Malin Gustafsson är grundare och Community Manager för Versum som är en plattform för författare. Med 20 års erfarenhet av produktutveckling och tre utgivna böcker i ryggen tog hon med sig strukturtänket in i bokvärlden och bygger idag en plats där skrivande möter strategi.
​

När jag började bygga en plattform för författare tänkte jag att jag skulle skapa struktur i något som ofta känns rörigt. Jag hade själv gjort resan. Skrivit, tvivlat, gett ut och marknadsfört. Anlitat lektör, illustratör och formgivare. Jag visste hur många beslut som gömmer sig bakom en färdig bok och hur lätt det är att fastna i fel ände av processen. Så jag tänkte, att det behövs en tydligare karta.

Det jag inte riktigt var beredd på var att jag samtidigt skulle få en verklig inblick i hur vi författare faktiskt fungerar, inklusive mig själv.

Här är fem saker som har stannat kvar.

1. Alla vill skriva bok. Färre vill göra jobbet.

Jag har tappat räkningen på hur många som säger ”jag har alltid velat skriva”. Drömmen finns där, ofta sedan barndomen. Berättelsen pockar på uppmärksamhet. Idén lever sitt eget liv i bakhuvudet. Men sedan kommer vardagen. Tröttheten. Prestationskraven. Rädslan för att det inte ska bli tillräckligt bra.

Det tog ett tag innan jag verkligen förstod att det här inte är ett karaktärsproblem utan ett mänskligt. Motivation är opålitlig. Inspiration ännu mer.

Det som faktiskt gör skillnad är struktur. Små, nästan löjligt små steg som upprepas tills de blir en vana. En timme på söndagar. Trehundra ord innan jobbet. Ett kapitel i taget.

Det är inte glamoröst. Men det fungerar.

2. Författare är både extremt modiga och extremt osäkra.
​
Den kombinationen slår mig gång på gång. Att våga skriva en bok är modigt. Att dela ett manus är ännu modigare. Och ändå kan samma person tvivla på varenda mening.

Det är lätt att tro att ett community handlar om pepp. Men det jag har lärt mig är att det viktigaste är något annat: att våga säga ”jag fattar inte” och få ett konkret, respektfullt svar tillbaka.

Det är där utvecklingen sker. Inte i applåderna, utan i samtalen.

3. Ingen vill ha fler råd. Alla vill ha rätt råd i rätt tid.

Vi drunknar i information. Skrivtips, kurser, checklistor, poddar, reels om dramaturgi och algoritmer. Ändå känner sig många mer förvirrade än hjälpta.

Jag har insett att problemet sällan är brist på kunskap, utan brist på kontext. En författare mitt i första utkastet behöver inte en checklista för boklansering. En författare med färdigt manus behöver inte fler skrivövningar.

Det största misstaget är inte att skriva dåligt. Det är att lägga energin på fel saker vid fel tillfälle.

När man förstår var man befinner sig i processen blir nästa steg rimligt. Och plötsligt känns inte hela resan lika överväldigande.

4. Ensam är inte stark

Vi romantiserar gärna det ensamma geniet. Författaren som sitter avskild och skapar. Men det är en ganska ineffektiv strategi.

Jag märkte det tydligt under förra året. Jag försökte länge bära både visionen och genomförandet själv.

Natalie och jag träffades första gången på en författarmiddag under Bokmässan i Göteborg 2024. Sedan visade det sig att vi jobbar i samma kvarter i Stockholm. En frukost blev en lunch. Som blev många samtal.

Ganska snabbt insåg vi att vi pratade om samma sak om och om igen. Hur krånglig bokutgivning upplevs. Hur svårt det är att få överblick. Hur marknadsföring och synlighet ofta kommer in för sent, när energin redan är låg.

Natalie är författare, skrivcoach och marknadsföringsnörd (på bästa sätt). Jag är författare, företagsledare och har ett lätt överdrivet intresse för struktur och produkt.

Nu bygger vi vidare tillsammans och utvecklar Versum Pro, ett community för dig som vill arbeta strategiskt med ditt författarskap. Och precis som i skrivandet märker jag hur mycket snabbare saker lossnar när man tänker ihop.

5. Den perfekta plattformen finns inte. Men den behövs ändå.

När jag började hade jag en ganska tydlig bild av hur allt skulle vara. Funktioner, struktur, progression. Det var logiskt, genomtänkt och i teorin väldigt snyggt.

I praktiken behövde det testas mot verkligheten. Mot riktiga frågor. Riktiga tvivel. Riktiga ambitioner. Och mot en annan människa som vågade säga: ”Fast är det här egentligen det de behöver?”

Det är något ödmjukande i att inse att ens första idé sällan är den bästa. Att riktning uppstår i samtal. Att något växer fram snarare än planeras fram i detalj.

Plattformen är fortfarande under byggnation. Precis som de flesta manus. Precis som de flesta människor som skriver dem.

Och kanske är det just det som är den röda tråden genom allt jag har lärt mig sen Versum lanserades för ett år sedan.

Vi kommer längre när vi vågar visa det ofärdiga. När vi bjuder in någon annan att tänka med oss. När vi släpper idén om att vi måste vara starka på egen hand.

Det gäller skrivande.
Det gäller företagande.
Och det gäller oss.
​

Hitta Malin!
Hemsida: https://versum.se
Instagram: https://www.instagram.com/versum.se
LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/malingustafsson

Anna Söderqvist debuterar i år med Hägrar, en mörk YA-fantasy med dystopiska inslag, på Cookies n Dragons förlag. Hon bor i Schweiz sedan tio år tillbaka.

Alla som skriver har hört talas om show don’t tell. Uttrycket brukar attribueras till Anton Chekhov, som påstås ha sagt: ”Berätta inte att månen skiner, visa ljuset som glittrar på krossat glas”. På svenska talar man om gestaltning, men jag tycker att det engelska uttrycket mycket tydligare visar (hehe!) vad som avses.

Få skrivråd är så omhuldade. Särskilt i engelskspråkiga skrivgrupper verkar det finnas en i det närmaste panisk rädsla för att berätta minsta lilla. Författare som skriver ”han blev rädd” anklagas för att vara lata och uppmanas i stället att visa hur hjärtat bultar och iskalla kårar kryper längs ryggen.

På svenska forum brukar de som frågar efter exempel på show don’t tell få höra att det är ett minst lika stort tecken på lättja att använda den sortens slitna uttryck. Samtidigt brukar även alltför innovativa, men sökta, gestaltningar röstas ner.

Jag har märkt att forumdiskussionerna kring show don’t tell sällan ger andra exempel än just kroppsliga reaktioner eller möjligen vädret. Vilket på sätt och vis är naturligt – det är ett enkelt sätt att förklara uttrycket – men jag tycker att det är synd att samtalet nästan alltid stannar där. Show är ju så mycket mer än bultande hjärtan och iskalla kårar.

Utdraget nedan är ett genuint exempel från en utgiven bok, men jag har förhoppningsvis ändrat alla detaljer till oigenkännlighet:

Maria lät bli att svara när telefonen ringde. Hon visste att det var hennes mamma som ville fråga om råd kring sin bjudning, precis som hon alltid brukade göra, eftersom Maria jobbade som kallskänka. Men Maria var för stressad för att svara. Hon hade redan blivit utskälld av sin stränge chef Marcus tre gånger den här veckan.

Det här är tell, tell och inget annat än tell, och jag blev uttråkad redan vid andra meningen. Uttråkad – och lite irriterad. Inte bara för att författaren har gjort det enkelt för sig (ja, faktiskt), utan framför allt för att författaren med all önskvärd tydlighet visar att hen inte litar på mig och min förmåga att dra egna slutsatser. Tänk om hen i stället hade skrivit så här:

Mobilen vibrerade mot stålbänken. Maria sneglade på skärmen och suckade. Mamma, igen. Hon vände telefonen upp och ner, drog till sig plåten och fortsatte spritsa majonäsrosor. Mammas frågor om dukning och dessertvin fick vänta. Räkmackorna måste ut innan svinet Marcus dök upp. Inga fler utskällningar, tack.

Snabbt ihopskrivet, och självklart inte ett litterärt mästerverk. För det är en av grejerna med gestaltning – det tar lite tid. Men skillnaden är att text två inte förklarar, utan lämnar åt läsaren att dra egna slutsatser. Genom att visa att Maria lägger telefonen upp och ner fattar läsaren att hon inte svarar. Orden ”stålbänk”, ”plåt” och ”måste ut” leder förmodligen tankarna till ett restaurangkök – läsaren förstår utan att det berättas rakt ut. Och så vidare.

Sammanfattande förklaringar har absolut sin plats och allt behöver förstås inte visas – show AND tell är egentligen det bästa rådet. Men i boken var Marias relation till sin mamma ett huvudtema och där tycker jag att författaren borde ha stannat upp och visat scenen istället. Alltför mycket tell riskerar att dumförklara läsaren.

Och det är värre än att då och då skriva rakt ut att någon ”är ledsen”.

Hitta Anna!
Hemsida: https://annasoderqvist.carrd.co
Instagram: www.instagram.com/anna_soderqvist_skriver

Ibland fastnar jag när jag skriver och då behöver jag en skrivövning som känns lekfull, men som ändå tvingar mig att tänka i  nya banor.

✍️ Skrivövning: Objekt, känsla, plats

5–15 minuter, eller skriv så länge du vill.

Steg 1: Välj tre saker
– Ett föremål
– En känsla
– En plats

Du kan hitta på själv eller be någon annan bestämma åt dig. Här är ett exempel:

• Föremål: nyckel
• Känsla: ilska
• Plats: ishallen

Steg 2: Skriv en kort scen (max 300 ord)
Alla tre element ska finnas med, men undvik att använda de exakta ord du valt (exempelvis nyckel, ilska, ishallen). Läsaren ska förstå din berättelse, även om du använder dig av andra formuleringar.

​Steg 3: Läs och förvånas
Den här typen av övningar brukar ge oväntade resultat. När jag skrev min övning utgående från orden tekanna, förundran och bibliotek, så dök en helt ny karaktär upp ... en som kanske vill bli en romanfigur en dag.

Hoppas att du gillade övningen och testa den gärna!
​

När jag blev inbjuden för att tala på SkrivaScenen under årets bokmässa blev jag ombedd att ge mitt bästa råd till andra som skriver. Den sortens fråga ställs ofta till författare, författardrömmar är trots allt vanliga och vi är många som skriver. Jag har själv hunnit ge flera olika tips och råd i diverse intervjuer: allt från att skaffa sig boken Svenska skrivregler och hålla sig till vad som står däri (den ligger på mitt skrivbord när jag skriver detta) till hur viktigt det är att agera ut rörelser för att säkerställa att de faktiskt går att utföra. Jag står fast vid dessa tips, och trodde att det var något sådant jag skulle säga för att avsluta scensamtalet på Bokmässan.

Eftersom jag är författare kan jag inte motstå frestelsen att ta till lite förebådande här: så blev det alltså inte. När jag väl stod (nåja, satt) på scenen där i Göteborg var det något helt annat jag kände att jag behövde förmedla till åhörarna, där åtminstone några var aspirerande författare. Men låt oss backa bandet. Effektiva narrativ ska inte vara en kronologisk redogörelse för vad som hänt – betänk den totala avsaknaden av spänning i ett förskolebarns berättelse om sin dag ”och sen åt vi och sen var det vila och sen gick vi ut” – och fördröjning är ett av författarens mest användbara verktyg.

Innan jag åkte till Bokmässan befann jag mig i ett annat sammanhang som samlade skrivande personer, en festival där jag deltog även förra året. Då var en av höjdpunkterna när en av deltagarna frågade en litterär agent vad hon läst och uppskattat mest nyligen. Agenten sken upp, som bokälskare gör när de får prata om böcker, och berättade om en för mig dittills okänd bok: ”En kvinna tar in på ett hotell för att ta sitt liv. När hon checkar in visar det sig att alla andra gäster på hotellet tillhör ett bröllopssällskap, och när kvinnan ska åka upp till sitt rum ber bruden henne hålla hissen. Det gör hon inte, och när bruden sticker in armen för att hindra att hissdörrarna stängs hamnar den i kläm. Under den efterföljande hissfärden går det upp för bruden att kvinnan inte är en av hennes gäster, och att hon dessutom ämnar avsluta sitt liv, vilket bruden inte tänker acceptera.”

Efter att ha fått höra denna fantastiska premiss införskaffade och läste jag boken (The Wedding People, som numera finns utgiven på svenska som Bröllopsgästerna) genast, och det blev en av fjolårets bästa läsupplevelser för min del. Sedan dess är detta mitt bästa trick i möten med andra bokmänniskor, att fråga vad de läst och uppskattat mest nyligen. När jag ställde frågan till en av årets deltagare blev svaret dock: ”Jag läser inte.” Chocken måste ha stått att läsa i mitt ansikte, för hen fortsatte: ”Jag fokuserar på mitt skrivande, och då läser jag inte alls. Jag vill inte bli influerad.”

Tyvärr är detta varken första eller enda gången jag hört folk som skriver uttrycka den här sortens hållning, och jag har tänkt att det här är något vi lägger bort tillsammans med rädslor om att någon ska ”sno” ens idéer när vi börjar ägna oss åt skrivandet på allvar. Men när jag kom till Bokmässan och fick höra samma sorts tankegångar från några författarkollegor var det min tur att bli lika bestört som bruden i Bröllopsgästerna när hon står med sin skadade arm i hissen och får höra hur den okända kvinnan på hennes bröllopshelg tänker avsluta sitt liv under festligheterna. ”Jag läser bara [min egen genre]” påstod en, och ”Det skrivs så mycket dålig [genre] i Sverige” hävde en annan ur sig. Givetvis är inte allt som skrivs bra, och framför allt, allt som skrivs passar inte alla. Vi har preferenser, och det är inget fel med det. Själv har jag svårt att läsa om våld mot kvinnor, barn och queers i underhållningssyfte. Men jag läser ändå alla möjliga genrer, inklusive skräck, för läsandet är författarens bästa kompetensutvecklingsknep. Och för egen del tycker jag ofta att jag lär mig mest när jag läser sådant som skiljer sig från det jag själv skriver. I min engelskspråkiga skrivgrupp har jag workshoppat fantastik och testläst essäer, och mina vänner på olika håll i världen har gjort sitt bästa för att hänga med i svängarna när jag försöker förklara perspektivet hos mina karaktärer som växer upp som barn till invandrare i Sverige och hur midsommartraditionerna ser ut hos oss.

Så, vad blev mitt råd när jag satt på SkrivaScenen? Att läsa, givetvis. Och göra det vitt och brett. Jag berättade för åhörarna om en annan bok som bjöd på en fin läsupplevelse förra året, Anna Jakobsson Lunds Koboltsfären – en rymdrodeo. Verkligen inte ”min” genre, för även om jag skriver i olika genrer håller sig mina karaktärer alltid på jorden. Skrivande är kommunikation, trots allt, och att skriva utan att läsa är som att stå och skrika ut i rymden.

Hitta Ildikó!
Instagram >> instagram.com/ildikofritzwriter
Karat förlag >> karatforlag.se/forfattare/ildiko-fritz
Författarförmedlingen >> forfattarformedling.se/forfattare/ildiko-fritz

Att skriva historiskt är på tok för svårt! Har du tänkt så? Det gjorde jag. Men när jag fick upp ögonen för den gamla yllefabriken i min hemstad kunde jag inte motstå att prova. Jag såg helt enkelt karaktärerna alldeles för tydligt framför mig. Jag visste från början inte vilken tid jag skulle placera dem i, eftersom fabriken mullrat på Söder i Kristianstad under många årtionden. Först när jag hittade en gammal karta över staden från 1905 bestämde jag mig. Det året var perfekt! Ju mer jag hittade att läsa om sådant som inträffat i Sverige det året, desto mer självklart blev det.

Den absolut vanligaste reaktionen jag har fått när jag nämnt att min debutroman utspelar sig 1905 är att det måste vara jättesvårt med all research. Svaret är både ja och nej.

Om jag börjar med varför svaret är nej så hänger det ihop med att jag är utbildad journalist och har arbetat som det i mer än tio år. Därmed har jag en viss vana av att göra research. Jag är också född med en inneboende nyfikenhet, som förmodligen var det som fick mig att vilja bli journalist. Lägg sedan till att jag arbetat som radiojournalist på P4 vilket har gjort mig till det jag kallar P4-skolad. Kort och gott betyder det att jag har övat upp min förmåga att lyckas bli intresserad av allt. I det här fallet behövde jag inte ens anstränga mig.

Men svaret är också ja. Det är utmanande med research men jag vill samtidigt hävda att alla typer av skönlitterärt skrivande kräver att man gör research. Man måste alltid ta reda på saker för att kunna beskriva dem på ett trovärdigt sätt. Det spelar ingen roll om romanen ska handla om att tävla i dressyr, MMA, livet på landet eller om att vara student på ett specifikt universitet. Naturligtvis har man som författare en del förkunskaper om vissa ämnen som gör det lättare att skriva om just dem, men även om det är så finns det ofta saker som måste kollas upp. Det kluriga med att skriva om en tid man inte upplevt är att det där grävandet där man står blir lite svårare, men inte omöjligt.

Jag tänkte dela med mig lite av hur jag arbetat med research när jag skrivit min debutroman:

• En bra början är att läsa vad andra skrivit om den tiden du vill förlägga din berättelse i. På biblioteket i min stad finns en lokalhistorisk avdelning som jag haft god nytta av.
• Leta i arkiv. Det låter kanske svårt men både kommuner och museer har arkiv och de som jobbar där brukar vara väldigt hjälpsamma, det är i alla fall min erfarenhet. Det finns dessutom många arkiv som är tillgängliga på nätet med exempelvis bilder. Kan du inte läsa den gamla snirkliga texten? Återigen, fråga om hjälp!
• Din lokaltidning har kanske funnits så länge att material från den tiden du är intresserad av finns antingen digitaliserat eller på mikrofilm. Där kan man hitta mycket spännande.
• Leta upp vilka museer som finns som berör det ämne eller den plats du intresserat dig för. Du kan inte ana vilka obskyra intressen andra människor har haft innan dig. Själv har jag som journalist besökt både ett cirkusmuseum och ett kannibalmuseum utan att ens behöva lämna Skåne. De hade jag i och för sig ingen särskild nytta av medan jag skrev Yllans snillrika systrar, men man vet aldrig när de kan komma till pass. En medarbetare på ett textilmuseum kom däremot med många värdefulla inspel till min bok.
• Var nyfiken och hör dig för. Kanske finns det andra som levt under den tiden du vill skriva om eller varit på den platsen som du vill förlägga din handling till. Intervjua dem! Det kan låta läskigt men människor vill gärna berätta om sådant de varit med om och saker de är experter på.
• Prova! Bara börja och testa dig fram! Men tänk också på att begränsa dig. Det är lätt att gå vilse i arkiven bland allt spännande du hittar. Det gäller ju att hinna skriva också.

​
Behöver man då vara journalist för att kunna göra research? Där är mitt svar definitivt nej. Behöver man vara nyfiken? Ja! Med nyfikenhet kommer man långt. Det gäller oavsett om du filar på en historisk roman eller en berättelse som utspelar sig i nutid.

Att bli utgiven är magiskt, men det är också väldigt slitigt ... och ibland totalt förvirrande. Här är några saker jag önskar att jag vetat innan jag blev utgiven:

🧾 Jobbet börjar när du blir antagen. Trodde du att du var klar efter att du skickat in ditt manus, tagit dig igenom nålsögat och skrivit på ett avtal? Nehepp! Nu ska texten finslipas tillsammans med redaktör och, slutligen, korrekturläsare. Du kommer vara spytrött på ditt manus innan det är klart för tryck, men det är värt det. All redigering förvandlar texten från en kolbit till en diamant.

📣 Boken säljer inte sig själv. Dagens författare arbetar själva aktivt med att marknadsföra sina böcker (detta gäller även författare utgivna på stora, traditionella förlag). Du kan öka din boks synlighet genom sådant som annonser, (bok)mässor, författarbesök och sociala medier m.m. Bonustips! Skaffa gärna en egen hemsida.

💬 Folk kommer ha åsikter. Inte bara om boken, utan om titeln, omslaget, genren, språket – ibland till och med om dig. Det gäller att lära sig att inte ta saker personligt.

⏳ Det kommer kanske inte kännas som du trott – och det är okej. För många är författarskapet en dröm, men det är också ett arbete. Jag trodde att jag skulle känna mig "klar" när min första bok blev publicerad. I stället hade jag redan siktet inställt på något nytt. Bonustips! Kom ihåg att stanna upp och fira dina framgångar, även om du behöver arbeta med nästa projekt.
​
Hoppas att du har nytta och glädje av de här tipsen! Själv är jag tacksam för varje dag jag får skriva. Det spelar ingen roll hur stressigt och svettigt det ibland känns – jag älskar att vara författare!
​

Det går att jämföra ett ofärdigt bokprojekt med att ha en katt. Ingen annan än kattägaren är fullt så taggad på att prata om sin katt, se på bilder av katten eller höra vad den haft för sig. Om jag hade en katt skulle jag visa bilder för vissa entusiaster, acceptera att alla inte är intresserade och stå fast vid att min katt är något alldeles särskilt. På samma sätt är det med mitt nuvarande bokprojekt. Jag kan prata om det hur länge som helst, men det ligger också på mig att förstå att inte alla vill delta i en diskussion om olika typer av berättarperspektiv. Vilket måste få vara okej. I likhet med en kattägare behöver jag ha förståelse för att ingen annan är lika intresserad av min text som jag är. Vissa skrivarnördar tycker det är givande att testläsa ofärdiga texter, men dessa personer är sällsynta. Det tog ett tag för mig att inse detta.
 
När jag började skriva noveller för några år sedan ville jag visa upp min text för alla jag kände. Flera av mina vänner sade ja till att läsa, jag skickade över dokumentet och väntade spänt. Ofta möttes mejlen av tystnad, många glömde bort att läsa eller hade fullt upp med annat. De som faktiskt läste tog enligt mig på tok för lång tid på sig! Jag hann rentav få tvångstanken att min novell kanske var så pass dålig att vissa av mina vänner inte kunde förmå sig att säga något alls. För vad går ens att säga om något som är otroligt dåligt skrivet? Då det var min första novell kändes det heller inte särskilt självklart att jag ens borde skriva en till.
 
Innan jag började skriva prosa tävlade jag i poetry slam. Då kunde jag läsa upp en dikt på tre minuter för en kompis och be om feedback. "Testlyssnande" av slamdikter går fort. Under skrivandet av en bok finns ingen poetry slam-publik. Bytet från poesi till prosa betydde alltså att steget från idé till något jag kan visa upp för andra blev längre. Bekräftelsen kommer mer sällan. Det är heller inte alla som vill läsa ett första bokutkast inklusive stavfel, platta karaktärer och stora hål i handlingens logik. Det kan till och med vara svårt för andra att se textens potential, eller för den delen njuta av läsningen. Därför är testläsarnas insats så värdefull! Dessa kämpar är beredda att vada igenom min prosa och vaska fram det som är bra. Jag försöker vårda dem genom att ha en realistisk tidsram och se till att de har orken att hjälpa när de tackat ja. En mer realistisk förväntan på hur många som vill testläsa boken har gjort att jag har vett att uppskatta de som faktiskt vill det. Testläsarkämparna hjälper mig att utveckla texten och ger mig så pass mycket bekräftelse att jag orkar fortsätta.
 
Bokprojektet jag nämnde i början av inlägget är nu inne på sitt tredje år och fjärde utkast, vilket gett mig gott om utrymme att fundera på vad fan jag håller på med. Skrivandet kan kännas ensamt ibland och det är lätt för mig att tvivla på min riktning med boken. Om vi ska återgå till kattmetaforen, så är det jag och ingen annan som har ansvar för katten. Även när kattstackaren i fråga har diarré och skriker hela nätterna. Jag har behövt odla min magkänsla för vad jag själv tycker är bra och ta egna beslut om bokens framtid. Missförstå mig rätt, jag tycker om det jag skriver. Men innan min bok är bra nog att möta världen, gör jag mitt bästa för att älska den som jag skulle älska en ålderstigen katt: ovillkorligt och utan att förvänta mig att någon annan ska förstå. Ingen är fullt så intresserad av min ofärdiga bok som jag är och det är okej.
​

Hitta Anna!
Instagram >> instagram.com/andraannaspoesi
Facebook>>  facebook.com/AndraAnnasPoesi

Det finns dagar då skrivandet känns som att försöka tälja bokstäver ur fruset trä. När det händer kan det hjälpa att söka tröst i peppande skrivcitat. Här är några av mina favoriter:

🖋️ ”You can’t edit a blank page.” – Nora Roberts
Det här citatet påminner mig om att en råtext inte behöver vara vacker. Den behöver bara finnas. Och det räcker med ett ord ... sedan ett till ... och ett till. Plötsligt skriver du!

🖋️ ”Skriv först, döm sedan.” – okänd
Ett mantra jag upprepar när självkritiken försöker lägga krokben för mig. Första utkast får vara röriga. Det är i redigeringen själva finputsningen sker.

🖋️ ”We do not write in order to be understood; we write in order to understand.” – C. S. Lewis
Jag fullkomligt älskar det här citatet! Det påminner mig om att skrivandet är en resa, ett sätt att utforska världen.
​
Har du egna citat du återvänder till när tvivlet knackar på?

En dag när jag arbetade som smådjursveterinär använde en kund uttrycket ”hon den där lilla med den runda frisyren”. Det blev starten på idén till att skriva böcker för barn som handlar om veterinärbesök.

Först var det bara ett roligt samtalsämne och jag testade att skissa upp små bilder med vad som skulle kunna hända i boken. Sedan kom vardagen ikapp och skissen stoppades ner i en byrålåda. I många år. Men trots att skissen var undanstoppad så fortsatte idén ändå att gro någonstans i bakhuvudet. Och den växte lite större varje gång en familj med barn kom in där jag inte fick möjlighet att prata direkt med barnen om vad som hände vid veterinärbesöket. Och ännu lite större varje gång det kom in någon där barnen i familjen inte ens var med.

Med åren byggdes min önskan om att bättre kunna förmedla till barn vad som händer vid ett veterinärbesök sig stark. Jag ville kunna förklara vad som händer, vad som kan hända – och varför det är så. Den oro, nervositet och rädsla som kan uppstå när ett älskat husdjur måste träffa veterinären ville jag kunna bemöta på ett helt annat sätt än vad jag kunnat göra på kliniken.

Efter att idén växt till sig under flera år satte jag mig en dag och började skriva igen. Jag valde tillfällen som är vanliga för barn att möta och skrev ett par manus. Först handlade det om veterinärbesök med friska djur, för vaccination t.ex. Men efter hand blev jag modigare i mitt skrivande och började lägga in även sjukdomstillstånd i mina manus. Ett av dessa manus handlade om kaninen Skuttan som har ont i magen. Det är tyvärr väldigt vanligt att kaniner får ont i magen, och det kan också vara väldigt allvarligt.

Nu är det ju oftast inte så enkelt att man kan skriva ett manus och direkt få det antaget av ett förlag så att det faktiskt blir en bok. Och så enkelt var det inte för mig heller. Jag bearbetade och redigerade mina manus i flera omgångar, med hjälp av testläsare med olika inriktningar och kompetenser och en lektör, innan manuset om Skuttan blev antaget av Idus förlag. Jag dansade runt av glädje hemma i köket när jag fick det beskedet, så fantastisk känsla!

Att få manuset antaget var lite som ett första steg på nästa etapp av resan mot att sprida mer kunskap om veterinärbesök till barn. Etappen mot en verklig utgiven bok. Med hjälp av en redaktör vässades manuset ordentligt. Sedan handlade det om att hitta rätt illustratör. Jag ville att illustrationerna skulle vara varma och känslosamma, och framför allt att de också skulle kunna visa skillnad på när Skuttan mådde dåligt och när hon mådde bra. Och jag är otroligt nöjd med illustratören Amandas bilder, de ger verkligen den känslan som jag vill förmedla med boken!

För att också sprida kunskap om att sköta om sina husdjur på bästa sätt så har jag lagt in en liten faktaruta i slutet av boken. För om fler lär sig att sköta om sina husdjur bättre så mår djuren bättre, och både barn och vuxna besparas mycket oro och sorg. Att främja välmående och minska lidande är min absolut största drivkraft i livet och en liten faktaruta är ett litet steg mot det.
​
När så boken äntligen fanns i fysiskt format så började nästa etapp på riktigt. Den som handlar om att nå ut till de där barnen som är intresserade av att lära sig mer om husdjur eller veterinärer. Till de där barnen som har eller kommer att få egna husdjur och skulle må bra av att få läsa om vad som kan hända – kanske innan det händer dem själva. För det är ju först när boken blir läst (eller lyssnad på) som den kan hjälpa djurintresserade barn med både kunskap och känslohantering.

Hitta Ninni!
Hemsida >> changeable.se
Instagram >> ninnilofqvist
​

Hej! Du som läser detta, är du en skrivande person som behöver lite skrivpepp? I så fall vill jag ge dig en lätt men rolig skrivövning.

Lek med motsatser

Googla fram en inspirationsbild som väcker en stark känsla hos dig och flödesskriv cirka fem till tio minuter kring bilden. Utmaningen är att du ska skriva motsatsen till de känslor bilden väcker hos dig. Säg att du valt en rysningsframkallande bild på ett läskigt monster. Då kan du exempelvis öva dig i att väcka sympatier för monstret. Kanske är det ett missförstått monster som alla skyr på grund av dess utseende? Ja, du förstår hur jag menar. 

Lycka till och glöm inte att ha roligt medan du skriver!

Anna Hallander skriver fantasy och gav ut sin debutroman Genom skuggan i september 2024. Hon skriver helst åt det vemodiga, mörka hållet, men det behöver innehålla hopp och ljus också. Favoritplatsen hemma i lägenheten är vid bokhyllan. Den rymmer en stor samling svenskspråkig fantastik och såklart massa andra böcker också.
​

Tiomiljonersfrågan som många kämpande fantastikförfattare ställer sig är; hur får jag folk att köpa mina böcker? För handen på hjärtat, visst vill vi alla sälja böcker? Visst vill vi bli lästa? Ofta tas förlagens engagemang upp. Hur de stora förlagen skyr svenskspråkigt fantasy för att det inte säljer. Förlag bedriver inte välgörande arbete. Säljer inte en viss typ av böcker blir de skeptiska till att ge ut det. Så är det. Såvida det inte är mega-super-bästsäljare som bara behöver översättas och sedan glida vidare på hypen.

Fantasy är populärt. Många läser det. Jag tror även att de värsta attityderna av att fantasy är skit har försvunnit. Så varför är det generellt svårt att sälja in fantastik på svenska?

Jag skyller faktiskt till viss del på läsarna.

Jag var på sci-fi world tidigare i våras med min bok och veckan efter på Akademibokhandeln i Umeå för författarprat. På båda ställena avfärdades boken av en del personer med orden: ”Jag läser bara på engelska.” Detta har jag stött på många gånger förut. Det pratas om det i skrivgrupper, läsgrupper, människor emellan. Det är mer begripligt om de sagt: Jag läser bara deckare; jag älskar romance; jag föredrar poesi; jag läser bara nobelpristagare. Men att avfärda en hel genre på grund av språket?

Det spelar ingen roll hur välskriven boken är, hur skickligt författaren kan använda sitt språk för att skriva en bra bok, utan viktigt är vilket SPRÅK läsaren möts av. Engelska eller svenska? För vi har väl alla hört att fantasy läses bäst på engelska. Allt annat blir pinsamt, stolpigt och barnsligt. Svenska är ordfattigt, går inte att få till rätt känsla med. Det påstås att nyanserna försvinner när en bok översätts. Innebär det att en bok skriven på svenska inte ens har några nyanser?

Okej ... Till en början. Argumentet att svenska skulle vara ordfattigare än engelska. Jag har inte räknat ord, jag har inte kollat upp exakt hur det ligger till, men säger ändå att det är skitsnack. För även om engelskan skulle ha så enormt mycket fler ord än svenskan finns inte en chans att majoriteten läsare har så stort ordförråd att det spelar roll för läsupplevelsen. Och det pinsamma i det svenska språket? På allvar? Jag tycker det är elitistiskt och föraktfullt mot svenska som språk och alla vi som skriver på svenska att döma ut det som dåligt utan att knappt ens ha läst något svenskspråkigt.

På nittiotalet översattes en hel del fantasy, det gavs även ut en del svenskspråkigt. Jag har hört sägas att en del översättningar inte var bra. De böcker jag själv läste på den tiden var jag mer än nöjd med. Men sedan slutade det översättas, folk började läsa på engelska för att kunna läsa fantasy. Kanske blev vi alla lite för vana vid att läsa på engelska? Engelska blev synonymt med fantasy. Så här ska det vara! Är det inte dags att lära om nu? Testa att läsa på sitt modersmål?

Jag har en teori om varför många läsare tycker fantasy låter bättre på engelska (som kanske förolämpar en del, men det skiter jag i): Folk är inte alls så bra på engelska som de inbillar sig. De missar konstigheterna i engelska texter som märks i svenska.

En annan teori (som säkert trampar andra på tårna, men det skiter jag också i): utgivningen av svenskspråkigt sprudlar, men mycket hade mått bra av tuffare redaktörsarbete, mer kritiska ögon på texten. En grundligare genomgång av manuset innan det blev bok. För de som läst engelskspråkiga böcker som genomgått den här sållningen (för det finns enorma mängder pinsam, usel skit till fantasy skriven på engelska, men det når inte oss) blir första mötet med svenskspråkigt dåligt om de råkar ut för undermåliga böcker. Såklart läsarna i så fall avfärdar svenskspråkigt som skit och återgår till de väl beprövade engelska böckerna.

Så till läsarna vill jag säga: Hoppa ner från din snobbiga språkpidestal och utforska det utbud av svenskspråkigt som faktiskt finns.

Och till alla som skriver: Skriv bra böcker! Våga se kritiskt på dina texter, våga ta emot textkritik. Släpp sargen och inse att bara beröm inte gör texterna bättre. (Ja, jag vet hela snacket om konstruktiv kritik. Visst absolut konstruktiv kritik, men det är inte synonymt med att smeka medhårs hela tiden.) Så vi kan visa läsare och förlag att svenskspråkig fantastik visst håller hög kvalitet.

Hitta Anna!
Hemsida >> www.annahallander.se
Instagram >> www.instagram.com/annahallander_fantasy

Kikar in för att önska dig en glad påsk och ge dig en rolig pyntutmaning! Är du en sådan som brukar måla ägg? Varför inte pynta äggen med ett favoritcitat ur en bok, eller en diktrad, eller ett peppande skrivcitat (uppmuntrande citat kan du exempelvis låna från min skrivdagbok, som kan laddas ner alldeles gratis via min kurssida)?
​

Att skriva på ett annat språk är inte bara en översättning, där man tar ett ord och letar rätt på motsvarigheten i ett lexikon för det andra språket. Det handlar om så mycket mer. Språket är en spegel av kulturen och hur man tänker och lever, så det krävs att man förstår människorna på ett djupare plan, att man vet hur de tänker, vad de har för vanor och hur de ser på saker och ting. Då först kan man skriva så att det blir relevant, intressant och berör.

Jag är en svensk som flyttade till Tyskland för över 20 år sedan. När jag som 26-åring satte mig på planet för att göra mitt ex-jobb i Hamburg var det allt annat än min plan att bli kvar så länge. Snarare var tanken två-tre år. För att lära mig språket ordentligt och lära känna tyskarna på riktigt i arbets- och vardagslivet. Och visst ser en utlandsvistelse snyggt ut i CV:t? Men sedan ändrades planen allt eftersom.

Jag träffade min man, köpte och renoverade ett radhus och fick barn. I och med barnen väcktes mitt intresse för flerspråkig uppfostran. Jag inte bara läste massor om hur man bäst gör för att lära barnen svenska, jag engagerade mig och skrev i e-magasinet SMUL (svenska som modersmål utomlands) och jag fick uppleva hur mina egna barn lärde sig två språk samtidigt. Jag upplevde vilken påverkan omgivningen har. Både exponeringen av majoritetsspråket jämfört med den lilla tid som jag hade med minoritetsspråket svenskan med barnen, men även omgivningens inställning till flerspråkighet. När jag sedan startade en svensk skolförening kom jag även i kontakt med många andra flerspråkiga familjer.

Där någonstans föddes idén till min tvåspråkiga barnbok. Genom mitt skrivande kunde jag visa hur det är att växa upp med det svenska språket och den svenska kulturen i Tyskland. Den visar både det vanliga kaoset i vardagen, vilket nog alla barnfamiljer upplever vare sig de är svenskar, tyskar eller kommer någon helt annanstans ifrån, och samtidigt hur det merspråkiga och merkulturella familjelivet är annorlunda ibland. Det är intressant både för de svenska barn som växer upp med liknande situation här i Tyskland och då kan känna igen sig. Även för de barn som har en enspråkig/kulturell uppväxt, kan det vara spännande att få en glimt av det merspråkiga familjelivet.

Den första boken om ”Maja & Tom” skrev jag först på svenska, som fortfarande och nog alltid kommer förbli mitt starkaste språk. Inom faktateman, framför allt jobbrelaterat, är många gånger min tyska och engelska starkare än svenskan, men när det kommer till nyanser i beskrivningar, känslor och uttryck är svenskan det språk där jag kan skriva mer uttrycksfullt och precist. Det visade sig också när jag skulle översätta boken. Trots att jag är flytande på tyska, var det ibland rätt knepigt att fånga just den där känslan jag beskrivit på svenska.

Med den andra boken (som förhoppningsvis kommer ut i maj 2025) gjorde jag därför tvärtom. Jag skrev den först på tyska och översatte sedan till svenska. Och det kändes konstigt. Absolut! Trots att jag sedan januari i år är tysk medborgare kommer jag alltid förbli svensk i hjärta och själ. Det kändes nästan lite som ett förräderi att skriva en barnbok om en svensk tradition på tyska. Dock var det mycket lättare att översätta från tyska till svenska än det hade varit med första boken, när jag översatte från svenska till tyska. Så jag kommer nog fortsätta att först skriva på tyska, i alla fall när det ska bli tvåspråkiga böcker.
​

Hitta Linda!
Hemsida >> swedish-storyteller.com
Instagram >> swedish_storyteller
Facebook >> SwedishStoryteller

​Jag har alltid älskat berättelser, både att berätta dem och ta del av dem. På gymnasiet tog intresset en omvälvande vändning. Sagan om ringen” drabbade oss och vi förde ändlösa samtal om allt förunderligt vi läst.
​
– Tänk att få kliva in i sagan, att sitta som en fluga på väggen under Elronds rådslag.
– Ja, eller på Stegrande Ponnyn i Bri. Känna dofterna och höra sångerna.

Det kunde ha stannat vid ett hänfört samtal, men det gjorde det inte. Tanken malde, sagan pockade och även om vi inte visste det då, var vi ödesbestämda att förverkliga vår längtan.

Hösten 1984 nådde ett brev tio unga drömmare. En handskriven manande kallelse att komma till
dvärgakonungen Dvalins rådslag på den Gyllene Hjortens värdshus. Svar sändes till Konung Dvalin, Poste restante, Gävle 4. Några månaders feberaktiga förberedelser vidtog.

Den tionde maj, Frejas dag anlände tio äventyrare med följen till det ensligt belägna värdshuset i Björkskogens mitt. Framför elden i spisen hängde vadmalskappor på tork, längs borden trängdes äventyrare med glöd i piporna och mjöd i krusen. Det vaksamma mumlet från erfarna äventyrare avbröts av rop på värdshusvärden och beställningar av kryddad korv, rostade revben eller spicken sill.

Det kunde ha blivit en engångsföreteelse, ett sista farväl till lekandet innan vuxenlivets krav tog över. Men det blev startskottet för ett nytt kulturfenomen, lajv, och grunden för berättelsen om Erborigien. En berättelse som löpt genom otaliga äventyr och som fyrtio år senare fortsätter fängsla.

När vi haft några sådana äventyr hade vi lärt oss att det svåra inte var de laddade scenerna, striderna, mötena eller räddningspådragen. Det svåra var när ingenting hände, när förmiddagen övergick i eftermiddag utan att monstren ännu vaknat till liv. Det var då man till slut inte hade något att prata om. Vi insåg att alla häpnadsväckande ögonblick av upplevd förundran, behövde knytas ihop till en helhet och placeras i ett sammanhang, en egen levande sagovärld.

Runt Gyllene Hjortens värdshus växte världen fram. Städer fick namn, historia och fylldes av omtalade personligheter. Riken och folk fick sina särdrag och myter. Varje nytt äventyr och varje ny äventyrare, förde världen framåt.

Det var dags att möta dess krönikör.

Under gymnasisttiden, hade vi en lärare som hette Lars, men som i sagans förtrollande skogar blev den lärde Laurentius. För mig var han vad läraren John Keating var för eleverna i ”Döda poeters sällskap.” Det föll sig fullständigt naturligt att hans rollkaraktär blev Erborigiens främsta Krönikör.

Tillsammans med en god vän och medskapare skrev jag den första versionen av Laurentius Krönika redan 1988. Vi tänkte oss en introduktionsskrift till dem som ville delta i våra äventyr, ett häfte på så där 60 sidor. Det blev 340 och vi lärde oss binda in böcker på kuppen.

Åren gick och livet förändrades för de flesta av oss som varit med från början. Även om vi fortsatte våra äventyr, blev det längre mellan tillfällena. Jobb, familj och andra intressen. Mitt episka omtag av historien blev liggande 600 sidor in, medan jag ägnade mig åt annat.

Jag skev hela tiden, men utöver ett musikalmanus, blev det mest yrkesrelaterat. Mycket undervisningsmaterial, visionsdokument och handböcker. Ett roligt sidospår var Skoboken, en praktisk handledning till den som vill sy sina vikinga- eller medeltida skor.

Till slut grep Erborigien in i mitt liv. Jag hamnade i ett flygplanssäte bredvid en man som visade sig älska fantasy. Efter någon timme fiskade jag fram datorn och letade upp de dammiga gamla filerna. En ny vänskap tog fart och filerna öppnades allt oftare.

Så kom Covid och mitt arbetsresande tog tvärslut över en natt. Erborigien, som tydligen valt mig till sin uttolkare, började påminna mig om allt det fantastiska och pekade menande på den tomma almanackan. Och jag skrev.

Det är speciellt att skriva om en värld jag känner så väl. jag vet vad som skall hända, vilka som är
inblandade och i vilken ordning det händer. Det borde vara lätt, men det är svårt också. När en fantasi når en viss kritisk massa, får den eget liv. Som författare häpnar jag när karaktärerna tar mig med och visar hur saker egentligen gick till, eller vad de hade för sig när världens ljus riktades åt annat håll. Jag måste välja vad av allt enastående jag skall ta med.

Sedan är det ju så att jag har mött och fortsätter möta karaktärerna i verkligheten. Det gör skrivandet
enkelt efter som jag ser och hör dem när jag skriver, men det innebär också att jag måste stå till svars för mina porträtt och skildringar. Ibland tar jag med dem på resor som deras ägare aldrig föreställt sig. Hittills har det gått bra.

Men, undrar vän av ordning, tröttnar jag inte? Vill jag inte skriva något annat? Jo, för all del. Jag älskar ju att berätta. Men det ena behöver inte utesluta det andra. I år planerar jag att komma ut med två olika böcker. Den ena är en fristående fortsättning på Laurentius Krönika, den andra en feelgoodberättelse där jag skriver tillsammans med en annan.

Jag lär mig otroligt mycket genom skrivandet och de professionella aktörer jag har förmånen att arbeta med. Så oavsett vad jag skriver, gör det livet rikare. De närmaste åren kommer jag att fortsätta utforska olika genrer, men Erborigien har valt mig till sin uttolkare och det är en ynnest jag kommer att göra mitt bästa för att svara upp mot.
​

Hitta Stefan!
Instagram >> @laurentius_kronika
Facebook >> Laurentius Krönika
Hemsida >> www.trekannor.se

Åsa Hallengård är en författare som givit ut flera böcker inom genren feelgood. Hennes romaner har både djup och humor. De flesta utspelar sig mestadels i Skåne där hon även bor och verkar som lärare. Den senaste romanen, Silverslottet är hennes första historiska roman där musiken genomsyrar berättelsen om klass, rötter och sökandet efter ett hem. De förlag hon är utgiven av är LB förlag, SagaEgmont samt Historiska media.
​

Äntligen kom hela familjen iväg på den där resan till solen! Eller, så kände jag inte innan vi åkte eftersom superstressen hade haft mig i sitt järngrepp hela hösten. Fast det stämmer inte riktigt. I själva verket har snaran succesivt dragits åt kring min hals ända sedan januari förra året då jag inom loppet av en vecka skrev på två avtal trots att jag jobbar åttio procent på mitt ordinarie arbete som lärare. Ingen annan att lasta för detta har jag än mig själv.

Men det är något med den här skrivdrogen som får mig att hela tiden tänja på gränserna. Med hoppet om att en dag kunna leva ett friare liv tänker jag varje gång: ”Med nästa bok, då smäller det!”

Nu har jag emellertid gått långt över det som är okej och därmed gjort våld på mig själv. Det första som jag offrade var sömnen och bland vännerna har jag sållat hårt. Det som fick mig att känna sorg var när jag slutade spela saxofon i våras.

När jag väl landade i Malaga sov jag som en stock, njöt av solen, läste massor och gjorde nästan inget nyttigt mer än att sy ihop några saker inför den stundande bokreleasen. Innan vi packade väskorna för att åka hem lovade jag mig att inte fortsätta göra våld mot mig själv. Jag vill inte tillbaka till stressen det innebär att försöka jonglera mellan lärarjobbet och författandet. Jag vill kunna spela med min orkester trots att jag släpper två böcker i januari och mars. Kontrasterna mellan musicerandet, lärarjobbet och författarskapet behövs för att jag ska kunna vara kreativ, men det behövs en balans som endast kan uppnås när jag tar klivet och tjänar mer pengar på författarskapet – men för att det ska ske behöver jag synas mer och nå ut bredare. Till sådant behövs också tid. Jag är färdig med att befinna mig mitt emellan. Jag har fått nog av att vara för liten men för stor för att vara tillräckligt liten som författare. Ibland kan jag sakna tiden som outgiven. Den var så kravlös och endast full av lust och drömmar. Nu är det delvis annorlunda, mer allvar liksom. Det största kravet på mig själv för närvarande är att det är dags att komma vidare nu.

På måndag kallar åter jobbet och jag längtar efter mina elever. Och i huvudet snurrar det av tankar kring två halvfärdiga manus som väntar på att jag ska ta tag i dem. En annan rolig sak som sker nästa vecka är boksläppet på torsdag då jag släpper min sjunde bok, Silverslottet. Det är den bästa bok jag hittills skrivit och jag oroar mig redan för hur jag ska hinna med att förbereda och njuta av releasen eftersom jag jobbar hela dagen fram tills festligheterna drar igång.

Nu sitter jag här och skriver mitt i natten eftersom jag inte kan sova. Så fort jag öppnade dörren till mitt hem igår sköljde stressen över mig och mitt löfte jag avlade i Malaga tycks ha stannat kvar där. Men trots det är något annorlunda för jag vet att med den här boken, då smäller det!