Hitta Frida!
Instagram >> https://www.instagram.com/frida.gamero

Dagens skrivtips lånar jag av Skrivguiderna (följer du vår Instagram, har du med andra ord antagligen redan läst detta. Men jag vill ändå dela med mig av tipset till alla som inte hittat dit ... än).

Till saken! Karaktärgestalta med hjälp av dialog, kan det vara något? Brukar du använda dig av detta när du skriver? (Om du svarade nej på förra frågan, tror du att du kommer att använda dig av knepet efter att du läst det här inlägget? Kommentera gärna.)

Hur tänker jag egentligen när jag menar att det går att gestalta en karaktär genom dialog? Jo, du kan avslöja massor om hur en person är eller hur hen uppfattas via det hen säger eller det andra säger om/till henom. Ett praktexempel kommer från "Häxan och lejonet" av C.S. Lewis, men inte ur boken. Nej, det är tv-serien från 1988 som levererar följande dialog där vi omedelbart förstår mer om karaktärerna tack vare hur de gestaltas via dialogen:

Professorn har bett barnen att presentera sig själva.
Peter: Peter, sir.
Susan: S-susan, sir.
Lucy: I'm Lucy!
Edmund: -
Professor: You have a name too, I trust?
Edmund: Edmund.
Peter: Sir!
Edmund: ... sir.

Tack vare den här korta ordväxlingen förstår vi att Peter är ledaren, han svarar självsäkert och korrekt. Susan svarar också korrekt, vilket är i samklang med hennes karaktär, men också med en viss osäkerhet, även det i samklang. Lucy, som är det oförstörda naturbarnet, svarar glatt och glömmer bort att säga "sir" (observera att ingen rättar henne, hon kommer undan med det – kanske för att hon är yngst). Till sist har vi tjuriga Edmund som inte vill vara på landet, som retas med Lucy och dessutom kommer att fatta en del taskiga beslut. Han svarar inte alls och behöver bli tillsagd innan han presenterar sig, och storebror Peter måste dessutom säga åt honom att lägga till ett "sir" (vilket bidrar till att gestalta konflikten mellan bröderna).

Jag hoppas att det här exemplet kan fungera som inspiration i din egen skrivprocess. Vill du titta och lyssna, kan jag länka originalvideon härunder. Du hittar dialogen om du klickar fram till 4:35.

Kommer du själv på liknande ordväxlingar där vi får veta mer om karaktärerna?
​

​​Dina berättelser behövs därute, tro mig. När man valsar runt på Instagram är det så lätt att tro det motsatta. Den ena efter den andra har massor av likes och får massor av kommentarer och du tänker att vad är det för mening med att ens försöka? Vem vill ens läsa mina berättelser? Vi vill det. Vi vill läsa just dina berättelser. För tänk efter. Vad var ursprungstanken med din bokidé en gång i tiden? Vad var det du tänkte när du började din resa mot ett färdigt manus? Ursprungstanken var kanske: jag vill läsa något om det här bland feelgoodberättelserna, men det finns inte. Det finns kanske inte nu, men du kan göra något åt det. Och du kan vara väldigt säker på att just din berättelse behövs där ute. Du har bara inte mött läsarna än.

Om du är vid första utkastet av bokidén så har du lång väg att gå. Men tappa inte sugen för det. Vilket är väldigt lätt hänt i dagens prestationssamhälle. Det är bara att inse: i skrivandet gäller en annan tideräkning, så strunta i allt vad tid och prestation heter och skriv, bara skriv. Eller nej, skriv inte. Jag vill hellre att du fulskriver. För skriva är för många förenat med perfektionism och där vill vi inte hamna, för det slutar oftast med motorstopp. Kreativiteten dör ut för att man stampar på de stackars fröna man försöker få att gro.

I de där motorstoppen, när kreativiteteten är som bortblåst och man undrar HUR ska jag kunna skriva något av det här? Sen gör man misstaget att scrolla på Instagram. Bästa stället att fullständigt tappa sugen, för det är så lätt att stirra sig blind på alla andra på Instagram som tycks vara väldigt produktiva och oerhört populära dessutom. Man tittar på sin egen till synes futtiga bokidé och tycker inte det är någon mening att ens försöka. Men du. Jag vill att du försöker ändå. Gå in för att fulskriva. Och gör dig beredd på att under resans gång kommer tvivel och prestationsångest dyka upp. Det hör till. Du kommer tvivla. Det gör alla. Du kommer vilja kasta ut datorn genom fönstret. Det händer alla. Du kommer vilja ge upp och strunta i idén X antal gånger. Du kommer hata att den ens dök upp i ditt inre. Det hör till. Tänk då detta: Dina berättelser behövs därute. Oavsett vad dina olyckskorpar i huvudet säger. Dina berättelser behövs, för att just du har skrivit dem.

Ett bra sätt att mota bort tvivlen är att skaffa skrivkompisar. Jag hade inte kommit så långt som till ett manus som behöver redigeras färdigt utan stöd och pepp från mina skrivkompisar. Att kunna bolla skrivandets våndor är guld värt. Man slipper känna sig så himla konstig. För de som inte skriver, de förstår inte riktigt glädjen med att sitta. Och sitta. Och sitta med sin berättelse.

Nästa gång du tittar på någon författares Instagramkonto och drabbas av djävulsk avundsjuka, kom ihåg detta: du har inte en aning om hens förflutna. Hen har garanterat suttit med samma tankar som du om den där bokidén som inte vill ge hen någon ro. Skillnaden mellan dig och hen är inte så oöverstigligt stor som du vill tro. Skillnaden är att hen bestämde sig för att göra verklighet av sin bokidé och resultatet du ser, det resultatet är efter många timmars hårt arbete. Hur många timmar är olika för var och en. Och det spelar faktiskt mindre roll. Det som spelar roll är att du kan göra likadant.

Just din berättelse behövs i världen!
​

Hösten 2021 påbörjade jag ett projekt som gick ut på att jag under 1 års tid skulle tälta regelbundet med mina två små barn. Jag hade aldrig tältat förut, mer än i trädgården som barn (och då smög jag ändå in på natten). Det kanske inte är en så märkvärdig grej, men också det har sin poäng. Jag ville lyfta behovet av naturkontakt. Att det trots sin enkelhet inte alls är så enkelt. Inte nu när mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Jag fick höra att barndomens naturkontakt är direkt avgörande för den naturrelation hon får som vuxen. Och med tanke på vår tids utmaningar i hur vi behandlar jorden ... vad skapar det för förutsättningar för kommande generationer? Jag blev mörkrädd av den ekvationen. Så jag packade vagnen knökfull och begav mig ut. Jag provade att närma mig naturen och reflekterade över vår relation till den. Och så skrev jag en bok om det. En memoar. 

En vanlig missuppfattning är att en memoar är en biografi, och jag känner mig nedvärderad av den definitionen. Jag vet att det är så mycket mer och just därför älskar jag genren. Kanske också för att jag skrivit dagbok och flödesskrivning under hela mitt liv. Tänk att då ta en sektion från mitt levande på denna jord och skapa bok utav det – det får mig att spraka för fullt: Hur lämnar jag de bästa spåren efter mig? Författarens makt och möjligheter!

”Gå in huset”, gråter min dotter och kastar sig runt.
Jag tänker intensivt att det inte går, vi är mitt ute i skogen, somna om, samtidigt som jag vaggar ullpåsen. Mina barn skriker i kapp med varandra och jag undrar, om någon mot förmodan skulle befinna sig på skogspromenad i närheten, skulle tänka om de hörde oss. Barnskrik i skogen. 

När jag har skrivit på min memoar är jag så inställd på skriva-fiktion-tänket att jag knappt tänker att jag skriver om mitt liv. Det jag tänker är att jag ska berätta en historia, och att jag ska göra det så bra jag bara kan med en läsare ständigt närvarande på axeln. Det är precis vad ett enkelt uttryck om memoarer säger: True stories, well told.

Men när jag sedan har skrivit kan jag backa från texten, och även jag läsa mitt liv från andra ögon. Det skapas så mycket, inifrån och ut. Jag förstår än mer människans tidlösa och obegränsade intresse för att skriva och berätta.

Att skriva biografi däremot är som att stylta upp händelser på ett smaklöst sätt. Först hände det här, sedan detta, och detta ... Nu drar jag stora penseldrag, andemeningen är att jag vill framföra hur mycket skicklighet det krävs för att berätta om sitt liv på ett tillräckligt intressant sätt. Till skillnad från biografi är det inte händelserna i sig som står i fokus, utan de personliga erfarenheterna som de ger. Precis som med all skönlitterärt skrivande (och jag ska inte undervärdera facklitterärt skrivande heller!), det är verkligen inte enkelt. Det kräver att författaren kan zooma ut. Kill your darlings är nog aldrig så närvarande som vid memoarskrivande. Samtidigt finns dimensionen att skriva på känsla, för att få fram sin ton och stil. Som sagt är det mycket att tänka på. Jag kan vara överanalyserande och perfektionist, men det är ett eget ämne.
 
Något som särskiljer memoar är att händelsen utspelar sig under en begränsad tid från sitt liv och att berättelsen utgörs av ett tydligt tema. Visst kan en memoar sträcka sig över ett helt liv också (även om konflikten som den utgörs av blir den röda tråden), bara det att formen och berättandet är anpassningsbar för att skapa så mycket spänning som möjligt för läsaren. Händelser kan kastas om, uteslutas eller anpassas – allt för att väcka läsarens intresse och hålla sig inom den utlovade tematiken. Så det som inte är relevant eller för historien framåt, det kan läsaren skonas ifrån.
​
Memoar är med andra ord precis som fiktion, bara att det är självupplevt. Så med livserfarenheten är det sedan upp till författaren att använda hantverkets alla knep för att forma den på bästa sätt. 

Tystnaden, dimman och ljuset över skogssjön den här morgonen spirar likt diffusa flammor och uppfyller mig med så mycket liv. Synen gör mig både upprymd och samlad. Hänförd tar jag in omgivningen där jag står ensam ute på en udde vid en skogssjö, halv sju på morgonen.

Om jag närmade mig naturen? Om skrivandet av min memoar tillfredsställde något inom mig? Det får du läsa i boken!

Hitta Fanny!
Hemsida > www.gryforlag.se www.grystories.se
Instagram > www.instagram.com/gryforlag www.instagram.com/grystories

Hur går det med ditt skrivande? Eller står du kanske i startgroparna, redo att börja skriva?

Med det här inlägget vill jag påminna om att Skrivguiderna laddat upp massor med härliga skrivguider du kan ladda ner helt gratis, lite pepp och stöd i skrivprocessen. (Vi finns också på Instagram under samma namn om du vill ha ännu fler gratistips.)

Elisabeth Berglund debuterade den 8:e augusti 2022 med fantasyromanen Eldbarnet som tilldelades Selmapriset 2023. Precis ett år senare släpps uppföljaren Tidens hjärta. Elisabeth bor i Småland med familj och diverse husdjur och är författare på heltid.

Jag älskar att skriva. En självklarhet när jag nu valt att göra det på heltid - en dröm som gått i uppfyllelse, men hur ser det ut egentligen?

Precis som de flesta andra hade jag ett vanligt jobb. Att skriva var bara en avlägsen ungdomsfantasi. Utbildning, arbete och familj fyllde dygnets alla timmar. Så skulle det ha fortsatt om inte en aggressiv knöl valt att slå rot i min kropp. Allt jag kände till tvärnitade och istället bestod livet av datortomografi, cellgifter och strålning. Det var tufft. Jag kom ut på andra sidan hjärntrött och utmattad och med insikten om att livet är ändligt.

Mitt liv tog en ny vändning. Jag började skriva. I fyra år skrev jag på min debut Eldbarnet. Fyra år? Hur kunde det ta så lång tid? Barnen kom självklart alltid i första hand och de mådde inte bra efter det jag gått igenom. Alltså släppte jag ständigt allt för deras skull. Dessutom hade jag inte orken längre. Trots det fick jag ihop mitt manus som min syster och jag gav ut på eget förlag. Härligt! Nu kan jag sätta mig och skriva nästa bok, tänkte jag. En bok om året kan jag väl klara? Det finns ju författare som får färdigt tre-fyra manus om året. Så varför inte? Och här är vad som hände när Eldbarnet kom ut.

Som författare måste du lägga tid på att marknadsföra dig själv och din bok. Det gäller även om du är utgiven på traditionellt förlag. Min närvaro på sociala medier var i det närmaste noll. Många som skriver har haft sina konton i åratal innan de blev utgivna. Hoppsan!

Jag lärde mig Instagram och Facebook hjälpligt och började posta. Det var läskigt. Ovant, men jag fann härliga nya vänner och roliga och matnyttiga inlägg. Intressant att läsa om andras skrivande, men det tar tid och jag har svårt att begränsa mig. Jag vill ju se vad alla har skrivit - är det inte så man gör? (Nej, har jag fått veta, men inte lärt mig att hantera fullt ut ännu.) Du måste finnas på TikTok också! Ok, jag gör ett konto och lägger ut ett fåtal inlägg där, men inser att det blir för mycket. Jag mäktar inte med en plattform till.

Bokmässor och marknader ska besökas. Jag åkte på allt jag kunde hitta. Det var roligt att stå och prata om min bok. Härliga möten och intressanta diskussioner, fast utmattande. Men jag hade läst någonstans att det enda sättet att sälja sin bok är att synas. När läsarna sett omslaget sju gånger så är de redo att kanske köpa.

Nu vet jag att jag måste värdera min tid och min hälsa också. Var det verkligen värt det att åka buss en timme enkel väg för att stå inklämd i ett hörn på en stor mässa där ingen gick förbi? Hur ska jag kunna visa min bok för ingen? En enda såld bok vilket hade varit ok om jag åtminstone hade synts. Den lilla lokala mässan däremot gav mig utrymme att möta bokälskare. Jag fick prata på scenen och sålde så småningom elva böcker. Lärdom: åk inte på precis allt utan tänk dig för.

Sedan ska det fixas bilder och texter och mailas och funderas och … Listan tar aldrig slut!

Så, när skriver jag då? Svaret blev att sätta ner foten och säga stopp. Jag klarade inte att balansera kreativiteten och allt det andra. Skrivandet, det jag älskar, hade hamnat längst ner på priolistan. Jag plockade fram min ingenjörshjärna och gjorde ett schema i Excel där jag fyllde i antal ord varje dag. Den räknade ut om jag låg före eller efter i tidsplanen. Det låter kanske jobbigt och konstigt, men för mig blev det en lättnad. Nu åkte författandet högst upp på listan och allt annat fick komma efter att dagens ord var skrivna.

När råmanuset är klart är det minst lika mycket kvar att göra. Det ska skrivas om och redigeras. Omslag ska göras och den otroligt svåra baksidestexten måste komponeras. (Det känns nästan lika svårt som att skriva hela boken.) Sedan är det korrektur och lite mer putsning. Sättning. Mer korrektur. Tryck. En sista koll på tryckoriginalet och sedan kommer belöningen. Lådorna med böcker som levereras och andäktigt packas upp. Tänk att äntligen få hålla sin bokbebis i famnen!

I augusti kommer min andra roman Tidens hjärta och förhoppningsvis har jag lärt mig något under året som gått. Nästa bok ska jag väl inte behöva stressa så med? Note to self: börja skriva på nästa bok idag!

Är otroligt tacksam över de manus jag hittills fått ta del av i egenskap av lektör och redaktör, att ni är flera som velat ha min hjälp – såväl privatpersoner som förlag. Jag är också tacksam över att jag fått läsa så många olika genrer, allt från magiska böcker för barn i olika åldrar till feelgood och deckare för vuxna. Tänk att det kan vara så roligt att analysera texter!

Har du ett manus du behöver hjälp med att förädla inför ex. inskick till förlag? Kolla in Skrivguidernas sida, vi är en trio med olika kompetensområden och målsättningen är alltid att guida din text vidare på ett konstruktivt och positivt vis. (Just nu har vi också en sommarkampanj!)

Efter några års skönlitterärt skrivande och en hel drös med kurser, är kanske min största insikt att det aldrig riktigt går att förutse hur mitt skrivande kommer att fungera. Ibland flyter det på utan problem och hybrisen växer sig stor: Det här kommer bli riktigt bra. Jag är den nya Astrid Lindgren, Emma Hamberg, Johanna Thydell. Fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna lever egna liv. De skrattar, pratar i perfekt pitchade dialoger, och gestaltar sig fram över sidorna. Miljöbeskrivningarna målar upp sig lika självklara som om boken var illustrerad i de mest briljanta färger, och inte bestod av simpel svart text mot en ljust grå, lätt flimrande sida. Dramaturgin böljar genom kapitlen och de framtida läsarna kommer att gråta och skratta sig fördärvade medan de vältrar sig i känslor, överraskningar och skickligt utformade vändpunkter. Sedan kommer verkligheten ikapp och varje ord ligger djupt begravt under sekler av ny bebyggelse och måste sprängas fram innan det borstas av bit för bit med de finaste av arkeologiska penslar. Hybrisen spricker som den såpbubbla den alltid varit och – beroende på dess storlek, hur länge den har tillåtits växa – skvätter den antingen ner mig med vemod eller dränker mig i självförakt.
   Jag slutar skriva.
   Ser på instagram hur framgångsrika alla andra är. Hen som skriver tio tusen ord om dagen i en vecka och har sitt nya råmanus klart, som hen sedan kommer att redigera på någon månad och publicera inom ett halvår medan de lyckliga fansen jublar.
   De där två som aldrig gått en endaste skrivkurs och träffades av en slump över grönsaksdisken, bestämde sig för att skriva tillsammans och nu slänger ur sig bästsäljare efter bästsäljare, och ja, jag har läst de flesta av böckerna och de ÄR bra.
   Eller hen som kommer ut med en bejublad och prisad debutroman i en ålder när jag själv åkte som au pair till Genève för att förbättra min franska och inte hade en tanke på att författare faktiskt var ett yrke och inte en gudagiven förmåga.
   Jag jämför mig trots att jag vet att sociala medier inte visar hela sanningen. Sjunker djupare ner i det mörka hål jag själv grävt. Tänker, vem tror jag att jag är, och varför skulle jag, och visst är det dags att skaffa ett ordentligt jobb nu och begrava dessa orealistiska drömmar en gång för alla. Bli vuxen. Igen.

​En dag går. Kanske två. Möjligen tre.
   Texten pockar på uppmärksamhet. Karaktärerna bråkar och stångas i hjärnan. De vill inte vara där längre, de vill glida över skärmen natten lång och in i den tidiga morgonen. Sömnen försakas ännu en gång, men själen myser. Det spelar ingen roll att bokstäverna måste värkas fram, att meningarna inte vill infoga sig i helheten, att slutmålet skimrar längre och längre bort för varje ord som bankas ut.
   Jag älskar det här. Har aldrig känt mig lika levande som när jag skriver. Jag må sitta inklämd mellan köksbordet och köksfönstret, med ett svalt drag i ryggen, dålig belysning och en axel som helst skulle köra yoga dagligen – jag har ändå aldrig varit lika tillfreds som nu.
   Carl-Johan Vallgren svarade i en intervju med Maria Küchen att han skulle ta livet av sig ifall han inte skrev. Lika drastisk är inte jag, men sedan jag skriver på allvar har jag insett att livet utan berättandets härliga konst helt klart vore mycket mindre brinnande, mindre intressant, mindre allting.
   Futtigt. Livet vore futtigt.
   Och en sak har han rätt i, Carl-Johan Vallgren, ”vi författare fortsätter att skriva mot alla
odds”.

Citat tagna ur Maria Küchens intervju med Carl-Johan Vallgren, publicerad i Küchen, Maria
Att skriva börjar här – Version 2.0, Ordfront, Stockholm, 2007, s. 113-116.

Jag skriver historisk romance. När jag var liten och såg öppningsscenen i den cheesiga filmen Romancing the Stone där en Romance-författarinna skriver sin bok, tänkte jag ”Så vill jag skriva!”, detta gjorde sig påmint när jag flera år senare läste Simona Ahrnstedts debutroman Överenskommelser. Hon hade skrivit något jag alltid velat läsa men som jag inte vetat att jag saknat.

Men hur skriver en historiskt? Om en inte råkar vara historiker?
Jag tänkte dela med mig av lite tips på hur jag genomför research, något jag gärna velat ha hjälp med när jag började skriva. Istället fick jag utveckla min egen metod. Jag hoppas den kan hjälpa dig med din research. Inte för att säga att mitt sätt är det enda eller korrekta sättet utan det är tekniker som fungerar för mig, testa dig fram och ta endast till dig de tips som resonerar med dig och ditt sätt att arbeta.

När jag börjar arbeta med ett manus vet jag redan från början vilket århundrade jag vill skriva om, det gör antagligen du också. Min första bok Aurora – konstnärinnan på slottet, utspelas till exempel under slutet av 1700-talet. 
Jag var väldigt sträng mot mig själv till en början och läste igenom enorma historieböcker om hela århundradet, men du kan göra det enklare för dig själv genom att följa tipsen nedan.

• Låna böcker på biblioteket 

Det hjälpte mig att bara strosa runt bland historieböckerna på det lokala stadsbiblioteket för att hitta vad jag sökte. Det är också onödigt att köpa hem en massa litteratur som du endast kommer att läsa för manusets skull.

• Lista vilka områden du kommer skriva om och undersök sedan hur de fungerade under just ditt århundrade

Min bok handlar om en konstnärinna som arbetar på ett slott, där möter hon en kartograf från Kanada. Därför behövde jag läsa på om akvarellmålning, arkitektur, kartografi och Kanadas historia för att kunna skriva. Dock ingick mycket mer research för att få ihop hela boken, jag läste om dräkthistoria, mathistoria, knölpåkning, musikhistoria, ostindiska kompaniet, historiska skepp osv. Bli inte förskräckt, all research görs inte på en gång utan jag börjar med grunderna som jag är medveten om att jag behöver kunna, sedan dyker det upp överraskningar längs vägen.

• Välj hur ”historiskt korrekt” du vill vara

Ska dina karaktärer petas in i den exakta världen som existerade just då? Eller hittar du på vem som styr landet eller den politiska situationen?
Jag gillar att smussla in verkliga människor och händelser i mina berättelser, till exempel letade jag upp en juvelerare vid namn Hafverin som bodde i Göteborg på 1700-talet och även en läkare som arbetade på Sahlgrenska, men jag hade lika gärna kunnat hitta på dem. Det är helt upp till dig hur mycket du vill grotta ner dig. 

Verktyg för att genomföra din research
​

• Låna böcker på biblioteket, även om du letar efter en specifik bok som de kanske inte har tillgänglig kan du alltid be om ett fjärrlån eller föreslå att de köper in boken.
• Se på tidstypiska filmer, serier, dokumentärer.
• Besök museum, historiska miljöer, trädgårdar, slott – allt som kan väcka inspirationen till just din berättelse.
• Kontakta experter men respektera deras tid. Vi har helt fantastiska arkivarier, museipedagoger och historiker i Sverige som gärna hjälper till att svara på frågor. Jag har endast stött på ett par som var mindre entusiastiska, men överlag blir jag alltid glatt överraskad av hur villiga de är att hjälpa till (glöm bara inte att nämna dem på Tack-sidan i manuset i gengäld och om din bok blir tryckt kan du skicka dem ett exemplar). 
• Res. Om ditt manus tar plats någon annanstans än där du bor uppmuntrar jag dig att resa om du har möjligheten. När jag skrev mitt andra manus reste jag till Irland och fick se platserna i verkligheten, jag såg saker som annars aldrig skulle hamnat i mitt manus och min absoluta favoritscen hade jag inte ens kunnat drömma ihop om jag inte råkat gå på just den aktiviteten. Missa inte den chansen till överraskningar.

Jag hoppas detta hjälper dig att komma igång, och tack så hjärtligt för att du ville läsa mitt gästblogginlägg! Skicka gärna ett meddelande på instagram om du har fler tips på hur du genomför din research.
​

Hitta Malin!
Instagram > https://www.instagram.com/malinlocke_romance

Planen var att bok nummer två skulle vara färdig nu. Eftersom jag skriver en serie (om än med fristående delar) så hade jag tidigt en ambition om att få ut böckerna med ungefär ett års mellanrum. Tajt tidsplan, jag vet, men eftersom jag redan halvvägs in i råmanusskrivandet av första boken hade detaljerade synopsis för både bok två och tre så borde det ändå fungera! Tills livet kommer emellan ...

Alla har väl hört talas om andra boks-ångesten vid det här laget, och jag vet inte riktigt om det är det jag känner. Jag är inte orolig för om bok nummer två kommer bli väl emottagen (det borde förmodligen göra mig nervös, men vi lyfter inte på den stenen just idag). Jag är inte heller orolig för vad bok nummer två ska handla om, pga ovan nämnda synopsis. I stället är jag orolig för när jag ska hitta min skrivtid. För när livet kommer emellan och man tvingas prioritera så går ju familjen givetvis först. Kanske räknas det ändå som andra boks-ångest?

Skrivtid kan förstås alltid vara svårt att hitta, även om man inte har mycket annat som händer runt omkring. Av någon anledning är det så lätt att nedprioritera skrivtiden, prokrastinera och skjuta upp – göra annat som känns viktigare. Jag läste nyligen ett skrivtips av Fredrik Backman som gick ut på att tänka på sitt skrivande som ett ”jag ska bara ...”. Det tror jag på! Jag ska bara skriva ner den här dialogen innan jag bär ut soporna. Den där ”jag ska bara ...”-skrivtiden blir därmed dels av, men blir också gärna förlängd till ännu ett ”jag ska bara ...” och plötsligt har man skrivit betydligt längre tid än man planerat för.

Ett annat sätt att sno åt sig lite skrivtid är att utnyttja annan tid som ibland uppstår. Härom veckan satt jag utanför en bokhandel och signerade min debutbok. Det var första gången jag befann mig i en sådan situation, och eftersom bara tanken på att sitta där ensam och övergiven i två timmar gav mig ångest så kom jag förberedd med anteckningsbok och penna. Att se en ensam författare med näsan i mobilen gör väl ingen människa sugen på att köpa hens bok, men en författare som sitter och skriver – det känns ju till och med trovärdigt! Sagt och gjort.

Så vad skrev jag på då? Nästa bok? Inte alls. I stället spann hjärnan i gång på tanken att skriva en historia mellan böckerna. Om första boken är nummer 1 och andra boken är nummer 2, så ville jag nu skriva en 1,5. Något kort och lättsamt, en liten brygga mellan de två böckerna.

Om jag sålde några böcker? Ja vars, en och annan. Målet med att sitta där utanför bokhandeln var främst att synas, och att öva på att befinna mig i en sådan situation. Men den stora vinsten med den stunden var att jag gick därifrån med synopsis till en novell. Jag har ännu inte börjat skriva på den, men så fort råmanus för bok två är på plats och skickats till testläsare så kommer jag kunna sysselsätta mig med novellen. Och eftersom jag vet vad bok tre ska handla om, så har jag ett embryo till en idé för en novell 2,5 också – bryggan mellan bok två och tre.

​Här alltså några tips på vad man kan göra mellan boksläppen: försöka kränga böcker, synas i olika forum och inte minst skriva på nästa bok. Och förstås allt annat som hör livet till, för livet stannar – tyvärr, samt hör och häpna – inte upp bara för att man råkat bli författare.

Hitta ​Annelie!
Instagram: https://www.instagram.com/anneliemannerstrom/
Facebook: https://www.facebook.com/mannerstromannelie

​Hitta ​Jessica!
Hemsida: https://jessica-lincke.com/
Instagram: https://www.instagram.com/forfattare.jessicat/
Facebook: https://www.facebook.com/FORFATTARE.JESSICAT

​Skriver du romance eller annars bara behöver få in några kyssar i ditt manus? Känns det svårt?
​

Tipsar om att kolla in den här videon med författaren Jenna Moreci (älskar hennes skrivtipsvideor):
​

Minna är 35 år, mamma till 4 och outgiven. Hennes fantasymanus om Rufus har hon skrivit på i nästan 20 år. Äntligen är alla detaljer och trådar klara i serien som kommer ha 8 delar. Här är hennes skrivresa. ​
​

​Drömmen om att bli författare kom långt innan jag kunde alfabetet (så jag hittade på mitt egna och tvingade mamma läsa). En dag kom en författare på besök i skolan. Äntligen skulle jag få konkreta tips på HUR man blir författare! “Hur många här inne drömmer om att skriva en bok?” Några av oss räckte upp handen. “Då kan ni sluta drömma. Bara så ni vet finns det tillräckligt med författare och det är omöjligt att bli utgiven." Jag grät mig själv till sömns den natten. Men jag gav inte upp. När jag var 10 år vann jag en skrivartävling och känslan av att någon annan läst (och gillat) det jag skrivit var större än vinstpengarna. En glöd tändes inom mig. Det kanske inte var omöjligt ändå?  

Efter en rad jobbiga händelser i mitt liv som toppades med pappas cancerbesked skrev jag mitt första manus när jag var 15 år. En självbiografi som jag förstått i efterhand enbart var terapeutiskt. Idiot som jag var då skickade jag in mitt råmanus till Norstedts. Den eufori jag kände när mitt refuseringsbrev kom eldade på min dröm. En riktig förlagsperson hade läst mitt manus! (Tror inte jag behöver tillägga hur glad jag är idag att det faktiskt blev refuserat.) 

På gymnasiet fick vi en uppgift “skriv vilken text du vill”. Läraren ångrade sig nog när jag en vecka senare kom med mitt första skönlitterära manus på 300 sidor …  Helt oredigerat.  

Framtiden var utstakad. Jag skulle bli kurator, hjälpa barn som for illa och på fritiden skulle jag skriva. I gymnasiet träffade jag mannen i mitt liv, Anton. När vi varit tillsammans en vecka dör pappa plötsligt i sviterna av sin cancer. Mitt liv rasade samman. Jag som tränade 10-13 gånger per vecka slutade tvärt. Jag slutade läsa och jag slutade skriva. Lite visste jag då att det bara var startskottet på året då 10 av våra nära och kära skulle dö ifrån oss. Antons pappa dog också och han blev föräldralös. All fokus var på att överleva. Drömmar fanns det inte utrymme till.  

Till en dag då Rufus kommer till mig. Min rödhåriga huvudkaraktär som varit med mig sedan jag var 18 år. Kanske kunde det bli något på riktigt? Jag visste att det var en fantasyberättelse trots att jag inte läst fantasy sedan jag var liten. Jag höll på med eldkonst och undervattensrugby innan pappa dog och just de två elementen har alltid varit viktiga för mig. Så elementen skulle ha en stor betydelse i min berättelse. Jag skrev klart och skickade in. Fick en positiv refusering med orden “Hade inte likheter med Harry Potter funnits hade vi gett ut det.” Harry Potter? Jag som inte läst en enda bok (och bestämde mig för att inte göra det heller förrän jag blir utgiven).  

Samma månad som min första son föds händer en av mitt livs värsta trauman. Min närmsta chef misshandlar mig grovt och ofredar mig. Där låg min son i min famn, med eldrött hår, helt perfekt och så efterlängtad men jag var trasig. Första året som ska vara fyllt med bebisgos, promenader och skrivande ersattes av polisförhör, advokatmöten och rättegång. Det kändes inte som jag vunnit när domen kom för jag såg bara vad jag förlorat. 

Men en dag slår det mig hur lik min son var min inre bild av Rufus. Långsamt skrev jag om manuset och skickade in. Skrev om och skickade in. Mellan inskicken skrev jag andra typer av manus. Både barnboksmanus, deckare och ett humoristiskt (som var långt ifrån roligt).  

Plötsligt en dag får jag ett mail. Ytterligare ett refuseringsmail tänker jag och öppnade. “Tack för förtroendet att få läsa ditt manus. Vi har gått igenom manuset.” Samma som vanligt … Men sedan läser jag vidare: “Det är välskrivet och bra. [...] gärna vilja erbjuda dig utgivning.” Utgivning? Skulle Rufus äntligen finnas för fler än bara mig?  

Men snart försvinner drömmen bort igen. Ett par månader efter håller Anton på att dö framför oss. Medan han akut åker till sjukhuset står jag på parkeringen med tre traumatiserade barn. Allt mitt fokus är på min familj. All stress på jobb och hemma för att jag springer in i väggen och ger upp allt som har med skrivande att göra och tackar nej. Min hjärna fungerar inte längre. 

Sen kom Bonnier Carlsens stora manustävling. Mitt manus inte skulle ha en chans. Jag väckte Anton en dag, full av eufori och sa “Jag ska skriva om hela Rufus!”. “Igen?!” sa han och suckade. “Nej, jag ska slänga hela mitt manus och börja om!” Han trodde att jag skämtade men samma dag raderade jag allt och började om. Nu var jag något på spåren, det hade aldrig känts så här bra! Sista dagen för inskick skrev jag sista punkten och skickade in. Trots att det bara var ett råmanus men jag kände mig som en vinnare.  

När jag hittade Bookstagram slog det hål på myten att “ingen kan bli utgiven, det finns för många”. Var och varannan dag skriver någon på kontrakt och jag blir lika lycklig varje gång. Deras dröm har blivit uppfylld! Och det är inte omöjligt för någon. Ge inte upp. Om du vet att du har en unik berättelse kommer den bli utgiven förr eller senare. Skriv om, anlita lektör och försök fundera på varför du inte blev antagen förra gången. Och gå med i Bookstagram som kryllar av peppande människor. Jag tror på dig! 
​

Hitta Minna!
​
Instagram > minna.writer

​Linnéa Engman är 19 år och bor i Stockholm. Hon spenderar dagarna med att studera och drömma sig bort till antingen hennes egna världar eller de i romanerna hon läser. År 2023 debuterar hon med den mörka fantasy romance-boken Gudar av Röta och Undergång på Seraf förlag.

​Likt många skrivande personer började jag skriva i tidig ålder och började även bli seriös med skrivandet tidigt. Jag spenderade min gymnasietid både med att plugga och skriva mina första böcker (varav en är min debutroman). Jag började skriva seriöst när jag var sjutton år och redan då hade jag planer på att ge ut böcker. Därför vänder sig den här texten framför allt till unga aspirerande författare för att ge konkreta tips så att du kan nå dina mål.

Att skriva som ung eller vara ny i skrivandet kommer med en massa hinder. Inte nog med att berättelsen ofta lägger krokben om sig själv utan det är nu som du ska lära dig allting. Och då menar jag ALLT. Du ska lära dig att följa en dramaturgisk kurva och skapa trovärdiga miljöer och karaktärer. Du ska veta hur man redigerar boken, skriver en pitch och följebrev till ett förlag. Allt detta ofta utan några medel att nå målet.

När jag tog upp min plan om att vilja skriva, med publicering som mål, för nära och kära så var svaret ett av två alternativ:
1. Författare är inget yrke, fokusera på något annat istället.
2. Fortsätt skriv, det är det enda du kan göra. Skriv mer och öva.

Det förstnämnda är helt enkelt inte sant, men det finns sanning i att fortsätta skriva, för man blir bättre ju mer man övar. Men om det är det enda man får höra? Vad gör man då?

För att jag var ung och fortfarande gick på gymnasiet kände jag mig ofta nedvärderad. Jag tror alla skrivande personer stöter på något av dessa svar eller något liknande när de berättar om sina drömmar, men att vara ung ses ofta som “oerfaren” och “outvecklad”, vilket i samband med författardrömmar ofta får en negativ respons (i alla fall i mitt fall).

Därför vill jag dela med mig av konkreta tips om hur jag kunde gå från att vara ung aspirerande författare till att få min bok utgiven av ett traditionellt förlag.
PS. Det här är inte ett magiskt recept som garanterar någonting utan det här är den
artikel jag själv hade velat läsa när jag började skriva. DS

I början vände jag mig till Google för att ställa mina frågor om dramaturgi, strukturer, synopsis eller redigering, men det var som om jag stötte på en vägg. Det engelska uttrycket “gatekeeping” passar rätt bra här. Det innebär att någon kontrollerar om ifall någon kan hitta, läsa eller lära sig av viss typ av information. Överallt stod det om denna dramaturgiska kurva mm. men det var aldrig någon som förklarade hur den fungerade. Det var som om andra författare ville hålla det hemligt från mig så att jag inte kunde skriva min bok och bli en av dem.

Innan jag fann ett “skrivarcommunity” på Instagram behövde jag vända mig till andra kunniga författare och därför vill jag dela med mig om var jag lärde mig om dramaturgi, karaktärsutveckling och att skriva pitch till förlag:

- Abbie Emmons på YouTube öppnade upp en helt ny värld för mig om dramaturgi, om att följa de tre akterna och skriva trovärdiga karaktärer. Även fast du inte planerar din berättelse med sådan precision som jag gör är det viktigt att lära sig om det. Tack vare hennes tips färdigställde jag mitt första manus.

- Brandon Sandersons videokurs på YouTube. Detta riktar sig främst till dig som vill skriva fantasy då han är en av de större amerikanska författarna inom den genren. Denna kurs är helt gratis och jag har sett varenda avsnitt.

- Om du har tillgång till ett proffs, ställ en fråga. Jag har ofta varit helt öppen och frågat personer på Instagram. Till exempel om att skriva en pitch och hur man väljer förlag att skicka till.

Alla dessa medel gjorde att jag planerade för min berättelse, skrev den, skickade till testläsare varpå jag redigerade boken. Andra klipp hjälpte mig att få reda på hur man skriver en pitch och jag fick exempelvis reda på vad som fångar intresse i en pitch. Just din karaktär - vad de vill ha och vad det är som hindrar dem från att få det.

En anledning till varför jag skriver detta är för att jag inte vill att andra unga, aspirerande författare ska stöta på den väggen som jag gjorde. Om du har ambitioner ska du kunna hitta medlen för att nå dem oavsett om du är ung eller etablerad i samhället. Därför ville jag berätta om hur jag gick från att vara en ung författare med stora ambitioner till att få min bok publicerad år 2023. Jag hoppas att det hjälper dig att nå dina mål.

Hitta ​Linnéa!
Instagram > @linneaengman.author
TikTok > ​linneaengman.author
​

Äntligen är det min tur att gästa kontot @a.fantasy.life på Instagram och köra en livesändning tillsammans med fantastiska Stina (som bland annat fungerar som ambassadör för Seraf förlag). Kan varmt rekommendera hennes livesamtal överlag, men vill förstås puffa lite extra för mitt eget snack som kommer att ske 14.12 via hennes Instagramkanal. Jättepirrigt är det! Ser fram emot att få avslöja mer om mina kommande böcker!