Hur skriver man en barnbok? Tja, det är väl bara att skriva några rader så är det klart, för en barnbok behöver ju inte vara lika lång som en vuxenroman? Njah ...

Några konkreta tips på hur man (kan) gör(a, om man vill):

1. Välj målgrupp! Ofta kategoriseras barnböcker enligt olika åldrar (0–3, 3–6, 6–9, 9–12, 12–15, 15+ eller unga vuxna). Det är enormt stor skillnad på ett barn som just fyllt nio och ett som är tolv och närmar sig tretton! Även om du skriver för ex. 9–12-åringar, var uppmärksam på ifall din ton riktar sig mer till en yngre eller äldre publik. En 11–12-åring kan lika gärna läsa böcker som har ett relationsbaserat t(w)eentema, medan en 9-åring kanske intresserar sig mer för ett händelsedrivet mysterium. Bara som exempel (det är självklart individuellt).
2. Apropå ålder: Din huvudkaraktärs ålder kommer att bestämma hur förlaget och bokhandeln kategoriserar din bok. Skriver du om en 11-åring, då placerar man boken i kategorin 9–12. 7-åring? Då blir det 6–9. 13? 12–15. Och så vidare. Men Harry Potter då, kanske du undrar? Varför placeras de böckerna under 9–12 när han är betydligt äldre i den sista boken? Det här är undantaget som bekräftar regeln. Eftersom Harry åldras och tonen blir mörkare vartefter riktar sig de sista böckerna i serien snarare till läsare 15+. Men hela serien står oftast på samma hylla i enlighet med Harrys ålder i bok 1. Alltså i hyllan för 9–12-åringar.
3. Lär känna din målgrupp! Träffa barn, prata med dem, lek med dem, lyssna till dem. Vilka intressen har de? Vad är aktuellt just nu? (För det hjälper inte att veta vad du gillade som barn. Visst, vissa saker förändras långsamt eller aldrig, men i mångt och mycket är världen en annan plats än när du var liten.)
4. Läs massor med böcker i olika genrer och för alla åldrar. Bekanta dig särskilt med de böcker som riktar sig till den åldersgrupp du vill skriva för. Även här kommer du antagligen att märka hur bokmarknaden för barn förändrats och att berättarstilen ser annorlunda ut i dag jämfört med för bara några decennier sedan.
   
5. Jobba på din text och ton. Det kanske låter enkelt att skriva för barn och unga, men det kan tvärtom faktiskt vara svårare. Språket behöver vara drivet, men välgestaltat. Det får gärna vara lättläst, men ändå utmana (läs och lär). Självklart ska själva grundstoryn vara intressant och du behöver se till att den röda tråden håller. Barn vill ha, och förtjänar, en god berättelse! 
6. Hitta testläsare. Låt några barn läsa din text, kanske tillsammans med en vuxen (beroende på ålder). Be att de feedbackar din berättelse. Obs! Det räcker gott med ett par testläsare, annars kan det bli knepigt att hålla åsikterna isär.
7. Bonustips! Skriver du på en bilderbok, kom ihåg att den har flera dimensioner. Text och bild blir starkare tillsammans än var för sig och det är sannolikt att du som författare behöver gå in och redigera när illustrationerna väl är klara. Ofta kan du stryka en hel del ord, eftersom bilderna hjälper till att förklara handlingen.
8. Bonustips 2! Om du jobbar på en bilderbok, använd uppslagen (en vänster- och högersida i en öppen bok) för att skapa spänning. I en bilderbok finns inga kapitel, men i stället kan du se varje gång du vänder blad som en potentiell cliffhanger. Vad sker på höger sida av uppslaget som kan locka läsaren att bläddra vidare?

Lycka till!
​

Helena Jauhiainen är hortonom och arbetar till vardags på plantskola. Trädgård och träd har hon älskat sedan hon var barn, likaså att skriva. Tidigare har Helena skrivit främst tidningsartiklar i sitt ämne, bland annat i Hemträdgården och Viola. Nu är hon i slutfasen med arbetet med sin första bok, en faktabok inom ämnet trädgårdshistoria som har arbetstiteln Växternas namn avslöjar – historier om växtjägare och plantskolister.

Plötsligt satt jag där med tre kapitel
Egentligen hade jag inte tänkt skriva en faktabok. Jag försökte bara bli en bättre skönlitterär skribent genom att skriva om ett ämne jag kunde, när researchen jag gjort liksom tog över. Min romanidé, som jag kanske tar tag i igen någon gång, var en steampunkhistoria som handlade om växtjägare. Jag letade reda på ett par biografier om berömda växtjägare och plöjde dem. Det jag ville åt var bra beskrivningar på hur det var att klättra i kinesiska berg eller vandra i tropiska djungler.

Efter ett tag insåg jag att jag hade åtminstone tre faktatexter färdiga i huvudet. De skrev jag ned, mest för min egen skull. Kanske kunde det bli en eller annan tidningsartikel av det. Det hade kanske inte blivit mer än så. Men när jag sedan letade upp en biografi till, och den också var på engelska, insåg jag att det inte fanns någon bok om växtjägare på svenska. Faktum är att det helt saknas litteratur om växternas introduktionshistoria i Sverige. Med tanke på de intressanta berättelser jag precis läst, tyckte jag det var väldigt synd. Fler borde få läsa om det här! När jag väl insåg det, blev det tydligt att mina texter inte skulle bli artiklar. Det var ju klara kapitel! Jag hade redan tre, hur svårt kunde det vara att få fram fler?

Till en början var det inte svårt alls. Det var lätt att göra research och skrivandet flöt. Nio kapitel tog kortare tid att skriva än de sista fyra som jag sen verkligen fått kämpa med. Visserligen har flera av de första kapitlen fått skrivas om för att allt ska passa ihop. Men att ha nio klara kapitel gjorde att jag aldrig lade projektet på hyllan. Anledningen till att jag fick kämpa med de sista kapitlen hade oftast med källmaterial att göra. Utan bra källor blev texterna fulla med antaganden och helt enkelt urkassa. Jag fick skippa ett kapitel om en tysk-rysk växtjägare, även om det hade givit ett intressant perspektiv, bara för att jag inte hittade tillräckligt med litteratur om honom. Jag har också suttit otaliga kvällar med tyska texter och Google Translate för att kunna förstå unika böcker som inte funnits översatta. (Jag läste franska som andraspråk, vilket inte var till någon större nytta i det här projektet!)

Steal with pride
Jag har självklart tvivlat och misströstat emellanåt. Ofta har jag tänkt att det vore bra att gå en skrivkurs i facklitterärt skrivande. Men till skillnad från kurser i kreativt skrivande, har jag inte hittat någon som går att läsa på högskolenivå. Det finns kurser i journalistik men inte i hur man faktiskt skriver en fackbok. Jag har fått lita på den journalistik jag har erfarenhet av att skriva och sett till så att varje kapitel berättar en egen historia. När jag varit rådvill har jag tagit mig an det bästa skrivtipset någonsin: steal with pride. Det vill säga, jag behöver inte komma på allt själv. Jag kan kolla hur andra har skrivit sina inledningar och lagt upp sina kapitel. Men bra tips på kurser och böcker om hur man blir en bra fackboksförfattare tar jag ändå gärna emot! Den bok i ämnet som givit mig mest, är Lotte Mjöbergs Ett, två, tre, fackbok! som jag varmt kan rekommendera.

Härnäst
En del personer jag stött på under arbetets gång har säkert tyckt jag varit tokig som lagt ned så mycket jobb utan att ha utgivning klar. Här tycker jag att det är en stor skillnad i bemötande jämfört med om jag skrivit skönlitterärt! Hade jag suttit med ett färdigt skönlitterärt råmanus, hade ingen förutsatt att jag redan hade klart med förlag. Jag har dock pratat utgivning med mindre förlag, så jag vet att det finns ett intresse. Men med allt som pågår i livet är det lätt att tappa fokus vid minsta motgång. Jag har därför valt att få klart manuset i första hand för att nu kunna koncentrera mig helt på nästa del: att få boken utgiven. Jag är redo att pitcha, presentera och övertyga! Nästa skrivprojekt då? Inget bestämt just nu, men definitivt skönlitterärt. Min fantasi behöver få rusa fritt ett slag. Den har varit tyglad alltför länge.

Nu under vårvintern har jag spurtat med att redigera första delen i min fantasytrilogi för vuxna (utkommer hos Seraf förlag, 2023). 

Att skriva är att skriva om. Det är nog ett av de bästa skrivråd jag någonsin fått ... I min författarbarndom trodde jag att det bara var att skriva klart. Och det är det ju, delvis. Du behöver bli klar med ett utkast för att ha en hel berättelse, någonting som kanske kan förvandlas till en bok. Och du ska fira att du klarat av att skriva klart för det är det inte många som gör! Men när du firat klart, då måste du vara beredd på att redigera, stryka, flytta om, lägga till, kolla att alla frågor besvaras, att röda tråden håller, att tempot känns okej, gestaltningen håller osv. Och det är tungt jobb. I de flesta fall behöver du redigera ditt manus mååånga gånger.

Exempel på en redigeringsprocess (kom ihåg, det här kan se väldigt olika ut):
Utkast 1: Du skriver klart ett råmanus.
Utkast 2-3: Du redigerar ditt råmanus och låter det vila innan du finslipar det, för nu ska andra läsa det.
Utkast 4: Du redigerar igen baserat på en eller (gärna) flera testläsares åsikter.
Utkast 5: Du redigerar igen baserat på den lektörsfeedback du fått (professionell hjälp kostar), eller baserat på nya testläsares åsikter (gratis).
Utkast 6-7: Du redigerar ett varv till, eller kanske två, efter att manuset fått vila.
Utkast 8+: Du har fått ett kontrakt (grattis!) och redigerar nu baserat på redaktörens och korrläsarens kommentarer. Kanske behöver du dessutom redigera lite (eller mycket) efter sättning, innan tryck.
(Igen, minns att det här är ett exempel. Vissa redigerar mindre, andra mer. Desssutom, processen blir ofta snabbare ju fler manus vi färdigställt efttersom övning ger färdighet.)

Slutsats? Jag vet att jag inte kan skriva ett perfekt första utkast. Jag måste bara skriva det. Redigeringsrundorna finns till för att berättelsen ska lyfta och det är då jag har chansen att fixa tokiga tankehål (perfekt blir den ju aldrig, men bättre).

Vilka är dina tankar när du skriver? Redigerar du (eller tänker du, efter att ha läst det här inlägget, att "tja, kanske man skulle kunna pröva att redigera?")?

Den här veckan har jag fått äran att gästblogga hos Midgårdsormen, en lektörstjänst som drivs av Jenny Hansson (författare, lektör och skrivcoach). Du kan läsa hela inlägget här (eller via extern länk här). Tusen tack för författarporträttet!
​

Alla stöter vi på tankarna om att vilja skriva något helt nytt, något som kommer ta världen med storm och få kritikerna att jubla över ens uppfinningsrikedom. Att sväva i väg i de tankarna, se priserna man får tilldelade sig och alla beundrare som gör fanfiction av ens mästerverk är fantastisk! Energin det ger när den där bästsäljande idén tar form i huvudet och man sätter sig ner för att skriva och orden flödar ur en ger en sådan endorfinkick att man aldrig mer tror man ska landa. Tills man öppnar sina sociala medier och läser vad andra författare jobbar med för manus…. CRASH! Så originell var den idén.

Känner du igen dig? Jag gör det! Det spelar ingen roll vilken av alla miljoner idéer jag börjar forska kring så hittar jag redan publicerade böcker med samma grundstomme och författare som påbörjat ett manus med liknande handling. Och vet du vad? Så kommer det fortsätta vara oavsett hur jag vrider och vänder på berättelserna som poppar upp i huvudet. Exakt så kommer det att vara för alla som vill eller har skrivit en bok.

Om vi hoppar bakåt i tiden, till när människan från första början berättade historier för varandra, då fanns det garanterat helt originella berättelser. De hade förmånen att vara opåverkade av litteratur, film, musik och generationer av muntliga berättelser. Vi idag har inte den turen, om man ens ska kalla det för tur då det snarare är en förmån (?), då vi har växt upp med intryck i ett överflöd! Vi möts dagligen av berättelser, karaktärer och miljöer även om vi inte märker av det i stunden. Att inte påverkas av det vi ser, läser och hör andra prata om vore både tragiskt och konstigt. Genom att utforska andras berättelser, se saker från andra perspektiv och plocka ihop det bästa från alla världar – inklusive din egen – skapar något originellt. Du har säkerligen hört talas om ordspråket ”det finns två sidor av varje mynt”, detsamma gäller berättelser. Du och jag kan båda skriva en egen tolkning av Hans och Greta, vi utgår från samma grund men slutprodukten kommer inte alls att vara densamma. Du har dina erfarenheter, ditt bagage och intressen som gör att du vänder historien åt ett håll som lockar dig. Detsamma gäller oss alla. Erfarenheter, känslomässigt bagage, intressen och vår omgivning formar oss till en originell individ; vore det inte konstigt om vi inte lyckades skapa precis lika originella berättelser då?

Utforska litteraturen, läs så många böcker du bara kan och sno det bästa från varje genre. Du kan inspireras av romantik även om du ska skriva en skräckroman då det finns romantiska scener mellan karaktärer även i de böckerna (även om det inte är lika framstående). Lyssna på musik och njut av känslan som uppstår, låt den färga av sig i texten. Många författare har olika musikstilar till olika scener och delar i sin bok, vissa har till och med en speciell låt som symboliserar en scen. Strunta i de som säger att man inte ska imitera andra. Precis som barn lär sig nya färdigheter gör vi vuxna det också. Hur ska du kunna skriva fantasy om du aldrig läst eller hört en övernaturlig berättelse? Tillåt dig att påverkas! Strunta i att någon annan just nu skriver på en liknande handling. Var dig själv, släpp loss fantasin och skriv exakt det du vill skriva. Försök sluta jämföra dig med andra, inte redan nu på idéstadiet, det kommer bara att sänka dig. Den där jämförelsen kommer senare när boken finns på hyllorna i affären och läsare börjar recensera, den dagen den sorgen.
​
Skriv din berättelse, den är precis lika originell som du.
​

Ett av de vanligaste tipsen när det kommer till att skriva är just att hålla igång sitt skrivande. Dvs, försök skriva varje dag. För om man slutar kan det vara svårt att komma igång igen. Men detta är lättare sagt än gjort. Visst, många gånger måste man verkligen sätta sig ner och tvinga fram text, även om det inte alltid blir bra. Men andra gånger tar det stopp. Då finns det inga andra råd än att göra något helt annat.

För mig räcker det ibland med att jag tar mig en promenad och skingrar tankarna. Andra gånger kanske jag sätter mig i bilen för att åka och handla och då kommer lösningen på något problem i min text. Men ibland hjälper inte det heller.

Ibland måste man helt enkelt göra något helt annat. Det är därför jag kallar mig själv för den nåltovande skräckförfattaren. För jag jobbar alltid med mina händer, är alltid kreativ. Antingen håller jag i pennan och skriver för fullt. Eller så greppar jag filtnålen och skapar olika figurer i ull. Nåltovning är en teknik där man med hjälp av en speciell nål med hullingar på sig skapar skulpturer i ull. Det är en väldigt enkelt och rolig hantverksteknik. Genom att nåltova får jag utlopp för min kreativitet och känner att jag ändå skapar något, trots att jag kanske har fastnat i min text. Med hjälp av det här helt andra sättet att skapa släpper det på spärrarna inne i huvudet och oftast kommer jag fram till en lösning i min text. Att göra något kreativt, så som nåltova eller måla eller skulptera, är meditativt och tillfredsställande. Och det bästa är att om man tröttnar på det, kan man alltid gå tillbaka till skrivandet igen.

Så för mig är det därför det bästa av två världar. Så fort jag tröttnar på ett sätt att uttrycka mig, tar jag till det andra. Och jag vet att jag inte är ensam. Många som skriver är även en konstnär på annat sätt. Eller artister dessutom. Ta Joni Mitchell till exempel. Hon är ju bredast känd som singer-songwriter men hon målar även väldigt vackra tavlor. Länge funderade hon på vilket av det hon skulle välja – musiken eller målandet. Tills hon insåg att hon inte behövde välja. Båda två var hennes sätt att uttrycka sig på.

Jag säger samma sak. Varför välja? Se det istället som ett nytt perspektiv på din kreativitet. Kanske du får hjälp att se den text du jobbar med på ett annat sätt. Kanske får du en väl värd paus. Om du inte har provat att göra något annat kreativt så rekommenderar jag att du gör det.
​

Maria Brundin är författare, redaktör, koordinator, skribent samt inläsare av ljudböcker. Kandidatexamen MKV samt flera kurser inom bland annat kreativt skrivande. Hon har arbetat med ord och texter under 20 år. Debuterade skönlitterärt 2020 med Lyda, innehållande Objektet, Instruktionerna samt Smärta och njutning. På Alla hjärtans dag 2022 släpptes en pappersbok med två nya avsnitt: Nakna själars dans och Kinky hjärtans dag. Maria vill med sitt författarskap bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör och skrivcoach, men är specialist på lustgenren. Författarduon Brundin och Olsson – Maria och Sara – har skrivit serien Rött för Ava Stories samt fortsätter skapa berättelser under våren 2022. Brundin och Olsson samtalar även i Ordlustpodden om sex och lust.
​

Alla hjärtans dag. Glöm hjärtformade askar fyllda med choklad, rosor som kostar dubbelt så mycket för att det är ”den dagen” och tänk mer på vad du definierar som romantiskt. Visst får du en bild i huvudet? Fundera över vad du ser och hur du har fått det till dig.

I yngre tonåren slukade jag Harlequin-böcker på löpande band. Initialt fastande jag. Det blev en verklighetsflykt under en stökig tid. Hoppet spirade om lyckliga slut. Efter något år, när mina egna fantasier blev allt mer tydliga, började jag ifrågasätta den bild som målades upp som romantisk. Och om jag skulle vara helt ärlig så var varje story till 80% likadan som den föregående jag läst. Intresset falnade.

För ett antal år sedan började jag läsa mer erotisk litteratur. Här insåg jag att det väldigt ofta saknades fokus på berättelsen. Det mesta handlade om sexet. För mig fungerar inte det. Att integrera både det sensuella, lustfyllda och hettan med att skapa en riktigt bra och uppbyggd story intresserade mig desto mer.

Åren gick och något lekte inom. Jag ville berätta och belysa något som är en utmaning att skriva, men jag var övertygad om att jag skulle kunna få ihop det på ett snyggt och bra sätt. Det skulle vara romantiskt, finnas ömhet, närhet och intimitet utan att för den skull bli en saga med förutsägbart slut. Läsarna skulle få följa med på en resa! De första penseldragen på det som skulle komma att bli Lyda-serien drogs 2018. Jag valde att skriva något som jag själv önskade läsa under många år.

Min värld skissades fram mellan andetagen, i mellanrummen och mellan raderna. Stämning blev avgörande, rörelsen likaså. Fingertoppskänslan! Det gällde att röra sig på gränsen, balansera där utan att gå över, att finslipa och putsa. Ställa frågor – både till läsaren och till sig själv. Om samtycke, om vad som är mjukt och hårt, om vad maktförskjutning innebär, om hur vi kommunicerar med varandra och om hur vi skapar grunden för en trygg, varm och tillitsfull relation att växa och utvecklas i.

Jag vet att det som för ögat ser väldigt hårt ut kan vara otroligt mjukgörande för själen. Som en conditioner för det inre. I det själsliga renandet uppstår också frid. Ett slags lugn. När två människor möts och skapar ett förhållande som bottnar i tillit, ömhet och respekt finns en grund för något väldigt vackert. Atmosfären är den perfekta för att tryggt och säkert, tillsammans, utforska de allra mörkaste av fantasier. Även om alla läsare inte har samma preferens eller läggning finns massor att lära här!

Det går inte att kategorisera och sätta etiketter på människors lust eller sexualitet. Inte heller blir det bra att andra kommer med påståenden om det rätta sättet att leva ut. Lusten du har äger du. Den är din att förvalta, att äga. Gå in i. Utveckla.

Menar inte att det på något sätt är fel med Harlequin eller romantiska böcker med lyckliga slut – dock anser jag att alla måste få lov att rymmas i litteraturen. Jag är fullkomligt allergisk mot sådant som utesluter grupper och människor då jag vet hur utanförskap skaver i själen, på djupet.

Allt handlar om att få må bra. Att få vara hel. En människa är så mycket och först när hon får vara allt utan att dömas så kan hon också nå sitt fulla potential. Växa. I frihet!
​

Hitta Maria!
Instagram > _queenofwords
Twitter > Queenofwords
Hemsida > mariabrundin.se
​

Hej! Hoppas att ditt skriv- och läsår fått en fin start! Idag vill jag helt enkelt passa på att puffa lite för min kurssida, där du hittar några gratis goodies (samt ett par kurser som också kostar, men som fått fina betyg och innehåller en massa matigt innehåll).
​
Just nu erbjuder jag följande gratiskurser/skrivverktyg:
Skrivarkurs (kort intro till den betydligt matigare Skrivarkurs 1)
Synopsisguide
Ditt författarskap
Skrivdagbok
​
Till kurssidan >>

Feedback från en kursdeltagare som hakade på nu i januari:

Nu har vi fått provsmaka 2022, och vi hoppas att det här blir året som för med sig nya vindar, där vi får större chans att träffas IRL.

Jag hoppas också att det här blir året då du når dina skrivdrömmar, vare sig det gäller att komma igång med ett nytt projekt, ro iland ett projekt eller hitta ett förlag (eller den utgivningsväg som känns rätt för dig).

För att både du och jag ska få en riktigt fin (sk)rivstart på året, bjuder jag på några enkla "kom igång"-skrivövningar. Tanken är att du fulskriver (det vill säga, strunta i grammatik och redigering, låt orden komma som de vill), och att du skriver i minst 5 minuter/övning.

1) Du/din karaktär befinner dig/sig på en ny plats (kan vara en verklig plats du känner till, ett ställe du drömmer om, eller rentav en påhittad värld). Med hjälp av endast luktsinnet, hur beskriver du/karaktären platsen?

2) Du/din karaktär har fått möjlighet att testa världens första tidsmaskin. Vart åker du/karaktären? Vem träffar du/hen?

3) Du/din karaktär hittar en mystisk låda utanför dörren, som innehåller någonting överraskande/magiskt/fantastiskt. Vad innehåller den? Vad händer sen?

Lycka till med övningarna!

Hedvig-Christina Hell är författare som skriver prosa och poesi. Debutromanen, Den sjunde salen, kom 2009 och fjärde boken, En stjärna slocknad i min famn, släpptes i år. Femte boken är under arbete. Förutom universitetsstudier inom kreativt skrivande har hon en lärarexamen samt en masterexamen inom biblioteks- och informationsvetenskap. Parallellt med författandet arbetar Hedvig-Christina som bibliotekarie.

Förr skrev jag romaner. En och annan novell. Alltid parallellt med dikter. Nu för tiden har poesin brett ut sig mer i mina texter. Det avskalade, rena får större plats. Jag räknar inte längre ord för att komma upp i en rimlig mängd anpassad efter romanformatet. I stället stryker jag ord tills bara de mest betydelsefulla återstår på papperet. Med andra ord pågår en nedräkning.

När jag skrev det som skulle komma att bli diktromanen En stjärna slocknad i min famn, genomgick jag en intressant process som innebar att göra om prosa till prosalyrik. Det är den skrivprocessen som detta blogginlägg kommer att handla om.

Det hela började med att jag 2017 rensade en gammal dator. Då hittade jag nämligen ett bortglömt dokument, som visade sig innehålla en halvfärdig roman jag påbörjat redan 2011. Romanen bar titeln: En stjärna slocknad i min famn. Jag blev förstås nyfiken, började läsa och genast kom alltsammans tillbaka till mig. Just det, det var ju den här berättelsen som jag fick lov att avbryta, då andra texter kom emellan.

Den berättelsen skildrade två parallella spår. Dels handlade den om Cornelia från Sverige, som ensam och vilsen försökte skapa sig en tillvaro på resande fot genom USA. Dels handlade den om amerikanska Aron, i sökandet efter sin far som lämnat familjen när Aron var liten. Cornelia och Arons vägar korsades, hon plockade med honom på sin roadtrip och tillsammans skulle de söka efter Arons far.

Medan jag läste det gamla manuset fastnade jag ganska snabbt för Cornelias berättelse. Blev nyfiken på varför hon rest till USA och varför hon så abrupt behövt lämna sitt liv hemma i Sverige. Vad hade hänt henne? Många frågor snurrade i mitt huvud och hon lämnade mig inte i fred. Jag var till slut tvungen att skriva hennes historia! Den amerikanska mannen däremot, kände jag inte alls för att utveckla. Han försvann när jag väl började skala bort allt det jag inte ville ha kvar i berättelsen.

Medan jag strök mängder av text föddes ännu en tanke hos mig. Hur skulle det vara att försöka skriva den här berättelsen i form av prosalyrik? Jag hade ju en gång i tiden läst Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga och ganska nyligen Linnea Axelssons Aednan. Skulle jag kunna skriva på liknande sätt? Jag bestämde mig för att ge det en chans.

Minns skrivprocessen som väldigt behaglig. Jag tillät mig att experimentera med språk och form, jag skrev helt och hållet för min egen skull, det fanns ingen deadline. Jag ägnade lång tid åt att stryka och skala och skriva nytt. Formulerade mig på ett annorlunda sätt än vad jag var van vid, genom så få ord som möjligt på varje sida, utan att för den sakens skull göra innehållet obegripligt. Till slut hade jag en färdig berättelse, skriven genom min egen nyfunna röst.

Vad blev då kvar av ursprungsberättelsen som fanns i det bortglömda dokumentet? Förutom Cornelia – som för övrigt fick ett annat namn – inte mycket. Miljöerna finns kvar och är dessutom hämtade från mitt eget liv. Jag lever på en lantgård och ville skildra den vardagen. Jag har även rest genom USA, även om det är många år sedan. Alla platser min karaktär möter har också jag besökt. Men resten är ren fiktion.

En stjärna slocknad i min famn släpptes våren 2021 och handlar om My, som efter en tragisk händelse hemma på lantgården, lämnar sitt hem, sin familj och Sverige. Ensam drar hon till USA för att genomföra drömresan som familjen aldrig förverkligade. Under hennes roadtrip bearbetar hon sin sorg och kommer fram till ett livsavgörande beslut. Det är en lyrisk berättelse om att kunna se på saker ur olika perspektiv.

Jag är ödmjukt tacksam för den fina respons som boken fått ta emot. Nu arbetar jag med en ny lyrisk berättelse, där jag försöker skildra relationer genom ett sparsmakat språk. Så det där med att räkna ned ord är här för att stanna!
​

Hitta Hedvig-Christina!
Instagram > hedvigchristina_prosaochpoesi
Facebook > Hedvig-Christina Hell – Prosa och poesi

I det här inlägget vill jag tipsa om några av de AuthorTubers jag gärna kikar in hos, författare som laddar upp skrivtips via sina YouTube-kanaler.

Alexa Donne (länk), en traditionellt publicerad författare som skapar olika typer av material, allt från tuffa skrivråd till hur du tar snygga författarporträtt till hur du bäst marknadsför dig själv. Laddar också upp författarekonomivideor (baserade på en amerikansk marknad, men vissa poänger gäller internationellt).
​

​iWriterly (länk), som drivs av indieförfattaren Meg LaTorre. Här varvas konkreta skrivråd med självpubliceringstips.
​

​Jenna Moreci (länk), en författare som både har en vass tunga och coola Halloweenkostymer, samt massvis med kloka tankar. Här hittar du allt från a till ö vad gäller skrivande, men jag gillar särskilt genretipsen (ex. hur du skriver fantasy, hur du skriver romance osv.).
​

ShaelinWrites (länk), som andas och studerar skrivande. Också en massa matnyttigt, pedagogiskt innehåll för att lyfta ditt skrivande.
​

Definition av hjärn-bläckfisk: en person som har åtta hjärnor som hen kan använda samtidigt. Upphovsman: jag själv, när jag ville beskriva vad jag själv önskar att jag kunde vara. För tänk om man hade åtta hjärnor? Tänk vad många bokprojekt man hade kunnat hålla på med på en och samma gång.

Men nu har ju jag precis som alla andra på jorden bara en hjärna att använda. Och just den hjärnan arbetade fram en synopsis till min debutroman “Att göra innan döden”. Att boken skulle bli utgiven drygt tre år senare finns inte ens på kartan då, för när jag började skriva mina första rader är romanen endast ett hobbyprojekt. Visst fanns en dröm om författarskapet. Men självförtroendet hängde inte med mig, så jag skrev endast för att jag var tvungen att få ur mig alla idéer. Mina enda hjärna var fylld av de amerikanska ungdomsböckerna som jag hade snöat in mig på.

​Jag kan inte riktigt avgöra exakt den stund som perioden började, den då jag i princip bara ägnade mig åt ungdomslitteratur med någon koppling till staterna. Verk fyllda med dekadenta fester, high school-balen man själv ville gå på, extra allt helt enkelt. Böcker som rymmer en hel värld så nära vardagen och ändå inte. Medan jag skrev för fullt på min roman dök nya ämnen upp som fångade hela mitt intresse; olika tidsperioder, genrer, teman. Min önskan att ha åtta hjärnor var som störst.

För tänk vad mycket arbete man hade kunnat få gjort. Hjärna 1 hade kunnat fokusera helt på “Att göra innan döden”, medan resten av hjärnorna tog sig an mina vad jag kallar “perioder”. Den tiden då jag ägnar mig helt åt ett ämne eller en genre, när det upptar all min tid. När jag fick upp kärleken för dystopier hade hjärna nummer 2 kunnat ägna sig åt det gamla projektet som legat på is ett tag. Med “Stranger Things” kom en fascination för 80-talets neonfärgade estetik och nya projekt, perfekt för hjärna 3. Jag började titta på “Historieätarna” för att få inspiration vilket ledde till att jag hittade hem i 60-talets era av modern konst och Beatles, där hade hjärna 4 kunnat ta vid. Och då hade jag haft fyra hjärnor över som kunde ägna sig helt åt
gymnasiestudierna och andra projekt.

Tyvärr finns bara en hjärna som var tvungen att balansera allting. Om mina perioder
är positiva eller negativa för min kreativa process kan inte jag avgöra, det är ju så jag fungerar som individ. Jag har ju lyckats skriva en bok på tre år med bara en hjärna. Men jag önskar också att jag bara kunde trycka undan alla nya idéer och bara fokusera på ett projekt i taget. Särskilt eftersom dessa idéer sällan leder till någonting mer än en snabb synopsis.

Samtidigt så förhindrar perioderna inte mitt skrivande, i alla fall inte särskilt mycket. Jag fortsatte att skriva på “Att göra innan döden”, även när andra idéer dök. Tänk vad kul det hade varit att skriva en serie urban fantasy-böcker. Eller ett verk med nordisk mytologi som inspiration. Idéerna kom, skrevs ner, glömdes bort. Det var så lockande att börja med något annat projekt, men jag intalade mig själv att om jag ville få klart mitt projekt var jag tvungen att hålla fokus. Jobbigt ja, men helt klart värt det. På något sätt lyckades jag hålla fokuset och finna energin att skriva klart “Att göra innan döden”. Eller klart och klart, först skulle manuset redigeras och provläsas och redigeras igen.

Tillslut blev boken äntligen klar, och jag kom till beslutet som jag aldrig tagit förut; om jag skulle skicka in manuset till ett förlag eller inte. Det är ju min dröm sen barnsben, att få titulera mig författare. Men en författare är ju en lyckad person, någon att se upp till, en roll jag inte kunde se mig själv i. En sida av mig själv sa att jag måste chansa, en annan sa att det inte ens fanns någon idé med att försöka. Rädslan brottades med hoppet. Hoppet vann den här gången, något jag är väldigt glad över. För den 18 juni i år kunde jag stolt berätta på Instagram att min debutroman kommit ut. Det gick, trots att jag tvivlade på mig själv. Trots att jag bara har en hjärna som fick belastas av alla idéer.
​

Idag funderar jag på starka och svaga verb.

Vad är ett verb? Jo, när man gör något.
Jag hoppar, skrattar, ropar ...

När du jobbar på en text, så kan det vara värt att lägga märke till vilken typ av verb du använder. Är de svaga eller starka?

(Starka verb hänger f.ö. ihop med gestaltning, vilket du kommer att märka i exemplet härunder. Om du undrar vad gestaltning är, så föreslår jag att googla det iom det är ett viktigt skrivverktyg. I korthet handlar det om att visa något istället för att berätta, "show, don't tell", att läsaren verkligen upplever texten ex. via olika sinnesintryck.)

Ex.
Han gav mig lappen samtidigt som han tittade ilsket på mig.
Svaga verb = gav, tittade.

Vi testar att peta lite i meningen! >>
Han slängde lappen på bordet, så att den landade i en hopknycklad hög vid mina händer. Munnen var hoppressad till ett tunt streck, ögonen smala som isskärvor och nävarna hårt knutna.

Notera att han inte längre ger lappen, han slänger den. Det känns genast mera laddat. Och här kommer vi in på gestaltning >> I stället för att han tittar ilsket, så får läsaren ta del av både kroppsspråk och minspel, och kan göra sig en egen tolkning. Hur tolkar du ovanstående mening? Känns han upprörd, eller upplever du hans känslor annorlunda? Vilka intryck kan vi lägga till för att förstärka scenen ytterligare (tänk: syn, hörsel, känsel, doft, smak, reaktioner, tonläge ...)?

Jag säger inte att du måste använda starka verb, eller att din stil kräver mer gestaltning. Vi gillar alla att skriva på olika vis, vi har alla vår egen röst ... men, var åtminstone medveten om vilken typ av verb du använder, så kan du välja vilket som!

Hade någon sagt till mig för fem år sedan att jag skulle bli författare, hade jag skrattat åt dem.

Varför?

För inte kan jag skriva en bok! Jag som alltid haft svårt för grammatiken. Folk som tidigare skrattat åt min stavning, skulle förmodligen skrattat tillsammans med mig vid detta påstående.

Men här sitter jag nu i skrivande stund och kan faktiskt kalla mig för författare. För till våren 2022 kommer jag att ha en bok i min bokhylla, som det står Paulina Ny på. Jag har nog inte riktigt förstått det än. Kanske gör jag det först när jag får hålla min bok i handen?

Men hur blev min hemliga dröm min verklighet? För det var just vad det varit, en hemlig dröm. En dröm jag gömt långt inom mig av rädsla för att bli skrattad åt. Men en dag för cirka två år sedan läste jag en fråga, Om du kan bli vad du vill, utan att tänka på pengar eller geografisk plats, vad vill du då bli?

Mitt svar kom snabbt, Författare! Men tankarna kom lika snabbt, jag kan inte. Jag kan inte bli författare. Då läste jag ett citat som förändrade allt.

                Du kan aldrig säga att du inte kan något, om du inte gett det en ärlig chans.
                                                                             -okänd

Hade jag försökt? Hade jag gett det en ärlig chans? Nej, det hade jag inte. Så där och då beslutade jag mig för att faktiskt ge det en ärlig chans. Jag skulle skriva en roman och det skulle få ta så lång tid det än tog, men jag skulle ha en bok i min bokhylla där det stod Paulina Ny.

Så var det bara att kasta sig ut och skriva en roman?

​Ja, i mitt fall var det så. Men det var inget som skrev sig själv över en natt. Jag började med att sätta upp delmål.

För jag hade absolut ingen aning vad jag höll på med (vilket jag fortfarande många gånger tänker). Jag hade ingen aning om hur man skrev en bok, så första uppgiften blev till att börja studera böckerna jag hade hemma. Hur såg de ut, hur många sidor hade de och hur många sidor skulle ett kapitel ha? Som ni kan se var frågorna många. Jag insåg fort att om jag verkligen skulle kunna ge detta en ärlig chans, behövde jag hjälp från någon som kunde dessa bitar som jag inte kunde. Jag kontaktade en skrivcoach, som hjälpte mig med de första 40 sidorna genom att ge mig feedback.

Genom hennes feedback på de första 40 sidorna i min roman, kunde jag sedan fortsätta själv, så jag körde jag på.

Efter att fått ner hela min roman på dokumentet, skickade jag ut det för testläsning. Vilket har
varit guld värt för mig i min skrivresa. Utan mina fantastiska testläsare hade jag inte suttit här idag med fjärilar i magen över att min bok, Du kan inte fly ödet, som är första delen i en trilogi snart kommer finnas ute i världen och inte bara inuti i mitt huvud.

​Så mitt tips till er alla som drömmer om något, vad det än är, ställ dig frågan, ”har jag gett det en ärlig chans?”. Om inte, gör det, vad är det värsta som kan hända? Att det inte går som du tänkt dig? Då vet du i alla fall att du gett det en ärlig chans och behöver inte längre fundera på det, utan jobba vidare på ett annat spår och hoppas att det är den rätta vägen för dig.

Hitta Paulina!
Instagram > nyhpaulina
Facebook > Paulina Nyh
​

Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hennes debutroman Solens dotter, en fantasy romance om en kvinna med hemliga förmågor och en halvgud med uppdrag att döda henne, släpptes tidigare i år på Seraf förlag. Uppföljaren Månens son kommer ut hösten 2022. Anna har också medverkat med noveller i sju antologier. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet.

Jag har hört flera erfarna författare säga att den andra boken är svårast att skriva. Om det ligger något i det kan jag kanske pusta ut nu, för jag skickade nyligen in manuset till min andra bok till förlaget. Men för mig var det inte så.

Jag tror att det beror på att jag skrev råmanuset till uppföljaren redan innan min debutroman Solens dotter hade blivit antagen. Därför slapp jag hämmas av förväntningar och press.

Jag tror nämligen att förväntningarna – ens egna och läsarnas – på den andra boken kan hämma en när man skriver. Som författare vill man inte göra läsarna besvikna. Det är nog fler författare än jag som helst vill att den andra boken ska bli ännu bättre än den första, överträffa sig själv! Då är det ju inte så konstigt om man känner press som hämmar ens kreativitet och får en att tvivla på sig själv och sin förmåga att nå upp till förväntningarna.

För mig kom som tur är de där jobbiga tankarna inte förrän alldeles nyligen, när jag redigerade manuset till uppföljaren Månens son en sista gång innan jag skickade in det till förlaget. Vi hade redan skrivit avtal utan att förlaget läst manuset, även om det fanns där i min dator, men jag ville ge det en putsning till. Jag är nämligen något av en perfektionist och tycker alltid att jag borde kunna göra saker bättre. Då kom självtvivlet och tankarna: Kommer förlaget gilla boken? Kommer läsarna gilla boken? Är det här vad läsarna förväntar sig, eller förväntar de sig kanske en annan historia, mer lik den första?

Solens dotter har fått många fina recensioner och betyg i sociala medier från läsare. Det gör mig oerhört glad och stolt! Men eftersom jag naturligtvis vill att de som gillat min första bok även ska gilla nästa bok i serien blir det också en sorts press. Därför är jag glad att jag skrev den andra boken innan den första publicerades, så att dessa tankar inte störde mig under själva skrivandet.

För mig var första boken helt klart svårare att skriva. Den tog mig mer än ett decennium från idé till förlagsinskick. Det tog tid både att få historien på pränt och att lära mig hantverket tillräckligt väl för att få manuset så som jag ville ha det. Den första boken var en läroprocess. Vid den andra visste jag hur jag skulle göra. En annan sak som gjorde det lättare andra gången var att bokens värld och magisystem redan var uppfunnet. När man skriver fantasy är ju världsbygget en väsentlig del.

Den andra boken gick av bara farten. På bara sex månader skrev jag ett första utkast. Jag skrev på ren lust och älskade både karaktärerna och historien, som jag tycker är både spännande och berörande. Bokens främsta tema är mobbning, en fråga som på grund av egna upplevelser är viktig för mig. Men den handlar också om kärlek, vänskap, hämnd och förräderi. Men framförallt är Månens son ett fantasy-äventyr där vad som helst kan hända …

Faktiskt skrev jag uppföljaren lite som prokrastinering medan jag sköt upp redigeringen av min första bok, eftersom redigering är något jag finner ganska segt och tidsödande. Det finns ju alltid något man kan förbättra! (Sa jag att jag är perfektionist?) Redigeringen kan därför synas ändlös.

Kanske tycker någon att det är dumt att skriva andra boken innan man ens vet om den första kommer att bli utgiven? Det tycker inte jag. Jag skrev ju min första bok utan att veta om den skulle bli publicerad. Att skriva den andra under samma förutsättningar är för mig inget konstigt. För mig är skrivandet något roligt som får mig att må bra. Det är något jag vill göra oavsett om jag vet om det jag skriver blir utgivet eller ej, eller om den tid jag lägger ner någonsin kommer att betala sig i pengar.

Visst finns nervositeten och självtvivlen kvar. Men jag har skrivit en historia som jag ville berätta och som jag njöt av att skriva. Nu kan jag bara hoppas att det finns fler som jag där ute, som också kommer att älska mina karaktärer och finna storyn spännande. Mer än så kan jag faktiskt inte göra.
​