Nu börjar det snart vara trädgårdstider, så vad passar väl då bättre än att tala om frön? Jag menar så klart inte blomfrön. Vi snackar små, små frön som skapar spänning när du skriver. Det gäller att plantera rätt!
Några tankar kring det där med frösådd (baserat på material från diverse skrivkurser, -böcker, -videor m.m. och mixat med mina egna funderingar): 1) Du måste skörda det du sår. Har du sått ett frö under berättelsens gång, så gäller det att skörda det. Det betyder att du behöver knyta ihop ev. lösa trådar och besvara de frågor som ev. väckts till följd av ditt frö. Det kan ske i samma bok, eller i kommande (om du skriver på en serie). 2) Reta inte upp läsaren. Med det menar jag att dina frön gärna får vara lite "osynliga", de ska smälta samman med texten. Är de stora (ex. en profetia), kan du skörda dem i slutet av berättelsen/serien i syfte att uppfylla läsarens förväntningar. Gå alltså inte och säg att någon är "den utvalda" och sedan spårar berättelsen ur i en helt annan riktning (ja, det kan den förstås göra, men den behöver ändå knytas samman i nåt skede). Läsaren förväntar sig en utdelning, dvs. vill veta vad som händer med "den utvalda". 3) Har du ett stort och tydligt frö? Då kan du slänga in en twist som förvirrar läsaren (ex. att läsaren tvivlar på vem som egentligen är "den utvalda"). Igen, knyt ihop berättelsen (se punkt 2, reta inte upp läsaren). Även om du sått ett frö med twist, så behöver du "räta ut" fröet och skörda det innan berättelsen/serien är slut. Exempel på större frön: - Profetia (hjälten/hjältinnan är utvald av ödet). - Järtecken (korpar, blodmåne, svart katt etc.). - "Jag har en dålig känsla inför detta" (kanske en föraning, eller en dröm etc.). - Bakåt/framåtblickar (du inleder med en tillbakablick, eller med något som sker i framtiden ex. en katastrof, och därefter drar den huvudsakliga berättelsen i gång i nuet. Läsaren vet alltså att något hemskt/spännande/otroligt har hänt, eller kommer att hända, och nu måste de läsa vidare för att få reda på hur och varför.). Exempel på mindre frön, som tillsammans bildar en helhet: Små frön (planteringar) kan i princip vara vad som helst, ex. försvinnandeskåpen i Harry Potter. Försvinnandeskåpen dyker upp här och var under seriens gång. Författaren sår ett frö redan i den andra boken där a) Harry Potter gömmer sig i ett av skåpen, det som finns vid Borgin och Burkes, och b) spöket Nick har sönder skåpet, det som finns på Hogwarts, i syfte att hjälpa Harry undkomma Filch. Skåpet dyker även upp lite senare när en Slytherinelev fastnar i skåpet, vilket ger Draco en ond idé. [SPOILERVARNING] Mot slutet av bokserien använder Draco de två skåpen för att smuggla in dödsätare till Hogwarts. Tänk när du som läsare inser detta, läser om serien och upptäcker de "osynliga" fröna. Var för sig bidrar de kanske inte särskilt mycket till den tidiga handlingen, men tillsammans blir de viktiga och skänker läsaren en aha-upplevelse. Och det är det här jag menar med att du ska väva in fröna i texten och, i något skede, skörda dem. För det är de där tydliga fröna, de som sticker ut rejält, som irriterar läsaren om de inte får sin upplösning.
0 Comments
Elin Jäverbrant är 29 år och författare. Hon är bosatt nere i Skåne och när hon inte skriver om dinosaurer, drakar och magiska världar så drömmer hon sig bort i andras. Hon debuterade med sin bok Ruby 2023, en ungdomsbok om dinosaurier. I dagens inlägg tar hon upp ett ämne som många av oss som skriver känner igen oss i. Något som får författare att slita sitt hår och förbanna sig själva. Vi vet att det inte är en dans på rosor att vara författare. Idéerna föds och en glädje sprids inom mig när jag får en ny idé och börjar skriva. Det är nästan som att vara nykär, allt känns bra och texten flyter på. Flitens eld brinner starkt och tangenterna smattrar under mina fingrar. En härlig känsla, inte sant? Det är det, tills tvivlet kommer krypandes, texten som jag just har känt mig alldeles pirrig över att få skriva känns skit. Kommer någon vilja läsa den? Kommer ett förlag vilja ha den? Flödet som känts så bra tar helt plötsligt slut. Det är då jag försöker intala mig själv att fortsätta, trots tankarna och tvivlet som snurrar i mitt huvud. Jag försöker fokusera på min värld och mina karaktärer. För jag hade ju blivit nykär, inte sant? Då måste något varit bra med texten jag håller på att skriva. När en sådan sak händer brukar jag ta en paus från manuset och jobba med ett annat. Så att jag har minst två stycken att jobba med. Ett annat tips är att inte försöka tänka så mycket, jag brukar säga att man ska fulskriva. För skulle det bli en massa strunt i texten går detta enkelt att redigera bort senare. Det är många gånger som jag fastnar på ett ställe för att jag hakar upp mig på en mening eller hur jag beskriver en specifik händelse. Gör inte det, med andra ord skit i det och skriv bara för att texten ska fortsätta att rulla på. Vad händer sedan då? Manuset blir färdigt och du har överlevt redigeringen utan att slita håret av dig. Då kommer nästa magknip, skicka till förlag ... En mardröm ... Både ja och nej. Jag brukar säga att det värsta du kan få är ett nej. Det är sant, trots det så gör refuseringarna ont att få. För då börjar tankarna att snurra på nytt ... Vad var det som de inte gillade? Vad gjorde jag för fel? Är allt bara skräp? Och när det där mailet trillar ner i inkorgen att ett förlag faktiskt vill ha manuset. Då kommer det ett rent lyckorus, det var kanske inte skräp man skrivit trots allt. Sedan kommer den där osäkerheten, vi har ett förlag som vill ge ut boken. Men vill du ge ut boken hos just dem? Du kanske fick ett positivt svar från ett hybridförlag? Är manuset lika bra då? Självtvivlet blossar upp ännu en gång. Men vågar man inte satsa så kommer man heller ingenstans, ska man låta självtvivlet ta över kommer dina böcker aldrig få se dagens ljus. Våga tro på dig själv och din historia! Till sist står du där med en färdig bok i handen och tror att nu kommer allt bli bra. Men det är nu den största rädslan av alla kommer. Nu ska ju folk faktiskt läsa min bok, tänk om de inte tycker att den är bra? Boken skickas till BTJ och du inväntar spänt på att de ska recensera den. All denna väntan och oro. Någon enstaka recension trillar in och du vågar knappt läsa den. Någon är bra och en annan är mindre bra ... Sen kommer den kalla sanningen att BTJ inte vill recensera din bok ... Ett slag i magen. Självtvivlet bara växer och växer, kommer det någonsin att ta slut? Det finns ett enkelt svar på den frågan. NEJ, det kommer aldrig ta slut för den värsta kritikern av dem alla är du själv. Den kommer alltid att finnas där och trycka på dina ömma punkter och försöka fälla krokben för dig. Men det viktigaste av allt är att du aldrig ska sluta tro på dig själv och dina drömmar. För alla kan inte älska alla böcker, jag har själv lärt mig detta. Böcker som jag själv älskar tycker andra är rent skit. Men författaren som skrivit boken slutar inte för det. Ingen dröm är för stor och ingen drömmare för liten. Det är vad man gör med drömmen som är det viktigaste. Hitta Elin! Instagram >> www.instagram.com/forfattare.elin.javerbrandt Facebook >> forfattare.elin.javerbrant 2024 har fått en fantastisk början vad gäller mitt jobb som lektör och redaktör. Det är verkligen inget jag tar för givet, mycket hänger nämligen på att mina kunder (privatpersoner och förlag) är nöjda med det jag gör. Därför är jag också otroligt tacksam för varje projekt som dimper ner i inkorgen och jag ser fortbildning inom området som något nödvändigt.
Hittills i år har jag lektörläst fyra fantastiska texter, en episk tegelstensfantasy för vuxna, en spännande kapitelbok för barn, en historisk fantasy för unga samt en romantisk feelgood för vuxna. Jag har även redaktörläst två manus för olika förlag, en romance för unga vuxna och en skräckroman för unga vuxna. Men vad är skillnaden på att lektör- och redaktörläsa en text? Oftast när jag lektörläser handlar det om privatpersoner. Det är personer som skrivit klart en text, filat och redigerat, haft testläsare och filat igen. Och nu kommer de inte längre på egen hand. Det är då jag i egenskap av lektör kliver in. Jag djupläser texten flera gånger och återkommer med en analys, där jag lyfter textens styrkor och ger konstruktiva förbättringsförslag. Förhoppningsvis kan analysen ge skribenten verktyg att finslipa sin text, så att den så småningom får ett förlagkontrakt. Redaktörrollen ser lite annorlunda ut. Det är oftast förlag eller egenutgivare som anlitar mig för att få hjälp med en text som redan genomgått såväl redigering som testläsare, lektör och ännu mer redigering. I min roll som redaktör analyserar jag texten på ett ännu djupare plan än i en lektörläsning, väl medveten om att den här texten redan har ett förlagavtal och/eller snart ska i tryck. Min feedback går därefter till författaren, som gör ändringar innan det är dags för språkgranskning, korrekturläsning och tryck. (Ibland blir det flera redaktörvändor innan det är dags för nästa steg.) Hoppas att den här texten hjälpte dig se skillnaden på en lektör och redaktör. Behöver du hjälp med ditt manus? Ta kontakt via Skrivguiderna, där jag jobbar som just lektör och redaktör. Jag heter Annika Girod Sundqvist och arbetar till vardags som marknadschef. Men på fritiden älskar jag att skriva. När jag inte jobbar eller skriver så umgås jag med min man och treåriga dotter. Här kommer 5 handfasta tips kring vad man ska tänka på när man skriver för barn. Dessa är tips som jag fått av min underbara lektör som lärt mig allt jag kan om att skriva barnböcker. 1. Tänk på vem din målgrupp är! Förlagen delar in barn- och ungdomslitteraturen i olika åldersgrupper. Om man ska kunna konkurrera hos dessa förlag är det därmed viktigt att tydligt nischa manus man skickar mot en specifik åldersgrupp. Det finns några allmänna riktlinjer för respektive åldersgrupp vad gäller böckernas längd, språkets svårighetsnivå, hur läskig/spännande handlingen kan vara i termer av faror barnen utsätts för, vilken typ av humor som kan förväntas fungera, samt huruvida boken kommer att innehålla bilder eller inte. Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda. 0-6 år, bilderböcker Böcker för barn 0-6 år. Innehåller en kombination av text och bilder med minst en bild på varje uppslag, där bilderna utgör hälften eller mer av boken. Språket ska vara väldigt enkelt, beroende på ålder kan det vara allt ifrån LIX 3 till max 17. 6-9 år, kapitelböcker med illustrationer Enklare kapitelböcker, fortfarande med ganska rikliga illustrationer, kanske upp till en helsidesbild per kapitel eller per vartannat kapitel. Text upp till max 15 000 ord. Läsbarhetsindex på max Lix 20 för årskurs 2-3. Så få svåra ord som möjligt då många barn ännu kämpar med att ordentligt knäcka ”läskoden”. 9-12 år, kapitelböcker utan illustrationer Mer komplexa och lite längre kapitelböcker, oftast utan illustrationer. Lite mer avancerade upplägg kan förekomma, såsom parallellhandling eller ramberättelse. Vanligtvis text upp till max 25 000 ord. Läsbarhetsindex under Lix ca 24-25 för årskurs 6. Handlingen får inte vara alltför ”barnslig”, då läsarna är eller i alla fall närmar sig ”pre-teens”. För barn över 12 år räknas det som en ungdomsbok. För den mesta barn- och ungdomslitteraturen gäller att huvudpersonen vanligtvis är i ungefär samma ålder som den tänkta läsaren eller lite äldre. Barn vill sällan läsa om huvudpersoner som är mycket yngre än de själva, det uppfattas lätt som ”barnsligt”. 2. Begränsa dina informationsdumpar! Överlasta inte starten med bakgrundsinformation och ”prat”, utan försök komma igång med handlingen så snabbt som möjligt. Sedan kan berättelsen fyllas på efter hand med saker som verkligen behöver förklaras. Bara det som är helt nödvändigt att säga i början tar man då, allt annat portioneras ut efter hand i så små doser som krävs, så att läsarens förståelse istället fördjupas bit för bit. 3. Skapa en rak dramatisk kurva! De flesta berättelser fungerar allra bäst för en läsare när man skapar en ganska rak dramaturgisk kurva. De två vanligaste dramaturgiska kurvorna i sagor, kapitelböcker och populärromaner, är antingen den så kallade ”dramaturgiska valen” (som också ibland kallas för tre-akts-modellen) eller den som kallas för fyr-akts-modellen. 4. Arbeta igenom dina dialoger! Dialogerna behöver också arbetas igenom utifrån målgruppen. För unga läsare är det bra att lägga in anföringar efter replikerna (anföringar är sådant som ”sa jag”, ”viskade Anne”) så att det blir lättare för läsarna att förstå vem det är som säger vilken replik. Om du skriver lågstadieböcker kan det vara bra att satsa på lite kortare, rappare repliker. 5. Lärarhandledning på sikt? Det kan vara en säljfördel om kapitelböcker har en lärarhandledning när skolor tittar på inköp av klassuppsättningar av nya kapitelböcker. I en sådan lärarhandledning, som ofta kan köpas separat, finns en blandning av kortare och längre uppgifter knutna till varje kapitel i boken, som kan utgöra lektionsunderlag för klassrumsundervisning. Det kan vara ordlistor över svåra ord, läsförståelsefrågor, pysselidéer, olika skrivuppgifter inspirerade av boken, diskussionsfrågor, eller andra saker som kopplar till läroplanen och till värdegrundsarbetet i skolan, med mera. Men detta bygger såklart på att man kan hitta ett samarbete med en pedagog som kan hjälpa till att skriva ihop denna lärarhandledning så att den blir relevant för läroplanen, och att förlaget också vill satsa på att ge ut den. I det här inlägget tänkte jag kort lyfta det underbara novellformatet. Själv älskar jag att varva noveller med romanprojekt, eftersom det känns så fantastiskt skönt att kunna avsluta en text på bara några timmar och dagar. Novellen ger en välbehövlig skrivpaus. Och träning! För det är också kul att testa nya genrer och målgrupper utan att behöva förbinda sig att skriva klart en fullång roman.
Men hur gör du då för att skriva en novell? Har novellen egna skrivregler? Alla de här frågorna besvarar jag i min novellguide, som du kan ladda ner alldeles gratis via min kurssida. (Novellguiden har dessutom blivit godkänd av ett rikssvenskt förlag som ger ut just noveller.) Och var hittar jag motivation till att färdigställa min novell? Svaren är många, men en lösning är att sikta på att delta i en novelltävling. På så vis får du en deadline att förhålla dig till. Det finns en sida (Eva Ulleruds Skrivarlya) som länkar olika skriv- och novelltävlingar, besök den gärna. Och du missar väl inte att Kraxa förlag söker noveller nu i februari? Jag heter Alexandra Landegren och är född 1990. Uppvuxen i Norrköping men jag har bott hela mitt vuxna liv i Jönköping och Huskvarna men sedan 3,5 år tillbaka bor jag i en egenbyggd van ute på Europas vägar, för närvarande i Portugal. Till hösten debuterar jag som författare med min bok ”Drömmen om ett annat liv” på Gry förlag och skriver just nu på mitt allra första skönlitterära manus, en feelgoodroman. Någonstans djupt inom mig har jag alltid vetat att jag vill skriva en bok någon dag, men att erkänna det för mig själv eller ens uttala den drömmen högt tog många år. Jag levde exakt så som vi alla förväntas leva. Utbildade mig, fick ett bra och välbetalt jobb och började klättra i karriären. Följde trender, shoppade, åkte på utlandssemestrar, hade ett fint och stort hem och hade allt man förväntas vilja ha. Problemet var att jag var så oerhört olycklig i det vi kallar ekorrhjulet. Efter att ha spenderat flera år med att bara försöka överleva stod jag inte ut längre. Min man jag och sålde allt vi ägde, sa upp oss från våra fasta jobb och flyttade in i en egenbyggd campervan sökandes efter att mer meningsfullt och hållbart liv. Redan från början visste jag att det fanns en viktig berättelse där som jag ville dela med mig av, att visa att det finns andra sätt att leva sitt liv på. Att ifrågasätta konsumtionssamhället vi lever i och de starka normer som styr våra liv mycket mer än vi tror. En blandning mellan en fackbok och en memoar kan man säga, med en lite gnutta essä i. Jag bestämde mig för att skriva en bok om det och satte mig helt enkelt ner en dag och började skriva. Jag skrev varje dag i flera timmar tills jag en dag tre månader senare var klar. Texten flödade ur mig utan ansträngning. Under den tiden hade jag dessutom skrivit på ett förlagsavtal med Gry förlag som såg potentialen i mig och min berättelse innan den ens var färdig. Något som jag snabbt insåg var mycket ovanligt. Boken ”Drömmen om ett annat liv” släpps hösten 2024 hos Gry förlag. Det fick drömmen om att skriva att på riktigt vakna till liv. Drömmen om att även skriva något skönlitterärt. Något helt annorlunda än boken jag precis skrivit. Ivrigt började jag sluka böcker om skrivande. Lyssnade på poddar och läste bloggar om skrivande. Lånade varenda tillgängligt nummer av tidningen Skriva på biblioteket. Läste om vikten av ett långt och detaljerat synopsis innan själva skrivande påbörjas. Lyssnade på författare som berättade att de inte blev antagna av förlag förrän de började arbeta med riktigt bra synopsis. Att känna sina karaktärer och veta allt om dem. Att rita upp berättelsens dramaturgiska kurva och även kurvor för karaktärerna. Jag läste om hur svårt det är att bli antagen, det där nålsögat som är så extremt litet, nästintill omöjligt. Att man tidigt redan från början ska vara beredd på att få refuseringar, ofta fler hundra. Att bara de allra bästa av de bästa som också råkar ha en väldig tur blir antagna. Att skrivandet är svårt, frustrerande och kämpigt. Allt det här var det jag matades med innan jag ens börjat skriva. Skrivdrömmen kändes avlägsen, som att jag var dömd att misslyckas på förhand och jag gav upp innan jag ens försökt. Men en natt drömde jag om en scen, ett möte mellan två karaktärer. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här scenen dröjde sig kvar och på morgonen satte jag mig genast framför datorn och skrev ner den. En övergripande idé till en berättelse där jag kunde urskilja karaktärer, miljöer och vissa delar av handlingen men inte en hel detaljerad berättelse med alla delar på plats. Jag kände ett pirr växa fram och en enorm glädje. Äntligen hade jag fått en idé till en roman och äntligen kunde jag börja skriva. När jag sedan skulle försöka skriva ett synopsis som jag läst att man bör, låste det sig. Det var helt blankt. Så jag la hela idén åt sidan utan att fortsätta, eftersom jag inte hade allt uttänkt och inget synopsis och då kan man inte skriva en bok. Men tanken på mina karaktärer och den där potentiella berättelsen som jag ändå kunde urskilja lämnade mig inte. Jag ville verkligen skriva även om jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Viljan att skriva blev för stor och en dag bestämde jag mig för att bara sitta framför datorn och se vad hände. Jag läste igenom de första kapitlen som jag skrivit flera månader tidigare och därefter hände något magiskt. Fingrarna började flyga fram över tangenterna av sig själva och manuset började växa fram. Ord för ord, sida för sida. Jag bestämde mig för att skriva lite varje dag utan att bedöma om det jag skrev var bra eller dåligt. Bara skriva på för att det var roligt. Tillåta mig själv att skriva trots att jag inte hade något synopsis eller visste vad som skulle hända. Helt plötsligt hade det gått en vecka och jag hade skrivit 8000 ord. En bikaraktär hade helt plötsligt vuxit fram tillsammans med miljöer och dialoger och nya idéer om vad som skulle hända framöver. För mig hade kreativiteten kickat igång först när jag satte mig ner och skrev, när jag tillät mig själv att utforska genom att skriva. Först när jag tog bort reglerna, vad och hur man bör skriva och förträngde tanken på hur svårt det är att bli antagen och enbart skrev för att det var roligt, kunde jag skriva. Nu är jag i fullgång med att skriva mitt allra första skönlitterära manus. Om det någonsin blir en utgiven bok som du får läsa vet jag inte, även om det självklart är den allra största drömmen. Men detta skriver jag för att jag älskar att skriva och för att lära mig hur man gör. Lära mig hur jag gör. Är det inte därför vi skriver? För att vi älskar att skriva? För att vi helt enkelt inte kan låta bli. Maria Hernius är född 1993 och bor i Göteborg där hon arbetar som grundskollärare och författare. Hon har gett ut böckerna, Mörkt paradis och Mörkt paradis: Förvildad. Mörkt paradis vann Årets debut hos Fantasykammaren 2020 och en andra upplaga gavs ut under 2023 av Storify Publishing. Förvildad släpptes i september 2023 på Bokmässan i Göteborg. Det är en dystopisk YA trilogi och den sista avslutande delen skrivs i detta nu. Skulle du fråga mig om jag föredrar att läsa en bok eller att titta på film, skulle jag ärligt svara det sistnämnda. Men jag svarar också oftast att jag föredrar boken framför filmatiseringen. En bok har ett djup i världsbygget, karaktärerna, intrigen och miljöbeskrivningarna som en film många gånger saknar. Samtidigt riskerar vissa böcker att tappa mitt intresse om de är för detaljerade eller utdragna. Därför älskar jag att kombinera de två medierna i mitt skrivande och personligen har det varit ett vinnande koncept för mig i målet att skriva en bok. I det här blogginlägget tänkte jag i tre steg förklara hur jag skriver bokmanus med filmen som vägledning. Fördelen för mig att använda ett ”filmperspektiv” när jag skriver är att berättelsens intrig, huvudpersonernas karaktärsdrag och miljöbeskrivningarna blir lättare att visualisera. Det ger mig verktyget för att skriva en övertygande, attraktiv berättelse. Första steget utgår från den dramaturgiska kurvan. Kortfattat kan den förklaras som att en berättelse är indelad i tre akter med inledning, mitt och slut. Händelseutvecklingen följer sedan akterna genom olika stadier som i slutändan når sin kulmen. Filmer följer oftast den här dramaturgin väldigt tydligt och avskalat. Okej, nu när jag förklarat det lite flummigt, här kommer första steget: Jag börjar med skelettet och sätter ut de scener jag har klart för mig på kurvan. På så vis vet jag till exempel vad som behöver hända med huvudkaraktären i akt 1 för att äventyret ska starta. Eller vad som händer vid ”allting går åt helvete” punkten strax innan akt 3. Jag vet också hur boken ska sluta och eftersom jag skriver kronologiskt ger det mig ett tydligt mål att skriva mot. Genom att placera ut händelserna ser jag vad som saknas och vad som behövs läggas till för att få ett flyt innan jag börjar skriva det första utkastet. Det andra steget är det svåraste, eller… låt mig omformulera mig. Det mest ointressanta för mig i skrivprocessen är att skapa karaktärer. Så hur gör jag för att bli motiverad? Jo, enligt mig behöver karaktärerna inte var särskilt ”runda”, tvärtom uppskattar jag rätt platta, tydliga karaktärsdrag. I film lär jag inte känna karaktärer lika bra som i en bok, ändå hejar jag på filmkaraktärer på liknande sätt som i böcker. Det enda jag kräver är att de har en tydlig roll att spela och ett tydligt karaktärsdrag. För att göra karaktärerna mer trovärdiga placerar jag ut även dem på den dramaturgiska kurvan. Alltså att de utvecklas efter vad de går igenom under berättelsens gång. Därför sätter jag mål för hur mina karaktärer ska sluta sin personliga historia. Det är ett bra sätt för att göra dem mer verkliga, både för mig och läsaren. Ska den blyga bli modig, den onde god eller den gode ond? Ärligt talat skapar ju karaktärerna berättelsen och mina favoritscener i böcker och film är oftast när karaktärer interagerar med varandra, så länge de är tydliga. Annars blir de bara ett ansikte i mängden som jag lätt glömmer bort. Vi har nått sista steget, min favorit, scener och miljöbeskrivning. Jag tänker på kapitlen som filmscener. Hur ser platsen ut där kapitlet utspelas? Vilka personer behöver vara med? Hur blir scenen så tilltalande som möjligt? Författaren Victoria Aveyard beskrev att hon i en scen mellan två karaktärer upplevde att den blev långtråkig. Därför satte hon en av dem i ett badkar. På så vis ändrades dynamiken i scenen och den blev betydligt mer intressant. Okej, alla kan inte vara nakna i varje scen, men om man strävar efter en speciell scensättning i varje kapitel, blir det mer minnesvärt. Det mottot försöker jag hålla fast vid. Min mening med ovan blogginlägg är att, utifrån min egen erfarenhet, erbjuda råd som jag själv velat läsa i starten på min författarresa. När jag började skriva insåg jag att om jag medvetet förenade film- och bokmediet blev det enklare att färdigställa ett första utkast. Många av oss ser på film och tv varje dag, därför kommer dramaturgin oftast naturligt. Den bor liksom inombords. Självklart finns det tusen sätt för att skriva ett manus, det gäller att hitta sin egen väg. Men att använda filmen som vägledning för att skriva böcker är givande och inte minst roligt! Hitta Maria! Hemsida >> www.mariahernius.com Instagram >> www.instagram.com/mariahernius TikTok >> mariahernius Facebook >> mariaherniusauthor Jag heter Emma och är barnbibliotekarie. Jag gillar att skriva för barn, och särskilt mellanåldern. Min första bok kom i augusti 2023 och heter Kär på riktigt?. Den handlar om 12-åriga Nellie som är kroniskt sjuk, ett stort Beyoncé-fan och känner att kompisarna är på väg att växa ifrån henne. För några år sedan satt jag på bussen på väg hem från jobbet. I öronen hade jag en ljudbok eller en podd, jag minns inte. Jag minns bara att jag tänkte - är det dags att säga upp Spotify premium? Ska jag fortsätta betala varje månad, när jag knappt lyssnar på musik längre? Min tråkiga spellista består fortfarande av samma gamla låtar jag lade till för flera år sedan, som jag tröttnat på allihop. Jag behöver inte funktioner som att slippa reklam eller att lyssna offline, jag som bara lyssnar på poddar och ljudböcker. Vilken onödig utgift, egentligen. Ungefär vid samma tid tog jag nya tag i mitt skrivande. Bestämde mig för att om jag ska bli författare måste jag faktiskt skriva färdigt ett manus, som känns så färdigt att jag vågar skicka det till förlag. Från tre oklara romanprojekt gick jag till att fokusera på ett av dem, ha som mål att skriva färdigt det. Skrivandet satte sig över alla andra fritidsintressen och jag skickade in ett manus. Blev antagen. Fortsatte att skriva på fler projekt i väntan på utgivningen. Skrev och skrev och skrev. Flera gånger i veckan. I perioder varje dag. Från att ha varit en tanke långt borta, om att någon gång ska jag ta tag i min skrivardröm och faktiskt skriva något, så är skrivandet ständigt närvarande. I öronen gör musiken mig sällskap. Det började nog med att jag bara ville ha något att lyssna på, för att fokusera. Sen upptäckte jag hur inspirerande det var. Nu har jag en Spotify-lista för varje romanprojekt. Inspirationen kommer från musiken och musiken stänger ute omvärlden, skapar en bubbla där jag kan gå igenom mina idéer om och om igen. Måla upp scener, bygga dialoger, komma förbi hinder i berättelsen. Även när jag inte skriver lyssnar jag på musik, som får mig att tänka på mitt nuvarande skrivprojekt. På så sätt fortsätter jag inspireras, tänka på manuset. Oftast på väg till och från jobbet, vare sig jag promenerar, åker buss eller cyklar. Stannar upp, antecknar något i mobilen. En replik, en idé till en scen. En lösning på ett problem i handlingen. Mobilen är full med idéer, redo att ta tag i när jag väl får tid att sätta mig vid datorn. Med hjälp av musiken skriver jag i huvudet varje dag. Det finns många som använder musik medan de skriver, och vad som funkar för en funkar kanske inte för en annan. Filmmusik är vanligt, något instrumentalt som inte stör. För mig gör det inget om musiken har text. Det är snarare något jag föredrar. När jag sätter ihop en spellista för skrivinspiration är det svårt att säga vad som platsar där. En textrad som känns rätt, en titel, en stämning i musiken, en refräng, en låt som jag tror huvudpersonen skulle lyssna på … Vad som helst kan göra att en låt kvalificerar på skriv-listan. Idag känns det helt galet att jag en gång tänkte att jag inte behövde mitt konto på Spotify längre. Att jag inte skulle lyssna på musik. Att jag inte förstod vilken källa till inspiration musiken kunde vara. Nu är det snarare så att ljudböckerna och poddarna får mindre tid i mina öron. När jag lyssnar på ljudböcker svävar tankarna iväg ibland, jag börjar tänka på mina egna berättelser. Det är också inspirerande, men också störande när man bara försöker fokusera på en bok. Då måste jag ibland byta över till Spotify, så jag kan sväva iväg utan att tappa bort mig. Skriva i huvudet. Min debutbok heter Kär på riktigt? och huvudpersonen Nellie är besatt av Beyoncé. Jag kände att jag ville att hon skulle ha något som hon var väldigt intresserad av eller ett stort fan av. Vad skulle det kunna vara … Jo, musik såklart! Kanske är det ingen slump att Nellie hämtar styrka i musiken, för det gör ju jag också. Min bästa skrivkompis! Frida kommer ursprungligen från Gävle men har bott många år i Stockholm och Uppsala innan hon hamnade ute på landet i Heby utanför Sala. Hon är gift, bor i gammalt hus med vildvuxen trädgård och har katter och en irländsk varghund vid namn Inja. Jobbar som personlig assistent men har alltid älskat att skapa främmande världar och mörka berättelser. Novellsamlingen Revir är hennes litterära debut och hon skriver nu på flera andra skräckmanus. För några veckor sedan kom min debutbok ut på marknaden; novellsamlingen Revir som innehåller 17 korta skräcknoveller. Ett otal gånger sedan jag skrev på utgivningsavtalet med Seraf förlag och började prata öppet om den kommande boken har jag gått igenom ett nästan identiskt samtal med bekanta, kollegor och främlingar. De utropar “Åh va roligt! Vad är det för slags bok?” och när jag förklarar att det är skräck gör de en liten osäker paus innan de säger “Oj, spännande men det kanske jag inte vågar läsa!” och sen efter ännu en liten paus kommer frågan. “Hur kommer det sig att du skriver skräck?” Skräck är helt enkelt en genre man behöver rättfärdiga. Aldrig har jag fått den frågan när det gäller fantasy eller historiska romaner! Jag tror frågan är rotad i en vag oro, inte alls illa menad, för att jag bär på trauma eller ett hemligt, osynligt mörker - något trasigt som skulle behöva bli botat. Men mörker finns hos alla. Vad menar jag med det? Vi har alla rädslor, sorg, ilska, avundsjuka, saker vi oresonligt hatar och saker vi inte kan sluta med fast de är dåliga för oss. Det här är delar av oss som inte är produktiva eller positiva, de är inte en del av de liv vi försöker leva, men de är ändå viktiga delar av oss. Och är det något man ganska fort lär sig i terapi så är det att de här delarna av oss blir vi inte av med. Om vi trycker ner dem, förnekar att de finns eller försöker gömma dem kommer de bara att komma upp när vi minst vill det och då tar de sig uttryck vi inte kan kontrollera. De mörka sidorna kan då utvecklas till rent destruktiva känslor och tankemönster som förgiftar oss … Det enda vi kan göra är att börja se och förstå dessa sidor hos oss själva, och därifrån lära oss hantera dem. Hur vi hanterar mörkret är olika, men ska vi kunna leva ett gott liv måste vi på något sätt relatera till mörkret och inte bara försöka bli av med det. Litteratur ger oss människor av det vi saknar och behöver. Vi behöver känna längtan och hopp - därför finns feelgoood. Vi behöver förstå själen - därför finns poesi. Vi behöver förstå kärleken och lusten - därför finns romance. Böcker kommer inte lösa dina problem, men de kan tala till dem och fördjupa dig utan att du ens märker det. Inga böcker, hur blodiga och äckliga de än är, kommer ge dig ett mörker som inte fanns där innan. De kan bara tala till mörkret. Jag säger inte att alla borde läsa skräcklitteratur … eller lite kanske jag säger det. Kanske behöver du inte jobba på dina mörka sidor! Vem vet, du kanske är i harmonisk balans med alla sidor av dig själv! Men för alla oss andra kan det vara bra att fundera på varför vi inte vill bli rädda eller varför vi vill det. Vad hos mig får mig att fortsätta läsa om monster men seriemördare tråkar ut mig? Varför dras jag in när blodet flyter ut över köksgolvet men inte när det flyter över ett främmande slagfält? Jag kanske inte hittar enkla svar bara för att jag läser en eller annan genre, men jag håller kommunikationen öppen. Förneka inte de sidorna av dig själv du inte förstår - lyssna på vad de säger. Jag är absolut ingen psykolog, men som en människa till en annan; det kommer nog en dag då du behöver hantera ditt mörker och då kan det vara bra att veta varför du är rädd för att bli rädd … Om du känner att du kanske vill testa att utmana dina rädslor lite finns det rysare och skräck på alla nivåer, så det är bara att leta dig fram till dina gränser! Ett tips är att börja med skräck för ungdomar/unga vuxna, den kan fortfarande vara kuslig även för vuxna men innehåller inte den extrema kräkframkallande skräcken som blir för mycket för de flesta. Eller varför inte testa en novellsamling! ;) I Revir finns det olika perspektiv och olika nivåer av skräck så man kan lätt hoppa till nästa om en blir för mycket. Dagens skrivtips lånar jag av Skrivguiderna (följer du vår Instagram, har du med andra ord antagligen redan läst detta. Men jag vill ändå dela med mig av tipset till alla som inte hittat dit ... än). Till saken! Karaktärgestalta med hjälp av dialog, kan det vara något? Brukar du använda dig av detta när du skriver? (Om du svarade nej på förra frågan, tror du att du kommer att använda dig av knepet efter att du läst det här inlägget? Kommentera gärna.) Hur tänker jag egentligen när jag menar att det går att gestalta en karaktär genom dialog? Jo, du kan avslöja massor om hur en person är eller hur hen uppfattas via det hen säger eller det andra säger om/till henom. Ett praktexempel kommer från "Häxan och lejonet" av C.S. Lewis, men inte ur boken. Nej, det är tv-serien från 1988 som levererar följande dialog där vi omedelbart förstår mer om karaktärerna tack vare hur de gestaltas via dialogen: Professorn har bett barnen att presentera sig själva. Peter: Peter, sir. Susan: S-susan, sir. Lucy: I'm Lucy! Edmund: - Professor: You have a name too, I trust? Edmund: Edmund. Peter: Sir! Edmund: ... sir. Tack vare den här korta ordväxlingen förstår vi att Peter är ledaren, han svarar självsäkert och korrekt. Susan svarar också korrekt, vilket är i samklang med hennes karaktär, men också med en viss osäkerhet, även det i samklang. Lucy, som är det oförstörda naturbarnet, svarar glatt och glömmer bort att säga "sir" (observera att ingen rättar henne, hon kommer undan med det – kanske för att hon är yngst). Till sist har vi tjuriga Edmund som inte vill vara på landet, som retas med Lucy och dessutom kommer att fatta en del taskiga beslut. Han svarar inte alls och behöver bli tillsagd innan han presenterar sig, och storebror Peter måste dessutom säga åt honom att lägga till ett "sir" (vilket bidrar till att gestalta konflikten mellan bröderna). Jag hoppas att det här exemplet kan fungera som inspiration i din egen skrivprocess. Vill du titta och lyssna, kan jag länka originalvideon härunder. Du hittar dialogen om du klickar fram till 4:35. Kommer du själv på liknande ordväxlingar där vi får veta mer om karaktärerna? Christina är Linköpingsbo sedan 2008, student dagtid och författare övrig tid. Just nu jobbar hon på ett barnboksmanus och hon är även aktuell med flera noveller. Dina berättelser behövs därute, tro mig. När man valsar runt på Instagram är det så lätt att tro det motsatta. Den ena efter den andra har massor av likes och får massor av kommentarer och du tänker att vad är det för mening med att ens försöka? Vem vill ens läsa mina berättelser? Vi vill det. Vi vill läsa just dina berättelser. För tänk efter. Vad var ursprungstanken med din bokidé en gång i tiden? Vad var det du tänkte när du började din resa mot ett färdigt manus? Ursprungstanken var kanske: jag vill läsa något om det här bland feelgoodberättelserna, men det finns inte. Det finns kanske inte nu, men du kan göra något åt det. Och du kan vara väldigt säker på att just din berättelse behövs där ute. Du har bara inte mött läsarna än. Om du är vid första utkastet av bokidén så har du lång väg att gå. Men tappa inte sugen för det. Vilket är väldigt lätt hänt i dagens prestationssamhälle. Det är bara att inse: i skrivandet gäller en annan tideräkning, så strunta i allt vad tid och prestation heter och skriv, bara skriv. Eller nej, skriv inte. Jag vill hellre att du fulskriver. För skriva är för många förenat med perfektionism och där vill vi inte hamna, för det slutar oftast med motorstopp. Kreativiteten dör ut för att man stampar på de stackars fröna man försöker få att gro. I de där motorstoppen, när kreativiteteten är som bortblåst och man undrar HUR ska jag kunna skriva något av det här? Sen gör man misstaget att scrolla på Instagram. Bästa stället att fullständigt tappa sugen, för det är så lätt att stirra sig blind på alla andra på Instagram som tycks vara väldigt produktiva och oerhört populära dessutom. Man tittar på sin egen till synes futtiga bokidé och tycker inte det är någon mening att ens försöka. Men du. Jag vill att du försöker ändå. Gå in för att fulskriva. Och gör dig beredd på att under resans gång kommer tvivel och prestationsångest dyka upp. Det hör till. Du kommer tvivla. Det gör alla. Du kommer vilja kasta ut datorn genom fönstret. Det händer alla. Du kommer vilja ge upp och strunta i idén X antal gånger. Du kommer hata att den ens dök upp i ditt inre. Det hör till. Tänk då detta: Dina berättelser behövs därute. Oavsett vad dina olyckskorpar i huvudet säger. Dina berättelser behövs, för att just du har skrivit dem. Ett bra sätt att mota bort tvivlen är att skaffa skrivkompisar. Jag hade inte kommit så långt som till ett manus som behöver redigeras färdigt utan stöd och pepp från mina skrivkompisar. Att kunna bolla skrivandets våndor är guld värt. Man slipper känna sig så himla konstig. För de som inte skriver, de förstår inte riktigt glädjen med att sitta. Och sitta. Och sitta med sin berättelse. Nästa gång du tittar på någon författares Instagramkonto och drabbas av djävulsk avundsjuka, kom ihåg detta: du har inte en aning om hens förflutna. Hen har garanterat suttit med samma tankar som du om den där bokidén som inte vill ge hen någon ro. Skillnaden mellan dig och hen är inte så oöverstigligt stor som du vill tro. Skillnaden är att hen bestämde sig för att göra verklighet av sin bokidé och resultatet du ser, det resultatet är efter många timmars hårt arbete. Hur många timmar är olika för var och en. Och det spelar faktiskt mindre roll. Det som spelar roll är att du kan göra likadant. Just din berättelse behövs i världen! Fanny Tengros har alltid haft pennan som främsta medel för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag driver hon Gry Förlag som ger ut starka berättelser med koppling till natur, hälsa och hållbarhet, samt Gry Stories där hon frilansar som lektör och skrivpedagog. Hösten 2021 påbörjade jag ett projekt som gick ut på att jag under 1 års tid skulle tälta regelbundet med mina två små barn. Jag hade aldrig tältat förut, mer än i trädgården som barn (och då smög jag ändå in på natten). Det kanske inte är en så märkvärdig grej, men också det har sin poäng. Jag ville lyfta behovet av naturkontakt. Att det trots sin enkelhet inte alls är så enkelt. Inte nu när mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Jag fick höra att barndomens naturkontakt är direkt avgörande för den naturrelation hon får som vuxen. Och med tanke på vår tids utmaningar i hur vi behandlar jorden ... vad skapar det för förutsättningar för kommande generationer? Jag blev mörkrädd av den ekvationen. Så jag packade vagnen knökfull och begav mig ut. Jag provade att närma mig naturen och reflekterade över vår relation till den. Och så skrev jag en bok om det. En memoar. En vanlig missuppfattning är att en memoar är en biografi, och jag känner mig nedvärderad av den definitionen. Jag vet att det är så mycket mer och just därför älskar jag genren. Kanske också för att jag skrivit dagbok och flödesskrivning under hela mitt liv. Tänk att då ta en sektion från mitt levande på denna jord och skapa bok utav det – det får mig att spraka för fullt: Hur lämnar jag de bästa spåren efter mig? Författarens makt och möjligheter! ”Gå in huset”, gråter min dotter och kastar sig runt. Jag tänker intensivt att det inte går, vi är mitt ute i skogen, somna om, samtidigt som jag vaggar ullpåsen. Mina barn skriker i kapp med varandra och jag undrar, om någon mot förmodan skulle befinna sig på skogspromenad i närheten, skulle tänka om de hörde oss. Barnskrik i skogen. När jag har skrivit på min memoar är jag så inställd på skriva-fiktion-tänket att jag knappt tänker att jag skriver om mitt liv. Det jag tänker är att jag ska berätta en historia, och att jag ska göra det så bra jag bara kan med en läsare ständigt närvarande på axeln. Det är precis vad ett enkelt uttryck om memoarer säger: True stories, well told. Men när jag sedan har skrivit kan jag backa från texten, och även jag läsa mitt liv från andra ögon. Det skapas så mycket, inifrån och ut. Jag förstår än mer människans tidlösa och obegränsade intresse för att skriva och berätta. Att skriva biografi däremot är som att stylta upp händelser på ett smaklöst sätt. Först hände det här, sedan detta, och detta ... Nu drar jag stora penseldrag, andemeningen är att jag vill framföra hur mycket skicklighet det krävs för att berätta om sitt liv på ett tillräckligt intressant sätt. Till skillnad från biografi är det inte händelserna i sig som står i fokus, utan de personliga erfarenheterna som de ger. Precis som med all skönlitterärt skrivande (och jag ska inte undervärdera facklitterärt skrivande heller!), det är verkligen inte enkelt. Det kräver att författaren kan zooma ut. Kill your darlings är nog aldrig så närvarande som vid memoarskrivande. Samtidigt finns dimensionen att skriva på känsla, för att få fram sin ton och stil. Som sagt är det mycket att tänka på. Jag kan vara överanalyserande och perfektionist, men det är ett eget ämne. Något som särskiljer memoar är att händelsen utspelar sig under en begränsad tid från sitt liv och att berättelsen utgörs av ett tydligt tema. Visst kan en memoar sträcka sig över ett helt liv också (även om konflikten som den utgörs av blir den röda tråden), bara det att formen och berättandet är anpassningsbar för att skapa så mycket spänning som möjligt för läsaren. Händelser kan kastas om, uteslutas eller anpassas – allt för att väcka läsarens intresse och hålla sig inom den utlovade tematiken. Så det som inte är relevant eller för historien framåt, det kan läsaren skonas ifrån. Memoar är med andra ord precis som fiktion, bara att det är självupplevt. Så med livserfarenheten är det sedan upp till författaren att använda hantverkets alla knep för att forma den på bästa sätt. Tystnaden, dimman och ljuset över skogssjön den här morgonen spirar likt diffusa flammor och uppfyller mig med så mycket liv. Synen gör mig både upprymd och samlad. Hänförd tar jag in omgivningen där jag står ensam ute på en udde vid en skogssjö, halv sju på morgonen. Om jag närmade mig naturen? Om skrivandet av min memoar tillfredsställde något inom mig? Det får du läsa i boken! Hitta Fanny! Hemsida > www.gryforlag.se www.grystories.se Instagram > www.instagram.com/gryforlag www.instagram.com/grystories Hur går det med ditt skrivande? Eller står du kanske i startgroparna, redo att börja skriva?
Med det här inlägget vill jag påminna om att Skrivguiderna laddat upp massor med härliga skrivguider du kan ladda ner helt gratis, lite pepp och stöd i skrivprocessen. (Vi finns också på Instagram under samma namn om du vill ha ännu fler gratistips.) Elisabeth Berglund debuterade den 8:e augusti 2022 med fantasyromanen Eldbarnet som tilldelades Selmapriset 2023. Precis ett år senare släpps uppföljaren Tidens hjärta. Elisabeth bor i Småland med familj och diverse husdjur och är författare på heltid. Jag älskar att skriva. En självklarhet när jag nu valt att göra det på heltid - en dröm som gått i uppfyllelse, men hur ser det ut egentligen? Precis som de flesta andra hade jag ett vanligt jobb. Att skriva var bara en avlägsen ungdomsfantasi. Utbildning, arbete och familj fyllde dygnets alla timmar. Så skulle det ha fortsatt om inte en aggressiv knöl valt att slå rot i min kropp. Allt jag kände till tvärnitade och istället bestod livet av datortomografi, cellgifter och strålning. Det var tufft. Jag kom ut på andra sidan hjärntrött och utmattad och med insikten om att livet är ändligt. Mitt liv tog en ny vändning. Jag började skriva. I fyra år skrev jag på min debut Eldbarnet. Fyra år? Hur kunde det ta så lång tid? Barnen kom självklart alltid i första hand och de mådde inte bra efter det jag gått igenom. Alltså släppte jag ständigt allt för deras skull. Dessutom hade jag inte orken längre. Trots det fick jag ihop mitt manus som min syster och jag gav ut på eget förlag. Härligt! Nu kan jag sätta mig och skriva nästa bok, tänkte jag. En bok om året kan jag väl klara? Det finns ju författare som får färdigt tre-fyra manus om året. Så varför inte? Och här är vad som hände när Eldbarnet kom ut. Som författare måste du lägga tid på att marknadsföra dig själv och din bok. Det gäller även om du är utgiven på traditionellt förlag. Min närvaro på sociala medier var i det närmaste noll. Många som skriver har haft sina konton i åratal innan de blev utgivna. Hoppsan! Jag lärde mig Instagram och Facebook hjälpligt och började posta. Det var läskigt. Ovant, men jag fann härliga nya vänner och roliga och matnyttiga inlägg. Intressant att läsa om andras skrivande, men det tar tid och jag har svårt att begränsa mig. Jag vill ju se vad alla har skrivit - är det inte så man gör? (Nej, har jag fått veta, men inte lärt mig att hantera fullt ut ännu.) Du måste finnas på TikTok också! Ok, jag gör ett konto och lägger ut ett fåtal inlägg där, men inser att det blir för mycket. Jag mäktar inte med en plattform till. Bokmässor och marknader ska besökas. Jag åkte på allt jag kunde hitta. Det var roligt att stå och prata om min bok. Härliga möten och intressanta diskussioner, fast utmattande. Men jag hade läst någonstans att det enda sättet att sälja sin bok är att synas. När läsarna sett omslaget sju gånger så är de redo att kanske köpa. Nu vet jag att jag måste värdera min tid och min hälsa också. Var det verkligen värt det att åka buss en timme enkel väg för att stå inklämd i ett hörn på en stor mässa där ingen gick förbi? Hur ska jag kunna visa min bok för ingen? En enda såld bok vilket hade varit ok om jag åtminstone hade synts. Den lilla lokala mässan däremot gav mig utrymme att möta bokälskare. Jag fick prata på scenen och sålde så småningom elva böcker. Lärdom: åk inte på precis allt utan tänk dig för. Sedan ska det fixas bilder och texter och mailas och funderas och … Listan tar aldrig slut! Så, när skriver jag då? Svaret blev att sätta ner foten och säga stopp. Jag klarade inte att balansera kreativiteten och allt det andra. Skrivandet, det jag älskar, hade hamnat längst ner på priolistan. Jag plockade fram min ingenjörshjärna och gjorde ett schema i Excel där jag fyllde i antal ord varje dag. Den räknade ut om jag låg före eller efter i tidsplanen. Det låter kanske jobbigt och konstigt, men för mig blev det en lättnad. Nu åkte författandet högst upp på listan och allt annat fick komma efter att dagens ord var skrivna. När råmanuset är klart är det minst lika mycket kvar att göra. Det ska skrivas om och redigeras. Omslag ska göras och den otroligt svåra baksidestexten måste komponeras. (Det känns nästan lika svårt som att skriva hela boken.) Sedan är det korrektur och lite mer putsning. Sättning. Mer korrektur. Tryck. En sista koll på tryckoriginalet och sedan kommer belöningen. Lådorna med böcker som levereras och andäktigt packas upp. Tänk att äntligen få hålla sin bokbebis i famnen! I augusti kommer min andra roman Tidens hjärta och förhoppningsvis har jag lärt mig något under året som gått. Nästa bok ska jag väl inte behöva stressa så med? Note to self: börja skriva på nästa bok idag! Bilderna är tagna av fotograf Magdalena Johansson. Är otroligt tacksam över de manus jag hittills fått ta del av i egenskap av lektör och redaktör, att ni är flera som velat ha min hjälp – såväl privatpersoner som förlag. Jag är också tacksam över att jag fått läsa så många olika genrer, allt från magiska böcker för barn i olika åldrar till feelgood och deckare för vuxna. Tänk att det kan vara så roligt att analysera texter!
Har du ett manus du behöver hjälp med att förädla inför ex. inskick till förlag? Kolla in Skrivguidernas sida, vi är en trio med olika kompetensområden och målsättningen är alltid att guida din text vidare på ett konstruktivt och positivt vis. (Just nu har vi också en sommarkampanj!) |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Mars 2024
KATEGORIER
Alla
|