Research visade sig vara både svårare och roligare än jag trott. Det blev många timmar i det digitala lokaltidningsarkivet (tidningsrubrikerna i novellen är äkta, vilket i backspegeln känns rejält skrämmande nu när vi vet vad som bröt ut 1939), i det statliga videoarkivet, på nätet (vilken typ av mensskydd använde man, när började man skjuta fyrverkerier, när blev det vanligt med eftermiddagskaffe, vilken biofilm var aktuell vid vilket datum, hur mycket snö föll egentligen den där vintern och när lade sig isen, vilka namn och svordomar var vanliga, vilka termer användes, ex. första världskriget hette naturligtvis "bara" världskriget osv.). Under min researchperiod lyckades jag också bli beroende av Fazers tidsenliga romchoklad.
​
Det paranormala då? Vill inte röja alltför mycket i det här skedet men kan avslöja att jag hämtade inspiration ur bokhyllan, en sammanställning av lokala spökhistorier och myter (Spökhistorier: en intervjubok med berättelser från Österbotten, Åboland, Åland och Nyland, Litorale förlag). Jag valde en sentida legend och kryddade fritt. Men ... vem vet? Kanske är alltsammans sant?

Och så romantiken på allt detta. Här vägrar jag att avslöja ens den minsta lilla detalj, du får läsa och se, vem och vad och hur och när. Men temat är större än den klassiska kärleken, för som vanligt vill jag peta in något mer. Självkärlek. Att hitta den man är och våga vandra egna vägar. Du vet. Det där jag allt som oftast återkommer till.

Nyfiken på hur livet i kuststaden Vasa tedde sig vid tiden för min berättelse? Kolla in den här videon. (Eller scrolla vidare för några screenshots.)

​Du kan också läsa mer om själva novellinnehållet här (scrolla ner).

Tack Seraf, att jag får vara med i er novellsamling!
Antologin Vintergnista utkommer vintern 2022, håll ögonen öppna!

Med det här inlägget vill jag passa på och tacka för året som gått (året när jag skrev på TVÅ bokkontrakt och vann FYRA novelltävlingar plus en tidningsnovell, det är värt att fira!), att ni är så många som hittat hit, läst och kommenterat bloggen, följt mig på Instagram och Facebook (@authorsabinem om nån vill börja följa ^^), peppat och lyft och varit allmänt underbara.

Ett särskilt tack till mina härliga testläsare (ni är guld värda), förlag (förläggare, redaktörer, illustratörer m.fl.), gästbloggare (som lagt ner sin tid och delat kloka råd), de fonder som valt att stötta mitt författarskap och, självklart, alla läsare. Ni är fantastiska!

Nu tar jag julledigt, dvs. loggar ut ett tag (kommer dock att göra ett kort inhopp nästa vecka, för då har jag en rolig nyhet att berätta). Hoppas på att få läsa, skriva samt njuta av god mat tillsammans med familj och vänner. Som vanligt går julklappspengarna främst till välgörande ändamål. Vill du också stötta något skriv- och läsrelaterat, så kan du ex. ge ett skolpaket, länkar här till Unicef Sverige och Unicef Finland. Alla barn har rätt att gå i skolan, lära sig att läsa, skriva och uttrycka sig själva!

Hoppas att du får en riktigt fin avslutning på det gångna året och så ses vi i det nya!

Häromdagen hittade jag ett sällsynt trevligt mejl i inkorgen. Ett stort tack till Svenska Österbottens kulturfond som beviljat understöd för "Skönlitterärt arbete."! Tack vare ert generösa stöd har jag nu möjlighet att arbeta som författare under 2022, dvs. jobba vidare på kommande böcker tillsammans med mina förlag. Tack! Tack! Tack!
​

Hedvig-Christina Hell är författare som skriver prosa och poesi. Debutromanen, Den sjunde salen, kom 2009 och fjärde boken, En stjärna slocknad i min famn, släpptes i år. Femte boken är under arbete. Förutom universitetsstudier inom kreativt skrivande har hon en lärarexamen samt en masterexamen inom biblioteks- och informationsvetenskap. Parallellt med författandet arbetar Hedvig-Christina som bibliotekarie.

Förr skrev jag romaner. En och annan novell. Alltid parallellt med dikter. Nu för tiden har poesin brett ut sig mer i mina texter. Det avskalade, rena får större plats. Jag räknar inte längre ord för att komma upp i en rimlig mängd anpassad efter romanformatet. I stället stryker jag ord tills bara de mest betydelsefulla återstår på papperet. Med andra ord pågår en nedräkning.

När jag skrev det som skulle komma att bli diktromanen En stjärna slocknad i min famn, genomgick jag en intressant process som innebar att göra om prosa till prosalyrik. Det är den skrivprocessen som detta blogginlägg kommer att handla om.

Det hela började med att jag 2017 rensade en gammal dator. Då hittade jag nämligen ett bortglömt dokument, som visade sig innehålla en halvfärdig roman jag påbörjat redan 2011. Romanen bar titeln: En stjärna slocknad i min famn. Jag blev förstås nyfiken, började läsa och genast kom alltsammans tillbaka till mig. Just det, det var ju den här berättelsen som jag fick lov att avbryta, då andra texter kom emellan.

Den berättelsen skildrade två parallella spår. Dels handlade den om Cornelia från Sverige, som ensam och vilsen försökte skapa sig en tillvaro på resande fot genom USA. Dels handlade den om amerikanska Aron, i sökandet efter sin far som lämnat familjen när Aron var liten. Cornelia och Arons vägar korsades, hon plockade med honom på sin roadtrip och tillsammans skulle de söka efter Arons far.

Medan jag läste det gamla manuset fastnade jag ganska snabbt för Cornelias berättelse. Blev nyfiken på varför hon rest till USA och varför hon så abrupt behövt lämna sitt liv hemma i Sverige. Vad hade hänt henne? Många frågor snurrade i mitt huvud och hon lämnade mig inte i fred. Jag var till slut tvungen att skriva hennes historia! Den amerikanska mannen däremot, kände jag inte alls för att utveckla. Han försvann när jag väl började skala bort allt det jag inte ville ha kvar i berättelsen.

Medan jag strök mängder av text föddes ännu en tanke hos mig. Hur skulle det vara att försöka skriva den här berättelsen i form av prosalyrik? Jag hade ju en gång i tiden läst Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga och ganska nyligen Linnea Axelssons Aednan. Skulle jag kunna skriva på liknande sätt? Jag bestämde mig för att ge det en chans.

Minns skrivprocessen som väldigt behaglig. Jag tillät mig att experimentera med språk och form, jag skrev helt och hållet för min egen skull, det fanns ingen deadline. Jag ägnade lång tid åt att stryka och skala och skriva nytt. Formulerade mig på ett annorlunda sätt än vad jag var van vid, genom så få ord som möjligt på varje sida, utan att för den sakens skull göra innehållet obegripligt. Till slut hade jag en färdig berättelse, skriven genom min egen nyfunna röst.

Vad blev då kvar av ursprungsberättelsen som fanns i det bortglömda dokumentet? Förutom Cornelia – som för övrigt fick ett annat namn – inte mycket. Miljöerna finns kvar och är dessutom hämtade från mitt eget liv. Jag lever på en lantgård och ville skildra den vardagen. Jag har även rest genom USA, även om det är många år sedan. Alla platser min karaktär möter har också jag besökt. Men resten är ren fiktion.

En stjärna slocknad i min famn släpptes våren 2021 och handlar om My, som efter en tragisk händelse hemma på lantgården, lämnar sitt hem, sin familj och Sverige. Ensam drar hon till USA för att genomföra drömresan som familjen aldrig förverkligade. Under hennes roadtrip bearbetar hon sin sorg och kommer fram till ett livsavgörande beslut. Det är en lyrisk berättelse om att kunna se på saker ur olika perspektiv.

Jag är ödmjukt tacksam för den fina respons som boken fått ta emot. Nu arbetar jag med en ny lyrisk berättelse, där jag försöker skildra relationer genom ett sparsmakat språk. Så det där med att räkna ned ord är här för att stanna!
​

Hitta Hedvig-Christina!
Instagram > hedvigchristina_prosaochpoesi
Facebook > Hedvig-Christina Hell – Prosa och poesi