Anna Söderqvist debuterar i år med Hägrar, en mörk YA-fantasy med dystopiska inslag, på Cookies n Dragons förlag. Hon bor i Schweiz sedan tio år tillbaka.

Alla som skriver har hört talas om show don’t tell. Uttrycket brukar attribueras till Anton Chekhov, som påstås ha sagt: ”Berätta inte att månen skiner, visa ljuset som glittrar på krossat glas”. På svenska talar man om gestaltning, men jag tycker att det engelska uttrycket mycket tydligare visar (hehe!) vad som avses.

Få skrivråd är så omhuldade. Särskilt i engelskspråkiga skrivgrupper verkar det finnas en i det närmaste panisk rädsla för att berätta minsta lilla. Författare som skriver ”han blev rädd” anklagas för att vara lata och uppmanas i stället att visa hur hjärtat bultar och iskalla kårar kryper längs ryggen.

På svenska forum brukar de som frågar efter exempel på show don’t tell få höra att det är ett minst lika stort tecken på lättja att använda den sortens slitna uttryck. Samtidigt brukar även alltför innovativa, men sökta, gestaltningar röstas ner.

Jag har märkt att forumdiskussionerna kring show don’t tell sällan ger andra exempel än just kroppsliga reaktioner eller möjligen vädret. Vilket på sätt och vis är naturligt – det är ett enkelt sätt att förklara uttrycket – men jag tycker att det är synd att samtalet nästan alltid stannar där. Show är ju så mycket mer än bultande hjärtan och iskalla kårar.

Utdraget nedan är ett genuint exempel från en utgiven bok, men jag har förhoppningsvis ändrat alla detaljer till oigenkännlighet:

Maria lät bli att svara när telefonen ringde. Hon visste att det var hennes mamma som ville fråga om råd kring sin bjudning, precis som hon alltid brukade göra, eftersom Maria jobbade som kallskänka. Men Maria var för stressad för att svara. Hon hade redan blivit utskälld av sin stränge chef Marcus tre gånger den här veckan.

Det här är tell, tell och inget annat än tell, och jag blev uttråkad redan vid andra meningen. Uttråkad – och lite irriterad. Inte bara för att författaren har gjort det enkelt för sig (ja, faktiskt), utan framför allt för att författaren med all önskvärd tydlighet visar att hen inte litar på mig och min förmåga att dra egna slutsatser. Tänk om hen i stället hade skrivit så här:

Mobilen vibrerade mot stålbänken. Maria sneglade på skärmen och suckade. Mamma, igen. Hon vände telefonen upp och ner, drog till sig plåten och fortsatte spritsa majonäsrosor. Mammas frågor om dukning och dessertvin fick vänta. Räkmackorna måste ut innan svinet Marcus dök upp. Inga fler utskällningar, tack.

Snabbt ihopskrivet, och självklart inte ett litterärt mästerverk. För det är en av grejerna med gestaltning – det tar lite tid. Men skillnaden är att text två inte förklarar, utan lämnar åt läsaren att dra egna slutsatser. Genom att visa att Maria lägger telefonen upp och ner fattar läsaren att hon inte svarar. Orden ”stålbänk”, ”plåt” och ”måste ut” leder förmodligen tankarna till ett restaurangkök – läsaren förstår utan att det berättas rakt ut. Och så vidare.

Sammanfattande förklaringar har absolut sin plats och allt behöver förstås inte visas – show AND tell är egentligen det bästa rådet. Men i boken var Marias relation till sin mamma ett huvudtema och där tycker jag att författaren borde ha stannat upp och visat scenen istället. Alltför mycket tell riskerar att dumförklara läsaren.

Och det är värre än att då och då skriva rakt ut att någon ”är ledsen”.

Hitta Anna!
Hemsida: https://annasoderqvist.carrd.co
Instagram: www.instagram.com/anna_soderqvist_skriver

Malin Ulltin jobbar som produktägare och bor i en förort till Stockholm tillsammans med man och två barn. Inspiration till skrivandet hittar hon under löprundor i skogen och omgiven av människor på ett café i stan. Hennes debutroman En kravlös relation släpptes i juni 2025.

En fredag i januari för nästan exakt ett år sedan fick jag det där mejlet som jag drömt om, längtat efter och hoppats på ända sedan jag började skriva på riktigt för ungefär tio år sedan. Ett litet nystartat förlag, som jag kontaktat några veckor tidigare, skrev att mitt manus hade väckt deras intresse och ville veta om jag var i kontakt med någon annan innan de fördjupade sig ytterligare i det. Min kropp pirrade av glädje samtidigt som jag knappt kunde tro att det var sant och inte heller vågade bli för glad eftersom mycket kunde hända innan det eventuellt slutade med ett påskrivet avtal. För att inte verka för angelägen lät jag det gå några timmar och skrev sedan ett lagom positivt svar tillbaka utan att låta min undertryckta lycka få utlopp. I tankarna planerade en del av mig för release-festen medan en annan intalade mig att det här inte skulle gå i lås. Jag förbjöd mig själv att tänka tanken att jag skulle få min bok utgiven samtidigt som jag sökte efter omslag jag gillade på topplistorna och lät ta fram AI-versioner av egna idéer.

Några dagar senare kom ytterligare ett positivt besked. De var fortsatt intresserade och ville träffa mig för ett videosamtal. Direkt efter vårt möte, två dagar senare, satte jag mig i bilen för att åka upp till fjällen. Jag bubblade om allt vi pratat om för min man, men vågade inte fira av rädsla för att jinxa något. De enda jag berättat för var mannen och mina två barn.

Dagen efter vårt möte, precis innan jag skulle ge mig ut i skidbacken, kom ett erbjudande om förlagsavtal. Inte heller då vågade jag fira, men kom på mig själv med att fånigt le under hjälmen, så fort jag tänkte tanken Jag ska ge ut min bok. På kvällen berättade jag för mina föräldrar när vi satt samlade till middag i den trätimrade stugan och jag höjde försiktigt glaset till en skål.

När så avtalet var påskrivet var jag redo att släppa ut den där jublande känslan som jag tryckt undan sedan det första mejlet. Nu var jag beredd att skruva av korken på min uppspelthet och se hur den sköts upp i taket av kraften. Men i stället blev det bara ett litet pfft. Jag menar absolut inte att jag inte var glad för det var jag såklart, men det där initiala lyckoruset som jag tidigare inte riktigt vågat ta ut hade mattats av.

Så vad tar jag med mig av det här? Att jag ska våga ta ut segern, om inte i förskott, så åtminstone i rätt tid. Nog är det väl bättre att fira en gång för mycket och möjligen få leva med en besvikelse än att inte fira alls.

Sedan dess har min ambition varit att ta chansen att fira varje delmål och att unna mig själv att stanna upp och se tillbaka på det jag åstadkommit innan jag rusar vidare mot nästa mål. För visst är det lätt att ständigt höja ribban, så snart man klarat den höjd man föresatt sig.

Under de månader som följde på bokkontraktet har det funnits åtskilliga tillfällen till att fira – sista redigeringsrundan, första inlagan av boken, ett färdigt omslag, att få hålla det första exet i min hand … Men den stund då jag kom allra närmast den där euforiska känslan jag förväntat mig att känna när min dröm om att få en bok utgiven äntligen blivit sann var releasefesten - en magisk stund av glädje, stolthet, tacksamhet och kärlek!

Min förhoppning är att under 2026 skapa fler tillfällen för att fira mitt fortsatta författarskap. Just nu jobbar jag mot målet att göra klart manuset på uppföljaren till min debut och när det är uppnått ska jag fira storstilat.

​Hitta Malin!
Instagram: www.instagram.com/malin.ulltin
Webb: www.naltaforlag.se/forfattare/malin-ulltin

Jag har läst och lyssnat på många feelgoodböcker, skrivna av både kvinnor och män. Det sägs ibland att feelgood främst är en genre av och för kvinnor. Min bok "Kraschkurs" har undertiteln ”En autistisk feelgood”. Jag har alltså försökt hitta min nisch inom genren som man.

​Jag har funderat på vilka kända manliga feelgoodförfattare som finns och hur de eventuellt skiljer sig från de kvinnliga. Chat GPT nämner Nick Hornby, David Nicholls, Greame Simsion, Jonas Jonasson och Mikael Berglund. Jag har läst eller lyssnat på böcker av samtliga förutom Nicholls. Huvudpersonerna i de här böckerna är oftast män. Enligt Chat GPT finns det ofta en äventyrskoppling och humor hos de manliga författarna inom genren, och de fokuserar ofta mindre på mysiga, trygga miljöer och romantik jämfört med de kvinnliga.

Jag har lyssnat på Mikael Bergstrands fem böcker om Göran och Yogi, som inleddes med "Delhis vackraste händer". Göran är en något uttråkad medelålders man som beslutar sig för att besöka Indien. Där lär han känna Yogi, en ständig optimist och möjlighetsletare. Tillsammans ger de sig ut på diverse äventyr, till exempel en tigerjakt. När Yogi besöker Sverige ger han oförglömliga, skrattväckande perspektiv på den svenska kulturen. Manlig vänskap står i fokus, men även romantik.

Min favoritfeelgoodbok är "Projekt Rosie" av Greame Simsion. Jag skrattar med huvudpersonen Don och berörs av hans kamp för att fungera socialt. Han är troligtvis autistisk. Jag gillar att en annorlunda person får spela huvudrollen och att hans många styrkor lyfts fram. Min "Kraschkurs" skildrar en autistisk man som är mer begränsad av sina personlighetsdrag och känner sig som en katt i en värld av hundar. Ett annat exempel på annorlunda karaktärer och personliga eller kulturella krockar är Fredrik Backmans "En man som heter Ove", som ibland kallas en feelgoodroman. Kanske är det här greppet något vanligare bland manliga författare inom genren?

Jonas Jonassons "Hundraåringen" har beskrivits som en skröna – en underhållande, fantasifull och rolig berättelse. Huvudpersonen hamnar mitt i några historiska begivenheters centrum. Här är äventyrsprägeln tydlig.

Nick Hornbys "Om en pojke" upplever jag som rolig, trots att den innehåller svåra teman. Wikipedia beskriver Hornbys böcker som ”Lad lit”, en manlig motsvarighet till ”Chick lit”. Lad lit handlar ofta om vuxna killar som försöker undvika ansvar och förpliktelser, men som kastas in i situationer där de behöver förhålla sig till sådana frågor. Exempelvis förpliktande parrelationer eller att ta hand om barn. Min debutroman "Relatörerna" innehåller också en sådan tematik.

En annan populär svensk bok är Mikael Jisanders "Benny älskar baklava". Jag ser drag av Lad lit i den. Det är en rolig, ändå bitvis dramatisk, berättelse om en tystlåten man vars inrutade liv utmanas när en syrisk kvinna flyttar in i grannhuset. Både invandrartemat och frågor om liv och död påminner delvis om ”En man som heter Ove”. Båda böckerna står i feelgoodhyllan i mitt lokala bibliotek. Jag tycker mig se ett mönster med att manliga författares böcker kan betraktas som feelgood även om de innehåller mer dramatik än en del av de som är skrivna av kvinnor.

Jag frågade Chat GPT om P. G. Wodehouse räknas som feelgood. Han skrev humoristiska böcker under 1900-talet. De utspelar sig ofta i lantliga miljöer. Trots komiska komplikationer löser sig det mesta i slutändan. Chat GPT beskriver Wodehouse som en av föregångarna för dagens feelgoodgenre. Själv har jag hämtat viss inspiration från hans situationskomik, så jag kan intyga att han influerat minst en man inom genren.

De skillnader Chat GPT och jag lyckats hitta måste nog betraktas som generella tendenser och det finns många undantag. Flera manliga feelgoodböcker jag läst innehåller till exempel en del romantik, och några av de kvinnliga författarna tar upp tuffa teman innan det blir ett lyckligt eller hoppfullt slut.

Jag har märkt att jag uppskattar feelgoodböcker skrivna av mitt eget kön minst lika mycket som de som är författade av kvinnor. Baserat på kommenterar på Storytel ser det ut att vara liknande för många andra läsare; att båda de två traditionella könen främst söker igenkännande och huvudpersoner man kan identifiera sig med i feelgoodböcker. Ändå har många kvinnor skrivit kommentarer om både "Kraschkurs" och böcker av de mer kända männen som nämns ovan. Av kommentarerna att döma verkar antalet män som läser och lyssnar på kvinnliga feelgoodförfattare vara mer begränsat. Oavsett får man väl se det som berikande att olika typer av människor, bland annat av olika kön, skriver hoppfulla berättelser och bidrar till ett bredare utbud för olika smaker och behov.

​
Hitta Hans-Christian!
Instagram >> https://www.instagram.com/hanschristianhoie
Facebook >> https://www.facebook.com/hans.c.hoie
Författarcentrum Öst >> https://forfattarformedling.se/forfattare/hans-christian-hoie
Hemsida >> https://hanschristianhoie.se

Lupina Ojala är författare, förläggare och grafisk formgivare. Sedan 2013 driver hon Catoblepas förlag som enbart publicerar fantastik. Hon har skrivit fantasyböckerna om Yddrios samt det myskusliga mysteriet Purpurvinter.
​

Fantasy har varit en viktig del i mitt liv ända sedan jag som barn upptäckte bokserierna om Narnia och Prydain på det lilla lokala biblioteket där jag bodde. Då visste jag inte att det kallades fantasy men jag letade reda på fler liknande böcker och med åren upptäckte jag mängder av bra författare. Redan tidigt väcktes drömmen om att en dag skriva sådana spännande böcker om främmande världar som läsaren kunde försvinna in i för en stund. Även om jag skrev små berättelser dröjde det länge innan jag tog tag i min dröm.

I början av 2010-talet började det dyka upp små svenska fantastikförlag som till exempel Undrentide, Mörkersdottir, Affront, Swedish Zombie och Seraf (som först hette Antares). Jag skickade in noveller till flera förlag samtidigt som jag inspirerades till att starta ett eget. Alla noveller jag skickat in blev till min stora förvåning antagna. Det medförde att jag blev publicerad på andra förlag under samma tidsperiod som jag startade mitt eget.

Senhösten 2013 registrerade jag mitt bokförlag. Namnet Catoblepas förlag valdes av min son. Jag ville ha ett namn på en ovanlig mytologisk varelse och det var ett kul förslag tyckte jag. En Catoblepas är ett djur som ska finnas i Etiopien enligt Plinius som var en romersk författare. Han sammanställde en gigantisk encyklopedi i 37 volymer vid namn Naturalis historia. Enligt den är en Catoblepas ett buffelliknande djur vars blick dödar den som möter dess blick. Det är ingen som sett någon Catoblepas i modern tid och det är högst osäkert hur det egentligen ligger till med dess existens. Eftersom Plinius sammanställde alla texter själv hade han inte tid att källgranska så noga och det kan man ju förstå. Det är ett hårt jobb att skriva världens första uppslagsverk.

Redan från start bestämde jag att förlaget ska vara en biverksamhet till min firma för jag vill bara ge ut sådant som jag själv vill läsa utan pressen att kunna ta ut en lön. Men självklart var det ett mål att kunna gå med vinst och ägna åtminstone 20 % av min arbetstid åt förlaget. Eftersom jag redan var egenföretagare och jobbade med text och grafisk form hade jag de tekniska kunskaperna som behövdes.

Naturligtvis gjorde jag ändå massor med misstag de första åren. Det fanns mycket att lära som marknadsföring och hur man får ut böckerna i bokhandeln. Hur kontrakten bör utformas så det blir tydligt. Jag tänkte fel om hur mycket det egentligen kostar att ge ut en bok för det är många avgifter som ska räknas ihop. Förlaget gjorde ingen vinst så allt förlagsarbete fick jag lägga på fritiden och då försvann min egen skrivtid. Och det var ju inte tanken med förlaget.

Många gånger har jag tänkt lägga ner helt, särskilt under den långvariga period när jag hade mycket hälsoproblem och låg energi, men har nu landat i en nivå på förlaget som fungerar. Det roligaste med att vara en del av svensk fantasy är alla härliga människor som jag lärt känna och alla manus som jag fått läsa. Det har varit många spännande samarbeten och möten genom åren och jag ser fram emot fler.

Jag tycker det är viktigt att det finns smalare utgivning för de som vill läsa något annat än det som hamnar på topplistorna. Jag älskar fantasy och vi har ett vackert språk som inte uppskattas tillräckligt. Därför ville jag sprida svenska författares verk. Det var svårt i början för de flesta fantasyläsare föredrog att läsa på engelska. Nu har attityden till svensk fantasy ändrats och det är jag övertygad om beror på alla eldsjälar som lagt ner mycket arbete på att sprida bra och välskriven fantastik.

Hitta Lupina!
Författarsida >> https://lupinaojala.se
Förlagets hemsida >> https://catoblepas.se

Även fast jag alltid kallats språkpolis, alltid dragits till texter och alltid varit den enda i klassen med full pott på grammatikproven, var inte språkstudier ett självklart val för mig. För vad exakt skulle jag bli?

Jag valde ett brett spår för att stänga så få dörrar som möjligt; det blev en universitetsutbildning i svenska språket. Under den utbildningen lärde jag mig massor, men förutom nya kunskaper fick jag också något minst lika värdefullt – en insikt.

Jag insåg att jag ville jobba med att redigera andras texter. Inte skriva mina egna, inte lära ut svenska, inte språkforska. Jag ville redigera. Fokusera på det skrivtekniska, leta stavfel, stryka under och rätta till. Jag ville bli korrekturläsare. Det var som att jag hittat hem.

Som en skänk från ovan upptäckte jag Academy Onlines yrkesutbildning ”Certifierad korrekturläsare”, och jag behövde inte fundera länge innan jag hoppade på. Men när jag under studierna googlade på korrekturjobb började jag förstå att få i dag anställs som korrekturläsare. Jobb finns, men sällan via en fastanställning. Då kom tvivlet. Hur skulle jag i så fall kunna arbeta som korrare?

Efter lite research förstod jag att det enklaste sättet att jobba med korrekturläsning nu för tiden är att frilansa. Det fick inte direkt tvivlet att försvinna, snarare växa sig starkare. För jag hade ju aldrig frilansat förut. Jag hade aldrig ens sett mig själv som någonting annat än anställd. Ett frilansliv lät alldeles för otryggt för en trygghetsnarkoman som mig. Men jag insåg också att om jag ville tjäna pengar på det jag älskar behövde jag utmana mig själv. Så jag bestämde mig för att testa.

Det första steget blev att söka information om hur man kommer i gång som frilansare. Då lärde jag mig bland annat att det finns så kallade egenanställningsföretag som man kan ta hjälp av för att fakturera sina kunder. Det betyder alltså att man inte ens måste starta eget bolag. Allt visade sig vara enklare än jag förväntat mig, och nu började tvivlet äntligen försvinna. Jag skulle faktiskt kunna lyckas med det här. Det enda jag behövde göra var att skapa en webbplats (vilket också är lättare än man tror), och sen återstod bara att mejla runt till företag som jag trodde behövde min tjänst. Sagt och gjort, och vips så var jag en eftertraktad korrekturläsare!

Sedan dess har kurvan fortsatt uppåt. Efterhand lärde jag mig att det finns massa fler sätt att visa upp sina tjänster till potentiella kunder, till exempel via frilansplattformar. Fiverr är ett exempel. På fiverr.com är du sökbar och kan bli kontaktad av företag eller privatpersoner som letar efter just korrekturläsare. På den plattformen når man också lätt ut till kunder utanför Sverige. Tänk till exempel hur många icke-svenskspråkiga som behöver hjälp att kontrollera ifall webbplatsen de översatt till svenska är korrekt. Möjligheterna för oss är nästan oändliga.

I dag älskar jag min vardag – att få jobba hemifrån, eller varifrån som helst, med det jag gillar mest av allt. Att få styra över min egen tid, ta sovmorgon om jag behöver och kunna arbeta liggandes i soffan är en lyx. Men det är inte en ouppnåelig lyx. Det kan bli din vardag också. Är du noggrann och ogillar särskrivningar har du perfekta förutsättningar att bli en uppskattad korrekturläsare. Tänk att kunna livnära dig på alla stavfel du hittar. Vill du verkligen tacka nej till det?

Hitta Pernilla!
Hemsida >> contentcorrect.se
Instagram >> instagram.com/blikorrekturlasare
Linkedin >> linkedin.com

När jag blev inbjuden för att tala på SkrivaScenen under årets bokmässa blev jag ombedd att ge mitt bästa råd till andra som skriver. Den sortens fråga ställs ofta till författare, författardrömmar är trots allt vanliga och vi är många som skriver. Jag har själv hunnit ge flera olika tips och råd i diverse intervjuer: allt från att skaffa sig boken Svenska skrivregler och hålla sig till vad som står däri (den ligger på mitt skrivbord när jag skriver detta) till hur viktigt det är att agera ut rörelser för att säkerställa att de faktiskt går att utföra. Jag står fast vid dessa tips, och trodde att det var något sådant jag skulle säga för att avsluta scensamtalet på Bokmässan.

Eftersom jag är författare kan jag inte motstå frestelsen att ta till lite förebådande här: så blev det alltså inte. När jag väl stod (nåja, satt) på scenen där i Göteborg var det något helt annat jag kände att jag behövde förmedla till åhörarna, där åtminstone några var aspirerande författare. Men låt oss backa bandet. Effektiva narrativ ska inte vara en kronologisk redogörelse för vad som hänt – betänk den totala avsaknaden av spänning i ett förskolebarns berättelse om sin dag ”och sen åt vi och sen var det vila och sen gick vi ut” – och fördröjning är ett av författarens mest användbara verktyg.

Innan jag åkte till Bokmässan befann jag mig i ett annat sammanhang som samlade skrivande personer, en festival där jag deltog även förra året. Då var en av höjdpunkterna när en av deltagarna frågade en litterär agent vad hon läst och uppskattat mest nyligen. Agenten sken upp, som bokälskare gör när de får prata om böcker, och berättade om en för mig dittills okänd bok: ”En kvinna tar in på ett hotell för att ta sitt liv. När hon checkar in visar det sig att alla andra gäster på hotellet tillhör ett bröllopssällskap, och när kvinnan ska åka upp till sitt rum ber bruden henne hålla hissen. Det gör hon inte, och när bruden sticker in armen för att hindra att hissdörrarna stängs hamnar den i kläm. Under den efterföljande hissfärden går det upp för bruden att kvinnan inte är en av hennes gäster, och att hon dessutom ämnar avsluta sitt liv, vilket bruden inte tänker acceptera.”

Efter att ha fått höra denna fantastiska premiss införskaffade och läste jag boken (The Wedding People, som numera finns utgiven på svenska som Bröllopsgästerna) genast, och det blev en av fjolårets bästa läsupplevelser för min del. Sedan dess är detta mitt bästa trick i möten med andra bokmänniskor, att fråga vad de läst och uppskattat mest nyligen. När jag ställde frågan till en av årets deltagare blev svaret dock: ”Jag läser inte.” Chocken måste ha stått att läsa i mitt ansikte, för hen fortsatte: ”Jag fokuserar på mitt skrivande, och då läser jag inte alls. Jag vill inte bli influerad.”

Tyvärr är detta varken första eller enda gången jag hört folk som skriver uttrycka den här sortens hållning, och jag har tänkt att det här är något vi lägger bort tillsammans med rädslor om att någon ska ”sno” ens idéer när vi börjar ägna oss åt skrivandet på allvar. Men när jag kom till Bokmässan och fick höra samma sorts tankegångar från några författarkollegor var det min tur att bli lika bestört som bruden i Bröllopsgästerna när hon står med sin skadade arm i hissen och får höra hur den okända kvinnan på hennes bröllopshelg tänker avsluta sitt liv under festligheterna. ”Jag läser bara [min egen genre]” påstod en, och ”Det skrivs så mycket dålig [genre] i Sverige” hävde en annan ur sig. Givetvis är inte allt som skrivs bra, och framför allt, allt som skrivs passar inte alla. Vi har preferenser, och det är inget fel med det. Själv har jag svårt att läsa om våld mot kvinnor, barn och queers i underhållningssyfte. Men jag läser ändå alla möjliga genrer, inklusive skräck, för läsandet är författarens bästa kompetensutvecklingsknep. Och för egen del tycker jag ofta att jag lär mig mest när jag läser sådant som skiljer sig från det jag själv skriver. I min engelskspråkiga skrivgrupp har jag workshoppat fantastik och testläst essäer, och mina vänner på olika håll i världen har gjort sitt bästa för att hänga med i svängarna när jag försöker förklara perspektivet hos mina karaktärer som växer upp som barn till invandrare i Sverige och hur midsommartraditionerna ser ut hos oss.

Så, vad blev mitt råd när jag satt på SkrivaScenen? Att läsa, givetvis. Och göra det vitt och brett. Jag berättade för åhörarna om en annan bok som bjöd på en fin läsupplevelse förra året, Anna Jakobsson Lunds Koboltsfären – en rymdrodeo. Verkligen inte ”min” genre, för även om jag skriver i olika genrer håller sig mina karaktärer alltid på jorden. Skrivande är kommunikation, trots allt, och att skriva utan att läsa är som att stå och skrika ut i rymden.

Hitta Ildikó!
Instagram >> instagram.com/ildikofritzwriter
Karat förlag >> karatforlag.se/forfattare/ildiko-fritz
Författarförmedlingen >> forfattarformedling.se/forfattare/ildiko-fritz

Att skriva historiskt är på tok för svårt! Har du tänkt så? Det gjorde jag. Men när jag fick upp ögonen för den gamla yllefabriken i min hemstad kunde jag inte motstå att prova. Jag såg helt enkelt karaktärerna alldeles för tydligt framför mig. Jag visste från början inte vilken tid jag skulle placera dem i, eftersom fabriken mullrat på Söder i Kristianstad under många årtionden. Först när jag hittade en gammal karta över staden från 1905 bestämde jag mig. Det året var perfekt! Ju mer jag hittade att läsa om sådant som inträffat i Sverige det året, desto mer självklart blev det.

Den absolut vanligaste reaktionen jag har fått när jag nämnt att min debutroman utspelar sig 1905 är att det måste vara jättesvårt med all research. Svaret är både ja och nej.

Om jag börjar med varför svaret är nej så hänger det ihop med att jag är utbildad journalist och har arbetat som det i mer än tio år. Därmed har jag en viss vana av att göra research. Jag är också född med en inneboende nyfikenhet, som förmodligen var det som fick mig att vilja bli journalist. Lägg sedan till att jag arbetat som radiojournalist på P4 vilket har gjort mig till det jag kallar P4-skolad. Kort och gott betyder det att jag har övat upp min förmåga att lyckas bli intresserad av allt. I det här fallet behövde jag inte ens anstränga mig.

Men svaret är också ja. Det är utmanande med research men jag vill samtidigt hävda att alla typer av skönlitterärt skrivande kräver att man gör research. Man måste alltid ta reda på saker för att kunna beskriva dem på ett trovärdigt sätt. Det spelar ingen roll om romanen ska handla om att tävla i dressyr, MMA, livet på landet eller om att vara student på ett specifikt universitet. Naturligtvis har man som författare en del förkunskaper om vissa ämnen som gör det lättare att skriva om just dem, men även om det är så finns det ofta saker som måste kollas upp. Det kluriga med att skriva om en tid man inte upplevt är att det där grävandet där man står blir lite svårare, men inte omöjligt.

Jag tänkte dela med mig lite av hur jag arbetat med research när jag skrivit min debutroman:

• En bra början är att läsa vad andra skrivit om den tiden du vill förlägga din berättelse i. På biblioteket i min stad finns en lokalhistorisk avdelning som jag haft god nytta av.
• Leta i arkiv. Det låter kanske svårt men både kommuner och museer har arkiv och de som jobbar där brukar vara väldigt hjälpsamma, det är i alla fall min erfarenhet. Det finns dessutom många arkiv som är tillgängliga på nätet med exempelvis bilder. Kan du inte läsa den gamla snirkliga texten? Återigen, fråga om hjälp!
• Din lokaltidning har kanske funnits så länge att material från den tiden du är intresserad av finns antingen digitaliserat eller på mikrofilm. Där kan man hitta mycket spännande.
• Leta upp vilka museer som finns som berör det ämne eller den plats du intresserat dig för. Du kan inte ana vilka obskyra intressen andra människor har haft innan dig. Själv har jag som journalist besökt både ett cirkusmuseum och ett kannibalmuseum utan att ens behöva lämna Skåne. De hade jag i och för sig ingen särskild nytta av medan jag skrev Yllans snillrika systrar, men man vet aldrig när de kan komma till pass. En medarbetare på ett textilmuseum kom däremot med många värdefulla inspel till min bok.
• Var nyfiken och hör dig för. Kanske finns det andra som levt under den tiden du vill skriva om eller varit på den platsen som du vill förlägga din handling till. Intervjua dem! Det kan låta läskigt men människor vill gärna berätta om sådant de varit med om och saker de är experter på.
• Prova! Bara börja och testa dig fram! Men tänk också på att begränsa dig. Det är lätt att gå vilse i arkiven bland allt spännande du hittar. Det gäller ju att hinna skriva också.

​
Behöver man då vara journalist för att kunna göra research? Där är mitt svar definitivt nej. Behöver man vara nyfiken? Ja! Med nyfikenhet kommer man långt. Det gäller oavsett om du filar på en historisk roman eller en berättelse som utspelar sig i nutid.

Det går att jämföra ett ofärdigt bokprojekt med att ha en katt. Ingen annan än kattägaren är fullt så taggad på att prata om sin katt, se på bilder av katten eller höra vad den haft för sig. Om jag hade en katt skulle jag visa bilder för vissa entusiaster, acceptera att alla inte är intresserade och stå fast vid att min katt är något alldeles särskilt. På samma sätt är det med mitt nuvarande bokprojekt. Jag kan prata om det hur länge som helst, men det ligger också på mig att förstå att inte alla vill delta i en diskussion om olika typer av berättarperspektiv. Vilket måste få vara okej. I likhet med en kattägare behöver jag ha förståelse för att ingen annan är lika intresserad av min text som jag är. Vissa skrivarnördar tycker det är givande att testläsa ofärdiga texter, men dessa personer är sällsynta. Det tog ett tag för mig att inse detta.
 
När jag började skriva noveller för några år sedan ville jag visa upp min text för alla jag kände. Flera av mina vänner sade ja till att läsa, jag skickade över dokumentet och väntade spänt. Ofta möttes mejlen av tystnad, många glömde bort att läsa eller hade fullt upp med annat. De som faktiskt läste tog enligt mig på tok för lång tid på sig! Jag hann rentav få tvångstanken att min novell kanske var så pass dålig att vissa av mina vänner inte kunde förmå sig att säga något alls. För vad går ens att säga om något som är otroligt dåligt skrivet? Då det var min första novell kändes det heller inte särskilt självklart att jag ens borde skriva en till.
 
Innan jag började skriva prosa tävlade jag i poetry slam. Då kunde jag läsa upp en dikt på tre minuter för en kompis och be om feedback. "Testlyssnande" av slamdikter går fort. Under skrivandet av en bok finns ingen poetry slam-publik. Bytet från poesi till prosa betydde alltså att steget från idé till något jag kan visa upp för andra blev längre. Bekräftelsen kommer mer sällan. Det är heller inte alla som vill läsa ett första bokutkast inklusive stavfel, platta karaktärer och stora hål i handlingens logik. Det kan till och med vara svårt för andra att se textens potential, eller för den delen njuta av läsningen. Därför är testläsarnas insats så värdefull! Dessa kämpar är beredda att vada igenom min prosa och vaska fram det som är bra. Jag försöker vårda dem genom att ha en realistisk tidsram och se till att de har orken att hjälpa när de tackat ja. En mer realistisk förväntan på hur många som vill testläsa boken har gjort att jag har vett att uppskatta de som faktiskt vill det. Testläsarkämparna hjälper mig att utveckla texten och ger mig så pass mycket bekräftelse att jag orkar fortsätta.
 
Bokprojektet jag nämnde i början av inlägget är nu inne på sitt tredje år och fjärde utkast, vilket gett mig gott om utrymme att fundera på vad fan jag håller på med. Skrivandet kan kännas ensamt ibland och det är lätt för mig att tvivla på min riktning med boken. Om vi ska återgå till kattmetaforen, så är det jag och ingen annan som har ansvar för katten. Även när kattstackaren i fråga har diarré och skriker hela nätterna. Jag har behövt odla min magkänsla för vad jag själv tycker är bra och ta egna beslut om bokens framtid. Missförstå mig rätt, jag tycker om det jag skriver. Men innan min bok är bra nog att möta världen, gör jag mitt bästa för att älska den som jag skulle älska en ålderstigen katt: ovillkorligt och utan att förvänta mig att någon annan ska förstå. Ingen är fullt så intresserad av min ofärdiga bok som jag är och det är okej.
​

Hitta Anna!
Instagram >> instagram.com/andraannaspoesi
Facebook>>  facebook.com/AndraAnnasPoesi

Elisabeth Berglund är författare till fantasyserien De Tio Världarna. Hittills har tre böcker publicerats – Eldbarnet, Tidens hjärta och Stjärnekronan - och det är två böcker till planerade i serien. I år, 2025, kommer även The Fire Child som är den engelska översättningen av Eldbarnet.

Vad är en Bokmässa i Göteborg? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist och tråkig och alldeles ... alldeles underbar!

Visst är vi många som likt Askungen stirrat ut genom fönstret och drömt om den stora Bokmässan. Alla verkar vara på plats när man läser sociala medier. Flödet fylls av scenprogram, signeringar och mingel. Åh, så roligt att få vara med där!

Det första man upptäcker är så klart att det är dyrt. Resa, boende, inträde och pratar vi dessutom egen monter så drar det snabbt i väg. Mitt råd är att samarbeta. Hitta några att dela kostnaderna med.

Min första Bokmässa var 2022. Då hade jag nyss kommit ut med min debutroman Eldbarnet. Jag var helt grön i sammanhanget och var bara där en dag, på fredagen. Tack vare att jag var medlem i Fantastikbokklubben fick jag en tid för signering mellan 13:30-14:30. Det var otroligt roligt att få stå där som författare med sin egen bok i handen och jag fick även prova på att hjälpa till i montern som Sten Rosendahl, Mattias Olsson och Linda Andersson delade på. Jag kommer alltid att minnas deras
generositet och goda råd. De lärde mig att vi författare hjälps åt, tillsammans är vi starka.

Vid Bokmässan 2023 var jag nu författare till två böcker med Tidens hjärta som kom samma höst. Det året gick jag en marknadsföringskurs för författare, och arrangören Ann Ljungberg drog ihop en monter på 2x4 meter som hon döpte till Bokfesten. Vi var ungefär 20 författare som delade på kostnaden och därmed blev det väldigt överkomligt. Ann hade dessutom samarbete med montern bredvid så i stället för en vägg emellan oss blev det en lägre bokhylla och en liten plats för högtalare. Detta vann alla på då montrarna kändes mycket större. Visst blev det lite trångt med så många personer, men det löste vi med ett schema så att vi inte var där mer än max 5 på en gång. Runt väggarna stod bokhyllor och vi hade alla varsin affisch i samma storlek så att alla syntes lika mycket. Dessutom kom högtalaren till användning. Vi talade om våra böcker och monterprogrammet fanns med på Bokmässans hemsida. Jag hade tidigare under året vunnit Selmapriset för min bok Eldbarnet. Därför satsade jag lite extra och köpte mig en tid på en av scenerna vilket var spännande. Det blev en hektisk mässa. I och med att vi var många så fanns det inte plats att sätta sig ner i montern och ta en paus, för att vila fick man leta reda på någon av de få sittplatser som finns på caféerna. Efteråt var jag helt slut, men oj vad roligt det var. Jag träffade så många trevliga och roliga personer och när författaren Stefan Eriksson sista dagen frågade om jag ville dela monter med honom och en till nästa år så tackade jag ja!

Med en tredje bok, Stjärnekronan, rykande färsk från tryckeriet blev Bokmässan 2024 en storsatsning för min del. Stefan Eriksson, Stefan Dahlström och jag delade på en monter som låg nära SF-bokhandelns monter, i det som kallades Fantastikgränd. Vi var mycket nöjda med vår placering och inredningen blev riktigt fin, ett podium med en mäktig tron och väggarna klädda med tyg i en behagligt grön ton. Vad skulle vi ha tronen till? Ja, den var förstås tjusig, men det går ju inte att bara ha den utan att använda den. Vi frågade Fantasykanalen som brukar gå runt och intervjua författare om de ville genomföra intervjuerna på vår tron och de sa ja! Fredagen blev fullbokad med intervjuer och efter varje intervju drog vi fram ett bord där författaren fick stå och signera sin bok. Det blev liv och rörelse i montern precis som vi hade önskat. Just det här året var det ett mycket speciellt tema under mässan, nämligen Tema Sápmi. Från samiskt håll var författarföreningen Tjállegoahte arrangör och där är jag medlem. Inför mässan sydde jag en riktig färgglad festkolt och min dotters lärare i samiska myntade ett nytt uttryck när han fick se oss – fantasysamer! Min dotter följde med som hjälp eftersom jag även skulle arbeta i den stora samiska montern och sälja böcker vid bokbordet. I och med temat fick jag även vara med på en av de stora scenerna under torsdagen. Föreningen Norden Sverige och Islands ambassad anordnade ett talkshowprogram som de kallade Café Norden, och eftersom Ann-Sophie Zethson Länta och jag hade översatt en medeltida isländsk saga till lulesamiska så passade det perfekt att jag var med där. Tänk att få vara en av gästerna tillsammans med deckardrottningen Yrsa Sigurðardóttir, filmregissören Erlingur Óttar Thoroddsen, vinnaren i svenska Idol 2021 Birkir Blær och Islandskännaren, översättaren och språkforskaren John Swedenmark. Det var fantastiskt!

Och nu kommer jag till det råd jag vill ge – våga fråga! Kanske kommer någon och frågar om du vill vara med någonstans, eller signera, men räkna inte med det. Har din bok ett förlag som har en monter? Be att få en tid för signering. Håll ögon och öron öppna. Det var så jag fick vara med på den stora talkshowen. Arrangören tyckte att jag och min lilla bok passade klockrent med kombinationen samiskt och isländskt.

Så ser du ett sammanhang där du och det du skriver passar in, fråga om det finns ett litet hörn för dig med. Visst får man nej många gånger, men ibland blir det fullträff.

Nu ser jag fram emot Bokmässan 2025. Den här gången är den nya boken för året The Fire Child - min debutroman Eldbarnet översatt till engelska av den prisbelönta översättaren Annie Prime.

Just det, om ni är med i Författarförbundet så går ni in gratis. Det kan vara bra att komma ihåg. Hoppas vi ses!

En dag när jag arbetade som smådjursveterinär använde en kund uttrycket ”hon den där lilla med den runda frisyren”. Det blev starten på idén till att skriva böcker för barn som handlar om veterinärbesök.

Först var det bara ett roligt samtalsämne och jag testade att skissa upp små bilder med vad som skulle kunna hända i boken. Sedan kom vardagen ikapp och skissen stoppades ner i en byrålåda. I många år. Men trots att skissen var undanstoppad så fortsatte idén ändå att gro någonstans i bakhuvudet. Och den växte lite större varje gång en familj med barn kom in där jag inte fick möjlighet att prata direkt med barnen om vad som hände vid veterinärbesöket. Och ännu lite större varje gång det kom in någon där barnen i familjen inte ens var med.

Med åren byggdes min önskan om att bättre kunna förmedla till barn vad som händer vid ett veterinärbesök sig stark. Jag ville kunna förklara vad som händer, vad som kan hända – och varför det är så. Den oro, nervositet och rädsla som kan uppstå när ett älskat husdjur måste träffa veterinären ville jag kunna bemöta på ett helt annat sätt än vad jag kunnat göra på kliniken.

Efter att idén växt till sig under flera år satte jag mig en dag och började skriva igen. Jag valde tillfällen som är vanliga för barn att möta och skrev ett par manus. Först handlade det om veterinärbesök med friska djur, för vaccination t.ex. Men efter hand blev jag modigare i mitt skrivande och började lägga in även sjukdomstillstånd i mina manus. Ett av dessa manus handlade om kaninen Skuttan som har ont i magen. Det är tyvärr väldigt vanligt att kaniner får ont i magen, och det kan också vara väldigt allvarligt.

Nu är det ju oftast inte så enkelt att man kan skriva ett manus och direkt få det antaget av ett förlag så att det faktiskt blir en bok. Och så enkelt var det inte för mig heller. Jag bearbetade och redigerade mina manus i flera omgångar, med hjälp av testläsare med olika inriktningar och kompetenser och en lektör, innan manuset om Skuttan blev antaget av Idus förlag. Jag dansade runt av glädje hemma i köket när jag fick det beskedet, så fantastisk känsla!

Att få manuset antaget var lite som ett första steg på nästa etapp av resan mot att sprida mer kunskap om veterinärbesök till barn. Etappen mot en verklig utgiven bok. Med hjälp av en redaktör vässades manuset ordentligt. Sedan handlade det om att hitta rätt illustratör. Jag ville att illustrationerna skulle vara varma och känslosamma, och framför allt att de också skulle kunna visa skillnad på när Skuttan mådde dåligt och när hon mådde bra. Och jag är otroligt nöjd med illustratören Amandas bilder, de ger verkligen den känslan som jag vill förmedla med boken!

För att också sprida kunskap om att sköta om sina husdjur på bästa sätt så har jag lagt in en liten faktaruta i slutet av boken. För om fler lär sig att sköta om sina husdjur bättre så mår djuren bättre, och både barn och vuxna besparas mycket oro och sorg. Att främja välmående och minska lidande är min absolut största drivkraft i livet och en liten faktaruta är ett litet steg mot det.
​
När så boken äntligen fanns i fysiskt format så började nästa etapp på riktigt. Den som handlar om att nå ut till de där barnen som är intresserade av att lära sig mer om husdjur eller veterinärer. Till de där barnen som har eller kommer att få egna husdjur och skulle må bra av att få läsa om vad som kan hända – kanske innan det händer dem själva. För det är ju först när boken blir läst (eller lyssnad på) som den kan hjälpa djurintresserade barn med både kunskap och känslohantering.

Hitta Ninni!
Hemsida >> changeable.se
Instagram >> ninnilofqvist
​

Att vara författare är så mycket mera än att bara skriva böcker. Först ska man kläcka en bra idé och fantisera ihop en handling med huvudpersoner och antagonister. Sedan ska man sätta sig ner och skriva. Och att skriva är både roligt och utmanande men det är när boken är tryckt som det svåraste börjar. För att nå genom bruset behövs både tålamod och kanske lite tur. Man behöver marknadsföra sig och boken, åka runt och visa upp den samt försöka få den såld.

Marknadsföring är en stor del av författarlivet och innebär stora utmaningar för mig som hatar teknik. För att få hjälp och nya idéer har jag under två år gått en marknadsföringskurs för författare. Det har varit mycket krävande men också givande och tack vare kursen finns jag nu på både Facebook, Instagram, Youtube, TikTok och Linkedin. Jag har även utökat mitt kontaktnät samt fått många nya vänner och bekantskaper. Tack vare kursen fick jag möjlighet att dela monter på bokmässan i Göteborg och det var en upplevelse. Rekommenderas för alla som är intresserade av böcker att besöka den mässan.

Att åka runt på signeringar, marknader och andra evenemang tar mycket tid och energi och kostar otroligt mycket. Det är deltagaravgifter, resor, logi och monterhyror. Under åren har jag deltagit på bokmässor både i Helsingfors, Vasa, Mariehamn och Göteborg. Bokmässor är dyra att delta i så att dela monter med flera andra är oftast en bra lösningen, både ekonomiskt och personligen. Man får nya vänner, sköter montern turvis samtidigt som man kan ta del av allt utbud. Att sälja böcker på en bokmässa är svårt, man visar upp böckerna, delar ut kort och pratar med de som är intresserade. Detsamma gäller vid alla olika tillställningar, det gäller att vara envis och att ha tålamod. Det har blivit allt svårare att sälja böcker, det är färre som köper presenter på förhand utan först när de behöver dem.

Sedan mitt förra blogginlägg 23.5.2021 har jag gett ut två barndeckare som utspelar sig på den åländska ön Kökar. De handlar om Närpesbarnen Ella och Wille som reser till Kökar med sin
moster Sofia. Sofia reser undercover för att skriva unika resereportage om mat och boende. Hon utmanar barnen att vara utan sina mobiler under vistelsen och istället lösa mysteriet med de mystiska stölderna på hotell Brudhäll. Barndeckarna gav mig nya läsare med många skolbesök på Åland och i
Österbotten.

Att träffa läsarna och försöka inspirera dem att läsa är roligt och ett av mina viktigaste uppdrag som barnboksförfattare. Men att skriva för barn är bland det svåraste som finns. Barn är noggranna, de läser ordagrant och begrundar, funderar och kommer med både relevanta frågor och kritik. I en barnbok behöver alla ord betyda något, samtidigt ska handlingen vara både spännande och rolig, eller något annat, beroende på vad man vill förmedla. Jag försöker skriva utan extra transportsträckor så det händer något hela tiden.

Mitt mål är att böckerna ska sprida läsglädje och locka fler barn att läsa samt att få vuxna att läsa högt för sina barn. Trots att barnen hittills har tyckt om mina böcker känner jag vid varje ny bok en stor press. Jag har gett ut fyra kapitelböcker om Lilla Musens äventyr, två barndeckare och skriver nu en bilderbok om Lilla Musen för 3–6 åringar. En bilderbok kan väl inte vara så svårt, tänkte jag. Jag känner redan karaktären och har handlingen klar. Det är bara att skriva ner 1 000 ord så är allt klappat och klart. Vet inte hur många gånger jag har ändrat, putsat, redigerat och nästan gett upp och ännu är manuset inte klart. Men bilderboken ska tryckas i höst så det är bara att kämpa på.

Hitta Helena!
Hemsida >> https://hellasforlag.wixsite.com/hellasforlag
Instagram >> hellasforlag
Facebook >> Hellas Forlag
TikTok >> @helena.jeppe
YouTube >> @helenajeppe5031

Anna Hallander skriver fantasy och gav ut sin debutroman Genom skuggan i september 2024. Hon skriver helst åt det vemodiga, mörka hållet, men det behöver innehålla hopp och ljus också. Favoritplatsen hemma i lägenheten är vid bokhyllan. Den rymmer en stor samling svenskspråkig fantastik och såklart massa andra böcker också.
​

Tiomiljonersfrågan som många kämpande fantastikförfattare ställer sig är; hur får jag folk att köpa mina böcker? För handen på hjärtat, visst vill vi alla sälja böcker? Visst vill vi bli lästa? Ofta tas förlagens engagemang upp. Hur de stora förlagen skyr svenskspråkigt fantasy för att det inte säljer. Förlag bedriver inte välgörande arbete. Säljer inte en viss typ av böcker blir de skeptiska till att ge ut det. Så är det. Såvida det inte är mega-super-bästsäljare som bara behöver översättas och sedan glida vidare på hypen.

Fantasy är populärt. Många läser det. Jag tror även att de värsta attityderna av att fantasy är skit har försvunnit. Så varför är det generellt svårt att sälja in fantastik på svenska?

Jag skyller faktiskt till viss del på läsarna.

Jag var på sci-fi world tidigare i våras med min bok och veckan efter på Akademibokhandeln i Umeå för författarprat. På båda ställena avfärdades boken av en del personer med orden: ”Jag läser bara på engelska.” Detta har jag stött på många gånger förut. Det pratas om det i skrivgrupper, läsgrupper, människor emellan. Det är mer begripligt om de sagt: Jag läser bara deckare; jag älskar romance; jag föredrar poesi; jag läser bara nobelpristagare. Men att avfärda en hel genre på grund av språket?

Det spelar ingen roll hur välskriven boken är, hur skickligt författaren kan använda sitt språk för att skriva en bra bok, utan viktigt är vilket SPRÅK läsaren möts av. Engelska eller svenska? För vi har väl alla hört att fantasy läses bäst på engelska. Allt annat blir pinsamt, stolpigt och barnsligt. Svenska är ordfattigt, går inte att få till rätt känsla med. Det påstås att nyanserna försvinner när en bok översätts. Innebär det att en bok skriven på svenska inte ens har några nyanser?

Okej ... Till en början. Argumentet att svenska skulle vara ordfattigare än engelska. Jag har inte räknat ord, jag har inte kollat upp exakt hur det ligger till, men säger ändå att det är skitsnack. För även om engelskan skulle ha så enormt mycket fler ord än svenskan finns inte en chans att majoriteten läsare har så stort ordförråd att det spelar roll för läsupplevelsen. Och det pinsamma i det svenska språket? På allvar? Jag tycker det är elitistiskt och föraktfullt mot svenska som språk och alla vi som skriver på svenska att döma ut det som dåligt utan att knappt ens ha läst något svenskspråkigt.

På nittiotalet översattes en hel del fantasy, det gavs även ut en del svenskspråkigt. Jag har hört sägas att en del översättningar inte var bra. De böcker jag själv läste på den tiden var jag mer än nöjd med. Men sedan slutade det översättas, folk började läsa på engelska för att kunna läsa fantasy. Kanske blev vi alla lite för vana vid att läsa på engelska? Engelska blev synonymt med fantasy. Så här ska det vara! Är det inte dags att lära om nu? Testa att läsa på sitt modersmål?

Jag har en teori om varför många läsare tycker fantasy låter bättre på engelska (som kanske förolämpar en del, men det skiter jag i): Folk är inte alls så bra på engelska som de inbillar sig. De missar konstigheterna i engelska texter som märks i svenska.

En annan teori (som säkert trampar andra på tårna, men det skiter jag också i): utgivningen av svenskspråkigt sprudlar, men mycket hade mått bra av tuffare redaktörsarbete, mer kritiska ögon på texten. En grundligare genomgång av manuset innan det blev bok. För de som läst engelskspråkiga böcker som genomgått den här sållningen (för det finns enorma mängder pinsam, usel skit till fantasy skriven på engelska, men det når inte oss) blir första mötet med svenskspråkigt dåligt om de råkar ut för undermåliga böcker. Såklart läsarna i så fall avfärdar svenskspråkigt som skit och återgår till de väl beprövade engelska böckerna.

Så till läsarna vill jag säga: Hoppa ner från din snobbiga språkpidestal och utforska det utbud av svenskspråkigt som faktiskt finns.

Och till alla som skriver: Skriv bra böcker! Våga se kritiskt på dina texter, våga ta emot textkritik. Släpp sargen och inse att bara beröm inte gör texterna bättre. (Ja, jag vet hela snacket om konstruktiv kritik. Visst absolut konstruktiv kritik, men det är inte synonymt med att smeka medhårs hela tiden.) Så vi kan visa läsare och förlag att svenskspråkig fantastik visst håller hög kvalitet.

Hitta Anna!
Hemsida >> www.annahallander.se
Instagram >> www.instagram.com/annahallander_fantasy

Barn och ungdomars läsande är ofta på tapeten både i media, i politiska uttalanden, i föräldragrupper och förstås bland oss skolfolk. Jag brinner för att barn och unga ska älska att läsa! Det verkar dock vara svårare att få till det nu än det var när jag var barn.

Idag pratar vi om skärmar och annat som tar tid från barnen; tid som kanske annars hade lagts på att läsa en kul bok eller att läsa en serietidning medan man sitter på toaletten (japp, så gjorde jag när jag var barn). Jag minns min tonåriga storebror som tyckte det var aptråkigt att följa med familjen ut i skogen och plocka svamp en gång; han tog med sig en Biggles-pocket och gömde sig bakom ett träd medan vi andra slavade på (ja det var 70-tal: Biggles och svampplockning var tidstypiska inslag). Att skärmar, träning eller annat tar tid från barnen stämmer säkert för många idag. Jag tror dessvärre att det också finns annat som gör att inte alla unga läser så mycket idag: bristen på LITTERACITET (från engelskans Literacy).

Litteracitet innebär att kunna läsa, men har även en bredare betydelse. Det handlar t.ex. om att förstå symboler, skyltar och bilder i omgivningen. Det handlar också om själva omgivningen; böcker, bokhyllor, vuxna som läser osv. Och det är nu vi kommer till det viktiga och intressanta.

Om du är ett barn som växer upp i ett hem utan böcker, utan spännande bokhyllor att gå och titta i, utan vuxna som läser tidningar, böcker, tittar i uppslagsböcker, läser sportmagasin, utan papper och pennor etc., så kommer du inte få med dig läsningen lika naturligt som kompisen, som växer upp i en familj där allt det där finns.

Föräldrar som läser godnattsagor, sjunger rim och ramsor med sina små barn är de absolut viktigaste personerna för att skapa en bra grund i barnets liv för läsandet. Föräldrar som alltid orkar svara på barns varför-frågor på riktigt, går och slår upp svaret i ett lexikon, är guld värda! Om vi visar våra barn hur naturligt det är att det finns text i vardagen, att vi pratar om saker vi har läst, att vi involverar barnen i samtalen så kommer fler barn få chansen att bli goda läsare.

När man spelar sällskapsspel finns många möjligheter att hjälpa sina barn till läsning. Ungdomarna i mitt hem har exempelvis alla varit med och spelat olika frågesportsspel. I yngre år fastnade de på berömda personers konstiga namn, utländska begrepp som används, uppfinningar, historiska händelser och allt vad det nu kan vara. Då frågade de hur man skulle uttala de knepiga orden och namnen, vi vuxna förklarade och vet du vad? Nästa gång vi spelade så kunde de läsa de svåra orden. Så enkelt kan det vara. Genom att spela ett roligt spel kan barn läsa saker utan att de ens tänker på att det är lästräning de får.

Givetvis kan alla hitta på andra bra sätt i vardagen där läsningen kan komma in utan att det känns som ett tvång.

Har du skolbarn? Högläs tillsammans med dem, läs varannan rad, skriv historier tillsammans, skriv små uppdrag till varandra som man måste ha läst och förstått för att kunna utföra dem. Har du lite äldre barn? Gör samma saker på engelska. Under mellanstadiet skrev jag ledtrådar på engelska till var barnen kunde hitta sina påskägg. Då var det inte bara en ledtråd, nej flera stycken. De hittade ett nytt meddelade när de hade förstått det föregående och sådant peppar en verkligen till att vilja förstå.

Förutom att ha spännande böcker i hyllorna hemma så är det påhitt i vardagen som gör att barn får en chans att bli bättre läsare, än om du inte gör något alls. Skolan har sitt uppdrag, absolut, men vi som är föräldrar är otroligt viktiga genom att vara goda exempel. Mina egna böcker kom delvis till utifrån en vilja att försöka skriva lockande barnböcker, så att fler barn läser.

Och du: gå till biblioteket ofta när du har små barn så är chansen större att de går dit av egen maskin när de har blivit äldre.
​

Hitta Lena!
Hemsida >> Lyckhälls universum
Instagram >> Lenalyckhall_skriver_och_laser
Instagram (hantverk) >> Lyckhallshantverk
Facebook >> Lyckhallshantverk

Att skriva på ett annat språk är inte bara en översättning, där man tar ett ord och letar rätt på motsvarigheten i ett lexikon för det andra språket. Det handlar om så mycket mer. Språket är en spegel av kulturen och hur man tänker och lever, så det krävs att man förstår människorna på ett djupare plan, att man vet hur de tänker, vad de har för vanor och hur de ser på saker och ting. Då först kan man skriva så att det blir relevant, intressant och berör.

Jag är en svensk som flyttade till Tyskland för över 20 år sedan. När jag som 26-åring satte mig på planet för att göra mitt ex-jobb i Hamburg var det allt annat än min plan att bli kvar så länge. Snarare var tanken två-tre år. För att lära mig språket ordentligt och lära känna tyskarna på riktigt i arbets- och vardagslivet. Och visst ser en utlandsvistelse snyggt ut i CV:t? Men sedan ändrades planen allt eftersom.

Jag träffade min man, köpte och renoverade ett radhus och fick barn. I och med barnen väcktes mitt intresse för flerspråkig uppfostran. Jag inte bara läste massor om hur man bäst gör för att lära barnen svenska, jag engagerade mig och skrev i e-magasinet SMUL (svenska som modersmål utomlands) och jag fick uppleva hur mina egna barn lärde sig två språk samtidigt. Jag upplevde vilken påverkan omgivningen har. Både exponeringen av majoritetsspråket jämfört med den lilla tid som jag hade med minoritetsspråket svenskan med barnen, men även omgivningens inställning till flerspråkighet. När jag sedan startade en svensk skolförening kom jag även i kontakt med många andra flerspråkiga familjer.

Där någonstans föddes idén till min tvåspråkiga barnbok. Genom mitt skrivande kunde jag visa hur det är att växa upp med det svenska språket och den svenska kulturen i Tyskland. Den visar både det vanliga kaoset i vardagen, vilket nog alla barnfamiljer upplever vare sig de är svenskar, tyskar eller kommer någon helt annanstans ifrån, och samtidigt hur det merspråkiga och merkulturella familjelivet är annorlunda ibland. Det är intressant både för de svenska barn som växer upp med liknande situation här i Tyskland och då kan känna igen sig. Även för de barn som har en enspråkig/kulturell uppväxt, kan det vara spännande att få en glimt av det merspråkiga familjelivet.

Den första boken om ”Maja & Tom” skrev jag först på svenska, som fortfarande och nog alltid kommer förbli mitt starkaste språk. Inom faktateman, framför allt jobbrelaterat, är många gånger min tyska och engelska starkare än svenskan, men när det kommer till nyanser i beskrivningar, känslor och uttryck är svenskan det språk där jag kan skriva mer uttrycksfullt och precist. Det visade sig också när jag skulle översätta boken. Trots att jag är flytande på tyska, var det ibland rätt knepigt att fånga just den där känslan jag beskrivit på svenska.

Med den andra boken (som förhoppningsvis kommer ut i maj 2025) gjorde jag därför tvärtom. Jag skrev den först på tyska och översatte sedan till svenska. Och det kändes konstigt. Absolut! Trots att jag sedan januari i år är tysk medborgare kommer jag alltid förbli svensk i hjärta och själ. Det kändes nästan lite som ett förräderi att skriva en barnbok om en svensk tradition på tyska. Dock var det mycket lättare att översätta från tyska till svenska än det hade varit med första boken, när jag översatte från svenska till tyska. Så jag kommer nog fortsätta att först skriva på tyska, i alla fall när det ska bli tvåspråkiga böcker.
​

Hitta Linda!
Hemsida >> swedish-storyteller.com
Instagram >> swedish_storyteller
Facebook >> SwedishStoryteller

Det kanske inte syns på mig, men jag tycker så mycket om scifi och fantasy (GoT, Star Trek, Wheel of Time, Arcane!!!)! Framförallt serier och filmer, även böcker. Förra sommaren botade jag min lässvacka med Siri Pettersens två första delar i trilogin om Vardari, innan dess läste jag Korpringarna. Kikar jag i min hylla ser jag dock en salig blandning genrer och stilar, från skräck till relationsromaner och romance. Gemensamt för dem är nerv i texten, mångfacetterade/komplicerade karaktärer och ett språk med schwung. Gärna också kärlek.

När det gäller eget skriv syns min dragning mot det okända desto tydligare: jag kan inte skriva fullt realistiska böcker. De första tre (Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång) är paranormala och utspelar sig i och kring Göteborg, med ungdomar som på ett eller annat sätt kan kommunicera med döda. Min fjärde bok (Vita Tigern) handlar om Göteborg år 2296, när vi reser med luftskepp och lever rent praktiskt som på 40-talet, och sviten lättlästa böcker därefter är renodlad skräck.

Den här typen av berättelser är inte förbehållna alternativa unga med en fäbless för sf- och fantasykongresser (som för övrigt är fantastiska tillställningar!). Nej, den här typen av berättelser går hem även hos sådana som jag, en svensson-kvinna och småbarnsmor på 41 år. Och med tanke på hur bra det går i Sverige för tv-serier/filmer som Game of Thrones, The Handmaid’s Tale och Dune undrar jag, liksom författaren Tobias Söderlund: ”Är det så att alla de som sträckkollar på Stranger Things aldrig skulle ta till sig en liknande historia i bokform?”

Som författare av ung litteratur har jag redan känt av det här motståndet, eller ”glastaket”, för att citera mig själv: ”gång på gång noterar jag och andra författare av barnlitteratur/ung litteratur att våra böcker inte bemöts på samma respektfulla, insatta sätt som vuxenböcker. Detsamma gäller för våra läsare och för oss författare (…) inte minst när Bokmässan är i stan (Göteborg). Då hamnar vi som skriver för barn och unga oftast på perifera scener, allt som oftast inför fel publik, där vi får svara på frågor som ”vad är en ungdomsbok?” (en fråga bok-Sverige självt borde ha svaret på vid det här laget, med tanke på att skönlitteratur för ungdomar började framträda som egen bokgenre från mitten av 1800-talet)”. Att jag dessutom skriver skräck och fantasy ger dubbel effekt. Jag har verkligen valt det svåraste av det svåra!

Men vad handlar det här motståndet om? En generell och felaktig syn på litteraturen, författarna, läsarna? Eller saknar förlagen kunskap, intresse? Som Karin Tidbeck citeras i en artikel i Tidningen Skriva: ”(…) läsarna finns. Om Boye, Martinson och Jersild går hem i litteratur-Sverige så är problemet inte genren utan förläggarnas okunskap och attityder kring vad som är god litteratur”.

I skrivande stund väntar jag besked från förlag på mitt första romantasy-manus, romance och fantasy i ett. Och jag känner hur redo jag är för strid, både för ung litteratur och för mina älskade genrer. Ska vi rädda oss ur läskrisen krävs det att vi bland annat vågar ge läsarna det de så tydligt vill ha, att vi gör oss insatta, drar upp nya stigar, paketerar böckerna och kommunicerar kring dem på ett lättfattligt, kontextuellt sätt. Att vi ser god litteratur i vilken skepnad den än må komma. Att vi lär oss prata om den, så att vi kan göra den intressant även för nya läsare. Att vi gör vårt jobb, helt enkelt.

Men jag vet hur lång tid det tar att vända en så stor skuta som bok-Sverige, även om vi är tämligen små i jämförelse med andra bokmarknader. Så jag har en plan b: att ”göra en Karin Tidbeck”, som till slut ”översatte allt till engelska”. Vilket ledde till att ”samma böcker som försvunnit ut i intet på svenska fick priser och nomineringar i den engelskspråkiga världen”. Vilket verkligen är som hen säger: ”(förläggarna) hjälper till att utarma litteraturen”.

Hitta Christin!
​Hemsida >> christinljungqvist.se
Månadsbrev >> klicka här