Att skriva på ett annat språk är inte bara en översättning, där man tar ett ord och letar rätt på motsvarigheten i ett lexikon för det andra språket. Det handlar om så mycket mer. Språket är en spegel av kulturen och hur man tänker och lever, så det krävs att man förstår människorna på ett djupare plan, att man vet hur de tänker, vad de har för vanor och hur de ser på saker och ting. Då först kan man skriva så att det blir relevant, intressant och berör.

Jag är en svensk som flyttade till Tyskland för över 20 år sedan. När jag som 26-åring satte mig på planet för att göra mitt ex-jobb i Hamburg var det allt annat än min plan att bli kvar så länge. Snarare var tanken två-tre år. För att lära mig språket ordentligt och lära känna tyskarna på riktigt i arbets- och vardagslivet. Och visst ser en utlandsvistelse snyggt ut i CV:t? Men sedan ändrades planen allt eftersom.

Jag träffade min man, köpte och renoverade ett radhus och fick barn. I och med barnen väcktes mitt intresse för flerspråkig uppfostran. Jag inte bara läste massor om hur man bäst gör för att lära barnen svenska, jag engagerade mig och skrev i e-magasinet SMUL (svenska som modersmål utomlands) och jag fick uppleva hur mina egna barn lärde sig två språk samtidigt. Jag upplevde vilken påverkan omgivningen har. Både exponeringen av majoritetsspråket jämfört med den lilla tid som jag hade med minoritetsspråket svenskan med barnen, men även omgivningens inställning till flerspråkighet. När jag sedan startade en svensk skolförening kom jag även i kontakt med många andra flerspråkiga familjer.

Där någonstans föddes idén till min tvåspråkiga barnbok. Genom mitt skrivande kunde jag visa hur det är att växa upp med det svenska språket och den svenska kulturen i Tyskland. Den visar både det vanliga kaoset i vardagen, vilket nog alla barnfamiljer upplever vare sig de är svenskar, tyskar eller kommer någon helt annanstans ifrån, och samtidigt hur det merspråkiga och merkulturella familjelivet är annorlunda ibland. Det är intressant både för de svenska barn som växer upp med liknande situation här i Tyskland och då kan känna igen sig. Även för de barn som har en enspråkig/kulturell uppväxt, kan det vara spännande att få en glimt av det merspråkiga familjelivet.

Den första boken om ”Maja & Tom” skrev jag först på svenska, som fortfarande och nog alltid kommer förbli mitt starkaste språk. Inom faktateman, framför allt jobbrelaterat, är många gånger min tyska och engelska starkare än svenskan, men när det kommer till nyanser i beskrivningar, känslor och uttryck är svenskan det språk där jag kan skriva mer uttrycksfullt och precist. Det visade sig också när jag skulle översätta boken. Trots att jag är flytande på tyska, var det ibland rätt knepigt att fånga just den där känslan jag beskrivit på svenska.

Med den andra boken (som förhoppningsvis kommer ut i maj 2025) gjorde jag därför tvärtom. Jag skrev den först på tyska och översatte sedan till svenska. Och det kändes konstigt. Absolut! Trots att jag sedan januari i år är tysk medborgare kommer jag alltid förbli svensk i hjärta och själ. Det kändes nästan lite som ett förräderi att skriva en barnbok om en svensk tradition på tyska. Dock var det mycket lättare att översätta från tyska till svenska än det hade varit med första boken, när jag översatte från svenska till tyska. Så jag kommer nog fortsätta att först skriva på tyska, i alla fall när det ska bli tvåspråkiga böcker.
​

Hitta Linda!
Hemsida >> swedish-storyteller.com
Instagram >> swedish_storyteller
Facebook >> SwedishStoryteller

Det kanske inte syns på mig, men jag tycker så mycket om scifi och fantasy (GoT, Star Trek, Wheel of Time, Arcane!!!)! Framförallt serier och filmer, även böcker. Förra sommaren botade jag min lässvacka med Siri Pettersens två första delar i trilogin om Vardari, innan dess läste jag Korpringarna. Kikar jag i min hylla ser jag dock en salig blandning genrer och stilar, från skräck till relationsromaner och romance. Gemensamt för dem är nerv i texten, mångfacetterade/komplicerade karaktärer och ett språk med schwung. Gärna också kärlek.

När det gäller eget skriv syns min dragning mot det okända desto tydligare: jag kan inte skriva fullt realistiska böcker. De första tre (Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång) är paranormala och utspelar sig i och kring Göteborg, med ungdomar som på ett eller annat sätt kan kommunicera med döda. Min fjärde bok (Vita Tigern) handlar om Göteborg år 2296, när vi reser med luftskepp och lever rent praktiskt som på 40-talet, och sviten lättlästa böcker därefter är renodlad skräck.

Den här typen av berättelser är inte förbehållna alternativa unga med en fäbless för sf- och fantasykongresser (som för övrigt är fantastiska tillställningar!). Nej, den här typen av berättelser går hem även hos sådana som jag, en svensson-kvinna och småbarnsmor på 41 år. Och med tanke på hur bra det går i Sverige för tv-serier/filmer som Game of Thrones, The Handmaid’s Tale och Dune undrar jag, liksom författaren Tobias Söderlund: ”Är det så att alla de som sträckkollar på Stranger Things aldrig skulle ta till sig en liknande historia i bokform?”

Som författare av ung litteratur har jag redan känt av det här motståndet, eller ”glastaket”, för att citera mig själv: ”gång på gång noterar jag och andra författare av barnlitteratur/ung litteratur att våra böcker inte bemöts på samma respektfulla, insatta sätt som vuxenböcker. Detsamma gäller för våra läsare och för oss författare (…) inte minst när Bokmässan är i stan (Göteborg). Då hamnar vi som skriver för barn och unga oftast på perifera scener, allt som oftast inför fel publik, där vi får svara på frågor som ”vad är en ungdomsbok?” (en fråga bok-Sverige självt borde ha svaret på vid det här laget, med tanke på att skönlitteratur för ungdomar började framträda som egen bokgenre från mitten av 1800-talet)”. Att jag dessutom skriver skräck och fantasy ger dubbel effekt. Jag har verkligen valt det svåraste av det svåra!

Men vad handlar det här motståndet om? En generell och felaktig syn på litteraturen, författarna, läsarna? Eller saknar förlagen kunskap, intresse? Som Karin Tidbeck citeras i en artikel i Tidningen Skriva: ”(…) läsarna finns. Om Boye, Martinson och Jersild går hem i litteratur-Sverige så är problemet inte genren utan förläggarnas okunskap och attityder kring vad som är god litteratur”.

I skrivande stund väntar jag besked från förlag på mitt första romantasy-manus, romance och fantasy i ett. Och jag känner hur redo jag är för strid, både för ung litteratur och för mina älskade genrer. Ska vi rädda oss ur läskrisen krävs det att vi bland annat vågar ge läsarna det de så tydligt vill ha, att vi gör oss insatta, drar upp nya stigar, paketerar böckerna och kommunicerar kring dem på ett lättfattligt, kontextuellt sätt. Att vi ser god litteratur i vilken skepnad den än må komma. Att vi lär oss prata om den, så att vi kan göra den intressant även för nya läsare. Att vi gör vårt jobb, helt enkelt.

Men jag vet hur lång tid det tar att vända en så stor skuta som bok-Sverige, även om vi är tämligen små i jämförelse med andra bokmarknader. Så jag har en plan b: att ”göra en Karin Tidbeck”, som till slut ”översatte allt till engelska”. Vilket ledde till att ”samma böcker som försvunnit ut i intet på svenska fick priser och nomineringar i den engelskspråkiga världen”. Vilket verkligen är som hen säger: ”(förläggarna) hjälper till att utarma litteraturen”.

Hitta Christin!
​Hemsida >> christinljungqvist.se
Månadsbrev >> klicka här

​Jag har alltid älskat berättelser, både att berätta dem och ta del av dem. På gymnasiet tog intresset en omvälvande vändning. Sagan om ringen” drabbade oss och vi förde ändlösa samtal om allt förunderligt vi läst.
​
– Tänk att få kliva in i sagan, att sitta som en fluga på väggen under Elronds rådslag.
– Ja, eller på Stegrande Ponnyn i Bri. Känna dofterna och höra sångerna.

Det kunde ha stannat vid ett hänfört samtal, men det gjorde det inte. Tanken malde, sagan pockade och även om vi inte visste det då, var vi ödesbestämda att förverkliga vår längtan.

Hösten 1984 nådde ett brev tio unga drömmare. En handskriven manande kallelse att komma till
dvärgakonungen Dvalins rådslag på den Gyllene Hjortens värdshus. Svar sändes till Konung Dvalin, Poste restante, Gävle 4. Några månaders feberaktiga förberedelser vidtog.

Den tionde maj, Frejas dag anlände tio äventyrare med följen till det ensligt belägna värdshuset i Björkskogens mitt. Framför elden i spisen hängde vadmalskappor på tork, längs borden trängdes äventyrare med glöd i piporna och mjöd i krusen. Det vaksamma mumlet från erfarna äventyrare avbröts av rop på värdshusvärden och beställningar av kryddad korv, rostade revben eller spicken sill.

Det kunde ha blivit en engångsföreteelse, ett sista farväl till lekandet innan vuxenlivets krav tog över. Men det blev startskottet för ett nytt kulturfenomen, lajv, och grunden för berättelsen om Erborigien. En berättelse som löpt genom otaliga äventyr och som fyrtio år senare fortsätter fängsla.

När vi haft några sådana äventyr hade vi lärt oss att det svåra inte var de laddade scenerna, striderna, mötena eller räddningspådragen. Det svåra var när ingenting hände, när förmiddagen övergick i eftermiddag utan att monstren ännu vaknat till liv. Det var då man till slut inte hade något att prata om. Vi insåg att alla häpnadsväckande ögonblick av upplevd förundran, behövde knytas ihop till en helhet och placeras i ett sammanhang, en egen levande sagovärld.

Runt Gyllene Hjortens värdshus växte världen fram. Städer fick namn, historia och fylldes av omtalade personligheter. Riken och folk fick sina särdrag och myter. Varje nytt äventyr och varje ny äventyrare, förde världen framåt.

Det var dags att möta dess krönikör.

Under gymnasisttiden, hade vi en lärare som hette Lars, men som i sagans förtrollande skogar blev den lärde Laurentius. För mig var han vad läraren John Keating var för eleverna i ”Döda poeters sällskap.” Det föll sig fullständigt naturligt att hans rollkaraktär blev Erborigiens främsta Krönikör.

Tillsammans med en god vän och medskapare skrev jag den första versionen av Laurentius Krönika redan 1988. Vi tänkte oss en introduktionsskrift till dem som ville delta i våra äventyr, ett häfte på så där 60 sidor. Det blev 340 och vi lärde oss binda in böcker på kuppen.

Åren gick och livet förändrades för de flesta av oss som varit med från början. Även om vi fortsatte våra äventyr, blev det längre mellan tillfällena. Jobb, familj och andra intressen. Mitt episka omtag av historien blev liggande 600 sidor in, medan jag ägnade mig åt annat.

Jag skev hela tiden, men utöver ett musikalmanus, blev det mest yrkesrelaterat. Mycket undervisningsmaterial, visionsdokument och handböcker. Ett roligt sidospår var Skoboken, en praktisk handledning till den som vill sy sina vikinga- eller medeltida skor.

Till slut grep Erborigien in i mitt liv. Jag hamnade i ett flygplanssäte bredvid en man som visade sig älska fantasy. Efter någon timme fiskade jag fram datorn och letade upp de dammiga gamla filerna. En ny vänskap tog fart och filerna öppnades allt oftare.

Så kom Covid och mitt arbetsresande tog tvärslut över en natt. Erborigien, som tydligen valt mig till sin uttolkare, började påminna mig om allt det fantastiska och pekade menande på den tomma almanackan. Och jag skrev.

Det är speciellt att skriva om en värld jag känner så väl. jag vet vad som skall hända, vilka som är
inblandade och i vilken ordning det händer. Det borde vara lätt, men det är svårt också. När en fantasi når en viss kritisk massa, får den eget liv. Som författare häpnar jag när karaktärerna tar mig med och visar hur saker egentligen gick till, eller vad de hade för sig när världens ljus riktades åt annat håll. Jag måste välja vad av allt enastående jag skall ta med.

Sedan är det ju så att jag har mött och fortsätter möta karaktärerna i verkligheten. Det gör skrivandet
enkelt efter som jag ser och hör dem när jag skriver, men det innebär också att jag måste stå till svars för mina porträtt och skildringar. Ibland tar jag med dem på resor som deras ägare aldrig föreställt sig. Hittills har det gått bra.

Men, undrar vän av ordning, tröttnar jag inte? Vill jag inte skriva något annat? Jo, för all del. Jag älskar ju att berätta. Men det ena behöver inte utesluta det andra. I år planerar jag att komma ut med två olika böcker. Den ena är en fristående fortsättning på Laurentius Krönika, den andra en feelgoodberättelse där jag skriver tillsammans med en annan.

Jag lär mig otroligt mycket genom skrivandet och de professionella aktörer jag har förmånen att arbeta med. Så oavsett vad jag skriver, gör det livet rikare. De närmaste åren kommer jag att fortsätta utforska olika genrer, men Erborigien har valt mig till sin uttolkare och det är en ynnest jag kommer att göra mitt bästa för att svara upp mot.
​

Hitta Stefan!
Instagram >> @laurentius_kronika
Facebook >> Laurentius Krönika
Hemsida >> www.trekannor.se

Åsa Hallengård är en författare som givit ut flera böcker inom genren feelgood. Hennes romaner har både djup och humor. De flesta utspelar sig mestadels i Skåne där hon även bor och verkar som lärare. Den senaste romanen, Silverslottet är hennes första historiska roman där musiken genomsyrar berättelsen om klass, rötter och sökandet efter ett hem. De förlag hon är utgiven av är LB förlag, SagaEgmont samt Historiska media.
​

Äntligen kom hela familjen iväg på den där resan till solen! Eller, så kände jag inte innan vi åkte eftersom superstressen hade haft mig i sitt järngrepp hela hösten. Fast det stämmer inte riktigt. I själva verket har snaran succesivt dragits åt kring min hals ända sedan januari förra året då jag inom loppet av en vecka skrev på två avtal trots att jag jobbar åttio procent på mitt ordinarie arbete som lärare. Ingen annan att lasta för detta har jag än mig själv.

Men det är något med den här skrivdrogen som får mig att hela tiden tänja på gränserna. Med hoppet om att en dag kunna leva ett friare liv tänker jag varje gång: ”Med nästa bok, då smäller det!”

Nu har jag emellertid gått långt över det som är okej och därmed gjort våld på mig själv. Det första som jag offrade var sömnen och bland vännerna har jag sållat hårt. Det som fick mig att känna sorg var när jag slutade spela saxofon i våras.

När jag väl landade i Malaga sov jag som en stock, njöt av solen, läste massor och gjorde nästan inget nyttigt mer än att sy ihop några saker inför den stundande bokreleasen. Innan vi packade väskorna för att åka hem lovade jag mig att inte fortsätta göra våld mot mig själv. Jag vill inte tillbaka till stressen det innebär att försöka jonglera mellan lärarjobbet och författandet. Jag vill kunna spela med min orkester trots att jag släpper två böcker i januari och mars. Kontrasterna mellan musicerandet, lärarjobbet och författarskapet behövs för att jag ska kunna vara kreativ, men det behövs en balans som endast kan uppnås när jag tar klivet och tjänar mer pengar på författarskapet – men för att det ska ske behöver jag synas mer och nå ut bredare. Till sådant behövs också tid. Jag är färdig med att befinna mig mitt emellan. Jag har fått nog av att vara för liten men för stor för att vara tillräckligt liten som författare. Ibland kan jag sakna tiden som outgiven. Den var så kravlös och endast full av lust och drömmar. Nu är det delvis annorlunda, mer allvar liksom. Det största kravet på mig själv för närvarande är att det är dags att komma vidare nu.

På måndag kallar åter jobbet och jag längtar efter mina elever. Och i huvudet snurrar det av tankar kring två halvfärdiga manus som väntar på att jag ska ta tag i dem. En annan rolig sak som sker nästa vecka är boksläppet på torsdag då jag släpper min sjunde bok, Silverslottet. Det är den bästa bok jag hittills skrivit och jag oroar mig redan för hur jag ska hinna med att förbereda och njuta av releasen eftersom jag jobbar hela dagen fram tills festligheterna drar igång.

Nu sitter jag här och skriver mitt i natten eftersom jag inte kan sova. Så fort jag öppnade dörren till mitt hem igår sköljde stressen över mig och mitt löfte jag avlade i Malaga tycks ha stannat kvar där. Men trots det är något annorlunda för jag vet att med den här boken, då smäller det!

Min resa som kreatör har varit allt annat än rak. Jag började som översättare och fördjupade mig i andra människors ord och världar. Det gav mig en djup förståelse för språkets kraft, men efter några år kände jag en längtan att skapa något eget. Jag ville inte bara tolka andras ord, utan också berätta mina egna historier.
​
Jag försökte skriva fiktion och lockades av möjligheten att skapa egna världar. Men trots många idéer blev berättelserna aldrig riktigt färdiga. Fiktionen krävde struktur och uthållighet, och jag insåg att det jag saknade där hittade jag i musiken.

Jag skrev min första låt när jag var tretton och upptäckte något speciellt i att kombinera ord och melodier. Musiken blev min direkta kanal till känslor, och låtskrivandet tog mer och mer plats i mitt liv. Under tonåren älskade jag friheten i att snabbt fånga en tanke eller känsla i en låt. Även om jag inte kunde släppa taget om skrivandet, väntade orden på rätt form att uttrycka sig i.

En sommar började jag skriva en feelgoodberättelse, mer på skoj än som ett seriöst projekt. Till min förvåning fann jag en glädje i genren som jag inte hade väntat mig. Att skriva feelgood blev en lek med orden, där jag kunde skapa inspirerande karaktärer och situationer. Den lättsamma tonen gav mig en frihet att utforska berättelser utan att känna samma press som tidigare.

Att skriva en bok, särskilt inom feelgoodgenren, har varit en annan resa än musiken. Musiken fångar ofta ett ögonblick, medan bokskrivandet kräver mer eftertanke och planering. Men båda har lärt mig mycket om mig själv och mitt kreativa arbete. Genom boken har jag fått utforska nya sidor av mig själv och skapa karaktärer och världar som känns verkliga.

Nu, med min första bok på väg att släppas, känner jag att jag har hittat en balans mellan musik och litteratur. Boken och musiken är två olika uttryckssätt som ger mig möjlighet att nå ut till andra och inspirera. Jag har hållit livet på vänt länge, men har insett att det aldrig är för sent att följa sina drömmar.

Så skjut inte upp till morgondagen vad kvällen kan åstadkomma. Mitt liv börjar nu. Det är lätt att tro att det alltid finns tid senare, men sanningen är att vi aldrig kommer känna oss helt redo. I osäkerhetens stunder gör vi ofta våra största framsteg.

Att våga börja, trots att allt inte är perfekt, har varit avgörande för mig. Varje låt och varje sida jag har skrivit är ett steg framåt, och de har format den jag är idag. Det handlar om att ta vara på ögonblicken, att inte vänta på det perfekta tillfället. Livet är för kort för att låta rädslan för misslyckande hålla oss tillbaka.

Mitt liv börjar nu, och jag ser fram emot att växa, lära och skapa. Det är inte bara en resa mot ett mål, utan en resa att älska i sig själv. Jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra att våga följa sina drömmar och börja leva dem – här och nu.

Elisabeth Klippel-Berglöf heter jag och jag är nybliven pensionär. Jag bor i Glanshammar, cirka 1,5 mil utanför Örebro, tillsammans med min man och vår schäfertik Doris, som är fyra år gammal. I tjugo år drev jag en frisörsalong tillsammans med min pappa och min bror, och de senaste tjugo åren har jag arbetat som lärare, senast inom sfi. 2023 debuterade jag som 62-åring på WAPI (Word Audio Publishing) med min cosy crime-roman med humor, Tjuvapack och systraskap. I november 2024 släpptes del två, Spa, tarot och mystiska försvinnanden.

Skriva blev min väg tillbaka från att ha varit utmattad.
​
Allt började en sommardag 2018, när den berömda bägaren rann över. Jag blev illa behandlad av en kollega på mitt dåvarande jobb. Hen betedde sig inte bara hotfullt utan hävde även ur sig diverse otrevligheter om mig, både som person och kollega. Det slutade med att jag blev sjukskriven under en längre tid. Min chef var ett stort stöd och lotsade mig till företagshälsan, där jag fick träffa en fantastisk psykolog.

Under ett av våra många samtal ställde psykologen en avgörande fråga:
– Vad brinner du för? Vad är det som du allra helst gör?
Jag började rabbla upp allt jag trodde hen förväntade sig: umgås med familjen, promenera, fixa i trädgården …
Då log hen.
– Nej, vad är det inom dig som du helst gör?
Svaret kom snabbt: läsa och skriva.
– Bra, sa hen. Skriv något till nästa gång vi ses.

Det var så min författarresa började. Efter att ha bollat idéer med min dotter startade jag min bokblogg, bettan_bokprataren, och kopplade den till ett Instagramkonto. Några månader senare gav psykologen mig en ny utmaning: att skriva något längre än recensioner. I november antog jag därför en webbaserad utmaning, NaNoWriMo, där målet är att skriva 50 000 ord på en månad. Det var med nöd och näppe jag slutförde utmaningen. Klockan 23.50 den 30 november skrev jag de sista orden. Jag
hade gått i mål – det fanns en början, en mitt och ett slut. Det blev grunden till mitt råmanus.

Efter den intensiva månaden drabbades jag av en sorts skrivkramp. Men jag hade brutit en negativ spiral, och livsgnistan började långsamt återvända. Jag tog då ett beslut som jag aldrig ångrat: manuset fick vila i tre månader.

I januari började jag arbetsträna, och i mars var jag tillbaka på jobbet på 50 %. Men när pandemin slog till tvingades jag jobba hemifrån. Plötsligt hade jag tid och möjlighet att ta tag i mitt manus igen. Redigeringsarbetet blev en stor del av min vardag. Jag vet inte hur många gånger jag läste igenom texten, ändrade, tog bort och la till under de kommande åren.

Hösten 2021, när skolan öppnade igen, var mitt mående på rätt väg och jag kände mig taggad att återgå till jobbet. Men bara några månader senare blev jag sjukskriven på 50 % igen.

I mars 2022 bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag skickade mitt manus till en lektör. Fjorton dagar senare kom det tillbaka, och jag fick en mental chock. Jag som trodde att jag kunde skriva! Nu började det riktigt tuffa arbetet: att göra om och göra rätt.

I juni var det dags att skicka in manuset till förlag. Jag letade upp alla förlag som gav ut böcker i min genre och skickade till över tjugo stycken. Redan efter några dagar fick jag svar från ett hybridförlag. Lyckan var total – tills jag insåg att de ville ha nästan 80 000 kronor för att ge ut min bok.

De kommande månaderna var fyllda av avslag. "Tack, men nej tack" blev ett välbekant svar. Jag var nära att ge upp. Men ibland händer det oväntade. På Instagram såg jag att WAPI, som tidigare bara hade gett ut ljudböcker, nu även sökte manus för pappersböcker. Jag skickade in mitt manus och åkte på semester till Grekland. Mitt under semestern kom ett mejl: "Vi är intresserade! Hör av dig för ett Skype-samtal."

På den vägen är det, och nu finns båda mina böcker i alla format. På streamingtjänster för ljudböcker går det att lyssna på dem. I dagsläget arbetar jag på två manus: dels den tredje delen om mina seniorspanare, dels en feelgood med inslag av romance.

Så här i efterhand funderar jag ofta på om jag hade börjat skriva om jag inte hade mött den fantastiska psykologen. Kanske hade jag kommit tillbaka till jobbet, men utan en bok. Jag kom aldrig tillbaka till att arbeta 100 %, men jag klarade av 75 %. Det ser jag som en vinst.

Idag är jag pensionär och fortfarande aktiv på min bokblogg, Bokprataren, där jag skriver recensioner. På Instagram har jag just nu 7 000 följare, och jag delar korta reflektioner om böcker jag har läst. Jag uppskattar verkligen den gemenskap och värme som finns bland bokentusiaster.

Jag har även ett författarkonto där jag främst delar saker som händer i mitt författarliv. Genom att dela min upplevelse vill jag berätta om min resa, den har inte alltid varit lätt och fylld med solsken, men jag kom ur min utmattning och hittade en ny väg att gå. Så kom ihåg. DET ÄR ALDRIG FÖR SENT OCH GE INTE UPP. När man minst anar det så händer det.

Hitta Elisabeth!
Hemsida >> elisabethklippelberglof.se
Blogg >> Bokprataren
Instagram >> @bettan_bokprataren

Att lära sig nya saker har alltid varit en kantsten i mitt liv. Om det är något nytt spel, en ny sport eller vad det nu kan vara så är jag alltid den som satsar 110%. Jag är den som googlar “Vem är den äldsta Padelspelaren i VM?” direkt efter mitt första padelpass. Bara för att direkt kunna se ungefär var taket är. Sen är det plattan i mattan och jag blir oftast ganska bra väldigt fort. Jag minns en gång när min syster sa “du ser ut som en sån som skulle kunna äga ett bowlingklot” och mycket riktigt, inte lång tid senare vann vi Korpenserien i Eskilstuna första gången jag tävlade i bowling. Givetvis med mina egna klot. Sen började jag spela i lag och slutade någonstans mellan B-A-lag. Och det brukar vara en trend. Fram tills nu.

Vanligtvis går det snabbt upp till 90 på skalan 1-100. Men de sista 10, som kräver mest tid och kämparglöd, fisslar det oftast ut. Något annat fångar mitt intresse och så är det full fart där istället. Många gånger har jag fått med mig vänner och bekanta i diverse upptåg, som sedan blivit kvar när jag drar vidare. Vilket har varit det mindre roliga i det här. Listan kan göras lång på saker genom åren. Från korttrick, StarCraft och andra diverse spel, padel, bowling, YouTube/content creation, Rubiks kub, programmering, skapa hemsidor, språk, springa, discgolf och mycket mer. Oftast är det impulsivt vart energierna tar mig. Jag minns en livestream jag hade där en skrev i chatten att “du borde läsa in sagor eller nåt”. Många hade under årens lopp sagt att dom gillar att lyssna på min röst för den är rogivande och visst hade jag lekt med tanken men aldrig kommit till skott. Men det chattmeddelandet satte nästa sak i rörelse.

Jag började tänka på hur det skulle kunna gå till och kom fram till att en podd där jag läser några kapitel borde kunna vara något. Jag har läst mycket fantasy när jag var ung och min content creator-ådra flaggade för att man ska vara nischad, så fantasy fick det bli. Jag började söka efter svenska fantasyverk och hittade massor med författare som jag försökte kontakta. Det var lite svårt i början att få någon som nappade då jag inte hade ett första avsnitt än, men det var 2 stycken som tyckte det lät som en kul grej och hade det inte varit författarna Mattias Lönnebo och Björn Swendsén så vet jag inte hur det hade sett ut idag. Genom podden En Fantasy-Stund har jag kommit i kontakt med många fantastiska personer som gett mig möjligheten att läsa från deras verk. Därifrån var det många som ville att jag skulle läsa in deras böcker. Och på den vägen är det. Idag finns det tre romaner och en handfull noveller på olika ljudboksplattformar och en drös i pipelinen på väg ut, och kontrakt på romaner att läsa in. För första gången drar inte energierna mig åt något annat håll, tvärtom. Otroligt vad ett chattmeddelande kan åstadkomma om man väljer att följa energin.

Hitta Mathias!
Instagram >> enfantasystund
YouTube >> En Fantasy-Stund

Ett år har gått sedan jag debuterade med min roman och jag har sakta börjat reflektera över mitt debutantår. Förutom att jag fått viktiga erfarenheter från bokbranschen, förlag och inte minst haft många fina samtal med läsare, var det mycket som inträffade samtidigt som min bok släpptes. Vi flyttade till en ny stad och jag fick ett nytt jättespännande jobb. Samtidigt var jag nybliven mamma med en liten bebis därhemma och skrivandet fick plötsligt stå tillbaka. Ett nytt liv tog sin början där skrivandet som alltid varit och är mitt andningshål sakta krympte vilket gjorde mig astmatisk. Medicinen blev att gå in i författarrollen och året har därför handlat om att kombinera de två nya rollerna som författare och mamma.

Karolina Ramqvist skriver i sin essä ”Det är natten” om hur hon skiljer på författarrollen och modersrollen genom att ha en författarkavaj som hon bara tar på sig vid författarframträdanden. Så oerhört behändigt tänkte jag. Ungefär som en superhjälte som gör sig redo att stå i strålkastarljuset. Fast i detta fall, en författare som är redo att möta sin publik. Sagt och gjort. Jag valde ut några kavajer ur min garderob som enbart skulle bäras i författarsammanhang och hängde dem i ordning. När pressbilderna skulle tas var det bara att kränga på sig en av kavajerna och efter det fortsatte jag bära min superhjältekostym vid mina författaråtaganden och var mycket stolt över att jag hittat ett sätt att urskilja författaren från morgonrocksmamman.

Men så hände någonting. En av kavajerna började plötsligt dyka upp på mitt jobb, och när vi gick ut för att äta hela familjen fann jag till min förvåning mig själv sittandes i min kavaj med min tvååriga son i knät och med fickorna fulla av triceratops. Gränserna började suddas ut vilket inte var ett resultat av att jag desperat ville påminna mig själv att jag också är författare, utan för att kavajerna var de enda klädesplagg som inte låg i tvättkorgen.

Kan man verkligen vara en produktiv författare genom småbarnsåren har jag frågat mig själv många gånger under året. Enligt mitt Instagramflöde kan man det. Jag pådyvlas massor av bilder på glada pappor och mammor som skriver när barnen sover eller leker. Bilderna skaver i mig för jag kan inte känna igen mig och genast får jag dåligt samvete för att jag inte hinner skriva så mycket som jag vill. För när jag leker med min son vill jag vara närvarande, och när han sover är jag oftast för trött för att få ur mig någonting eftersom jag ska jobba dagen efter. I en önskevärld hade jag klagat på min man, men han ger mig all skrivtid jag vill ha och om han kunde skulle han vara hemmapappa på heltid. Så varifrån kommer skrivstressen ifrån?

Har det kanske någonting att göra med det manliga respektive kvinnliga författarskapet? Många av mina författarkollegor på sociala medier som lägger ut skrivrelaterade bilder under småbarnsåren är faktiskt pappor. Virginia Woolf sa redan 1931 att ”de som blev betydande romanförfattare i England under 1800-talet var kvinnor som inte hade barn.” Men idag är det väl annorlunda, man ska inte behöva välja tänker jag. Kanske har det ändå inte så mycket med kön att göra utan mer med klass? Att få barn innebär ändrade prioriteringar och fokus skiftas till att alltid se till att det finns mat på bordet för familjen. Det är naturligt att skrivandet får stå tillbaka. Mer priviligierade författare kanske har råd att frigöra skrivtid i större utsträckning medan många andra får slita för att hinna med barn, hem och jobb?

När Stephen King, som alltid varit produktiv i sitt författarskap, skrev sin debutroman ”Carrie” bodde han i en liten trailer med fru och barn. När han i en intervju fick frågan hur han hade tid till skrivandet samtidigt som han jobbade på det lokala tvätteriet och tog hand om sina tre små barn, svarade han: ”jag satte dem framför tv:n när jag skrev, den lille fick sitta i sin lekhage och titta”.

Jag tänker att det nog finns många pappor där ute som är som jag, som inte heller får tid till skrivandet under småbarnsåren. För att inte tala om alla ensamstående mammor. Men de syns inte för de lägger inte ut bild eller text och beklagar sig över detta i sociala medier. Att sakna något innebär också att man insett hur livsviktigt det är för en. Min son har mitt hjärta och själ men skrivandet är min luft. Samtidigt som jag tänker detta går jag förbi en vägg i vår stad med barnvagnen framför mig där en gatukonstnär sprayat med stora svarta bokstäver: Mammor är superhjältar för att de måste. Kanske, tänker jag, är kavajerna ändå överflödiga.

Hitta Therése!
Instagram >> sandskrifter
Mejl>> [email protected]​

Annica Östlund är född 1974 i Sandviken, där hon fortfarande bor och arbetar som Business Controller på stadens stora stålindustri. Att det skulle bli ekonomi var inte helt solklart då just skrivandet och läsandet upptagit en större del av hennes liv. Men matte föll sig naturligt och företagsekonomi helt logiskt, och där började den resan. Samtidigt som studierna på CVL och högskola, utökades familjen med tre söner. Att läsa och skriva hamnade i skymundan och först i januari i år återupptogs drömmen.
​

Jag tror det är många som känner igen sig i att fastna i hamsterhjulet, att fortsätta springa för glatta livet bara för att. Oavsett vad livet bjudit på har jag fortsatt att springa, så kastades jag av, blev sjukskriven men rätt så snart var jag tillbaka i hjulet. Inte ens den andra sjukskrivningen blev en tillräckligt stor röd flagga. Men någonstans såddes ett långsamt groende frö, som efter lång väntan började kika upp ur jorden och sända mig små signaler. För första gången började jag ta min hälsa på riktigt allvar, en resa som fortfarande pågår och som till min stora glädje fick mig att skriva de där första orden i ett tomt Word-dokument.

Strax före jul började den första tanken poppa upp, kanske skulle jag skriva ner alla de där historierna som höll mig vaken om nätterna. Från början var det en spännande historia som hela tiden återkom, sedan dök det upp en till idé och sedan ytterligare en. Ja, ni förstår. Men den 20 januari 2024 gjorde jag slag i saken. Ett webbinarium om skrivandet pushade mig att ta det sista steget, att våga börja, samt att berätta för andra om mitt skrivande. Eld och lågor startade jag ett Instagramkonto och öppnade upp ett tomt ark i Word, som blev till flera allt eftersom jag tankade min hjärna på berättelser. Sex manus ligger nu i mitt moln och väntar på att bli skrivna, eller numera sju för i somras kom en ny idé. Min sömn är betydligt bättre då det är lite mindre aktivitet där uppe om nätterna.

I alla år har jag drömt om att skriva deckare, men både mitt eget liv och omvärldsläget har fått mig att tänka om. Jag behöver inte mer ondska, elände och tråkigheter, jag behöver grotta ner mig i kärlek, omtanke och medmänsklighet. Så det manus jag först började skriva är en feelgood i tre delar, den utspelar sig i min barndomsby och det första utkastet var väldigt sockersött och gulligt. Men ju mer jag gått ner i djupet på mina karaktärer dyker jobbiga händelser i deras liv upp. Händelser skrivna direkt från mitt liv och hjärta. Att skriva är en del i min läkprocess och spridandet av kunskap gällande psykisk ohälsa är något jag brinner för. Manuset är en feelgood med en stor portion mörker men med ett lyckligt slut, för annars hade det väl inte varit en feelgood =)

Att flödesskriva är min grej, orden flyter fritt rakt ut på pappret, att komma till avslut är desto svårare. Mitt första utkast låg på 83 tusen ord, efter redigeringsrunda två hade det utökats med 20 tusen ord och nu, mitt i runda fyra, har hälften av denna ökning arbetats bort. Målet är att landa strax över där jag började min redigering. Jag har helt ärligt ingen aning om vad jag pysslar med, men jag ÄLSKAR varje stund. Jag har nappat på alla gratiswebbinarium och lektörsanalyser och sakta men säkert snappat upp ett och annat. Innan sommaren beslutade jag att unna mig en skrivarkurs och går just nu en romankurs, det känner jag att jag är värd.

Den här resan har bjudit mig på så mycket glädje, tillfredställelse och möten med så många helt fantastiska människor. Jag har en lång resa kvar till att må bättre i min utmattning, men skrivandet läker mig sakta bit för bit. I december fyller jag 50 år, lagom till dess hoppas jag att del 1 i min serie om Morfarshagen ska kunna landa i lektörens knä. Då tänker jag unna mig en välförtjänt vila från del 1 och skriva vidare på fortsättningen, vars råmanus i somras nådde 40 tusen ord. I somras kom jag även en bra bit på mitt senaste projekt som går under arbetsnamnet Manus 7 … Ibland är fantasin inte bättre än så.

Går du och bär på en dröm om att skriva? Våga ta steget! Om hamsterhjulet för stunden snurrar för fort, vilket det lätt kan göra mitt i karriären och småbarnslivet, stolpa i alla fall ner dina tankar i ett dokument. Öppna dem ibland, bara för att läsa det du skrivit eller kanske skriva ner några rader till. När tiden är mogen kommer orden att flöda. Jag hejar på dig! Och hoppas din skrivresa ska bli lika njutbar som min.

Hitta Annica!
Instagram >> annicaostlund_forfattare
Blogg >> Det grå huset på kullen

Författaren heter Mikael Lejdeby, bor i Solna utanför Stockholm och blir nybliven pensionär i september 2024. Äntligen kan jag börja skriva på heltid, som jag längtat. Under de senaste fem åren har jag skrivit på min trilogi om vargpojken Airikr som levde för 5,000 år sedan i norra Europa. Första boken är färdig till 2/3.
​

​Mitt skrivande har varit en lång resa. Jag skrev torrt och fattigt i början. Fanns inte mycket liv i texten, mest fakta. Mitt stora problem under skrivandets resa har alltid varit gestaltning och miljö. Det har utvecklats under de senaste fem åren. Långsamt men allt bättre med tiden. Någon tanke på målgruppen har jag inte haft. Jag skriver en bok jag själv skulle vilja läsa. Det var först när jag skickade mitt manus till lektör som jag förstod vad jag skrev. Hon tyckte boken var en bok för 9–12 år eller 12–15 år. Att jag skriver så beror nog på att jag älskar sagor och gamla myter.
 
Jag har en förmåga att fastna i researchen, därför att jag tycker det är intressant och lärorikt att lära mig om den tid jag ska skriva om. Hittar alltid nya saker och nya grepp att använda i texten. I skrivandet har jag använt mig av Word. Ett dokument för varje kapitel jag kommer på. Vet inte hur många kapitel jag dumpat i en mapp? Dessa dokument har kastats fram och tillbaka i bokens ordning och skrivits om minst 50 gånger per dokument.
 
Synopsis började jag skriva när jag fick ett hum om vad boken skulle handla om. I ett sent skede av boken upptäckte jag ett nytt slut. Det ledde till att jag var tvungen att skriva om både första och sista kapitlet.
 
Struktur har jag svårt för, eftersom jag kommer på nya scener hela tiden som jag lägger till och lägger till. Det är först när jag har ett överflöd av scener och kan börja sålla som jag upptäcker strukturen.
 
Jag har använt hjältens resa som modell för min bok. Den passar in naturligt eftersom huvudpersonen Airikr är i målbrottet när boken börjar. Första boken handlar om hans resa in i den tidens vuxenvärld som han befinner sig i. Hur han genomgår traumatiska initiationer för att bli en vuxen krigare. Förr var det viktigt att tonåringen fick ett trauma av initiationen. För efter den skulle det inte finnas någon tvekan om att pojken blivit vuxen. Flickans trauma är den första menstruationen. Det är typiskt att den manliga initiationen (ofta blodiga) skapats för att efterlikna den kvinnliga menstruationen. Kvinnan är originalet.
 
I mitt skrivande tänker jag i scener. Jag skriver ständigt ned nya scener och även idéer till noveller. Fantasi har jag ingen brist på, däremot brist på tid att förverkliga alla mina uppslag. När jag skriver drömmer jag mig bort i en annan värld. Jag befinner mig i skogen, i grottan, på isen, bland kor som betar m.m.
 
Jag skriver fantasy som har historisk anknytning. Det jag personligen saknar i mycket fantasy är religionsutövning. Då menar jag inte präster eller schamaner, utan den vardagliga religionsutövningen som karaktärerna utför under en vanlig dag i deras liv. Jag har försökt att införa detta i min bok. De ber till olika gudar i olika situationer under vardagen. De monoteistiska religionerna har funnits under en kort tid av människans historia. Under den största delen av människans historia har världen varit andlig och det har funnits många gudar.
 
När jag ser på min bokhylla inser jag att när det gäller fantasy/scifi-romaner är alla mina tre favoritförfattare kvinnor: Ursula K. Le Guin, Nnedi Okorafor och Nahoko Uehashi.
 
Nu när jag blivit pensionär ska jag skriva klart min trilogi om vargpojken Airikrs väg till en fullvärdig krigare, en varulv.

Emma Kanckos är finlandssvensk och bosatt i Jakobstad. I höst utges hennes debutdiktsamling De jordbundna på rikssvenska Vendels förlag.

Jag trodde verkligen att jag hade något speciellt. Jag kände det i hjärtat, i själen. Bekräftelsen hade jag ju fått från andra – andra pris i Arvid Mörne-tävlingen, ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen, ett år på Författarskolan med Monika Fagerholm och Mia Franck vid Västra Nylands folkhögskola, stipendier som rasslade in och uppmuntran från alla håll. Ändå, eller kanske på grund av det här, gjorde refuseringarna så ont att jag övervägde att sluta skriva.

Det är väl rätt vanligt, egentligen? Att ge upp när refuseringarna dimper ner i inkorgen?

Men det här kändes annorlunda. Jag hade skrivit en diktsamling som jag bara visste hörde hemma i någons bokhylla. Jag trodde på mina ord mer än jag trodde på något annat. Så varför såg inte förlagen diktsamlingens potential?

Min debutdiktsamling är nischad. Det vet jag nu. Jag ser problematiken: Inte nog med att jag skriver poesi, så skriver jag också science fiction. Rymdpoesi, spekulativ lyrik, ett dystopiskt diktepos … Det är inte alla som klarar av att ge ut en sådan bok, och det är ju det som är en av förlagens viktigaste uppgifter: att ge ut böcker. Med en så nischad bok med två olika genrer är det som att jag försöker sitta på två stolar samtidigt.

Som om det här inte var nog så är jag dessutom finlandssvensk. Finlandssvensk science fiction är redan en smal genre, men finlandssvensk science fiction-poesi? Kanske kan man till och med kategorisera det som finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna?

Kanske är det för många kategorier att hålla reda på? Det verkade ju som att en del förlag tyckte det. Därför mitt manus låg i skrivbordslådan i flera månader efter refuseringarna. Jag hade tänkt ge upp. Men en skrivkompis manade mig att skicka in till svenska förlag. Tanken var skrämmande. Vad skulle jag ha att göra i Sverige? Jag kunde ju ingenting om bokmarknaden där. Jag är finlandssvensk, jag drömde om ett finlandssvenskt förlag …

Men något hände. Kanske var det universum som lyckades ruska om mig och ge manuset en chans till. Kanske var det graviditetsdepressionen som gjorde mig både sorgsen över att mitt författarskap tog slut innan det ens börjat och lite av en galenpanna som tänkte ”YOLO, det värsta som kan hända är att det kommer fler refuseringar”.

Ni som läser fattar ju att det slutade lyckligt. Vendels förlag – ett litet traditionellt förlag som ger ut poesi, essäistik och dramatik – nappade på mitt nischade manus. Ja, de var till och med ivriga att ge ut min bok. Det visade sig nämligen att flera som jobbade på förlaget hade en förkärlek till – just det! – science fiction. Ibland är det svårt att inte tro på ödet. Tajmingen för manuset blev 100 % rätt.

Och i stället för att försöka sitta på två stolar hade folket på Vendels en annan syn på min bok. De tyckte inte att det handlade om en ytterst smal marknad, utan att boken hade två marknader. Istället för att försöka sitta på två stolar kände jag hur jag plötsligt kunde ställa mig upp – och stå med en fot på vardera stol.

Man ser rätt långt då man ställer sig upp. Ännu längre när man står på en stol. Det känns som en bra metafor för var jag är just nu i mitt skrivande. Som att jag verkligen kan omfamna mina nischer och se det som fördelar. Jag är stolt över det jag skapat och är otroligt glad att det blir en publicerad bok. Den kommer i mitten/slutet av oktober och jag är både förväntansfull och ivrig.

Jag har skrivit en bok som jag själv skulle älska att läsa (och jag hade nog blivit avundsjuk på författaren om det inte varit så att jag är författaren), och det är säkert mitt bästa tips: att skriva det man själv vill läsa. Att skriva ens egen favoritbok, oberoende hur nischat det blir:

Finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna och utgiven i Sverige – Absolut! Det kommer bli så bra!

Nu ska jag fortsätta att skriva på nästa diktsamling med rymdpoesi.

​Allt gott,
Emma

Jag heter Anette Althén och är 58 år. Jag är född och uppvuxen i Jämshög i Blekinge, men bor i Linköping och tillbringar somrarna i Värmland. Jag arbetar som lärare på Anders Ljungstedts Gymnasium och jag har även skrivit ett antal läromedel i sfi och svenska som andraspråk. I maj 2024 gav jag ut romanen “Flyg fjäril, flyg” tillsammans med min medförfattare Reza Mousavi.
​

När jag en kall februaridag 2016 kliver in i mitt klassrum på Anders Ljungstedts Gymnasium i Linköping för att möta en grupp nyanlända tonåringar, har jag ingen aning om att jag åtta år senare ska ge ut en roman tillsammans med en av eleverna. Jag vet inte heller att mina frågor kring barndomen och uppväxten som skvalpar omkring inom mig, ska komma upp till ytan med hjälp av en annan persons berättelse.
​
I klassrummet sitter en afghansk pojke som heter Reza. Han har precis kommit till Sverige och kan bara några ord svenska. Han är född och uppvuxen i en flyktingförläggning i Iran, dit hans föräldrar kom innan han föddes. Nu har han tagit sig hela vägen till Sverige, eftersom viljan att få leva fritt, på egna villkor, är så stark att han lämnat allt.

Efter fem veckors kartläggning ska klassen splittras och eleverna flyttas till andra gymnasieskolor för fortsatt undervisning. Reza vill hålla kontakt med sin första lärare, vilket inte alls är ovanligt. Flera gånger kommer han tillbaka på besök och jag märker att han har behov av att prata med en vuxen. Eftersom han inte längre är min elev, bjuder jag hem honom till min familj.
​
När han berättar om sin barndom i en miljö där hedern är viktig, där han inte fått bestämma över sitt eget liv, där han inte fått svar på varför vissa saker är tillåtna och andra förbjudna, men att han måste följa reglerna för att vara en god muslim och så småningom komma till paradiset, väller frågorna kring min egen uppväxt upp.

Jag föds 1966 i en familj som tillhör Betelförsamlingen i Olofström i Blekinge. Mina föräldrar är aktiva medlemmar och jag och mina två äldre bröder får lära oss hur man ska leva efter den kristna läran. I söndagsskolan får vi veta att man ska be Jesus om förlåtelse för sina synder så att man får följa med till himlen på den yttersta dagen. Vi får klart för oss att dans, kortspel och andra nöjen är syndiga aktiviteter. Varför får vi inte svar på.

När jag är i 25-årsåldern väljer jag, efter en dramatisk konflikt med kyrkans pastor, att lämna församlingen och livet som kristen, men det ska alltså dröja ända tills Reza ställer sina frågor om sin uppväxt innan jag helt kan känna mig fri.

Efter många långa samtal om barndomen, uppväxten, livet, och om vad det innebär att vara människa, börjar vi fundera på att skriva en bok. Först skojar vi om det. Sedan gör vi det. Under skrivprocessen funderar vi över våra föräldrars livsval. Speciellt våra mammors. Hur var deras liv? Varför blev deras liv som de blev? Hur tänkte de i sina livsval? Eller hade de inte någon möjlighet att välja väg?

De frågorna får vi tyvärr aldrig riktigt svar på, då våra mammor inte längre finns i livet. Det vi  kan göra är att spekulera och fantisera. En sak som vi båda är helt övertygade om, är att våra föräldrar valde den väg de trodde var bäst för oss barn. Men vi ville något annat med våra liv.
​
Så lika vi är vi människor. Trots att vi till synes är så olika. Vi längtar efter att få leva det liv vi själva önskar. Att få flyga fritt.
​

HItta Anette!
Facebook >> Althén Lär
Instagram >> althenlar

Om författaren Christina Henricson: Linköpingsbo sedan 2008. Student dagtid, författare övrig tid. Nervös väntan inför boksläppet den 25 juni. Håller tankarna sysselsatta med redigering av barnboksmanuset Sagan om älvklockan. Även aktuell som medförfattare i Write together 2023.

Vi är på jorden en försvinnande kort stund. Ur ett fågelperspektiv ter sig våra ursäkter futtiga för att inte göra det vi längtar efter. Häromveckan stod jag i det gamla vattentornet i Linköping och såg ut över staden. Den blå himlen välvde sig över hustaken och jag kunde se långt, ända till sjön Roxen och skogen bortanför. Människorna på gatorna såg små ut, upptagna av sina liv. Då slog det mig: vi är som små kryp, sysselsatta med att leva.
 
Vi har fötts till våra liv här på jorden. Det är ett under att var och en av oss alls finns. Det är ett ännu större mirakel att just du bär på historier som du vill få ut i världen. Det är därför viktigt att hålla det enkelt för att de här berättelserna ska få en chans att komma ut i världen.
 
Otroligt många människor önskar att de hade modet och disciplinen och framförallt tiden att skriva de här berättelserna som skvalpar omkring i deras inre. Problemet är att de flesta låter sig luras av ursäkten ”jag har inte tid”.  Men då ska jag upplysa dig om något. Alla. Precis alla har 24 timmar att förfoga över. Inga undantag. Och det som är avgörande för de som faktiskt får sina berättelser skrivna, det är hur de väljer att disponera sina 24 timmar. Det är alltså upp till dig hur du prioriterar.

Om du tycker att du har för lite tid, ge dig ut på skattjakt. Betrakta ditt liv utifrån. När på dygnet såsar du på sociala medier? Skulle du kunna använda någon av de stunderna till att skriva istället? När på dygnet slökollar du TV när du egentligen skulle kunna skriva istället?

När jag talar om skattjakt, då menar jag att hitta de där stunderna av dötid (slösurfartid?). Förvandla dötiden i ditt liv till (magisk) skrivtid. Och det är det som är skatten. Jag sätter magisk i parantes för de är inte alltid just det. Blir de magiska så grattis till dig. Men det är inte målet med skrivstunderna. Målet är att du får ur dig text regelbundet. Punkt. Och nu menar jag inte att du ska ha med dig laptopen överallt. Det räcker med mobilen. Eller anteckningsboken, om du föredrar det.

Då kommer vi till nästa uppgift. Bryt ner din berättelse i små, små steg. Tipset för att komma vidare med berättelsen är att bryta ner den i så löjligt små enheter så du känner: ”Men det här fixar jag. Ska jag bara skriva en mening om dagen? Är det allt?". Med den här inställningen blir det enkelt. Om du gillar att använda en tracker – perfekt! Tillfredsställelsen av att bocka av en mening per dag i kalendern är magisk. Efter en månad har du skrivit minst trettioen meningar. Med små, regelbundna steg kommer du se att de bildar en berättelse. Det är häpnadsväckande.

När funkar det för dig att skriva? Vi pratar inte om en halvtimme, utan om fem till femton minuter. Du kan åstadkomma mycket på den stunden.  Tricket är att ha stora drag av stommen i berättelsen klar för dig; början, mitt, slut, och sen skriver du på någon scen som pockar på. Och det måste inte vara perfekt. Det ska inte vara perfekt. Tvärtom. Det viktiga är att du skriver, inte kvaliteten på det.

Få fatt i dina döstunder, de är en viktig pusselbit och en av nycklarna till att få din berättelse skriven. Ge inte upp utan ge dig istället ut på skattjakt i ditt eget liv. När jag skriver det här är det mindre än en månad till min barnbok Simons äventyr släpps som pappersbok. Om jag längtar? Ja. Om jag fick kämpa med att få färdigt boken? Eh … ja. Slösurfa är en väldigt lockande undanflykt. Det som fick mig att prioritera var insikten att när jag ligger inför döden, då vill jag inte ångra att jag inte ens försökte skriva. Jag vill inte tänka tillbaka på ett liv med näsan i mobilen.
​

Hitta Christina!
​Hemsida >> https://christinasharmoni.blogspot.com/
Instagram >> https://www.instagram.com/christina_henricson_author
Länkträd >> https://linktr.ee/christina_henricson_author

Det finns mycket svensk fantasy, och med det menar jag fantasy skriven på svenska, alltså inte översatt. Men den är svår att hitta.

Hur gör du om du vill hitta något i dagens läge? Du googlar.
​
Om du googlar på svensk fantasy så får du upp lite blandade träffar. Några artiklar, några förlag som ger ut fantasy, och ganska högt upp får du länkar till Bokus och Adlibris. 

Klickar du på Bokus-länken i din sökning får du upp deras böcker som är sorterade under Skönlitteratur > Fantasy och taggade #svenska, vilket betyder att språket i boken är svenska, men det säger inget om bokens originalspråk. Majoriteten av böckerna som listas har andra språk än svenska som originalspråk. Samma sak gäller hos Adlibris. Det finns ingen möjlighet att sortera böcker på ursprungsspråk.

Liknande resultat ger sökningar inne hos de olika ljudbokstjänsterna. Det går att få fram fantasy på språket svenska, men inte specifikt skriven på svenska. Hos storytel finns en tagg #nordiskfantasy men den innehåller väldigt lite. 

På det hela taget är det huvudsakligen så att svensk fantasy, alltså fantasy skriven av svenskspråkiga författare, hittar du bara om du redan vet vad du letar efter. Du behöver känna till författaren eller bokens titel, annars måste du scrolla igenom långa resultatlistor för att hitta det som göms där. 

Så vad gör det för skillnad för läsaren då? Räcker det inte att de hittar något att läsa? Är det inte protektionistiskt att vilja att de ska hitta böcker av svenskspråkiga författare? 

Tja, det kan man förstås tycka. Man kan också tycka att det är synd att de ska missa så många böcker. Och att det faktiskt är märkligt att importera så mycket utländsk litteratur när det skrivs så mycket på svenska.

När du gör en sökning på Adlibris, Storytel eller något av de andra ställena ovan, så rankas böckerna oftast utifrån popularitet. Popularitet utgår från hur många som läser, lyssnar eller söker efter. Det i sin tur utgår från tidigare synlighet. En bok som redan är välkänd utomlands blir lättare synlig även i Sverige. 

Det är lättare att leta efter något du hört talas om. Och det är också lättare att sälja in något som mottagaren redan har hört talas om. 

Men för den som faktiskt skulle vilja upptäcka svenskskriven fantasy, så finns det faktiskt en liten sak som skulle göra skillnad: om kategorin alls fanns.

Tänk om nätbokhandlarna och bokstreamingtjänsterna erbjöd möjligheten att filtrera på originalspråk! Ja, eller hur de nu vill uttrycka det. Vilken möjlighet att lyfta fram svenska författare! Vilken möjlighet för läsare att upptäcka böcker de aldrig hade hittat annars!

Det finns förstås andra bra effekter. Ibland kan man ju faktiskt vilja hitta författare från något specifikt annat land. För att man vill se om det finns likheter eller skillnader, för att man ska besöka ett visst land, eller bara för att man är nyfiken i största allmänhet. Att läsa är ju som bekant att resa – och det gäller även för den som läser fantasy.

Vad tror ni, skulle vi kunna få "jättarna" – nätbokhandlarna och streamingtjänsterna – att också se poängen med att lyfta fram, eller åtminstone kategorisera, "originalspråk: svenska"?
​

​
​Hitta Sanne!
Hemsida>> www.elsinorien.se
Facebook >> https://www.facebook.com/forfattarSanne
Instagram >> https://www.instagram.com/forfattarsanne/
Tiktok >> https://www.tiktok.com/@forfattarsanne
Youtube >> https://www.youtube.com/@forfattarsanne 
Goodreads >> https://www.goodreads.com/author/show/21198403.Sanne_berg 

Jag heter Camilla Karlsson och bor i de småländska skogarna tillsammans med min sambo, våra döttrar, 3 hundar och 2 katter. Till vardags jobbar jag som busschaufför där jag kör mestadels barn. Utöver att skriva och umgås med familjen gillar jag att träna och skjuta luftgevär.

Den 25.01.2024 debuterade jag med min ungdomsdeckare Mollys Mysterier – Piren och en dröm som jag har haft sedan barnsben gick i uppfylles.

Att bli författare är något som har funnits som en dröm hos mig ända sedan jag var yngre men som så många gånger kommer livet emellan, vilket resulterar i att man slutar skriva. Jag tog upp mitt skrivande när jag gick mammaledig med min äldsta dotter men det jag skrev på då är inte samma som manuset som blev en bok. Mitt manus som är publicerat är inspirerat av mina döttrar. De hade en idé om vad jag skulle skriva om men resultatet blev något helt annat för mitt manus ändrades och utvecklades under resans gång.

Resan från att ha börjat skriva mitt manus till att det blev en färdig bok tog tid. Det fanns alltid något annat som kom emellan och därmed tillät jag mig aldrig att ta tid till skrivandet men när pandemin slog till och alla sociala tillställningar ställdes in passade jag på att söka efter digitala skrivarkurser att gå. Det här blev min vändpunkt och för att kunna komma ihåg allt man lärde sig fick jag se till så att skrivandet fick den tiden som behövdes. Efter att ha gått första kursen kände jag glädje och inspiration men samtidigt kom rädslan och osäkerheten krypande. Var det jag skrev verkligen tillräckligt bra eller inbillar jag mig bara det hela? Jag fortsatte med nästa kurs och kände att självförtroendet ökade lite och efter ytterligare en kurs var jag ivrig att fortsätta och ge min dröm en chans. Om inte annat ville jag känna att jag kom i mål med att ha skrivit klart manuset.

Under dessa kurser träffade jag människor som alla gillade att skriva men kanske hade lite olika slutmål men under en av kurserna var det en som frågade om några ville vara med på en utmaning som heter novemberutmaningen. Den innebar att man skulle skriva ett visst antal ord per dag i 30 dagar, om jag inte minns fel. Vi blev till slut fem som antog den här utmaningen och även om det gick lite sådär med skrivuppgiften blev vi vänner och fortsätter än idag att prata med varandra. Det bästa med vår grupp är att vi alltid finns där för varandra, oavsett vad det gäller. Vi stöttar varandra, peppar och ger råd men vi läser även varandras texter och den feedbacken är verkligen guld värd. Att någon med nya ögon kan titta på ens text och se om det fungerar, om det saknas något någonstans eller om det helt enkelt inte ens fungerar är så fantastiskt. Att vi nu också är utgivna allihop är otroligt roligt.

Den lärdomen jag tar med mig av det här i resten av mitt liv är att om man inte vågar försöka så är risken stor att man inte kommer att förverkliga sina drömmar heller. I mitt fall blev kursen det bästa valet jag har gjort och det gav mig den knuffen som jag behövde för att komma i gång och verkligen ge det en chans. Nu är jag en utgiven författare och min dröm har gått i uppfyllelse så nu går vi vidare med nästa dröm, att fortsätta skriva böcker och har roligt under resans gång.

Jag ska inte heller glömma allt stöd jag har fått från min sambo och mina döttrar. De ha alltid pushat mig, lyssnat och hjälpt mig framåt när jag ha kommit till ett stopp och inte kunnat ta mig vidare.