Måndagen 31.5 kl. 12 svensk tid, 13 finsk, blir det releasefest för novellsamlingen Mordiska väsen, där jag medverkar med Skymningsoffer, via Zoom. Häng med och skåla in boken! Det tar högst 40 minuter = du kan ex. tajma det med lunch- eller fikapausen (drop in, drop out när du vill).

Bonus! Du kan vinna en hemlig presentbox!

Partylänken hittar du via det här Facebookevenemanget, och jag kommer även posta inloggningsinfo på min Instagram @authorsabinem inkommande måndag.
​

Jag har alltid skrivit mycket, brev, dagböcker, födelsedagsdikter, och det har genom åren blivit många påbörjade sagor och berättelser, lösa blad och häften här och där. 

År 2004 började jag på allvar skriva ner berättelserna om Lilla Musen i ett kollegieblock, med målet att en dag ha en tryckt bok i handen. Men år 2008 fick jag en hjärnblödning, efter att ha brakat rätt in i väggen. För att återhämta mig, aktivera och rehabilitera mig efter hjärnblödningen började jag renskriva mitt påbörjade manus om Lilla Musen.

Efter många års funderande startade jag Hellas Förlag, för att ge ut mina egna böcker. 
Hösten 2015 var den första boken, ”Lilla Musen flyttar in”, färdigt illustrerad, redigerad, och klar för tryckeriet. Därefter har det blivit tre böcker till.

Vägen har med andra ord inte varit spikrak. Jag har jobbat med många olika saker, inom skolan, sjukvården och som egen företagare. I vuxen ålder flyttade jag från Tumba i Sverige till min fars hemby, Pjelax i Finland. Här fick jag tre barn, drev i 15 år en fiskodling. Närheten till naturen är viktig för mig, liksom glädjen i att känna människorna runtomkring mig.

Idén till Lilla Musen kom från de godnattsagor jag hittade på varje kväll för mina barn. Den hjärnblödning jag fick vände livet upp och ner, men gav samtidigt grogrund för att på allvar renskriva, redigera, och trycka boken. Jag behövde hitta en mening med att jag drabbats och inte kunde vara så aktiv och social som jag tidigare varit. Den meningen var att skriva böcker.

Barnen peppade mig och ville att jag skulle skicka in mitt manus om Lilla Musen. Att skriva över det till datorn var så otroligt tungt och krävande. Jag klarade endast av korta stunder varje dag. Min hjärna blev trött bara av att vara på datorn, och att på det fantisera ihop berättelser var som att styrketräna med hjärnan. 

Jag trodde att jag snart skulle vara friskförklarad och det var piskan jag behövde för att envist fortsätta att skriva över materialet. Att skriva om och förbättra manuset började jag tycka om, det kändes tryggt och råmanuset fanns där i grunden, men skulle jag klara av att skriva en till bok? Eftersom jag efter hjärnblödningen blev enormt stresskänslig kände jag pressen att börja på nästa bok, ifall första boken skulle bli antagen av ett förlag. 

Skrivandet ger mig en mening med livet. Jag har nu ett arbete att utföra de dagar jag orkar, det är jag enormt tacksam över. Jag har också gått flera skrivkurser på distans, det upplägget passar mig bäst eftersom jag då kan arbeta i min egen takt. 

Jag lider fortfarande av hjärntrötthet och måste hushålla med mina krafter, som varierar från dag till dag. Det är svårt att skriva böcker, det är svårt att skriva dem klart. Att vara både författare och egenutgivare ställer stora krav på mångsidighet och en vilja att sätta sig in i allt för att kunna ta beslut. Det svåraste beslutet för mig är att bestämma när texten är redo för tryckning. I barndeckaren ”Stölderna på hotell Brudhäll” har jag anlitat lektör två gånger och  redaktör en gång. Nu återstår för mig att finslipa manuset så att det kan tryckas i höst.

Att stå och bjuda ut sina egna böcker och säga att många tycker om dem, det är inte det lättaste. Därför gör jag inte det. Jag brukar istället föreslå att de ska titta i böckerna och berättar gärna lite om handlingen. Lilla Musen-böckerna är illustrerade av Sanna Ek och de är fängslande bra.

Tack för att du tog dig tid att läsa detta.

Hitta Helena!
Hemsida > www.hellasforlag.wixsite.com/hellasforlag
Instagram > instagram.com/hellasforlag
Facebook > Lilla Musens äventyr (här kan du även läsa första kapitlet ur varje bok)

Ni var många som gillade inlägget om ergonomi och att ta hand om sin kropp för att orka skriva bättre (inlägg 1 och inlägg 2), så jag tänkte att vi kör vidare på temat. Dagens tips handlar om att tala in text. Det här är ett verktyg jag använt när ryggen låst sig så pass att jag inte kunnat skriva på flera veckor, men ändå velat hålla igång skrivrutinen. Jag letade här och var på nätet och hittade flera olika hjälpmedel, men det jag tyckte funkade bäst för mig var SpeechTexter, ett gratisprogram som fattar svenska. (Använd webbläsaren Google Chrome för en smärtfri upplevelse.)

SpeechTexter funkar så här. Ingen nerladdning. Du öppnar programmet i webbläsaren och väljer "start dictating" som öppnar ett tomt dokument. Uppe i högra hörnet hittar du en språkvalsknapp där du kan välja svenska (eller annat språk, om du hellre skriver på ex. engelska). Det finns också en hjälpknapp uppe till vänster och en skiljeteckenguide till höger.

Hur funkar det med skiljetecken i praktiken? Du behöver säga dem högt, ex. ordet punkt (punkt) för att sätta punkt (.), ordet kommatecken (kommatecken) för att skriva kommatecken (,) osv. Den enda funktion som inte funkar klockrent för mig (kanske för att jag talar för grötigt) är "ny punkt" för att skapa ny rad. Här har jag gett upp, pratat på och i efterhand gått in och manuellt klickat "enter" för varje ny rad. (Man kan, i teorin, skapa egna kommandon under skiljeteckenguiden > custom, men det har mest krånglat för mig.)

Övrigt som är bra att känna till? Ovanför det tomma dokumentet finns en rad med funktioner, startknapp (som blir stoppknapp när du pratar) och "clear" (rensa text), fet stil, kursiverad osv.

Sen då? Jag brukar prata in en scen eller en bit av ett kapitel innan jag kopierar texten (kortkommando, tryck in knapparna crtl+c för att kopiera) och klistrar in den i valfritt ordredigeringsprogram, ex. Word eller Google Docs (kortkommando, tryck in knapparna crtl+v för att klistra in). Och så sparar jag texten i mitt eget program (eller i molnet, eller var jag sen vill spara det jag skrivit).
​

Bild: Screenshot av programmet där jag talat in "det här programmet är jättebra när man vill tala in text." i vita rutan.

Problemlösning! Ett problem jag upplevde var att jag behövde ställa in mitt ljud så att programmet hörde vad jag sade. Det här kan se lite olika ut på olika datorer, men hittas ofta under systeminställningar. Och gissningsvis ska detta inte vara ett problem om din dator använder standardinställningar, men jag lyfter det ifall det råkar sig så att det inte funkar för dig. Då kan du kolla mikrofonen eller be någon hjälpa dig med det.

Vanesak? Definitivt! Det krävdes några övningstillfällen där jag dels testade tekniken (hör programmet vad jag säger, hur tydligt måste jag tala osv.) och dels vande hjärnan vid att diktera berättelsen. Vanligtvis tänker jag mycket snabbare än jag skriver, men är van vid att överföra tankarna till tangenterna. Nu gällde det att lära sig berättandekonstens rötter, hur man berättar muntligt, hur man överför tankar till tal. Det är en konst och det tar tid, men ge inte upp!

Det allra bästa med att tala in text var nog ändå hur fri jag blev i mitt berättande. Fri att vanka runt i rummet och prata (samtidigt som jag höll ett öga på att skärmen faktiskt fångade upp rätt ord, att det inte blev "hon gick till torr get punkt" istället för "hon gick till torget."). Fri att hålla igång ryggen, träna den, stretcha, andas, samtidigt som min robotsekreterare troget antecknade alla vilda fantasier. Och visst, jag föredrar fortfarande att skriva "som vanligt", men SpeechTexter hjälpte mig massor under en period när jag inte kunde sitta vid datorn. Alls. Och det är jag tacksam för.

Har du testat SpeechTexter eller något liknande? Vad tyckte du? Hur gillade du dagens tips?

​Att göra litteratur av hemska händelser och tunga erfarenheter ur sitt eget liv kan vara terapeutiskt, befriande, och bidra till att läsare med liknande upplevelser känner sig sedda och stöttade. Men hur självutlämnande ska man vara?

I slutändan är detta förstås någonting som varje författare själv måste bestämma sig för. Ibland kan man till exempel avstå från att skriva om vissa saker av hänsyn till andra berörda. Det behöver inte (även om det kan) handla om någon ängslig ”självcensur” – det kan också handla om just hänsyn. Man bryr sig om en annan berörd person, respekterar hens rätt att själv få bestämma över sitt privatliv, och avstår därför från att hänga ut känsliga bitar ur hens liv mot hens vilja.

Det kan också finnas skäl att hålla tillbaka även när det bara gäller en själv. Jag var till exempel betydligt mindre öppen med min galenskap innan jag fick fast jobb.

Filosofi är ett av många akademiska ämnen där arbetsmarknaden är extremt tuff. När jag hade doktorerat så hoppade jag mellan olika tidsbegränsade anställningar, på olika universitet i olika städer, i sex år innan jag fick fast jobb, och det anses vara ganska kort tid. Jag oroade mig för att falla ur arbetsmarknaden om jag var alltför öppen. Det är tyvärr inte ovanligt att människor med psykosproblematik eller andra mentalsjukdomar faller ner i fattigdom utan vare sig jobb eller någon form av bidrag. Oförstående människor har ibland sagt till mig att diskriminering inte är någonting att oroa sig för, eftersom det är förbjudet. Jo, men det kan likväl vara svårt att komma åt. Psykologisk forskning visar dessutom att folk är benägna att helt omedvetet diskriminera vid exempelvis anställningar, trots att de själva uppfattar sig som objektiva, och tror att de opartiskt utgår från de sökandes kompetens och inget annat. Sedan behöver man förstås inte vara just en galen filosof för att befinna sig i en otrygg eller utsatt situation; det kan finnas många anledningar till att man gör det. Författare kan alltså ha väldigt konkreta skäl för att hålla inne med alltför känsliga uppgifter om sig själva.

Nu har jag en trygg tillvaro, men fortfarande så ligger det inte riktigt för mig att vara extremt öppen. Detta påstående förvånar säkert en del vänner och bekanta, för jag har onekligen mindre filter än många andra människor. Ändå finns det rejäla gränser för vad jag lämnar ut om mig själv till andra än mina närmaste. Här kommer vi in på personlighetsdrag och individuella preferenser – en del författare är väldigt förtegna om sitt privatliv, medan andra gärna vräker ur sig allting, och åter andra ligger mitt emellan. Detta innebär förstås att man kan känna sig sliten mellan å ena sidan sitt känslomässiga motstånd mot att vara alltför utlämnande, å andra sidan en önskan om att skriva av sig och få ur sig allting. När jag skriver filosofiartiklar om min galenskap kan jag i någon mån gömma mig bakom den torra, analyserande filosofiprosan, men det fungerar inte i romanformat. Där blev istället fantastiken en lösning.

Jag har alltid läst mycket science fiction, fantasy och övernaturlig skräck. När jag bläddrade i mitt gamla anteckningsblock från mentalsjukhuset fick jag idén att skriva en historia utifrån premissen att alla upplevelser varit verkliga. Jag har varit rädd för demoner – men tänk om demoner existerade? Jag har hört min hjärna klicka och surra och känt små kugghjul snurra i huvudet – men tänk om någon faktiskt hade fått sin organiska hjärna ersatt av en mekanisk? När jag väl kommit igång med världsbygget så fick det snabbt sin egen dynamik och spann iväg. Jag är inte så förtjust i maskerad-konceptet (även fast jag gillar en del historier där det används) – det vill säga idén att majoriteten av mänskligheten inte känner till det övernaturliga, trots att det i högsta grad är verkligt. Av den anledningen ville jag inte att demonernas existens skulle vara hemlig, utan ett allmänt accepterat faktum i världen där böckerna utspelar sig. Men det, i sin tur, får konsekvenser för världsbygget – den ena implikationen leder till den andra. Till slut hade jag skapat en hel alternativ verklighet där jag kunde kombinera ett terapeutiskt skrivande baserat på egna erfarenheter med ett lagom stort avstånd till mitt faktiska liv.

När jag skriver detta blogginlägg har jag fortfarande inte publicerat någonting på den skönlitterära fronten. Flera vänner har dock läst mitt första och andra bokmanus i den planerade serien. En av dessa har egna erfarenheter av psykos, och känner igen sig en hel del – men hon drar paralleller mellan händelser i böckerna och upplevelser hon har haft som bitvis skiljer sig radikalt från mina egna. Det är ytterligare en fördel med att skriva om sitt liv och sina erfarenheter sedda genom en fantastisk lins – det ger större tolkningsmöjligheter för läsarna, och fler kan se sig själva i berättelsen än vad som skulle vara fallet med en traditionell självbiografi.
​

​Jag har en hemsida som handlar om både filosofin och fantastiken, liksom ett Instagram- konto där jag bland annat lägger upp teckningar på karaktärer och scener ur böckerna jag skriver. Detta är en sådan bild.