Helena Jauhiainen är hortonom och arbetar till vardags på plantskola. Trädgård och träd har hon älskat sedan hon var barn, likaså att skriva. Tidigare har Helena skrivit främst tidningsartiklar i sitt ämne, bland annat i Hemträdgården och Viola. Nu är hon i slutfasen med arbetet med sin första bok, en faktabok inom ämnet trädgårdshistoria som har arbetstiteln Växternas namn avslöjar – historier om växtjägare och plantskolister. Plötsligt satt jag där med tre kapitel Egentligen hade jag inte tänkt skriva en faktabok. Jag försökte bara bli en bättre skönlitterär skribent genom att skriva om ett ämne jag kunde, när researchen jag gjort liksom tog över. Min romanidé, som jag kanske tar tag i igen någon gång, var en steampunkhistoria som handlade om växtjägare. Jag letade reda på ett par biografier om berömda växtjägare och plöjde dem. Det jag ville åt var bra beskrivningar på hur det var att klättra i kinesiska berg eller vandra i tropiska djungler. Efter ett tag insåg jag att jag hade åtminstone tre faktatexter färdiga i huvudet. De skrev jag ned, mest för min egen skull. Kanske kunde det bli en eller annan tidningsartikel av det. Det hade kanske inte blivit mer än så. Men när jag sedan letade upp en biografi till, och den också var på engelska, insåg jag att det inte fanns någon bok om växtjägare på svenska. Faktum är att det helt saknas litteratur om växternas introduktionshistoria i Sverige. Med tanke på de intressanta berättelser jag precis läst, tyckte jag det var väldigt synd. Fler borde få läsa om det här! När jag väl insåg det, blev det tydligt att mina texter inte skulle bli artiklar. Det var ju klara kapitel! Jag hade redan tre, hur svårt kunde det vara att få fram fler? Till en början var det inte svårt alls. Det var lätt att göra research och skrivandet flöt. Nio kapitel tog kortare tid att skriva än de sista fyra som jag sen verkligen fått kämpa med. Visserligen har flera av de första kapitlen fått skrivas om för att allt ska passa ihop. Men att ha nio klara kapitel gjorde att jag aldrig lade projektet på hyllan. Anledningen till att jag fick kämpa med de sista kapitlen hade oftast med källmaterial att göra. Utan bra källor blev texterna fulla med antaganden och helt enkelt urkassa. Jag fick skippa ett kapitel om en tysk-rysk växtjägare, även om det hade givit ett intressant perspektiv, bara för att jag inte hittade tillräckligt med litteratur om honom. Jag har också suttit otaliga kvällar med tyska texter och Google Translate för att kunna förstå unika böcker som inte funnits översatta. (Jag läste franska som andraspråk, vilket inte var till någon större nytta i det här projektet!) Steal with pride Jag har självklart tvivlat och misströstat emellanåt. Ofta har jag tänkt att det vore bra att gå en skrivkurs i facklitterärt skrivande. Men till skillnad från kurser i kreativt skrivande, har jag inte hittat någon som går att läsa på högskolenivå. Det finns kurser i journalistik men inte i hur man faktiskt skriver en fackbok. Jag har fått lita på den journalistik jag har erfarenhet av att skriva och sett till så att varje kapitel berättar en egen historia. När jag varit rådvill har jag tagit mig an det bästa skrivtipset någonsin: steal with pride. Det vill säga, jag behöver inte komma på allt själv. Jag kan kolla hur andra har skrivit sina inledningar och lagt upp sina kapitel. Men bra tips på kurser och böcker om hur man blir en bra fackboksförfattare tar jag ändå gärna emot! Den bok i ämnet som givit mig mest, är Lotte Mjöbergs Ett, två, tre, fackbok! som jag varmt kan rekommendera. Härnäst En del personer jag stött på under arbetets gång har säkert tyckt jag varit tokig som lagt ned så mycket jobb utan att ha utgivning klar. Här tycker jag att det är en stor skillnad i bemötande jämfört med om jag skrivit skönlitterärt! Hade jag suttit med ett färdigt skönlitterärt råmanus, hade ingen förutsatt att jag redan hade klart med förlag. Jag har dock pratat utgivning med mindre förlag, så jag vet att det finns ett intresse. Men med allt som pågår i livet är det lätt att tappa fokus vid minsta motgång. Jag har därför valt att få klart manuset i första hand för att nu kunna koncentrera mig helt på nästa del: att få boken utgiven. Jag är redo att pitcha, presentera och övertyga! Nästa skrivprojekt då? Inget bestämt just nu, men definitivt skönlitterärt. Min fantasi behöver få rusa fritt ett slag. Den har varit tyglad alltför länge.
0 Kommentarer
Victoria Hellberg (a.k.a. Kafferatur) är en frilansande lektör, redaktör och skrivcoach. Hon är en skrivande cheerleader som alltid försöker inspirera och peppa andra till att våga skriva, att sätta pennan mot pappret och avdramatisera skrivprocessen. Kan hon skriva kan alla göra det! Hennes egna projekt hamnar lite i skymundan då hon får in så många roliga uppdrag till företaget (nu byggs bl.a. en kurs inom redigering, hur kul?), men en novell finns publicerad och ett par manus ligger i byrålådan. Ett av manusen ska redigeras under årets skrivstreak som hon är med och håller i nu i maj. Klyschan "många bollar i luften" är en underdrift, men hon har sällan en tråkig dag på jobbet! Alla stöter vi på tankarna om att vilja skriva något helt nytt, något som kommer ta världen med storm och få kritikerna att jubla över ens uppfinningsrikedom. Att sväva i väg i de tankarna, se priserna man får tilldelade sig och alla beundrare som gör fanfiction av ens mästerverk är fantastisk! Energin det ger när den där bästsäljande idén tar form i huvudet och man sätter sig ner för att skriva och orden flödar ur en ger en sådan endorfinkick att man aldrig mer tror man ska landa. Tills man öppnar sina sociala medier och läser vad andra författare jobbar med för manus…. CRASH! Så originell var den idén. Känner du igen dig? Jag gör det! Det spelar ingen roll vilken av alla miljoner idéer jag börjar forska kring så hittar jag redan publicerade böcker med samma grundstomme och författare som påbörjat ett manus med liknande handling. Och vet du vad? Så kommer det fortsätta vara oavsett hur jag vrider och vänder på berättelserna som poppar upp i huvudet. Exakt så kommer det att vara för alla som vill eller har skrivit en bok. Om vi hoppar bakåt i tiden, till när människan från första början berättade historier för varandra, då fanns det garanterat helt originella berättelser. De hade förmånen att vara opåverkade av litteratur, film, musik och generationer av muntliga berättelser. Vi idag har inte den turen, om man ens ska kalla det för tur då det snarare är en förmån (?), då vi har växt upp med intryck i ett överflöd! Vi möts dagligen av berättelser, karaktärer och miljöer även om vi inte märker av det i stunden. Att inte påverkas av det vi ser, läser och hör andra prata om vore både tragiskt och konstigt. Genom att utforska andras berättelser, se saker från andra perspektiv och plocka ihop det bästa från alla världar – inklusive din egen – skapar något originellt. Du har säkerligen hört talas om ordspråket ”det finns två sidor av varje mynt”, detsamma gäller berättelser. Du och jag kan båda skriva en egen tolkning av Hans och Greta, vi utgår från samma grund men slutprodukten kommer inte alls att vara densamma. Du har dina erfarenheter, ditt bagage och intressen som gör att du vänder historien åt ett håll som lockar dig. Detsamma gäller oss alla. Erfarenheter, känslomässigt bagage, intressen och vår omgivning formar oss till en originell individ; vore det inte konstigt om vi inte lyckades skapa precis lika originella berättelser då? Utforska litteraturen, läs så många böcker du bara kan och sno det bästa från varje genre. Du kan inspireras av romantik även om du ska skriva en skräckroman då det finns romantiska scener mellan karaktärer även i de böckerna (även om det inte är lika framstående). Lyssna på musik och njut av känslan som uppstår, låt den färga av sig i texten. Många författare har olika musikstilar till olika scener och delar i sin bok, vissa har till och med en speciell låt som symboliserar en scen. Strunta i de som säger att man inte ska imitera andra. Precis som barn lär sig nya färdigheter gör vi vuxna det också. Hur ska du kunna skriva fantasy om du aldrig läst eller hört en övernaturlig berättelse? Tillåt dig att påverkas! Strunta i att någon annan just nu skriver på en liknande handling. Var dig själv, släpp loss fantasin och skriv exakt det du vill skriva. Försök sluta jämföra dig med andra, inte redan nu på idéstadiet, det kommer bara att sänka dig. Den där jämförelsen kommer senare när boken finns på hyllorna i affären och läsare börjar recensera, den dagen den sorgen. Skriv din berättelse, den är precis lika originell som du. Nathalie Sjögren är den nåltovande skräckförfattaren som skapar med både ord och ull. På vardagarna jobbar hon deltid som gymnasielärare och resten av tiden skriver hon böcker eller skapar ulliga figurer genom hantverket nåltovning. Hon har publicerat två romaner i genren fantasy och skräck samt en handbok i nåltovning. I det här inlägget tänkte hon prata om hur man håller igång sitt skapande, sin kreativitet. Ett av de vanligaste tipsen när det kommer till att skriva är just att hålla igång sitt skrivande. Dvs, försök skriva varje dag. För om man slutar kan det vara svårt att komma igång igen. Men detta är lättare sagt än gjort. Visst, många gånger måste man verkligen sätta sig ner och tvinga fram text, även om det inte alltid blir bra. Men andra gånger tar det stopp. Då finns det inga andra råd än att göra något helt annat. För mig räcker det ibland med att jag tar mig en promenad och skingrar tankarna. Andra gånger kanske jag sätter mig i bilen för att åka och handla och då kommer lösningen på något problem i min text. Men ibland hjälper inte det heller. Ibland måste man helt enkelt göra något helt annat. Det är därför jag kallar mig själv för den nåltovande skräckförfattaren. För jag jobbar alltid med mina händer, är alltid kreativ. Antingen håller jag i pennan och skriver för fullt. Eller så greppar jag filtnålen och skapar olika figurer i ull. Nåltovning är en teknik där man med hjälp av en speciell nål med hullingar på sig skapar skulpturer i ull. Det är en väldigt enkelt och rolig hantverksteknik. Genom att nåltova får jag utlopp för min kreativitet och känner att jag ändå skapar något, trots att jag kanske har fastnat i min text. Med hjälp av det här helt andra sättet att skapa släpper det på spärrarna inne i huvudet och oftast kommer jag fram till en lösning i min text. Att göra något kreativt, så som nåltova eller måla eller skulptera, är meditativt och tillfredsställande. Och det bästa är att om man tröttnar på det, kan man alltid gå tillbaka till skrivandet igen. Så för mig är det därför det bästa av två världar. Så fort jag tröttnar på ett sätt att uttrycka mig, tar jag till det andra. Och jag vet att jag inte är ensam. Många som skriver är även en konstnär på annat sätt. Eller artister dessutom. Ta Joni Mitchell till exempel. Hon är ju bredast känd som singer-songwriter men hon målar även väldigt vackra tavlor. Länge funderade hon på vilket av det hon skulle välja – musiken eller målandet. Tills hon insåg att hon inte behövde välja. Båda två var hennes sätt att uttrycka sig på. Jag säger samma sak. Varför välja? Se det istället som ett nytt perspektiv på din kreativitet. Kanske du får hjälp att se den text du jobbar med på ett annat sätt. Kanske får du en väl värd paus. Om du inte har provat att göra något annat kreativt så rekommenderar jag att du gör det. Maria Brundin är författare, redaktör, koordinator, skribent samt inläsare av ljudböcker. Kandidatexamen MKV samt flera kurser inom bland annat kreativt skrivande. Hon har arbetat med ord och texter under 20 år. Debuterade skönlitterärt 2020 med Lyda, innehållande Objektet, Instruktionerna samt Smärta och njutning. På Alla hjärtans dag 2022 släpptes en pappersbok med två nya avsnitt: Nakna själars dans och Kinky hjärtans dag. Maria vill med sitt författarskap bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör och skrivcoach, men är specialist på lustgenren. Författarduon Brundin och Olsson – Maria och Sara – har skrivit serien Rött för Ava Stories samt fortsätter skapa berättelser under våren 2022. Brundin och Olsson samtalar även i Ordlustpodden om sex och lust. Alla hjärtans dag. Glöm hjärtformade askar fyllda med choklad, rosor som kostar dubbelt så mycket för att det är ”den dagen” och tänk mer på vad du definierar som romantiskt. Visst får du en bild i huvudet? Fundera över vad du ser och hur du har fått det till dig. I yngre tonåren slukade jag Harlequin-böcker på löpande band. Initialt fastande jag. Det blev en verklighetsflykt under en stökig tid. Hoppet spirade om lyckliga slut. Efter något år, när mina egna fantasier blev allt mer tydliga, började jag ifrågasätta den bild som målades upp som romantisk. Och om jag skulle vara helt ärlig så var varje story till 80% likadan som den föregående jag läst. Intresset falnade. För ett antal år sedan började jag läsa mer erotisk litteratur. Här insåg jag att det väldigt ofta saknades fokus på berättelsen. Det mesta handlade om sexet. För mig fungerar inte det. Att integrera både det sensuella, lustfyllda och hettan med att skapa en riktigt bra och uppbyggd story intresserade mig desto mer. Åren gick och något lekte inom. Jag ville berätta och belysa något som är en utmaning att skriva, men jag var övertygad om att jag skulle kunna få ihop det på ett snyggt och bra sätt. Det skulle vara romantiskt, finnas ömhet, närhet och intimitet utan att för den skull bli en saga med förutsägbart slut. Läsarna skulle få följa med på en resa! De första penseldragen på det som skulle komma att bli Lyda-serien drogs 2018. Jag valde att skriva något som jag själv önskade läsa under många år. Min värld skissades fram mellan andetagen, i mellanrummen och mellan raderna. Stämning blev avgörande, rörelsen likaså. Fingertoppskänslan! Det gällde att röra sig på gränsen, balansera där utan att gå över, att finslipa och putsa. Ställa frågor – både till läsaren och till sig själv. Om samtycke, om vad som är mjukt och hårt, om vad maktförskjutning innebär, om hur vi kommunicerar med varandra och om hur vi skapar grunden för en trygg, varm och tillitsfull relation att växa och utvecklas i. Jag vet att det som för ögat ser väldigt hårt ut kan vara otroligt mjukgörande för själen. Som en conditioner för det inre. I det själsliga renandet uppstår också frid. Ett slags lugn. När två människor möts och skapar ett förhållande som bottnar i tillit, ömhet och respekt finns en grund för något väldigt vackert. Atmosfären är den perfekta för att tryggt och säkert, tillsammans, utforska de allra mörkaste av fantasier. Även om alla läsare inte har samma preferens eller läggning finns massor att lära här! Det går inte att kategorisera och sätta etiketter på människors lust eller sexualitet. Inte heller blir det bra att andra kommer med påståenden om det rätta sättet att leva ut. Lusten du har äger du. Den är din att förvalta, att äga. Gå in i. Utveckla. Menar inte att det på något sätt är fel med Harlequin eller romantiska böcker med lyckliga slut – dock anser jag att alla måste få lov att rymmas i litteraturen. Jag är fullkomligt allergisk mot sådant som utesluter grupper och människor då jag vet hur utanförskap skaver i själen, på djupet. Allt handlar om att få må bra. Att få vara hel. En människa är så mycket och först när hon får vara allt utan att dömas så kan hon också nå sitt fulla potential. Växa. I frihet! Hedvig-Christina Hell är författare som skriver prosa och poesi. Debutromanen, Den sjunde salen, kom 2009 och fjärde boken, En stjärna slocknad i min famn, släpptes i år. Femte boken är under arbete. Förutom universitetsstudier inom kreativt skrivande har hon en lärarexamen samt en masterexamen inom biblioteks- och informationsvetenskap. Parallellt med författandet arbetar Hedvig-Christina som bibliotekarie. Förr skrev jag romaner. En och annan novell. Alltid parallellt med dikter. Nu för tiden har poesin brett ut sig mer i mina texter. Det avskalade, rena får större plats. Jag räknar inte längre ord för att komma upp i en rimlig mängd anpassad efter romanformatet. I stället stryker jag ord tills bara de mest betydelsefulla återstår på papperet. Med andra ord pågår en nedräkning. När jag skrev det som skulle komma att bli diktromanen En stjärna slocknad i min famn, genomgick jag en intressant process som innebar att göra om prosa till prosalyrik. Det är den skrivprocessen som detta blogginlägg kommer att handla om. Det hela började med att jag 2017 rensade en gammal dator. Då hittade jag nämligen ett bortglömt dokument, som visade sig innehålla en halvfärdig roman jag påbörjat redan 2011. Romanen bar titeln: En stjärna slocknad i min famn. Jag blev förstås nyfiken, började läsa och genast kom alltsammans tillbaka till mig. Just det, det var ju den här berättelsen som jag fick lov att avbryta, då andra texter kom emellan. Den berättelsen skildrade två parallella spår. Dels handlade den om Cornelia från Sverige, som ensam och vilsen försökte skapa sig en tillvaro på resande fot genom USA. Dels handlade den om amerikanska Aron, i sökandet efter sin far som lämnat familjen när Aron var liten. Cornelia och Arons vägar korsades, hon plockade med honom på sin roadtrip och tillsammans skulle de söka efter Arons far. Medan jag läste det gamla manuset fastnade jag ganska snabbt för Cornelias berättelse. Blev nyfiken på varför hon rest till USA och varför hon så abrupt behövt lämna sitt liv hemma i Sverige. Vad hade hänt henne? Många frågor snurrade i mitt huvud och hon lämnade mig inte i fred. Jag var till slut tvungen att skriva hennes historia! Den amerikanska mannen däremot, kände jag inte alls för att utveckla. Han försvann när jag väl började skala bort allt det jag inte ville ha kvar i berättelsen. Medan jag strök mängder av text föddes ännu en tanke hos mig. Hur skulle det vara att försöka skriva den här berättelsen i form av prosalyrik? Jag hade ju en gång i tiden läst Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga och ganska nyligen Linnea Axelssons Aednan. Skulle jag kunna skriva på liknande sätt? Jag bestämde mig för att ge det en chans. Minns skrivprocessen som väldigt behaglig. Jag tillät mig att experimentera med språk och form, jag skrev helt och hållet för min egen skull, det fanns ingen deadline. Jag ägnade lång tid åt att stryka och skala och skriva nytt. Formulerade mig på ett annorlunda sätt än vad jag var van vid, genom så få ord som möjligt på varje sida, utan att för den sakens skull göra innehållet obegripligt. Till slut hade jag en färdig berättelse, skriven genom min egen nyfunna röst. Vad blev då kvar av ursprungsberättelsen som fanns i det bortglömda dokumentet? Förutom Cornelia – som för övrigt fick ett annat namn – inte mycket. Miljöerna finns kvar och är dessutom hämtade från mitt eget liv. Jag lever på en lantgård och ville skildra den vardagen. Jag har även rest genom USA, även om det är många år sedan. Alla platser min karaktär möter har också jag besökt. Men resten är ren fiktion. En stjärna slocknad i min famn släpptes våren 2021 och handlar om My, som efter en tragisk händelse hemma på lantgården, lämnar sitt hem, sin familj och Sverige. Ensam drar hon till USA för att genomföra drömresan som familjen aldrig förverkligade. Under hennes roadtrip bearbetar hon sin sorg och kommer fram till ett livsavgörande beslut. Det är en lyrisk berättelse om att kunna se på saker ur olika perspektiv. Jag är ödmjukt tacksam för den fina respons som boken fått ta emot. Nu arbetar jag med en ny lyrisk berättelse, där jag försöker skildra relationer genom ett sparsmakat språk. Så det där med att räkna ned ord är här för att stanna! Hitta Hedvig-Christina! Instagram > hedvigchristina_prosaochpoesi Facebook > Hedvig-Christina Hell – Prosa och poesi Frida Endertorp är mitt namn, 20 år är min ålder. Stockholm är min födelseort. Och jag kan äntligen stolt säga att jag är författare. Skrivandet har alltid funnits i mitt liv, allt från små pjäser till noveller och större bokprojekt. Bokskrivandet har jag försökt mig på sen jag var elva, med mindre lyckade resultat genom åren. Därför flyttade jag hösten 2020 till Umeå för att studera litteraturvetenskap och kreativt skrivande på universitetet. Definition av hjärn-bläckfisk: en person som har åtta hjärnor som hen kan använda samtidigt. Upphovsman: jag själv, när jag ville beskriva vad jag själv önskar att jag kunde vara. För tänk om man hade åtta hjärnor? Tänk vad många bokprojekt man hade kunnat hålla på med på en och samma gång. Men nu har ju jag precis som alla andra på jorden bara en hjärna att använda. Och just den hjärnan arbetade fram en synopsis till min debutroman “Att göra innan döden”. Att boken skulle bli utgiven drygt tre år senare finns inte ens på kartan då, för när jag började skriva mina första rader är romanen endast ett hobbyprojekt. Visst fanns en dröm om författarskapet. Men självförtroendet hängde inte med mig, så jag skrev endast för att jag var tvungen att få ur mig alla idéer. Mina enda hjärna var fylld av de amerikanska ungdomsböckerna som jag hade snöat in mig på. Jag kan inte riktigt avgöra exakt den stund som perioden började, den då jag i princip bara ägnade mig åt ungdomslitteratur med någon koppling till staterna. Verk fyllda med dekadenta fester, high school-balen man själv ville gå på, extra allt helt enkelt. Böcker som rymmer en hel värld så nära vardagen och ändå inte. Medan jag skrev för fullt på min roman dök nya ämnen upp som fångade hela mitt intresse; olika tidsperioder, genrer, teman. Min önskan att ha åtta hjärnor var som störst. För tänk vad mycket arbete man hade kunnat få gjort. Hjärna 1 hade kunnat fokusera helt på “Att göra innan döden”, medan resten av hjärnorna tog sig an mina vad jag kallar “perioder”. Den tiden då jag ägnar mig helt åt ett ämne eller en genre, när det upptar all min tid. När jag fick upp kärleken för dystopier hade hjärna nummer 2 kunnat ägna sig åt det gamla projektet som legat på is ett tag. Med “Stranger Things” kom en fascination för 80-talets neonfärgade estetik och nya projekt, perfekt för hjärna 3. Jag började titta på “Historieätarna” för att få inspiration vilket ledde till att jag hittade hem i 60-talets era av modern konst och Beatles, där hade hjärna 4 kunnat ta vid. Och då hade jag haft fyra hjärnor över som kunde ägna sig helt åt gymnasiestudierna och andra projekt. Tyvärr finns bara en hjärna som var tvungen att balansera allting. Om mina perioder är positiva eller negativa för min kreativa process kan inte jag avgöra, det är ju så jag fungerar som individ. Jag har ju lyckats skriva en bok på tre år med bara en hjärna. Men jag önskar också att jag bara kunde trycka undan alla nya idéer och bara fokusera på ett projekt i taget. Särskilt eftersom dessa idéer sällan leder till någonting mer än en snabb synopsis. Samtidigt så förhindrar perioderna inte mitt skrivande, i alla fall inte särskilt mycket. Jag fortsatte att skriva på “Att göra innan döden”, även när andra idéer dök. Tänk vad kul det hade varit att skriva en serie urban fantasy-böcker. Eller ett verk med nordisk mytologi som inspiration. Idéerna kom, skrevs ner, glömdes bort. Det var så lockande att börja med något annat projekt, men jag intalade mig själv att om jag ville få klart mitt projekt var jag tvungen att hålla fokus. Jobbigt ja, men helt klart värt det. På något sätt lyckades jag hålla fokuset och finna energin att skriva klart “Att göra innan döden”. Eller klart och klart, först skulle manuset redigeras och provläsas och redigeras igen. Tillslut blev boken äntligen klar, och jag kom till beslutet som jag aldrig tagit förut; om jag skulle skicka in manuset till ett förlag eller inte. Det är ju min dröm sen barnsben, att få titulera mig författare. Men en författare är ju en lyckad person, någon att se upp till, en roll jag inte kunde se mig själv i. En sida av mig själv sa att jag måste chansa, en annan sa att det inte ens fanns någon idé med att försöka. Rädslan brottades med hoppet. Hoppet vann den här gången, något jag är väldigt glad över. För den 18 juni i år kunde jag stolt berätta på Instagram att min debutroman kommit ut. Det gick, trots att jag tvivlade på mig själv. Trots att jag bara har en hjärna som fick belastas av alla idéer. Hitta Frida! Instagram > @fridaendertorp_author Gästbloggare: Du kan aldrig säga att du inte kan något, om du inte gett det en ärlig chans.7/11/2021 Mitt namn är Paulina Ny, jag lever tillsammans med min man, två barn och min vapendragare, (nakenkatten Dallas) i ett hus i Blekinge. För närvarande håller jag på att utbilda mig till Studie- och yrkesvägledare och på fritiden tycker jag om att yoga, resa, umgås med vänner/familj, läsa och skriva. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att jag skulle bli författare, hade jag skrattat åt dem. Varför? För inte kan jag skriva en bok! Jag som alltid haft svårt för grammatiken. Folk som tidigare skrattat åt min stavning, skulle förmodligen skrattat tillsammans med mig vid detta påstående. Men här sitter jag nu i skrivande stund och kan faktiskt kalla mig för författare. För till våren 2022 kommer jag att ha en bok i min bokhylla, som det står Paulina Ny på. Jag har nog inte riktigt förstått det än. Kanske gör jag det först när jag får hålla min bok i handen? Men hur blev min hemliga dröm min verklighet? För det var just vad det varit, en hemlig dröm. En dröm jag gömt långt inom mig av rädsla för att bli skrattad åt. Men en dag för cirka två år sedan läste jag en fråga, Om du kan bli vad du vill, utan att tänka på pengar eller geografisk plats, vad vill du då bli? Mitt svar kom snabbt, Författare! Men tankarna kom lika snabbt, jag kan inte. Jag kan inte bli författare. Då läste jag ett citat som förändrade allt. Du kan aldrig säga att du inte kan något, om du inte gett det en ärlig chans. -okänd Hade jag försökt? Hade jag gett det en ärlig chans? Nej, det hade jag inte. Så där och då beslutade jag mig för att faktiskt ge det en ärlig chans. Jag skulle skriva en roman och det skulle få ta så lång tid det än tog, men jag skulle ha en bok i min bokhylla där det stod Paulina Ny. Så var det bara att kasta sig ut och skriva en roman? Ja, i mitt fall var det så. Men det var inget som skrev sig själv över en natt. Jag började med att sätta upp delmål. För jag hade absolut ingen aning vad jag höll på med (vilket jag fortfarande många gånger tänker). Jag hade ingen aning om hur man skrev en bok, så första uppgiften blev till att börja studera böckerna jag hade hemma. Hur såg de ut, hur många sidor hade de och hur många sidor skulle ett kapitel ha? Som ni kan se var frågorna många. Jag insåg fort att om jag verkligen skulle kunna ge detta en ärlig chans, behövde jag hjälp från någon som kunde dessa bitar som jag inte kunde. Jag kontaktade en skrivcoach, som hjälpte mig med de första 40 sidorna genom att ge mig feedback. Genom hennes feedback på de första 40 sidorna i min roman, kunde jag sedan fortsätta själv, så jag körde jag på. Efter att fått ner hela min roman på dokumentet, skickade jag ut det för testläsning. Vilket har varit guld värt för mig i min skrivresa. Utan mina fantastiska testläsare hade jag inte suttit här idag med fjärilar i magen över att min bok, Du kan inte fly ödet, som är första delen i en trilogi snart kommer finnas ute i världen och inte bara inuti i mitt huvud. Så mitt tips till er alla som drömmer om något, vad det än är, ställ dig frågan, ”har jag gett det en ärlig chans?”. Om inte, gör det, vad är det värsta som kan hända? Att det inte går som du tänkt dig? Då vet du i alla fall att du gett det en ärlig chans och behöver inte längre fundera på det, utan jobba vidare på ett annat spår och hoppas att det är den rätta vägen för dig. Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hennes debutroman Solens dotter, en fantasy romance om en kvinna med hemliga förmågor och en halvgud med uppdrag att döda henne, släpptes tidigare i år på Seraf förlag. Uppföljaren Månens son kommer ut hösten 2022. Anna har också medverkat med noveller i sju antologier. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. Jag har hört flera erfarna författare säga att den andra boken är svårast att skriva. Om det ligger något i det kan jag kanske pusta ut nu, för jag skickade nyligen in manuset till min andra bok till förlaget. Men för mig var det inte så. Jag tror att det beror på att jag skrev råmanuset till uppföljaren redan innan min debutroman Solens dotter hade blivit antagen. Därför slapp jag hämmas av förväntningar och press. Jag tror nämligen att förväntningarna – ens egna och läsarnas – på den andra boken kan hämma en när man skriver. Som författare vill man inte göra läsarna besvikna. Det är nog fler författare än jag som helst vill att den andra boken ska bli ännu bättre än den första, överträffa sig själv! Då är det ju inte så konstigt om man känner press som hämmar ens kreativitet och får en att tvivla på sig själv och sin förmåga att nå upp till förväntningarna. För mig kom som tur är de där jobbiga tankarna inte förrän alldeles nyligen, när jag redigerade manuset till uppföljaren Månens son en sista gång innan jag skickade in det till förlaget. Vi hade redan skrivit avtal utan att förlaget läst manuset, även om det fanns där i min dator, men jag ville ge det en putsning till. Jag är nämligen något av en perfektionist och tycker alltid att jag borde kunna göra saker bättre. Då kom självtvivlet och tankarna: Kommer förlaget gilla boken? Kommer läsarna gilla boken? Är det här vad läsarna förväntar sig, eller förväntar de sig kanske en annan historia, mer lik den första? Solens dotter har fått många fina recensioner och betyg i sociala medier från läsare. Det gör mig oerhört glad och stolt! Men eftersom jag naturligtvis vill att de som gillat min första bok även ska gilla nästa bok i serien blir det också en sorts press. Därför är jag glad att jag skrev den andra boken innan den första publicerades, så att dessa tankar inte störde mig under själva skrivandet. För mig var första boken helt klart svårare att skriva. Den tog mig mer än ett decennium från idé till förlagsinskick. Det tog tid både att få historien på pränt och att lära mig hantverket tillräckligt väl för att få manuset så som jag ville ha det. Den första boken var en läroprocess. Vid den andra visste jag hur jag skulle göra. En annan sak som gjorde det lättare andra gången var att bokens värld och magisystem redan var uppfunnet. När man skriver fantasy är ju världsbygget en väsentlig del. Den andra boken gick av bara farten. På bara sex månader skrev jag ett första utkast. Jag skrev på ren lust och älskade både karaktärerna och historien, som jag tycker är både spännande och berörande. Bokens främsta tema är mobbning, en fråga som på grund av egna upplevelser är viktig för mig. Men den handlar också om kärlek, vänskap, hämnd och förräderi. Men framförallt är Månens son ett fantasy-äventyr där vad som helst kan hända … Faktiskt skrev jag uppföljaren lite som prokrastinering medan jag sköt upp redigeringen av min första bok, eftersom redigering är något jag finner ganska segt och tidsödande. Det finns ju alltid något man kan förbättra! (Sa jag att jag är perfektionist?) Redigeringen kan därför synas ändlös. Kanske tycker någon att det är dumt att skriva andra boken innan man ens vet om den första kommer att bli utgiven? Det tycker inte jag. Jag skrev ju min första bok utan att veta om den skulle bli publicerad. Att skriva den andra under samma förutsättningar är för mig inget konstigt. För mig är skrivandet något roligt som får mig att må bra. Det är något jag vill göra oavsett om jag vet om det jag skriver blir utgivet eller ej, eller om den tid jag lägger ner någonsin kommer att betala sig i pengar. Visst finns nervositeten och självtvivlen kvar. Men jag har skrivit en historia som jag ville berätta och som jag njöt av att skriva. Nu kan jag bara hoppas att det finns fler som jag där ute, som också kommer att älska mina karaktärer och finna storyn spännande. Mer än så kan jag faktiskt inte göra. Hitta Anna! Instagram > @anna.m.granberg Hemsida > annagranberg.nu Facebook > www.facebook.com/anna.granberg.writer Nanny Lundin är socialpsykolog, bor i den lilla trästaden Hjo på Vätterns västra sida. Skrivandet är en självklar del av livet och hon nördar gärna ner sig i saker (som hur en känguru låter om den blir skrämd eller vilken fukthalt som krävs för mikrobiell tillväxt i trä) för att hitta rätt detaljer för gestaltning. I huvudsak skriver hon deckarmanus men har även ett par barnboksmanus under arbete. Just nu håller hon på med den första delen i en deckarserie för vuxna. Här kommer en typisk vardag i skrivprocessen för henne ... Min man säger: ”Skriv du.” Jag kollar vad barnen gör, säger att nu går mamma och skriver med lurar på. Så stör inte mamma om det inte är jätteviktigt okej? Gå till pappa. Alla är överens: Mamma ska skriva. Jag hämtar laptopkudden, hörlurarna och ett par post-it-block. Det måste jag ha. En blyertspenna som saknar stift byts ut mot en svart tusch med smal spets. Kommer på att tvättmaskinen behöver ju gå medan jag sitter still. Rotar igenom högarna på golvet i tvättstugan efter alla vita strumpor. Startar maskinen och trampar på en dragkedja. Sätter mig tillrätta i vardagsrummet och öppnar datorn. Känner att jag behöver en tröja. Hämtar den mysigaste och laddar en kaffebryggare när jag ändå passerar köket. När jag skramlar med bakformarna som vi borde lämna på åvc för teflonet släppt frågar min man om inte jag skulle skriva? Just det! Tillbaka till soffan. Öppnar dokumentet. Läser igenom gårdagens sidor. Känner mig törstig. Hämtar ett glas vatten och tar ett tuggummi ur burken på bänken. Nån mint med frukt tror jag. Gott! Inser att gårdagens text är precis värdelös. Djupandas för att inte radera. Inte radera. Hallå? Inte radera! Klickar för att göra ett sidbryt, lägger rubrik med dagens datum överst och börjar skriva. Efter ungefär fem minuter står ena sonen och vinkar i periferin. Ja? Hur länge mamma ska skriva? Jag tittar på de ilskna åtta nya raderna, tänker att jag kommer aldrig nånsin lyckas bli klar och svarar att han skulle fråga pappa om det var nåt. Barnet frågar fnissigt pappa hur länge mamma ska skriva. Tacksamt startar jag listan på Spotify igen. Vilken musik det är i lurarna avgör vad som kommer ut genom fingrarna. Jag har lärt mig att när jag skriver mordiska partier får jag absolut inte lyssna på exempelvis Cornelis Vreeswijk. För då ändras känslan och mitt i en blodig scen med krypande stämning kan det istället komma in nån raljant halvnaken tant som tagit för många av sin mans tabletter och börjar dra Göteborgs-vitsar. Mördaren som nyss höll på med ett osmakligt dåd kommer helt av sig och börjar fundera på om han kanske läsa folkhögskola. Kanske konstinriktning? Förbannat. Fel lista. Väljer istället rätt lista och fortsätter. Orden matas på allt snabbare. Det här blir ju riktigt bra. Underbart! Takten ökar och när jag hög på flow ligger runt tjugofem skrivna ord i minuten, då piper mobilen. Har alltså glömt stänga av ljudet. Min man smsar att han inte ville störa, men föreslår från köket fyra meter bort att han kanske ska åka och handla? När jag svarat honom kommer jag på: om diskmaskinen också är igång är jag ju ännu mer effektiv! Ut i köket, slänger tuggummit och börjar högljutt hiva i grejer i diskmaskinen. Min man knackar mig på axeln för att inte skrämmas och frågar om inte jag skulle skriva? Eftersom jag har tankarna igång nickar jag bara, startar disken och går vägen via toa. Två tomma rullar slängs i den praktiskt nära papperskorgen. Tillbaka vid datorn inser jag att allt är skräp. Vad är det för smörja? Jag kommer ju få betala folk för att läsa det här. Jag blir tokig. Men jag får inte radera. Inte radera! Det första utkastet får ju vara dåligt säger dom som vet. Skitdåligt. Alltså gör jag rätt när jag igen sätter mig tillrätta, låter historien fortsätta rinna ur fingrarna. Nu inser jag, att där jag var när telefonen pep, var lite trögt men fick nu en bra lösning. Perfekt! Jag är tydligen ett geni. Polletterna trillar omedvetet på plats när jag gör annat under skrivstunderna. Min man vet att när jag plötsligt går från datorn och börjar vattna blommor fortfarande med lurar på, så är det inte bara ett skadligt själv-hat-beteende med inslag av redighets-martyr utan ett sätt att få hjärnan att pausa, processa och kunna komma vidare. Varje skrivpass skapar jag fantastiskt skräp! Skräp som kan vara fullt möjligt att redigera från att vara en släpig tryckare med en överförfriskad storrökare på en dåligt upplyst parkering till att bli en omslukande het mambo i solnedgången där du aningslöst förförs av den som är i din famn. Det är i alla fall vad jag vill tro. Min man tror på mig. Då borde jag också tro på mig. Nu ska jag gå och hänga upp tvätten. Lycka till allihop! Maria Brundin debuterade 2020 skönlitterärt med Lyda, en relationsroman utanför normen, där Aurora är huvudpersonen. Hennes känslor och tankar får stor plats i denna serie som belyser en värld som många är nyfikna på, men få känner till. Maria vill slå hål på myter och fördomar om BDSM samt bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör, men är specialist på lustgenren och på att utveckla författares sexscener. Författare, redaktör och koordinator i Ordlust verksamhet. Kandidatexamen MKV. Flera kurser inom kreativt skrivande. Har sedan 2001 arbetat med bokstäver som bas. Du arbetar med ditt manus och inser att du behöver skriva en sexscen. Vad känner du? Jag har förstått att det här är något väldigt många fasar för, och inte ens vill ta tag i. Det förekommer att läsaren möter ett ”lampan släcktes i sovrummet” som en slags hint om att ”nu blir det åka av”, sedan hoppar författaren till nästa scen. Att slänga in sex – bara för att – är lika illa som vilken annan scen som helst som kastas in i handlingen utan att den fyller en funktion. Att helt och hållet hoppa över en människas sexualitet är inte heller optimalt. Den är en sådan stor del av våra liv och här finns alltså en hel del att utforska och använda i gestaltningen för att föra både berättelse och karaktär framåt – i utveckling. Att skriva lust kräver fingertoppskänsla. Ämnet skapar ofta debatt. Alla tycker och tänker någonting och kan relatera på ett eller annat sätt. Det är intressant att sex i sig väcker så många känslor, men det gör också att den som vill ägna sig åt att skriva litteratur inom genren har ett gäng utmaningar framför sig. Personligen brinner jag för att berättelsen ska få ta plats utan att det för den sakens skull innebär en kompromiss med språket eller lusten i sig. Alla komponenter behövs för en kittlande story. Att snickra ihop helheten så att den innehåller samtliga delar på ett optimalt sätt är dock alltid en avvägning och en snygg balansakt. När jag läser litteratur inom området märker jag ofta att det blir mer av ett enda långt (eller kort) porrklipp utan förankring i vare sig karaktärens inre tankar och känslor – där finns en hel värld att beskriva – eller en djupdykning i samspel och kemi. Känslan är mer OS i akrobatiska övningar där författaren ägnar sig åt att beskriva positioner, antal gånger någon kommer eller hur stor kuk en manlig karaktär har. Har du ett poetiskt språk? Bra! Ett utmärkt sätt att balansera upp en sexscen är med ett språk som avviker från det som sker. Råheten i akten, det porriga, kan med fördel gestaltas exakt just så, men med ett broderande språk som omsluter. Tänk en vacker och omsorgsfullt inslagen gåva! Genren har tyvärr stämplats som att den saknar kvalitet och jag tror att förklaringen kring det finns i föreställningen om att just lust kan/bör gestaltas pang på. Ett ligg och något att masturbera till. Jag kan acceptera att så är fallet ibland, att läsaren söker en stunds skön avkoppling efter en stressig dag. Jag är också övertygad om att en välskriven berättelse innehållande lust/sex kommer att kittla sinnena långt mer, eftersom allt startar i våra hjärnor ... Att slarva över det djupa för att man har synsättet att sex är ”ytligt” är ett annat misstag. Det som leder fram till sexet är minst lika viktigt, om inte viktigare, än själva akten i sig. Här rör sig många under alldeles för kort tid. Författaren missar därmed en viktig nyckel: Oavsett om mötet är flyktigt för en natt eller långsiktigt så måste tillit etableras. Stegen dit kan vara kortare eller längre, men ofta saknas trovärdighet. Noterar också att man hoppar över hur det känns i vissa situationer, exempelvis när någon dubbelpenetreras och akten bara blir till en visuell och monoton beskrivning av det som sker medan reflektioner, känslor och tankar i en så intensiv scen saknas eller glöms bort. Ett hett tips till den som vill mejsla fram en skön atmosfär är att dröja kvar vid det där som nästan sker. Att bygga upp långsamt och att låta alla sinnen vara med. Låt inte enbart karaktärerna flörta med varandra utan inkludera läsaren också. Var retsam och lekfull. Klipp scenen tidigare, när alla håller andan och vill ha mer. Vad ska du göra när handlingen kräver en sexscen? Det finns naturligtvis bara ett svar på den frågan. Skriv den! Du kan alltid ta hjälp utifrån för att putsa till den senare, men kommer du fram till att den behövs för framåtrörelsen då ska den vara där! Jag heter Zanna Revelj och jag är ganska modig. Okej, ibland är jag inte ett dugg modig. Jag är livrädd för spöken, ormar och jag är inte jätteförtjust i pölsa om jag ska vara ärlig. Jag bor i Gävle tillsammans med min man och våra tre katter. Jag studerar kommunikation med inriktning professionellt skrivande på högskolan här i stan, samt arbetar extra på Akademibokhandeln. Varför kallar jag mig själv modig? Jo, jag är i skrivande stund på väg att skicka in mitt manus till diverse bokförlag, något jag har varit alldeles för rädd för att göra tidigare. Fingrarna gör sin välbekanta tangentbordsdans och ljudet som fyller sovrummet gör mig lycklig. Smattrandet, det som ibland snarare låter som ett ilsket hamrande, betyder att jag ger utlopp för min fantasi. All den där uppdämda fantasin som måste få hitta ut. Smattrandet, hamrandet, visar att jag befinner mig i mitt esse. Jag skriver om mord. Om blod. Om hemskheter och ett par poliser. Jag suddar, raderar, börjar om. Skriver om en psykiskt sjuk kvinna som lever i en bubbla där ingen kan ta sig in. Skriver om grannar som blir kära och en bokhandel som är på väg att gå i konkurs. Jag skriver om allt. För inom mig finns så mycket som bara måste få komma ut. När jag skriver mår jag bra. Jag känner mig som hemma och kanske är det precis när jag skriver som jag känner mig som mest bekväm i mitt eget skinn. Jag känner mig liksom säker på något sätt. Såklart finns där hinkvis med självtvivel och det skulle vara en världsstor lögn att säga att jag tycker att allt jag skriver är top notch. Hade jag tyckt det – hade jag förmodligen redan vågat skicka in något till bokförlag. Där har vi mitt dilemma. Och förmodligen många andra skribenter och aspirerande författares dilemma. Det vi gör är bra, riktigt bra många gånger – men att våga ta steget och låta någon annan läsa ens text är ibland ett väldigt stort steg. Så pass stort att det känns omöjligt. Genom min utbildning har jag fått lära mig att både ge och ta emot respons på ett bättre och mer givande sätt, vilket jag tror har varit en bidragande faktor till att jag ens har börjat våga tänka i banorna på att skicka in ett manus till förlag. Tidigare… okej, vem försöker jag lura – jag känner likadant nu – har jag varit rädd att en eller flera refuseringar skulle få mig att aldrig mer vilja eller kunna skriva. Men kanske har känslan att det skulle vara okej, att världen inte går under om jag inte blir utgiven, börjat växa sig starkare vilket i sin tur gör att jag känner mig modigare. Och nu har jag alltså bestämt mig. Jag har skrivit något som jag är stolt över och som jag vill att hela världen ska läsa (okej… jag överdriver för dramaturgins skull). Jag ska skicka mitt senaste manus till bokförlag, jag ska hålla tummarna och jag ska manifestera att jag får ett kontrakt i min hand. Jag vet att när man gör saker som känns jobbiga, stora, oövervinnliga, det är då man växer som individ och utvecklas som person. Så nu tänker jag inte tveka längre – jag är modig! Malin Tuvesson bor i Skåne på en gård med sin familj. Till vardags söker hon arbete inom teknikinformation (kontakta henne och anställ henne) och på sin fritid arbetar hon som författare. Hon skriver texter, romaner, barnboksmanus och noveller. Hon har utbildning inom arbetsvetenskap och är utbildad skrivpedagog och teknikinformatör. Jag lärde mig läsa och skriva tidigt och böcker har alltid varit en stor del av mitt liv. Som liten skrev jag sagor och i tonåren blev det noveller och en roman. Från och till har skrivandet alltid varit en del av mig. Något som jag djupt inom mig vet definierar mig men som jag många gånger har förnekat och halvt om halvt tappat bort. Författare kan man ju inte bli. Det är för ”andra”. För en himla massa år sedan såg jag en novelltävling i en reklamtidning för Folkuniversitetet där vinnaren skulle få tusen kronor till att gå en kurs hos dem. Jag tänkte att det vore kul att skriva något och vara med men att det nog inte skulle bli något av det där. När det var dags för mig och maken måla huset så stod jag ändå där och tänkte på en novell till den där tävlingen när jag målade bräda efter bräda gul. Sakta men säkert växte en historia fram om en dam som reste med tåget för att bo på ett hem för patienter som är sjuka i Alzheimers. Och tro det eller ej, jag vann. Pengarna använde jag till att gå en distanskurs i att skriva och det väckte upp det där inom mig igen. Definitionen. Jag minns att kursen inte gav mig särskilt mycket, jag tror till och med att jag och en av kursarna var anledningen till att läraren sade upp sig då vi ville lära oss så mycket mer än hon kunde lära ut. I alla fall så valde jag sedan att söka kurser på högskolenivå istället och lärde mig om Berättarteknik och litterär gestaltning av Jessica Schiefauer på Blekinge tekniska högskola. Tiden gick och sen ramlade det in ett barn och jag läste några litteraturkurser på kvällarna under min föräldraledighet. Det var skönt att kunna studera på kvällarna och tänka på andra saker än kolik, blöjbyten och barnprogram. Sedan vändes livet helt upp och ner när min mamma fick cancer och gick bort alldeles för tidigt. Då gick jag sönder på ett sätt jag inte kunde laga och jag ägnade nog stora delar av min föräldraledighet, för mitt andra barn, till att läka till en ny Malin. Det började gå bra inombords tills det var dags att börja jobba igen. Då gick det inte. I hjärnan fanns det bara text. Noveller, sagor, romaner, udda karaktärer och inte en tillstymmelse av intresse för att enbart lönearbeta och vara nöjd. Så jag gjorde det! Jag hoppade av ekorrhjulet och valde en annan väg. På vårterminen 2018 kom jag in på skrivarkursen på Österlens folkhögskola och fick (äntligen) ägna mig åt att skriva text. Låta karaktärerna komma fram och lära mig om hantverket. Jag spenderade tre terminer på Österlen innan jag gick vidare till att studera på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola. Året på Skurup gav mig en inblick bakom kulisserna, kan jag väl erkänna. Det kändes intressant och peppande att kunna lära andra, det som jag älskar så mycket, men i grunden är ju målet – som alltid – att bli en publicerad författare. Att kunna visa mig själv att jag klarar av det här. Så jag skriver på och skriver vidare och har nu lyckats få med noveller i veckotidningar som Allas, Året runt och Kvällsstunden. Jag har utöver det även skrivit ganska många noveller under pseudonym och lärt mig en del av det. Det fick mig att läsa avtal, arbeta med redaktör och att starta upp och fakturera med egen firma. Jag har också varit med i två antologier. En reflekterande text i antologin När mammor dör – kvinnor om att mista sin mor som kom ut på Ordberoende förlag i september 2020 och en novell i Darkness publishings antologi Mordiska väsen som kom ut i maj 2021. Jag ser det här som en resa. Målet är den där enda posten som jag har på min bucket list. Att bli publicerad. Det är dit jag ska och jag anser att jag har kommit en bra bit på vägen och lärt mig massor. Sen några veckor tillbaka så har jag ett erbjudande på lut. Jag har avtalet i min hand, jag kan se målet och det är nu jag höjer blicken och tänker – vad gör man när alla ens drömmar har slagit in? Evelyn Julia Dahlberg pendlar mellan Sverige och Spanien där hon lever med sina tre katter och en fluffig leonberger. Hon är porträttmålare under temat ”Female writers,” stadig medlem i skrivforumet Paperbacks & co och deltar ofta i olika skrivkurser för att vässa skrivverktygen. För närvarande utbildar hon sig till guide i läkande skrivande enligt TCTSY metoden. Läser just nu: How to do nothing: Resisting the attention Economy, av Jenny Odell. ”Ååååh, jag är bara så nyfiken! Är den inte klar snart så jag får läsa?” utropade en bekant till mig cirka tre veckor in i arbetet med boken med stort b. Det är nu drygt fyra år sedan. Vid den tiden blev jag stressad av sådana kommentarer, jobbade nämligen då dagligen mot deadlines i olika uppdrag som frilansjournalist och översättare. Tyckte på allvar att jag borde leverera eller försvinna ner under en sten, typ. Today - not so much. Faktum är att just den här bloggtexten är den första jag skriver med leveransdatum på länge. ”In a Stephen King vs George RR Martin kind of life” ber vi till mammonstempel, säger att vi är snabba och minsann kan föda fram minst en bok per år, till vilket pris som helst. Men vad händer då med kvalitén? Och själva livet? Till saken hör att en bok ska vara ute länge på marknaden. Har du tur överlever den kanske till och med dig själv, vem vet liksom? Numer befinner jag mig alltså i en helt annan situation där jag kan skriva och skapa som jag vill, på heltid. Min dröm har gått i uppfyllelse kan man nog lugnt säga. Att äntligen få slippa stressen och pressen från överhängande eventuella kraschlandningar i form av deadlines är verkligen en ynnest. I våras jobbade jag med en redaktör och fick känna på motsatsförhållandet. Nu var det jag som hade förväntningarna och piskade på. Under den processen insåg jag att jag inte ännu nått fram till vägs ände. Så det fortsätter, detta ständigt meandrande, utforskande berättandet, i boken med stort b. Och som en nära släkting till mig sa: ”Va, ska du också skriva en bok nu?” Eller varför inte den här: ”Alla som inte skrivit en bok vet hur lätt det är, innan de själva försökt!” Kan nog lugnt påstå att jag blivit luttrad med tiden och hittat fram till ett inre tålamod, både med mig själv och med andra. För jag fattar ju. Vi är så vana i den här världen att allt ska gå wrrrooom-fort. Men nu gäller det i stället att ha is i magen och njuta av färden. Vilken lyx. Det jag befinner mig i är en process. Skrivprocessen. Tio, fem, tre eller ett år. Tänker att en bok är minst lika värdig alldeles oavsett hur lång tid den tar att skriva och bör inget annat än att få mogna fram i sin egen takt… För det är ingen tävling mot klockan. Det är inte alls meningen att det ska vara en linjär process. I stället är det ett slags konsthantverk, ett stilla work in progress. En tyst revolution. Eller varför inte ett cirkulärt, organiskt arbete? Sådant som bör få vara ifred, växa, utvecklas och leva sitt eget liv. Det sista är det i alla fall många författare som bekräftar att de gör, de där orden som kommer ut på papper. Lever sitt eget liv, alltså. Så visst är det något alldeles speciellt att bara behöva fokusera på ett ord i taget. I den uppmärksamhetsekonomi i vilken vi lever, där saker ska kavlas ut oavsett kvalité, tycker i alla fall jag att det är himmelriket att i stället få utöva långsamhetens lov. Det enda jag verkligen vet är att mitt manus är uppe i 400 (plus) sidor, som just i detta nu ska in och bearbetas och få växa lite till i programmet Scrivener. Till slut får det landa mjukt. Kanske det blir en bok, kanske inte. Det spelar faktiskt inte så stor roll längre. Men det visste jag ju egentligen redan att ”det är vägen som är mödan värd.” Parallellt med att jag skriver utbildar jag mig till guide i läkande skrivande. Ser i certifieringsprocessen att jag nu får god nytta av erfarenheten jag själv har, när jag nu snart under fyra år skrivit självbiografiskt. Tid har alltså inte kastats bort, vilken helande upplevelse! Önskar så att jag vetat att ge svar på tal till min nyfikne granne, den där gången. Idag vet jag av erfarenhet vad jag skulle svarat: ”Du får hålla dig till tåls. Det är färdigt när det är moget, kanske om si-så-där tio år?” Så här liknar jag redigeringsprocessen i bild. Det går runt, runt och känns mest som att jag kommer tillbaka till en och samma plats, men sanningen är att jag är på väg och tids nog når jag målet. MiM hotel, Sitges. Work in Progress, WIP med arbetstiteln: ”Vi måste tala om din syster”. Hej! Jag heter Lisa och är nyss fyllda 30. Mitt liv har alltid varit fyllt av skrivande. Det är så jag har överlevt alla svåra stunder och så jag firar alla livets segrar. Det har alltid funnits med även om det inte alltid har stått i centrum. Skriva är helt enkelt en del av mig. Jag har svårt att veta om det jag skriver är bra eller dåligt och jag vet inte varför jag tycker det är viktigt att veta det. Oavsett om jag är bra eller dålig skulle jag fortsätta. Alltid. Jag har provat många olika jobb. Alltifrån städare på behandlingshem till lärare - numer kan jag dessutom titulera mig författare. För visst kan man det? Om man får betalt för det man skriver? Och om man dessutom har en bok (nummer två) som just nu väntar på att bli tryckt? Dessutom skriver jag på en lärarhandledning som snart ska vara klar. Min väg in i författarskapet är alltså genom ett av mina andra yrken - jag skriver läromedel i ett ämne jag undervisar i. Det kom som ett infall när jag var på botten. Min pappa hade fått sitt dödsbesked och jag skulle dessutom alldeles strax bli ensamstående förälder till mitt barn. Livet höll på att gå under och jag tänkte att det inte längre spelade någon roll om någon refuserade mig eller inte - jag kunde lika gärna prova. Jag behövde skriva för att ta mig igenom den här delen av livet. Sagt och gjort. Jag organiserade några gamla lektionsplaneringar jag hade hemma, googlade läromedelsföretag, skrev ett följebrev och skickade in mitt första utkast. Ett kapitel - och en plan för resten av boken. Allt på mindre än en vecka. Jag skyndade mig att skicka in för att jag var rädd att jag plötsligt skulle komma på att jag inte vågade. Jag var beredd på att vänta och vänta. Jag tänkte att det jag hade skrivit var bra men kanske skulle det ändå vara bättre att ge ut det själv? Istället fick jag svar från ”mitt” förlag inom två timmar. På en söndagskväll. Under höstlovet. Det var inte klart där och då även om jag förstod att det här nog var ett tecken på att min text nog ändå var bra. Sen fick jag en jättefin refusering av ett förlag som sa att det här just nu inte passade in i deras utgivning men att de hoppades att jag skickade in till andra förlag eftersom det var så bra. Ett av de vackraste mejlen jag någonsin fått! Jag kommer ihåg att jag i princip dansade mellan bussen och sjukhuset och nästan skrattade när jag berättade det här för min pappa i sjukhussängen. Det var något... speciellt med att hela livet fick plats i det där samtalet. Snart skulle både döden och drömmarna slå in. Lika dansande glad var jag efter första mötet med mitt förlag. Vi är flera stycken som skriver olika nivåer och det var oerhört stort att jag fick sitta i samma rum som de andra och diskutera upplägget. Att de ville höra min åsikt. Allt det här berättade jag för pappa i det där lilla sjukhusrummet. Och idag är jag tacksam för att mitt och pappas sista samtal handlade om just det. Att vi fick dela att min dröm hade blivit sann. Tack för att du läste det här! Om du gillade den här texten får du gärna hänga med mig på Instagram. Där skriver jag mest om svenska språket men även om annat. Hitta Lisa! Instagram > @_lisastahl |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Maj 2022
KATEGORIER
Alla
|