Efter några års skönlitterärt skrivande och en hel drös med kurser, är kanske min största insikt att det aldrig riktigt går att förutse hur mitt skrivande kommer att fungera. Ibland flyter det på utan problem och hybrisen växer sig stor: Det här kommer bli riktigt bra. Jag är den nya Astrid Lindgren, Emma Hamberg, Johanna Thydell. Fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna lever egna liv. De skrattar, pratar i perfekt pitchade dialoger, och gestaltar sig fram över sidorna. Miljöbeskrivningarna målar upp sig lika självklara som om boken var illustrerad i de mest briljanta färger, och inte bestod av simpel svart text mot en ljust grå, lätt flimrande sida. Dramaturgin böljar genom kapitlen och de framtida läsarna kommer att gråta och skratta sig fördärvade medan de vältrar sig i känslor, överraskningar och skickligt utformade vändpunkter. Sedan kommer verkligheten ikapp och varje ord ligger djupt begravt under sekler av ny bebyggelse och måste sprängas fram innan det borstas av bit för bit med de finaste av arkeologiska penslar. Hybrisen spricker som den såpbubbla den alltid varit och – beroende på dess storlek, hur länge den har tillåtits växa – skvätter den antingen ner mig med vemod eller dränker mig i självförakt.
   Jag slutar skriva.
   Ser på instagram hur framgångsrika alla andra är. Hen som skriver tio tusen ord om dagen i en vecka och har sitt nya råmanus klart, som hen sedan kommer att redigera på någon månad och publicera inom ett halvår medan de lyckliga fansen jublar.
   De där två som aldrig gått en endaste skrivkurs och träffades av en slump över grönsaksdisken, bestämde sig för att skriva tillsammans och nu slänger ur sig bästsäljare efter bästsäljare, och ja, jag har läst de flesta av böckerna och de ÄR bra.
   Eller hen som kommer ut med en bejublad och prisad debutroman i en ålder när jag själv åkte som au pair till Genève för att förbättra min franska och inte hade en tanke på att författare faktiskt var ett yrke och inte en gudagiven förmåga.
   Jag jämför mig trots att jag vet att sociala medier inte visar hela sanningen. Sjunker djupare ner i det mörka hål jag själv grävt. Tänker, vem tror jag att jag är, och varför skulle jag, och visst är det dags att skaffa ett ordentligt jobb nu och begrava dessa orealistiska drömmar en gång för alla. Bli vuxen. Igen.

​En dag går. Kanske två. Möjligen tre.
   Texten pockar på uppmärksamhet. Karaktärerna bråkar och stångas i hjärnan. De vill inte vara där längre, de vill glida över skärmen natten lång och in i den tidiga morgonen. Sömnen försakas ännu en gång, men själen myser. Det spelar ingen roll att bokstäverna måste värkas fram, att meningarna inte vill infoga sig i helheten, att slutmålet skimrar längre och längre bort för varje ord som bankas ut.
   Jag älskar det här. Har aldrig känt mig lika levande som när jag skriver. Jag må sitta inklämd mellan köksbordet och köksfönstret, med ett svalt drag i ryggen, dålig belysning och en axel som helst skulle köra yoga dagligen – jag har ändå aldrig varit lika tillfreds som nu.
   Carl-Johan Vallgren svarade i en intervju med Maria Küchen att han skulle ta livet av sig ifall han inte skrev. Lika drastisk är inte jag, men sedan jag skriver på allvar har jag insett att livet utan berättandets härliga konst helt klart vore mycket mindre brinnande, mindre intressant, mindre allting.
   Futtigt. Livet vore futtigt.
   Och en sak har han rätt i, Carl-Johan Vallgren, ”vi författare fortsätter att skriva mot alla
odds”.

Citat tagna ur Maria Küchens intervju med Carl-Johan Vallgren, publicerad i Küchen, Maria
Att skriva börjar här – Version 2.0, Ordfront, Stockholm, 2007, s. 113-116.

Jag skriver historisk romance. När jag var liten och såg öppningsscenen i den cheesiga filmen Romancing the Stone där en Romance-författarinna skriver sin bok, tänkte jag ”Så vill jag skriva!”, detta gjorde sig påmint när jag flera år senare läste Simona Ahrnstedts debutroman Överenskommelser. Hon hade skrivit något jag alltid velat läsa men som jag inte vetat att jag saknat.

Men hur skriver en historiskt? Om en inte råkar vara historiker?
Jag tänkte dela med mig av lite tips på hur jag genomför research, något jag gärna velat ha hjälp med när jag började skriva. Istället fick jag utveckla min egen metod. Jag hoppas den kan hjälpa dig med din research. Inte för att säga att mitt sätt är det enda eller korrekta sättet utan det är tekniker som fungerar för mig, testa dig fram och ta endast till dig de tips som resonerar med dig och ditt sätt att arbeta.

När jag börjar arbeta med ett manus vet jag redan från början vilket århundrade jag vill skriva om, det gör antagligen du också. Min första bok Aurora – konstnärinnan på slottet, utspelas till exempel under slutet av 1700-talet. 
Jag var väldigt sträng mot mig själv till en början och läste igenom enorma historieböcker om hela århundradet, men du kan göra det enklare för dig själv genom att följa tipsen nedan.

• Låna böcker på biblioteket 

Det hjälpte mig att bara strosa runt bland historieböckerna på det lokala stadsbiblioteket för att hitta vad jag sökte. Det är också onödigt att köpa hem en massa litteratur som du endast kommer att läsa för manusets skull.

• Lista vilka områden du kommer skriva om och undersök sedan hur de fungerade under just ditt århundrade

Min bok handlar om en konstnärinna som arbetar på ett slott, där möter hon en kartograf från Kanada. Därför behövde jag läsa på om akvarellmålning, arkitektur, kartografi och Kanadas historia för att kunna skriva. Dock ingick mycket mer research för att få ihop hela boken, jag läste om dräkthistoria, mathistoria, knölpåkning, musikhistoria, ostindiska kompaniet, historiska skepp osv. Bli inte förskräckt, all research görs inte på en gång utan jag börjar med grunderna som jag är medveten om att jag behöver kunna, sedan dyker det upp överraskningar längs vägen.

• Välj hur ”historiskt korrekt” du vill vara

Ska dina karaktärer petas in i den exakta världen som existerade just då? Eller hittar du på vem som styr landet eller den politiska situationen?
Jag gillar att smussla in verkliga människor och händelser i mina berättelser, till exempel letade jag upp en juvelerare vid namn Hafverin som bodde i Göteborg på 1700-talet och även en läkare som arbetade på Sahlgrenska, men jag hade lika gärna kunnat hitta på dem. Det är helt upp till dig hur mycket du vill grotta ner dig. 

Verktyg för att genomföra din research
​

• Låna böcker på biblioteket, även om du letar efter en specifik bok som de kanske inte har tillgänglig kan du alltid be om ett fjärrlån eller föreslå att de köper in boken.
• Se på tidstypiska filmer, serier, dokumentärer.
• Besök museum, historiska miljöer, trädgårdar, slott – allt som kan väcka inspirationen till just din berättelse.
• Kontakta experter men respektera deras tid. Vi har helt fantastiska arkivarier, museipedagoger och historiker i Sverige som gärna hjälper till att svara på frågor. Jag har endast stött på ett par som var mindre entusiastiska, men överlag blir jag alltid glatt överraskad av hur villiga de är att hjälpa till (glöm bara inte att nämna dem på Tack-sidan i manuset i gengäld och om din bok blir tryckt kan du skicka dem ett exemplar). 
• Res. Om ditt manus tar plats någon annanstans än där du bor uppmuntrar jag dig att resa om du har möjligheten. När jag skrev mitt andra manus reste jag till Irland och fick se platserna i verkligheten, jag såg saker som annars aldrig skulle hamnat i mitt manus och min absoluta favoritscen hade jag inte ens kunnat drömma ihop om jag inte råkat gå på just den aktiviteten. Missa inte den chansen till överraskningar.

Jag hoppas detta hjälper dig att komma igång, och tack så hjärtligt för att du ville läsa mitt gästblogginlägg! Skicka gärna ett meddelande på instagram om du har fler tips på hur du genomför din research.
​

Hitta Malin!
Instagram > https://www.instagram.com/malinlocke_romance

Planen var att bok nummer två skulle vara färdig nu. Eftersom jag skriver en serie (om än med fristående delar) så hade jag tidigt en ambition om att få ut böckerna med ungefär ett års mellanrum. Tajt tidsplan, jag vet, men eftersom jag redan halvvägs in i råmanusskrivandet av första boken hade detaljerade synopsis för både bok två och tre så borde det ändå fungera! Tills livet kommer emellan ...

Alla har väl hört talas om andra boks-ångesten vid det här laget, och jag vet inte riktigt om det är det jag känner. Jag är inte orolig för om bok nummer två kommer bli väl emottagen (det borde förmodligen göra mig nervös, men vi lyfter inte på den stenen just idag). Jag är inte heller orolig för vad bok nummer två ska handla om, pga ovan nämnda synopsis. I stället är jag orolig för när jag ska hitta min skrivtid. För när livet kommer emellan och man tvingas prioritera så går ju familjen givetvis först. Kanske räknas det ändå som andra boks-ångest?

Skrivtid kan förstås alltid vara svårt att hitta, även om man inte har mycket annat som händer runt omkring. Av någon anledning är det så lätt att nedprioritera skrivtiden, prokrastinera och skjuta upp – göra annat som känns viktigare. Jag läste nyligen ett skrivtips av Fredrik Backman som gick ut på att tänka på sitt skrivande som ett ”jag ska bara ...”. Det tror jag på! Jag ska bara skriva ner den här dialogen innan jag bär ut soporna. Den där ”jag ska bara ...”-skrivtiden blir därmed dels av, men blir också gärna förlängd till ännu ett ”jag ska bara ...” och plötsligt har man skrivit betydligt längre tid än man planerat för.

Ett annat sätt att sno åt sig lite skrivtid är att utnyttja annan tid som ibland uppstår. Härom veckan satt jag utanför en bokhandel och signerade min debutbok. Det var första gången jag befann mig i en sådan situation, och eftersom bara tanken på att sitta där ensam och övergiven i två timmar gav mig ångest så kom jag förberedd med anteckningsbok och penna. Att se en ensam författare med näsan i mobilen gör väl ingen människa sugen på att köpa hens bok, men en författare som sitter och skriver – det känns ju till och med trovärdigt! Sagt och gjort.

Så vad skrev jag på då? Nästa bok? Inte alls. I stället spann hjärnan i gång på tanken att skriva en historia mellan böckerna. Om första boken är nummer 1 och andra boken är nummer 2, så ville jag nu skriva en 1,5. Något kort och lättsamt, en liten brygga mellan de två böckerna.

Om jag sålde några böcker? Ja vars, en och annan. Målet med att sitta där utanför bokhandeln var främst att synas, och att öva på att befinna mig i en sådan situation. Men den stora vinsten med den stunden var att jag gick därifrån med synopsis till en novell. Jag har ännu inte börjat skriva på den, men så fort råmanus för bok två är på plats och skickats till testläsare så kommer jag kunna sysselsätta mig med novellen. Och eftersom jag vet vad bok tre ska handla om, så har jag ett embryo till en idé för en novell 2,5 också – bryggan mellan bok två och tre.

​Här alltså några tips på vad man kan göra mellan boksläppen: försöka kränga böcker, synas i olika forum och inte minst skriva på nästa bok. Och förstås allt annat som hör livet till, för livet stannar – tyvärr, samt hör och häpna – inte upp bara för att man råkat bli författare.

Hitta ​Annelie!
Instagram: https://www.instagram.com/anneliemannerstrom/
Facebook: https://www.facebook.com/mannerstromannelie

​Hitta ​Jessica!
Hemsida: https://jessica-lincke.com/
Instagram: https://www.instagram.com/forfattare.jessicat/
Facebook: https://www.facebook.com/FORFATTARE.JESSICAT

När min dotter var sex år kröp familjen upp i soffan för att ha filmmys och titta på ”Hitta Nemo”. Vi hade inte tittat lång stund när dottern bröt ihop. Det var scenen när Nemos mamma blir uppäten som hade knäckt henne. En tid senare blev det samma förtvivlan när vi tittade på Björnbröder. Starka och engagerade känslor i en liten kropp. Jag började vara än mer förutseende i valet av barnfilmer och fick upp ögonen för hur vanligt förekommande temat att förlora en förälder, eller i värsta fall båda två, är i barnfilmer och barnlitteratur. Förutom Nemo och björnungen Koda ovan, har vi Simba i Lejonkungen, Bambi, Pippi Långstrump, Harry Potter, Elsa och Anna i Frost, Tarzan, Mowgli och många fler. 

Själv hade jag inte reflekterat över detta tidigare. Vid den här tidpunkten hade jag dock sedan ett par år tillbaka skrivit på min bok Fabelonia, den första delen i fantasyserien Den magiska sajten. Handlingen kretsar kring en magisk webbsida som fungerar som en portal till en annan värld. Den sajten råkar 13-årige Martin snubbla över och hamnar plötsligt i landet Fabelonia. Där blir han vän med Noni, en förvildad prinsessa med magiska förmågor, och tillsammans råkar de in i spännande äventyr som spänner över båda världarna.

Jag insåg plötsligt att jag hade gjort samma sak! Huvudpersonen Noni hade inga föräldrar kvar i sin närhet. Hennes pappa hade försvunnit innan hon föddes, och hennes mamma blev bortrövad av de fasansfulla dracotaurerna på Nonis femårsdag. ”Varför hade jag gjort så?” frågade jag mig. Och jag konstaterade att hennes föräldrar faktiskt stod lite i vägen för den Noni som jag ville skapa i berättelsen. Med föräldrarna kvar skulle Noni inte alls ha samma möjlighet att vara den fria, självständiga tjej som kom och gick som hon ville och som huvudstupa kastade sig in i äventyr. Men varför då? Är vi vuxna så måna om att skydda våra barn från faror, att de går miste om chansen till äventyr? Naturligtvis måste vi i verkligheten se till att barnen aldrig råkar ut för något som kan skada dem, men det är ju just dessa farligheter som gör handlingen i böcker och filmer så spännande och engagerande! Inte konstigt då att en massa föräldrar i böckerna får kliva av scenen för berättelsernas skull. 

De andra huvudpersonerna i min bok, då? Martin från vår tid, fick behålla sin familj med mamma, pappa och lillasyster. Jag kände aldrig att de hindrade Martin på samma sätt som Nonis föräldrar kunde ha gjort. I Fabelonia går tiden fortare än i vår värld, så Martin var aldrig borta särskilt långa stunder när han begav sig dit. Det var sällan som hans föräldrar hann sakna honom under den tiden. Och bara genom att passera över till den magiska världen, frikopplade han sig på sätt och vis från banden till vår egna värld. 

Detta med att frigöra barnet från sina föräldrar är ju också ett tacksamt sätt för att ge läsaren en stark medkänsla för det ensamma barnet. Just för att de flesta av oss, både barn och vuxna, kan sätta oss in i känslan av en sådan förlust.

Men det finns ju också andra varianter på temat Ensamhet i barnlitteraturen. Brist på vänner, mobbning eller kanske bara en inre känsla av utanförskap som läsaren får en exklusiv inblick i. Också detta för att väcka empati och engagemang för huvudpersonen. I min bok blir Martin ansatt av Jacke, ledaren för Tuffa gänget. Den mystiska Webbhäxan, hon som har programmerat den magiska sajten, saknar sina föräldrar när de båda jobbar som läkare på oregelbundna tider. För att fly ensamheten distraherar hon sig med sitt kodande. 

Så tänk vilken stark kraft den ofrivilliga ensamheten kan vara! Vem skulle inte göra vad som helst för att komma bort från den känslan? I bästa fall kan den göra oss kreativa, beslutsamma och framåtsträvande. Egenskaper som passar perfekt för en litterär hjälte som ska göra stordåd i sin berättelse. 

Till slut kommer jag dock fram till att ett visst mått av ensamhet, sorg och saknad kan behövas för att få en bra dynamik i berättelsen. Att balansera upp alla roliga, mysiga, spännande och segervissa stunder i en bra bok. Därför kommer vi nog att fortsätta stifta nya bekantskaper med flera ensamma barn i framtida böcker. Stackars små! 😊
​

Hitta Lena!
Hemsida > https://www.fabelonia.se/
Facebook > https://www.facebook.com/fabelonia.se
Instagram > https://www.instagram.com/fabelonia.se/

Maria Bouroncle debuterade 2018 med Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Boken har översatts till engelska, finska och nederländska, samt använts i litteraturundervisningen på såväl Göteborgs Universitet som University of California i Los Angeles. I mars 2022 publicerades den fristående fortsättningen Flickan med en lapp om halsen – Historien om ett finskt krigsbarn.
​

Solen lyser från en klarblå himmel precis som den brukar göra i södra Kalifornien. Trots att jag bott nästan tjugo år på USAs östkust i landets huvudstad, känner jag mig mycket liten när jag kliver in på universitetsområdet i Westwood den 27 oktober 2022. Med över 45 000 studenter känns University of California in Los Angeles (UCLA) som en stad i staden och det är inte bara värmen som får mig att svettas medan jag försöker hitta rätt bland en mängd tegelröda byggnader från början av förra seklet. Med drygt trehundra utbildningar och tjugosju nobelpristagare räknas UCLA till ett av världens bästa universitet. På väg mot Royce Hall hinner jag ångra mig rätt många gånger att jag tackat ja till att gästföreläsa om min roman Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson.

Dr. Patrick Wen som bjudit in mig visar sig vara en solbränd, ung man i säckiga jeans. Han ansvarar för kursen Scandinavian Crime Literature på institutionen för European Languages and Transcultural Studies och presenterar sig som Pat när vi tar i hand. Under en termin läser hans studenter true crime och traditionella deckare från Skandinavien och diskuterar om exempelvis Henning Mankells karaktärer säger något om vår kultur, identitet och ideologi. Under hösten 2022 är Tom Elletts engelska översättning av min debut, It Came to Me on a Whim – The Story of Ingeborg Andersson, Child Murderess, obligatorisk kurslitteratur i detta förnämliga sällskap.

Medan jag tar fram min dator och håller tummarna att studenterna inte ska somna, funderar jag på hur en civilekonom som inte kan något om litteratur kunde hamna här. Möjligen såddes ett första frö redan för drygt femton år sedan när jag anmälde mina barn till Svenska skolan i Washington DC? Varje lördag mellan klockan nio och tolv tvingade jag dem att delta i svensk historie- och geografiundervisning mot löftet om fri fika på rasten. Tillsammans med andra svenska föräldrar hade jag engagerat mig i skolans arbete. På vår fritid sökte vi bidrag till läromedel och studieresor ur diverse stiftelser som hängt med sedan den svenska immigrationens storhetstid och bakade kladdkakor och kanelsnurror för att samla in pengar och muta våra barn. Vid den här tiden hade jag ännu inte börjat skriva skönlitterärt; som heltidsanställd på en internationell utvecklingsbank handlade mina skriftliga alster mest om resultatredovisning till olika givarländer. Men kanske började det där författarfröet gro när jag som Svenska skolans styrelserepresentant började delta på Svenska Institutets årliga språksymposium för lärare och forskare i svenska på amerikanska universitet? Plötsligt blev föredrag om allt från gotik och realism i Selma Lagerlöfs prosa till svårigheten att översätta Jonas Hassen Khemiri till engelska, samt läsning av texter utifrån ett ekologiskt eller etniskt perspektiv min nya passion.

Även om jag fått reda på historien om Ingeborg – min mormors syster som dränkte sina tre små barn 1929 – redan i slutet av 1990-talet, var det inte förrän hösten 2014 som jag började gräva i arkiven. Jag försökte förstå hur en släkting jag känt så väl som barn kunnat begå ett så fruktansvärt brott. Snart blev jag så besatt av Ingeborgs öde att jag var tvungen att få ned hennes berättelse på papper. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Först efter flera kurser i kreativt skrivande, samt många omskrivningar och refuseringar senare, publicerade det danska förlaget Saga Egmont min debut i december 2018.

I samband med att Det kom för mig i en hast publicerades sa jag upp mig från mitt arbete på Inter-american Development Bank i Washington DC och flyttade tillbaka till min hemstad Göteborg. Där påbörjade jag en intensiv rundringning till bibliotek och bokhandlare. Om någon mot förmodan lät mig komma på besök för att föreläsa eller signera, lyssnade oftast endast en handfull åhörare på min berättelse. De flesta besökarna bad mig om hjälp att hitta papper och pennor i tron att jag var en av bokhandelns anställda. Men i maj 2019 hade jag turen att träffa Therese Svensson, doktorand på Göteborgs Universitet. Hon modererade mitt och historikern Helena Hagelins samtal om barnamord på Textival Litteraturfestival i Herrljunga. Therese tyckte att det var lätt att utläsa maktrelationer ur min bok och frågade om hon fick använda den i sin kurs ”Litteratur och intersektionalitet”. Hösten 2019 blev Det kom för mig i en hast obligatorisk litteratur på Göteborgs Universitet.

Det skulle dröja ytterligare tre och ett halvt år tills boken släpptes på engelska, men slutligen står jag framför en grupp amerikanska studenter på UCLA. Jag tar mig igenom föreläsningen utan alltför stora missöden, visar filmaren Carl Eneroths prisbelönta dokumentär ”Barnamörderskan i Vesene” som bygger på min bok och bjuder in till frågor. Studenterna är pålästa och det blir en intressant diskussion. Endast en cool kille i raden längst bak somnar och jag lämnar salen med betydligt lättare steg än jag kom.

Hitta ​Maria!
Hemsida > www.mariabouroncle.com
Facebook > www.faceboook.com/mariabouroncleauthor
Instagram > www.instagram.com/mariabouronclewriter
Goodreads > https://www.goodreads.com/author/show/18764393.Maria_Bouroncle
LinkedIn > https://www.linkedin.com/in/maria-bouroncle-3318a84

Minna är 35 år, mamma till 4 och outgiven. Hennes fantasymanus om Rufus har hon skrivit på i nästan 20 år. Äntligen är alla detaljer och trådar klara i serien som kommer ha 8 delar. Här är hennes skrivresa. ​
​

​Drömmen om att bli författare kom långt innan jag kunde alfabetet (så jag hittade på mitt egna och tvingade mamma läsa). En dag kom en författare på besök i skolan. Äntligen skulle jag få konkreta tips på HUR man blir författare! “Hur många här inne drömmer om att skriva en bok?” Några av oss räckte upp handen. “Då kan ni sluta drömma. Bara så ni vet finns det tillräckligt med författare och det är omöjligt att bli utgiven." Jag grät mig själv till sömns den natten. Men jag gav inte upp. När jag var 10 år vann jag en skrivartävling och känslan av att någon annan läst (och gillat) det jag skrivit var större än vinstpengarna. En glöd tändes inom mig. Det kanske inte var omöjligt ändå?  

Efter en rad jobbiga händelser i mitt liv som toppades med pappas cancerbesked skrev jag mitt första manus när jag var 15 år. En självbiografi som jag förstått i efterhand enbart var terapeutiskt. Idiot som jag var då skickade jag in mitt råmanus till Norstedts. Den eufori jag kände när mitt refuseringsbrev kom eldade på min dröm. En riktig förlagsperson hade läst mitt manus! (Tror inte jag behöver tillägga hur glad jag är idag att det faktiskt blev refuserat.) 

På gymnasiet fick vi en uppgift “skriv vilken text du vill”. Läraren ångrade sig nog när jag en vecka senare kom med mitt första skönlitterära manus på 300 sidor …  Helt oredigerat.  

Framtiden var utstakad. Jag skulle bli kurator, hjälpa barn som for illa och på fritiden skulle jag skriva. I gymnasiet träffade jag mannen i mitt liv, Anton. När vi varit tillsammans en vecka dör pappa plötsligt i sviterna av sin cancer. Mitt liv rasade samman. Jag som tränade 10-13 gånger per vecka slutade tvärt. Jag slutade läsa och jag slutade skriva. Lite visste jag då att det bara var startskottet på året då 10 av våra nära och kära skulle dö ifrån oss. Antons pappa dog också och han blev föräldralös. All fokus var på att överleva. Drömmar fanns det inte utrymme till.  

Till en dag då Rufus kommer till mig. Min rödhåriga huvudkaraktär som varit med mig sedan jag var 18 år. Kanske kunde det bli något på riktigt? Jag visste att det var en fantasyberättelse trots att jag inte läst fantasy sedan jag var liten. Jag höll på med eldkonst och undervattensrugby innan pappa dog och just de två elementen har alltid varit viktiga för mig. Så elementen skulle ha en stor betydelse i min berättelse. Jag skrev klart och skickade in. Fick en positiv refusering med orden “Hade inte likheter med Harry Potter funnits hade vi gett ut det.” Harry Potter? Jag som inte läst en enda bok (och bestämde mig för att inte göra det heller förrän jag blir utgiven).  

Samma månad som min första son föds händer en av mitt livs värsta trauman. Min närmsta chef misshandlar mig grovt och ofredar mig. Där låg min son i min famn, med eldrött hår, helt perfekt och så efterlängtad men jag var trasig. Första året som ska vara fyllt med bebisgos, promenader och skrivande ersattes av polisförhör, advokatmöten och rättegång. Det kändes inte som jag vunnit när domen kom för jag såg bara vad jag förlorat. 

Men en dag slår det mig hur lik min son var min inre bild av Rufus. Långsamt skrev jag om manuset och skickade in. Skrev om och skickade in. Mellan inskicken skrev jag andra typer av manus. Både barnboksmanus, deckare och ett humoristiskt (som var långt ifrån roligt).  

Plötsligt en dag får jag ett mail. Ytterligare ett refuseringsmail tänker jag och öppnade. “Tack för förtroendet att få läsa ditt manus. Vi har gått igenom manuset.” Samma som vanligt … Men sedan läser jag vidare: “Det är välskrivet och bra. [...] gärna vilja erbjuda dig utgivning.” Utgivning? Skulle Rufus äntligen finnas för fler än bara mig?  

Men snart försvinner drömmen bort igen. Ett par månader efter håller Anton på att dö framför oss. Medan han akut åker till sjukhuset står jag på parkeringen med tre traumatiserade barn. Allt mitt fokus är på min familj. All stress på jobb och hemma för att jag springer in i väggen och ger upp allt som har med skrivande att göra och tackar nej. Min hjärna fungerar inte längre. 

Sen kom Bonnier Carlsens stora manustävling. Mitt manus inte skulle ha en chans. Jag väckte Anton en dag, full av eufori och sa “Jag ska skriva om hela Rufus!”. “Igen?!” sa han och suckade. “Nej, jag ska slänga hela mitt manus och börja om!” Han trodde att jag skämtade men samma dag raderade jag allt och började om. Nu var jag något på spåren, det hade aldrig känts så här bra! Sista dagen för inskick skrev jag sista punkten och skickade in. Trots att det bara var ett råmanus men jag kände mig som en vinnare.  

När jag hittade Bookstagram slog det hål på myten att “ingen kan bli utgiven, det finns för många”. Var och varannan dag skriver någon på kontrakt och jag blir lika lycklig varje gång. Deras dröm har blivit uppfylld! Och det är inte omöjligt för någon. Ge inte upp. Om du vet att du har en unik berättelse kommer den bli utgiven förr eller senare. Skriv om, anlita lektör och försök fundera på varför du inte blev antagen förra gången. Och gå med i Bookstagram som kryllar av peppande människor. Jag tror på dig! 
​

Hitta Minna!
​
Instagram > minna.writer

När du skriver finns inga begränsningar, du är fullkomligt fri och kan spränga alla fördämningar, öppna alla lås, bygga vilka hus och vilka världar som helst. Du målar med vilka färger du vill, och du är inte längre instängd eller begränsad. Likt en konstnär som målar det omöjliga kan du skriva det omöjliga! Vad du inte kan åstadkomma med ord, ligger enbart hos dig! Glöm aldrig det!

Det skulle kunna vara mina sista ord till någon närstående som har skrivandet inom sig. Vem är jag och varför ser jag skrivandet som en nyckel till en oändlighet av dörrar?

Jag heter Elisabeth Lendelund och så kommer vi till det där med vem man är. Är man sin profession, sin talang, sina sår och ärr, sin hudfärg eller bakgrund, eller är vi bara ljus innerst inne, likt chokladpraliner med fyllning. Är fyllningen kärlek? Själv kände jag verkligen hur jag fann en skatt då jag lärde mig skriva. Det var mitt rätta element, mitt effortless som sedermera gav energi utan att ta energi och så är det fortfarande. Jag är sannerligen inte den enda som fem år gammal sa: Jag ska bli författare. Lite tjatigt, jag vet, men så var det. Olika bemötanden har hållit mig tillbaka, fått mig att skjuta upp och glömma bort en stor del av mig. Modet behövde få tid att växa till sig. Ibland tar det ett bra tag. Om jag är min bakgrund så har den varit brokig och utmanande. Jag adopterades från Indien i början av sjuttiotalet och kom till en Malmöförort där jag blev den där apan som alla har sett, den annorlunda, ett främmande inslag. Jag är kreativ och har en stark entreprenörsanda, går vilse och fastnar i min gamla karta ibland men ser att livet är en resa mot att bli hel och hitta tillbaka till den inre kärnan, vår skatt.

Det som också hållit mig tillbaka i skrivandet och från att satsa på det, har varit avsaknaden av form och struktur. Jag hade svårt att se helheten, hitta stommen till huset. Det blir inget hus med bara fönsterbläck, färg, snickarglädje och vackra spaljéer med stockrosor. Det är lite lustigt för min pappa här i Sverige var byggnadsingenjör och framhöll ständigt vikten av bjälklag och en bärande konstruktion, och jag förundrades över att han kunde slösa tid på något så oerhört trist. Men en bok blir så mycket lättare att skriva när stommen är uppskissad om än med stora penseldrag så med en form som håller och bär hela vägen. För mig är det den som får mig att bli klar, nå målet. Strukturen till min första bokserie damp verkligen ner i mig med tyngd och beslutsamhet, och för mig var det bara att följa. Underbart trots att det tog sin lilla tid! Bokserien om Älvaliv skulle ligga på en ö och handla om elva kvinnor vars vägar korsas där på ett autentiskt sätt. Var och en av dem skulle få vara huvudpersonen i varsin bok och bara några dagar senare hamnade jag på en plats som jag kände direkt var stället att utgå ifrån. Vad vardera bok skulle ha för huvudtema var också helt självklart. Förundrande!

Det jag på många sätt vill förmedla är berättelser om människor som vill bli hela och därmed fria. Människor som inser att läkt smärta blir till visdom. Likt Kintsugi, som betyder något i stil med gyllene snickeri, kan vi lära oss konstarten att laga vackert med lim och guldstoff. Låta varje guldskarv synas, som ett skönhetens tecken som speglar varje sår och själsskada som den styrka och visdom du besitter, istället för att skämmas för dina ärr och sår och gömma dem. Att framhäva, inte dölja, och förstå att vi blir vackrare med åren.

När livet ger oss ovanligt tuffa utmaningar kan vi tänka att det kan tyda på att vi är ovanligt starka! Det kan faktiskt vara en korrekt slutsats att dra även om det kanske inte riktigt känns så när vi krälar längst ner på bottnen med ångest och smärta som enda sällskap.

Att skriva ser jag som en väg både ut, in och fram till det som är jag. Vad livet gjort med mig, ärr och skavanker, tillkortakommanden och issues, alltsammans försvinner i en känsla av att vara fri och det ihop med den som är jag, så som jag skulle varit utan rädsla. På skrivarflödets tåg mår jag oförskämt bra. Står du där ibland och ser det där tåget åka förbi utan att våga hoppa på? Vill du verkligen in i skrivarvärlden? Isåfall, vad är det som hindrar dig egentligen? Om det du upplevt eller det som spirar i din fantasi kan bli till genuin nytta för någon annan, vad kan då bli fel?

En fråga som ofta ställs; vad är det bästa med skrivandet? Jag svarar mellanrummet! Mellanrummet mellan författarens och läsarens ord. Att som författare ha haft en tanke bakom skrivandet och få höra en läsare tala om ens bok med sina egna ord och tolkningar och dra paralleller till egna erfarenheter är ren magi! Varma kårar sipprar genom mig. Det är fantastiskt när något blir så mycket större i och med mottagandet av orden. När ett plus ett blir hundra eller tusen eller ännu mer. Att få läsaren att bli berörd och känna livet skimra inom sig är mitt kall. I mina böcker finns ett mer eller mindre outtalat mantra inbäddat och det vill jag också fånga i mina omslag: Ljuset skimrar klarare mot mörker.

Hitta Elisabeth!
Hemsida > www.skimra.nu
Instagram > lendelund_author
Facebook > Skimra.nu förlag
​

​Linnéa Engman är 19 år och bor i Stockholm. Hon spenderar dagarna med att studera och drömma sig bort till antingen hennes egna världar eller de i romanerna hon läser. År 2023 debuterar hon med den mörka fantasy romance-boken Gudar av Röta och Undergång på Seraf förlag.

​Likt många skrivande personer började jag skriva i tidig ålder och började även bli seriös med skrivandet tidigt. Jag spenderade min gymnasietid både med att plugga och skriva mina första böcker (varav en är min debutroman). Jag började skriva seriöst när jag var sjutton år och redan då hade jag planer på att ge ut böcker. Därför vänder sig den här texten framför allt till unga aspirerande författare för att ge konkreta tips så att du kan nå dina mål.

Att skriva som ung eller vara ny i skrivandet kommer med en massa hinder. Inte nog med att berättelsen ofta lägger krokben om sig själv utan det är nu som du ska lära dig allting. Och då menar jag ALLT. Du ska lära dig att följa en dramaturgisk kurva och skapa trovärdiga miljöer och karaktärer. Du ska veta hur man redigerar boken, skriver en pitch och följebrev till ett förlag. Allt detta ofta utan några medel att nå målet.

När jag tog upp min plan om att vilja skriva, med publicering som mål, för nära och kära så var svaret ett av två alternativ:
1. Författare är inget yrke, fokusera på något annat istället.
2. Fortsätt skriv, det är det enda du kan göra. Skriv mer och öva.

Det förstnämnda är helt enkelt inte sant, men det finns sanning i att fortsätta skriva, för man blir bättre ju mer man övar. Men om det är det enda man får höra? Vad gör man då?

För att jag var ung och fortfarande gick på gymnasiet kände jag mig ofta nedvärderad. Jag tror alla skrivande personer stöter på något av dessa svar eller något liknande när de berättar om sina drömmar, men att vara ung ses ofta som “oerfaren” och “outvecklad”, vilket i samband med författardrömmar ofta får en negativ respons (i alla fall i mitt fall).

Därför vill jag dela med mig av konkreta tips om hur jag kunde gå från att vara ung aspirerande författare till att få min bok utgiven av ett traditionellt förlag.
PS. Det här är inte ett magiskt recept som garanterar någonting utan det här är den
artikel jag själv hade velat läsa när jag började skriva. DS

I början vände jag mig till Google för att ställa mina frågor om dramaturgi, strukturer, synopsis eller redigering, men det var som om jag stötte på en vägg. Det engelska uttrycket “gatekeeping” passar rätt bra här. Det innebär att någon kontrollerar om ifall någon kan hitta, läsa eller lära sig av viss typ av information. Överallt stod det om denna dramaturgiska kurva mm. men det var aldrig någon som förklarade hur den fungerade. Det var som om andra författare ville hålla det hemligt från mig så att jag inte kunde skriva min bok och bli en av dem.

Innan jag fann ett “skrivarcommunity” på Instagram behövde jag vända mig till andra kunniga författare och därför vill jag dela med mig om var jag lärde mig om dramaturgi, karaktärsutveckling och att skriva pitch till förlag:

- Abbie Emmons på YouTube öppnade upp en helt ny värld för mig om dramaturgi, om att följa de tre akterna och skriva trovärdiga karaktärer. Även fast du inte planerar din berättelse med sådan precision som jag gör är det viktigt att lära sig om det. Tack vare hennes tips färdigställde jag mitt första manus.

- Brandon Sandersons videokurs på YouTube. Detta riktar sig främst till dig som vill skriva fantasy då han är en av de större amerikanska författarna inom den genren. Denna kurs är helt gratis och jag har sett varenda avsnitt.

- Om du har tillgång till ett proffs, ställ en fråga. Jag har ofta varit helt öppen och frågat personer på Instagram. Till exempel om att skriva en pitch och hur man väljer förlag att skicka till.

Alla dessa medel gjorde att jag planerade för min berättelse, skrev den, skickade till testläsare varpå jag redigerade boken. Andra klipp hjälpte mig att få reda på hur man skriver en pitch och jag fick exempelvis reda på vad som fångar intresse i en pitch. Just din karaktär - vad de vill ha och vad det är som hindrar dem från att få det.

En anledning till varför jag skriver detta är för att jag inte vill att andra unga, aspirerande författare ska stöta på den väggen som jag gjorde. Om du har ambitioner ska du kunna hitta medlen för att nå dem oavsett om du är ung eller etablerad i samhället. Därför ville jag berätta om hur jag gick från att vara en ung författare med stora ambitioner till att få min bok publicerad år 2023. Jag hoppas att det hjälper dig att nå dina mål.

Hitta ​Linnéa!
Instagram > @linneaengman.author
TikTok > ​linneaengman.author
​

Hitta Marie!
www.marieeklipanovska.se
www.sotnosen.se

Cecilia Fransson, bor i Skövde, har en bakgrund som litteraturvetare, copywriter, översättare och kommunikatör. Debuterar hösten 2022 på Bokförlaget Hedvig med den historiska barndeckaren Fara i kikaren, om 12-åriga Alma, dotter till polismästaren och hennes vapendragare gatupojken Lars som gör sin egen utredning på ett ruskigt mord i staden Marberg år 1897. Fara i kikaren är rikligt illustrerad av konstnären Stella Spente.

Hej! Jag heter Cecilia och har just debuterat med den lättlästa historiska barndeckaren Fara i kikaren för åldern 9-12 år på bokförlaget Hedvig. Jag har fått tre frågor om boken under de senaste veckorna, som jag tänkte dela med mig av här, och som jag hoppas kan inspirera andra som vill skriva historisk skönlitteratur för barn.

Hur ruskigt kan man skriva för barn egentligen?

Det här är en bra fråga. Det frågade jag mig ofta när jag skrev Fara i kikaren. Jag är litteraturvetare i grund och botten, och när jag pluggade litteraturvetenskap i Brighton blev den gotiska litteraturen min favoritgenre. Därför var det självklart för mig att förlägga min barndeckare till en historisk miljö, och att det skulle finnas rejält ruskiga inslag. Men var går egentligen gränsen mellan mysrysligt och på tok för otäckt?

Självklart är det olika från barn till barn. Men när jag gjorde min research och undersökte vad barn i målgruppen väljer att läsa så insåg jag att barn klarar av, rent av gillar ruskigheter när ruskigheterna är i ett tydligt sammanhang, när villkoren är lättbegripliga och så länge som de är omgivna av godhet och trygghet. Det utgick jag ifrån när jag skrev Fara i kikaren. Jag kände likadant som barn. Jag gillade böcker med en rejäl dos spänning och där mycket stod på spel. Jag tror inte att man ska vara rädd för att ducka mörkret och hemskheterna, utan att låta de vara en del av helheten i boken, precis som i livet. I varje fall när man skriver för mellanåldern.

Hur viktigt är den historiska korrektheten i skönlitteratur för barn?

Den historiska korrektheten ganska viktig när man skriver historisk skönlitteratur för barn, skulle jag vilja säga, och den sätter också reglerna för boken. Alma och Lars i Fara i kikaren har andra förutsättningar i slutet på 1800-talet än vad barn har idag eller hade på Vikingatiden. Men man ska inte rygga för att skriva en historisk berättelse, även om man inte är professor i historia. Jag använde till exempel mitt stora intresse för släktforskning som inspiration när jag skrev. Namnet på min huvudkaraktär, Alma Frisk, är plockat ur mitt eget släktträd från den senare delen av 1800-talet. När jag såg det namnet föddes idén till Alma i Fara i kikaren. Genom släktforskningen har jag också hittat detaljer från vardagen och namn på andra karaktärer som jag kunnat plocka in i boken.

Sen märkte jag att när man skriver en historisk deckare som ska vara spännande, så är dramaturgin beroende av att författaren skapar hinder. Och att förlägga en berättelse i en tid när människorna stötte på mer hinder i tillvaron kan vara väldigt tacksamt som författare och hjälpa till att stärka dramaturgin.

Hur tänkte du kring inkludering i boken?

Inkludering är så viktigt i barn- och ungdomsböcker, tycker jag. Och i Fara i kikaren hade jag möjlighet att skriva in en hjältinna i rullstol under den senare delen av 1800-talet och den chansen ville jag inte gå miste om. Men jag hade nog inte vågat skriva om en ryggskadad flicka om jag inte hade fått bolla med en kvinna som själv sitter i rullstol. Och i samtal med Nina, som hon heter, kunde jag få en bild av hur Alma kunde röra sig, hur rullstolar såg ut i slutet på 1800-talet, och hur vardagen kunde se ut för en flicka som Alma vid den tiden. Det har varit otroligt värdefullt.

Så sammanfattningsvis kan jag konkludera att barn gillar ruskigheter, att den historiska korrektheten är ganska viktig, och att när du har möjlighet att bidra till inkludering i barnlitteratur – gör det!

Så. Välkomna till mitt Marberg, jag hoppas ni ska trivas, men se upp, det kan gå en mördare lös!

Noveller, noveller, noveller!

Att kalla mig författare känns fortfarande lite märkligt. Som om jag inte riktigt förtjänar det. I år kom ändå min första skönlitterära roman ut (Trinitet på Bokförlaget Mormor). En milstolpe så klart, speciellt då jag började ta mitt skrivande på allvar för ganska exakt tre år sedan. Och för min del startade mitt författarskap med noveller. Jag fullkomligt älskar noveller, både att läsa och skriva.

Att börja mitt skrivande med noveller gjorde att jag snabbt kunde komma till ett avslut och jag fick tillfredställelsen i att färdigställa ett skrivprojekt. Och jag upptäckte hur spännande det är att se vad som ryms i ett sådant koncentrerat format. Ordens betydelse, språkets vikt, att kunna skala av och mejsla fram själva storyn. Kraven att ha en intressant dramaturgi och en underhållande historia liknar ju romanens om än i mer minimalistisk form. Även en novell har en början, en mitt och ett slut och du måste ha en berättelse som berör. Det var också så jag lärde mig skriva min första roman, genom att se den som en serie sammanhängande noveller fast som en serie kapitel. Foga samman kapitel för kapitel, där varje scen ska ha betydelse och hänga ihop, tills man har en hel roman.

Jag letade också tidigt upp novelltävlingar och fick flera publicerade i olika novellantologier. Dessa publiceringar fungerade som någon sorts erkännande och ökade min motivation och skrivlust. Att få hålla en bok i sin hand där ens alster är med var för mig att uppfylla en dröm. Att lämna in till tävlingar lärde mig också att skriva utefter bestämt tema och längd, en nog så nyttig erfarenhet och kul utmaning. Efter ett tag hade jag så många noveller på likartat tema (jag har alltid dragits till människans mörkare sidor) att jag kunde ge ut Mörker – en samling lätt dystopiska noveller förra våren.

Jag inte bara skriver noveller utan läser även en hel del. Mellan böcker eller som ett avbrott i annan läsning slinker en och annan novell emellan och de gör ibland stora avtryck. Att läsa noveller kan vara en fin ingång till att prova en ny författare, en ny genre, eller för den som inte är så läsvan att faktiskt få en ingång till läsande. Och för den som inte är så skrivvan att få en ingång till skrivande och en möjlighet att pröva sin egen stil, ton och rytm utan att det blir för övermäktigt.

Att jag inte känner mig som en riktig författare hänger säkert ihop med att noveller inte har samma status som en roman, men med det här inlägget gör jag mitt bästa för att novellen ska få den status den förtjänar. Just nu skriver jag på flera romanmanus, men jag kommer aldrig sluta skriva även kortare historier. Kan inte nog rekommendera att läsa och skriva noveller!

Novelltips!

Desmond Warzels fantastiska novell Wikihistory, (på engelska, men kort och lättläst).

Jag och min medförfattare Erik Klang vann nyligen en novelltävling på temat Utopi/Dystopi med vårt
bidrag Pling och den hittas här.

Novelltävlingar sammanställs på Eva Ulleruds fina hemsida och uppdateras kontinuerligt.

Tidningen Skrivas novellskrivningsguide.

(Edit: Hälsningar från Sabine, som också älskar noveller något gränslöst! Vill du ha en alldeles gratis novellguide, hur du skriver en novell, kan du ladda ner den via min kurssida. Fram för fler noveller!)
​

Det var ett friskt bubblande språkbad som jag växte upp i som yngst med tre äldre syskon. Mitt i Stockholms Vasatan. En vardag full av frågor, svar, tankar, idéer och uppmuntran till skapande och kreativa uttryck. Vi delade och speglade varandras känslor. Vi utmanade varandra med både ordvitsar och små försvarstal i affekt. Vi satte ord på erfarenheter och fantasier i sång, sagor och olika gestaltande former. 

Att som sladdis få sitta med och iaktta de äldres skapande av karaktärer, miljöbeskrivningar, spelregler eller låtskrivande kunde vara både roligt och lite frustrerande när en själv inte alltid hängde med i samma tempo. Jag var oftast välkommen men jag minns än idag den märkliga känslan av hur okända ord kunde flyga ovanför mitt femåriga huvud. Jag var nyfiken och ville alltid lära mig mer. Det var riktigt mysigt att få vara med när syskonen diskuterade vid matbordet, lärde ut olika sporter eller dansstilar, spelade avancerade brädspel eller planerade för lajv med påkostat hantverk och rekvisita till skogs. När de målade akvarell- och oljemålningar, spelade instrument och studerade. Eller bara hängde i en hög på soffan med kramar, skratt och tillitsfulla samtal. 

Det var en vardag som inspirerade mig att hitta mina egna sätt att skapa berättelser på och att våga testa mig fram. Jag hade tidigt lätt för att ta kontakt med både yngre, jämnåriga och vuxna. Jag kallades ofta mogen för min ålder. Med tre stycken 9-15 år äldre pratglada syskon så föll det sig nog naturligt att mitt eget ordförråd blommade hejvilt tillsammans med nyfikenheten och viljan att kommunicera. Något som finns kvar än idag i min energi att skapa närvarande möten med en skön gruppdynamik. 

Tiden från förskoleklass till studenten tillbringades i en skola med fransk profil. Här fick jag öppna upp ett fönster till en helt ny vokalrymd, samtalsmelodi, grammatisk struktur och kultur. Här började intresset för språks olikheter, uttal, ords betydelse och utmaningen med att försöka översätta ord som är specifika för en viss kultur. Här fick jag också erfarenhet av den frustration som ingår i att lära sig ett främmande språk och hur svårt det kan vara att verkligen uttrycka sig lika genuint och precist som på sitt eget modersmål. 

När jag började i tredje klass tystnade jag. Ofrivilligt. Jag blev tillsagd att hålla käften. För jag ansågs vara ful. Det fanns elever i klassen som kunde upplysa mig om att jag såg ut som en pizza, påstå att jag jag var smutsig och äcklig, föreslå att jag borde bli påkörd. För jag var ju så udda som hade fått svår och ihållande akne redan när jag var 8 år gammal. Min hud var en vulkan. Mitt ansikte var en måltavla. Varje dag. Det hjälpte inte att läraren försökte förklara vad "tidigt utvecklad", "hormoner", "ärftlighet" och "puberteten" var för klasskamraterna. Det skulle bli flera års daglig kamp om att orka ta sig till skolan för att behöva utstå kommentarer, frågor och utrop från andra elever. 

Den dagen som någons förälder i förbifarten kommenterade mitt utseende med den inledande frågan "Har du pesten eller?", då var det som att få bekräftat att det verkligen var fel på en själv. Att så ofrånkomligt sticka ut var oerhört energikrävande när fokus egentligen borde få ägnas åt själva skolarbetet och en trygg tillvaro. Kanske stack jag ut lite extra med en röd fläta också, som sträckte sig ned till knäna. Oavsett så var ansiktet som det var med sina sår, ojämnheter, rodnader och pulserande smärta. Inga kurer, mediciner eller behandlingar kunde lugna vulkanhuden. 

Det händer något med den språkliga uttrycksförmågan när en ständigt stoppar sig själv från att yttra sig på grund av rädsla. I mitt fall var det för att någon skulle tysta mig, ignorera mig eller hånskratta åt mig. Både lusten och spontaniteten i att kommunicera i skolan krympte. Det spelade ingen roll hur kärleksfull den egna familjen var och hur snälla vännerna var. Det var ändå en känsla av förbannelse att inte kunna dölja sitt ansikte och bli fri från det som gjorde ont. Påhoppen skedde ofta diskret så att de vuxna inte såg eller hörde. Flera år av tystnad, iakttagande och uthållighet väntade mig. Det var som en chock i slowmotion. En vardag där jag ofta höll andan, drog upp axlarna, bet ihop och drömde mig bort till en framtid där jag skulle finna en annan miljö. Ett annat sammanhang där jag fick omge mig med personer som hade kommit ikapp min sociala ålder som formats av mina äldre syskons sällskap. 

När jag tystnade så höjdes min inre röst i skrivandet. Jag skrev om egna världar där det var självklart med respekt, hänsyn och omtanke. Hur svårt skulle det vara? Där de som vägrade lyssna för att fortsätta göra illa andra till sist fick smaka på någon form av reflektion av sitt eget beteende som gjorde att de plötsligt blev självmedvetna och ångerfulla. Jag skrev prosa och noveller om hur jag önskade att mobbarna skulle få erfarenhet av hur de egentligen borde bete sig mot de utsatta. Texterna avslöjade ibland hur mobbarna själva kanske var offer för hur någon annan påverkade dem negativt eller begränsade deras utveckling. Kanske grupptrycket, kanske en förälder, kanske media. 

Min svenskalärare i mellanstadiet frågade om hon kunde läsa upp en av de kortare texterna för klassen. Det fick hon. Nickande viskade hon till mig efteråt att jag borde skicka in texterna till tävlingar. Men jag var ingen tävlingsmänniska. Jag hittade istället på fler historier om klassen att läsa upp själv för de som ville lyssna på äventyr och samarbete. Det slutade med att flera av dem i verkligheten, även en av mobbarna, satt kvar efter en sommaravslutning för att höra hur det skulle gå. 

Just när min envist svidande och bultande akne började försvinna så började jämnåriga tonåringar påbörja sin resa in i pubertetens virrvarr. Då tilltog mitt skrivande ännu mer. Nu till följd av något helt oväntat. En förlust av ett syskon. Min bror dog när jag var 14 år och jag skrev för mig själv:

Det är Döden som sliter ut våra sinnen ur vårt tvungna medvetande och underblåser oss till liv igen.

Där började jag sakta bli vän med döden genom att känna hur både definitiv och diffus den var. Såsom att ta i hand med tomrummet självt. Att själv vara kvar vid liv. Full av liv och ändå så tom. Det var en kontrasterande känsla att både känna sig helt förlamad av vanmakt och samtidigt uppleva hur alla sinnen blev så mycket skarpare och värdefullare. Jag var så rädd för att glömma bort alla minnen jag hade med min storebror. Så jag skrev. Jag skrev ned internskämt och klokheter, tokigheter och varma minnen. Jag skrev om småtjafs och orättvisor. Allt för att väva in dem i dagböcker och kapitel om syskonkärlek. 

En dimma av flera års sorgearbete väntade. I denna mörka smog så sken ändå min egen livslust som ett starkt och vackert stjärnfall på repeat. Det värsta tänkbara att en familjemedlem skulle dö, det hade ju redan hänt. Jag fick som en sköld av tålamod och klarsynthet. En sköld som trängde undan vardagsproblem som studsade bort som små pilar. Där gick jag lugnt med min inre omskakande storm. Det var lite som att ha lock för öronen och fara genom vatten när jag tog mig igenom tonårens skolkorridorer. Tiden var för värdefull för att låta sig upptas av det som egentligen inte betyder något. Det ytliga kunde inte få grepp om mig.

Livslusten och saktmodet i att leva vidare växte sig kraftfullare med varje år som gick. Att uppskatta stunden, att kunna vila i den. Att inte ta något för givet. Jag väntade inte med att ge en ärlig komplimang eller förklaring till varför jag uppskattade någon eller något. Det inre kryddskåpet av livsbeundran slogs upp vidöppet med livsgnistor som doftade friskt och gott. Kanske för att jag redan var så påfylld med så mycket kärlek, trygghet och framåtanda från familjen. Kanske för att alla mina sinnen kändes så skärpta av denna bristningskonst att slitas mellan någon annans död och det egna livet. Kanske för att mina känslor hade en så intim och intensiv dialog med hjärnans språkliga nätverk. Så jag skrev ännu mer. Om kärleken till livet, vänskap och alla vardagliga detaljer som gjorde mig lycklig i all sin enkelhet. 

Jag började tänka på det här med familj och hur vi kan återberätta minnen om varandra och om oss själva. Det var viktigt för mig att dela minnen om min bror tillsammans med min familj. Jag började föra dagbok om hur det var att leva med sörjande föräldrar och hur min upplevelse av deras sätt att sörja förändrades med tiden. Så slog det mig att vår familj i form av syskonen och föräldrarna var den släkt jag hade. Alla andra hade hunnit gå bort innan jag föddes eller medan jag bara var några år gammal.

Så jag började skriva mystiska skildringar om mina farföräldrar som jag aldrig träffade. De var krigsskadade som fördes till Sverige. Jag skrev varsamt om den svärta som jag antog omgav deras öden samtidigt som jag försökte putsa upp ljusglimtar ur deras personligheter som jag så gärna hade fått lära känna. Jag började reflektera över hur många som inte har en chans att berätta sin egen historia.

Efter gymnasiet följde flera års arbete inom vården med både barn och äldre. Fortfarande nyfiken och orädd, som när jag var liten. Som personlig assistent var jag trygg i min roll som problemlösande och lyhörd för andras berättelser och perspektiv. Svårast var det att arbeta med livsuppehållande vård för barn som saknar kommunikationsförmåga i form av talat språk och där det var oklart för andra att veta hur barnet, som egentligen var arbetsledaren, verkligen kände och tänkte. Den här tiden drev mig framåt till yrkesvalet som logoped där jag kunde får lära mig ännu mer om hur vi utvecklar tal, språk, läs- och skrivförmåga. Här fick jag utveckla mitt syfte att ge verktyg åt personer att utifrån sina förutsättningar finna en fungerande kommunikation och låta omgivningen få ökad kunskap om anpassat förhållningssätt. 

Det finns ungdomar med orättvisa självbilder i en prestationsfull vardag. Det finns föräldrar som känner stress för att barnet inte utvecklas i samma takt som jämnåriga. Det finns barn som låser sig för att de vuxna säger åt dem att skärpa sig, med missförstånd och krav som är för höga. Det finns både barn, ungdomar och vuxna som döljer eller går miste om delar hos sig själva för att de kanske tror sig vara annorlunda, blir utpekade som udda, kämpar medvetet eller omedvetet med något som har med deras kommunikationsförmåga att göra. 

Förvirringen, utsattheten, utanförskapet, rädslan, förlusten, sorgen, begränsningen, frustrationen, saknaden, orkeslösheten... Här ryms känslor som också går att finna i de områden som logopeden tar sig an; outredd dyslexi, dold stamning, starkt ångestfylld talängslan som i selektiv mutism, avsaknaden av alternativ kompletterande kommunikation såsom bildstöd eller tecken, en röst som inte bär av anatomiska skäl eller skammen att inte kunna äta offentligt på grund av sväljningssvårigheter. För att nämna några exempel. 

Kunskapsluckor kan fyllas, missförstånd kan nystas ut, fördomar kan upplösas. Det blir ett fascinerande metaperspektiv kring språk när vi med konstnärliga uttrycksformer såsom skrift, film eller foto kan belysa kommunikativa olikheter och behov.

Mitt skrivande försöker fånga den mångfacetterade bilden av kommunikationssvårigheter. Min ambition är att skriva om och tillgängliggöra vetenskap, kunskap och klinisk erfarenhet för både barn och vuxna. Jag vill bidra med att visa hur dynamiskt kommunikation kan vara och att den kan beskrivas på många olika nivåer. För mig är det en klockren kontrast att kombinera de kliniska erfarenheterna med det kreativa skrivandet. På så sätt önskar jag sprida ökad kunskap om logopedi rent allmänt men också om kommunikationsförmåga på individnivå.

Jag ser fram emot en ökad förståelse och nyfikenhet hos föräldrar och vuxna. Jag ser fram emot en ökad självkännedom hos barn och unga för delaktighet i den egna vården. Jag ser fram emot en ökad medvetenhet och respekt för olikheter i klassrummet, på skolgården, på nätet, på arbetsplatsen och ute i samhället. Vi är många professioner och individer som kan mötas och utvecklas tillsammans. Jag vet att lilla Madeleine nyfiket skulle le åt oss allihop och heja på.

Vad är det som gör en berättelse till en berättelse? Var startar allt? I den tysta tanken? I det redan sagda ordet? Om vi inte redan har ordet eller ordförståelsen, kan vi då föreställa oss och förstå det som ska berättas? Om vi vet vad vi vill uttrycka men inte har medlet eller tillvägagångssättet, hur gör vi då? Om vi är begränsade eller inte förmår att göra vår röst hörd, hur kan vi hitta den rösten i någon annans berättelse? 

Idag tänker jag på hur berättelser, deras former och själva skapandeprocessen, med eller utan sällskap, har varit något betydelsefullt för människor genom alla tider. Från dåtidens hårt ristade runskrifter och mjukt svävande hymner till dagens avancerade filmatiseringar och digitala texter. Vi har suttit vid brasan sent om natten. Vi sitter kvar där än idag men framför det digitala ljuset. Vi sitter alla kring berättandets eld för att framställa, undersöka, utveckla och bevara något eller någon. 

Mitt skrivande syftar till att bidra till ett utvecklat utbud av logopedisk kunskap och klinisk erfarenhet i form av barn- och ungdomslitteratur. Jag tror att det finns ett mervärde för hela samhället i att låta olika kommunikationssvårigheter och omgivningens förhållningssätt ta plats och form på flera olika vis, i flera olika genrer och format, från flera olika perspektiv. Jag ser det som ett komplement och förhoppningsvis ett förebyggande arbete för den värdefulla intervention som så många logopeder driver idag.

Hitta Madeleine!
För direkta kommentarer och frågor om själva skrivandet är ni välkomna att höra av er till mig:
sommerving@gmail.com

Det började redan som barn när man skrev små historier och gjorde små bilderböcker. Men som tonåring började jag skriva historier som baserades på drömmar jag haft ... Men jag gjorde aldrig färdigt dem. Det var inte förrän min bok Kira föddes för ca tio år sen. Jag skrev och skrev men en dag så slutade jag bara, jag vet fortfarande inte vad det var som fick mig att sluta men kanske var den en del inom mig som inte trodde på det här författarskapet. Tvivlet som många av oss kanske känt. Så det tog mig tio år att våga pröva igen och det var av en ren slump faktiskt. Jag och en kompis startade varsitt bookstagramkonto. Det var så skönt att vara anonym med allt, ingen visste vem draken var. Där fanns det bara jag och mina böcker.

Men en dag snubblade jag över en novelltävling och såg min chans till att faktiskt göra detta. Det var den dagen mitt lilla blåbär föddes. Han tog en timme att skriva för att sedan bara skickas iväg och hålla tummarna. Flera månader senare fick jag beskedet att mitt manus var antaget. Kan ni tänka er chocken? Att någon faktiskt gillat det jag skrivit?
​
Där fick mitt självförtroende en boost och jag började genast skriva på till alla novelltävlingar jag hittade. Historier föddes och jag älskade varenda minut av det! För att just då i samma stund jag fick det mailet bestämde jag mig för att detta är något jag vill göra. Och jag tänker inte bara göra det, jag tänker lyckas med det!

Men tvivlet fanns ju självklart kvar så jag vågade inte berätta för någon annan än min bästa vän ... Jag var så rädd för att fortfarande misslyckas att jag behöll allt detta för mig själv. Jag skrev allt i hemlighet och delade bara vissa delar på Instagram. Men det var ju inte bara gröna skogar, mina noveller fick avslag så jag la dessa på hyllan och fortsatte att skriva på nya. För varje ord jag skrev kunde jag känna hur jag utvecklades som människa och som författare. För du vet vad man säger, skam den som ger sig! Och där landade mitt andra mail om att mitt manus hade blivit antaget. Det var i den stunden jag bestämde mig för att berätta allt för min sambo och familj.

Jag hade så ont i magen den dagen, jag var så nervös att inte få den positiva responsen som jag ville ha. Men till slut var det bara till att dra av plåstret och säga det! Och kan ni fatta att den kärleken min familj visade mig och den stöttningen jag fick och får sen dess är oslagbar! Och jag kan ångra nu att jag höll allt detta hemligt. Vissa drömmar är viktiga och hålla fast vid och jag tänker hålla ett stadigt tag i min dröm. Just nu väntar jag med spänning på att antologin Fruktskålen där jag medverkar med Det lilla blåbäret ska släppas. Men även Jul igen 2022 där jag medverkar med Den frusna natten. Det är både glädje och ren och rå rädsla med att ge ut sina verk ... för nu ska andra faktiskt läsa det jag skrivit. Men det är en rädsla som inte ska få hålla tillbaka en utan man ska våga tro på sig själv.
​