Yes! Äntligen har jag tagit itu med att uppdatera mina skrivkurser så att de får en förhoppningsvis både snyggare och mer överskådlig design!

Vill du ladda ner en skrivkurs kan du göra det via min kurssida. De flesta kurserna borde vid det här laget ha fått den uppdaterade designen, men även om du råkar ladda ner en gammal version så är innehållet precis lika matigt oavsett utseende. 🤎
​

Ett år har gått sedan jag debuterade med min roman och jag har sakta börjat reflektera över mitt debutantår. Förutom att jag fått viktiga erfarenheter från bokbranschen, förlag och inte minst haft många fina samtal med läsare, var det mycket som inträffade samtidigt som min bok släpptes. Vi flyttade till en ny stad och jag fick ett nytt jättespännande jobb. Samtidigt var jag nybliven mamma med en liten bebis därhemma och skrivandet fick plötsligt stå tillbaka. Ett nytt liv tog sin början där skrivandet som alltid varit och är mitt andningshål sakta krympte vilket gjorde mig astmatisk. Medicinen blev att gå in i författarrollen och året har därför handlat om att kombinera de två nya rollerna som författare och mamma.

Karolina Ramqvist skriver i sin essä ”Det är natten” om hur hon skiljer på författarrollen och modersrollen genom att ha en författarkavaj som hon bara tar på sig vid författarframträdanden. Så oerhört behändigt tänkte jag. Ungefär som en superhjälte som gör sig redo att stå i strålkastarljuset. Fast i detta fall, en författare som är redo att möta sin publik. Sagt och gjort. Jag valde ut några kavajer ur min garderob som enbart skulle bäras i författarsammanhang och hängde dem i ordning. När pressbilderna skulle tas var det bara att kränga på sig en av kavajerna och efter det fortsatte jag bära min superhjältekostym vid mina författaråtaganden och var mycket stolt över att jag hittat ett sätt att urskilja författaren från morgonrocksmamman.

Men så hände någonting. En av kavajerna började plötsligt dyka upp på mitt jobb, och när vi gick ut för att äta hela familjen fann jag till min förvåning mig själv sittandes i min kavaj med min tvååriga son i knät och med fickorna fulla av triceratops. Gränserna började suddas ut vilket inte var ett resultat av att jag desperat ville påminna mig själv att jag också är författare, utan för att kavajerna var de enda klädesplagg som inte låg i tvättkorgen.

Kan man verkligen vara en produktiv författare genom småbarnsåren har jag frågat mig själv många gånger under året. Enligt mitt Instagramflöde kan man det. Jag pådyvlas massor av bilder på glada pappor och mammor som skriver när barnen sover eller leker. Bilderna skaver i mig för jag kan inte känna igen mig och genast får jag dåligt samvete för att jag inte hinner skriva så mycket som jag vill. För när jag leker med min son vill jag vara närvarande, och när han sover är jag oftast för trött för att få ur mig någonting eftersom jag ska jobba dagen efter. I en önskevärld hade jag klagat på min man, men han ger mig all skrivtid jag vill ha och om han kunde skulle han vara hemmapappa på heltid. Så varifrån kommer skrivstressen ifrån?

Har det kanske någonting att göra med det manliga respektive kvinnliga författarskapet? Många av mina författarkollegor på sociala medier som lägger ut skrivrelaterade bilder under småbarnsåren är faktiskt pappor. Virginia Woolf sa redan 1931 att ”de som blev betydande romanförfattare i England under 1800-talet var kvinnor som inte hade barn.” Men idag är det väl annorlunda, man ska inte behöva välja tänker jag. Kanske har det ändå inte så mycket med kön att göra utan mer med klass? Att få barn innebär ändrade prioriteringar och fokus skiftas till att alltid se till att det finns mat på bordet för familjen. Det är naturligt att skrivandet får stå tillbaka. Mer priviligierade författare kanske har råd att frigöra skrivtid i större utsträckning medan många andra får slita för att hinna med barn, hem och jobb?

När Stephen King, som alltid varit produktiv i sitt författarskap, skrev sin debutroman ”Carrie” bodde han i en liten trailer med fru och barn. När han i en intervju fick frågan hur han hade tid till skrivandet samtidigt som han jobbade på det lokala tvätteriet och tog hand om sina tre små barn, svarade han: ”jag satte dem framför tv:n när jag skrev, den lille fick sitta i sin lekhage och titta”.

Jag tänker att det nog finns många pappor där ute som är som jag, som inte heller får tid till skrivandet under småbarnsåren. För att inte tala om alla ensamstående mammor. Men de syns inte för de lägger inte ut bild eller text och beklagar sig över detta i sociala medier. Att sakna något innebär också att man insett hur livsviktigt det är för en. Min son har mitt hjärta och själ men skrivandet är min luft. Samtidigt som jag tänker detta går jag förbi en vägg i vår stad med barnvagnen framför mig där en gatukonstnär sprayat med stora svarta bokstäver: Mammor är superhjältar för att de måste. Kanske, tänker jag, är kavajerna ändå överflödiga.

Hitta Therése!
Instagram >> sandskrifter
Mejl>> [email protected]​

Annica Östlund är född 1974 i Sandviken, där hon fortfarande bor och arbetar som Business Controller på stadens stora stålindustri. Att det skulle bli ekonomi var inte helt solklart då just skrivandet och läsandet upptagit en större del av hennes liv. Men matte föll sig naturligt och företagsekonomi helt logiskt, och där började den resan. Samtidigt som studierna på CVL och högskola, utökades familjen med tre söner. Att läsa och skriva hamnade i skymundan och först i januari i år återupptogs drömmen.
​

Jag tror det är många som känner igen sig i att fastna i hamsterhjulet, att fortsätta springa för glatta livet bara för att. Oavsett vad livet bjudit på har jag fortsatt att springa, så kastades jag av, blev sjukskriven men rätt så snart var jag tillbaka i hjulet. Inte ens den andra sjukskrivningen blev en tillräckligt stor röd flagga. Men någonstans såddes ett långsamt groende frö, som efter lång väntan började kika upp ur jorden och sända mig små signaler. För första gången började jag ta min hälsa på riktigt allvar, en resa som fortfarande pågår och som till min stora glädje fick mig att skriva de där första orden i ett tomt Word-dokument.

Strax före jul började den första tanken poppa upp, kanske skulle jag skriva ner alla de där historierna som höll mig vaken om nätterna. Från början var det en spännande historia som hela tiden återkom, sedan dök det upp en till idé och sedan ytterligare en. Ja, ni förstår. Men den 20 januari 2024 gjorde jag slag i saken. Ett webbinarium om skrivandet pushade mig att ta det sista steget, att våga börja, samt att berätta för andra om mitt skrivande. Eld och lågor startade jag ett Instagramkonto och öppnade upp ett tomt ark i Word, som blev till flera allt eftersom jag tankade min hjärna på berättelser. Sex manus ligger nu i mitt moln och väntar på att bli skrivna, eller numera sju för i somras kom en ny idé. Min sömn är betydligt bättre då det är lite mindre aktivitet där uppe om nätterna.

I alla år har jag drömt om att skriva deckare, men både mitt eget liv och omvärldsläget har fått mig att tänka om. Jag behöver inte mer ondska, elände och tråkigheter, jag behöver grotta ner mig i kärlek, omtanke och medmänsklighet. Så det manus jag först började skriva är en feelgood i tre delar, den utspelar sig i min barndomsby och det första utkastet var väldigt sockersött och gulligt. Men ju mer jag gått ner i djupet på mina karaktärer dyker jobbiga händelser i deras liv upp. Händelser skrivna direkt från mitt liv och hjärta. Att skriva är en del i min läkprocess och spridandet av kunskap gällande psykisk ohälsa är något jag brinner för. Manuset är en feelgood med en stor portion mörker men med ett lyckligt slut, för annars hade det väl inte varit en feelgood =)

Att flödesskriva är min grej, orden flyter fritt rakt ut på pappret, att komma till avslut är desto svårare. Mitt första utkast låg på 83 tusen ord, efter redigeringsrunda två hade det utökats med 20 tusen ord och nu, mitt i runda fyra, har hälften av denna ökning arbetats bort. Målet är att landa strax över där jag började min redigering. Jag har helt ärligt ingen aning om vad jag pysslar med, men jag ÄLSKAR varje stund. Jag har nappat på alla gratiswebbinarium och lektörsanalyser och sakta men säkert snappat upp ett och annat. Innan sommaren beslutade jag att unna mig en skrivarkurs och går just nu en romankurs, det känner jag att jag är värd.

Den här resan har bjudit mig på så mycket glädje, tillfredställelse och möten med så många helt fantastiska människor. Jag har en lång resa kvar till att må bättre i min utmattning, men skrivandet läker mig sakta bit för bit. I december fyller jag 50 år, lagom till dess hoppas jag att del 1 i min serie om Morfarshagen ska kunna landa i lektörens knä. Då tänker jag unna mig en välförtjänt vila från del 1 och skriva vidare på fortsättningen, vars råmanus i somras nådde 40 tusen ord. I somras kom jag även en bra bit på mitt senaste projekt som går under arbetsnamnet Manus 7 … Ibland är fantasin inte bättre än så.

Går du och bär på en dröm om att skriva? Våga ta steget! Om hamsterhjulet för stunden snurrar för fort, vilket det lätt kan göra mitt i karriären och småbarnslivet, stolpa i alla fall ner dina tankar i ett dokument. Öppna dem ibland, bara för att läsa det du skrivit eller kanske skriva ner några rader till. När tiden är mogen kommer orden att flöda. Jag hejar på dig! Och hoppas din skrivresa ska bli lika njutbar som min.

Hitta Annica!
Instagram >> annicaostlund_forfattare
Blogg >> Det grå huset på kullen

Författaren heter Mikael Lejdeby, bor i Solna utanför Stockholm och blir nybliven pensionär i september 2024. Äntligen kan jag börja skriva på heltid, som jag längtat. Under de senaste fem åren har jag skrivit på min trilogi om vargpojken Airikr som levde för 5,000 år sedan i norra Europa. Första boken är färdig till 2/3.
​

​Mitt skrivande har varit en lång resa. Jag skrev torrt och fattigt i början. Fanns inte mycket liv i texten, mest fakta. Mitt stora problem under skrivandets resa har alltid varit gestaltning och miljö. Det har utvecklats under de senaste fem åren. Långsamt men allt bättre med tiden. Någon tanke på målgruppen har jag inte haft. Jag skriver en bok jag själv skulle vilja läsa. Det var först när jag skickade mitt manus till lektör som jag förstod vad jag skrev. Hon tyckte boken var en bok för 9–12 år eller 12–15 år. Att jag skriver så beror nog på att jag älskar sagor och gamla myter.
 
Jag har en förmåga att fastna i researchen, därför att jag tycker det är intressant och lärorikt att lära mig om den tid jag ska skriva om. Hittar alltid nya saker och nya grepp att använda i texten. I skrivandet har jag använt mig av Word. Ett dokument för varje kapitel jag kommer på. Vet inte hur många kapitel jag dumpat i en mapp? Dessa dokument har kastats fram och tillbaka i bokens ordning och skrivits om minst 50 gånger per dokument.
 
Synopsis började jag skriva när jag fick ett hum om vad boken skulle handla om. I ett sent skede av boken upptäckte jag ett nytt slut. Det ledde till att jag var tvungen att skriva om både första och sista kapitlet.
 
Struktur har jag svårt för, eftersom jag kommer på nya scener hela tiden som jag lägger till och lägger till. Det är först när jag har ett överflöd av scener och kan börja sålla som jag upptäcker strukturen.
 
Jag har använt hjältens resa som modell för min bok. Den passar in naturligt eftersom huvudpersonen Airikr är i målbrottet när boken börjar. Första boken handlar om hans resa in i den tidens vuxenvärld som han befinner sig i. Hur han genomgår traumatiska initiationer för att bli en vuxen krigare. Förr var det viktigt att tonåringen fick ett trauma av initiationen. För efter den skulle det inte finnas någon tvekan om att pojken blivit vuxen. Flickans trauma är den första menstruationen. Det är typiskt att den manliga initiationen (ofta blodiga) skapats för att efterlikna den kvinnliga menstruationen. Kvinnan är originalet.
 
I mitt skrivande tänker jag i scener. Jag skriver ständigt ned nya scener och även idéer till noveller. Fantasi har jag ingen brist på, däremot brist på tid att förverkliga alla mina uppslag. När jag skriver drömmer jag mig bort i en annan värld. Jag befinner mig i skogen, i grottan, på isen, bland kor som betar m.m.
 
Jag skriver fantasy som har historisk anknytning. Det jag personligen saknar i mycket fantasy är religionsutövning. Då menar jag inte präster eller schamaner, utan den vardagliga religionsutövningen som karaktärerna utför under en vanlig dag i deras liv. Jag har försökt att införa detta i min bok. De ber till olika gudar i olika situationer under vardagen. De monoteistiska religionerna har funnits under en kort tid av människans historia. Under den största delen av människans historia har världen varit andlig och det har funnits många gudar.
 
När jag ser på min bokhylla inser jag att när det gäller fantasy/scifi-romaner är alla mina tre favoritförfattare kvinnor: Ursula K. Le Guin, Nnedi Okorafor och Nahoko Uehashi.
 
Nu när jag blivit pensionär ska jag skriva klart min trilogi om vargpojken Airikrs väg till en fullvärdig krigare, en varulv.

Emma Kanckos är finlandssvensk och bosatt i Jakobstad. I höst utges hennes debutdiktsamling De jordbundna på rikssvenska Vendels förlag.

Jag trodde verkligen att jag hade något speciellt. Jag kände det i hjärtat, i själen. Bekräftelsen hade jag ju fått från andra – andra pris i Arvid Mörne-tävlingen, ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen, ett år på Författarskolan med Monika Fagerholm och Mia Franck vid Västra Nylands folkhögskola, stipendier som rasslade in och uppmuntran från alla håll. Ändå, eller kanske på grund av det här, gjorde refuseringarna så ont att jag övervägde att sluta skriva.

Det är väl rätt vanligt, egentligen? Att ge upp när refuseringarna dimper ner i inkorgen?

Men det här kändes annorlunda. Jag hade skrivit en diktsamling som jag bara visste hörde hemma i någons bokhylla. Jag trodde på mina ord mer än jag trodde på något annat. Så varför såg inte förlagen diktsamlingens potential?

Min debutdiktsamling är nischad. Det vet jag nu. Jag ser problematiken: Inte nog med att jag skriver poesi, så skriver jag också science fiction. Rymdpoesi, spekulativ lyrik, ett dystopiskt diktepos … Det är inte alla som klarar av att ge ut en sådan bok, och det är ju det som är en av förlagens viktigaste uppgifter: att ge ut böcker. Med en så nischad bok med två olika genrer är det som att jag försöker sitta på två stolar samtidigt.

Som om det här inte var nog så är jag dessutom finlandssvensk. Finlandssvensk science fiction är redan en smal genre, men finlandssvensk science fiction-poesi? Kanske kan man till och med kategorisera det som finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna?

Kanske är det för många kategorier att hålla reda på? Det verkade ju som att en del förlag tyckte det. Därför mitt manus låg i skrivbordslådan i flera månader efter refuseringarna. Jag hade tänkt ge upp. Men en skrivkompis manade mig att skicka in till svenska förlag. Tanken var skrämmande. Vad skulle jag ha att göra i Sverige? Jag kunde ju ingenting om bokmarknaden där. Jag är finlandssvensk, jag drömde om ett finlandssvenskt förlag …

Men något hände. Kanske var det universum som lyckades ruska om mig och ge manuset en chans till. Kanske var det graviditetsdepressionen som gjorde mig både sorgsen över att mitt författarskap tog slut innan det ens börjat och lite av en galenpanna som tänkte ”YOLO, det värsta som kan hända är att det kommer fler refuseringar”.

Ni som läser fattar ju att det slutade lyckligt. Vendels förlag – ett litet traditionellt förlag som ger ut poesi, essäistik och dramatik – nappade på mitt nischade manus. Ja, de var till och med ivriga att ge ut min bok. Det visade sig nämligen att flera som jobbade på förlaget hade en förkärlek till – just det! – science fiction. Ibland är det svårt att inte tro på ödet. Tajmingen för manuset blev 100 % rätt.

Och i stället för att försöka sitta på två stolar hade folket på Vendels en annan syn på min bok. De tyckte inte att det handlade om en ytterst smal marknad, utan att boken hade två marknader. Istället för att försöka sitta på två stolar kände jag hur jag plötsligt kunde ställa mig upp – och stå med en fot på vardera stol.

Man ser rätt långt då man ställer sig upp. Ännu längre när man står på en stol. Det känns som en bra metafor för var jag är just nu i mitt skrivande. Som att jag verkligen kan omfamna mina nischer och se det som fördelar. Jag är stolt över det jag skapat och är otroligt glad att det blir en publicerad bok. Den kommer i mitten/slutet av oktober och jag är både förväntansfull och ivrig.

Jag har skrivit en bok som jag själv skulle älska att läsa (och jag hade nog blivit avundsjuk på författaren om det inte varit så att jag är författaren), och det är säkert mitt bästa tips: att skriva det man själv vill läsa. Att skriva ens egen favoritbok, oberoende hur nischat det blir:

Finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna och utgiven i Sverige – Absolut! Det kommer bli så bra!

Nu ska jag fortsätta att skriva på nästa diktsamling med rymdpoesi.

​Allt gott,
Emma

Har du kämpat med din text tills du känner att du inte kommer längre på egen hand? Behöver du hjälp med texten, någon som kan ge dig konstruktiv, professionell och upplyftande feedback?

Då är jag kanske rätt person för dig.

Nu när hösten är här och semestrarna förbi, öppnar jag återigen schemat för nya lektörsläsningar inne hos Skrivguiderna.

VAD ÄR EN LEKTÖR?
Här och här hittar du mer info om detta. Men kortfattat hjälper jag dig att se textens styrkor samt lyfter sådant du kan göra för att vässa den ytterligare ett snäpp (ex. inför inskick till förlag).

HAR JAG RÄTT ERFARENHET/UTBILDNING?
Det skulle jag vilja påstå, eftersom jag har fortbildat mig inom området under flera års tid (är bland annat utbildad lektör och certifierad redaktör samt diplomerad coach och utgiven författare).

HAR JAG REFERENSER?
Ja, det har jag! Kundrecensioner hittar du här. Jag arbetar även för ett par mindre förlag samt för BTJ (f.d. Bibliotekstjänst).

VILKA TYPER AV TEXTER LÄSER JAG?
Jag läser det mesta inom skönlitteratur, men brinner lite extra för:

• barnböcker
• fantasy
• feelgood
• historiskt
• romance.

Jag läser inte fackböcker eller poesi, men har en kollega (Elin) som har kompetens att ta sig an den typen av uppdrag.

Lät detta intressant? Hör av dig via Skrivguiderna så funderar vi vidare. (Jag är fullbokad i augusti och september, men oktober och framåt finns det fortfarande ett par luckor.)

Om författaren Christina Henricson: Linköpingsbo sedan 2008. Student dagtid, författare övrig tid. Nervös väntan inför boksläppet den 25 juni. Håller tankarna sysselsatta med redigering av barnboksmanuset Sagan om älvklockan. Även aktuell som medförfattare i Write together 2023.

Vi är på jorden en försvinnande kort stund. Ur ett fågelperspektiv ter sig våra ursäkter futtiga för att inte göra det vi längtar efter. Häromveckan stod jag i det gamla vattentornet i Linköping och såg ut över staden. Den blå himlen välvde sig över hustaken och jag kunde se långt, ända till sjön Roxen och skogen bortanför. Människorna på gatorna såg små ut, upptagna av sina liv. Då slog det mig: vi är som små kryp, sysselsatta med att leva.
 
Vi har fötts till våra liv här på jorden. Det är ett under att var och en av oss alls finns. Det är ett ännu större mirakel att just du bär på historier som du vill få ut i världen. Det är därför viktigt att hålla det enkelt för att de här berättelserna ska få en chans att komma ut i världen.
 
Otroligt många människor önskar att de hade modet och disciplinen och framförallt tiden att skriva de här berättelserna som skvalpar omkring i deras inre. Problemet är att de flesta låter sig luras av ursäkten ”jag har inte tid”.  Men då ska jag upplysa dig om något. Alla. Precis alla har 24 timmar att förfoga över. Inga undantag. Och det som är avgörande för de som faktiskt får sina berättelser skrivna, det är hur de väljer att disponera sina 24 timmar. Det är alltså upp till dig hur du prioriterar.

Om du tycker att du har för lite tid, ge dig ut på skattjakt. Betrakta ditt liv utifrån. När på dygnet såsar du på sociala medier? Skulle du kunna använda någon av de stunderna till att skriva istället? När på dygnet slökollar du TV när du egentligen skulle kunna skriva istället?

När jag talar om skattjakt, då menar jag att hitta de där stunderna av dötid (slösurfartid?). Förvandla dötiden i ditt liv till (magisk) skrivtid. Och det är det som är skatten. Jag sätter magisk i parantes för de är inte alltid just det. Blir de magiska så grattis till dig. Men det är inte målet med skrivstunderna. Målet är att du får ur dig text regelbundet. Punkt. Och nu menar jag inte att du ska ha med dig laptopen överallt. Det räcker med mobilen. Eller anteckningsboken, om du föredrar det.

Då kommer vi till nästa uppgift. Bryt ner din berättelse i små, små steg. Tipset för att komma vidare med berättelsen är att bryta ner den i så löjligt små enheter så du känner: ”Men det här fixar jag. Ska jag bara skriva en mening om dagen? Är det allt?". Med den här inställningen blir det enkelt. Om du gillar att använda en tracker – perfekt! Tillfredsställelsen av att bocka av en mening per dag i kalendern är magisk. Efter en månad har du skrivit minst trettioen meningar. Med små, regelbundna steg kommer du se att de bildar en berättelse. Det är häpnadsväckande.

När funkar det för dig att skriva? Vi pratar inte om en halvtimme, utan om fem till femton minuter. Du kan åstadkomma mycket på den stunden.  Tricket är att ha stora drag av stommen i berättelsen klar för dig; början, mitt, slut, och sen skriver du på någon scen som pockar på. Och det måste inte vara perfekt. Det ska inte vara perfekt. Tvärtom. Det viktiga är att du skriver, inte kvaliteten på det.

Få fatt i dina döstunder, de är en viktig pusselbit och en av nycklarna till att få din berättelse skriven. Ge inte upp utan ge dig istället ut på skattjakt i ditt eget liv. När jag skriver det här är det mindre än en månad till min barnbok Simons äventyr släpps som pappersbok. Om jag längtar? Ja. Om jag fick kämpa med att få färdigt boken? Eh … ja. Slösurfa är en väldigt lockande undanflykt. Det som fick mig att prioritera var insikten att när jag ligger inför döden, då vill jag inte ångra att jag inte ens försökte skriva. Jag vill inte tänka tillbaka på ett liv med näsan i mobilen.
​

Hitta Christina!
​Hemsida >> https://christinasharmoni.blogspot.com/
Instagram >> https://www.instagram.com/christina_henricson_author
Länkträd >> https://linktr.ee/christina_henricson_author

Jag heter Camilla Karlsson och bor i de småländska skogarna tillsammans med min sambo, våra döttrar, 3 hundar och 2 katter. Till vardags jobbar jag som busschaufför där jag kör mestadels barn. Utöver att skriva och umgås med familjen gillar jag att träna och skjuta luftgevär.

Den 25.01.2024 debuterade jag med min ungdomsdeckare Mollys Mysterier – Piren och en dröm som jag har haft sedan barnsben gick i uppfylles.

Att bli författare är något som har funnits som en dröm hos mig ända sedan jag var yngre men som så många gånger kommer livet emellan, vilket resulterar i att man slutar skriva. Jag tog upp mitt skrivande när jag gick mammaledig med min äldsta dotter men det jag skrev på då är inte samma som manuset som blev en bok. Mitt manus som är publicerat är inspirerat av mina döttrar. De hade en idé om vad jag skulle skriva om men resultatet blev något helt annat för mitt manus ändrades och utvecklades under resans gång.

Resan från att ha börjat skriva mitt manus till att det blev en färdig bok tog tid. Det fanns alltid något annat som kom emellan och därmed tillät jag mig aldrig att ta tid till skrivandet men när pandemin slog till och alla sociala tillställningar ställdes in passade jag på att söka efter digitala skrivarkurser att gå. Det här blev min vändpunkt och för att kunna komma ihåg allt man lärde sig fick jag se till så att skrivandet fick den tiden som behövdes. Efter att ha gått första kursen kände jag glädje och inspiration men samtidigt kom rädslan och osäkerheten krypande. Var det jag skrev verkligen tillräckligt bra eller inbillar jag mig bara det hela? Jag fortsatte med nästa kurs och kände att självförtroendet ökade lite och efter ytterligare en kurs var jag ivrig att fortsätta och ge min dröm en chans. Om inte annat ville jag känna att jag kom i mål med att ha skrivit klart manuset.

Under dessa kurser träffade jag människor som alla gillade att skriva men kanske hade lite olika slutmål men under en av kurserna var det en som frågade om några ville vara med på en utmaning som heter novemberutmaningen. Den innebar att man skulle skriva ett visst antal ord per dag i 30 dagar, om jag inte minns fel. Vi blev till slut fem som antog den här utmaningen och även om det gick lite sådär med skrivuppgiften blev vi vänner och fortsätter än idag att prata med varandra. Det bästa med vår grupp är att vi alltid finns där för varandra, oavsett vad det gäller. Vi stöttar varandra, peppar och ger råd men vi läser även varandras texter och den feedbacken är verkligen guld värd. Att någon med nya ögon kan titta på ens text och se om det fungerar, om det saknas något någonstans eller om det helt enkelt inte ens fungerar är så fantastiskt. Att vi nu också är utgivna allihop är otroligt roligt.

Den lärdomen jag tar med mig av det här i resten av mitt liv är att om man inte vågar försöka så är risken stor att man inte kommer att förverkliga sina drömmar heller. I mitt fall blev kursen det bästa valet jag har gjort och det gav mig den knuffen som jag behövde för att komma i gång och verkligen ge det en chans. Nu är jag en utgiven författare och min dröm har gått i uppfyllelse så nu går vi vidare med nästa dröm, att fortsätta skriva böcker och har roligt under resans gång.

Jag ska inte heller glömma allt stöd jag har fått från min sambo och mina döttrar. De ha alltid pushat mig, lyssnat och hjälpt mig framåt när jag ha kommit till ett stopp och inte kunnat ta mig vidare.

​Jag har hört råden så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har också själv, i viss mån, upprepat dem i sammanhang där skrivtips har efterfrågats. Har jag följt dessa råd själv? Nej, jag har nog brutit mot varje regel som finns där ute. Gått min egen väg.

Råd: Skriv synopsis, det är superviktigt!
Jag: I början försökte jag, men det blev bara pannkaka av allt och det gjorde att jag fastnade i skrivprocessen. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att ha klart ett par tre punkter (starten, slutet och själva premissen för storyn), som jag bara hade i huvudet. Resten fick bli en resa, även för mig.

Råd: Show don't tell.
Jag: Det mesta av skrivandet hos mig sker på känsla (och av lust). Det sätt jag väljer att skriva på är intuitivt och händer bara. Det jag kan efter många kurser och annan skrivrelaterad erfarenhet sitter i ryggmärgen. Jag tänker inte för mycket. Skulle jag göra det så skulle min övertänkande hjärna ta över och resultatet skulle bli en tom skärm utan ord. Alltså kan det också vara så att jag ibland bryter mot denna och andra ”skrivregler”. För att jag tycker att det passar där och då (först när du kan hantverket och dess ”regler” kan du också bryta mot dem).

Råd: Du måste veta allt om dina karaktärer innan du sätter dig ner och skriver!
Jag: Lär känna dem under skrivandets gång (att själv överraskas av det som sker är ljuvligt). Det bästa och härligaste som finns är när karaktärerna tar över och deras energi rinner ut genom mina fingrar över tangentbordet så att det glöder om det. Naturligtvis är det bra att veta en del om karaktärerna innan du börjar, men du behöver inte ha alla svaren. Om detta hade krävts tror jag att färre böcker hade blivit till.

Råd: Skriv inte i en för ”smal” genre eller för nischat.
Jag: Skriv det du själv vill läsa och går igång på! Om inte du är passionerad inför det du skapar kan du inte heller fånga en potentiell publik. Att bara tänka säljmässigt, exempelvis ”vilken genre är störst” eller liknande, kommer dock till sist att stjälpa mer än att hjälpa. Äkthet märks. Har läst många erotiska berättelser där det tydligt går att se att författaren skriver för att hamna på listorna eller styrs för mycket av det man tror ”går hem”. Det blir inte bra och sänker också kvaliteten för just den genren.

Råd: Arbeta med skrivandet många timmar varje dag, som ett ”brödjobb”.
Jag: I och med att jag har kroniska sjukdomar som begränsar mig har jag inte oändligt med tid utan får anpassa skrivandet till när ”kroppen tillåter”. Det blir inte 7-16 varje dag, om man säger så. Gör det som fungerar för dig. Viktigast är att du skriver.

Råd: Producera! Producera! Producera!
Jag: Var och en får välja sin väg men jag tror mer på kvalitet än kvantitet. Naturligtvis vill jag leva på skrivandet och ett sätt är att få ut många titlar. Jag tänker dock att inget kommer att ske över en natt. Det tar tid att bygga upp ett författarskap. Viktigast för mig är alltså inte hur många titlar per år jag får ur mig utan att jag utvecklas som författare och att jag får fortsätta göra det jag älskar och brinner för. Jag råkar tro att det finns många sätt att få göra just det utan att vara en maskin.

Finns det några råd jag följer? Inte slaviskt så att jag alltid gör på ett eller annat sätt, men en sak som jag brukar göra är att vägra mig själv att skriva när jag som mest vill det. Ett bra sätt för att öka glöden och takten är just att stå och varva något dygn innan man startar. Något annat som jag upptäckt är att vara sann mitt ”varför jag skriver” när jag exempelvis tvivlar. Om jag bara minns och håller fast vid mitt varför så hamnar jag rätt på skrivandets väg …

Att skriva har alltid kommit naturligt för mig. Som barn hittade jag på egna berättelser och frågade mina lärare om det var okej att jag skrev extra uppsatser i mitt skolhäfte (som tur var det mer än okej). När jag nyligen besökte mitt barndomshem i Nagu fann jag boken “De fyra portarna” av Yvonne Hoffman i mitt rum. Inuti fanns ett kort som gratulerade mig till att vara en av 20 vinnare i Marthaförbundets uppsatstävling. Temat var “Min bästa fiskehistoria” och hela 555 bidrag från svenskspråkiga barn i lågstadieåldern hade skickats in. Tyvärr har jag inget minne av själva berättelsen och inte vet jag om den ligger sparad i någon vrå heller, men det jag minns är den stolthet vinsten gav mig. Det var där och då drömmen om att bli författare fick fotfäste.

Åren gick men drömmen försvann. Jag skrev en novell i högstadiet som jag minns att jag var väldigt stolt över, men efter det har jag inga minnen av något som har med skrivandet att göra. Vart drömmen och stoltheten tog vägen har jag ingen aning om. Dog den i virrvarret av påtryckningar och förväntningar utifrån? Eller var det jag själv som fick drömmen att begå självmord tack vare min låga självkänsla?

Efter gymnasiet fick jag studieplats i Österbotten. Jag utbildade mig till barnträdgårdslärare samt speciallärare och jobbade därefter inom småbarnspedagogiken i cirka 10 år. Att jobba med barn är härligt, men trots att jag trivdes kändes det som att något fattades. Något jag borde göra för att fylla ett kreativt hål inom mig. Vad det var hade jag dock ingen aning om och jakten på att finna det jag sökte fick ångesten att återigen växa sig stark. Jag kände mig malplacerad och fel, samtidigt som jag inte kunde lägga fingret på vad det var jag sökte. Det var då tragedin slog till.

Efter fyra lyckliga år med min sambo var det dags att gifta oss. I februari år 2018 gifte vi oss och ett par månader därefter blev jag gravid. Vi var lyckliga. I december samma år fick vårt liv dock en abrupt vändning. Min dotter Luna dog i magen dagen innan beräknat datum. Jag gick i kras. Att vara moderskapsledig utan ett barn i tre månader kändes både ensamt och fel. Att gå tillbaka till att jobba med barn efter att själv ha förlorat sitt eget var dock påfrestande och ångesten växte sig större och större. Efter en längre sjukskrivning blev jag gravid igen. Det var exakt ett år efter Lunas död. Mitt jobb skavde, coronapandemin tog fart och jag räknade dagarna tills jag skulle få vara moderskapsledig. I augusti 2020 då jag fick en nyfödd liten Stella i mina armar kände jag att det var dags för en förändring, både för hennes och för min egen skull. Jag såg chansen och sökte in till studier i medier och kommunikation vid Åbo Akademi och kom in. Det var dags för en ny era. Under studietiden fick jag chansen att arbeta som journalist. Jag kände att jag äntligen hittat hem. Det var även då författardrömmen började växa sig till liv igen. Jag började även att njuta av att läsa böcker, något som jag inte klarat av att göra på många många år.

Orsaken till att jag berättar om min förlorade och återfunna barndomsdröm är enkel. Jag vet hur otroligt svårt det kan vara att våga se vad som finns bakom den dörr du alltid velat öppna, speciellt om du har en trygg grund att stå på. Men jag vet också hur viktigt det kan vara för det egna måendet att våga. Hela livet har jag levt med en kreativ ådra som inte vetat vilken väg den ska ta. Jag har jagat något som hela tiden funnits inom mig själv.

Trots att jag ibland kan känna att jag har slösat bort min tid, mitt liv, så har jag samtidigt ingen aning om vem jag skulle vara som skribent om jag inte levt det liv jag levt. Jag vet faktiskt inte om jag ännu hade vågat öppna dörren till mina författardrömmar om inte det vore för mina två döttrar. Kanske hade jag fortsättningsvis jagat i blindo. Men nu är det slut med att titta i backspegeln och se dåtidens monster. Nu gäller det istället att enbart blicka framåt. För vem vet vad framtiden för med sig, vem vet vart drömmar kan leda. Det gäller bara att våga ta steget. Om du inte vill göra det ensam, så låt oss göra det tillsammans.
​

Hitta Isa!
Instagram >> www.instagram.com/isamuotio

Fick äran att i egenskap av lektör svara på några frågor inne hos @skrivmani (Instagram, jag har även lånat bilden därifrån). Du kan också läsa hela intervjun här.

Just nu jobbar jag som lektör för såväl Skrivguiderna som BTJ (Bibliotekstjänst) och några mindre, rikssvenska förlag.  Det är verkligen ett fantastiskt givande jobb. Är otroligt tacksam för alla som anlitat mig!
​

Här kommer en liten skrivövning, lånad från ett inlägg jag gjorde för Skrivguidernas Instagram, för dig som vill skriva nu i påsk. Lycka till!

Påskägget

Vad är egentligen ett påskägg? Och nu snackar vi alltså den typ av påskägg som brukar dyka upp i filmer. Jo, det är en liten gåva till tittaren (i vårt fall läsaren), ex. en hälsning, en förvarning eller en ledtråd. Exempel på påskägg i filmer är:

• En bar i Indiana Jones och de fördömdas tempel heter Club Obi Wan (en blinkning till Star Wars).
• I Harry Potter går det att lära sig om flera karaktärers öden bara man är uppmärksam på tidningsrubrikerna som skymtar här och var, ex. fallet med Amelia Bones.
• I skräckklassikern Scream finns det en vaktmästare i bakgrunden iklädd samma distinkta kläder som Freddy Krueger, den populära karaktären från ännu äldre skräckklassikern Terror på Elm Street. (Plus att det är samma skådis i båda rollerna.)
• I Simpsons-avsnittet som handlar om vem som sköt Mr. Burns finns en ledtråd (eller förvarning) om svaret. Spoiler! Alla utom Maggie bryter ögonkontakten när Burns frågar vem som sköt.

Okej, dags för dagens övning!

Tid: 5-15 minuter. (Fortsätt att skriva om det känns kul.)

Gör så här: Applicera övningen på din egen berättelse eller fulskriv något nytt/fristående som du sedan kan spara alt. förkasta. Låt dig inspireras av exemplen ovan eller fantisera fritt. Smyg in någon typ av påskägg i din text (det kan rentav vara ett faktiskt påskägg, som i Rocky Horror Picture Show där skådisarna haft påskäggsjakt och inte hittat alla ägg så att några blev kvar när de filmade). Kanske vill du ge en ledtråd om något som ska hända senare i berättelsen? Kanske låter du din karaktär läsa en bok, som visar sig vara en existerande klassiker? Osv.

Hoppas att du får en fin skrivdag och att du njuter av påskhelgen! Kommentera gärna och/eller dela med dig av en textsnutt om du testar övningen.
​

Jag heter Maria Arell och bor sedan elva år i Söderhamn, Hälsingland, tillsammans med min familj. Jag kallar mig månskensförfattare eftersom jag skriver vid sidan av mitt heltidsarbete som kundtjänsthandläggare på Jordbruksverket. Jag har deltagit i ett gäng novellantologier och romandebuterade 2022 med Äktenskapspakten på Seraf Förlag. Sedan dess har det kommit två böcker till och min nästa bok, del tre i min Hälsingeromance-serie, Vårkänslor & Skrovmål släpps 30 april.
​

​Vill du skriva en bok men tycker aldrig att du har tid att skriva? Du kanske jobbar heltid, har familj och tiden räcker liksom aldrig till. Följ med på en berättelse hur en stressad småbarnsmamma hittade tiden till att skriva varje dag, och faktiskt få ihop 50 000 ord på en månad! Låter det som click bait? Kanske, men det är faktiskt en helt sann historia om hur jag ändrade mina rutiner och fick min familj med på skrivtåget utan större problem.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag hittar tiden att skriva eftersom jag dessutom har familj (en make, tre barn och tre katter). Det enkla svaret är att jag har valt att prioritera mitt skrivande, eftersom det är viktigt för mig och jag har förklarat det för min familj.

​Jag har skrivit på ett eller annat sedan jag var liten, då tid funnits och utan något egentligt mål. Men efter att jag vunnit en fanfiction-tävling och sedan fått med en novell i en antologi där förlaget ville ha mer texter från mig fick jag mersmak och behövde prioritera mitt skrivande mer. Ändå var det svårt att hitta tiden och fokusen att sätta mig ner att skriva.

2014 hittade jag National Novel Writing Month och tillsammans med det ordkrigen, det vill säga sprintar på tid där man ska skriva så många ord som möjligt. National Novel Writing Month är en skrivutmaning som går ut på att skriva 50 000 ord på en månad, eller 1667 ord per dag. Jag har nått ordmålet alla år förutom det första året. Jag kände att jag hittat rätt. Tävlingsmomentet var perfekt för mig eftersom jag insåg att jag skriver som bäst under press, men det tog ett tag innan jag helt kom in i en rutin som fungerade för både mig och min familj. Som förälder behöver jag dela upp min tid som just förälder och författare. Det tog ett tag innan jag kom på den perfekta rutinen för mig. En timmes skrivtid om dagen fungerade för både mig och min man (och i förlängningen, barnen). Helst skulle den infalla efter nio på kvällen när barnen ändå gått och lagt sig (det här var för ett par år sedan).

Att avsätta en timme för skrivande var lätt, men att skriva i en hel timme är inte så effektivt eftersom jag lätt tappar fokus, eller blir störd av någon som egentligen kan vända sig till sin pappa. Det var då ordkrigen kom in i bilden. En kvart i taget var perfekt för alla. En timme sammanlagt om dagen, varken mer eller mindre. Det är något med tävlingsmomentet i att försöka skriva så mycket som möjligt på tid som triggar igång både fantasin och flowet i mig. Även om jag inte alla gånger fokuserar på antalet ord så vet jag hur många jag skriver på ett ungefär i kvarten (ca 500). Eftersom jag håller mig till en kvart i taget behöver jag bara fokusera i femton minuter. Barnen kan vänta ett par minuter, huset hinner inte brinna ner … Ja, ni fattar. Win-win.

Det har gått så långt att vår nano-skrivgrupp på discord nu kallar det en ”arellsk kvart” när vi pratar om att sprinta i en kvart. Jag vet att andra hellre kör Pomodoro-metoden som går ut på att jobba fokuserat i 25 minuter för att sedan ta fem minuters rast. Alla funkar olika, så det gäller att hitta den
perfekta sprinttiden för dig själv.

Tycker du fortfarande att du inte har tid att skriva? Testa att sätta timern på en kvart och skriv. Det är faktiskt frigörande att bara skriva helt utan att redigera sig själv. Du får lämna perfektionisten utanför rummet, bara. ;)

Till alla som säger att de gärna vill skriva men inte har tiden så säger jag: Om skrivandet är viktigt för dig, varför prioriterar du det inte mer? Istället för att slöscrolla på Instagram eller TikTok, skriv. Välj bort det där avsnittet av teveserien du gillar, och skriv istället. Gå upp en kvart tidigare på morgonen och skriv.

En kvart om dagen är jag relativt säker på att du har. Så vad väntar du på? Sätt och skriv den där kvarten nu! Men viktigaste av allt, hitta det som funkar för dig och din situation.
​

Nu börjar det snart vara trädgårdstider, så vad passar väl då bättre än att tala om frön? Jag menar så klart inte blomfrön. Vi snackar små, små frön som skapar spänning när du skriver. Det gäller att plantera rätt! 

Några tankar kring det där med frösådd (baserat på material från diverse skrivkurser, -böcker, -videor m.m. och mixat med mina egna funderingar):

1) Du måste skörda det du sår. Har du sått ett frö under berättelsens gång, så gäller det att skörda det. Det betyder att du behöver knyta ihop ev. lösa trådar och besvara de frågor som ev. väckts till följd av ditt frö. Det kan ske i samma bok, eller i kommande (om du skriver på en serie).

2) Reta inte upp läsaren. Med det menar jag att dina frön gärna får vara lite "osynliga", de ska smälta samman med texten. Är de stora (ex. en profetia), kan du skörda dem i slutet av berättelsen/serien i syfte att uppfylla läsarens förväntningar. Gå alltså inte och säg att någon är "den utvalda" och sedan spårar berättelsen ur i en helt annan riktning (ja, det kan den förstås göra, men den behöver ändå knytas samman i nåt skede). Läsaren förväntar sig en utdelning, dvs. vill veta vad som händer med "den utvalda".

3) Har du ett stort och tydligt frö? Då kan du slänga in en twist som förvirrar läsaren (ex. att läsaren tvivlar på vem som egentligen är "den utvalda"). Igen, knyt ihop berättelsen (se punkt 2, reta inte upp läsaren). Även om du sått ett frö med twist, så behöver du "räta ut" fröet och skörda det innan berättelsen/serien är slut.

Exempel på större frön:
- Profetia (hjälten/hjältinnan är utvald av ödet).
- Järtecken (korpar, blodmåne, svart katt etc.).
- "Jag har en dålig känsla inför detta" (kanske en föraning, eller en dröm etc.).
- Bakåt/framåtblickar (du inleder med en tillbakablick, eller med något som sker i framtiden ex. en katastrof, och därefter drar den huvudsakliga berättelsen i gång i nuet. Läsaren vet alltså att något hemskt/spännande/otroligt har hänt, eller kommer att hända, och nu måste de läsa vidare för att få reda på hur och varför.).

Exempel på mindre frön, som tillsammans bildar en helhet:
Små frön (planteringar) kan i princip vara vad som helst, ex. försvinnandeskåpen i Harry Potter. Försvinnandeskåpen dyker upp här och var under seriens gång. Författaren sår ett frö redan i den andra boken där a) Harry Potter gömmer sig i ett av skåpen, det som finns vid Borgin och Burkes, och b) spöket Nick har sönder skåpet, det som finns på Hogwarts, i syfte att hjälpa Harry undkomma Filch. Skåpet dyker även upp lite senare när en Slytherinelev fastnar i skåpet, vilket ger Draco en ond idé. [SPOILERVARNING] Mot slutet av bokserien använder Draco de två skåpen för att smuggla in dödsätare till Hogwarts. Tänk när du som läsare inser detta, läser om serien och upptäcker de "osynliga" fröna. Var för sig bidrar de kanske inte särskilt mycket till den tidiga handlingen, men tillsammans blir de viktiga och skänker läsaren en aha-upplevelse. Och det är det här jag menar med att du ska väva in fröna i texten och, i något skede, skörda dem. För det är de där tydliga fröna, de som sticker ut rejält, som irriterar läsaren om de inte får sin upplösning.

Elin Jäverbrant är 29 år och författare. Hon är bosatt nere i Skåne och när hon inte skriver om dinosaurer, drakar och magiska världar så drömmer hon sig bort i andras. Hon debuterade med sin bok Ruby 2023, en ungdomsbok om dinosaurier. I dagens inlägg tar hon upp ett ämne som många av oss som skriver känner igen oss i. Något som får författare att slita sitt hår och förbanna sig själva.
​

Vi vet att det inte är en dans på rosor att vara författare. Idéerna föds och en glädje sprids inom mig när jag får en ny idé och börjar skriva. Det är nästan som att vara nykär, allt känns bra och texten flyter på. Flitens eld brinner starkt och tangenterna smattrar under mina fingrar. En härlig känsla, inte
sant?

Det är det, tills tvivlet kommer krypandes, texten som jag just har känt mig alldeles pirrig över att få skriva känns skit. Kommer någon vilja läsa den? Kommer ett förlag vilja ha den? Flödet som känts så bra tar helt plötsligt slut. Det är då jag försöker intala mig själv att fortsätta, trots tankarna och tvivlet som snurrar i mitt huvud. Jag försöker fokusera på min värld och mina karaktärer. För jag hade ju blivit nykär, inte sant? Då måste något varit bra med texten jag håller på att skriva.

När en sådan sak händer brukar jag ta en paus från manuset och jobba med ett annat. Så att jag har minst två stycken att jobba med. Ett annat tips är att inte försöka tänka så mycket, jag brukar säga att man ska fulskriva. För skulle det bli en massa strunt i texten går detta enkelt att redigera bort senare. Det är många gånger som jag fastnar på ett ställe för att jag hakar upp mig på en mening eller hur jag beskriver en specifik händelse. Gör inte det, med andra ord skit i det och skriv bara för att texten ska fortsätta att rulla på.

Vad händer sedan då? Manuset blir färdigt och du har överlevt redigeringen utan att slita håret av dig. Då kommer nästa magknip, skicka till förlag ... En mardröm ... Både ja och nej. Jag brukar säga att det värsta du kan få är ett nej. Det är sant, trots det så gör refuseringarna ont att få. För då börjar tankarna att snurra på nytt ... Vad var det som de inte gillade? Vad gjorde jag för fel? Är allt bara skräp?

Och när det där mailet trillar ner i inkorgen att ett förlag faktiskt vill ha manuset. Då kommer det ett rent lyckorus, det var kanske inte skräp man skrivit trots allt. Sedan kommer den där osäkerheten, vi har ett förlag som vill ge ut boken. Men vill du ge ut boken hos just dem? Du kanske fick ett positivt svar från ett hybridförlag? Är manuset lika bra då? Självtvivlet blossar upp ännu en gång. Men vågar man inte satsa så kommer man heller ingenstans, ska man låta självtvivlet ta över kommer dina böcker aldrig få se dagens ljus. Våga tro på dig själv och din historia!

Till sist står du där med en färdig bok i handen och tror att nu kommer allt bli bra. Men det är nu den största rädslan av alla kommer. Nu ska ju folk faktiskt läsa min bok, tänk om de inte tycker att den är bra? Boken skickas till BTJ och du inväntar spänt på att de ska recensera den. All denna väntan och oro. Någon enstaka recension trillar in och du vågar knappt läsa den. Någon är bra och en annan är mindre bra ... Sen kommer den kalla sanningen att BTJ inte vill recensera din bok ... Ett slag i magen. Självtvivlet bara växer och växer, kommer det någonsin att ta slut? Det finns ett enkelt svar på den frågan. NEJ, det kommer aldrig ta slut för den värsta kritikern av dem alla är du själv. Den kommer alltid att finnas där och trycka på dina ömma punkter och försöka fälla krokben för dig. Men det viktigaste av allt är att du aldrig ska sluta tro på dig själv och dina drömmar. För alla kan inte älska alla böcker, jag har själv lärt mig detta. Böcker som jag själv älskar tycker andra är rent skit. Men författaren som skrivit boken slutar inte för det.

​Ingen dröm är för stor och ingen drömmare för liten. Det är vad man gör med drömmen som är det viktigaste.