Ni var många som gillade inlägget om ergonomi och att ta hand om sin kropp för att orka skriva bättre (inlägg 1 och inlägg 2), så jag tänkte att vi kör vidare på temat. Dagens tips handlar om att tala in text. Det här är ett verktyg jag använt när ryggen låst sig så pass att jag inte kunnat skriva på flera veckor, men ändå velat hålla igång skrivrutinen. Jag letade här och var på nätet och hittade flera olika hjälpmedel, men det jag tyckte funkade bäst för mig var SpeechTexter, ett gratisprogram som fattar svenska. (Använd webbläsaren Google Chrome för en smärtfri upplevelse.)

SpeechTexter funkar så här. Ingen nerladdning. Du öppnar programmet i webbläsaren, väljer "start dictating" som öppnar ett tomt dokument, och uppe i högra hörnet hittar du en språkvalsknapp där du kan välja svenska (eller annat språk, om du hellre skriver på ex. engelska). Där finns också en hjälpknapp uppe till vänster och en skiljeteckenguide till höger.

Hur funkar skiljetecken i praktiken? Du behöver säga dem högt, ex. ordet punkt (punkt) för att sätta punkt (.), ordet kommatecken (kommatecken) för att skriva kommatecken (,) osv. Den enda funktion som inte funkar klockrent för mig (kanske för att jag talar för grötigt) är "ny punkt" för att skapa ny rad. Här har jag gett upp och pratat på, och i efterhand gått in och manuellt klickar "enter" för varje ny rad. (Man kan, i teorin, skapa egna kommandon under skiljeteckenguiden > custom, men det har mest krånglat för mig.)

Övrigt som är bra att känna till? Uppe ovanför det tomma dokumentet finns en rad med funktioner, startknapp (som blir stoppknapp när du pratar) och "clear" (rensa text), fet stil, kursiverad osv.

Sen då? Jag brukar prata in en scen eller en bit av ett kapitel, innan jag kopierar det (kortkommando, tryck in knapparna crtl+c för att kopiera) och klistrar in det i valfritt ordredigeringsprogram, ex. Word eller Google Docs (kortkommando, tryck in knapparna crtl+v för att klistra in). Och så sparar jag texten i mitt eget program (eller i molnet, eller var jag sen vill spara det jag skrivit).
​

Bild: Screenshot av programmet där jag talat in "det här programmet är jättebra när man vill tala in text." i vita rutan.

Problemlösning! Ett problem jag upplevde var att jag behövde ställa in mitt ljud så att programmet hörde vad jag sade. Det här kan se lite olika ut på olika datorer, men hittas ofta under systeminställningar. Och gissningsvis ska detta inte vara ett problem om din dator använder standardinställningar, men lyfter det ifall det råkar sig så att det inte funkar för dig. Då kan du kolla mikrofonen, eller be någon hjälpa dig med det.

Vanesak? Definitivt! Det krävdes några övningstillfällen där jag dels testade tekniken (hör programmet vad jag säger, hur tydligt måste jag tala osv.) och dels vande hjärnan vid att diktera berättelsen. Vanligtvis tänker jag mycket snabbare än jag skriver, men är van vid att överföra tankarna till tangenterna. Nu gällde det att lära sig berättandekonstens rötter, hur man berättar muntligt, hur man överför tankar till tal. Det är en konst, och det tar tid, men ge inte upp!

Det allra bästa med att tala in text, var nog ändå hur fri jag blev i mitt berättande. Fri att vanka runt i rummet och prata (samtidigt som jag höll ett öga på att skärmen faktiskt fångade upp rätt ord, att det inte blev "hon gick till torr get punkt" istället för "hon gick till torget."). Fri att hålla igång ryggen, träna den, stretcha, andas, samtidigt som min robotsekreterare troget antecknade alla vilda fantasier. Och visst, jag föredrar fortfarande att skriva "som vanligt", men SpeechTexter hjälpte mig massor under en period när jag inte kunde sitta vid datorn. Alls. Och det är jag tacksam för.

Har du testat SpeechTexter eller något liknande? Vad tyckte du? Hur gillade du dagens tips?

​Att göra litteratur av hemska händelser och tunga erfarenheter ur sitt eget liv kan vara terapeutiskt, befriande, och bidra till att läsare med liknande upplevelser känner sig sedda och stöttade. Men hur självutlämnande ska man vara?

I slutändan är detta förstås någonting som varje författare själv måste bestämma sig för. Ibland kan man till exempel avstå från att skriva om vissa saker av hänsyn till andra berörda. Det behöver inte (även om det kan) handla om någon ängslig ”självcensur” – det kan också handla om just hänsyn. Man bryr sig om en annan berörd person, respekterar hens rätt att själv få bestämma över sitt privatliv, och avstår därför från att hänga ut känsliga bitar ur hens liv mot hens vilja.

Det kan också finnas skäl att hålla tillbaka även när det bara gäller en själv. Jag var till exempel betydligt mindre öppen med min galenskap innan jag fick fast jobb.

Filosofi är ett av många akademiska ämnen där arbetsmarknaden är extremt tuff. När jag hade doktorerat så hoppade jag mellan olika tidsbegränsade anställningar, på olika universitet i olika städer, i sex år innan jag fick fast jobb, och det anses vara ganska kort tid. Jag oroade mig för att falla ur arbetsmarknaden om jag var alltför öppen. Det är tyvärr inte ovanligt att människor med psykosproblematik eller andra mentalsjukdomar faller ner i fattigdom utan vare sig jobb eller någon form av bidrag. Oförstående människor har ibland sagt till mig att diskriminering inte är någonting att oroa sig för, eftersom det är förbjudet. Jo, men det kan likväl vara svårt att komma åt. Psykologisk forskning visar dessutom att folk är benägna att helt omedvetet diskriminera vid exempelvis anställningar, trots att de själva uppfattar sig som objektiva, och tror att de opartiskt utgår från de sökandes kompetens och inget annat. Sedan behöver man förstås inte vara just en galen filosof för att befinna sig i en otrygg eller utsatt situation; det kan finnas många anledningar till att man gör det. Författare kan alltså ha väldigt konkreta skäl för att hålla inne med alltför känsliga uppgifter om sig själva.

Nu har jag en trygg tillvaro, men fortfarande så ligger det inte riktigt för mig att vara extremt öppen. Detta påstående förvånar säkert en del vänner och bekanta, för jag har onekligen mindre filter än många andra människor. Ändå finns det rejäla gränser för vad jag lämnar ut om mig själv till andra än mina närmaste. Här kommer vi in på personlighetsdrag och individuella preferenser – en del författare är väldigt förtegna om sitt privatliv, medan andra gärna vräker ur sig allting, och åter andra ligger mitt emellan. Detta innebär förstås att man kan känna sig sliten mellan å ena sidan sitt känslomässiga motstånd mot att vara alltför utlämnande, å andra sidan en önskan om att skriva av sig och få ur sig allting. När jag skriver filosofiartiklar om min galenskap kan jag i någon mån gömma mig bakom den torra, analyserande filosofiprosan, men det fungerar inte i romanformat. Där blev istället fantastiken en lösning.

Jag har alltid läst mycket science fiction, fantasy och övernaturlig skräck. När jag bläddrade i mitt gamla anteckningsblock från mentalsjukhuset fick jag idén att skriva en historia utifrån premissen att alla upplevelser varit verkliga. Jag har varit rädd för demoner – men tänk om demoner existerade? Jag har hört min hjärna klicka och surra och känt små kugghjul snurra i huvudet – men tänk om någon faktiskt hade fått sin organiska hjärna ersatt av en mekanisk? När jag väl kommit igång med världsbygget så fick det snabbt sin egen dynamik och spann iväg. Jag är inte så förtjust i maskerad-konceptet (även fast jag gillar en del historier där det används) – det vill säga idén att majoriteten av mänskligheten inte känner till det övernaturliga, trots att det i högsta grad är verkligt. Av den anledningen ville jag inte att demonernas existens skulle vara hemlig, utan ett allmänt accepterat faktum i världen där böckerna utspelar sig. Men det, i sin tur, får konsekvenser för världsbygget – den ena implikationen leder till den andra. Till slut hade jag skapat en hel alternativ verklighet där jag kunde kombinera ett terapeutiskt skrivande baserat på egna erfarenheter med ett lagom stort avstånd till mitt faktiska liv.

När jag skriver detta blogginlägg har jag fortfarande inte publicerat någonting på den skönlitterära fronten. Flera vänner har dock läst mitt första och andra bokmanus i den planerade serien. En av dessa har egna erfarenheter av psykos, och känner igen sig en hel del – men hon drar paralleller mellan händelser i böckerna och upplevelser hon har haft som bitvis skiljer sig radikalt från mina egna. Det är ytterligare en fördel med att skriva om sitt liv och sina erfarenheter sedda genom en fantastisk lins – det ger större tolkningsmöjligheter för läsarna, och fler kan se sig själva i berättelsen än vad som skulle vara fallet med en traditionell självbiografi.
​

​Jag har en hemsida som handlar om både filosofin och fantastiken, liksom ett Instagram- konto där jag bland annat lägger upp teckningar på karaktärer och scener ur böckerna jag skriver. Detta är en sådan bild.

“Vad skriver du på då? Jaså, fantasy…”

Den meningen har jag, och säkert andra som skriver fantasy, fått höra både en och två gånger. Det verkar som att allt som inte är nästa stora litterära mästerverk inte är värt att skriva i vissa människors ögon. Att det inte är riktig litteratur, att det är löjligt och lite fult. Men måste man skriva för att bli nästa Augustprisvinnare? Kan man inte bara få skriva för att underhålla?

Jo, självklart.

Faktum är att det är just det jag drömmer om. Skriva böcker som underhåller. Som får folk att skratta, som griper fatt i dem och inte släpper taget förrän sista sidan är läst. Böcker där man bara måste läsa ett kapitel till. Med karaktärer att bry sig om och en berättelse som ger läsaren en liten flykt från verkligheten. Spänning och kärlek och allt sådant jag själv älskar att läsa om.

I den bubblan jag rör mig i, framför allt på nätet, finns det massor av stöttande och härliga människor som inte alls har den här inställningen. Jag läser hela tiden om inspirerande författare som skriver i alla möjliga genrer, där man hyllar istället för att se ner på. Så i mitt naiva sinne trodde jag att detta tankesätt var på väg att dö ut. Men ändå, när jag berättar om mitt manus i verkligheten, så möts jag ibland av en rynkad näsa och ett “jaså, fantasy…”. 

Det kan vara så enkelt att känna sig nedslagen, att ge upp. Jag har själv tänkt tanken att det kanske är någonting annat jag “borde” skriva. Men nej! Jag tror att för att lyckas som författare, vad det än må innebära för dig, så måste du skriva det du älskar. Det kommer märkas i texten när den väl når läsarna, det är jag övertygad om.

Säkerligen är detta fenomen inte bara någonting vi som skriver fantasy får höra. Författare i alla andra fantastiska genrer har säkert också fått frågan om man inte ska skriva någonting lite mer seriöst. Eller kanske en snörpning på munnen när man berättar om sina böcker. Om det så är feelgood, skräck eller bilderböcker. Och den här inställningen är så himla tråkig! För vad vore vi utan underhållning? Kan vi inte lära oss minst lika mycket om oss själva och om världen omkring oss med genrelitteratur som någonting annat?

Så skriv på. Skriv om det som får ditt hjärta att slå extra hårt. För jag lovar att även om det finns de som vill trycka ner det, så finns det så många fler som faktiskt vill läsa det du har att säga. Som vill bli underhållna av din värld, dina karaktärer och dina ord. Jag kan i alla fall inte tänka mig ett bättre betyg än en läsare som stannar uppe halva natten med just min bok. Den drömbilden håller jag inom mig när jag fortsätter jobba på mitt manus. Framtiden får utvisa om den en dag blir sann.

Jag hoppas den blir det för dig.
​

Att skriva har alltid funnits som ett medfött behov hos mig. Spännande idéer och karaktärer har dykt upp när jag minst anat det och velat få sin historia nedskriven, men jag saknade kunskapen att ta mig hela vägen. Det bor så många ”börjor” i min dator, som aldrig blivit avslutade. Så många fantastiska idéer som blivit nedtecknade i all hast under inspirationens rus, men som sedan bara… runnit ut i ingenting. Det var svårt att förstå vad som var fel. Höll inte idéen? Var det platta karaktärer? Hade jag inte förmågan att skriva mer än fyra-fem kapitel? Börjorna lades på hög och samlade virtuellt damm. Jag kanske skulle lägga ned den där idéen om att skriva en bok? Det var nog ingenting som jag kunde klara av, trots allt. 

Ja, så deppigt tänkte jag då, men för drygt två år sedan hände något. Jag fann en guide till hur man skriver ett synopsis, som jag förstod. Som var rakt på sak, tydlig och konkret. 

Så många skrivhandböcker jag hade plöjt innan dess, så många tips jag försökt att tillgodogöra mig, men som varit för svävande och vaga. Jag inser nu att jag behövde det där raka och konkreta. Att få veta exakt hur jag skulle gå tillväga när jag planerade min bok. För utan planering visste jag inte vart historien skulle ta vägen och då var det svårt att veta vad som behövdes, vilka händelser som var viktiga och vilka karaktärer som skulle få ta plats. 
 
Jag satte mig ned, följde den här strukturmodellen och skrev sedan ett övergripande synopsis på en hel bok på cirka två timmar. Efter det ägnade jag ett tag åt att finslipa och utveckla idéen, innan jag började skriva. 

Under drygt två års tid, av och till, har jag arbetat på mitt råmanus som bygger på detta synopsis. Häromveckan blev jag klar och sitter nu här med en historia på drygt 160 000 ord, och idéer till två uppföljare. Ett scenario som jag förr trodde skulle vara omöjligt. 

Men nu har jag bevisat för mig själv att jag är kapabel att skriva en historia, från början till slut. Vilken känsla! 

Nu kommer förstås tvivlen på resten av processen. Kommer jag klara av att redigera texten på ett vettigt sätt? Kommer någon över huvudtaget vilja läsa texten? Tänk om inget förlag vill ge ut den? 

Då tänker jag tillbaka på mina tvivel för bara ett par år sedan, och inser att man klarar av så mycket mer än man tror. Och tänker att det ska nog gå vägen det här, trots allt. Om inte med den här historien, så kanske med nästa.

Eller som Naraya, en av mina huvudkaraktärer, skulle ha sagt:

”Är det något livet har lärt mig så är det att inte bli förvånad när osannolika saker sker.”
​

​Hitta Illiana!
Hemsida > https://illianas.se
Instagram > https://www.instagram.com/illianas.se

​“The things you are passionate about are not random, they are your calling.”
― Fabienne Fredrickson

För tio år sedan var jag nog den sista som själv trodde att jag skulle skriva en bok. Det krävdes tre husbyggen, en helvetes massa kurser och att jag blev tvångsmeddragen till ett medium innan jag kunde sätta mig ner.

Som barn upplevde jag ofta att jag befann mig mellan två världar, den jordliga och den fantasivärld som jag för tillfället begravde näsan i. Redan då drogs jag till dramatiska sagor som Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Den oändliga historien. Flera av mina starkaste barndomsminnen rör böcker. Det skiljer ett år mellan mig och min storasyster, men vi är uppväxta som tvillingar. Vi sov i varandras sängar tills vi var alldeles för gamla. Kunde ligga i timmar och bläddra bland alla magiska bilder som fanns illustrerade i böckerna. Filosofera om de stora frågorna kring kärlek och död som återfinns i Astrid Lindgrens och många fantasyböckers världar.

Trots det drömde jag aldrig om att bli författare. Jag tyckte det lät obotligt tråkigt. Vem sitter frivilligt och trycker på tangenter en hel dag? Ändå var det böckerna jag drogs till som barn som skulle influera den historiska romanserie jag skriver idag. Som tonåring både drömde, läste och skissade jag på olika noveller, men ofta hade jag för dåligt tålamod att sitta still tillräckligt länge för att slutföra något och efter ett tag slutade jag helt. Det sägs att man kommer till en viss punkt i livet, till ett vägval, där allt förändras. För mig var det en dag för sju år sedan.

Vid denna tidpunkt hade jag egentligen redan allt det många drömmer om. Egenbyggd villa, världens bästa man, bra jobb och en dotter på väg. Ändå var jag inte lycklig. Jag kände mig rastlös, som om min själ sökte, törstade efter något jag inte kunde förklara. Något som gjorde att jag gång på gång kastade mig in i nya projekt utan att hitta svar.

Tillbaka till den där dagen som skulle förändra allt. Min betydligt mer spirituella syster hade med tvång tvingat med mig till ett medium. Det är alltid svårt att förklara ett sådant möte efteråt. Men det var där allting började. I en trång lägenhet, kring ett slitet köksbord. Där tog hon min hand och sa de fem ord som kommer följa mig resten av mitt liv. Det fullkomligt brast för mig. Jag, den motsträviga skeptikern, satt där och hulkade som ett barn i hennes kök.

Det mötet väckte någonting. Samma natt började mina karaktärer komma till mig i drömmarna. De milt sagt, stalkade mig, tills jag inte hade något annat val än att skriva ner historien som berättades för mig. Jag var nog en ganska motvillig författare så de fick jobba hårt för att övertyga mig.

Jag började skriva på Dotter av Jord i början på 2018, men då hade historien funnits hos mig i flera år. Ganska snart insåg jag att berättelsen och världen växte och jag tvingades inse att detta projekt oundvikligen skulle komma att bli mycket större än den enda bok jag först tänkt.

Plötsligt förstod jag varför jag dragits till vissa böcker som barn. Varför jag älskade Mattis och Ronjas relation i Ronja Rövardotter. Varför jag var så besatt av Sailor Moon, Bröderna Lejonhjärta och andra böcker om återfödelse. Saker du brinner för är inte slumpmässiga. De är kopplade till din väg. Även ifall mina böcker riktar sig till en annan publik, innehåller de samma element som fängslade mig redan som barn. Kärlek. Vänskap. Magi. Naturväsen. Krig. Död.

När vi följer vår livsväg öppnas möjligheter. Människor och idéer kommer in i våra liv och driver oss framåt. För första gången sedan barnsben känner jag inte den där rastlösheten längre. Det är som om allt sökande har lett mig dit jag är idag.

Kanske skrivs våra liv i stjärnorna långt innan vi föds? Att vi redan som barn förbereds inför syftet till varför vi faktiskt är här. Den 25:e Mars debuterar jag med romanen Dotter av Jord, första delen i Jordfödd, en historisk romanserie med influenser av magisk realism och keltisk mytologi. I skrivande stund finns synopsis för sex kommande böcker och boken håller även på att översättas till den engelska marknaden.

Var uppmärksam på saker som din själ dras till. Du är född till att göra ett avtryck här, oavsett hur du gör det. Som en av mina karaktärer viskade till mig och som också avslutar inledningen i Dotter av Jord:

Jag kommer inte berätta historien som den var, utan som jag minns den och har fått berättat för mig, dessa mysterier som inte bör berättas för någon oinvigd.

Jag antar att det ligger i mitt öde att skriva ner den.
​

​Hitta Ann-Catrin!
Hemsida > https://www.anncatrinmattsson.se
Instagram > https://www.instagram.com/anncatrinmattsson_author
Facebook > https://www.facebook.com/anncatrinmattssonauthor
​

Hitta Helena!
Hemsida > www.helenaaskrivcoach.com
Instagram > instagram.com/helenaaskrivcoach 
Facebook > facebook.com/helenaaskrivcoach

Vill du få bättre koll på din skrivprocess? Vill du skapa en skrivrutin som håller? Svarade du ja på de här frågorna? I så fall, läs vidare ...
​

Petronella Simonsbacka, född 1971 i Kiruna, är en svensk journalist och författare. Hon skriver och läser in ljudböcker, samt har deltagit i ett flertal antologier utgivna på olika förlag. Debutromanen Nytt liv sökes är en kärleksroman som utspelar sig på Lofoten och i Marocko, därefter har det blivit flera böcker inom olika genres. Just nu är Petronella aktuell med sin deckardebut Morden på Kungsberget. Petronella är även redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Kulturopportunisten, som ger ut handbundna böcker i liten upplaga.
​

En gång för länge, länge sedan skapade Piratförlaget en ny satsning som döptes till Kapitel 1, där aspirerande författare kunde lägga upp första kapitlet, eller mer, av den bok som var under produktion. Det var full fart där i starten och vi som deltog både gav och fick textkritik i riklig mängd. Jag minns bland annat att jag imponerades av det som senare kom att bli boken ”Jag är Wanted” av David Larsson, pseudonym för författaren Daniel Luthman.

Min egen berättelse där fick också mycket respons. Den handlade om mordet på en ung småbarnsmamma, en konvertit till islam. Den storyn filade jag även på när jag gick Helena Siganders Deckarskolan och den hängde med mig, av och till, under många år. För det är ju så med böcker, att i grunden finns en historia man vill berätta, men att få ur sig den hel och hållen tar tid och är inte alltid så enkelt.

Min berättelse hamnade i skrivbordslådan, bland andra påbörjade alster, tills jag fick ett vistelsestipendium i Åmål 2019. Under en månad fick jag sitta och skriva i Litteraturhuset. Jag kom dit med ambitionen att skriva en uppföljare till min debutbok ”Nytt liv sökes”, men någonting fick mig att plocka upp mitt påbörjade gamla deckarmanus, förlägga hela handlingen till Åmål och fortsätta skriva på den i ett rasande tempo. Plötsligt passade allt in. Det var där, i Åmål, som det hände. Den pusselbit som jag inte ens visste fattades hade blivit funnen.

Otålighet är ett högst mänskligt tillstånd som många lider av, de flesta förmodligen. Vi vill bli färdiga fort. Vi vill se resultat. Annars infinner sig besvikelsen och frustrationen, men skrivande tar tid. Det tar också emot ibland och många författare rekommenderar att när det tar stopp så ska man piska sig själv vidare, med rumpan på stolen, istället för att försöka känna efter, analysera vad som känns fel eller kanske låta manuset vila. 

Jag tror personligen att det är bra och nödvändigt att låta manus få vila. Det blir bättre så, när det väl kommer igång igen. Författare har ofta svårt att bedöma sitt eget ofärdiga material, eftersom människor som skriver lever med sina berättelser. De har en perfekt story i sitt huvud, men misslyckas ofta med att få den lika utmärkt på pränt som i den egna fantasin. Det är ju ett nästan omöjligt uppdrag. 

Om någon hade sagt till mig att jag skulle skriva på detta manus av och till under i tio år så hade jag förmodligen blivit deprimerad. Det hade känts fruktansvärt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var nödvändigt. Jag försökte forcera skrivandet och det blev inte alls bra. Vilandet däremot fungerade och när den sista pusselbiten, Åmål, hittades så kunde jag slutföra ett mycket, mycket bättre manus. Nu hänger det ihop. Nu fungerar det. Anser jag i alla fall, men vi får väl se vad läsare och recensenter kommer att tycka. Min deckardebut sker den 20 januari, då ”Morden på Kungsberget” släpps som ljudbok. Pappersversionen av boken släpps nästa sommar i samband med Bokdagar i Dalsland.

Det jag vill ha sagt med denna krönika är riktat till dig som skriver:

1. Var lite förlåtande mot dig själv.
2. Elda inte upp dina gamla manus.

Du vet aldrig när berättelsen lever upp igen och kallar på dig.
​

Hitta Petronella! Hemsida > petronellasforfattarliv.wordpress.com // Instagram > @petronellasimonsbacka

Dagens inlägg blir ett slags "kom ihåg" för mig och, förhoppningsvis, några goda tips till dig.

Bakgrund är att min rygg lätt går i lås, minst två gånger per år, gärna när temperaturen växlar (mars, november). Och när ryggen krånglar, är det lätt hänt att värken sprider sig till nacke, armar, handleder ...

Det har varit en lång väg, och jag har testat många olika saker, men det här fungerar för mig. Äta varierat och regelbundet, sova, träna. Inget nytt där. Utöver det kör jag med följande knep:

• Ergonomiskt hemmakontor. Höj- och sänkbart skrivbord. Handledsstöd osv.
• Övningar jag fått av kunniga fysioterapeuter.
• Spikmatta (när övningarna inte räcker till).
• Vetekudde (som komplement till övningar och/eller spikmatta).
• Fysioterapi och, som sista utväg, medicin. (Kommer inte skriva desto mer om detta. Diskutera ev. fysioremiss och medicinering med din läkare.)

​

Okej, om vi börjar med ergonomin. Det här är inte ett sponsrat inlägg, men vill ändå tipsa om produkter som hjälpt mig (och som inte tagit knäcken på plånboken):

• Höj- och sänkbart skrivbord, guld värt! Jag köpte mitt från Ikea, ett man måste veva upp för hand (ingen motor = billigare). Har funkat hur fint som helst, trots vevandet. Liknande modell hittar du här (ett kortare, billigare och ett längre, dyrare): Ikea Skarsta. Bonustips! Vissa klagar på att designen inte passar in i deras hemmakontor. Inga problem. Jag täckte mitt skrivbord med en duk som matchar inredningen, och det finns garanterat fler lösningar därute, pröva att göra en bildsökning för att fånga idéer.
• Ergonomiskt tangentbord (och mus). Jag länkar ett exempel, men finns ett brett utbud och fritt fram att söka själv på nätet/i butiken. (Jag använder separat tangentbord och mus trots att laptopen har inbyggt, eftersom det inbyggda inte blir så ergonomiskt i längden.)
• Musmatta med handledsstöd. Har du "bara" en vanlig mus, är detta ett superbra komplement. Ger fint stöd åt handleden.
• Handledsstöd för tangentbord. Jag har ett rätt vanligt tangentbord, enda finessen är att man kan "vika upp" det så att det bildar en vinkel (lättare för mig att skriva, än om det ligger platt mot bordet). Därför skaffade jag handledsstödet som extra hjälpmedel.
• Ergonomisk skrivbordsstol. Själv står jag nästan 100 % (helst ska man växla mellan att sitta och stå, bra med variation ... men jag glömmer mig). Använder inte kontorsstol särskilt ofta. Däremot har jag fått pröva fina ergonomiska stolar på jobbet och gillar sadelstolen (även om den kräver viss vana innan den blir bekväm). Kan också tipsa om den här ergonomiska modellen från Ikea, har en äldre, liknande version själv (min finns ej kvar i sortimentet).
• Belysning! Tror vi är många som glömmer hur viktigt det är med en bra skrivbordslampa, men det kan vara den bästa investering du gör. Lagom ljussättning (inte för starkt, inte för svagt) hjälper ögonen fokusera och orka.

​

Ska jag ännu säga några ord om "verktyg", så vill jag nämna spikmattan och vetekudden. Själv använder jag en rejäl spikmatta med långa spikar, modell hård (när jag köpte min fanns det också en mjukare variant i böjligare plast). Min modell ser ut så här (har den gamla i fyra delar, den på bilden är tudelad). Den modell du tänker på när du hör "spikmatta", är kanske den här? Den fungerar tyvärr inte för mig, biter inte på värken. Men jag vet andra som gillar den, och vill du pröva en lightvariant är det definitivt den du ska börja med. Till sist, vetekudden (eller värmedynan, som jag kallar den). Jag använder en liknande som den här. Bonustips! Superbra om man har magont eller mensvärk!

Bilden hittade jag via Pinterest. Tyvärr ingen originalkälla.

Min favoritövning är nog den första, den uppe till vänster, perfekt för datornacke (jag brukar stå eller sitta med huvudet i neutralläge. Därifrån drar jag huvudet rakt bakåt så att jag får dubbelhaka, och så långsamt tillbaka till neutralläge igen. 10 gånger). Att titta upp och ner, eller sida till sida är också bra. Och så den i mitten, längst ner. Händerna på bakhuvudet och för huvudet neråt, hakan mot bröstet, tills du känner att det stretchar. Jag brukar sitta så i ca en minut innan jag för upp huvudet igen. Viktigt är att du gör alla de här övningarna långsamt och kontrollerat, inga "knyck och ryck".

En annan övning jag gillar, som låser upp skulderpartiet, är att rotera överkroppen. Jag sitter (ger mera kontroll än att stå) och roterar en sida åt gången, ex. 10 x mitten-vänster-mitten-vänster osv. Och så byter jag sida. Jag gör aldrig båda sidorna på en gång, alltid en sida i taget.

Bilden hämtade jag från Fitness Expert Awards, som exempel. Jag brukar dock sitta istället för att stå, för att inte lura med höften i rörelsen. Vill bara rotera överkroppen här.

Obs! Jätteviktigt! Det här är övningar jag fått av olika fysioterapeuter, men jag är inte utbildad i ämnet. Har du värk, är det alltid bäst att söka vård och få en plan som kan hjälpa just dig. De övningar jag delar med mig av här är tänkta som inspiration, ett sätt att underhålla kroppen, men alla måste själva avgöra vad de kan och orkar. Man ska aldrig pressa kroppen om något gör ont, så att man ex. sliter sönder något. Bättre att fråga experterna om hjälp i det läget.

Till sist, något jag precis börjat med. Skaka loss. Är nyfiken på om det kommer hjälpa. Har förstått att det ska vara bra för bl.a. muskelspänningar och stress:
​

Hoppas du har nytta av de här tipsen, ta hand om dig! Lyssna till din kropp och (jag upprepar) sök hjälp om du upplever värk eller slitningar.

P.S. Jag har tidigare också skrivit om kroppen som skrivverktyg. Fler tips hittar du här!

Jag gick en skrivkurs en gång. (Jag har gått en skrivkurs många gånger vid det här laget.) Under kursen fick deltagarna skicka in texter för att få respons från kursledaren. I flera veckor gick jag med en novellidé i huvudet och hjärtat, gick i samma kvarter som min novellkaraktär, tänkte och kände som den. Skrev och skrev och skrev om. Till slut hade jag fyra sidor novelltext, den längsta skönlitterära text som jag dittills hade skrivit, och något som jag kände att verkligen hade potential. Det var med stor iver som jag skickade in novelltexten till kursledaren. Samtidigt skickade jag in två dikter som jag skrivit lite så där i hastigheten, liksom med vänster hand medan jag egentligen tänkte på annat. När jag fick tillbaka mina texter var responsen på novellen saklig, återhållsam och med många förbättringsförslag. Dikterna fick jag tillbaka med en enda kommentar: ”Det är uppenbart att det här är vad du ska ägna dig åt.”

Efter det slutade jag skriva noveller.

Fast egentligen: Efter det gav jag mig hän åt att skriva dikter.

(Fast egentligen: Nog har jag skrivit noveller också efter det. Men mest har jag skrivit dikter.)

Jag säger inte att man inte ska utveckla sig i sitt skrivande, pröva nya genrer, nya vägar. Att man inte ska skriva vissa saker. Men jag säger att man kanske ska skriva vissa saker. Att det finns sådant man har dragning till och talang för. Att man ska kunna ägna sig åt det helhjärtat och inte med våld försöka skriva något som kanske inte passar en. 

Inom skönlitteratur finns en klar hierarki, med Den Stora Romanen högst upp. Det är dit man siktar – eller förväntas sikta. Noveller, essäer, drama och poesi är mest något som man sysslar med på vägen dit. Inte alltid lika värdefullt i sig.

(Det här har jag alltid lite roligt åt, med tanke på att poesi är den äldsta genren inom skönlitteratur, med flera tusen år på nacken. Romanen slog igenom i västvärlden först för cirka 300 år sedan.)

Jag har gladeligen gett upp tanken på Den Stora Romanen. I stället har jag accepterat poesin, bjudit in den i mitt liv, tar emot den som den kommer. I korta anteckningar i mobilen och anteckningsböcker, i ord som känns och som jag kanske kan använda någon gång. I ögonblick, i stämningar. Att försöka fånga hur högt tranorna flyger en höstdag. Att navigera på de okända farvatten som en annan människa är. Att se det besvärliga i att Döden bryr sig om kaniner.

Poesi är ett sätt att närma sig världen. Inte alltid ett sätt att berätta, men ett sätt att visa på det som har betydelse. Som tidigare nämnda kursledare uttryckte det: En dikt kan vara ett språkligt uttryck att försöka fånga något för- och utomspråkligt.

Eller som jag uttryckte det i en dikt en gång:

Poesi är
civil olydnad
i språket

något du då
inte ännu
kunde säga

något du nu
inte längre
kan säga

(något som
bara fortsätter)

Poesi är
allt som viner i blåsten
allt som blåser i vinden
(vimplar kjolar stridsbaner)
​
Poesi är
en stad
i ständig process

där ingenting stämmer
men allt
ändå
fungerar

Nytt år, nya möjligheter! Redo att starta upp eller fortsätta skrivandet? Känns det trögt, har du tappat farten, vill du få ny input? Då ska du läsa det här inlägget. Här tipsar jag om skrivhandböcker och delar med mig av en "kom igång"-skrivövning.
​​
SKRIVHANDBÖCKER

Känner att jag tog i lite väl mycket när jag valde rubrik. Självklart finns det en massa fina handböcker därute som jag inte läst, eller som berör ämnen jag personligen inte är intresserad av (ex. skriva poesi, en konstart jag beundrar men inte utövar). Dessutom, smaken är olika.

Om vi börjar med mina favoriter, dvs. konkreta handböcker som på ett pedagogiskt sätt förklarar skrivprocessen:​

• Fängsla dina läsare av Catrine Tollström m.fl.
• Kreativt skrivande av Therése Granwald
• Skriv på! av Elizabeth George
• ​Skriv som ett proffs av Lennart Guldbrandsson
• Story Engineering av Larry Brooks
• Tre enkla regler finns inte av Elisabet Norin (om jag ska välja en favoritbok så blir det den här)​

Så har vi även de mer självbiografiska, där författaren delar med sig av sitt skrivande liv:

• Att skriva av Stephen King
• Så gör jag av Bodil Malmsten

Vill också nämna riktade skrivhandböcker. Själv skriver jag för barn och unga och kan rekommendera följande:

• Att skriva barn- och ungdomslitteratur av Helene Ehriander m.fl.
• Barnbokens byggklossar av Maria Nikolajeva (en riktig klassiker, men obs att den är väldigt akademisk i språket)
• Skriva barnbok av Annika J. Nasiell
• Så skriver du för unga av Ylva Carlsdotter Wallin

En guldgruva för den som vill utveckla sitt språk, eller när man korrläser:

• Svenska skrivregler av Språkrådet

Böcker som berör slutskedet av processen (redigering, vad händer efter att du skrivit klart ett manus, marknadsföring och så vidare):

• Författarboken av Kristina Svensson
• Skriv - Vässa ditt manus av Patric Liljestrand (få sidor till billigt pris)
• Vissa av tidigare nämnda böcker tar också upp slutskedet, ex. Guldbrandssons och Norins verk.

​
Slutligen, på kommande:

• Skriv Skriv Skriv - Verktyg för författare av Jorun Modén (utkommer 2021. Boken har en given plats i hyllan, eftersom jag vet att Jorun är en fantastisk pedagog/författare och jag gillar hennes tidigare skrivguider)

​

​SKRIVÖVNING
​
Okej, är du redo att köra en skrivövning? Vi tar en fulskrivning för att skapa flöde. Det viktigaste när det kommer till fulskrivningsövningar är att det får bli som det vill. Det behöver inte bli bra, och du kan strunta i grammatik, rättstavning och struktur. Fulskrivning är en utmärkt metod för att kickstarta ett skrivpass, och kan dessutom lägga grunden för en ny berättelse (har du tur föds någonting nytt ur övningen, kanske en karaktär eller en hel scen). Fantastiskt, eller hur?

Välj en plats, en sak och en känsla. (Kan du inte välja? Slå en tärning!) Baka in platsen, saken och känslan i din övning. Skriv vad som helst, det första som kommer till dig, bara skriv. Står det still i huvudet? Ingen fara! Pröva beskriva platsen/saken/känslan för att komma igång. 

Skriv i minst fem minuter, men du kan gärna fortsätta om du vill.

Plats:
(Tips: Vilka saker förnimmer du i miljön? Vilket är ditt första synintryck? Det första ljud du hör? Dofter eller lukter? Temperatur och ytor? Smaker?)

1. En strand
2. En skogsdunge
3. En hiss som fastnat
4. En gammaldags tågkupé 
5. En främmande planet
6. En kyrka (eller ett tempel)

Sak:
(Tips: Fokusera på detaljer. Är det en gammal dolk med läderbundet fäste och rostigt blad, eller en modern modell, greppvänlig och antireflexbehandlad?)

1. En dolk
2. En nyckel
3. En väska
4. Ett brev
5. Ett halsband
6. Ett stränginstrument

Känsla:
(Tips: Jobba gärna med var den sitter i kroppen, ex. klump i halsen eller myror i magen.)

1. Glädje
2. Sorg
3. Irritation
4. Ångest
5. Ursinne
6. Likgiltighet

Tips på skrivövningsverktyg:

• Författarkortleken av Ann Westermark
• Lilla författarskolan bildkortslåda av Stina Fries och Görel Hydén
• Story Cubes, ex. Rory's Story Cubes.

När jag började skriva de första orden på det som skulle bli manuset till Bara en fyrklöver visste jag ingenting om att skriva en bok. Absolut ingenting. Då hade jag ingen aning om att det skulle ta flera år innan jag skulle nå min dröm; att få hålla min alldeles egna bok i handen. Just då tänkte jag kanske inte ens så långt. Jag fick en idé och började skriva. Det brann och kliade i kroppen efter att få ur mig berättelsen som plötsligt dykt upp i huvudet. Eller rättare sagt scenen, för egentligen var det just en specifik scen som hade etsat sig fast.  

En bok består ju dock av så mycket mer, så efter att jag fått ur mig den där scenen var jag tvungen att börja tänka. Vilka ska huvudpersonerna vara och vad ska hända  mer? Vad jag inte visste då när allt bara kändes fantastiskt, spännande och lite hemligt var att jag hade oändliga timmar framför mig med skrivande, vånda, research, ändringar, ännu mer vånda och svackor djupa som helvetesgapet. Men just då kände jag mig glad och pirrig. Som att jag gömde på en hemlig skatt.  

Här skulle jag nästan vilja hånskratta lite åt mig själv. Hur kunde jag vara så naiv?  Jag var ju över 40 och varit med om en del i livet. Men jag hade ju som sagt var  aldrig skrivit en bok. Så det gör jag inte, hånskrattar åt mig själv alltså. Istället fylls  jag av tacksamhet. Tacksam för att jag var naiv och inte visste hur mycket jobb som  låg framför mig. För då är jag inte säker på att jag gett mig på att skriva min bok. Då  kanske drömmen hade stannat vid just en dröm.  

De senaste åren har jag försökt att hitta skrivtips och suga i mig all kunskap jag kan om hantverket det innebär att skriva. Jag har lyssnat på poddar och mängder av webbinarier. En fördel - antagligen den enda - jag kan komma på som pandemin har inneburit. Att så många föreläsningar, bokreleaser och författarevent har förlagts till nätet och blivit tillgängliga på ett helt nytt sätt. Jag har lärt mig massor om att skriva synopsis, bygga karaktärer, gestaltning och att jobba med dramaturgiska bågar. Det finns så mycket kunskap och en stor vilja att lära ut den bland andra författare, redaktörer och manusutvecklare och det är verkligen ovärderligt.

Men återigen så är jag glad att jag inte visste allt det där då när jag började skriva. Visserligen skulle det ha kunnat hjälpa mig att spara tid och jag hade kunnat undvika en del misstag med  min text. Men jag tror att det hade gjort att lusten inte infunnit sig. Att jag blivit låst av alla kunskaper när den första känslan satte in. Nu när jag ska skriva manuset till det som ska bli min andra bok är jag samtidigt glad över att jag vet så mycket mer, för förhoppningsvis behöver inte processen bli lika lång som den varit med min första. 

Den stora skillnaden nu är att jag vet att jag kan skriva en hel bok och jag inbillar mig  att den vetskapen ska ge mig mer självförtroende. Nu gäller det att jag använder alla mina nya kunskaper utan att för den skull tappa bort den där härliga pirriga känslan, den som gör att jag längtar efter stunder med mitt manus. För utan den magiska lusten att skriva, så blir det nog ingen bok.
​

Idag gästbloggar jag hos författaren Anna Granberg om hur man hittar teman som "bränner" och skriver texter som berör. Läs inlägget här.

Tack Anna för att jag fick vara gäst hos dig!

#skrivtips #skrivglädje #gästbloggare 
​

Dagarna krymper och temperaturen sjunker, och över alltsammans vilar den otäcka coronaskuggan. Är oerhört tacksam för möjligheten att få dra två skrivarkurser via jobbet. Kurserna är fullsatta och energin på topp, underbara deltagare. De lyser verkligen upp höstmörkret!

​​Just nu kör vi allt på distans. Det har både för- och nackdelar. Förra hösten kunde vi träffas och dricka te eller kaffe, äta något gott, göra skrivövningar tillsammans. Det var riktigt mysigt. Å andra sidan gillar inte alla den här typen av fysiska träffar, skrivandet låser sig, det känns tryggare att mötas online. På det viset föredrar jag vårt nya system med peppande feedback och gruppchatt över nätet. Den som vill får vara anonym, men alla kan vara med och bidra till gruppkänslan.
​

Sugen på att testa en skrivarkurs? Det tycker jag absolut att du ska göra! Kanske finns det någon form av fysisk skrivcirkel där du bor, annars kan du pröva en distanskurs. Gillar du självstudier i egen takt? I så fall kan jag rekommendera mina egna kurser.

Obs! Just nu kan du kostnadsfritt ladda ner följande kurser:

• Gratis skrivarkurs (ett smakprov ur Skrivarkurs 1)
• Synopsisguide (gratis synopsisguide inkl. exempel och övningar)
• Ditt författarskap (hur man skapar ett varumärke, en författarplattform och marknadsför sina böcker.)

Avslutningsvis bjuder jag på en av de skrivövningar vi precis gjort med kursgänget. Hoppas att den kickar igång skrivlusten och att du får en riktigt härlig skrivdag!

Fulskrivning för att hitta en idé (5 minuter för listan + 5–10 minuter skrivtid)

En fulskrivning innebär helt enkelt att du skriver vad som helst, det som först kommer till dig. Du behöver inte tänka på berättelsens byggstenar (början, mitt och slut), inte heller på grammatik och rättstavning. Målet är helt enkelt att skriva något, vad som helst, vare sig det blir bra eller dåligt. Kravlöst skrivande.

Välj fem saker du vill skriva om: två personer, en sak, en plats, en känsla. Exempel:

• En tjej med rosa hår
• En farmor som heter Serafina
• En tavla
• En park
• Någon som gråter så att de snorar

​
Efter att du listat dina saker kan du, om du vill, fulskriva om dem. Ställ frågorna varför och hur. Varför gråter tjejen med det rosa håret? Hur gick det till när farmor Serafina försvann i parken? Varför var tavlan så viktig för farmor? Och så vidare … Ett kul sätt att jobba fram en ny berättelse!

​Musik och dans har alltid varit väldigt viktigt i mitt liv. Min mamma har berättat för mig att jag tog mina första danssteg till en psalm som spelades på en syföreningsauktion. Sedan dess har jag gått allehanda danskurser, bugg, foxtrot, jitterbugg, Rock ´n Roll, gammeldans och squaredance. Jag kommer i kontakt med en hel del dansband genom söndagsdanser i Boglösa bygdegård där jag fått äran att vara ordförande. Ytterligare exempel att musik är viktigt för mig är att få sjunga i kör och använda min röst som instrument. Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla och ett sätt att förbättra den har varit att alltid utmana mig i olika saker. Det kan vara att skriva en bok, att sjunga solo och dansen och skrivandet har gjort att jag hittat så många trevliga människor som jag kan hålla kontakt med och som får mig att må bra. 

​Redan i skolan tyckte jag om att skriva och uppsatserna blev ofta fantasifulla med rymdtema. Efter skolan har jag inte skrivit så mycket. Det blev mest dagbok men intresset fanns ändå kvar. Min start blev en kurs som hette ”Skriv en roman på 10 veckor”. Sen anmälde jag mig till Folkuniversitetet på en distanskurs i skrivande. Det var mycket trevligt och det blev många texter i min samling. Som det kan vara ibland blev det annat som kom i vägen och jag kände att jag inte längre orkade skriva och då blev det ett uppehåll på några år. 

Så kom då Corona-pandemin och slog sina klor i hela världen. Helt utan förvarning var mina intressen dans och körsång helt omöjliga att utföra och jag kände mig vilsen. Vad skulle jag göra nu? Räddningen i nöden blev Litterära konsulters utmaning ”Att komma igång och skriva i påsk 2020” där vi fick skrivutmaningar hela påsken och föreläsningar. Då kom jag igång på riktigt igen och jag började titta på mina tidigare texter. Jag hittade en text som jag skrivit under tiden vid Folkuniversitetet och kände att jag ville bygga vidare på den. Sagt och gjort skrev jag på och skickade in mitt bidrag till en novelltävling. Döm om min förvåning när jag läste på Facebook att jag hade vunnit. Det var nog en av de mest euforiska upplevelser som jag har varit med om. Jag som aldrig har trott riktigt på mig själv hade vunnit en novelltävling. Det lever jag på än idag när livet känns trist och jag inte riktigt orkar skriva. Då får jag mer energi igen. 

Under våren anmälde jag mig till en skrivarkonferens. Det var en hel helg med många bra föreläsningar och workshops och jag fick vara med på en speedcoaching med en lektör. Då hade jag ännu inte fått veta att jag vunnit med novellen så jag tog upp den i samtalet. Jag fick skicka in några sidor text och min lektör tittade på den och skrev jättebra och peppande kommentarer. Ett mycket trevligt samtal och jag kan rekommendera alla att ta hjälp av en lektör. Det ger så mycket åt texten.
​
Under skrivarkonferensen fick jag min bokidé som jag nu håller på att skriva på. Arbetsnamnet på mitt manus är ”Pardans och pandemier”. Jag skriver boken utifrån min passion för dansmusik och kontakten med dansband. Jag kan själv se de positiva effekterna av dans och dansmusik även under Coronapandemin och vill förmedla den känslan i boken. 
​

För att avsluta vill jag ge ett litet tips om vad du kan behöva tänka på om du själv funderar på att skriva en bok. Här är några frågor du kan ställa dig:
​

• Varför är det nödvändigt för dig att skriva den här boken?
• Varför kommer någon att vilja läsa den?
• Ligger ämnet särskilt i tiden? 
• Vilka frågor kommer boken att besvara?
• Vad kommer läsare att lära sig?
• Vad är de speciella fördelarna med din bok?
• Vilka förväntningar har du själv på boken?
• Målgrupp?
• Konkurrens? Finns det liknande böcker på marknaden, på vilket sätt skiljer sig i så fall din bok?

​

​Hitta Mia! Instagram > @annemarimiasandberg // Hemsida > annemarisandberg.wordpress.com