Andra Anna är en scenpoet som bor i Umeå. 2019 vann hon SM i poetryslam och hon har uppträtt på olika scener runt om i landet, bland annat dramaten. Hon skriver personliga dikter om politiska ämnen och tar trams på riktigt stort allvar. Alla som skriver dikter är poeter, men alla dikter är inte bra poesi. Vem som helst kan alltså skriva, även om slutresultatet inte är så mycket att hurra för. Vi har alla möjligheten, och rättigheten, att skriva dålig lyrik. För mig är det en inspirerande tanke. Kanske det närmaste jag som västerbottning kommer hurtiga tillrop. Jag har nämligen behövt hitta skrivmotivation som rimmar med min långa släktlinje av människor som jobbat med jordbruk och inte skrattat så värst mycket, förutom på jul. Min motivation behöver finnas i samklang med rådande jante-lagstifning och min tendens att skämmas för det mesta jag tar mig för. Att helt ge mig hän åt tanken på att allt jag skriver i alla fall till en början är skit har varit frigörande. Även om jag skulle drabbas av plötslig självinsikt över vad jag håller på med, har jag redan förberett mig mentalt och därmed avväpnat min inre snobb. Det är ingen idé att ha respekt för ett tomt word-dokument om jag ändå bara ska fylla det med dravel. Inget behöver visas för någon annan om jag inte vill. Det är inget alarm som börjar tjuta om jag skriver på ett pubertalt sätt om känslor eller om jag är tråkig och medioker. Det är fritt fram. Min ingång till litteratur var poetry-slam, vilket är tävlingsformen för spoken word. Det finns inga ramar för poesin annat än att dikten behöver vara under 3 minuter och skriven av poeten själv. Sedan kan det vara bra om publiken förstår innehållet och sedan gillar det. Synen på skrivande är punkig på sättet att ingen har särskilt mycket bakgrundskunskap, alla bara skriver. Till slut har en övat så pass mycket att poesin blir bättre. På det sättet är jag kompislärd. För mig har processen varit; att jag först lärt mig skriva och sedan lärt mig teorin bakom varför vissa saker blir snygga eller känns bra. Det finns till exempel ett klassiskt litterärt stilgrepp som heter “trikolon” eller tretal. Något som i princip bara är att antingen upprepa en fras tre gånger eller att ge tre exempel. Det gör jag hela tiden i mina texter, men hade ingen aning om att det var en etablerad grej. Innan jag hittade poesin och började skrivandet som hobby hade jag i omgångar försökt att komma igång. Jag trodde de som kunde skriva var en specifik kategori personer. De hade bra handstil, gott uppmärksamhetsspann och en förkärlek till att sitta stilla länge nog för att producera större mängder text. I den kategorin ingick inte jag. På tiden jag gick i skola var en fortfarande tvungen att skriva för hand och läraren använde arga röda pennor för att peka ut alla stavfel. Det var väl på sin plats att skolan försökte göra något åt min hemska stavning, men det satte locket på skrivlusten. Jag började skriva regelbundet när jag var 23. Det som är bra med att vara vuxen är att ingen betygsätter ens hobby. Förvånansvärt många av mina dikter är skrivna på promenader, busshållplatser och under toalettbesök. Mina dokument är fyllda med stavfel och jag rättar inte alltid till grammatik eller formuleringar. För mig är det i första hand ett manus. Dikten är det som händer live mellan mig och publiken. Vän av ordning kan läsa den här texten och påpeka att det är lätt för mig att prata om att skriva förutsättningslöst då jag efter en tids övande vann SM i poetry-slam. Det är sant. Kanske att någon person som är ödmjuk på riktigt har något mer välformulerat att säga om ämnet. Men jag tycker fortfarande det är viktigt att prata om. Till mitt försvar kan jag säga att jag skrivit ett utkast till en dålig bok. Det har tagit tid och jag har sett timtals av youtube-videos för att ta till mig grundläggande verktyg. Till slut växte en första version av en kortroman fram. Den är inte bra. Men jag är otroligt nöjd över att den finns. Nu kan jag äntligen rynka på näsan åt vad jag åstadkommit och börja den långa processen av att redigera det till något jag faktiskt tycker om. Ett inspirerande citat som kanske ekar mindre tomt när det kommer från min mun är: Alla kan skriva en dålig bok! Under tiden kommer en garanterat lära sig något om skrivande. Förhoppningsvis blir nästa bok bättre. Även solen har sina fläckar och vi perfektionister måste också få öva. Om inget annat hjälper går det alltid blunda under tiden en skriver. Hitta Andra Anna! Facebook: https://www.facebook.com/AndraAnnasPoesi Instagram: https://www.instagram.com/andraannaspoesi
0 Comments
Frida kommer ursprungligen från Gävle men har bott många år i Stockholm och Uppsala innan hon hamnade ute på landet i Heby utanför Sala. Hon är gift, bor i gammalt hus med vildvuxen trädgård och har katter och en irländsk varghund vid namn Inja. Jobbar som personlig assistent men har alltid älskat att skapa främmande världar och mörka berättelser. Novellsamlingen Revir är hennes litterära debut och hon skriver nu på flera andra skräckmanus. För några veckor sedan kom min debutbok ut på marknaden; novellsamlingen Revir som innehåller 17 korta skräcknoveller. Ett otal gånger sedan jag skrev på utgivningsavtalet med Seraf förlag och började prata öppet om den kommande boken har jag gått igenom ett nästan identiskt samtal med bekanta, kollegor och främlingar. De utropar “Åh va roligt! Vad är det för slags bok?” och när jag förklarar att det är skräck gör de en liten osäker paus innan de säger “Oj, spännande men det kanske jag inte vågar läsa!” och sen efter ännu en liten paus kommer frågan. “Hur kommer det sig att du skriver skräck?” Skräck är helt enkelt en genre man behöver rättfärdiga. Aldrig har jag fått den frågan när det gäller fantasy eller historiska romaner! Jag tror frågan är rotad i en vag oro, inte alls illa menad, för att jag bär på trauma eller ett hemligt, osynligt mörker - något trasigt som skulle behöva bli botat. Men mörker finns hos alla. Vad menar jag med det? Vi har alla rädslor, sorg, ilska, avundsjuka, saker vi oresonligt hatar och saker vi inte kan sluta med fast de är dåliga för oss. Det här är delar av oss som inte är produktiva eller positiva, de är inte en del av de liv vi försöker leva, men de är ändå viktiga delar av oss. Och är det något man ganska fort lär sig i terapi så är det att de här delarna av oss blir vi inte av med. Om vi trycker ner dem, förnekar att de finns eller försöker gömma dem kommer de bara att komma upp när vi minst vill det och då tar de sig uttryck vi inte kan kontrollera. De mörka sidorna kan då utvecklas till rent destruktiva känslor och tankemönster som förgiftar oss … Det enda vi kan göra är att börja se och förstå dessa sidor hos oss själva, och därifrån lära oss hantera dem. Hur vi hanterar mörkret är olika, men ska vi kunna leva ett gott liv måste vi på något sätt relatera till mörkret och inte bara försöka bli av med det. Litteratur ger oss människor av det vi saknar och behöver. Vi behöver känna längtan och hopp - därför finns feelgoood. Vi behöver förstå själen - därför finns poesi. Vi behöver förstå kärleken och lusten - därför finns romance. Böcker kommer inte lösa dina problem, men de kan tala till dem och fördjupa dig utan att du ens märker det. Inga böcker, hur blodiga och äckliga de än är, kommer ge dig ett mörker som inte fanns där innan. De kan bara tala till mörkret. Jag säger inte att alla borde läsa skräcklitteratur … eller lite kanske jag säger det. Kanske behöver du inte jobba på dina mörka sidor! Vem vet, du kanske är i harmonisk balans med alla sidor av dig själv! Men för alla oss andra kan det vara bra att fundera på varför vi inte vill bli rädda eller varför vi vill det. Vad hos mig får mig att fortsätta läsa om monster men seriemördare tråkar ut mig? Varför dras jag in när blodet flyter ut över köksgolvet men inte när det flyter över ett främmande slagfält? Jag kanske inte hittar enkla svar bara för att jag läser en eller annan genre, men jag håller kommunikationen öppen. Förneka inte de sidorna av dig själv du inte förstår - lyssna på vad de säger. Jag är absolut ingen psykolog, men som en människa till en annan; det kommer nog en dag då du behöver hantera ditt mörker och då kan det vara bra att veta varför du är rädd för att bli rädd … Om du känner att du kanske vill testa att utmana dina rädslor lite finns det rysare och skräck på alla nivåer, så det är bara att leta dig fram till dina gränser! Ett tips är att börja med skräck för ungdomar/unga vuxna, den kan fortfarande vara kuslig även för vuxna men innehåller inte den extrema kräkframkallande skräcken som blir för mycket för de flesta. Eller varför inte testa en novellsamling! ;) I Revir finns det olika perspektiv och olika nivåer av skräck så man kan lätt hoppa till nästa om en blir för mycket. Ellika Shilling, ursprungligen från Kiruna, bor i Patterson utanför New York där hon arbetar som akupunktör. Gift med två halvvägs utflugna barn tar hon också hand om familjens sex hundar och fyra alpackor som bor bakom garaget. Alpackorna alltså. Att skriva har alltid legat henne varmt om hjärtat och i det här blogginlägget berättar hon om hur hennes debutroman föddes och en dröm gick i uppfyllelse. Har ni haft en text i er som börjat leva sitt eget liv? En sådan man måste kapitulera inför och bara låta det som ska ske ske. Det hände mig. Efter att ha läst Käraste Herman, Maja Hagermans fantastiska biografi om rasbiologen professor Herman Lundborg, visste jag att det var mitt öde att berätta hans hemliga älskarinnas historia. Faster Maja (hon var nämligen mammas faster) lurade i bakgrunden, gav mig små vinkar om vad hon ville ha sagt. En hand mot ryggslutet som förde mig framåt. Jag tog sikte på Majas fotspår och följde dem. Historien ledde mig från den ena släktingen till den andra, flera för mig okända, men alla bidrog med pusselbitar till bilden av Majas liv i Uppsala 1926. Den stora frågan var hur i herrans namn hon kunnat falla för en man som Herman Lundborg. En nazist som klassificerade vår släkt som en lägre stående människotyp än den nordiska rasen. Eftersom jag bor i New York så blev det några resor med efterforskning i fokus. Jag spenderade några dagar i Uppsala. Stod framför Drottninggatan 3 där de bodde i ett gårdshus, men jag kände ingenting. Med tunna bomullshandskar bläddrade jag i albumen innehållandes Lundborgs foton inne på Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket. Såg mina släktingar, framför huset med bistra miner, som tur var med sina kläder och värdighet i behåll. Fasansfullt ändå. Jag gick i Majas fotspår och försökte föreställa mig hur det såg ut för närmare hundra år sedan. Men det var något som fattades. Övre Soppero. Byn vi härstammar från som jag tidigare aldrig hade besökt. Jag behövde se huset som min morfars föräldrar, Maja och några av hennes bröder stod uppradade framför. Där skulle jag få de rätta vibbarna. Jag tog tåget till Kiruna. Inne på Lindex i Kiruna började min mobil surra. En släkting som var intresserad av mitt projekt pratade i munnen på sig själv, så upphetsad var han. Han hade fått höra att ägaren till släktgården oförhappandes var på besök i byn. Det passade utmärkt eftersom jag hyrt bil för att köra till Övre Soppero ändå, på vinst eller förlust. Optimistiskt hade jag tänkt att nog skulle jag kunna hitta huset. För hur svårt kunde det vara? Jag fick husägarens namn och telefonnummer, naturligtvis ännu en släkting jag inte visste fanns. I ett långt textmeddelande presenterade jag mig och förklarade varför jag hemskt gärna skulle vilja komma och åtminstone se släktgården där allt hade börjat för Maja. Min tanke var att mötet med platsen och huset skulle ge berättelsen en ordentlig skjuts framåt med hjälp av historiens vingslag. Tänk att få sitta i köket där Maja träffade Lundborg för första gången. Jag kunde se framför mig hur hon stod med brinnande kinder då Lundborgs blick landade på henne. En författares dröm helt enkelt. Nå, husägaren och tillika min tremänning svarade kvickt på mitt meddelande. Efter några utväxlade sms var det bestämt att jag skulle komma dit klockan elva följande dag. Det kändes rent av högtidligt när jag satte mig bakom ratten. Äntligen skulle jag få se byn. Allt, vad som helst, kunde hända nu när jag var på väg tillbaka till mina rötter. Jag hade en känsla av att Majas historia på något vis skulle uppenbara sig för mig. Oj vilken antiklimax det blev. Jag hade sett Skol-Isaks (morfarsfar) timrade hus med inglasad farstutrapp och med älven brusandes i bakgrunden på fotografierna. Det jag möttes av när jag klev ur bilen var ett rött litet hus som inte alls liknade det på korten. Jag hade haft en orimlig idé om att insidan skulle vara bevarad från 1920-talet och att jag skulle känna Majas närvaro. Men naturligtvis var det moderniserat, senast någon gång på 60-70 talet. Vibbarna uteblev. Det var bara ett hus. Inget annat. Jag kände mig märkligt tom. Det var dock efter det besöket jag förstod att Majas historia fanns i mig. Det var som om Maja sa: ”Är du nöjd nu? Sluta ränna runt, lyssna på mig i stället.” Jag lyssnade och förstod att det var bara att hugga i, gräva djupt och skriva, skriva, skriva. Slutresultatet blev En enkel till Uppsala: Majas resa. Marie Englund är född 1989 i Göingebygd och nu bosatt med man, dotter och två katter i hus i Vittsjö med “större trädgård än jag har tid med”. Med flera kurser i skrivande, utbildning i journalistik och ett skrivintresse som tog fart på högstadiet har jag 20 år som aspirerande författare i bagaget. Med ett manus i byrån, ett under utveckling och ett som är inne i redigeringens slutfas så debuterar jag med egenutgivna “Vingklippta” i april 2024. Mina manus har alltid detaljerade miljöbeskrivningar och jag har insett att det är lika stor återhämtning att skriva dem som att blunda där jag går och står. De har blivit en del av mitt författar-DNA. Ändå har jag alltid påstått att meditation inte är något för mig. Rastlösheten och de tusen tankarna pockar på uppmärksamhet i samma stund som jag blundar och drar in det där andetaget. Jag har dock sönderlästa exemplar av “Högre än alla himlar”, “Sagan om ringens brödraskap" och “I det förflutna” som hävdar motsatsen. De är tre olika historier som alla kan fånga mitt intresse, mina dagdrömmar och de stunder då allt behöver stressas ner. Så kanske behöver jag inte sitta i skräddarställning och andas in genom näsan för att slappna av. Det är något med de böcker som man läser om igen, eller är det bara jag som gör så? Varje gång jag läser, eller lyssnar, på Louise Boije af Gennäs skildring av nyårsafton 1999 i “Högre än alla himlar” är det som att jag hälsar kända platser och personer välkomna tillbaka. Jag välkomnas också in i gruppen, de går vid min sida, i alla fall för en tid. “Jaså, där var ni. Vad jag har saknat er.” Jag skulle dock aldrig skriva in mig själv i berättelsen och påverka handlingen, likt fan fiction. De får fortleva i mitt inre för de skulle aldrig göra sig rättvisa om jag försökte skriva ner det jag ser inombords. Men det är ändå så att jag instinktivt ser mig om efter någon av Louises karaktärer om jag är i Stockholm. Man vet ju aldrig, kanske materialiseras de framför mina ögon. Meditationen i sig, eller snarare återhämtningen, blir aldrig inplanerad. Man kan inte bestämma i förväg när samlingen doftminnen, smaker och vyer från förr rusar fram. Är det platser från Tolkien, Kate Morton eller af Gennäs som projiceras? Nej, även om de finns på ytan så är mitt eget Midgård uppbyggt på annat vis och ligger djupare ner. Hjärnan zoomar in på Jansabryggans spets i Söndrum och förnimmer mjukt saltvatten och slippriga alger runt smalbenen. Den vet exakt hur varmt det kan vara en vindstilla sommardag bakom en stenmur, på en gräsmatta utanför Torekov. Ibland söker den sig till det lilla hus i skogen med braskamin, källarlucka i köksgolvet och den gamla tjock-tv där jag och min bästis en tidig morgon försökte få in hästhoppningen från Sydney-OS, bara för att förkasta idén efter tjugo minuters flimrig boxning (allt var inte bättre innan play-tjänsterna dök upp). Jag kan nästan låta det vara osagt att just Söndrum och Torekov såklart ofta representeras i mina berättelser. Därifrån kan jag framkalla hur tallarna låter då vinden ligger på från havet eller hur sängkläderna doftade på madrassen i gästrummet “Brittas kammare”. Idag behöver jag inte gå längre än till badplatsen fem minuter hemifrån. För hur fantasieggande låter det inte med något som kallas Galgön och är som vackrast då morgondis fladdrar upp från vattenytan bland björkpollen och Skräddarnas dans och ligger över den kittel Pickelsjön liknar med mörka träd runtom. Jag har alltid tänkt för mig själv att min förhoppning då jag skriver berättelser är att de ska bli precis så sönderlästa som mina pocketböcker är. Att det ska bli historier som plockas fram, både för nöje men också för sällskap. När man behöver hälsa en gammal vän välkommen tillbaka. Mina egna karaktärer i “Vingklippta” - Sofie, Josephine, Anton och Lukas - lever redan vidare inom mig trots att deras historier är slut. För allt som gör att de är speciella har broderats fram inom mig och då ligger deras livstrådar kvar, redo att spinnas vidare. Självklart finns det också starka personlighetsdrag som jag har hämtat från bekanta och gamla vänner och då vill man utveckla karaktärernas efterlevnad så bra det bara går - även om det bara blir i mitt eget huvud. Min önskan är att de även får fäste hos någon annan och blir de där gamla bekanta som plockas fram ur en ryggsäck på väg till eller från jobb och skola. Jag hoppas att jag har givit dem tillräckligt med kött och blod för att läsarna ska kunna föda deras själar med attityd, minnen och drömmar. Rosi Hageberg är diplomerad skrivterapeut och arrangerar workshops, retreater och enskild mailterapi. Hon jobbar dessutom som verksamhetsutvecklare på Medborgarskolan och har varit lärare i svenska och svenska som andraspråk i många år. Hon är nyfiken på människors livshistorier och läser ofta hellre biografier än skönlitteratur. Hon skriver just nu på en självbiografi om sitt liv som tidigare djupt troende kristen och hur hon kom ut som ateist vid 42 års ålder. Tältduken över dansbanan fladdrar lojt i vinden och solen avger ett varmt sken genom det vita taket, efter två dagar av ihärdigt regnande. Deltagarna i min workshop i ”Writefulness”, får möjlighet att landa i nuet och skriver om vem de är, just i detta nu. Titeln för skrivövningen är ”Här är jag nu”. Vi är drygt 30 kvinnor, som alla kör campervans eller husbilar, som samlats för en retreat och skaparhelg. Alla skriver ihärdigt, sittandes på yogamattor eller campingstolar som vi tagit med oss från våra bilar. Den tysta gemenskapen och stillheten är påtaglig. Writefulness, vad är det? Jag är frestad att säga att det var jag som hittade på ordet. Men det är naturligtvis inte sant. Jag kom på ordet i början av den här sommaren, men när jag sedan googlade, var jag självklart inte först. Writefulness är ett sammansatt ord av orden ”write” (skriv) och ”mindfulness” (medveten närvaro). Det vill säga att använda penna och papper för att vara närvarande i nuet och att utforska sig själv. Det är detta jag vill hjälpa andra människor att göra: att sitta i stillhet, skriva om vem de innerst inne är och vem de vill vara. Att acceptera sig själv och utveckla en självkännedom genom skrivandet. Att låta stressen rinna iväg från kroppen, ner i skrivboken. Jag har varit lärare i svenska och svenska som andraspråk i många år, för vuxna deltagare på en folkhögskola i Malmö. Enligt kursplanen, ska deltagarna lära sig att skriva argumenterande texter och rapporter samt kunna analysera och diskutera. Som lärare satt jag och rättade mina deltagares texter i det oändliga. Men för mig var formen på texten egentligen ointressant. Jag var betydligt mer intresserad av vad avsändaren ville berätta. Många av mina deltagare hade flytt från mellanöstern och när de fick möjlighet att skriva om sig själva, skrev de om flykten över Medelhavet. Om förtvivlan över att skiljas från sina barn. Om döda kroppar i havet. Om rädslan för att bli upptäckta och tillbakaförda. Om att de ofta blev lämnade ensamma på båten, utan någon som kunde köra den. När jag läste dessa berättelser, ville jag inte längre rätta grammatik och stavning. Det blev plötsligt så futtigt i sammanhanget. En längtan föddes hos mig, att låta både mig själv och andra få skriva om sig själva, utan några yttre ramar. Människan har ett behov av att få berätta sin historia och vi bär varandras berättelser mjukt i våra famnar. Så jag utbildade mig till skrivterapeut och skapade en skrivverksamhet, där människor får möjlighet att utforska sig själva och att få självkännedom genom skrivande. Jag tror starkt på att skrivande kan vara läkande, utforskande och tydliggörande vad man vill i sitt liv. Jag har själv upplevt hur jag har kunnat bearbeta svårigheter genom att skriva och jag är klart medveten om mina framtidsdrömmar, tack vare att jag har satt dem på pränt. Jag brukar jämföra mitt skrivande med professor Dumbledores minnessåll i böckerna om Harry Potter. Han har en stor skål, där han med hjälp av sin trollstav kan föra ner sina minnen och tankar. Harry Potter får sedan stoppa ner huvudet i minnessållet och kan se professor Dumbledores minnen. För mig fungerar det på samma sätt, när jag skriver. Pennan är min trollstav, som för ner mina innersta tankar i min skrivbok, mitt minnessåll. Jag kan välja att öppna min skrivbok då och då och stoppa ner huvudet i mina tidigare tankar, eller så lämnar jag dem bara där. Jag kan gå tillbaka och reflektera över den jag är, eller så behövde jag bara avlasta min hjärna en stund. Jag känner hur tankarna saktar ner när jag skriver och stressen försvinner. Detta vill jag hjälpa andra att göra också. Den dryga timmen i tältet, på min workshop i writefulness, är snart över. Deltagarna har fått lyssna, både på vad som händer runt omkring dem, men också inåt mot sig själva. ”Jag har aldrig skrivit så djupt om mig själv i hela mitt liv”, säger en kvinna med ett stort leende över hela ansiktet. Jag går ut i solskenet och njuter av sommarens sista solstrålar, med en skön känsla av att här är jag nu. Precis där jag ska vara. Christina är Linköpingsbo sedan 2008, student dagtid och författare övrig tid. Just nu jobbar hon på ett barnboksmanus och hon är även aktuell med flera noveller. Dina berättelser behövs därute, tro mig. När man valsar runt på Instagram är det så lätt att tro det motsatta. Den ena efter den andra har massor av likes och får massor av kommentarer och du tänker att vad är det för mening med att ens försöka? Vem vill ens läsa mina berättelser? Vi vill det. Vi vill läsa just dina berättelser. För tänk efter. Vad var ursprungstanken med din bokidé en gång i tiden? Vad var det du tänkte när du började din resa mot ett färdigt manus? Ursprungstanken var kanske: jag vill läsa något om det här bland feelgoodberättelserna, men det finns inte. Det finns kanske inte nu, men du kan göra något åt det. Och du kan vara väldigt säker på att just din berättelse behövs där ute. Du har bara inte mött läsarna än. Om du är vid första utkastet av bokidén så har du lång väg att gå. Men tappa inte sugen för det. Vilket är väldigt lätt hänt i dagens prestationssamhälle. Det är bara att inse: i skrivandet gäller en annan tideräkning, så strunta i allt vad tid och prestation heter och skriv, bara skriv. Eller nej, skriv inte. Jag vill hellre att du fulskriver. För skriva är för många förenat med perfektionism och där vill vi inte hamna, för det slutar oftast med motorstopp. Kreativiteten dör ut för att man stampar på de stackars fröna man försöker få att gro. I de där motorstoppen, när kreativiteteten är som bortblåst och man undrar HUR ska jag kunna skriva något av det här? Sen gör man misstaget att scrolla på Instagram. Bästa stället att fullständigt tappa sugen, för det är så lätt att stirra sig blind på alla andra på Instagram som tycks vara väldigt produktiva och oerhört populära dessutom. Man tittar på sin egen till synes futtiga bokidé och tycker inte det är någon mening att ens försöka. Men du. Jag vill att du försöker ändå. Gå in för att fulskriva. Och gör dig beredd på att under resans gång kommer tvivel och prestationsångest dyka upp. Det hör till. Du kommer tvivla. Det gör alla. Du kommer vilja kasta ut datorn genom fönstret. Det händer alla. Du kommer vilja ge upp och strunta i idén X antal gånger. Du kommer hata att den ens dök upp i ditt inre. Det hör till. Tänk då detta: Dina berättelser behövs därute. Oavsett vad dina olyckskorpar i huvudet säger. Dina berättelser behövs, för att just du har skrivit dem. Ett bra sätt att mota bort tvivlen är att skaffa skrivkompisar. Jag hade inte kommit så långt som till ett manus som behöver redigeras färdigt utan stöd och pepp från mina skrivkompisar. Att kunna bolla skrivandets våndor är guld värt. Man slipper känna sig så himla konstig. För de som inte skriver, de förstår inte riktigt glädjen med att sitta. Och sitta. Och sitta med sin berättelse. Nästa gång du tittar på någon författares Instagramkonto och drabbas av djävulsk avundsjuka, kom ihåg detta: du har inte en aning om hens förflutna. Hen har garanterat suttit med samma tankar som du om den där bokidén som inte vill ge hen någon ro. Skillnaden mellan dig och hen är inte så oöverstigligt stor som du vill tro. Skillnaden är att hen bestämde sig för att göra verklighet av sin bokidé och resultatet du ser, det resultatet är efter många timmars hårt arbete. Hur många timmar är olika för var och en. Och det spelar faktiskt mindre roll. Det som spelar roll är att du kan göra likadant. Just din berättelse behövs i världen! Fanny Tengros har alltid haft pennan som främsta medel för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag driver hon Gry Förlag som ger ut starka berättelser med koppling till natur, hälsa och hållbarhet, samt Gry Stories där hon frilansar som lektör och skrivpedagog. Hösten 2021 påbörjade jag ett projekt som gick ut på att jag under 1 års tid skulle tälta regelbundet med mina två små barn. Jag hade aldrig tältat förut, mer än i trädgården som barn (och då smög jag ändå in på natten). Det kanske inte är en så märkvärdig grej, men också det har sin poäng. Jag ville lyfta behovet av naturkontakt. Att det trots sin enkelhet inte alls är så enkelt. Inte nu när mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Jag fick höra att barndomens naturkontakt är direkt avgörande för den naturrelation hon får som vuxen. Och med tanke på vår tids utmaningar i hur vi behandlar jorden ... vad skapar det för förutsättningar för kommande generationer? Jag blev mörkrädd av den ekvationen. Så jag packade vagnen knökfull och begav mig ut. Jag provade att närma mig naturen och reflekterade över vår relation till den. Och så skrev jag en bok om det. En memoar. En vanlig missuppfattning är att en memoar är en biografi, och jag känner mig nedvärderad av den definitionen. Jag vet att det är så mycket mer och just därför älskar jag genren. Kanske också för att jag skrivit dagbok och flödesskrivning under hela mitt liv. Tänk att då ta en sektion från mitt levande på denna jord och skapa bok utav det – det får mig att spraka för fullt: Hur lämnar jag de bästa spåren efter mig? Författarens makt och möjligheter! ”Gå in huset”, gråter min dotter och kastar sig runt. Jag tänker intensivt att det inte går, vi är mitt ute i skogen, somna om, samtidigt som jag vaggar ullpåsen. Mina barn skriker i kapp med varandra och jag undrar, om någon mot förmodan skulle befinna sig på skogspromenad i närheten, skulle tänka om de hörde oss. Barnskrik i skogen. När jag har skrivit på min memoar är jag så inställd på skriva-fiktion-tänket att jag knappt tänker att jag skriver om mitt liv. Det jag tänker är att jag ska berätta en historia, och att jag ska göra det så bra jag bara kan med en läsare ständigt närvarande på axeln. Det är precis vad ett enkelt uttryck om memoarer säger: True stories, well told. Men när jag sedan har skrivit kan jag backa från texten, och även jag läsa mitt liv från andra ögon. Det skapas så mycket, inifrån och ut. Jag förstår än mer människans tidlösa och obegränsade intresse för att skriva och berätta. Att skriva biografi däremot är som att stylta upp händelser på ett smaklöst sätt. Först hände det här, sedan detta, och detta ... Nu drar jag stora penseldrag, andemeningen är att jag vill framföra hur mycket skicklighet det krävs för att berätta om sitt liv på ett tillräckligt intressant sätt. Till skillnad från biografi är det inte händelserna i sig som står i fokus, utan de personliga erfarenheterna som de ger. Precis som med all skönlitterärt skrivande (och jag ska inte undervärdera facklitterärt skrivande heller!), det är verkligen inte enkelt. Det kräver att författaren kan zooma ut. Kill your darlings är nog aldrig så närvarande som vid memoarskrivande. Samtidigt finns dimensionen att skriva på känsla, för att få fram sin ton och stil. Som sagt är det mycket att tänka på. Jag kan vara överanalyserande och perfektionist, men det är ett eget ämne. Något som särskiljer memoar är att händelsen utspelar sig under en begränsad tid från sitt liv och att berättelsen utgörs av ett tydligt tema. Visst kan en memoar sträcka sig över ett helt liv också (även om konflikten som den utgörs av blir den röda tråden), bara det att formen och berättandet är anpassningsbar för att skapa så mycket spänning som möjligt för läsaren. Händelser kan kastas om, uteslutas eller anpassas – allt för att väcka läsarens intresse och hålla sig inom den utlovade tematiken. Så det som inte är relevant eller för historien framåt, det kan läsaren skonas ifrån. Memoar är med andra ord precis som fiktion, bara att det är självupplevt. Så med livserfarenheten är det sedan upp till författaren att använda hantverkets alla knep för att forma den på bästa sätt. Tystnaden, dimman och ljuset över skogssjön den här morgonen spirar likt diffusa flammor och uppfyller mig med så mycket liv. Synen gör mig både upprymd och samlad. Hänförd tar jag in omgivningen där jag står ensam ute på en udde vid en skogssjö, halv sju på morgonen. Om jag närmade mig naturen? Om skrivandet av min memoar tillfredsställde något inom mig? Det får du läsa i boken! Hitta Fanny! Hemsida > www.gryforlag.se www.grystories.se Instagram > www.instagram.com/gryforlag www.instagram.com/grystories Angela Engström, född 1993. Utbildad förskollärare men som är osäker på livets riktning just nu. För närvarande sjukskriven. Jag har skrivit relativt aktivt i 17 år, då främst poesi, men gillar bara att skriva rent generellt egentligen. Jag skriver så fort jag får chansen. Jag har drömmar om att ge ut både diktbok och bok om min mamma som gick bort -22. Jag skulle säga att jag brinner för orättvisor (eller snarare rättvisor?), jag har skrivit några dikter om sådant också, främst med fokus på feminism och rikedom/fattigdom. En karriärdröm jag har är att vara krönikör någonstans. Jag har levt med psykisk ohälsa hela livet vilket också många av mina dikter handlar om. Mammas död tog hårt på mig men inspirerade mig till att fortsätta skriva och ta tag i mina författardrömmar. "Skriv. Och sluta inte skriva." Ungefär så sa mamma efter att vi hade varit inne på bokhandeln i centrala Göteborg och köpt min första skrivbok med tillhörande penna. Jag var 13 år och hon hade nyligen fått reda på att jag hade börjat skära mig. Hon tänkte att om jag får uttrycka mina tankar och mina känslor ordentligt i en skrivbok, om jag på riktigt börjar skriva ur mig allt mörker - då kanske jag skulle må bättre äntligen. Tack, mamma. Du hade i mångt och mycket rätt. Det var inte pennans eller bokens fel att jag mådde sämre i omgångar. Inte heller ditt. Nu är jag 30 och du är död. Men du hade rätt. Jag mår bättre. Men inte bra. Det är mars 2023, det har gått snart ett år sedan mamma dog. Mitt skrivande går alltid som allra bäst när jag mår dåligt. Och snacka om att jag skrivit mästerverk sedan hon gick bort! Eller egentligen sedan hon blev sjuk. Min bästa dikt från förra året heter "En annan kropp än din". Den handlar om min upplevelse av hennes sjukhusvistelse. Egentligen även om mitt hopp, det där hoppet som inte lämnade mig förrän dagen innan hon dog. Det viktigaste man har med sig in genom sjukhusdörrarna (och ut, på väg hem igen) är hoppet. Utan det kan man lika gärna stanna hemma känner jag. Vi kunde inte visa vår förtvivlan framför henne. Det gick inte - och varför skulle vi någonsin vilja? Vi hade hopp, även de dagar vi inte hade det. För oss och för henne. Jag skrev dagbok nästan varje dag medan hon var inlagd. Hon var inlagd mellan 21 maj och 27 juni förra året. (Ja, det gick väldigt snabbt - stroke är lömskt!) Det blev intensiva ord om intensiva dagar. Vissa inlägg bättre än andra. Trots att jag skrev mest för skrivandets skull kan jag i efterhand bedöma inläggen - känna: "ska de få en plats i min framtida bok eller ej?". Svaret är oftast ja, särskilt när det handlar om boken jag planerar att skriva om mamma. Mammas själ, mammas ord, mammas värme och närvaro, hennes sista dagar. De finns där i mina dagboksinlägg. Det är ju så. Därför har jag väl tvingat mig själv att gilla det jag skriver. För jag har skrivit det för mammas skull. Sedan hon dog har jag dessutom haft hennes ord ekandes i huvudet. Svårt att hata sig själv och sina verk när mamma sitter där inne och säger åt en att skärpa sig. Poesi var det jag direkt fastnade för. Jag kan ibland tänka att jag nog inte kan skriva något annat. (Även om det uppenbarligen inte stämmer.) Poesi, dikter, är för mig något som inte behöver följa regler. Inte i min värld. Mina har alltid haft en fri form. Jag kan inte reglerna, är inte påläst. Jag är en sådan där person som är bra på språk och stavning och dylikt men inte på rak arm kan säga vad adjektiv är för något. Jag är en person som skrivit dikter i 17 år men som ändå inte vet hur man skriver en sonett eller haiku helt regelrätt. Vet ni vad? Det får vara okej. Jag har klarat mig ändå. Jag kan såklart i perioder känna att det vore häftigt att veta mer, vara mer bevandrad inom det området. Men jag är inte en sådan person. Jag gör hellre än lär, antar jag. Just nu sitter jag på två manus. De inväntar mina ivriga fingrar. Jag tar dock en paus från dessa just nu, tills jag känner motivationen i kropp och sinne igen. Det är tunga grejer. Det ena manuset är boken om mamma. Den innehåller dagboksinlägg och dikter om mamma från 2022/2023. Tror det finns några äldre dikter med också. Mitt andra manus består av enbart dikter. Dikterna skrevs mellan 2007 och 2023. Det har blivit många dikter genom åren, men jag sållar friskt bland dem. Det är långt ifrån alla som jag känner mig nöjd och stolt över. Många jag skrev under 2010 och 2011 handlar om ätstörningar och de flesta från 2007 till 2009 handlar om killar/män som bröt mitt hjärta i fler bitar än nödvändigt. Efter 2012 skrev jag lite mer sällan. Under 2014 skrev jag lite mer igen då jag började må sämre ännu en gång. Under 2015 till och med 2019 skrev jag ganska lite jämfört med alla andra år innan dess. Men så kom 2020, med pandemin som blåste in tillsammans med sin vän "depression". En gång skrev jag en dikt om självmord. Jag har skrivit fler än en mörk dikt i mitt liv, definitivt (de flesta jag skriver är mörka på ett eller annat sätt). Däremot skulle jag säga att jag bara skrivit en enda dikt som handlar om ett faktiskt självmord. Jag var nog nere på botten när jag skrev den. Det var nog illa, jag måste ha mått väldigt dåligt. Året var 2010 och jag skrev dikten "Ovilja". Den får mig att rysa än idag. Jag beskriver hur jag står på fönsterkarmen vid ett öppet fönster och tittar ut. Mörkret där nere verkar lockande - hemskt. Jag går till slut ut i intet, faller ner. Där har vi det, en dikt om självmord. Hopplösheten ett faktum. "Min vilja att leva hänger dystert kvar på fönsterkarmen" är slutklämmen. 13 år senare kan jag se tillbaka på den där ledsna flickan och vilja krama henne. Men jag vet att hon kommer lära sig att hantera dessa stora känslor. Dels via skrivandet, dels via terapi och dels via inre sökande och hittande. 2022 var ett år av kaotisk struktur. Ett år som var ett helvete på denna himmelska jord. Jag har ju nämligen även varit så kär som det bara går att vara. Förutom smärta, sorg, självhat och depression har vi ju kärleken som störst morot i mitt skrivande. När jag är kär får jag fram dikt efter dikt efter dikt. Även i sorgen var jag stundvis lycklig. Tack och lov, säger jag. Tack och lov att dessa fingrar fick arbeta sig blodiga över tangentbordet, tack och lov att dessa läppar inte lämnades okyssta. Det gav mig någon slags distraktion. Jag behövde det. Jag behöver det. Skrivandet är för mig A och O när jag bearbetar en relation. Under och efter relationen. Det jag känner i hjärtat går inte att beskriva utan att få ner det i diktform. Kär, det har jag varit mycket i mina dagar. Kär, det lär jag fortsätta vara. Det är väl därför jag har så många skrivböcker. Mycket kärlek att bearbeta. Men också mycket sorg förstås. Min ena skrivbok fick jag av en vän när jag flyttade in i den här lägenheten för ett år sedan. Jag var positiv i början. Pepp. Sedan började jag skriva om mamma. Började anteckna saker läkarna sa till mig i telefonen. Började bearbeta, förbereda mig. Jag bläddrar ibland. Men skippar alltid en viss sida. 27 juni 2022. "Mamma dog idag." Edit: Efter att denna text skrevs har det hänt saker! Angela är nu aktuell med boken "Det här är om dig, mamma". Elisabeth Berglund debuterade den 8:e augusti 2022 med fantasyromanen Eldbarnet som tilldelades Selmapriset 2023. Precis ett år senare släpps uppföljaren Tidens hjärta. Elisabeth bor i Småland med familj och diverse husdjur och är författare på heltid. Jag älskar att skriva. En självklarhet när jag nu valt att göra det på heltid - en dröm som gått i uppfyllelse, men hur ser det ut egentligen? Precis som de flesta andra hade jag ett vanligt jobb. Att skriva var bara en avlägsen ungdomsfantasi. Utbildning, arbete och familj fyllde dygnets alla timmar. Så skulle det ha fortsatt om inte en aggressiv knöl valt att slå rot i min kropp. Allt jag kände till tvärnitade och istället bestod livet av datortomografi, cellgifter och strålning. Det var tufft. Jag kom ut på andra sidan hjärntrött och utmattad och med insikten om att livet är ändligt. Mitt liv tog en ny vändning. Jag började skriva. I fyra år skrev jag på min debut Eldbarnet. Fyra år? Hur kunde det ta så lång tid? Barnen kom självklart alltid i första hand och de mådde inte bra efter det jag gått igenom. Alltså släppte jag ständigt allt för deras skull. Dessutom hade jag inte orken längre. Trots det fick jag ihop mitt manus som min syster och jag gav ut på eget förlag. Härligt! Nu kan jag sätta mig och skriva nästa bok, tänkte jag. En bok om året kan jag väl klara? Det finns ju författare som får färdigt tre-fyra manus om året. Så varför inte? Och här är vad som hände när Eldbarnet kom ut. Som författare måste du lägga tid på att marknadsföra dig själv och din bok. Det gäller även om du är utgiven på traditionellt förlag. Min närvaro på sociala medier var i det närmaste noll. Många som skriver har haft sina konton i åratal innan de blev utgivna. Hoppsan! Jag lärde mig Instagram och Facebook hjälpligt och började posta. Det var läskigt. Ovant, men jag fann härliga nya vänner och roliga och matnyttiga inlägg. Intressant att läsa om andras skrivande, men det tar tid och jag har svårt att begränsa mig. Jag vill ju se vad alla har skrivit - är det inte så man gör? (Nej, har jag fått veta, men inte lärt mig att hantera fullt ut ännu.) Du måste finnas på TikTok också! Ok, jag gör ett konto och lägger ut ett fåtal inlägg där, men inser att det blir för mycket. Jag mäktar inte med en plattform till. Bokmässor och marknader ska besökas. Jag åkte på allt jag kunde hitta. Det var roligt att stå och prata om min bok. Härliga möten och intressanta diskussioner, fast utmattande. Men jag hade läst någonstans att det enda sättet att sälja sin bok är att synas. När läsarna sett omslaget sju gånger så är de redo att kanske köpa. Nu vet jag att jag måste värdera min tid och min hälsa också. Var det verkligen värt det att åka buss en timme enkel väg för att stå inklämd i ett hörn på en stor mässa där ingen gick förbi? Hur ska jag kunna visa min bok för ingen? En enda såld bok vilket hade varit ok om jag åtminstone hade synts. Den lilla lokala mässan däremot gav mig utrymme att möta bokälskare. Jag fick prata på scenen och sålde så småningom elva böcker. Lärdom: åk inte på precis allt utan tänk dig för. Sedan ska det fixas bilder och texter och mailas och funderas och … Listan tar aldrig slut! Så, när skriver jag då? Svaret blev att sätta ner foten och säga stopp. Jag klarade inte att balansera kreativiteten och allt det andra. Skrivandet, det jag älskar, hade hamnat längst ner på priolistan. Jag plockade fram min ingenjörshjärna och gjorde ett schema i Excel där jag fyllde i antal ord varje dag. Den räknade ut om jag låg före eller efter i tidsplanen. Det låter kanske jobbigt och konstigt, men för mig blev det en lättnad. Nu åkte författandet högst upp på listan och allt annat fick komma efter att dagens ord var skrivna. När råmanuset är klart är det minst lika mycket kvar att göra. Det ska skrivas om och redigeras. Omslag ska göras och den otroligt svåra baksidestexten måste komponeras. (Det känns nästan lika svårt som att skriva hela boken.) Sedan är det korrektur och lite mer putsning. Sättning. Mer korrektur. Tryck. En sista koll på tryckoriginalet och sedan kommer belöningen. Lådorna med böcker som levereras och andäktigt packas upp. Tänk att äntligen få hålla sin bokbebis i famnen! I augusti kommer min andra roman Tidens hjärta och förhoppningsvis har jag lärt mig något under året som gått. Nästa bok ska jag väl inte behöva stressa så med? Note to self: börja skriva på nästa bok idag! Bilderna är tagna av fotograf Magdalena Johansson. För fem år sedan letade Helena Ziherl efter en distanskurs under föräldraledigheten. Valet föll på en kurs i Creative Writing på Malmö universitet. Sedan dess är hon fast och har nu läst över tio kreativt skrivande kurser, både på universitet och folkhögskola, har en hel hög med manus i olika genrer och stadier, från idé till ”färdigt för inskick”, går för närvarande en utbildning i förlags- och bokmarknadskunskap och har precis bokat in sina första manusutvecklingskunder. Den gamla drömmen från barndomen om att arbeta med böcker har blivit realitet. Men vad är det egentligen som driver Helenas skrivande? Efter några års skönlitterärt skrivande och en hel drös med kurser, är kanske min största insikt att det aldrig riktigt går att förutse hur mitt skrivande kommer att fungera. Ibland flyter det på utan problem och hybrisen växer sig stor: Det här kommer bli riktigt bra. Jag är den nya Astrid Lindgren, Emma Hamberg, Johanna Thydell. Fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna lever egna liv. De skrattar, pratar i perfekt pitchade dialoger, och gestaltar sig fram över sidorna. Miljöbeskrivningarna målar upp sig lika självklara som om boken var illustrerad i de mest briljanta färger, och inte bestod av simpel svart text mot en ljust grå, lätt flimrande sida. Dramaturgin böljar genom kapitlen och de framtida läsarna kommer att gråta och skratta sig fördärvade medan de vältrar sig i känslor, överraskningar och skickligt utformade vändpunkter. Sedan kommer verkligheten ikapp och varje ord ligger djupt begravt under sekler av ny bebyggelse och måste sprängas fram innan det borstas av bit för bit med de finaste av arkeologiska penslar. Hybrisen spricker som den såpbubbla den alltid varit och – beroende på dess storlek, hur länge den har tillåtits växa – skvätter den antingen ner mig med vemod eller dränker mig i självförakt. Jag slutar skriva. Ser på instagram hur framgångsrika alla andra är. Hen som skriver tio tusen ord om dagen i en vecka och har sitt nya råmanus klart, som hen sedan kommer att redigera på någon månad och publicera inom ett halvår medan de lyckliga fansen jublar. De där två som aldrig gått en endaste skrivkurs och träffades av en slump över grönsaksdisken, bestämde sig för att skriva tillsammans och nu slänger ur sig bästsäljare efter bästsäljare, och ja, jag har läst de flesta av böckerna och de ÄR bra. Eller hen som kommer ut med en bejublad och prisad debutroman i en ålder när jag själv åkte som au pair till Genève för att förbättra min franska och inte hade en tanke på att författare faktiskt var ett yrke och inte en gudagiven förmåga. Jag jämför mig trots att jag vet att sociala medier inte visar hela sanningen. Sjunker djupare ner i det mörka hål jag själv grävt. Tänker, vem tror jag att jag är, och varför skulle jag, och visst är det dags att skaffa ett ordentligt jobb nu och begrava dessa orealistiska drömmar en gång för alla. Bli vuxen. Igen. En dag går. Kanske två. Möjligen tre. Texten pockar på uppmärksamhet. Karaktärerna bråkar och stångas i hjärnan. De vill inte vara där längre, de vill glida över skärmen natten lång och in i den tidiga morgonen. Sömnen försakas ännu en gång, men själen myser. Det spelar ingen roll att bokstäverna måste värkas fram, att meningarna inte vill infoga sig i helheten, att slutmålet skimrar längre och längre bort för varje ord som bankas ut. Jag älskar det här. Har aldrig känt mig lika levande som när jag skriver. Jag må sitta inklämd mellan köksbordet och köksfönstret, med ett svalt drag i ryggen, dålig belysning och en axel som helst skulle köra yoga dagligen – jag har ändå aldrig varit lika tillfreds som nu. Carl-Johan Vallgren svarade i en intervju med Maria Küchen att han skulle ta livet av sig ifall han inte skrev. Lika drastisk är inte jag, men sedan jag skriver på allvar har jag insett att livet utan berättandets härliga konst helt klart vore mycket mindre brinnande, mindre intressant, mindre allting. Futtigt. Livet vore futtigt. Och en sak har han rätt i, Carl-Johan Vallgren, ”vi författare fortsätter att skriva mot alla odds”. Citat tagna ur Maria Küchens intervju med Carl-Johan Vallgren, publicerad i Küchen, Maria Att skriva börjar här – Version 2.0, Ordfront, Stockholm, 2007, s. 113-116. Malin Locke är född 1991 och uppväxt på den halländska landsbygden på gränsen mellan Falkenberg och Halmstad. Hon lämnade sin tjänst som Kulturproducent på det lokala stadsbiblioteket för att satsa på sin dröm att bli författare. I juli 2023 släpps hennes debutroman Aurora – konstnärinnan på slottet hos Bokförlaget Nona som e- och ljudbok. Jag skriver historisk romance. När jag var liten och såg öppningsscenen i den cheesiga filmen Romancing the Stone där en Romance-författarinna skriver sin bok, tänkte jag ”Så vill jag skriva!”, detta gjorde sig påmint när jag flera år senare läste Simona Ahrnstedts debutroman Överenskommelser. Hon hade skrivit något jag alltid velat läsa men som jag inte vetat att jag saknat. Men hur skriver en historiskt? Om en inte råkar vara historiker? Jag tänkte dela med mig av lite tips på hur jag genomför research, något jag gärna velat ha hjälp med när jag började skriva. Istället fick jag utveckla min egen metod. Jag hoppas den kan hjälpa dig med din research. Inte för att säga att mitt sätt är det enda eller korrekta sättet utan det är tekniker som fungerar för mig, testa dig fram och ta endast till dig de tips som resonerar med dig och ditt sätt att arbeta. När jag börjar arbeta med ett manus vet jag redan från början vilket århundrade jag vill skriva om, det gör antagligen du också. Min första bok Aurora – konstnärinnan på slottet, utspelas till exempel under slutet av 1700-talet. Jag var väldigt sträng mot mig själv till en början och läste igenom enorma historieböcker om hela århundradet, men du kan göra det enklare för dig själv genom att följa tipsen nedan.
Det hjälpte mig att bara strosa runt bland historieböckerna på det lokala stadsbiblioteket för att hitta vad jag sökte. Det är också onödigt att köpa hem en massa litteratur som du endast kommer att läsa för manusets skull.
Min bok handlar om en konstnärinna som arbetar på ett slott, där möter hon en kartograf från Kanada. Därför behövde jag läsa på om akvarellmålning, arkitektur, kartografi och Kanadas historia för att kunna skriva. Dock ingick mycket mer research för att få ihop hela boken, jag läste om dräkthistoria, mathistoria, knölpåkning, musikhistoria, ostindiska kompaniet, historiska skepp osv. Bli inte förskräckt, all research görs inte på en gång utan jag börjar med grunderna som jag är medveten om att jag behöver kunna, sedan dyker det upp överraskningar längs vägen.
Ska dina karaktärer petas in i den exakta världen som existerade just då? Eller hittar du på vem som styr landet eller den politiska situationen? Jag gillar att smussla in verkliga människor och händelser i mina berättelser, till exempel letade jag upp en juvelerare vid namn Hafverin som bodde i Göteborg på 1700-talet och även en läkare som arbetade på Sahlgrenska, men jag hade lika gärna kunnat hitta på dem. Det är helt upp till dig hur mycket du vill grotta ner dig. Verktyg för att genomföra din research
Jag hoppas detta hjälper dig att komma igång, och tack så hjärtligt för att du ville läsa mitt gästblogginlägg! Skicka gärna ett meddelande på instagram om du har fler tips på hur du genomför din research. Annelie Mannerström är född 1984 och uppvuxen i Göteborg, men bor numera i Huskvarna med sina två barn. Till vardags jobbar hon med informationssäkerhet på ett energiföretag. Annelie debuterade den 14/2-2023 med sin romantiska feelgood ”Ingen konst att falla för dig” på Seraf förlag. Boken utspelar sig i Göteborgs konstvärld, och handlar om att våga öppna sitt hjärta och släppa taget om det förflutna. Planen var att bok nummer två skulle vara färdig nu. Eftersom jag skriver en serie (om än med fristående delar) så hade jag tidigt en ambition om att få ut böckerna med ungefär ett års mellanrum. Tajt tidsplan, jag vet, men eftersom jag redan halvvägs in i råmanusskrivandet av första boken hade detaljerade synopsis för både bok två och tre så borde det ändå fungera! Tills livet kommer emellan ... Alla har väl hört talas om andra boks-ångesten vid det här laget, och jag vet inte riktigt om det är det jag känner. Jag är inte orolig för om bok nummer två kommer bli väl emottagen (det borde förmodligen göra mig nervös, men vi lyfter inte på den stenen just idag). Jag är inte heller orolig för vad bok nummer två ska handla om, pga ovan nämnda synopsis. I stället är jag orolig för när jag ska hitta min skrivtid. För när livet kommer emellan och man tvingas prioritera så går ju familjen givetvis först. Kanske räknas det ändå som andra boks-ångest? Skrivtid kan förstås alltid vara svårt att hitta, även om man inte har mycket annat som händer runt omkring. Av någon anledning är det så lätt att nedprioritera skrivtiden, prokrastinera och skjuta upp – göra annat som känns viktigare. Jag läste nyligen ett skrivtips av Fredrik Backman som gick ut på att tänka på sitt skrivande som ett ”jag ska bara ...”. Det tror jag på! Jag ska bara skriva ner den här dialogen innan jag bär ut soporna. Den där ”jag ska bara ...”-skrivtiden blir därmed dels av, men blir också gärna förlängd till ännu ett ”jag ska bara ...” och plötsligt har man skrivit betydligt längre tid än man planerat för. Ett annat sätt att sno åt sig lite skrivtid är att utnyttja annan tid som ibland uppstår. Härom veckan satt jag utanför en bokhandel och signerade min debutbok. Det var första gången jag befann mig i en sådan situation, och eftersom bara tanken på att sitta där ensam och övergiven i två timmar gav mig ångest så kom jag förberedd med anteckningsbok och penna. Att se en ensam författare med näsan i mobilen gör väl ingen människa sugen på att köpa hens bok, men en författare som sitter och skriver – det känns ju till och med trovärdigt! Sagt och gjort. Så vad skrev jag på då? Nästa bok? Inte alls. I stället spann hjärnan i gång på tanken att skriva en historia mellan böckerna. Om första boken är nummer 1 och andra boken är nummer 2, så ville jag nu skriva en 1,5. Något kort och lättsamt, en liten brygga mellan de två böckerna. Om jag sålde några böcker? Ja vars, en och annan. Målet med att sitta där utanför bokhandeln var främst att synas, och att öva på att befinna mig i en sådan situation. Men den stora vinsten med den stunden var att jag gick därifrån med synopsis till en novell. Jag har ännu inte börjat skriva på den, men så fort råmanus för bok två är på plats och skickats till testläsare så kommer jag kunna sysselsätta mig med novellen. Och eftersom jag vet vad bok tre ska handla om, så har jag ett embryo till en idé för en novell 2,5 också – bryggan mellan bok två och tre. Här alltså några tips på vad man kan göra mellan boksläppen: försöka kränga böcker, synas i olika forum och inte minst skriva på nästa bok. Och förstås allt annat som hör livet till, för livet stannar – tyvärr, samt hör och häpna – inte upp bara för att man råkat bli författare. Hitta Annelie!
Instagram: https://www.instagram.com/anneliemannerstrom/ Facebook: https://www.facebook.com/mannerstromannelie Jessica Lincke, 31 år och arbetar som lektör och författare till 3 utgivna böcker och ett flertal noveller. Hösten 2023 släpps min fjärde bok – Tormentum – patient 7 – som handlar om en mänsklig studie som går för långt. Efter en lång bakgrund som utbildningsinriktad föreläsare inom patientbemötande och patientsäkerhet sadlade jag om och blev thrillerförfattare. Jag hade ägnat flera år åt att resa landet runt och föreläsa för myndigheter, organisationer och högskolor om traumarelaterad stress och patientbemötande. Responsen var fantastisk och jag trivdes på jobbet. Men efter två utgivna böcker på ämnet patientskador kom jag till en punkt då jag kände mig färdig med fakta och var redo för fantasi. Amerikanska skräck- och thrillerförfattare har fascinerat mig sedan barnsben eftersom de ofta inkluderar en komplexitet som inte är lika vanligt inom svensk litteratur. Nu kunde jag ta mitt eget läsande, blanda det med mina kunskaper om psykologi och beteendevetenskap och göra det jag älskar – att berätta påhittade historier, för att skapa spänning som får dig att hålla andan. Men jag ville göra det på mitt sätt, skriva boken jag själv hade velat läsa, och för att lyckas med det behövde jag skapa en helt ny berättarröst. Jag studerade skrivkonst och kreativt skrivande, pluggade dramaturgi och läste tonvis med böcker. Jag skrev, strök och skrev om. Jag funderade, planerade, skrev nytt, skrev bättre, skrev snabbare. Det handlade egentligen inte om att bli thrillerförfattare. Det handlade om att bli den författare jag länge drömt om. Den som skriver på rutin, dagligen. Den som inte förlitar sig på inspiration eller att skriva ner alla idéer som dimper ner i huvudet. Efter alla år som föreläsare visste jag att det går att träna upp hjärnan att komma ihåg de bra grejerna, och för att få till rutinen behövdes inte bara disciplin utan framför allt ett långsiktigt tänkande. Vad ville jag känna i framtiden? Jag ville göra det enklare för mitt framtida jag genom att göra aktiva val idag. Genom att inte skjuta upp, inte vänta, inte välja bort skrivandet. Det var läskigt den där första gången jag fick en blixtidé mitt i natten – något som skulle inkluderas i manuset, stärka det – och medvetet inte skriva ner idén utan istället somna om. Tänk om jag glömt idén imorgon? fanns såklart i bakhuvudet. Men jag lät bli att anteckna idén den gången och nästa gång, och för varje gång blev det lättare att komma ihåg de bra grejerna. Att skriva 1000 halvbra ord om dagen är för mig inte samma sak som att skriva 100 riktigt vassa ord om dagen. Trasslig, långdragen redigering hade jag allt för mycket erfarenhet av, och genom att skriva smart från start förenklades min redigeringsprocess. Genom att inte tvinga fram ett visst antal ord kom rätt ord mer naturligt, och genom att lita på att de bra idéerna stannade kvar slapp jag trilskas med plot holes, svaga premisser och timmar av jobbig redigering. Men det behövdes såklart fler förändringar än att skriva dagligen. Jag gjorde en livsstilsförändring, rätade ut en kurvad ryggrad med styrketräning, klev upp klockan 5 på morgonen även de dagar jag inte kände för det, slutade röka, började meditera, och sist men absolut inte minst; jag började nätverka. Genom att träffa och prata med andra som skriver breddades mitt perspektiv och känsla av samhörighet, och det har varit guld värt. Jag gick på föreläsningar om marknadsföring och lärde mig att intuitivt se vem min målgrupp är. Den psykologiska thrillern RENINGSELD är den första delen i en bokserie om svek, hämnd och manipulation. Boken släpptes hösten 2022 och slog säljrekord på Bokmässan i Göteborg. Mina läsare har jämfört min berättarteknik med både Kepler, Minette Walters och Stephen King – detta trots att jag tidigare inte läst vare sig Kepler eller Walters. Eftersom mitt skrivande influerats av utländsk litteratur och kunskaper från min karriär är mina thrillers nyanserade. Böckerna är skrivna till dig som gillar psykologi, komplexa karaktärer och fartfylld spänning. Att sitta som på nålar när du läser är någonting positivt och det är just därför som RENINGSELD passar dig. En bok med flera lager och en knivskarp röd tråd. Hitta Jessica! Hemsida: https://jessica-lincke.com/ Instagram: https://www.instagram.com/forfattare.jessicat/ Facebook: https://www.facebook.com/FORFATTARE.JESSICAT Gästbloggare: I MINA BÖCKER ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER OCH DÄR TAS ALLTID BARNETS RÖST PÅ ALLVAR12/3/2023 Linda Wahlund är socionom i grunden och vidareutbildad inom psykoterapi och biblioterapi. Till vardags arbetar hon som skolkurator, men också med skrivande och läsande i olika former. Både i yrkeslivet och skrivandet är barnets röst det viktigaste. Linda skriver böcker för barn och unga, där relationer och teman som barn och unga kämpar med, står i fokus. Linda debuterade 2020 och har sedan dess gett ut fyra böcker, två för 9-12 åringar och två för 12-15 åringar. När jag skriver, vill jag möta läsarna på samma sätt som jag möter de elever jag har samtal med. På stort allvar, bekräfta, benämna, lyfta och inte undvika svåra ämnen. Så många gånger har jag mött barn som känner sig ensamma i svåra situationer, de upplever att de inte har någon att prata med eller fråga och ett återkommer tema de vill prata om är döden. När min egen son var nio år hittade jag honom, gråtandes, inne på toaletten. Under flera veckor återkom gråten och han stod inte ut med tanken på att vi ska dö, att han ska dö. Hur gör man? Hur känns det? Vad händer sedan? Det här väckte även en viss dödsångest inom mig och det var då jag bestämde mig för att skriva om döden. På allvar. Hela vägen ut. Tanken som kom till mig först var att jag ville skriva en bok om en ung flicka som snart ska dö, men hon kan inte dö förrän hon kommit på ett sätt att säga hej då till sin bästa vän på. Den tanken blev sedan till en hel bok. Så många gånger innan jag skrev Den som måste döden dö och Den som måste livet leva, har jag hört vuxna säga att de absolut inte vill prata om döden och speciellt inte med sina barn. Ännu oftare har jag hört det efteråt. Men jag vill att vi ska prata mer om döden, det är en naturlig del av livet och hur mycket vi än vill skydda våra barn, så är det inte ett skydd att undvika vissa ämnen. För barn vill prata och läsa om döden. Att vi en dag ska dö, det är premissen för livet. Men det är också bara en enda dag vi ska dö, alla andra dagar ska vi leva. Att skriva Den som måste döden dö, var en speciell upplevelse. Jag vågade gå djupare in i mig själv och använda mer av mina egna tankar och känslor och också låta karaktärerna i boken möta svåra situationer. Det var en stundtals svår bok att skriva, men också väldigt fin. Jag ville trots det svåra ämnet, inge hopp och liv, även om döden är nära. I samtal med mitt förlag beskrev jag en tanke jag hade, att skriva en systerbok som handlade om bästa vännen som blir kvar. Hur gör hon för att kunna leva livet igen, när saknaden är så stor? Förlaget önskade då att jag skulle skriva och ge ut böckerna samtidigt. Så blev det. Jag ville också gestalta biblioterapi i mina böcker. För mig har böcker alltid varit magiska, ända sedan jag började att läsa som 4-åring. Jag har gång på gång upplevt kraften i skönlitteratur och när jag första gången mötte begreppet biblioterapi, då förstod jag hur jag skulle få ihop mitt eget yrkesliv – socialt arbete, böcker och skrivande. Inom biblioterapi är det boken som är terapeuten, det är orden som gör något inom oss. De kan trösta oss, plåstra om oss, roa oss, hjälpa oss förstå både oss själva och andra bättre, ge oss ord på sådant vi ännu inte kunnat formulera själva, få oss att se att vi inte är ensamma om det vi varit med om. Min erfarenhet är att just skönlitteratur har en speciell förmåga att avväpna oss. Det är som att vi kan tillåta oss att vara mer öppna, för det är ju bara på låtsas – men det går rakt in i oss och kan också hjälpa oss att vara lite mer lekfulla i vårat eget liv. I Den som måste döden dö blir en bibliotekarie viktig för flickan som snart ska dö. Varje dag kommer hon och läser olika böcker för flickan, som hjälper henne att våga tänka och känna och acceptera att döden nu snart är här. För mig var det viktigt att barnets röst hördes högst och att hennes önskan gick före alla andras. Det är allt för ofta i det verkliga livet som barns röst inte hörs eller tas på allvar. Men i mina böcker är det jag som bestämmer och där tas barnets röst alltid på allvar. För över tjugo år sedan började Lena Gripenblad skriva på sin debutbok, fantasyromanen ”Fabelonia – Den magiska sajten” - en blandning av nutid och saga, vardag och magi. Till slut gav hon ut boken på eget förlag och fick hem sin första bokleverans från tryckeriet lagom till jul 2021. I det här inlägget reflekterar hon över varför författare ofta väljer att utsätta sina unga huvudpersoner i barnlitteraturen för ensamhet i olika skepnader. När min dotter var sex år kröp familjen upp i soffan för att ha filmmys och titta på ”Hitta Nemo”. Vi hade inte tittat lång stund när dottern bröt ihop. Det var scenen när Nemos mamma blir uppäten som hade knäckt henne. En tid senare blev det samma förtvivlan när vi tittade på Björnbröder. Starka och engagerade känslor i en liten kropp. Jag började vara än mer förutseende i valet av barnfilmer och fick upp ögonen för hur vanligt förekommande temat att förlora en förälder, eller i värsta fall båda två, är i barnfilmer och barnlitteratur. Förutom Nemo och björnungen Koda ovan, har vi Simba i Lejonkungen, Bambi, Pippi Långstrump, Harry Potter, Elsa och Anna i Frost, Tarzan, Mowgli och många fler. Själv hade jag inte reflekterat över detta tidigare. Vid den här tidpunkten hade jag dock sedan ett par år tillbaka skrivit på min bok Fabelonia, den första delen i fantasyserien Den magiska sajten. Handlingen kretsar kring en magisk webbsida som fungerar som en portal till en annan värld. Den sajten råkar 13-årige Martin snubbla över och hamnar plötsligt i landet Fabelonia. Där blir han vän med Noni, en förvildad prinsessa med magiska förmågor, och tillsammans råkar de in i spännande äventyr som spänner över båda världarna. Jag insåg plötsligt att jag hade gjort samma sak! Huvudpersonen Noni hade inga föräldrar kvar i sin närhet. Hennes pappa hade försvunnit innan hon föddes, och hennes mamma blev bortrövad av de fasansfulla dracotaurerna på Nonis femårsdag. ”Varför hade jag gjort så?” frågade jag mig. Och jag konstaterade att hennes föräldrar faktiskt stod lite i vägen för den Noni som jag ville skapa i berättelsen. Med föräldrarna kvar skulle Noni inte alls ha samma möjlighet att vara den fria, självständiga tjej som kom och gick som hon ville och som huvudstupa kastade sig in i äventyr. Men varför då? Är vi vuxna så måna om att skydda våra barn från faror, att de går miste om chansen till äventyr? Naturligtvis måste vi i verkligheten se till att barnen aldrig råkar ut för något som kan skada dem, men det är ju just dessa farligheter som gör handlingen i böcker och filmer så spännande och engagerande! Inte konstigt då att en massa föräldrar i böckerna får kliva av scenen för berättelsernas skull. De andra huvudpersonerna i min bok, då? Martin från vår tid, fick behålla sin familj med mamma, pappa och lillasyster. Jag kände aldrig att de hindrade Martin på samma sätt som Nonis föräldrar kunde ha gjort. I Fabelonia går tiden fortare än i vår värld, så Martin var aldrig borta särskilt långa stunder när han begav sig dit. Det var sällan som hans föräldrar hann sakna honom under den tiden. Och bara genom att passera över till den magiska världen, frikopplade han sig på sätt och vis från banden till vår egna värld. Detta med att frigöra barnet från sina föräldrar är ju också ett tacksamt sätt för att ge läsaren en stark medkänsla för det ensamma barnet. Just för att de flesta av oss, både barn och vuxna, kan sätta oss in i känslan av en sådan förlust. Men det finns ju också andra varianter på temat Ensamhet i barnlitteraturen. Brist på vänner, mobbning eller kanske bara en inre känsla av utanförskap som läsaren får en exklusiv inblick i. Också detta för att väcka empati och engagemang för huvudpersonen. I min bok blir Martin ansatt av Jacke, ledaren för Tuffa gänget. Den mystiska Webbhäxan, hon som har programmerat den magiska sajten, saknar sina föräldrar när de båda jobbar som läkare på oregelbundna tider. För att fly ensamheten distraherar hon sig med sitt kodande. Så tänk vilken stark kraft den ofrivilliga ensamheten kan vara! Vem skulle inte göra vad som helst för att komma bort från den känslan? I bästa fall kan den göra oss kreativa, beslutsamma och framåtsträvande. Egenskaper som passar perfekt för en litterär hjälte som ska göra stordåd i sin berättelse. Till slut kommer jag dock fram till att ett visst mått av ensamhet, sorg och saknad kan behövas för att få en bra dynamik i berättelsen. Att balansera upp alla roliga, mysiga, spännande och segervissa stunder i en bra bok. Därför kommer vi nog att fortsätta stifta nya bekantskaper med flera ensamma barn i framtida böcker. Stackars små! 😊 Hitta Lena! Hemsida > https://www.fabelonia.se/ Facebook > https://www.facebook.com/fabelonia.se Instagram > https://www.instagram.com/fabelonia.se/ |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
November 2023
KATEGORIER
Alla
|