När jag blev inbjuden för att tala på SkrivaScenen under årets bokmässa blev jag ombedd att ge mitt bästa råd till andra som skriver. Den sortens fråga ställs ofta till författare, författardrömmar är trots allt vanliga och vi är många som skriver. Jag har själv hunnit ge flera olika tips och råd i diverse intervjuer: allt från att skaffa sig boken Svenska skrivregler och hålla sig till vad som står däri (den ligger på mitt skrivbord när jag skriver detta) till hur viktigt det är att agera ut rörelser för att säkerställa att de faktiskt går att utföra. Jag står fast vid dessa tips, och trodde att det var något sådant jag skulle säga för att avsluta scensamtalet på Bokmässan.

Eftersom jag är författare kan jag inte motstå frestelsen att ta till lite förebådande här: så blev det alltså inte. När jag väl stod (nåja, satt) på scenen där i Göteborg var det något helt annat jag kände att jag behövde förmedla till åhörarna, där åtminstone några var aspirerande författare. Men låt oss backa bandet. Effektiva narrativ ska inte vara en kronologisk redogörelse för vad som hänt – betänk den totala avsaknaden av spänning i ett förskolebarns berättelse om sin dag ”och sen åt vi och sen var det vila och sen gick vi ut” – och fördröjning är ett av författarens mest användbara verktyg.

Innan jag åkte till Bokmässan befann jag mig i ett annat sammanhang som samlade skrivande personer, en festival där jag deltog även förra året. Då var en av höjdpunkterna när en av deltagarna frågade en litterär agent vad hon läst och uppskattat mest nyligen. Agenten sken upp, som bokälskare gör när de får prata om böcker, och berättade om en för mig dittills okänd bok: ”En kvinna tar in på ett hotell för att ta sitt liv. När hon checkar in visar det sig att alla andra gäster på hotellet tillhör ett bröllopssällskap, och när kvinnan ska åka upp till sitt rum ber bruden henne hålla hissen. Det gör hon inte, och när bruden sticker in armen för att hindra att hissdörrarna stängs hamnar den i kläm. Under den efterföljande hissfärden går det upp för bruden att kvinnan inte är en av hennes gäster, och att hon dessutom ämnar avsluta sitt liv, vilket bruden inte tänker acceptera.”

Efter att ha fått höra denna fantastiska premiss införskaffade och läste jag boken (The Wedding People, som numera finns utgiven på svenska som Bröllopsgästerna) genast, och det blev en av fjolårets bästa läsupplevelser för min del. Sedan dess är detta mitt bästa trick i möten med andra bokmänniskor, att fråga vad de läst och uppskattat mest nyligen. När jag ställde frågan till en av årets deltagare blev svaret dock: ”Jag läser inte.” Chocken måste ha stått att läsa i mitt ansikte, för hen fortsatte: ”Jag fokuserar på mitt skrivande, och då läser jag inte alls. Jag vill inte bli influerad.”

Tyvärr är detta varken första eller enda gången jag hört folk som skriver uttrycka den här sortens hållning, och jag har tänkt att det här är något vi lägger bort tillsammans med rädslor om att någon ska ”sno” ens idéer när vi börjar ägna oss åt skrivandet på allvar. Men när jag kom till Bokmässan och fick höra samma sorts tankegångar från några författarkollegor var det min tur att bli lika bestört som bruden i Bröllopsgästerna när hon står med sin skadade arm i hissen och får höra hur den okända kvinnan på hennes bröllopshelg tänker avsluta sitt liv under festligheterna. ”Jag läser bara [min egen genre]” påstod en, och ”Det skrivs så mycket dålig [genre] i Sverige” hävde en annan ur sig. Givetvis är inte allt som skrivs bra, och framför allt, allt som skrivs passar inte alla. Vi har preferenser, och det är inget fel med det. Själv har jag svårt att läsa om våld mot kvinnor, barn och queers i underhållningssyfte. Men jag läser ändå alla möjliga genrer, inklusive skräck, för läsandet är författarens bästa kompetensutvecklingsknep. Och för egen del tycker jag ofta att jag lär mig mest när jag läser sådant som skiljer sig från det jag själv skriver. I min engelskspråkiga skrivgrupp har jag workshoppat fantastik och testläst essäer, och mina vänner på olika håll i världen har gjort sitt bästa för att hänga med i svängarna när jag försöker förklara perspektivet hos mina karaktärer som växer upp som barn till invandrare i Sverige och hur midsommartraditionerna ser ut hos oss.

Så, vad blev mitt råd när jag satt på SkrivaScenen? Att läsa, givetvis. Och göra det vitt och brett. Jag berättade för åhörarna om en annan bok som bjöd på en fin läsupplevelse förra året, Anna Jakobsson Lunds Koboltsfären – en rymdrodeo. Verkligen inte ”min” genre, för även om jag skriver i olika genrer håller sig mina karaktärer alltid på jorden. Skrivande är kommunikation, trots allt, och att skriva utan att läsa är som att stå och skrika ut i rymden.

Hitta Ildikó!
Instagram >> instagram.com/ildikofritzwriter
Karat förlag >> karatforlag.se/forfattare/ildiko-fritz
Författarförmedlingen >> forfattarformedling.se/forfattare/ildiko-fritz

Att skriva historiskt är på tok för svårt! Har du tänkt så? Det gjorde jag. Men när jag fick upp ögonen för den gamla yllefabriken i min hemstad kunde jag inte motstå att prova. Jag såg helt enkelt karaktärerna alldeles för tydligt framför mig. Jag visste från början inte vilken tid jag skulle placera dem i, eftersom fabriken mullrat på Söder i Kristianstad under många årtionden. Först när jag hittade en gammal karta över staden från 1905 bestämde jag mig. Det året var perfekt! Ju mer jag hittade att läsa om sådant som inträffat i Sverige det året, desto mer självklart blev det.

Den absolut vanligaste reaktionen jag har fått när jag nämnt att min debutroman utspelar sig 1905 är att det måste vara jättesvårt med all research. Svaret är både ja och nej.

Om jag börjar med varför svaret är nej så hänger det ihop med att jag är utbildad journalist och har arbetat som det i mer än tio år. Därmed har jag en viss vana av att göra research. Jag är också född med en inneboende nyfikenhet, som förmodligen var det som fick mig att vilja bli journalist. Lägg sedan till att jag arbetat som radiojournalist på P4 vilket har gjort mig till det jag kallar P4-skolad. Kort och gott betyder det att jag har övat upp min förmåga att lyckas bli intresserad av allt. I det här fallet behövde jag inte ens anstränga mig.

Men svaret är också ja. Det är utmanande med research men jag vill samtidigt hävda att alla typer av skönlitterärt skrivande kräver att man gör research. Man måste alltid ta reda på saker för att kunna beskriva dem på ett trovärdigt sätt. Det spelar ingen roll om romanen ska handla om att tävla i dressyr, MMA, livet på landet eller om att vara student på ett specifikt universitet. Naturligtvis har man som författare en del förkunskaper om vissa ämnen som gör det lättare att skriva om just dem, men även om det är så finns det ofta saker som måste kollas upp. Det kluriga med att skriva om en tid man inte upplevt är att det där grävandet där man står blir lite svårare, men inte omöjligt.

Jag tänkte dela med mig lite av hur jag arbetat med research när jag skrivit min debutroman:

• En bra början är att läsa vad andra skrivit om den tiden du vill förlägga din berättelse i. På biblioteket i min stad finns en lokalhistorisk avdelning som jag haft god nytta av.
• Leta i arkiv. Det låter kanske svårt men både kommuner och museer har arkiv och de som jobbar där brukar vara väldigt hjälpsamma, det är i alla fall min erfarenhet. Det finns dessutom många arkiv som är tillgängliga på nätet med exempelvis bilder. Kan du inte läsa den gamla snirkliga texten? Återigen, fråga om hjälp!
• Din lokaltidning har kanske funnits så länge att material från den tiden du är intresserad av finns antingen digitaliserat eller på mikrofilm. Där kan man hitta mycket spännande.
• Leta upp vilka museer som finns som berör det ämne eller den plats du intresserat dig för. Du kan inte ana vilka obskyra intressen andra människor har haft innan dig. Själv har jag som journalist besökt både ett cirkusmuseum och ett kannibalmuseum utan att ens behöva lämna Skåne. De hade jag i och för sig ingen särskild nytta av medan jag skrev Yllans snillrika systrar, men man vet aldrig när de kan komma till pass. En medarbetare på ett textilmuseum kom däremot med många värdefulla inspel till min bok.
• Var nyfiken och hör dig för. Kanske finns det andra som levt under den tiden du vill skriva om eller varit på den platsen som du vill förlägga din handling till. Intervjua dem! Det kan låta läskigt men människor vill gärna berätta om sådant de varit med om och saker de är experter på.
• Prova! Bara börja och testa dig fram! Men tänk också på att begränsa dig. Det är lätt att gå vilse i arkiven bland allt spännande du hittar. Det gäller ju att hinna skriva också.

​
Behöver man då vara journalist för att kunna göra research? Där är mitt svar definitivt nej. Behöver man vara nyfiken? Ja! Med nyfikenhet kommer man långt. Det gäller oavsett om du filar på en historisk roman eller en berättelse som utspelar sig i nutid.

Det går att jämföra ett ofärdigt bokprojekt med att ha en katt. Ingen annan än kattägaren är fullt så taggad på att prata om sin katt, se på bilder av katten eller höra vad den haft för sig. Om jag hade en katt skulle jag visa bilder för vissa entusiaster, acceptera att alla inte är intresserade och stå fast vid att min katt är något alldeles särskilt. På samma sätt är det med mitt nuvarande bokprojekt. Jag kan prata om det hur länge som helst, men det ligger också på mig att förstå att inte alla vill delta i en diskussion om olika typer av berättarperspektiv. Vilket måste få vara okej. I likhet med en kattägare behöver jag ha förståelse för att ingen annan är lika intresserad av min text som jag är. Vissa skrivarnördar tycker det är givande att testläsa ofärdiga texter, men dessa personer är sällsynta. Det tog ett tag för mig att inse detta.
 
När jag började skriva noveller för några år sedan ville jag visa upp min text för alla jag kände. Flera av mina vänner sade ja till att läsa, jag skickade över dokumentet och väntade spänt. Ofta möttes mejlen av tystnad, många glömde bort att läsa eller hade fullt upp med annat. De som faktiskt läste tog enligt mig på tok för lång tid på sig! Jag hann rentav få tvångstanken att min novell kanske var så pass dålig att vissa av mina vänner inte kunde förmå sig att säga något alls. För vad går ens att säga om något som är otroligt dåligt skrivet? Då det var min första novell kändes det heller inte särskilt självklart att jag ens borde skriva en till.
 
Innan jag började skriva prosa tävlade jag i poetry slam. Då kunde jag läsa upp en dikt på tre minuter för en kompis och be om feedback. "Testlyssnande" av slamdikter går fort. Under skrivandet av en bok finns ingen poetry slam-publik. Bytet från poesi till prosa betydde alltså att steget från idé till något jag kan visa upp för andra blev längre. Bekräftelsen kommer mer sällan. Det är heller inte alla som vill läsa ett första bokutkast inklusive stavfel, platta karaktärer och stora hål i handlingens logik. Det kan till och med vara svårt för andra att se textens potential, eller för den delen njuta av läsningen. Därför är testläsarnas insats så värdefull! Dessa kämpar är beredda att vada igenom min prosa och vaska fram det som är bra. Jag försöker vårda dem genom att ha en realistisk tidsram och se till att de har orken att hjälpa när de tackat ja. En mer realistisk förväntan på hur många som vill testläsa boken har gjort att jag har vett att uppskatta de som faktiskt vill det. Testläsarkämparna hjälper mig att utveckla texten och ger mig så pass mycket bekräftelse att jag orkar fortsätta.
 
Bokprojektet jag nämnde i början av inlägget är nu inne på sitt tredje år och fjärde utkast, vilket gett mig gott om utrymme att fundera på vad fan jag håller på med. Skrivandet kan kännas ensamt ibland och det är lätt för mig att tvivla på min riktning med boken. Om vi ska återgå till kattmetaforen, så är det jag och ingen annan som har ansvar för katten. Även när kattstackaren i fråga har diarré och skriker hela nätterna. Jag har behövt odla min magkänsla för vad jag själv tycker är bra och ta egna beslut om bokens framtid. Missförstå mig rätt, jag tycker om det jag skriver. Men innan min bok är bra nog att möta världen, gör jag mitt bästa för att älska den som jag skulle älska en ålderstigen katt: ovillkorligt och utan att förvänta mig att någon annan ska förstå. Ingen är fullt så intresserad av min ofärdiga bok som jag är och det är okej.
​

Hitta Anna!
Instagram >> instagram.com/andraannaspoesi
Facebook>>  facebook.com/AndraAnnasPoesi

Elisabeth Berglund är författare till fantasyserien De Tio Världarna. Hittills har tre böcker publicerats – Eldbarnet, Tidens hjärta och Stjärnekronan - och det är två böcker till planerade i serien. I år, 2025, kommer även The Fire Child som är den engelska översättningen av Eldbarnet.

Vad är en Bokmässa i Göteborg? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist och tråkig och alldeles ... alldeles underbar!

Visst är vi många som likt Askungen stirrat ut genom fönstret och drömt om den stora Bokmässan. Alla verkar vara på plats när man läser sociala medier. Flödet fylls av scenprogram, signeringar och mingel. Åh, så roligt att få vara med där!

Det första man upptäcker är så klart att det är dyrt. Resa, boende, inträde och pratar vi dessutom egen monter så drar det snabbt i väg. Mitt råd är att samarbeta. Hitta några att dela kostnaderna med.

Min första Bokmässa var 2022. Då hade jag nyss kommit ut med min debutroman Eldbarnet. Jag var helt grön i sammanhanget och var bara där en dag, på fredagen. Tack vare att jag var medlem i Fantastikbokklubben fick jag en tid för signering mellan 13:30-14:30. Det var otroligt roligt att få stå där som författare med sin egen bok i handen och jag fick även prova på att hjälpa till i montern som Sten Rosendahl, Mattias Olsson och Linda Andersson delade på. Jag kommer alltid att minnas deras
generositet och goda råd. De lärde mig att vi författare hjälps åt, tillsammans är vi starka.

Vid Bokmässan 2023 var jag nu författare till två böcker med Tidens hjärta som kom samma höst. Det året gick jag en marknadsföringskurs för författare, och arrangören Ann Ljungberg drog ihop en monter på 2x4 meter som hon döpte till Bokfesten. Vi var ungefär 20 författare som delade på kostnaden och därmed blev det väldigt överkomligt. Ann hade dessutom samarbete med montern bredvid så i stället för en vägg emellan oss blev det en lägre bokhylla och en liten plats för högtalare. Detta vann alla på då montrarna kändes mycket större. Visst blev det lite trångt med så många personer, men det löste vi med ett schema så att vi inte var där mer än max 5 på en gång. Runt väggarna stod bokhyllor och vi hade alla varsin affisch i samma storlek så att alla syntes lika mycket. Dessutom kom högtalaren till användning. Vi talade om våra böcker och monterprogrammet fanns med på Bokmässans hemsida. Jag hade tidigare under året vunnit Selmapriset för min bok Eldbarnet. Därför satsade jag lite extra och köpte mig en tid på en av scenerna vilket var spännande. Det blev en hektisk mässa. I och med att vi var många så fanns det inte plats att sätta sig ner i montern och ta en paus, för att vila fick man leta reda på någon av de få sittplatser som finns på caféerna. Efteråt var jag helt slut, men oj vad roligt det var. Jag träffade så många trevliga och roliga personer och när författaren Stefan Eriksson sista dagen frågade om jag ville dela monter med honom och en till nästa år så tackade jag ja!

Med en tredje bok, Stjärnekronan, rykande färsk från tryckeriet blev Bokmässan 2024 en storsatsning för min del. Stefan Eriksson, Stefan Dahlström och jag delade på en monter som låg nära SF-bokhandelns monter, i det som kallades Fantastikgränd. Vi var mycket nöjda med vår placering och inredningen blev riktigt fin, ett podium med en mäktig tron och väggarna klädda med tyg i en behagligt grön ton. Vad skulle vi ha tronen till? Ja, den var förstås tjusig, men det går ju inte att bara ha den utan att använda den. Vi frågade Fantasykanalen som brukar gå runt och intervjua författare om de ville genomföra intervjuerna på vår tron och de sa ja! Fredagen blev fullbokad med intervjuer och efter varje intervju drog vi fram ett bord där författaren fick stå och signera sin bok. Det blev liv och rörelse i montern precis som vi hade önskat. Just det här året var det ett mycket speciellt tema under mässan, nämligen Tema Sápmi. Från samiskt håll var författarföreningen Tjállegoahte arrangör och där är jag medlem. Inför mässan sydde jag en riktig färgglad festkolt och min dotters lärare i samiska myntade ett nytt uttryck när han fick se oss – fantasysamer! Min dotter följde med som hjälp eftersom jag även skulle arbeta i den stora samiska montern och sälja böcker vid bokbordet. I och med temat fick jag även vara med på en av de stora scenerna under torsdagen. Föreningen Norden Sverige och Islands ambassad anordnade ett talkshowprogram som de kallade Café Norden, och eftersom Ann-Sophie Zethson Länta och jag hade översatt en medeltida isländsk saga till lulesamiska så passade det perfekt att jag var med där. Tänk att få vara en av gästerna tillsammans med deckardrottningen Yrsa Sigurðardóttir, filmregissören Erlingur Óttar Thoroddsen, vinnaren i svenska Idol 2021 Birkir Blær och Islandskännaren, översättaren och språkforskaren John Swedenmark. Det var fantastiskt!

Och nu kommer jag till det råd jag vill ge – våga fråga! Kanske kommer någon och frågar om du vill vara med någonstans, eller signera, men räkna inte med det. Har din bok ett förlag som har en monter? Be att få en tid för signering. Håll ögon och öron öppna. Det var så jag fick vara med på den stora talkshowen. Arrangören tyckte att jag och min lilla bok passade klockrent med kombinationen samiskt och isländskt.

Så ser du ett sammanhang där du och det du skriver passar in, fråga om det finns ett litet hörn för dig med. Visst får man nej många gånger, men ibland blir det fullträff.

Nu ser jag fram emot Bokmässan 2025. Den här gången är den nya boken för året The Fire Child - min debutroman Eldbarnet översatt till engelska av den prisbelönta översättaren Annie Prime.

Just det, om ni är med i Författarförbundet så går ni in gratis. Det kan vara bra att komma ihåg. Hoppas vi ses!

En dag när jag arbetade som smådjursveterinär använde en kund uttrycket ”hon den där lilla med den runda frisyren”. Det blev starten på idén till att skriva böcker för barn som handlar om veterinärbesök.

Först var det bara ett roligt samtalsämne och jag testade att skissa upp små bilder med vad som skulle kunna hända i boken. Sedan kom vardagen ikapp och skissen stoppades ner i en byrålåda. I många år. Men trots att skissen var undanstoppad så fortsatte idén ändå att gro någonstans i bakhuvudet. Och den växte lite större varje gång en familj med barn kom in där jag inte fick möjlighet att prata direkt med barnen om vad som hände vid veterinärbesöket. Och ännu lite större varje gång det kom in någon där barnen i familjen inte ens var med.

Med åren byggdes min önskan om att bättre kunna förmedla till barn vad som händer vid ett veterinärbesök sig stark. Jag ville kunna förklara vad som händer, vad som kan hända – och varför det är så. Den oro, nervositet och rädsla som kan uppstå när ett älskat husdjur måste träffa veterinären ville jag kunna bemöta på ett helt annat sätt än vad jag kunnat göra på kliniken.

Efter att idén växt till sig under flera år satte jag mig en dag och började skriva igen. Jag valde tillfällen som är vanliga för barn att möta och skrev ett par manus. Först handlade det om veterinärbesök med friska djur, för vaccination t.ex. Men efter hand blev jag modigare i mitt skrivande och började lägga in även sjukdomstillstånd i mina manus. Ett av dessa manus handlade om kaninen Skuttan som har ont i magen. Det är tyvärr väldigt vanligt att kaniner får ont i magen, och det kan också vara väldigt allvarligt.

Nu är det ju oftast inte så enkelt att man kan skriva ett manus och direkt få det antaget av ett förlag så att det faktiskt blir en bok. Och så enkelt var det inte för mig heller. Jag bearbetade och redigerade mina manus i flera omgångar, med hjälp av testläsare med olika inriktningar och kompetenser och en lektör, innan manuset om Skuttan blev antaget av Idus förlag. Jag dansade runt av glädje hemma i köket när jag fick det beskedet, så fantastisk känsla!

Att få manuset antaget var lite som ett första steg på nästa etapp av resan mot att sprida mer kunskap om veterinärbesök till barn. Etappen mot en verklig utgiven bok. Med hjälp av en redaktör vässades manuset ordentligt. Sedan handlade det om att hitta rätt illustratör. Jag ville att illustrationerna skulle vara varma och känslosamma, och framför allt att de också skulle kunna visa skillnad på när Skuttan mådde dåligt och när hon mådde bra. Och jag är otroligt nöjd med illustratören Amandas bilder, de ger verkligen den känslan som jag vill förmedla med boken!

För att också sprida kunskap om att sköta om sina husdjur på bästa sätt så har jag lagt in en liten faktaruta i slutet av boken. För om fler lär sig att sköta om sina husdjur bättre så mår djuren bättre, och både barn och vuxna besparas mycket oro och sorg. Att främja välmående och minska lidande är min absolut största drivkraft i livet och en liten faktaruta är ett litet steg mot det.
​
När så boken äntligen fanns i fysiskt format så började nästa etapp på riktigt. Den som handlar om att nå ut till de där barnen som är intresserade av att lära sig mer om husdjur eller veterinärer. Till de där barnen som har eller kommer att få egna husdjur och skulle må bra av att få läsa om vad som kan hända – kanske innan det händer dem själva. För det är ju först när boken blir läst (eller lyssnad på) som den kan hjälpa djurintresserade barn med både kunskap och känslohantering.

Hitta Ninni!
Hemsida >> changeable.se
Instagram >> ninnilofqvist
​

Att vara författare är så mycket mera än att bara skriva böcker. Först ska man kläcka en bra idé och fantisera ihop en handling med huvudpersoner och antagonister. Sedan ska man sätta sig ner och skriva. Och att skriva är både roligt och utmanande men det är när boken är tryckt som det svåraste börjar. För att nå genom bruset behövs både tålamod och kanske lite tur. Man behöver marknadsföra sig och boken, åka runt och visa upp den samt försöka få den såld.

Marknadsföring är en stor del av författarlivet och innebär stora utmaningar för mig som hatar teknik. För att få hjälp och nya idéer har jag under två år gått en marknadsföringskurs för författare. Det har varit mycket krävande men också givande och tack vare kursen finns jag nu på både Facebook, Instagram, Youtube, TikTok och Linkedin. Jag har även utökat mitt kontaktnät samt fått många nya vänner och bekantskaper. Tack vare kursen fick jag möjlighet att dela monter på bokmässan i Göteborg och det var en upplevelse. Rekommenderas för alla som är intresserade av böcker att besöka den mässan.

Att åka runt på signeringar, marknader och andra evenemang tar mycket tid och energi och kostar otroligt mycket. Det är deltagaravgifter, resor, logi och monterhyror. Under åren har jag deltagit på bokmässor både i Helsingfors, Vasa, Mariehamn och Göteborg. Bokmässor är dyra att delta i så att dela monter med flera andra är oftast en bra lösningen, både ekonomiskt och personligen. Man får nya vänner, sköter montern turvis samtidigt som man kan ta del av allt utbud. Att sälja böcker på en bokmässa är svårt, man visar upp böckerna, delar ut kort och pratar med de som är intresserade. Detsamma gäller vid alla olika tillställningar, det gäller att vara envis och att ha tålamod. Det har blivit allt svårare att sälja böcker, det är färre som köper presenter på förhand utan först när de behöver dem.

Sedan mitt förra blogginlägg 23.5.2021 har jag gett ut två barndeckare som utspelar sig på den åländska ön Kökar. De handlar om Närpesbarnen Ella och Wille som reser till Kökar med sin
moster Sofia. Sofia reser undercover för att skriva unika resereportage om mat och boende. Hon utmanar barnen att vara utan sina mobiler under vistelsen och istället lösa mysteriet med de mystiska stölderna på hotell Brudhäll. Barndeckarna gav mig nya läsare med många skolbesök på Åland och i
Österbotten.

Att träffa läsarna och försöka inspirera dem att läsa är roligt och ett av mina viktigaste uppdrag som barnboksförfattare. Men att skriva för barn är bland det svåraste som finns. Barn är noggranna, de läser ordagrant och begrundar, funderar och kommer med både relevanta frågor och kritik. I en barnbok behöver alla ord betyda något, samtidigt ska handlingen vara både spännande och rolig, eller något annat, beroende på vad man vill förmedla. Jag försöker skriva utan extra transportsträckor så det händer något hela tiden.

Mitt mål är att böckerna ska sprida läsglädje och locka fler barn att läsa samt att få vuxna att läsa högt för sina barn. Trots att barnen hittills har tyckt om mina böcker känner jag vid varje ny bok en stor press. Jag har gett ut fyra kapitelböcker om Lilla Musens äventyr, två barndeckare och skriver nu en bilderbok om Lilla Musen för 3–6 åringar. En bilderbok kan väl inte vara så svårt, tänkte jag. Jag känner redan karaktären och har handlingen klar. Det är bara att skriva ner 1 000 ord så är allt klappat och klart. Vet inte hur många gånger jag har ändrat, putsat, redigerat och nästan gett upp och ännu är manuset inte klart. Men bilderboken ska tryckas i höst så det är bara att kämpa på.

Hitta Helena!
Hemsida >> https://hellasforlag.wixsite.com/hellasforlag
Instagram >> hellasforlag
Facebook >> Hellas Forlag
TikTok >> @helena.jeppe
YouTube >> @helenajeppe5031

Anna Hallander skriver fantasy och gav ut sin debutroman Genom skuggan i september 2024. Hon skriver helst åt det vemodiga, mörka hållet, men det behöver innehålla hopp och ljus också. Favoritplatsen hemma i lägenheten är vid bokhyllan. Den rymmer en stor samling svenskspråkig fantastik och såklart massa andra böcker också.
​

Tiomiljonersfrågan som många kämpande fantastikförfattare ställer sig är; hur får jag folk att köpa mina böcker? För handen på hjärtat, visst vill vi alla sälja böcker? Visst vill vi bli lästa? Ofta tas förlagens engagemang upp. Hur de stora förlagen skyr svenskspråkigt fantasy för att det inte säljer. Förlag bedriver inte välgörande arbete. Säljer inte en viss typ av böcker blir de skeptiska till att ge ut det. Så är det. Såvida det inte är mega-super-bästsäljare som bara behöver översättas och sedan glida vidare på hypen.

Fantasy är populärt. Många läser det. Jag tror även att de värsta attityderna av att fantasy är skit har försvunnit. Så varför är det generellt svårt att sälja in fantastik på svenska?

Jag skyller faktiskt till viss del på läsarna.

Jag var på sci-fi world tidigare i våras med min bok och veckan efter på Akademibokhandeln i Umeå för författarprat. På båda ställena avfärdades boken av en del personer med orden: ”Jag läser bara på engelska.” Detta har jag stött på många gånger förut. Det pratas om det i skrivgrupper, läsgrupper, människor emellan. Det är mer begripligt om de sagt: Jag läser bara deckare; jag älskar romance; jag föredrar poesi; jag läser bara nobelpristagare. Men att avfärda en hel genre på grund av språket?

Det spelar ingen roll hur välskriven boken är, hur skickligt författaren kan använda sitt språk för att skriva en bra bok, utan viktigt är vilket SPRÅK läsaren möts av. Engelska eller svenska? För vi har väl alla hört att fantasy läses bäst på engelska. Allt annat blir pinsamt, stolpigt och barnsligt. Svenska är ordfattigt, går inte att få till rätt känsla med. Det påstås att nyanserna försvinner när en bok översätts. Innebär det att en bok skriven på svenska inte ens har några nyanser?

Okej ... Till en början. Argumentet att svenska skulle vara ordfattigare än engelska. Jag har inte räknat ord, jag har inte kollat upp exakt hur det ligger till, men säger ändå att det är skitsnack. För även om engelskan skulle ha så enormt mycket fler ord än svenskan finns inte en chans att majoriteten läsare har så stort ordförråd att det spelar roll för läsupplevelsen. Och det pinsamma i det svenska språket? På allvar? Jag tycker det är elitistiskt och föraktfullt mot svenska som språk och alla vi som skriver på svenska att döma ut det som dåligt utan att knappt ens ha läst något svenskspråkigt.

På nittiotalet översattes en hel del fantasy, det gavs även ut en del svenskspråkigt. Jag har hört sägas att en del översättningar inte var bra. De böcker jag själv läste på den tiden var jag mer än nöjd med. Men sedan slutade det översättas, folk började läsa på engelska för att kunna läsa fantasy. Kanske blev vi alla lite för vana vid att läsa på engelska? Engelska blev synonymt med fantasy. Så här ska det vara! Är det inte dags att lära om nu? Testa att läsa på sitt modersmål?

Jag har en teori om varför många läsare tycker fantasy låter bättre på engelska (som kanske förolämpar en del, men det skiter jag i): Folk är inte alls så bra på engelska som de inbillar sig. De missar konstigheterna i engelska texter som märks i svenska.

En annan teori (som säkert trampar andra på tårna, men det skiter jag också i): utgivningen av svenskspråkigt sprudlar, men mycket hade mått bra av tuffare redaktörsarbete, mer kritiska ögon på texten. En grundligare genomgång av manuset innan det blev bok. För de som läst engelskspråkiga böcker som genomgått den här sållningen (för det finns enorma mängder pinsam, usel skit till fantasy skriven på engelska, men det når inte oss) blir första mötet med svenskspråkigt dåligt om de råkar ut för undermåliga böcker. Såklart läsarna i så fall avfärdar svenskspråkigt som skit och återgår till de väl beprövade engelska böckerna.

Så till läsarna vill jag säga: Hoppa ner från din snobbiga språkpidestal och utforska det utbud av svenskspråkigt som faktiskt finns.

Och till alla som skriver: Skriv bra böcker! Våga se kritiskt på dina texter, våga ta emot textkritik. Släpp sargen och inse att bara beröm inte gör texterna bättre. (Ja, jag vet hela snacket om konstruktiv kritik. Visst absolut konstruktiv kritik, men det är inte synonymt med att smeka medhårs hela tiden.) Så vi kan visa läsare och förlag att svenskspråkig fantastik visst håller hög kvalitet.

Hitta Anna!
Hemsida >> www.annahallander.se
Instagram >> www.instagram.com/annahallander_fantasy

Barn och ungdomars läsande är ofta på tapeten både i media, i politiska uttalanden, i föräldragrupper och förstås bland oss skolfolk. Jag brinner för att barn och unga ska älska att läsa! Det verkar dock vara svårare att få till det nu än det var när jag var barn.

Idag pratar vi om skärmar och annat som tar tid från barnen; tid som kanske annars hade lagts på att läsa en kul bok eller att läsa en serietidning medan man sitter på toaletten (japp, så gjorde jag när jag var barn). Jag minns min tonåriga storebror som tyckte det var aptråkigt att följa med familjen ut i skogen och plocka svamp en gång; han tog med sig en Biggles-pocket och gömde sig bakom ett träd medan vi andra slavade på (ja det var 70-tal: Biggles och svampplockning var tidstypiska inslag). Att skärmar, träning eller annat tar tid från barnen stämmer säkert för många idag. Jag tror dessvärre att det också finns annat som gör att inte alla unga läser så mycket idag: bristen på LITTERACITET (från engelskans Literacy).

Litteracitet innebär att kunna läsa, men har även en bredare betydelse. Det handlar t.ex. om att förstå symboler, skyltar och bilder i omgivningen. Det handlar också om själva omgivningen; böcker, bokhyllor, vuxna som läser osv. Och det är nu vi kommer till det viktiga och intressanta.

Om du är ett barn som växer upp i ett hem utan böcker, utan spännande bokhyllor att gå och titta i, utan vuxna som läser tidningar, böcker, tittar i uppslagsböcker, läser sportmagasin, utan papper och pennor etc., så kommer du inte få med dig läsningen lika naturligt som kompisen, som växer upp i en familj där allt det där finns.

Föräldrar som läser godnattsagor, sjunger rim och ramsor med sina små barn är de absolut viktigaste personerna för att skapa en bra grund i barnets liv för läsandet. Föräldrar som alltid orkar svara på barns varför-frågor på riktigt, går och slår upp svaret i ett lexikon, är guld värda! Om vi visar våra barn hur naturligt det är att det finns text i vardagen, att vi pratar om saker vi har läst, att vi involverar barnen i samtalen så kommer fler barn få chansen att bli goda läsare.

När man spelar sällskapsspel finns många möjligheter att hjälpa sina barn till läsning. Ungdomarna i mitt hem har exempelvis alla varit med och spelat olika frågesportsspel. I yngre år fastnade de på berömda personers konstiga namn, utländska begrepp som används, uppfinningar, historiska händelser och allt vad det nu kan vara. Då frågade de hur man skulle uttala de knepiga orden och namnen, vi vuxna förklarade och vet du vad? Nästa gång vi spelade så kunde de läsa de svåra orden. Så enkelt kan det vara. Genom att spela ett roligt spel kan barn läsa saker utan att de ens tänker på att det är lästräning de får.

Givetvis kan alla hitta på andra bra sätt i vardagen där läsningen kan komma in utan att det känns som ett tvång.

Har du skolbarn? Högläs tillsammans med dem, läs varannan rad, skriv historier tillsammans, skriv små uppdrag till varandra som man måste ha läst och förstått för att kunna utföra dem. Har du lite äldre barn? Gör samma saker på engelska. Under mellanstadiet skrev jag ledtrådar på engelska till var barnen kunde hitta sina påskägg. Då var det inte bara en ledtråd, nej flera stycken. De hittade ett nytt meddelade när de hade förstått det föregående och sådant peppar en verkligen till att vilja förstå.

Förutom att ha spännande böcker i hyllorna hemma så är det påhitt i vardagen som gör att barn får en chans att bli bättre läsare, än om du inte gör något alls. Skolan har sitt uppdrag, absolut, men vi som är föräldrar är otroligt viktiga genom att vara goda exempel. Mina egna böcker kom delvis till utifrån en vilja att försöka skriva lockande barnböcker, så att fler barn läser.

Och du: gå till biblioteket ofta när du har små barn så är chansen större att de går dit av egen maskin när de har blivit äldre.
​

Hitta Lena!
Hemsida >> Lyckhälls universum
Instagram >> Lenalyckhall_skriver_och_laser
Instagram (hantverk) >> Lyckhallshantverk
Facebook >> Lyckhallshantverk

Att skriva på ett annat språk är inte bara en översättning, där man tar ett ord och letar rätt på motsvarigheten i ett lexikon för det andra språket. Det handlar om så mycket mer. Språket är en spegel av kulturen och hur man tänker och lever, så det krävs att man förstår människorna på ett djupare plan, att man vet hur de tänker, vad de har för vanor och hur de ser på saker och ting. Då först kan man skriva så att det blir relevant, intressant och berör.

Jag är en svensk som flyttade till Tyskland för över 20 år sedan. När jag som 26-åring satte mig på planet för att göra mitt ex-jobb i Hamburg var det allt annat än min plan att bli kvar så länge. Snarare var tanken två-tre år. För att lära mig språket ordentligt och lära känna tyskarna på riktigt i arbets- och vardagslivet. Och visst ser en utlandsvistelse snyggt ut i CV:t? Men sedan ändrades planen allt eftersom.

Jag träffade min man, köpte och renoverade ett radhus och fick barn. I och med barnen väcktes mitt intresse för flerspråkig uppfostran. Jag inte bara läste massor om hur man bäst gör för att lära barnen svenska, jag engagerade mig och skrev i e-magasinet SMUL (svenska som modersmål utomlands) och jag fick uppleva hur mina egna barn lärde sig två språk samtidigt. Jag upplevde vilken påverkan omgivningen har. Både exponeringen av majoritetsspråket jämfört med den lilla tid som jag hade med minoritetsspråket svenskan med barnen, men även omgivningens inställning till flerspråkighet. När jag sedan startade en svensk skolförening kom jag även i kontakt med många andra flerspråkiga familjer.

Där någonstans föddes idén till min tvåspråkiga barnbok. Genom mitt skrivande kunde jag visa hur det är att växa upp med det svenska språket och den svenska kulturen i Tyskland. Den visar både det vanliga kaoset i vardagen, vilket nog alla barnfamiljer upplever vare sig de är svenskar, tyskar eller kommer någon helt annanstans ifrån, och samtidigt hur det merspråkiga och merkulturella familjelivet är annorlunda ibland. Det är intressant både för de svenska barn som växer upp med liknande situation här i Tyskland och då kan känna igen sig. Även för de barn som har en enspråkig/kulturell uppväxt, kan det vara spännande att få en glimt av det merspråkiga familjelivet.

Den första boken om ”Maja & Tom” skrev jag först på svenska, som fortfarande och nog alltid kommer förbli mitt starkaste språk. Inom faktateman, framför allt jobbrelaterat, är många gånger min tyska och engelska starkare än svenskan, men när det kommer till nyanser i beskrivningar, känslor och uttryck är svenskan det språk där jag kan skriva mer uttrycksfullt och precist. Det visade sig också när jag skulle översätta boken. Trots att jag är flytande på tyska, var det ibland rätt knepigt att fånga just den där känslan jag beskrivit på svenska.

Med den andra boken (som förhoppningsvis kommer ut i maj 2025) gjorde jag därför tvärtom. Jag skrev den först på tyska och översatte sedan till svenska. Och det kändes konstigt. Absolut! Trots att jag sedan januari i år är tysk medborgare kommer jag alltid förbli svensk i hjärta och själ. Det kändes nästan lite som ett förräderi att skriva en barnbok om en svensk tradition på tyska. Dock var det mycket lättare att översätta från tyska till svenska än det hade varit med första boken, när jag översatte från svenska till tyska. Så jag kommer nog fortsätta att först skriva på tyska, i alla fall när det ska bli tvåspråkiga böcker.
​

Hitta Linda!
Hemsida >> swedish-storyteller.com
Instagram >> swedish_storyteller
Facebook >> SwedishStoryteller

Det kanske inte syns på mig, men jag tycker så mycket om scifi och fantasy (GoT, Star Trek, Wheel of Time, Arcane!!!)! Framförallt serier och filmer, även böcker. Förra sommaren botade jag min lässvacka med Siri Pettersens två första delar i trilogin om Vardari, innan dess läste jag Korpringarna. Kikar jag i min hylla ser jag dock en salig blandning genrer och stilar, från skräck till relationsromaner och romance. Gemensamt för dem är nerv i texten, mångfacetterade/komplicerade karaktärer och ett språk med schwung. Gärna också kärlek.

När det gäller eget skriv syns min dragning mot det okända desto tydligare: jag kan inte skriva fullt realistiska böcker. De första tre (Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång) är paranormala och utspelar sig i och kring Göteborg, med ungdomar som på ett eller annat sätt kan kommunicera med döda. Min fjärde bok (Vita Tigern) handlar om Göteborg år 2296, när vi reser med luftskepp och lever rent praktiskt som på 40-talet, och sviten lättlästa böcker därefter är renodlad skräck.

Den här typen av berättelser är inte förbehållna alternativa unga med en fäbless för sf- och fantasykongresser (som för övrigt är fantastiska tillställningar!). Nej, den här typen av berättelser går hem även hos sådana som jag, en svensson-kvinna och småbarnsmor på 41 år. Och med tanke på hur bra det går i Sverige för tv-serier/filmer som Game of Thrones, The Handmaid’s Tale och Dune undrar jag, liksom författaren Tobias Söderlund: ”Är det så att alla de som sträckkollar på Stranger Things aldrig skulle ta till sig en liknande historia i bokform?”

Som författare av ung litteratur har jag redan känt av det här motståndet, eller ”glastaket”, för att citera mig själv: ”gång på gång noterar jag och andra författare av barnlitteratur/ung litteratur att våra böcker inte bemöts på samma respektfulla, insatta sätt som vuxenböcker. Detsamma gäller för våra läsare och för oss författare (…) inte minst när Bokmässan är i stan (Göteborg). Då hamnar vi som skriver för barn och unga oftast på perifera scener, allt som oftast inför fel publik, där vi får svara på frågor som ”vad är en ungdomsbok?” (en fråga bok-Sverige självt borde ha svaret på vid det här laget, med tanke på att skönlitteratur för ungdomar började framträda som egen bokgenre från mitten av 1800-talet)”. Att jag dessutom skriver skräck och fantasy ger dubbel effekt. Jag har verkligen valt det svåraste av det svåra!

Men vad handlar det här motståndet om? En generell och felaktig syn på litteraturen, författarna, läsarna? Eller saknar förlagen kunskap, intresse? Som Karin Tidbeck citeras i en artikel i Tidningen Skriva: ”(…) läsarna finns. Om Boye, Martinson och Jersild går hem i litteratur-Sverige så är problemet inte genren utan förläggarnas okunskap och attityder kring vad som är god litteratur”.

I skrivande stund väntar jag besked från förlag på mitt första romantasy-manus, romance och fantasy i ett. Och jag känner hur redo jag är för strid, både för ung litteratur och för mina älskade genrer. Ska vi rädda oss ur läskrisen krävs det att vi bland annat vågar ge läsarna det de så tydligt vill ha, att vi gör oss insatta, drar upp nya stigar, paketerar böckerna och kommunicerar kring dem på ett lättfattligt, kontextuellt sätt. Att vi ser god litteratur i vilken skepnad den än må komma. Att vi lär oss prata om den, så att vi kan göra den intressant även för nya läsare. Att vi gör vårt jobb, helt enkelt.

Men jag vet hur lång tid det tar att vända en så stor skuta som bok-Sverige, även om vi är tämligen små i jämförelse med andra bokmarknader. Så jag har en plan b: att ”göra en Karin Tidbeck”, som till slut ”översatte allt till engelska”. Vilket ledde till att ”samma böcker som försvunnit ut i intet på svenska fick priser och nomineringar i den engelskspråkiga världen”. Vilket verkligen är som hen säger: ”(förläggarna) hjälper till att utarma litteraturen”.

Hitta Christin!
​Hemsida >> christinljungqvist.se
Månadsbrev >> klicka här

​Jag har alltid älskat berättelser, både att berätta dem och ta del av dem. På gymnasiet tog intresset en omvälvande vändning. Sagan om ringen” drabbade oss och vi förde ändlösa samtal om allt förunderligt vi läst.
​
– Tänk att få kliva in i sagan, att sitta som en fluga på väggen under Elronds rådslag.
– Ja, eller på Stegrande Ponnyn i Bri. Känna dofterna och höra sångerna.

Det kunde ha stannat vid ett hänfört samtal, men det gjorde det inte. Tanken malde, sagan pockade och även om vi inte visste det då, var vi ödesbestämda att förverkliga vår längtan.

Hösten 1984 nådde ett brev tio unga drömmare. En handskriven manande kallelse att komma till
dvärgakonungen Dvalins rådslag på den Gyllene Hjortens värdshus. Svar sändes till Konung Dvalin, Poste restante, Gävle 4. Några månaders feberaktiga förberedelser vidtog.

Den tionde maj, Frejas dag anlände tio äventyrare med följen till det ensligt belägna värdshuset i Björkskogens mitt. Framför elden i spisen hängde vadmalskappor på tork, längs borden trängdes äventyrare med glöd i piporna och mjöd i krusen. Det vaksamma mumlet från erfarna äventyrare avbröts av rop på värdshusvärden och beställningar av kryddad korv, rostade revben eller spicken sill.

Det kunde ha blivit en engångsföreteelse, ett sista farväl till lekandet innan vuxenlivets krav tog över. Men det blev startskottet för ett nytt kulturfenomen, lajv, och grunden för berättelsen om Erborigien. En berättelse som löpt genom otaliga äventyr och som fyrtio år senare fortsätter fängsla.

När vi haft några sådana äventyr hade vi lärt oss att det svåra inte var de laddade scenerna, striderna, mötena eller räddningspådragen. Det svåra var när ingenting hände, när förmiddagen övergick i eftermiddag utan att monstren ännu vaknat till liv. Det var då man till slut inte hade något att prata om. Vi insåg att alla häpnadsväckande ögonblick av upplevd förundran, behövde knytas ihop till en helhet och placeras i ett sammanhang, en egen levande sagovärld.

Runt Gyllene Hjortens värdshus växte världen fram. Städer fick namn, historia och fylldes av omtalade personligheter. Riken och folk fick sina särdrag och myter. Varje nytt äventyr och varje ny äventyrare, förde världen framåt.

Det var dags att möta dess krönikör.

Under gymnasisttiden, hade vi en lärare som hette Lars, men som i sagans förtrollande skogar blev den lärde Laurentius. För mig var han vad läraren John Keating var för eleverna i ”Döda poeters sällskap.” Det föll sig fullständigt naturligt att hans rollkaraktär blev Erborigiens främsta Krönikör.

Tillsammans med en god vän och medskapare skrev jag den första versionen av Laurentius Krönika redan 1988. Vi tänkte oss en introduktionsskrift till dem som ville delta i våra äventyr, ett häfte på så där 60 sidor. Det blev 340 och vi lärde oss binda in böcker på kuppen.

Åren gick och livet förändrades för de flesta av oss som varit med från början. Även om vi fortsatte våra äventyr, blev det längre mellan tillfällena. Jobb, familj och andra intressen. Mitt episka omtag av historien blev liggande 600 sidor in, medan jag ägnade mig åt annat.

Jag skev hela tiden, men utöver ett musikalmanus, blev det mest yrkesrelaterat. Mycket undervisningsmaterial, visionsdokument och handböcker. Ett roligt sidospår var Skoboken, en praktisk handledning till den som vill sy sina vikinga- eller medeltida skor.

Till slut grep Erborigien in i mitt liv. Jag hamnade i ett flygplanssäte bredvid en man som visade sig älska fantasy. Efter någon timme fiskade jag fram datorn och letade upp de dammiga gamla filerna. En ny vänskap tog fart och filerna öppnades allt oftare.

Så kom Covid och mitt arbetsresande tog tvärslut över en natt. Erborigien, som tydligen valt mig till sin uttolkare, började påminna mig om allt det fantastiska och pekade menande på den tomma almanackan. Och jag skrev.

Det är speciellt att skriva om en värld jag känner så väl. jag vet vad som skall hända, vilka som är
inblandade och i vilken ordning det händer. Det borde vara lätt, men det är svårt också. När en fantasi når en viss kritisk massa, får den eget liv. Som författare häpnar jag när karaktärerna tar mig med och visar hur saker egentligen gick till, eller vad de hade för sig när världens ljus riktades åt annat håll. Jag måste välja vad av allt enastående jag skall ta med.

Sedan är det ju så att jag har mött och fortsätter möta karaktärerna i verkligheten. Det gör skrivandet
enkelt efter som jag ser och hör dem när jag skriver, men det innebär också att jag måste stå till svars för mina porträtt och skildringar. Ibland tar jag med dem på resor som deras ägare aldrig föreställt sig. Hittills har det gått bra.

Men, undrar vän av ordning, tröttnar jag inte? Vill jag inte skriva något annat? Jo, för all del. Jag älskar ju att berätta. Men det ena behöver inte utesluta det andra. I år planerar jag att komma ut med två olika böcker. Den ena är en fristående fortsättning på Laurentius Krönika, den andra en feelgoodberättelse där jag skriver tillsammans med en annan.

Jag lär mig otroligt mycket genom skrivandet och de professionella aktörer jag har förmånen att arbeta med. Så oavsett vad jag skriver, gör det livet rikare. De närmaste åren kommer jag att fortsätta utforska olika genrer, men Erborigien har valt mig till sin uttolkare och det är en ynnest jag kommer att göra mitt bästa för att svara upp mot.
​

Hitta Stefan!
Instagram >> @laurentius_kronika
Facebook >> Laurentius Krönika
Hemsida >> www.trekannor.se

Åsa Hallengård är en författare som givit ut flera böcker inom genren feelgood. Hennes romaner har både djup och humor. De flesta utspelar sig mestadels i Skåne där hon även bor och verkar som lärare. Den senaste romanen, Silverslottet är hennes första historiska roman där musiken genomsyrar berättelsen om klass, rötter och sökandet efter ett hem. De förlag hon är utgiven av är LB förlag, SagaEgmont samt Historiska media.
​

Äntligen kom hela familjen iväg på den där resan till solen! Eller, så kände jag inte innan vi åkte eftersom superstressen hade haft mig i sitt järngrepp hela hösten. Fast det stämmer inte riktigt. I själva verket har snaran succesivt dragits åt kring min hals ända sedan januari förra året då jag inom loppet av en vecka skrev på två avtal trots att jag jobbar åttio procent på mitt ordinarie arbete som lärare. Ingen annan att lasta för detta har jag än mig själv.

Men det är något med den här skrivdrogen som får mig att hela tiden tänja på gränserna. Med hoppet om att en dag kunna leva ett friare liv tänker jag varje gång: ”Med nästa bok, då smäller det!”

Nu har jag emellertid gått långt över det som är okej och därmed gjort våld på mig själv. Det första som jag offrade var sömnen och bland vännerna har jag sållat hårt. Det som fick mig att känna sorg var när jag slutade spela saxofon i våras.

När jag väl landade i Malaga sov jag som en stock, njöt av solen, läste massor och gjorde nästan inget nyttigt mer än att sy ihop några saker inför den stundande bokreleasen. Innan vi packade väskorna för att åka hem lovade jag mig att inte fortsätta göra våld mot mig själv. Jag vill inte tillbaka till stressen det innebär att försöka jonglera mellan lärarjobbet och författandet. Jag vill kunna spela med min orkester trots att jag släpper två böcker i januari och mars. Kontrasterna mellan musicerandet, lärarjobbet och författarskapet behövs för att jag ska kunna vara kreativ, men det behövs en balans som endast kan uppnås när jag tar klivet och tjänar mer pengar på författarskapet – men för att det ska ske behöver jag synas mer och nå ut bredare. Till sådant behövs också tid. Jag är färdig med att befinna mig mitt emellan. Jag har fått nog av att vara för liten men för stor för att vara tillräckligt liten som författare. Ibland kan jag sakna tiden som outgiven. Den var så kravlös och endast full av lust och drömmar. Nu är det delvis annorlunda, mer allvar liksom. Det största kravet på mig själv för närvarande är att det är dags att komma vidare nu.

På måndag kallar åter jobbet och jag längtar efter mina elever. Och i huvudet snurrar det av tankar kring två halvfärdiga manus som väntar på att jag ska ta tag i dem. En annan rolig sak som sker nästa vecka är boksläppet på torsdag då jag släpper min sjunde bok, Silverslottet. Det är den bästa bok jag hittills skrivit och jag oroar mig redan för hur jag ska hinna med att förbereda och njuta av releasen eftersom jag jobbar hela dagen fram tills festligheterna drar igång.

Nu sitter jag här och skriver mitt i natten eftersom jag inte kan sova. Så fort jag öppnade dörren till mitt hem igår sköljde stressen över mig och mitt löfte jag avlade i Malaga tycks ha stannat kvar där. Men trots det är något annorlunda för jag vet att med den här boken, då smäller det!

Min resa som kreatör har varit allt annat än rak. Jag började som översättare och fördjupade mig i andra människors ord och världar. Det gav mig en djup förståelse för språkets kraft, men efter några år kände jag en längtan att skapa något eget. Jag ville inte bara tolka andras ord, utan också berätta mina egna historier.
​
Jag försökte skriva fiktion och lockades av möjligheten att skapa egna världar. Men trots många idéer blev berättelserna aldrig riktigt färdiga. Fiktionen krävde struktur och uthållighet, och jag insåg att det jag saknade där hittade jag i musiken.

Jag skrev min första låt när jag var tretton och upptäckte något speciellt i att kombinera ord och melodier. Musiken blev min direkta kanal till känslor, och låtskrivandet tog mer och mer plats i mitt liv. Under tonåren älskade jag friheten i att snabbt fånga en tanke eller känsla i en låt. Även om jag inte kunde släppa taget om skrivandet, väntade orden på rätt form att uttrycka sig i.

En sommar började jag skriva en feelgoodberättelse, mer på skoj än som ett seriöst projekt. Till min förvåning fann jag en glädje i genren som jag inte hade väntat mig. Att skriva feelgood blev en lek med orden, där jag kunde skapa inspirerande karaktärer och situationer. Den lättsamma tonen gav mig en frihet att utforska berättelser utan att känna samma press som tidigare.

Att skriva en bok, särskilt inom feelgoodgenren, har varit en annan resa än musiken. Musiken fångar ofta ett ögonblick, medan bokskrivandet kräver mer eftertanke och planering. Men båda har lärt mig mycket om mig själv och mitt kreativa arbete. Genom boken har jag fått utforska nya sidor av mig själv och skapa karaktärer och världar som känns verkliga.

Nu, med min första bok på väg att släppas, känner jag att jag har hittat en balans mellan musik och litteratur. Boken och musiken är två olika uttryckssätt som ger mig möjlighet att nå ut till andra och inspirera. Jag har hållit livet på vänt länge, men har insett att det aldrig är för sent att följa sina drömmar.

Så skjut inte upp till morgondagen vad kvällen kan åstadkomma. Mitt liv börjar nu. Det är lätt att tro att det alltid finns tid senare, men sanningen är att vi aldrig kommer känna oss helt redo. I osäkerhetens stunder gör vi ofta våra största framsteg.

Att våga börja, trots att allt inte är perfekt, har varit avgörande för mig. Varje låt och varje sida jag har skrivit är ett steg framåt, och de har format den jag är idag. Det handlar om att ta vara på ögonblicken, att inte vänta på det perfekta tillfället. Livet är för kort för att låta rädslan för misslyckande hålla oss tillbaka.

Mitt liv börjar nu, och jag ser fram emot att växa, lära och skapa. Det är inte bara en resa mot ett mål, utan en resa att älska i sig själv. Jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra att våga följa sina drömmar och börja leva dem – här och nu.

Elisabeth Klippel-Berglöf heter jag och jag är nybliven pensionär. Jag bor i Glanshammar, cirka 1,5 mil utanför Örebro, tillsammans med min man och vår schäfertik Doris, som är fyra år gammal. I tjugo år drev jag en frisörsalong tillsammans med min pappa och min bror, och de senaste tjugo åren har jag arbetat som lärare, senast inom sfi. 2023 debuterade jag som 62-åring på WAPI (Word Audio Publishing) med min cosy crime-roman med humor, Tjuvapack och systraskap. I november 2024 släpptes del två, Spa, tarot och mystiska försvinnanden.

Skriva blev min väg tillbaka från att ha varit utmattad.
​
Allt började en sommardag 2018, när den berömda bägaren rann över. Jag blev illa behandlad av en kollega på mitt dåvarande jobb. Hen betedde sig inte bara hotfullt utan hävde även ur sig diverse otrevligheter om mig, både som person och kollega. Det slutade med att jag blev sjukskriven under en längre tid. Min chef var ett stort stöd och lotsade mig till företagshälsan, där jag fick träffa en fantastisk psykolog.

Under ett av våra många samtal ställde psykologen en avgörande fråga:
– Vad brinner du för? Vad är det som du allra helst gör?
Jag började rabbla upp allt jag trodde hen förväntade sig: umgås med familjen, promenera, fixa i trädgården …
Då log hen.
– Nej, vad är det inom dig som du helst gör?
Svaret kom snabbt: läsa och skriva.
– Bra, sa hen. Skriv något till nästa gång vi ses.

Det var så min författarresa började. Efter att ha bollat idéer med min dotter startade jag min bokblogg, bettan_bokprataren, och kopplade den till ett Instagramkonto. Några månader senare gav psykologen mig en ny utmaning: att skriva något längre än recensioner. I november antog jag därför en webbaserad utmaning, NaNoWriMo, där målet är att skriva 50 000 ord på en månad. Det var med nöd och näppe jag slutförde utmaningen. Klockan 23.50 den 30 november skrev jag de sista orden. Jag
hade gått i mål – det fanns en början, en mitt och ett slut. Det blev grunden till mitt råmanus.

Efter den intensiva månaden drabbades jag av en sorts skrivkramp. Men jag hade brutit en negativ spiral, och livsgnistan började långsamt återvända. Jag tog då ett beslut som jag aldrig ångrat: manuset fick vila i tre månader.

I januari började jag arbetsträna, och i mars var jag tillbaka på jobbet på 50 %. Men när pandemin slog till tvingades jag jobba hemifrån. Plötsligt hade jag tid och möjlighet att ta tag i mitt manus igen. Redigeringsarbetet blev en stor del av min vardag. Jag vet inte hur många gånger jag läste igenom texten, ändrade, tog bort och la till under de kommande åren.

Hösten 2021, när skolan öppnade igen, var mitt mående på rätt väg och jag kände mig taggad att återgå till jobbet. Men bara några månader senare blev jag sjukskriven på 50 % igen.

I mars 2022 bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag skickade mitt manus till en lektör. Fjorton dagar senare kom det tillbaka, och jag fick en mental chock. Jag som trodde att jag kunde skriva! Nu började det riktigt tuffa arbetet: att göra om och göra rätt.

I juni var det dags att skicka in manuset till förlag. Jag letade upp alla förlag som gav ut böcker i min genre och skickade till över tjugo stycken. Redan efter några dagar fick jag svar från ett hybridförlag. Lyckan var total – tills jag insåg att de ville ha nästan 80 000 kronor för att ge ut min bok.

De kommande månaderna var fyllda av avslag. "Tack, men nej tack" blev ett välbekant svar. Jag var nära att ge upp. Men ibland händer det oväntade. På Instagram såg jag att WAPI, som tidigare bara hade gett ut ljudböcker, nu även sökte manus för pappersböcker. Jag skickade in mitt manus och åkte på semester till Grekland. Mitt under semestern kom ett mejl: "Vi är intresserade! Hör av dig för ett Skype-samtal."

På den vägen är det, och nu finns båda mina böcker i alla format. På streamingtjänster för ljudböcker går det att lyssna på dem. I dagsläget arbetar jag på två manus: dels den tredje delen om mina seniorspanare, dels en feelgood med inslag av romance.

Så här i efterhand funderar jag ofta på om jag hade börjat skriva om jag inte hade mött den fantastiska psykologen. Kanske hade jag kommit tillbaka till jobbet, men utan en bok. Jag kom aldrig tillbaka till att arbeta 100 %, men jag klarade av 75 %. Det ser jag som en vinst.

Idag är jag pensionär och fortfarande aktiv på min bokblogg, Bokprataren, där jag skriver recensioner. På Instagram har jag just nu 7 000 följare, och jag delar korta reflektioner om böcker jag har läst. Jag uppskattar verkligen den gemenskap och värme som finns bland bokentusiaster.

Jag har även ett författarkonto där jag främst delar saker som händer i mitt författarliv. Genom att dela min upplevelse vill jag berätta om min resa, den har inte alltid varit lätt och fylld med solsken, men jag kom ur min utmattning och hittade en ny väg att gå. Så kom ihåg. DET ÄR ALDRIG FÖR SENT OCH GE INTE UPP. När man minst anar det så händer det.

Hitta Elisabeth!
Hemsida >> elisabethklippelberglof.se
Blogg >> Bokprataren
Instagram >> @bettan_bokprataren

Att lära sig nya saker har alltid varit en kantsten i mitt liv. Om det är något nytt spel, en ny sport eller vad det nu kan vara så är jag alltid den som satsar 110%. Jag är den som googlar “Vem är den äldsta Padelspelaren i VM?” direkt efter mitt första padelpass. Bara för att direkt kunna se ungefär var taket är. Sen är det plattan i mattan och jag blir oftast ganska bra väldigt fort. Jag minns en gång när min syster sa “du ser ut som en sån som skulle kunna äga ett bowlingklot” och mycket riktigt, inte lång tid senare vann vi Korpenserien i Eskilstuna första gången jag tävlade i bowling. Givetvis med mina egna klot. Sen började jag spela i lag och slutade någonstans mellan B-A-lag. Och det brukar vara en trend. Fram tills nu.

Vanligtvis går det snabbt upp till 90 på skalan 1-100. Men de sista 10, som kräver mest tid och kämparglöd, fisslar det oftast ut. Något annat fångar mitt intresse och så är det full fart där istället. Många gånger har jag fått med mig vänner och bekanta i diverse upptåg, som sedan blivit kvar när jag drar vidare. Vilket har varit det mindre roliga i det här. Listan kan göras lång på saker genom åren. Från korttrick, StarCraft och andra diverse spel, padel, bowling, YouTube/content creation, Rubiks kub, programmering, skapa hemsidor, språk, springa, discgolf och mycket mer. Oftast är det impulsivt vart energierna tar mig. Jag minns en livestream jag hade där en skrev i chatten att “du borde läsa in sagor eller nåt”. Många hade under årens lopp sagt att dom gillar att lyssna på min röst för den är rogivande och visst hade jag lekt med tanken men aldrig kommit till skott. Men det chattmeddelandet satte nästa sak i rörelse.

Jag började tänka på hur det skulle kunna gå till och kom fram till att en podd där jag läser några kapitel borde kunna vara något. Jag har läst mycket fantasy när jag var ung och min content creator-ådra flaggade för att man ska vara nischad, så fantasy fick det bli. Jag började söka efter svenska fantasyverk och hittade massor med författare som jag försökte kontakta. Det var lite svårt i början att få någon som nappade då jag inte hade ett första avsnitt än, men det var 2 stycken som tyckte det lät som en kul grej och hade det inte varit författarna Mattias Lönnebo och Björn Swendsén så vet jag inte hur det hade sett ut idag. Genom podden En Fantasy-Stund har jag kommit i kontakt med många fantastiska personer som gett mig möjligheten att läsa från deras verk. Därifrån var det många som ville att jag skulle läsa in deras böcker. Och på den vägen är det. Idag finns det tre romaner och en handfull noveller på olika ljudboksplattformar och en drös i pipelinen på väg ut, och kontrakt på romaner att läsa in. För första gången drar inte energierna mig åt något annat håll, tvärtom. Otroligt vad ett chattmeddelande kan åstadkomma om man väljer att följa energin.

Hitta Mathias!
Instagram >> enfantasystund
YouTube >> En Fantasy-Stund