommer man heller ingenstans, ska man låta självtvivlet ta över kommer dina böcker aldrig få se dagens ljus. Våga tro på dig själv och din historia!

Till sist står du där med en färdig bok i handen och tror att nu kommer allt bli bra. Men det är nu den största rädslan av alla kommer. Nu ska ju folk faktiskt läsa min bok, tänk om de inte tycker att den är bra? Boken skickas till BTJ och du inväntar spänt på att de ska recensera den. All denna väntan och oro. Någon enstaka recension trillar in och du vågar knappt läsa den. Någon är bra och en annan är mindre bra ... Sen kommer den kalla sanningen att BTJ inte vill recensera din bok ... Ett slag i magen. Självtvivlet bara växer och växer, kommer det någonsin att ta slut? Det finns ett enkelt svar på den frågan. NEJ, det kommer aldrig ta slut för den värsta kritikern av dem alla är du själv. Den kommer alltid att finnas där och trycka på dina ömma punkter och försöka fälla krokben för dig. Men det viktigaste av allt är att du aldrig ska sluta tro på dig själv och dina drömmar. För alla kan inte älska alla böcker, jag har själv lärt mig detta. Böcker som jag själv älskar tycker andra är rent skit. Men författaren som skrivit boken slutar inte för det.

​Ingen dröm är för stor och ingen drömmare för liten. Det är vad man gör med drömmen som är det viktigaste.

Här kommer 5 handfasta tips kring vad man ska tänka på när man skriver för barn. Dessa är tips som jag fått av min underbara lektör som lärt mig allt jag kan om att skriva barnböcker.

1. Tänk på vem din målgrupp är!

Förlagen delar in barn- och ungdomslitteraturen i olika åldersgrupper. Om man ska kunna konkurrera hos dessa förlag är det därmed viktigt att tydligt nischa manus man skickar mot en specifik åldersgrupp. Det finns några allmänna riktlinjer för respektive åldersgrupp vad gäller böckernas längd, språkets svårighetsnivå, hur läskig/spännande handlingen kan vara i termer av faror barnen utsätts för, vilken typ av humor som kan förväntas fungera, samt huruvida boken kommer att innehålla bilder eller inte. Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda.

0-6 år, bilderböcker
Böcker för barn 0-6 år. Innehåller en kombination av text och bilder med minst en bild på varje uppslag, där bilderna utgör hälften eller mer av boken. Språket ska vara väldigt enkelt, beroende på ålder kan det vara allt ifrån LIX 3 till max 17.

6-9 år, kapitelböcker med illustrationer
Enklare kapitelböcker, fortfarande med ganska rikliga illustrationer, kanske upp till en helsidesbild per kapitel eller per vartannat kapitel. Text upp till max 15 000 ord. Läsbarhetsindex på max Lix 20 för årskurs 2-3. Så få svåra ord som möjligt då många barn ännu kämpar med att ordentligt knäcka ”läskoden”.

9-12 år, kapitelböcker utan illustrationer
Mer komplexa och lite längre kapitelböcker, oftast utan illustrationer. Lite mer avancerade upplägg kan förekomma, såsom parallellhandling eller ramberättelse. Vanligtvis text upp till max 25 000 ord. Läsbarhetsindex under Lix ca 24-25 för årskurs 6. Handlingen får inte vara alltför ”barnslig”, då läsarna är eller i alla fall närmar sig ”pre-teens”.

För barn över 12 år räknas det som en ungdomsbok. För den mesta barn- och ungdomslitteraturen gäller att huvudpersonen vanligtvis är i ungefär samma ålder som den tänkta läsaren eller lite äldre. Barn vill sällan läsa om huvudpersoner som är mycket yngre än de själva, det uppfattas lätt som ”barnsligt”.

2. Begränsa dina informationsdumpar!

Överlasta inte starten med bakgrundsinformation och ”prat”, utan försök komma igång med handlingen så snabbt som möjligt. Sedan kan berättelsen fyllas på efter hand med saker som verkligen behöver förklaras. Bara det som är helt nödvändigt att säga i början tar man då, allt annat portioneras ut efter hand i så små doser som krävs, så att läsarens förståelse istället fördjupas bit för bit.

3. Skapa en rak dramatisk kurva!

De flesta berättelser fungerar allra bäst för en läsare när man skapar en ganska rak dramaturgisk kurva. De två vanligaste dramaturgiska kurvorna i sagor, kapitelböcker och populärromaner, är antingen den så kallade ”dramaturgiska valen” (som också ibland kallas för tre-akts-modellen) eller den som kallas för fyr-akts-modellen.

4. Arbeta igenom dina dialoger!

Dialogerna behöver också arbetas igenom utifrån målgruppen. För unga läsare är det bra att lägga in anföringar efter replikerna (anföringar är sådant som ”sa jag”, ”viskade Anne”) så att det blir lättare för läsarna att förstå vem det är som säger vilken replik. Om du skriver lågstadieböcker kan det vara bra att satsa på lite kortare, rappare repliker.

5. Lärarhandledning på sikt?

Det kan vara en säljfördel om kapitelböcker har en lärarhandledning när skolor tittar på inköp av klassuppsättningar av nya kapitelböcker. I en sådan lärarhandledning, som ofta kan köpas separat, finns en blandning av kortare och längre uppgifter knutna till varje kapitel i boken, som kan utgöra lektionsunderlag för klassrumsundervisning. Det kan vara ordlistor över svåra ord, läsförståelsefrågor, pysselidéer, olika skrivuppgifter inspirerade av boken, diskussionsfrågor, eller andra saker som kopplar till läroplanen och till värdegrundsarbetet i skolan, med mera.

Men detta bygger såklart på att man kan hitta ett samarbete med en pedagog som kan hjälpa till att skriva ihop denna lärarhandledning så att den blir relevant för läroplanen, och att förlaget också vill satsa på att ge ut den.

Hitta Annika!
Instagram >> www.instagram.com/annikagirod_forfattare
​

​Någonstans djupt inom mig har jag alltid vetat att jag vill skriva en bok någon dag, men att erkänna det för mig själv eller ens uttala den drömmen högt tog många år. Jag levde exakt så som vi alla förväntas leva. Utbildade mig, fick ett bra och välbetalt jobb och började klättra i karriären. Följde trender, shoppade, åkte på utlandssemestrar, hade ett fint och stort hem och hade allt man förväntas vilja ha. Problemet var att jag var så oerhört olycklig i det vi kallar ekorrhjulet. Efter att ha spenderat flera år med att bara försöka överleva stod jag inte ut längre. Min man jag och sålde allt vi ägde, sa upp oss från våra fasta jobb och flyttade in i en egenbyggd campervan sökandes efter att mer meningsfullt och hållbart liv. Redan från början visste jag att det fanns en viktig berättelse där som jag ville dela med mig av, att visa att det finns andra sätt att leva sitt liv på. Att ifrågasätta konsumtionssamhället vi lever i och de starka normer som styr våra liv mycket mer än vi tror. En blandning mellan en fackbok och en memoar kan man säga, med en lite gnutta essä i. Jag bestämde mig för att skriva en bok om det och satte mig helt enkelt ner en dag och började skriva. Jag skrev varje dag i flera timmar tills jag en dag tre månader senare var klar. Texten flödade ur mig utan ansträngning. Under den tiden hade jag dessutom skrivit på ett förlagsavtal med Gry förlag som såg potentialen i mig och min berättelse innan den ens var färdig. Något som jag snabbt insåg var mycket ovanligt. Boken ”Drömmen om ett annat liv” släpps hösten 2024 hos Gry förlag.

Det fick drömmen om att skriva att på riktigt vakna till liv. Drömmen om att även skriva något skönlitterärt. Något helt annorlunda än boken jag precis skrivit. Ivrigt började jag sluka böcker om skrivande. Lyssnade på poddar och läste bloggar om skrivande. Lånade varenda tillgängligt nummer av tidningen Skriva på biblioteket. Läste om vikten av ett långt och detaljerat synopsis innan själva skrivande påbörjas. Lyssnade på författare som berättade att de inte blev antagna av förlag förrän de började arbeta med riktigt bra synopsis. Att känna sina karaktärer och veta allt om dem. Att rita upp berättelsens dramaturgiska kurva och även kurvor för karaktärerna. Jag läste om hur svårt det är att bli antagen, det där nålsögat som är så extremt litet, nästintill omöjligt. Att man tidigt redan från början ska vara beredd på att få refuseringar, ofta fler hundra. Att bara de allra bästa av de bästa som också råkar ha en väldig tur blir antagna. Att skrivandet är svårt, frustrerande och kämpigt. Allt det här var det jag matades med innan jag ens börjat skriva. Skrivdrömmen kändes avlägsen, som att jag var dömd att misslyckas på förhand och jag gav upp innan jag ens försökt.

Men en natt drömde jag om en scen, ett möte mellan två karaktärer. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här scenen dröjde sig kvar och på morgonen satte jag mig genast framför datorn och skrev ner den. En övergripande idé till en berättelse där jag kunde urskilja karaktärer, miljöer och vissa delar av handlingen men inte en hel detaljerad berättelse med alla delar på plats. Jag kände ett pirr växa fram och en enorm glädje. Äntligen hade jag fått en idé till en roman och äntligen kunde jag börja skriva. När jag sedan skulle försöka skriva ett synopsis som jag läst att man bör, låste det sig. Det var helt blankt. Så jag la hela idén åt sidan utan att fortsätta, eftersom jag inte hade allt uttänkt och inget synopsis och då kan man inte skriva en bok. Men tanken på mina karaktärer och den där potentiella berättelsen som jag ändå kunde urskilja lämnade mig inte. Jag ville verkligen skriva även om jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Viljan att skriva blev för stor och en dag bestämde jag mig för att bara sitta framför datorn och se vad hände.

Jag läste igenom de första kapitlen som jag skrivit flera månader tidigare och därefter hände något magiskt. Fingrarna började flyga fram över tangenterna av sig själva och manuset började växa fram. Ord för ord, sida för sida. Jag bestämde mig för att skriva lite varje dag utan att bedöma om det jag skrev var bra eller dåligt. Bara skriva på för att det var roligt. Tillåta mig själv att skriva trots att jag inte hade något synopsis eller visste vad som skulle hända. Helt plötsligt hade det gått en vecka och jag hade skrivit 8000 ord. En bikaraktär hade helt plötsligt vuxit fram tillsammans med miljöer och dialoger och nya idéer om vad som skulle hända framöver. För mig hade kreativiteten kickat igång först när jag satte mig ner och skrev, när jag tillät mig själv att utforska genom att skriva. Först när jag tog bort reglerna, vad och hur man bör skriva och förträngde tanken på hur svårt det är att bli antagen och enbart skrev för att det var roligt, kunde jag skriva. Nu är jag i fullgång med att skriva mitt allra första skönlitterära manus. Om det någonsin blir en utgiven bok som du får läsa vet jag inte, även om det självklart är den allra största drömmen. Men detta skriver jag för att jag älskar att skriva och för att lära mig hur man gör. Lära mig hur jag gör. Är det inte därför vi skriver? För att vi älskar att skriva? För att vi helt enkelt inte kan låta bli.