Minna är 35 år, mamma till 4 och outgiven. Hennes fantasymanus om Rufus har hon skrivit på i nästan 20 år. Äntligen är alla detaljer och trådar klara i serien som kommer ha 8 delar. Här är hennes skrivresa. ​
​

​Drömmen om att bli författare kom långt innan jag kunde alfabetet (så jag hittade på mitt egna och tvingade mamma läsa). En dag kom en författare på besök i skolan. Äntligen skulle jag få konkreta tips på HUR man blir författare! “Hur många här inne drömmer om att skriva en bok?” Några av oss räckte upp handen. “Då kan ni sluta drömma. Bara så ni vet finns det tillräckligt med författare och det är omöjligt att bli utgiven." Jag grät mig själv till sömns den natten. Men jag gav inte upp. När jag var 10 år vann jag en skrivartävling och känslan av att någon annan läst (och gillat) det jag skrivit var större än vinstpengarna. En glöd tändes inom mig. Det kanske inte var omöjligt ändå?  

Efter en rad jobbiga händelser i mitt liv som toppades med pappas cancerbesked skrev jag mitt första manus när jag var 15 år. En självbiografi som jag förstått i efterhand enbart var terapeutiskt. Idiot som jag var då skickade jag in mitt råmanus till Norstedts. Den eufori jag kände när mitt refuseringsbrev kom eldade på min dröm. En riktig förlagsperson hade läst mitt manus! (Tror inte jag behöver tillägga hur glad jag är idag att det faktiskt blev refuserat.) 

På gymnasiet fick vi en uppgift “skriv vilken text du vill”. Läraren ångrade sig nog när jag en vecka senare kom med mitt första skönlitterära manus på 300 sidor …  Helt oredigerat.  

Framtiden var utstakad. Jag skulle bli kurator, hjälpa barn som for illa och på fritiden skulle jag skriva. I gymnasiet träffade jag mannen i mitt liv, Anton. När vi varit tillsammans en vecka dör pappa plötsligt i sviterna av sin cancer. Mitt liv rasade samman. Jag som tränade 10-13 gånger per vecka slutade tvärt. Jag slutade läsa och jag slutade skriva. Lite visste jag då att det bara var startskottet på året då 10 av våra nära och kära skulle dö ifrån oss. Antons pappa dog också och han blev föräldralös. All fokus var på att överleva. Drömmar fanns det inte utrymme till.  

Till en dag då Rufus kommer till mig. Min rödhåriga huvudkaraktär som varit med mig sedan jag var 18 år. Kanske kunde det bli något på riktigt? Jag visste att det var en fantasyberättelse trots att jag inte läst fantasy sedan jag var liten. Jag höll på med eldkonst och undervattensrugby innan pappa dog och just de två elementen har alltid varit viktiga för mig. Så elementen skulle ha en stor betydelse i min berättelse. Jag skrev klart och skickade in. Fick en positiv refusering med orden “Hade inte likheter med Harry Potter funnits hade vi gett ut det.” Harry Potter? Jag som inte läst en enda bok (och bestämde mig för att inte göra det heller förrän jag blir utgiven).  

Samma månad som min första son föds händer en av mitt livs värsta trauman. Min närmsta chef misshandlar mig grovt och ofredar mig. Där låg min son i min famn, med eldrött hår, helt perfekt och så efterlängtad men jag var trasig. Första året som ska vara fyllt med bebisgos, promenader och skrivande ersattes av polisförhör, advokatmöten och rättegång. Det kändes inte som jag vunnit när domen kom för jag såg bara vad jag förlorat. 

Men en dag slår det mig hur lik min son var min inre bild av Rufus. Långsamt skrev jag om manuset och skickade in. Skrev om och skickade in. Mellan inskicken skrev jag andra typer av manus. Både barnboksmanus, deckare och ett humoristiskt (som var långt ifrån roligt).  

Plötsligt en dag får jag ett mail. Ytterligare ett refuseringsmail tänker jag och öppnade. “Tack för förtroendet att få läsa ditt manus. Vi har gått igenom manuset.” Samma som vanligt … Men sedan läser jag vidare: “Det är välskrivet och bra. [...] gärna vilja erbjuda dig utgivning.” Utgivning? Skulle Rufus äntligen finnas för fler än bara mig?  

Men snart försvinner drömmen bort igen. Ett par månader efter håller Anton på att dö framför oss. Medan han akut åker till sjukhuset står jag på parkeringen med tre traumatiserade barn. Allt mitt fokus är på min familj. All stress på jobb och hemma för att jag springer in i väggen och ger upp allt som har med skrivande att göra och tackar nej. Min hjärna fungerar inte längre. 

Sen kom Bonnier Carlsens stora manustävling. Mitt manus inte skulle ha en chans. Jag väckte Anton en dag, full av eufori och sa “Jag ska skriva om hela Rufus!”. “Igen?!” sa han och suckade. “Nej, jag ska slänga hela mitt manus och börja om!” Han trodde att jag skämtade men samma dag raderade jag allt och började om. Nu var jag något på spåren, det hade aldrig känts så här bra! Sista dagen för inskick skrev jag sista punkten och skickade in. Trots att det bara var ett råmanus men jag kände mig som en vinnare.  

När jag hittade Bookstagram slog det hål på myten att “ingen kan bli utgiven, det finns för många”. Var och varannan dag skriver någon på kontrakt och jag blir lika lycklig varje gång. Deras dröm har blivit uppfylld! Och det är inte omöjligt för någon. Ge inte upp. Om du vet att du har en unik berättelse kommer den bli utgiven förr eller senare. Skriv om, anlita lektör och försök fundera på varför du inte blev antagen förra gången. Och gå med i Bookstagram som kryllar av peppande människor. Jag tror på dig! 
​

Hitta Minna!
​
Instagram > minna.writer

Hurra! Äntligen går det att boka mig för författarbesök via en officiell kanal, nämligen Läscentrum (arbetar för läsning och läskompetens i Finland, motsvarar typ Författarcentrum i Sverige).
​

Hurra! Skogshäxans skatter har blivit med lärarhandledning! Förhoppningsvis innebär detta att massvis med skolelever i åk 3–6 får möjlighet att ta del av boken så fort den finns tillgänglig, och att lärarna har glädje av handledningen. (Lärarhandledningen är naturligtvis korrläst av just lärare, så att den verkligen ska komma till nytta.)

Skogshäxans skatter, den första delen i serien om Portvärlden, är en spännande och fartfylld portalfantasy som utkommer 23.3.2023.

När du skriver finns inga begränsningar, du är fullkomligt fri och kan spränga alla fördämningar, öppna alla lås, bygga vilka hus och vilka världar som helst. Du målar med vilka färger du vill, och du är inte längre instängd eller begränsad. Likt en konstnär som målar det omöjliga kan du skriva det omöjliga! Vad du inte kan åstadkomma med ord, ligger enbart hos dig! Glöm aldrig det!

Det skulle kunna vara mina sista ord till någon närstående som har skrivandet inom sig. Vem är jag och varför ser jag skrivandet som en nyckel till en oändlighet av dörrar?

Jag heter Elisabeth Lendelund och så kommer vi till det där med vem man är. Är man sin profession, sin talang, sina sår och ärr, sin hudfärg eller bakgrund, eller är vi bara ljus innerst inne, likt chokladpraliner med fyllning. Är fyllningen kärlek? Själv kände jag verkligen hur jag fann en skatt då jag lärde mig skriva. Det var mitt rätta element, mitt effortless som sedermera gav energi utan att ta energi och så är det fortfarande. Jag är sannerligen inte den enda som fem år gammal sa: Jag ska bli författare. Lite tjatigt, jag vet, men så var det. Olika bemötanden har hållit mig tillbaka, fått mig att skjuta upp och glömma bort en stor del av mig. Modet behövde få tid att växa till sig. Ibland tar det ett bra tag. Om jag är min bakgrund så har den varit brokig och utmanande. Jag adopterades från Indien i början av sjuttiotalet och kom till en Malmöförort där jag blev den där apan som alla har sett, den annorlunda, ett främmande inslag. Jag är kreativ och har en stark entreprenörsanda, går vilse och fastnar i min gamla karta ibland men ser att livet är en resa mot att bli hel och hitta tillbaka till den inre kärnan, vår skatt.

Det som också hållit mig tillbaka i skrivandet och från att satsa på det, har varit avsaknaden av form och struktur. Jag hade svårt att se helheten, hitta stommen till huset. Det blir inget hus med bara fönsterbläck, färg, snickarglädje och vackra spaljéer med stockrosor. Det är lite lustigt för min pappa här i Sverige var byggnadsingenjör och framhöll ständigt vikten av bjälklag och en bärande konstruktion, och jag förundrades över att han kunde slösa tid på något så oerhört trist. Men en bok blir så mycket lättare att skriva när stommen är uppskissad om än med stora penseldrag så med en form som håller och bär hela vägen. För mig är det den som får mig att bli klar, nå målet. Strukturen till min första bokserie damp verkligen ner i mig med tyngd och beslutsamhet, och för mig var det bara att följa. Underbart trots att det tog sin lilla tid! Bokserien om Älvaliv skulle ligga på en ö och handla om elva kvinnor vars vägar korsas där på ett autentiskt sätt. Var och en av dem skulle få vara huvudpersonen i varsin bok och bara några dagar senare hamnade jag på en plats som jag kände direkt var stället att utgå ifrån. Vad vardera bok skulle ha för huvudtema var också helt självklart. Förundrande!

Det jag på många sätt vill förmedla är berättelser om människor som vill bli hela och därmed fria. Människor som inser att läkt smärta blir till visdom. Likt Kintsugi, som betyder något i stil med gyllene snickeri, kan vi lära oss konstarten att laga vackert med lim och guldstoff. Låta varje guldskarv synas, som ett skönhetens tecken som speglar varje sår och själsskada som den styrka och visdom du besitter, istället för att skämmas för dina ärr och sår och gömma dem. Att framhäva, inte dölja, och förstå att vi blir vackrare med åren.

När livet ger oss ovanligt tuffa utmaningar kan vi tänka att det kan tyda på att vi är ovanligt starka! Det kan faktiskt vara en korrekt slutsats att dra även om det kanske inte riktigt känns så när vi krälar längst ner på bottnen med ångest och smärta som enda sällskap.

Att skriva ser jag som en väg både ut, in och fram till det som är jag. Vad livet gjort med mig, ärr och skavanker, tillkortakommanden och issues, alltsammans försvinner i en känsla av att vara fri och det ihop med den som är jag, så som jag skulle varit utan rädsla. På skrivarflödets tåg mår jag oförskämt bra. Står du där ibland och ser det där tåget åka förbi utan att våga hoppa på? Vill du verkligen in i skrivarvärlden? Isåfall, vad är det som hindrar dig egentligen? Om det du upplevt eller det som spirar i din fantasi kan bli till genuin nytta för någon annan, vad kan då bli fel?

En fråga som ofta ställs; vad är det bästa med skrivandet? Jag svarar mellanrummet! Mellanrummet mellan författarens och läsarens ord. Att som författare ha haft en tanke bakom skrivandet och få höra en läsare tala om ens bok med sina egna ord och tolkningar och dra paralleller till egna erfarenheter är ren magi! Varma kårar sipprar genom mig. Det är fantastiskt när något blir så mycket större i och med mottagandet av orden. När ett plus ett blir hundra eller tusen eller ännu mer. Att få läsaren att bli berörd och känna livet skimra inom sig är mitt kall. I mina böcker finns ett mer eller mindre outtalat mantra inbäddat och det vill jag också fånga i mina omslag: Ljuset skimrar klarare mot mörker.

Hitta Elisabeth!
Hemsida > www.skimra.nu
Instagram > lendelund_author
Facebook > Skimra.nu förlag
​

Ett nytt år har startat och det är så fantastiskt fint att se hur min bilderbok "Gåblin och de vilda dammråttorna" fortfarande lever, trots att den funnits ute sedan augusti ifjol. Läsare hör troget av sig, vissa barn vill fortsättningsvis bara läsa om Gåblin och som synes på bilden härunder har boken hittat till olika bibliotek över hela Sverige (och är dessutom utlånad, de gula cirklarna). Tack!
​