Fick en trevlig överraskning för ett tag sedan, Seraf förlag vill göra ljudbok av min långnovell Bergtagen på temat historisk paranormal romance (som du även hittar i antologin Vintergnista som utkommer inom kort). Ljudboken blir en del av utgivningen 2023, längtar!

I slutet av oktober fick jag äran att göra en författarpresentation i Fantasykammaren (en Facebookgrupp som lyfter svensk fantastik) och tänkte att jag kan dela med mig av inläggen också här i bloggen.

​-----

​INLÄGG 1: PRESENTATION. Hej, i dag är det jag – Sabine Mickelsson – som härjar fritt här i Fantasykammaren. Tusen tack för att du vill hänga med på resan!
 
Om vi börjar i början, så är jag uppvuxen och bosatt i Österbotten. Jag är med andra ord finlandssvensk och får akta mig för att skriva saker som ”hoppeligen” (förhoppningsvis), ”batteri” (när det är värmeelement som avses) och ”paja katten” (klappa katten). Det där med bokstäver och hur man sammanfogar dem till någonting större har alltid fascinerat mig. Kanske är det så nära magi vi kommer i vår egen värld? Fantasy har också alltid, alltid, alltid legat mig varmt om hjärtat. Det började med Narnia, fortsatte med ElfQuest och i tonåren blev det mycket Eddings. Nuförtiden läser jag det mesta inom fantastikens ramar, men dras särskilt till det lite mörka (och, för all del, det romantiska). Det är också den typen av fantasy jag själv ofta skriver, mörker varvat med ljus, äventyr som utspelar sig på gränsen till vår värld och gärna öppna slut. När jag inte skriver jobbar jag som fritidsledare för barn och unga vid en ideell organisation, samt som danslärare och lektör/redaktör för Skrivguiderna.

+ Lakrits, hundar, böcker, havet, sociologi.
- Leverlåda, skorpioner, fästingar, tidiga morgnar, trångsynthet.
​

INLÄGG 2: NÄR OCH VAR FÖDDES FÖRFATTARDRÖMMEN? Precis som många andra har jag närt en dröm om att bli författare ända sedan barnsben. Handen upp i kommentarsfältet om du också hör till samma skara!
 
Turligt nog hade jag en fin uppväxt med en mamma som högläste sagor, en pappa som högläste serietidningar, släktingar som gav böcker i present och en farmor som både hittade på egna berättelser och lyssnade till det jag skrev. Det var också hos henne som författardrömmen tog fart på allvar. Visserligen skrev jag min första saga redan som femåring, men det var när jag fyllde tio som jag satte mig vid farmors köksbord och påbörjade mitt första ”riktiga” verk, en följetong om några älvfamiljer.
 
Bitar av både farmor och farfar finns med i många av mina texter. Farfar var sjöman och fyllde hemmet med souvenirer från sina resor, han skapade en magisk plats där varje föremål innehöll en berättelse. Farmor i sin tur var en stark, kreativ och självständig kvinna, en av förebilderna till gammelfaster Sibylla i min urban fantasy ”Nattkrigaren”. Farmors kök är Sibyllas kök, men det är också samma kök som Alex mormor basar över i min portalfantasy för mellanåldern. Skärgården, med sina klippor och tallar och otämjda vågor, dyker också upp i mycket av det jag skriver.
 
Som vuxen inser jag hur viktiga mina barndomsår var, hur de formade mig och mitt författarskap. Att jag på grund av dem ständigt återkommer till vissa saker när det gäller karaktärer, miljö och teman. Lustigt ändå? Det ska bli spännande att se vad jag skriver om när jag blir gammal. Är det samma hav och samma köksbord som spökar bland orden?
​

INLÄGG 3: REFUSERINGAR OCH KROSSADE DRÖMMAR … Det är viktigt att lyfta även de tråkigare bitarna av skrivandet, så att allt inte bara blir rosenrött. Jag har också blivit refuserad. Flera gånger dessutom.
 
Mina första refuseringar fick jag som 19-åring, om jag minns rätt. Det var en episk fantasy för unga vuxna som fick fin kritik från ett av de större förlagen, något jag tyvärr inte klarade av att ta till mig. Allt jag såg var ”nej tack”. Refuseringarna skavde så pass – plus att jag producerade massvis med akademisk text under universitetstiden, vilket sög musten ur mig – att jag tappade lusten att skriva. Jag hade en rätt lång paus innan jag försökte på nytt. Ännu ett fantasymanus, som även det fick några fina refuseringar. Ett förlag uppmuntrade mig dessutom att gå skrivarkurser för att utveckla mitt skrivande ytterligare. (Vid den här tiden hade jag noll koll på sådant som dramaturgi och karaktärkurvor. Gick bara på känsla.)
 
Så småningom var jag mogen att ta till mig förlagens feedback. De hade ju en poäng. Jag skickade in manus efter manus, med samma negativa resultat. Vad kunde jag göra för att få det där ”jaet” jag suktade efter? Jo, följa förlagens råd. Inför julen 2018 tjatade jag på nära och kära om en skrivarkurs i julklapp … och på den vägen är det. (Spoiler! Ungefär ett år efter att jag anmälde mig till den där kursen kom den första publiceringen.)
 
Vad vill jag då säga med detta? Jo, ge aldrig upp. Ni som är utgivna vet säkert hur det är att kämpa, även om det finns en handfull som lyckas på första försöket. Ni som ännu inte är utgivna, men som vill bli det, ge inte upp! Trägen vinner, ett uttryck som verkligen är sant när det kommer till skrivandet. 
​

INLÄGG 4: NÄR PROPPEN SLÄPPER, gör den det med råge.
 
Stort tack till Nohiding förlag för att ni ville publicera min första text, novellen ”Hemligviken” i antologin ”Sommarmystik” som utkom 2020. Därefter följde en drös med publiceringar. Räknar jag ihop dem blir det tolv antologinoveller och två veckotidningsnoveller på ca två år. Det är jag faktiskt stolt över (ut med jante)! Men mest av allt är jag glad. Framför allt för de skrivvänner jag träffat via kurser och olika sociala medier. Utan er hade det kanske inte blivit några publiceringar, och det är alldeles sant. Det var nämligen en skrivarkurskompis som pushade mig att skicka in den där allra första novellen och jag har hittat flera som velat testläsa och byta manus via olika onlinegrupper. (Dessutom är det otroligt skönt att dela skrivvardagen och bokintresset med andra likasinnade. Tack för att jag får vara med i gemenskapen!)
 
Min första alldeles egna bokbebis såg världens ljus i augusti 2022. Överraskande nog blev det en bilderbok för åldrarna 3–6, trots att jag aldrig tidigare prövat att skriva för målgruppen, och som vanligt höll jag mig inom fantastikens ramar. ”Gåblin och de vilda dammråttorna” kan kanske främst klassas som magisk realism? Hustrollet Gåblin och de vildsinta dammråttorna är nämligen högst verkliga för sexåriga Stella.
 
I samband med att jag landade bilderboksavtalet skrev jag också på ytterligare några kontrakt. Trilogin om Skuggriket, en urban fantasy för vuxna, och serien om Portvärlden, en portalfantasy för mellanåldern. Mer om dem i kommande inlägg …
 
P.S. Hur söt är inte trolldockan som en kompis syster sydde upp åt mig inför bilderboksreleasen?

INLÄGG 5: VÄLKOMMEN TILL SKUGGRIKET! ”Nattkrigaren” är den första boken i trilogin om Skuggriket. Det är en fartfylld, mörk och kärlekskryddad urban fantasy som utspelar sig i en nära framtid. Boken utkommer 10 maj 2023 hos Seraf förlag och jag går som på nålar. Hur ska läsarna ta emot den? Kommer de att älska den mystiska skuggvärlden lika mycket som jag gör?
 
Trilogin föddes faktiskt ur en skrivövning under en skrivkurs. Jag skrev en scen där ett barn gick igenom isen och övningen fick positiv feedback av både lärare och kurskamrater. Jag insåg att jag kanske hade något där. Eftersom jag gillar att strukturera mina projekt, gjorde jag just det. Jag körde till och med trilogins synopsis via en lektör för att få serien så sammanhängande som möjligt. För jag ÄLSKAR planteringar och vändningar. You’re in for a ride … ;)
 
Skuggriket hämtar inspiration ur bland annat olika otome-spel (visual novel-spel) där varje val leder in dig på ett nytt spår, ofta med ett romantiskt slutmål. Jag brukar också skämtsamt säga att det är som om Maas ”Ett hov av taggar och rosor” gift sig med Kings ”Pestens tid” och fått ett barn i Skuggriket. Varje bok jobbar med lite olika teman, i ”Nattkrigaren” nuddar jag bland annat vid psykisk ohälsa, men det finns även ett övergripande tema som förhoppningsvis klarnar vartefter.
 
-----
 
OM BOKEN:
 
Efter att ha varit nära att drunkna som barn börjar Ella se skuggvarelser, vilket slutar med att hon hamnar på en psykiatrisk avdelning. När hon äntligen blir utskriven har hon ingen att ty sig till förutom sin gammelfaster.
 
Men det dröjer inte länge innan skuggorna dyker upp igen och Ella upptäcker att det finns en värld bortom hennes egen ... En värld som hotar människornas existens.
 
När allt rasar samman omkring henne bestämmer sig Ella för att lämna gammelfasterns gård och jaga rätt på den som ligger bakom allt elände. Men vem kan hon egentligen lita på i Skuggriket?

INLÄGG 6: SNEAK PEEK ur ”Nattkrigaren”. Obs! Detta är fortfarande ett utkast. Vi jobbar just nu på slutprodukten tillsammans med förlagets redaktör, så du kommer kanske att läsa något helt annat när du öppnar boken. Men förhoppningsvis sätter jag tonen här …
 
(Vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid att dela mina texter med andra. Känns alltid lika skrämmande/pirrigt haha.)
 
-----
 
Kapitel 1 // ELLA
 
Skuggan lösgör sig från den soldränkta stenväggen och kommer mot mig i långa, loja kliv. Det vilar en slags medvetenhet över de svepande rörelserna, i sättet den gråskimrande dimman bildar en mänsklig form. Jag blinkar några gånger. Skepnaden är kvar och den släntrar allt närmare med siktet inställt på mig.
     För en kort sekund är jag tio år igen. Ögonblicket när allting startade. Synerna. Handen dras till naveln, till det som döljer sig under linnets urblekta tyg, och gåshuden sprider sig mellan underarmens ärr.
     Nej! Jag vägrar låta fantasierna kontrollera mig. I stället följer jag min vanliga rutin, drar djupa andetag som fyller lungorna till sprängningsgränsen och placerar fötterna stadigt mot innergårdens betongplattor. Jag är här och nu. Den välbekanta psykbyggnaden – vit och fyrkantig likt en sockerbit – reser sig framför mig och doften av gräsklipp letar sig in i näsan. Majsolen skiner så starkt att inte ens björkens nyutspruckna blad förmår kasta skuggor. Det. Finns. Inga. Skuggor.

INLÄGG 7: ÖVRIGA PROJEKT. En portalfantasy och en historisk paranormal romance.
 
Utöver Skuggriket är jag också mitt uppe i att redigera första delen om Portvärlden, en fantasyserie för mellanåldern. Arbetstiteln är ”Skogshäxans skatter” och boken utkommer hos Nohiding förlag under första halvan av 2023. Håll ögonen öppna för en cover release i mitten av november!
 
I ”Skogshäxans skatter” får vi möta 11-åriga Alex som är högkänslig och ibland utåtagerande, ”stökig” enligt lärarna. Hennes mamma byter ofta jobb, vilket leder till att de flyttar runt en del och det är svårt för Alex att få vänner. Det här är en huvudkaraktär jag längtat efter att få skriva. En stark tjej som inte riktigt passar in, som tappar humöret när det minst passar sig och som jobbar på att hitta sig själv i varje värld. (Jag älskar också empatiska Kevin och kaxiga Tara.)
 
(Kartan på bilden gjorde jag på skoj för att hålla koll på världen.)
 
-----
 
OM BOKEN:
 
Alex mamma bara jobbar och pappa har rest till Kos med sin nya flickvän. Vilken urusel början på sommarlovet! Men en natt hittar Alex vägen till den mystiska Portvärlden och får veta att hon är en stjärnriddare. Bakom varje port väntar en farlig uppgift som bara hon kan lösa.
 
Den första dörren leder till en plats full av monster, rövare och magiska skatter – men där finns också vänner som katten Tara och trollkarlslärlingen Kevin. Tillsammans måste de befria prins Triston ur hans förstening. Annars kan Alex aldrig mer återvända hem ...
 
-----
 
Jag vill också pusha lite för min långnovell ”Bergtagen”, en historisk paranormal romance som utkommer både i antologin Vintergnista 7.12.2022 och som ljudbok 2023, båda hos Seraf förlag.
 
-----
 
OM BOKEN:
 
Vilket pris skulle du vara beredd att betala för din frihet?
 
Året är 1935 och Ingrid arbetar som tjänsteflicka hos Segerstierns, en av Vasas rikaste familjer. Men Ingrid vill så mycket mer. Hon drömmer om frihet, om att resa – kanske ända till Amerika. En kall novemberkväll händer något ödesdigert och Ingrids liv vänds upp och ner.
 
”Bergtagen” utspelar sig under mellankrigstiden, en period när det stormade rejält i Finland, och det paranormala baserar sig på en lokal legend om en mystisk ring som dyker upp närhelst den behagar.

INLÄGG 8: TACK FÖR ALLT! Tack snälla för att jag fått husera fritt här i dag och för att just du velat hänga med mig!
 
Avslutar med en högst vardaglig bild, en praktiskt klädd författare med sina hundar. De där hundarna är mig så kära. Ja, de gör mig rentav till en bättre författare. De ser bland annat till att jag tar myspauser och att jag får min dagliga dos av frisk luft.
 
Vi kan alla behöva stanna upp och ladda våra batterier, och därför kommer här några tankar till dig som skriver:

• Kom ihåg kroppen.  Den behöver lite kärlek för att du ska orka skriva. Ställ dig upp mitt i skrivpasset, sträck på dig, rulla axlarna, lämna datorn en stund. Drick ett glas vatten. Gå ut en sväng.
• Tillåt dig själv att ha en dålig skrivdag/period. Ibland blir det inget skrivet alls. Ibland blir det bara ordbajs. Ingen är perfekt. Ingen behöver vara perfekt.
• Apropå perfekt, var förlåtande mot dig själv. Fastna inte i stresstankar som säger att ditt manus inte är tillräckligt bra. Det är det, ditt sätt att skriva är unikt för dig! Låt orden komma huller om buller om du så vill. Finputsa kan du göra senare.
• Ta hand om dig själv först. Du orkar varken skriva eller något annat om du inte prioriterar dig själv och ditt mående. Du är viktig!

 
Där tror jag att jag tackar för mig. Vill du fortsätta att hålla kontakten så hittar du mig här >> Instagram, Facebook och TikTok >> @authorsabinem. 

Cecilia Fransson, bor i Skövde, har en bakgrund som litteraturvetare, copywriter, översättare och kommunikatör. Debuterar hösten 2022 på Bokförlaget Hedvig med den historiska barndeckaren Fara i kikaren, om 12-åriga Alma, dotter till polismästaren och hennes vapendragare gatupojken Lars som gör sin egen utredning på ett ruskigt mord i staden Marberg år 1897. Fara i kikaren är rikligt illustrerad av konstnären Stella Spente.

Hej! Jag heter Cecilia och har just debuterat med den lättlästa historiska barndeckaren Fara i kikaren för åldern 9-12 år på bokförlaget Hedvig. Jag har fått tre frågor om boken under de senaste veckorna, som jag tänkte dela med mig av här, och som jag hoppas kan inspirera andra som vill skriva historisk skönlitteratur för barn.

Hur ruskigt kan man skriva för barn egentligen?

Det här är en bra fråga. Det frågade jag mig ofta när jag skrev Fara i kikaren. Jag är litteraturvetare i grund och botten, och när jag pluggade litteraturvetenskap i Brighton blev den gotiska litteraturen min favoritgenre. Därför var det självklart för mig att förlägga min barndeckare till en historisk miljö, och att det skulle finnas rejält ruskiga inslag. Men var går egentligen gränsen mellan mysrysligt och på tok för otäckt?

Självklart är det olika från barn till barn. Men när jag gjorde min research och undersökte vad barn i målgruppen väljer att läsa så insåg jag att barn klarar av, rent av gillar ruskigheter när ruskigheterna är i ett tydligt sammanhang, när villkoren är lättbegripliga och så länge som de är omgivna av godhet och trygghet. Det utgick jag ifrån när jag skrev Fara i kikaren. Jag kände likadant som barn. Jag gillade böcker med en rejäl dos spänning och där mycket stod på spel. Jag tror inte att man ska vara rädd för att ducka mörkret och hemskheterna, utan att låta de vara en del av helheten i boken, precis som i livet. I varje fall när man skriver för mellanåldern.

Hur viktigt är den historiska korrektheten i skönlitteratur för barn?

Den historiska korrektheten ganska viktig när man skriver historisk skönlitteratur för barn, skulle jag vilja säga, och den sätter också reglerna för boken. Alma och Lars i Fara i kikaren har andra förutsättningar i slutet på 1800-talet än vad barn har idag eller hade på Vikingatiden. Men man ska inte rygga för att skriva en historisk berättelse, även om man inte är professor i historia. Jag använde till exempel mitt stora intresse för släktforskning som inspiration när jag skrev. Namnet på min huvudkaraktär, Alma Frisk, är plockat ur mitt eget släktträd från den senare delen av 1800-talet. När jag såg det namnet föddes idén till Alma i Fara i kikaren. Genom släktforskningen har jag också hittat detaljer från vardagen och namn på andra karaktärer som jag kunnat plocka in i boken.

Sen märkte jag att när man skriver en historisk deckare som ska vara spännande, så är dramaturgin beroende av att författaren skapar hinder. Och att förlägga en berättelse i en tid när människorna stötte på mer hinder i tillvaron kan vara väldigt tacksamt som författare och hjälpa till att stärka dramaturgin.

Hur tänkte du kring inkludering i boken?

Inkludering är så viktigt i barn- och ungdomsböcker, tycker jag. Och i Fara i kikaren hade jag möjlighet att skriva in en hjältinna i rullstol under den senare delen av 1800-talet och den chansen ville jag inte gå miste om. Men jag hade nog inte vågat skriva om en ryggskadad flicka om jag inte hade fått bolla med en kvinna som själv sitter i rullstol. Och i samtal med Nina, som hon heter, kunde jag få en bild av hur Alma kunde röra sig, hur rullstolar såg ut i slutet på 1800-talet, och hur vardagen kunde se ut för en flicka som Alma vid den tiden. Det har varit otroligt värdefullt.

Så sammanfattningsvis kan jag konkludera att barn gillar ruskigheter, att den historiska korrektheten är ganska viktig, och att när du har möjlighet att bidra till inkludering i barnlitteratur – gör det!

Så. Välkomna till mitt Marberg, jag hoppas ni ska trivas, men se upp, det kan gå en mördare lös!

Noveller, noveller, noveller!

Att kalla mig författare känns fortfarande lite märkligt. Som om jag inte riktigt förtjänar det. I år kom ändå min första skönlitterära roman ut (Trinitet på Bokförlaget Mormor). En milstolpe så klart, speciellt då jag började ta mitt skrivande på allvar för ganska exakt tre år sedan. Och för min del startade mitt författarskap med noveller. Jag fullkomligt älskar noveller, både att läsa och skriva.

Att börja mitt skrivande med noveller gjorde att jag snabbt kunde komma till ett avslut och jag fick tillfredställelsen i att färdigställa ett skrivprojekt. Och jag upptäckte hur spännande det är att se vad som ryms i ett sådant koncentrerat format. Ordens betydelse, språkets vikt, att kunna skala av och mejsla fram själva storyn. Kraven att ha en intressant dramaturgi och en underhållande historia liknar ju romanens om än i mer minimalistisk form. Även en novell har en början, en mitt och ett slut och du måste ha en berättelse som berör. Det var också så jag lärde mig skriva min första roman, genom att se den som en serie sammanhängande noveller fast som en serie kapitel. Foga samman kapitel för kapitel, där varje scen ska ha betydelse och hänga ihop, tills man har en hel roman.

Jag letade också tidigt upp novelltävlingar och fick flera publicerade i olika novellantologier. Dessa publiceringar fungerade som någon sorts erkännande och ökade min motivation och skrivlust. Att få hålla en bok i sin hand där ens alster är med var för mig att uppfylla en dröm. Att lämna in till tävlingar lärde mig också att skriva utefter bestämt tema och längd, en nog så nyttig erfarenhet och kul utmaning. Efter ett tag hade jag så många noveller på likartat tema (jag har alltid dragits till människans mörkare sidor) att jag kunde ge ut Mörker – en samling lätt dystopiska noveller förra våren.

Jag inte bara skriver noveller utan läser även en hel del. Mellan böcker eller som ett avbrott i annan läsning slinker en och annan novell emellan och de gör ibland stora avtryck. Att läsa noveller kan vara en fin ingång till att prova en ny författare, en ny genre, eller för den som inte är så läsvan att faktiskt få en ingång till läsande. Och för den som inte är så skrivvan att få en ingång till skrivande och en möjlighet att pröva sin egen stil, ton och rytm utan att det blir för övermäktigt.

Att jag inte känner mig som en riktig författare hänger säkert ihop med att noveller inte har samma status som en roman, men med det här inlägget gör jag mitt bästa för att novellen ska få den status den förtjänar. Just nu skriver jag på flera romanmanus, men jag kommer aldrig sluta skriva även kortare historier. Kan inte nog rekommendera att läsa och skriva noveller!

Novelltips!

Desmond Warzels fantastiska novell Wikihistory, (på engelska, men kort och lättläst).

Jag och min medförfattare Erik Klang vann nyligen en novelltävling på temat Utopi/Dystopi med vårt
bidrag Pling och den hittas här.

Novelltävlingar sammanställs på Eva Ulleruds fina hemsida och uppdateras kontinuerligt.

Tidningen Skrivas novellskrivningsguide.

(Edit: Hälsningar från Sabine, som också älskar noveller något gränslöst! Vill du ha en alldeles gratis novellguide, hur du skriver en novell, kan du ladda ner den via min kurssida. Fram för fler noveller!)
​