​Jag är jätteglad att få chansen att gästblogga om hur det är att skriva på uppföljaren till min bok Oslagbar. 

När jag gav ut min första bok var det verkligen en dröm som slog in. Intresset att skriva har alltid funnits där för mig, men det har i stort sätt alltid handlat om halvfärdiga projekt eller kortare noveller. Men en dag kom idén till Oslagbar till mig och det var någonting med den som vägrade släppa taget. Det var som om Anton krävde att få sin historia skriven och den skulle skrivas på hans vis. Ur hans ögon. Och den där Anton är både envis och intensiv, så det är bara att lyssna på honom!

I skrivande stund har jag manuset till del nummer två i Maddoxx Silver-serien hos lektör. När jag tänker på hur nervös och rent av skräckslagen jag var första gången jag hade en text hos henne kan jag inte låta bli att le. För jag har kommit en bra bit sedan dess. Idag är den sortens feedback bland det bästa jag vet när det gäller att skriva. Då fick jag ont i magen när jag såg mejlet med utlåtandet hade kommit, nu kan jag knappt vänta. För jag är nog ärligt talat lite knäpp! Jag älskar när hon (eller testläsare eller redaktör) påpekar karaktärsavvikande beteenden, saker som de undrar över och små hål i storyn. Det innebär faktiskt att jag kan skriva om, rätta till och få till ett grymmare slutresultat.

En sak som jag sagt flera gånger nu är: Aldrig mer att jag ska skriva en trilogi eller serie!
Men om jag känner mig rätt kommer jag att göra det igen … Ge det lite tid så börjar troligtvis ”det var faktiskt inte så farligt”-tänket. För det är ju trots allt inte bara tungt. Det är också utvecklande, lärorikt och roligt. Speciellt när man får hänga med gänget i Skottsholm igen! Som jag kommer att sakna dessa killar den dag jag ska sluta skriva om dem.

Saken med trilogier (eller serier, men jag kommer att använda ordet trilogi framöver) är just att det inte bara är att skriva 3 böcker om samma person/grupp eller man nu skriver om. För en bra och snygg trilogi ska ändå någon form av övergripande problem som binder dem samman. Det kan såklart vara allt från ett hinder, ett mål som ska nås eller en fiende som ställer till saker och ting. Men det viktiga är att de ska höra ihop på något vis. Läsaren ska känna att det är samma historia.

Ett fantastiskt exempel på en sådan bokserie är självklart Harry Potter. Jag vet att många tar upp den, men den är ju så snyggt gjord. Man får följa honom under alla dessa år på Hogwarts, känslan finns kvar igenom hela och händelserna accelererar i en fin takt. Det är tydligt vem som är det övergripande problemet. Ja det är magnifikt!

Så det är alltså detta pussel jag har hållit på med den senaste tiden. Följa upp saker och lösa trådar från del nummer ett. Plantera nya till del tre. Och jag har fått frågan av flera läsare och ja, det finns karaktärer som bara tittade förbi snabbt i del ett som kommer tillbaka i del två. Så ni som undrar om Dennis, nu kan jag avslöja att han kommer åter ;)

Bok nummer ett handlar en hel del om att lära känna karaktärerna och introducera deras problem. I just Antons fall från Oslagbar har han en hel del problem som trappas upp i del ett. Det svåra kan vara att hålla samma tempo i del två, som faktiskt är en mittendel som bygger upp till the final (bok tre). Men jag tror nog att den ska hålla måttet när det är dags för honom att fortsätta sitt liv, ta nya impulsiva beslut, utsättas för nya saker och framförallt umgås med allas vår storfavorit Måns!

Blev du nyfiken på boken? Kolla länken under bilden!
​

För ett tag sedan gjorde jag en författarintervju med Joelsgården Förlag. Min FÖRSTA författarintervju! Dessutom har de varit snälla nog att ge mig en egen författarsida, den hittar du här (extern länk, förlagets hemsida).
​

Härunder hittar du själva intervjun, men du kan också läsa den i större format här.
​

Hurra! Äntligen får jag presentera höstens första gästbloggare! 

​Elin Edberg har alltid älskat att skapa nya världar att resa i genom sitt skrivande. Fantastik i de flesta former ligger henne nära hjärtat även om hon också gärna skriver relationella dramer och socialrealism. Hon bor i Luleå med sin familj och debuterar i november med en novell i antologin Kärlekens patos: åtta noveller om kärlek, via Virens förlag.
​

​Jag har alltid varit en skrivande person, ända sedan jag knäckte läs- och skrivkoden som barn. Det är något med möjligheterna som förtrollade mig då och fortfarande lockar mig nu. Som barn var jag utsatt för mobbing och skrivandet blev ett sätt för mig att hantera min omvärld. För möjligheterna är oändliga när jag håller i pennan. Jag kan dyka ner i en värld som är konstruerad av mig, vilket är snäppet vassare än att dyka ner i en god bok – eftersom jag bestämmer dialog, kriser och utfall från första meningen till den sista. 

Eftersom min barndom såg ut som den gjorde så fanns det en lindring och en glädje i att läsa böcker, att försvinna in i andra människors skeenden, fantisera om en vardag som var den totala motsatsen till min. Bland mina favoriter som jag låg under täcket och sträckläste till sent inpå natten var böckerna om de magiska jeansen som passade fyra väldigt olika vänner perfekt, som höll dem samman och hjälpte med genom både svåra och glada perioder. Jag hade själv aldrig upplevt det där villkorslösa systerskapet och älskade att drömma mig in i Systrar i Jeans. Men jag fann också en glädje i att läsa om flickor som hade det svårt, som jag kunde identifiera mig med så som böckerna om Ellie, Magda och Nadine av den brittiske författaren Jacqueline Wilson. Hennes bok Tjejer i tårar grät jag mig igenom, jag minns fortfarande hur det högg i bröstet på mig under läsningen. Det är något fantastiskt vad orden kan göra med oss, och att olika ord betyder olika saker för var och en. Att vi kan finna tröst, styrka, glädje och till och med ilska bland dem. 
​

Hej vad det går! Jag har haft turen att vinna en till novelltävling. BÅDA mina bidrag gick vidare. Hur galet är inte det?

Det här betyder att du kan läsa mina noveller Av eld och is och Tomtar på loftet i antologin Jul igen av Nohiding Förlag. Utkommer? Gissningsvis lagom till jul ... ;)

Av eld och is riktar sig till unga vuxna (och vuxna med, för den delen). Det är en magisk berättelse om att våga se förbi motsatser, alltid kämpa vidare, aldrig ge upp. Mer vågar jag inte berätta i det här skedet.

Tomtar på loftet är ett julmysterium för unga vuxna. Det är berättelsen om Lilja som förlorat precis allt och blir tvungen att tigga husrum hos farmor Karin. Knäpp-Karin. Tanten som har trädgården full av groteska trädgårdstomtar. Tanten som aldrig kommit över Liljas pappas mystiska försvinnande. Tanten som bara har två husregler ... Gå aldrig upp på vinden, och aldrig in i jordkällaren. 

Nyfiken? Snart finns boken ute och du kan läsa mer ...
​