Minna är 35 år, mamma till 4 och outgiven. Hennes fantasymanus om Rufus har hon skrivit på i nästan 20 år. Äntligen är alla detaljer och trådar klara i serien som kommer ha 8 delar. Här är hennes skrivresa. ​
​

​Drömmen om att bli författare kom långt innan jag kunde alfabetet (så jag hittade på mitt egna och tvingade mamma läsa). En dag kom en författare på besök i skolan. Äntligen skulle jag få konkreta tips på HUR man blir författare! “Hur många här inne drömmer om att skriva en bok?” Några av oss räckte upp handen. “Då kan ni sluta drömma. Bara så ni vet finns det tillräckligt med författare och det är omöjligt att bli utgiven." Jag grät mig själv till sömns den natten. Men jag gav inte upp. När jag var 10 år vann jag en skrivartävling och känslan av att någon annan läst (och gillat) det jag skrivit var större än vinstpengarna. En glöd tändes inom mig. Det kanske inte var omöjligt ändå?  

Efter en rad jobbiga händelser i mitt liv som toppades med pappas cancerbesked skrev jag mitt första manus när jag var 15 år. En självbiografi som jag förstått i efterhand enbart var terapeutiskt. Idiot som jag var då skickade jag in mitt råmanus till Norstedts. Den eufori jag kände när mitt refuseringsbrev kom eldade på min dröm. En riktig förlagsperson hade läst mitt manus! (Tror inte jag behöver tillägga hur glad jag är idag att det faktiskt blev refuserat.) 

På gymnasiet fick vi en uppgift “skriv vilken text du vill”. Läraren ångrade sig nog när jag en vecka senare kom med mitt första skönlitterära manus på 300 sidor …  Helt oredigerat.  

Framtiden var utstakad. Jag skulle bli kurator, hjälpa barn som for illa och på fritiden skulle jag skriva. I gymnasiet träffade jag mannen i mitt liv, Anton. När vi varit tillsammans en vecka dör pappa plötsligt i sviterna av sin cancer. Mitt liv rasade samman. Jag som tränade 10-13 gånger per vecka slutade tvärt. Jag slutade läsa och jag slutade skriva. Lite visste jag då att det bara var startskottet på året då 10 av våra nära och kära skulle dö ifrån oss. Antons pappa dog också och han blev föräldralös. All fokus var på att överleva. Drömmar fanns det inte utrymme till.  

Till en dag då Rufus kommer till mig. Min rödhåriga huvudkaraktär som varit med mig sedan jag var 18 år. Kanske kunde det bli något på riktigt? Jag visste att det var en fantasyberättelse trots att jag inte läst fantasy sedan jag var liten. Jag höll på med eldkonst och undervattensrugby innan pappa dog och just de två elementen har alltid varit viktiga för mig. Så elementen skulle ha en stor betydelse i min berättelse. Jag skrev klart och skickade in. Fick en positiv refusering med orden “Hade inte likheter med Harry Potter funnits hade vi gett ut det.” Harry Potter? Jag som inte läst en enda bok (och bestämde mig för att inte göra det heller förrän jag blir utgiven).  

Samma månad som min första son föds händer en av mitt livs värsta trauman. Min närmsta chef misshandlar mig grovt och ofredar mig. Där låg min son i min famn, med eldrött hår, helt perfekt och så efterlängtad men jag var trasig. Första året som ska vara fyllt med bebisgos, promenader och skrivande ersattes av polisförhör, advokatmöten och rättegång. Det kändes inte som jag vunnit när domen kom för jag såg bara vad jag förlorat. 

Men en dag slår det mig hur lik min son var min inre bild av Rufus. Långsamt skrev jag om manuset och skickade in. Skrev om och skickade in. Mellan inskicken skrev jag andra typer av manus. Både barnboksmanus, deckare och ett humoristiskt (som var långt ifrån roligt).  

Plötsligt en dag får jag ett mail. Ytterligare ett refuseringsmail tänker jag och öppnade. “Tack för förtroendet att få läsa ditt manus. Vi har gått igenom manuset.” Samma som vanligt … Men sedan läser jag vidare: “Det är välskrivet och bra. [...] gärna vilja erbjuda dig utgivning.” Utgivning? Skulle Rufus äntligen finnas för fler än bara mig?  

Men snart försvinner drömmen bort igen. Ett par månader efter håller Anton på att dö framför oss. Medan han akut åker till sjukhuset står jag på parkeringen med tre traumatiserade barn. Allt mitt fokus är på min familj. All stress på jobb och hemma för att jag springer in i väggen och ger upp allt som har med skrivande att göra och tackar nej. Min hjärna fungerar inte längre. 

Sen kom Bonnier Carlsens stora manustävling. Mitt manus inte skulle ha en chans. Jag väckte Anton en dag, full av eufori och sa “Jag ska skriva om hela Rufus!”. “Igen?!” sa han och suckade. “Nej, jag ska slänga hela mitt manus och börja om!” Han trodde att jag skämtade men samma dag raderade jag allt och började om. Nu var jag något på spåren, det hade aldrig känts så här bra! Sista dagen för inskick skrev jag sista punkten och skickade in. Trots att det bara var ett råmanus men jag kände mig som en vinnare.  

När jag hittade Bookstagram slog det hål på myten att “ingen kan bli utgiven, det finns för många”. Var och varannan dag skriver någon på kontrakt och jag blir lika lycklig varje gång. Deras dröm har blivit uppfylld! Och det är inte omöjligt för någon. Ge inte upp. Om du vet att du har en unik berättelse kommer den bli utgiven förr eller senare. Skriv om, anlita lektör och försök fundera på varför du inte blev antagen förra gången. Och gå med i Bookstagram som kryllar av peppande människor. Jag tror på dig! 
​

Hitta Minna!
​
Instagram > minna.writer

​Linnéa Engman är 19 år och bor i Stockholm. Hon spenderar dagarna med att studera och drömma sig bort till antingen hennes egna världar eller de i romanerna hon läser. År 2023 debuterar hon med den mörka fantasy romance-boken Gudar av Röta och Undergång på Seraf förlag.

​Likt många skrivande personer började jag skriva i tidig ålder och började även bli seriös med skrivandet tidigt. Jag spenderade min gymnasietid både med att plugga och skriva mina första böcker (varav en är min debutroman). Jag började skriva seriöst när jag var sjutton år och redan då hade jag planer på att ge ut böcker. Därför vänder sig den här texten framför allt till unga aspirerande författare för att ge konkreta tips så att du kan nå dina mål.

Att skriva som ung eller vara ny i skrivandet kommer med en massa hinder. Inte nog med att berättelsen ofta lägger krokben om sig själv utan det är nu som du ska lära dig allting. Och då menar jag ALLT. Du ska lära dig att följa en dramaturgisk kurva och skapa trovärdiga miljöer och karaktärer. Du ska veta hur man redigerar boken, skriver en pitch och följebrev till ett förlag. Allt detta ofta utan några medel att nå målet.

När jag tog upp min plan om att vilja skriva, med publicering som mål, för nära och kära så var svaret ett av två alternativ:
1. Författare är inget yrke, fokusera på något annat istället.
2. Fortsätt skriv, det är det enda du kan göra. Skriv mer och öva.

Det förstnämnda är helt enkelt inte sant, men det finns sanning i att fortsätta skriva, för man blir bättre ju mer man övar. Men om det är det enda man får höra? Vad gör man då?

För att jag var ung och fortfarande gick på gymnasiet kände jag mig ofta nedvärderad. Jag tror alla skrivande personer stöter på något av dessa svar eller något liknande när de berättar om sina drömmar, men att vara ung ses ofta som “oerfaren” och “outvecklad”, vilket i samband med författardrömmar ofta får en negativ respons (i alla fall i mitt fall).

Därför vill jag dela med mig av konkreta tips om hur jag kunde gå från att vara ung aspirerande författare till att få min bok utgiven av ett traditionellt förlag.
PS. Det här är inte ett magiskt recept som garanterar någonting utan det här är den
artikel jag själv hade velat läsa när jag började skriva. DS

I början vände jag mig till Google för att ställa mina frågor om dramaturgi, strukturer, synopsis eller redigering, men det var som om jag stötte på en vägg. Det engelska uttrycket “gatekeeping” passar rätt bra här. Det innebär att någon kontrollerar om ifall någon kan hitta, läsa eller lära sig av viss typ av information. Överallt stod det om denna dramaturgiska kurva mm. men det var aldrig någon som förklarade hur den fungerade. Det var som om andra författare ville hålla det hemligt från mig så att jag inte kunde skriva min bok och bli en av dem.

Innan jag fann ett “skrivarcommunity” på Instagram behövde jag vända mig till andra kunniga författare och därför vill jag dela med mig om var jag lärde mig om dramaturgi, karaktärsutveckling och att skriva pitch till förlag:

- Abbie Emmons på YouTube öppnade upp en helt ny värld för mig om dramaturgi, om att följa de tre akterna och skriva trovärdiga karaktärer. Även fast du inte planerar din berättelse med sådan precision som jag gör är det viktigt att lära sig om det. Tack vare hennes tips färdigställde jag mitt första manus.

- Brandon Sandersons videokurs på YouTube. Detta riktar sig främst till dig som vill skriva fantasy då han är en av de större amerikanska författarna inom den genren. Denna kurs är helt gratis och jag har sett varenda avsnitt.

- Om du har tillgång till ett proffs, ställ en fråga. Jag har ofta varit helt öppen och frågat personer på Instagram. Till exempel om att skriva en pitch och hur man väljer förlag att skicka till.

Alla dessa medel gjorde att jag planerade för min berättelse, skrev den, skickade till testläsare varpå jag redigerade boken. Andra klipp hjälpte mig att få reda på hur man skriver en pitch och jag fick exempelvis reda på vad som fångar intresse i en pitch. Just din karaktär - vad de vill ha och vad det är som hindrar dem från att få det.

En anledning till varför jag skriver detta är för att jag inte vill att andra unga, aspirerande författare ska stöta på den väggen som jag gjorde. Om du har ambitioner ska du kunna hitta medlen för att nå dem oavsett om du är ung eller etablerad i samhället. Därför ville jag berätta om hur jag gick från att vara en ung författare med stora ambitioner till att få min bok publicerad år 2023. Jag hoppas att det hjälper dig att nå dina mål.

Hitta ​Linnéa!
Instagram > @linneaengman.author
TikTok > ​linneaengman.author
​

Äntligen är det min tur att gästa kontot @a.fantasy.life på Instagram och köra en livesändning tillsammans med fantastiska Stina (som bland annat fungerar som ambassadör för Seraf förlag). Kan varmt rekommendera hennes livesamtal överlag, men vill förstås puffa lite extra för mitt eget snack som kommer att ske 14.12 via hennes Instagramkanal. Jättepirrigt är det! Ser fram emot att få avslöja mer om mina kommande böcker!

För en gångs skull drar jag inte skrivkurser via jobbet, eftersom jag är tjänstledig under hösten för att skriva på heltid. Det här öppnar upp för nya möjligheter, tid och ork att fortbilda mig inom skrivkonsten, and I like it! Äntligen har jag chansen att gå en avancerad författar- och lektörutbildning, fortsättningen på den utbildning jag gick 2019-20. Så kul! Dessutom är jag sugen på en längre kurs i att skriva historisk skönlitteratur som jag kommer att haka på efter årsskiftet. Det här med skola och utbildning är guld, definitivt något vi får vara tacksamma över. 

Är du sugen på att testa en skrivkurs?  Du är varmt välkommen att ladda ner någon av mina gratiskurser och -guider, eller varför inte kolla in Skrivguidernas gratismaterial?

Hitta Marie!
www.marieeklipanovska.se
www.sotnosen.se

Vill tipsa om att hålla koll på Fantastiska berättelser, en podd om svensk fantastik som drivs av författarna Linda Andersson och Malin V. Olsson. Där kommer lilla jag att göra podd-debut, vilket förstås är rysligt spännande. Det blir boksnack och kanske en och annan hemslis som kryper fram i ljuset, se till att lyssna! Finns där poddar finns! (Själv lyssnar jag på den på Spotify. Det går också bra att följa dem på Instagram.)

Cecilia Fransson, bor i Skövde, har en bakgrund som litteraturvetare, copywriter, översättare och kommunikatör. Debuterar hösten 2022 på Bokförlaget Hedvig med den historiska barndeckaren Fara i kikaren, om 12-åriga Alma, dotter till polismästaren och hennes vapendragare gatupojken Lars som gör sin egen utredning på ett ruskigt mord i staden Marberg år 1897. Fara i kikaren är rikligt illustrerad av konstnären Stella Spente.

Hej! Jag heter Cecilia och har just debuterat med den lättlästa historiska barndeckaren Fara i kikaren för åldern 9-12 år på bokförlaget Hedvig. Jag har fått tre frågor om boken under de senaste veckorna, som jag tänkte dela med mig av här, och som jag hoppas kan inspirera andra som vill skriva historisk skönlitteratur för barn.

Hur ruskigt kan man skriva för barn egentligen?

Det här är en bra fråga. Det frågade jag mig ofta när jag skrev Fara i kikaren. Jag är litteraturvetare i grund och botten, och när jag pluggade litteraturvetenskap i Brighton blev den gotiska litteraturen min favoritgenre. Därför var det självklart för mig att förlägga min barndeckare till en historisk miljö, och att det skulle finnas rejält ruskiga inslag. Men var går egentligen gränsen mellan mysrysligt och på tok för otäckt?

Självklart är det olika från barn till barn. Men när jag gjorde min research och undersökte vad barn i målgruppen väljer att läsa så insåg jag att barn klarar av, rent av gillar ruskigheter när ruskigheterna är i ett tydligt sammanhang, när villkoren är lättbegripliga och så länge som de är omgivna av godhet och trygghet. Det utgick jag ifrån när jag skrev Fara i kikaren. Jag kände likadant som barn. Jag gillade böcker med en rejäl dos spänning och där mycket stod på spel. Jag tror inte att man ska vara rädd för att ducka mörkret och hemskheterna, utan att låta de vara en del av helheten i boken, precis som i livet. I varje fall när man skriver för mellanåldern.

Hur viktigt är den historiska korrektheten i skönlitteratur för barn?

Den historiska korrektheten ganska viktig när man skriver historisk skönlitteratur för barn, skulle jag vilja säga, och den sätter också reglerna för boken. Alma och Lars i Fara i kikaren har andra förutsättningar i slutet på 1800-talet än vad barn har idag eller hade på Vikingatiden. Men man ska inte rygga för att skriva en historisk berättelse, även om man inte är professor i historia. Jag använde till exempel mitt stora intresse för släktforskning som inspiration när jag skrev. Namnet på min huvudkaraktär, Alma Frisk, är plockat ur mitt eget släktträd från den senare delen av 1800-talet. När jag såg det namnet föddes idén till Alma i Fara i kikaren. Genom släktforskningen har jag också hittat detaljer från vardagen och namn på andra karaktärer som jag kunnat plocka in i boken.

Sen märkte jag att när man skriver en historisk deckare som ska vara spännande, så är dramaturgin beroende av att författaren skapar hinder. Och att förlägga en berättelse i en tid när människorna stötte på mer hinder i tillvaron kan vara väldigt tacksamt som författare och hjälpa till att stärka dramaturgin.

Hur tänkte du kring inkludering i boken?

Inkludering är så viktigt i barn- och ungdomsböcker, tycker jag. Och i Fara i kikaren hade jag möjlighet att skriva in en hjältinna i rullstol under den senare delen av 1800-talet och den chansen ville jag inte gå miste om. Men jag hade nog inte vågat skriva om en ryggskadad flicka om jag inte hade fått bolla med en kvinna som själv sitter i rullstol. Och i samtal med Nina, som hon heter, kunde jag få en bild av hur Alma kunde röra sig, hur rullstolar såg ut i slutet på 1800-talet, och hur vardagen kunde se ut för en flicka som Alma vid den tiden. Det har varit otroligt värdefullt.

Så sammanfattningsvis kan jag konkludera att barn gillar ruskigheter, att den historiska korrektheten är ganska viktig, och att när du har möjlighet att bidra till inkludering i barnlitteratur – gör det!

Så. Välkomna till mitt Marberg, jag hoppas ni ska trivas, men se upp, det kan gå en mördare lös!

Noveller, noveller, noveller!

Att kalla mig författare känns fortfarande lite märkligt. Som om jag inte riktigt förtjänar det. I år kom ändå min första skönlitterära roman ut (Trinitet på Bokförlaget Mormor). En milstolpe så klart, speciellt då jag började ta mitt skrivande på allvar för ganska exakt tre år sedan. Och för min del startade mitt författarskap med noveller. Jag fullkomligt älskar noveller, både att läsa och skriva.

Att börja mitt skrivande med noveller gjorde att jag snabbt kunde komma till ett avslut och jag fick tillfredställelsen i att färdigställa ett skrivprojekt. Och jag upptäckte hur spännande det är att se vad som ryms i ett sådant koncentrerat format. Ordens betydelse, språkets vikt, att kunna skala av och mejsla fram själva storyn. Kraven att ha en intressant dramaturgi och en underhållande historia liknar ju romanens om än i mer minimalistisk form. Även en novell har en början, en mitt och ett slut och du måste ha en berättelse som berör. Det var också så jag lärde mig skriva min första roman, genom att se den som en serie sammanhängande noveller fast som en serie kapitel. Foga samman kapitel för kapitel, där varje scen ska ha betydelse och hänga ihop, tills man har en hel roman.

Jag letade också tidigt upp novelltävlingar och fick flera publicerade i olika novellantologier. Dessa publiceringar fungerade som någon sorts erkännande och ökade min motivation och skrivlust. Att få hålla en bok i sin hand där ens alster är med var för mig att uppfylla en dröm. Att lämna in till tävlingar lärde mig också att skriva utefter bestämt tema och längd, en nog så nyttig erfarenhet och kul utmaning. Efter ett tag hade jag så många noveller på likartat tema (jag har alltid dragits till människans mörkare sidor) att jag kunde ge ut Mörker – en samling lätt dystopiska noveller förra våren.

Jag inte bara skriver noveller utan läser även en hel del. Mellan böcker eller som ett avbrott i annan läsning slinker en och annan novell emellan och de gör ibland stora avtryck. Att läsa noveller kan vara en fin ingång till att prova en ny författare, en ny genre, eller för den som inte är så läsvan att faktiskt få en ingång till läsande. Och för den som inte är så skrivvan att få en ingång till skrivande och en möjlighet att pröva sin egen stil, ton och rytm utan att det blir för övermäktigt.

Att jag inte känner mig som en riktig författare hänger säkert ihop med att noveller inte har samma status som en roman, men med det här inlägget gör jag mitt bästa för att novellen ska få den status den förtjänar. Just nu skriver jag på flera romanmanus, men jag kommer aldrig sluta skriva även kortare historier. Kan inte nog rekommendera att läsa och skriva noveller!

Novelltips!

Desmond Warzels fantastiska novell Wikihistory, (på engelska, men kort och lättläst).

Jag och min medförfattare Erik Klang vann nyligen en novelltävling på temat Utopi/Dystopi med vårt
bidrag Pling och den hittas här.

Novelltävlingar sammanställs på Eva Ulleruds fina hemsida och uppdateras kontinuerligt.

Tidningen Skrivas novellskrivningsguide.

(Edit: Hälsningar från Sabine, som också älskar noveller något gränslöst! Vill du ha en alldeles gratis novellguide, hur du skriver en novell, kan du ladda ner den via min kurssida. Fram för fler noveller!)
​

Superduperpirrigt, men nu är vår sida Skrivguiderna officiellt öppen och redo för kunder. Där hittar du gratis skrivguider och vårt team (undertecknad samt redaktören Elin och språkgranskaren Sandra) hjälper dig även med dina texter. Just nu har vi startpris, -20 % på alla tjänster. Kika in, vettja!

Sagt om oss:

Natalie Forslind är en skribent och digital marknadsförare som snart debuterar som författare. Hennes debut har titeln Flykten och är en verklighetsbaserad bok om en fjortonåring som flyr från ​Iran till Sverige.

Jag har alltid drömt om att bli författare. När jag var liten skrev jag sagor och berättelser, när jag blev äldre pluggade jag skrivande på högskolan. Sedan började vuxenlivet med heltidsjobb och amortering. Jag fick ett jobb som kommunikatör och skrev hela dagarna, men mina bokmanus hamnade i byrålådan. Av någon anledning orkade jag inte jobba på mina skönlitterära texter när jag hade skrivit artiklar hela dagarna.

För tre år sedan vidareutbildade jag mig inom datadriven marknadsföring. När jag sedan bytte jobb, från kommunikatör till growth marketer, och inte skrev hela arbetsdagarna började jag längta efter att skriva skönlitterärt igen.

Så kom pandemin med hemmajobb och färre sociala tillställningar. Då dammade jag av ett gammalt manus som legat i byrålådan och kom gång med skrivandet igen.

I början av 2021 läste jag boken Lev kreativt av Julia Cameron. Boken är uppbyggd som ett tolvstegsprogram för kreativa själar som vill komma igång med sitt skapande. Jag följde bokens rekommendationer: skrev morgonsidor, hittade på roliga saker för min egen skull och började hålla utkik efter så kallade synkronisiteter. Synkronisiteter är möjligheter som dyker upp vilka leder en närmare sitt mål. Några synkronisiteter som dök upp i mitt liv var att jag hittade en skrivgrupp online som jag anslöt mig till. Sedan hörde han jag intervjuat för min debutroman Flykten av sig när jag satt och redigerade bokmanuset. Små saker som senare ledde till stora förändringar.

Några månader passerade. Sedan hade jag redigerat klart manuset. Jag skickade i väg det till förlag och ett av förlagen hörde av sig och ville ge ut min bok. Den känslan, när jag signerat kontraktet, är svår att beskriva: Lycka, rädsla, hoppfullhet och förväntan. En av mina största drömmar var på väg att slå in.

Den här sommaren har jag bestämt mig för att skippa resor och planer och bara stanna hemma för att skriva så mycket som möjligt. För att hålla produktiviteten och motivationen uppe har jag som mål att skriva, motionera, meditera och läsa varje dag under semestern. Jag kallar det för en skrivsommar. Jag hoppas bli klar med redigeringen av nästa bokmanus innan sommaren är slut.

Vill man komma i gång med bra vanor som gynnar produktivitet så rekommenderar jag boken 1 % metoden: Små förändringar, stora resultat av James Clear. Den har hjälpt mig skapa vanor som gör att jag faktiskt tar mig tid att skriva, går till gymmet och läser innan jag somnar på kvällarna. Ett bra exempel på mikrovanor ur boken är: om man väljer att äta något onyttigt i stället för något nyttigt till middag ser man inte något resultat på vågen direkt, men om man fortsätter göra samma val om och om igen kommer man gå upp i vikt. Små vanor leder till stora resultat i det långa loppet.

Att snart debutera som författare är både roligt och skrämmande. I skrivande stund väntar jag på omslagsförslagen och den sista språkgranskningen av boken. Boken kommer komma ut i alla format.

Jag har ingen aning om hur boken kommer tas emot, ifall någon kommer vilja läsa den och vad folk kommer tycka om mitt sätt att skriva. Men egentligen spelar det ingen roll – jag älskar att skriva och kommer fortsätta göra det oavsett. Och det tycker jag alla som älskar att skriva borde göra, fortsätta skriva. För en vacker dag slår drömmen om att bli författare in.
​

​
Hitta Natalie!
Instagram > @blackdiary.se
Twitter > Blackdiary
Hemsida > www.blackdiary.se

Hej Frida tolv år gammal, vad kul att du har börjat skriva på boken som du tror kommer bli ditt stora genombrott! Jag har lite saker som jag vill upplysa dig om.

1: Frida, det du skriver suger. Förlåt, men det är den hårda sanningen. Du är ingen prisbelönt författare vid tolv års ålder även om det vore häftigt. Men var inte orolig - du kommer bli bättre. MYCKET bättre. Det gäller även alla som känner att de inte är där än, att deras skrivande inte nått nivån de vill nå. Inte att ni suger, det tror jag knappast att ni gör, men att alla blir bättre med tiden. Så det är bara att fortsätta skriva och aldrig ge upp drömmen om att få debutera. Håll ut så ska du se att det blir bra!

2: Trots att du debuterar så pass tidigt kommer du inte alltid vara stolt över dig själv. Av någon anledning kommer du stunder att ta upp din bok, läsa igenom texten och tänka “vad är det egentligen jag har skrivit?” Det är inte så konstigt med tanke på ditt dåliga självförtroende. Vilket jag skulle vilja säga till andra författare, utgivna som aspirerande, att jag förstår att självförtroendet inte alltid är med en. Det är helt okej. Ibland känner vi oss alla dåliga, det tillhör livet. Men vi kan skriva, och vi får aldrig glömma det, oavsett hur bra eller dåligt självförtroende man har!

3: Fast du vet att du inte ska jämföra dig med andra kommer du kolla på andras antal följare, se alla andras recensioner hagla in och känna avundsjukan för att du inte är lika lyckad. Alla idrottare säger hela tiden att de bara tävlar mot sig själva och inte för att vinna, och du vet ju att det är så du borde tänka. Du ska inte jämföra dig med andra på samma sätt som andra inte ska jämföra sig med dig. Allas resa ser olika ut, om de så debuterar när de är 25 eller 85 år.

4: Det är svårt att leva på skrivandet. Att vara författare går inte bara ut på att sätta sig på ett café och skriva nästa bestseller - inte för de flesta i alla fall. Svårigheter jag har stött på inkluderar:
a) Sociala medier. Jag vet att du inte är någon utåtriktad person eller expert på sociala medier, att du får ångest över vad folk ska tycka om dina inlägg, men du får helt enkelt skita i det för sociala medier är en enorm exponering.
b) Det finns så ofantligt mycket böcker, fler än du kunnat ana, vilket blir tydligt när du skaffar författarkontot på Instagram. Hundratals som försöker nå ut med sina böcker. Konkurrensen är mycket större än du trodde.
c) Ett fåtal kan leva på skrivandet. De flesta skriver på sidan av eller halvtid, och precis som de kommer du troligtvis ha ett annat yrke som huvudsyssla.

5: Du skriver också för läsarna, och du kommer aldrig kunna släppa oron över vad läsarna kommer tycka. Oroa dig över att någon ger boken 1/5 och sågar den till fotknölarna i en lång recension. Du kommer inse att inte alla uppskattar ditt skrivande för att det är en omöjlighet. Och vissa kommer inte tycka om dig av den simpla anledningen att de är avundsjuka. Men det spelar egentligen ingen roll när det finns läsare som gillar det du skriver och inte vill klanka ner på dig.

6: Sist, men viktigast av allt, tro på dig själv och njut. Mitt i allting kommer du glömma bort att det du skriver ändå är bra, folk berömmer ditt skrivande även om det inte är så många som hos de stora författarna. Precis som alla andras skrivande blir ditt bättre med tiden. Det kommer inte vara enkelt men det kommer gå. Sociala medier är inte så skrämmande trots allt. Alla kommer inte gilla det du skriver men det viktigaste är att fokusera på de som gör det. Och du kommer hitta en lösning med arbetslivet och skrivandet. Det löser sig tillslut.

Det du absolut inte får glömma bort är att ha kul. Skrivande är något av det bästa du vet. Och vem vet, kanske du en dag får ett stort genombrott? Får chansen att leva på författandet och bli en riktig bestseller? Tills dess önskar jag dig (och alla andra aspirerande författare) all lycka till!
​​
/Frida Endertorp, 21, stolt författare

​Hitta Frida!
Instagram > @fridaendertorp_author
TikTok > @fridaendertorp_author

Nu är det officiellt, tillsammans med Elin Edberg (redaktör och författare) och Sandra Holmqvist (språkgranskare, korrläsare och poet) lanserar vi Skrivguiderna, en paraplyverksamhet där vi erbjuder hjälp till såväl aspirerande som etablerade författare. Till att börja med blir det främst lektör-, redaktör- och språktjänster, men vi hoppas kunna bygga ut så småningom. Vi har också laddat upp en massa gratis skrivguider! Guiderna kan du ladda ner redan nu, men uppdrag tar vi emot först med start 1.9.2022.

Den som vill kan följa oss på Instagram där vi kort och gott heter @skrivguiderna.
​Vår sida hittar du här.
​

Hur skriver man en barnbok? Tja, det är väl bara att skriva några rader så är det klart, för en barnbok behöver ju inte vara lika lång som en vuxenroman? Njah ...

Några konkreta tips på hur man (kan) gör(a, om man vill):

1. Välj målgrupp! Ofta kategoriseras barnböcker enligt olika åldrar (0–3, 3–6, 6–9, 9–12, 12–15, 15+ eller unga vuxna). Det är enormt stor skillnad på ett barn som just fyllt nio och ett som är tolv och närmar sig tretton! Även om du skriver för ex. 9–12-åringar, var uppmärksam på ifall din ton riktar sig mer till en yngre eller äldre publik. En 11–12-åring kan lika gärna läsa böcker som har ett relationsbaserat t(w)eentema, medan en 9-åring kanske intresserar sig mer för ett händelsedrivet mysterium. Bara som exempel (det är självklart individuellt).
2. Apropå ålder: Din huvudkaraktärs ålder kommer att bestämma hur förlaget och bokhandeln kategoriserar din bok. Skriver du om en 11-åring, då placerar man boken i kategorin 9–12. 7-åring? Då blir det 6–9. 13? 12–15. Och så vidare. Men Harry Potter då, kanske du undrar? Varför placeras de böckerna under 9–12 när han är betydligt äldre i den sista boken? Det här är undantaget som bekräftar regeln. Eftersom Harry åldras och tonen blir mörkare vartefter riktar sig de sista böckerna i serien snarare till läsare 15+. Men hela serien står oftast på samma hylla i enlighet med Harrys ålder i bok 1. Alltså i hyllan för 9–12-åringar.
3. Lär känna din målgrupp! Träffa barn, prata med dem, lek med dem, lyssna till dem. Vilka intressen har de? Vad är aktuellt just nu? (För det hjälper inte att veta vad du gillade som barn. Visst, vissa saker förändras långsamt eller aldrig, men i mångt och mycket är världen en annan plats än när du var liten.)
4. Läs massor med böcker i olika genrer och för alla åldrar. Bekanta dig särskilt med de böcker som riktar sig till den åldersgrupp du vill skriva för. Även här kommer du antagligen att märka hur bokmarknaden för barn förändrats och att berättarstilen ser annorlunda ut i dag jämfört med för bara några decennier sedan.
   
5. Jobba på din text och ton. Det kanske låter enkelt att skriva för barn och unga, men det kan tvärtom faktiskt vara svårare. Språket behöver vara drivet, men välgestaltat. Det får gärna vara lättläst, men ändå utmana (läs och lär). Självklart ska själva grundstoryn vara intressant och du behöver se till att den röda tråden håller. Barn vill ha, och förtjänar, en god berättelse! 
6. Hitta testläsare. Låt några barn läsa din text, kanske tillsammans med en vuxen (beroende på ålder). Be att de feedbackar din berättelse. Obs! Det räcker gott med ett par testläsare, annars kan det bli knepigt att hålla åsikterna isär.
7. Bonustips! Skriver du på en bilderbok, kom ihåg att den har flera dimensioner. Text och bild blir starkare tillsammans än var för sig och det är sannolikt att du som författare behöver gå in och redigera när illustrationerna väl är klara. Ofta kan du stryka en hel del ord, eftersom bilderna hjälper till att förklara handlingen.
8. Bonustips 2! Om du jobbar på en bilderbok, använd uppslagen (en vänster- och högersida i en öppen bok) för att skapa spänning. I en bilderbok finns inga kapitel, men i stället kan du se varje gång du vänder blad som en potentiell cliffhanger. Vad sker på höger sida av uppslaget som kan locka läsaren att bläddra vidare?

Lycka till!
​

Helena Jauhiainen är hortonom och arbetar till vardags på plantskola. Trädgård och träd har hon älskat sedan hon var barn, likaså att skriva. Tidigare har Helena skrivit främst tidningsartiklar i sitt ämne, bland annat i Hemträdgården och Viola. Nu är hon i slutfasen med arbetet med sin första bok, en faktabok inom ämnet trädgårdshistoria som har arbetstiteln Växternas namn avslöjar – historier om växtjägare och plantskolister.

Plötsligt satt jag där med tre kapitel
Egentligen hade jag inte tänkt skriva en faktabok. Jag försökte bara bli en bättre skönlitterär skribent genom att skriva om ett ämne jag kunde, när researchen jag gjort liksom tog över. Min romanidé, som jag kanske tar tag i igen någon gång, var en steampunkhistoria som handlade om växtjägare. Jag letade reda på ett par biografier om berömda växtjägare och plöjde dem. Det jag ville åt var bra beskrivningar på hur det var att klättra i kinesiska berg eller vandra i tropiska djungler.

Efter ett tag insåg jag att jag hade åtminstone tre faktatexter färdiga i huvudet. De skrev jag ned, mest för min egen skull. Kanske kunde det bli en eller annan tidningsartikel av det. Det hade kanske inte blivit mer än så. Men när jag sedan letade upp en biografi till, och den också var på engelska, insåg jag att det inte fanns någon bok om växtjägare på svenska. Faktum är att det helt saknas litteratur om växternas introduktionshistoria i Sverige. Med tanke på de intressanta berättelser jag precis läst, tyckte jag det var väldigt synd. Fler borde få läsa om det här! När jag väl insåg det, blev det tydligt att mina texter inte skulle bli artiklar. Det var ju klara kapitel! Jag hade redan tre, hur svårt kunde det vara att få fram fler?

Till en början var det inte svårt alls. Det var lätt att göra research och skrivandet flöt. Nio kapitel tog kortare tid att skriva än de sista fyra som jag sen verkligen fått kämpa med. Visserligen har flera av de första kapitlen fått skrivas om för att allt ska passa ihop. Men att ha nio klara kapitel gjorde att jag aldrig lade projektet på hyllan. Anledningen till att jag fick kämpa med de sista kapitlen hade oftast med källmaterial att göra. Utan bra källor blev texterna fulla med antaganden och helt enkelt urkassa. Jag fick skippa ett kapitel om en tysk-rysk växtjägare, även om det hade givit ett intressant perspektiv, bara för att jag inte hittade tillräckligt med litteratur om honom. Jag har också suttit otaliga kvällar med tyska texter och Google Translate för att kunna förstå unika böcker som inte funnits översatta. (Jag läste franska som andraspråk, vilket inte var till någon större nytta i det här projektet!)

Steal with pride
Jag har självklart tvivlat och misströstat emellanåt. Ofta har jag tänkt att det vore bra att gå en skrivkurs i facklitterärt skrivande. Men till skillnad från kurser i kreativt skrivande, har jag inte hittat någon som går att läsa på högskolenivå. Det finns kurser i journalistik men inte i hur man faktiskt skriver en fackbok. Jag har fått lita på den journalistik jag har erfarenhet av att skriva och sett till så att varje kapitel berättar en egen historia. När jag varit rådvill har jag tagit mig an det bästa skrivtipset någonsin: steal with pride. Det vill säga, jag behöver inte komma på allt själv. Jag kan kolla hur andra har skrivit sina inledningar och lagt upp sina kapitel. Men bra tips på kurser och böcker om hur man blir en bra fackboksförfattare tar jag ändå gärna emot! Den bok i ämnet som givit mig mest, är Lotte Mjöbergs Ett, två, tre, fackbok! som jag varmt kan rekommendera.

Härnäst
En del personer jag stött på under arbetets gång har säkert tyckt jag varit tokig som lagt ned så mycket jobb utan att ha utgivning klar. Här tycker jag att det är en stor skillnad i bemötande jämfört med om jag skrivit skönlitterärt! Hade jag suttit med ett färdigt skönlitterärt råmanus, hade ingen förutsatt att jag redan hade klart med förlag. Jag har dock pratat utgivning med mindre förlag, så jag vet att det finns ett intresse. Men med allt som pågår i livet är det lätt att tappa fokus vid minsta motgång. Jag har därför valt att få klart manuset i första hand för att nu kunna koncentrera mig helt på nästa del: att få boken utgiven. Jag är redo att pitcha, presentera och övertyga! Nästa skrivprojekt då? Inget bestämt just nu, men definitivt skönlitterärt. Min fantasi behöver få rusa fritt ett slag. Den har varit tyglad alltför länge.

Nu under vårvintern har jag spurtat med att redigera första delen i min fantasytrilogi för vuxna (utkommer hos Seraf förlag, 2023). 

Att skriva är att skriva om. Det är nog ett av de bästa skrivråd jag någonsin fått ... I min författarbarndom trodde jag att det bara var att skriva klart. Och det är det ju, delvis. Du behöver bli klar med ett utkast för att ha en hel berättelse, någonting som kanske kan förvandlas till en bok. Och du ska fira att du klarat av att skriva klart för det är det inte många som gör! Men när du firat klart, då måste du vara beredd på att redigera, stryka, flytta om, lägga till, kolla att alla frågor besvaras, att röda tråden håller, att tempot känns okej, gestaltningen håller osv. Och det är tungt jobb. I de flesta fall behöver du redigera ditt manus mååånga gånger.

Exempel på en redigeringsprocess (kom ihåg, det här kan se väldigt olika ut):
Utkast 1: Du skriver klart ett råmanus.
Utkast 2-3: Du redigerar ditt råmanus och låter det vila innan du finslipar det, för nu ska andra läsa det.
Utkast 4: Du redigerar igen baserat på en eller (gärna) flera testläsares åsikter.
Utkast 5: Du redigerar igen baserat på den lektörsfeedback du fått (professionell hjälp kostar), eller baserat på nya testläsares åsikter (gratis).
Utkast 6-7: Du redigerar ett varv till, eller kanske två, efter att manuset fått vila.
Utkast 8+: Du har fått ett kontrakt (grattis!) och redigerar nu baserat på redaktörens och korrläsarens kommentarer. Kanske behöver du dessutom redigera lite (eller mycket) efter sättning, innan tryck.
(Igen, minns att det här är ett exempel. Vissa redigerar mindre, andra mer. Desssutom, processen blir ofta snabbare ju fler manus vi färdigställt efttersom övning ger färdighet.)

Slutsats? Jag vet att jag inte kan skriva ett perfekt första utkast. Jag måste bara skriva det. Redigeringsrundorna finns till för att berättelsen ska lyfta och det är då jag har chansen att fixa tokiga tankehål (perfekt blir den ju aldrig, men bättre).

Vilka är dina tankar när du skriver? Redigerar du (eller tänker du, efter att ha läst det här inlägget, att "tja, kanske man skulle kunna pröva att redigera?")?