Yes! Äntligen har jag tagit itu med att uppdatera mina skrivkurser så att de får en förhoppningsvis både snyggare och mer överskådlig design!

Vill du ladda ner en skrivkurs kan du göra det via min kurssida. De flesta kurserna borde vid det här laget ha fått den uppdaterade designen, men även om du råkar ladda ner en gammal version så är innehållet precis lika matigt oavsett utseende. 🤎
​

Annica Östlund är född 1974 i Sandviken, där hon fortfarande bor och arbetar som Business Controller på stadens stora stålindustri. Att det skulle bli ekonomi var inte helt solklart då just skrivandet och läsandet upptagit en större del av hennes liv. Men matte föll sig naturligt och företagsekonomi helt logiskt, och där började den resan. Samtidigt som studierna på CVL och högskola, utökades familjen med tre söner. Att läsa och skriva hamnade i skymundan och först i januari i år återupptogs drömmen.
​

Jag tror det är många som känner igen sig i att fastna i hamsterhjulet, att fortsätta springa för glatta livet bara för att. Oavsett vad livet bjudit på har jag fortsatt att springa, så kastades jag av, blev sjukskriven men rätt så snart var jag tillbaka i hjulet. Inte ens den andra sjukskrivningen blev en tillräckligt stor röd flagga. Men någonstans såddes ett långsamt groende frö, som efter lång väntan började kika upp ur jorden och sända mig små signaler. För första gången började jag ta min hälsa på riktigt allvar, en resa som fortfarande pågår och som till min stora glädje fick mig att skriva de där första orden i ett tomt Word-dokument.

Strax före jul började den första tanken poppa upp, kanske skulle jag skriva ner alla de där historierna som höll mig vaken om nätterna. Från början var det en spännande historia som hela tiden återkom, sedan dök det upp en till idé och sedan ytterligare en. Ja, ni förstår. Men den 20 januari 2024 gjorde jag slag i saken. Ett webbinarium om skrivandet pushade mig att ta det sista steget, att våga börja, samt att berätta för andra om mitt skrivande. Eld och lågor startade jag ett Instagramkonto och öppnade upp ett tomt ark i Word, som blev till flera allt eftersom jag tankade min hjärna på berättelser. Sex manus ligger nu i mitt moln och väntar på att bli skrivna, eller numera sju för i somras kom en ny idé. Min sömn är betydligt bättre då det är lite mindre aktivitet där uppe om nätterna.

I alla år har jag drömt om att skriva deckare, men både mitt eget liv och omvärldsläget har fått mig att tänka om. Jag behöver inte mer ondska, elände och tråkigheter, jag behöver grotta ner mig i kärlek, omtanke och medmänsklighet. Så det manus jag först började skriva är en feelgood i tre delar, den utspelar sig i min barndomsby och det första utkastet var väldigt sockersött och gulligt. Men ju mer jag gått ner i djupet på mina karaktärer dyker jobbiga händelser i deras liv upp. Händelser skrivna direkt från mitt liv och hjärta. Att skriva är en del i min läkprocess och spridandet av kunskap gällande psykisk ohälsa är något jag brinner för. Manuset är en feelgood med en stor portion mörker men med ett lyckligt slut, för annars hade det väl inte varit en feelgood =)

Att flödesskriva är min grej, orden flyter fritt rakt ut på pappret, att komma till avslut är desto svårare. Mitt första utkast låg på 83 tusen ord, efter redigeringsrunda två hade det utökats med 20 tusen ord och nu, mitt i runda fyra, har hälften av denna ökning arbetats bort. Målet är att landa strax över där jag började min redigering. Jag har helt ärligt ingen aning om vad jag pysslar med, men jag ÄLSKAR varje stund. Jag har nappat på alla gratiswebbinarium och lektörsanalyser och sakta men säkert snappat upp ett och annat. Innan sommaren beslutade jag att unna mig en skrivarkurs och går just nu en romankurs, det känner jag att jag är värd.

Den här resan har bjudit mig på så mycket glädje, tillfredställelse och möten med så många helt fantastiska människor. Jag har en lång resa kvar till att må bättre i min utmattning, men skrivandet läker mig sakta bit för bit. I december fyller jag 50 år, lagom till dess hoppas jag att del 1 i min serie om Morfarshagen ska kunna landa i lektörens knä. Då tänker jag unna mig en välförtjänt vila från del 1 och skriva vidare på fortsättningen, vars råmanus i somras nådde 40 tusen ord. I somras kom jag även en bra bit på mitt senaste projekt som går under arbetsnamnet Manus 7 … Ibland är fantasin inte bättre än så.

Går du och bär på en dröm om att skriva? Våga ta steget! Om hamsterhjulet för stunden snurrar för fort, vilket det lätt kan göra mitt i karriären och småbarnslivet, stolpa i alla fall ner dina tankar i ett dokument. Öppna dem ibland, bara för att läsa det du skrivit eller kanske skriva ner några rader till. När tiden är mogen kommer orden att flöda. Jag hejar på dig! Och hoppas din skrivresa ska bli lika njutbar som min.

Hitta Annica!
Instagram >> annicaostlund_forfattare
Blogg >> Det grå huset på kullen

Skrivguiderna, som jag driver tillsammans med Elin och Sandra, fyller två år nu i höst. Tänk att tiden gått så fort? Det känns som att vi precis startade upp vår verksamhet. Visst, vi är fortfarande nya i branschen ... men oj, vad mycket som hunnit hända!

• Jag har fortsatt att fortbilda mig inom skrivande.
• Jag har i genomsnitt haft 2.5 uppdrag per månad, vid sidan av mitt arbete som fritidsledare och mitt författarskap. En lagom arbetsmängd. Jag har inte behövt jaga uppdrag, utan de har löpande kommit till mig.
• Jag har fått äran att arbeta med både privatpersoner och förlag, och även fått anställning som lektör hos BTJ.
• Jag har fått jobba med alla möjliga intressanta genrer och texter för olika målgrupper. Varierande och kul!
• Jag trivs fortfarande otroligt bra med mina underbara kollegor. Vi kompletterar varandra väl och har superkul under våra månatliga möten.

Framtiden då? Tja, just nu vill jag tuffa på i samma takt som förut (kan inte ta på mig mer jobb än jag redan har då jag även vill hinna skriva eget vid sidan av andras manus). Men Skrivguiderna utvecklas så klart. Vi erbjuder nu också bland annat skrivkurser, utöver våra vanliga lektör-, redaktör- och språktjänster. Spännande tider!

Är så glad över att jag har ett jobb som ger så mycket energi!

(Bilden lånad från vår Instagram @skrivguiderna – det är alltid glada miner under våra distansmöten.)
​

Författaren heter Mikael Lejdeby, bor i Solna utanför Stockholm och blir nybliven pensionär i september 2024. Äntligen kan jag börja skriva på heltid, som jag längtat. Under de senaste fem åren har jag skrivit på min trilogi om vargpojken Airikr som levde för 5,000 år sedan i norra Europa. Första boken är färdig till 2/3.
​

​Mitt skrivande har varit en lång resa. Jag skrev torrt och fattigt i början. Fanns inte mycket liv i texten, mest fakta. Mitt stora problem under skrivandets resa har alltid varit gestaltning och miljö. Det har utvecklats under de senaste fem åren. Långsamt men allt bättre med tiden. Någon tanke på målgruppen har jag inte haft. Jag skriver en bok jag själv skulle vilja läsa. Det var först när jag skickade mitt manus till lektör som jag förstod vad jag skrev. Hon tyckte boken var en bok för 9–12 år eller 12–15 år. Att jag skriver så beror nog på att jag älskar sagor och gamla myter.
 
Jag har en förmåga att fastna i researchen, därför att jag tycker det är intressant och lärorikt att lära mig om den tid jag ska skriva om. Hittar alltid nya saker och nya grepp att använda i texten. I skrivandet har jag använt mig av Word. Ett dokument för varje kapitel jag kommer på. Vet inte hur många kapitel jag dumpat i en mapp? Dessa dokument har kastats fram och tillbaka i bokens ordning och skrivits om minst 50 gånger per dokument.
 
Synopsis började jag skriva när jag fick ett hum om vad boken skulle handla om. I ett sent skede av boken upptäckte jag ett nytt slut. Det ledde till att jag var tvungen att skriva om både första och sista kapitlet.
 
Struktur har jag svårt för, eftersom jag kommer på nya scener hela tiden som jag lägger till och lägger till. Det är först när jag har ett överflöd av scener och kan börja sålla som jag upptäcker strukturen.
 
Jag har använt hjältens resa som modell för min bok. Den passar in naturligt eftersom huvudpersonen Airikr är i målbrottet när boken börjar. Första boken handlar om hans resa in i den tidens vuxenvärld som han befinner sig i. Hur han genomgår traumatiska initiationer för att bli en vuxen krigare. Förr var det viktigt att tonåringen fick ett trauma av initiationen. För efter den skulle det inte finnas någon tvekan om att pojken blivit vuxen. Flickans trauma är den första menstruationen. Det är typiskt att den manliga initiationen (ofta blodiga) skapats för att efterlikna den kvinnliga menstruationen. Kvinnan är originalet.
 
I mitt skrivande tänker jag i scener. Jag skriver ständigt ned nya scener och även idéer till noveller. Fantasi har jag ingen brist på, däremot brist på tid att förverkliga alla mina uppslag. När jag skriver drömmer jag mig bort i en annan värld. Jag befinner mig i skogen, i grottan, på isen, bland kor som betar m.m.
 
Jag skriver fantasy som har historisk anknytning. Det jag personligen saknar i mycket fantasy är religionsutövning. Då menar jag inte präster eller schamaner, utan den vardagliga religionsutövningen som karaktärerna utför under en vanlig dag i deras liv. Jag har försökt att införa detta i min bok. De ber till olika gudar i olika situationer under vardagen. De monoteistiska religionerna har funnits under en kort tid av människans historia. Under den största delen av människans historia har världen varit andlig och det har funnits många gudar.
 
När jag ser på min bokhylla inser jag att när det gäller fantasy/scifi-romaner är alla mina tre favoritförfattare kvinnor: Ursula K. Le Guin, Nnedi Okorafor och Nahoko Uehashi.
 
Nu när jag blivit pensionär ska jag skriva klart min trilogi om vargpojken Airikrs väg till en fullvärdig krigare, en varulv.

Emma Kanckos är finlandssvensk och bosatt i Jakobstad. I höst utges hennes debutdiktsamling De jordbundna på rikssvenska Vendels förlag.

Jag trodde verkligen att jag hade något speciellt. Jag kände det i hjärtat, i själen. Bekräftelsen hade jag ju fått från andra – andra pris i Arvid Mörne-tävlingen, ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen, ett år på Författarskolan med Monika Fagerholm och Mia Franck vid Västra Nylands folkhögskola, stipendier som rasslade in och uppmuntran från alla håll. Ändå, eller kanske på grund av det här, gjorde refuseringarna så ont att jag övervägde att sluta skriva.

Det är väl rätt vanligt, egentligen? Att ge upp när refuseringarna dimper ner i inkorgen?

Men det här kändes annorlunda. Jag hade skrivit en diktsamling som jag bara visste hörde hemma i någons bokhylla. Jag trodde på mina ord mer än jag trodde på något annat. Så varför såg inte förlagen diktsamlingens potential?

Min debutdiktsamling är nischad. Det vet jag nu. Jag ser problematiken: Inte nog med att jag skriver poesi, så skriver jag också science fiction. Rymdpoesi, spekulativ lyrik, ett dystopiskt diktepos … Det är inte alla som klarar av att ge ut en sådan bok, och det är ju det som är en av förlagens viktigaste uppgifter: att ge ut böcker. Med en så nischad bok med två olika genrer är det som att jag försöker sitta på två stolar samtidigt.

Som om det här inte var nog så är jag dessutom finlandssvensk. Finlandssvensk science fiction är redan en smal genre, men finlandssvensk science fiction-poesi? Kanske kan man till och med kategorisera det som finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna?

Kanske är det för många kategorier att hålla reda på? Det verkade ju som att en del förlag tyckte det. Därför mitt manus låg i skrivbordslådan i flera månader efter refuseringarna. Jag hade tänkt ge upp. Men en skrivkompis manade mig att skicka in till svenska förlag. Tanken var skrämmande. Vad skulle jag ha att göra i Sverige? Jag kunde ju ingenting om bokmarknaden där. Jag är finlandssvensk, jag drömde om ett finlandssvenskt förlag …

Men något hände. Kanske var det universum som lyckades ruska om mig och ge manuset en chans till. Kanske var det graviditetsdepressionen som gjorde mig både sorgsen över att mitt författarskap tog slut innan det ens börjat och lite av en galenpanna som tänkte ”YOLO, det värsta som kan hända är att det kommer fler refuseringar”.

Ni som läser fattar ju att det slutade lyckligt. Vendels förlag – ett litet traditionellt förlag som ger ut poesi, essäistik och dramatik – nappade på mitt nischade manus. Ja, de var till och med ivriga att ge ut min bok. Det visade sig nämligen att flera som jobbade på förlaget hade en förkärlek till – just det! – science fiction. Ibland är det svårt att inte tro på ödet. Tajmingen för manuset blev 100 % rätt.

Och i stället för att försöka sitta på två stolar hade folket på Vendels en annan syn på min bok. De tyckte inte att det handlade om en ytterst smal marknad, utan att boken hade två marknader. Istället för att försöka sitta på två stolar kände jag hur jag plötsligt kunde ställa mig upp – och stå med en fot på vardera stol.

Man ser rätt långt då man ställer sig upp. Ännu längre när man står på en stol. Det känns som en bra metafor för var jag är just nu i mitt skrivande. Som att jag verkligen kan omfamna mina nischer och se det som fördelar. Jag är stolt över det jag skapat och är otroligt glad att det blir en publicerad bok. Den kommer i mitten/slutet av oktober och jag är både förväntansfull och ivrig.

Jag har skrivit en bok som jag själv skulle älska att läsa (och jag hade nog blivit avundsjuk på författaren om det inte varit så att jag är författaren), och det är säkert mitt bästa tips: att skriva det man själv vill läsa. Att skriva ens egen favoritbok, oberoende hur nischat det blir:

Finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna och utgiven i Sverige – Absolut! Det kommer bli så bra!

Nu ska jag fortsätta att skriva på nästa diktsamling med rymdpoesi.

​Allt gott,
Emma

Har du kämpat med din text tills du känner att du inte kommer längre på egen hand? Behöver du hjälp med texten, någon som kan ge dig konstruktiv, professionell och upplyftande feedback?

Då är jag kanske rätt person för dig.

Nu när hösten är här och semestrarna förbi, öppnar jag återigen schemat för nya lektörsläsningar inne hos Skrivguiderna.

VAD ÄR EN LEKTÖR?
Här och här hittar du mer info om detta. Men kortfattat hjälper jag dig att se textens styrkor samt lyfter sådant du kan göra för att vässa den ytterligare ett snäpp (ex. inför inskick till förlag).

HAR JAG RÄTT ERFARENHET/UTBILDNING?
Det skulle jag vilja påstå, eftersom jag har fortbildat mig inom området under flera års tid (är bland annat utbildad lektör och certifierad redaktör samt diplomerad coach och utgiven författare).

HAR JAG REFERENSER?
Ja, det har jag! Kundrecensioner hittar du här. Jag arbetar även för ett par mindre förlag samt för BTJ (f.d. Bibliotekstjänst).

VILKA TYPER AV TEXTER LÄSER JAG?
Jag läser det mesta inom skönlitteratur, men brinner lite extra för:

• barnböcker
• fantasy
• feelgood
• historiskt
• romance.

Jag läser inte fackböcker eller poesi, men har en kollega (Elin) som har kompetens att ta sig an den typen av uppdrag.

Lät detta intressant? Hör av dig via Skrivguiderna så funderar vi vidare. (Jag är fullbokad i augusti och september, men oktober och framåt finns det fortfarande ett par luckor.)

Om författaren Christina Henricson: Linköpingsbo sedan 2008. Student dagtid, författare övrig tid. Nervös väntan inför boksläppet den 25 juni. Håller tankarna sysselsatta med redigering av barnboksmanuset Sagan om älvklockan. Även aktuell som medförfattare i Write together 2023.

Vi är på jorden en försvinnande kort stund. Ur ett fågelperspektiv ter sig våra ursäkter futtiga för att inte göra det vi längtar efter. Häromveckan stod jag i det gamla vattentornet i Linköping och såg ut över staden. Den blå himlen välvde sig över hustaken och jag kunde se långt, ända till sjön Roxen och skogen bortanför. Människorna på gatorna såg små ut, upptagna av sina liv. Då slog det mig: vi är som små kryp, sysselsatta med att leva.
 
Vi har fötts till våra liv här på jorden. Det är ett under att var och en av oss alls finns. Det är ett ännu större mirakel att just du bär på historier som du vill få ut i världen. Det är därför viktigt att hålla det enkelt för att de här berättelserna ska få en chans att komma ut i världen.
 
Otroligt många människor önskar att de hade modet och disciplinen och framförallt tiden att skriva de här berättelserna som skvalpar omkring i deras inre. Problemet är att de flesta låter sig luras av ursäkten ”jag har inte tid”.  Men då ska jag upplysa dig om något. Alla. Precis alla har 24 timmar att förfoga över. Inga undantag. Och det som är avgörande för de som faktiskt får sina berättelser skrivna, det är hur de väljer att disponera sina 24 timmar. Det är alltså upp till dig hur du prioriterar.

Om du tycker att du har för lite tid, ge dig ut på skattjakt. Betrakta ditt liv utifrån. När på dygnet såsar du på sociala medier? Skulle du kunna använda någon av de stunderna till att skriva istället? När på dygnet slökollar du TV när du egentligen skulle kunna skriva istället?

När jag talar om skattjakt, då menar jag att hitta de där stunderna av dötid (slösurfartid?). Förvandla dötiden i ditt liv till (magisk) skrivtid. Och det är det som är skatten. Jag sätter magisk i parantes för de är inte alltid just det. Blir de magiska så grattis till dig. Men det är inte målet med skrivstunderna. Målet är att du får ur dig text regelbundet. Punkt. Och nu menar jag inte att du ska ha med dig laptopen överallt. Det räcker med mobilen. Eller anteckningsboken, om du föredrar det.

Då kommer vi till nästa uppgift. Bryt ner din berättelse i små, små steg. Tipset för att komma vidare med berättelsen är att bryta ner den i så löjligt små enheter så du känner: ”Men det här fixar jag. Ska jag bara skriva en mening om dagen? Är det allt?". Med den här inställningen blir det enkelt. Om du gillar att använda en tracker – perfekt! Tillfredsställelsen av att bocka av en mening per dag i kalendern är magisk. Efter en månad har du skrivit minst trettioen meningar. Med små, regelbundna steg kommer du se att de bildar en berättelse. Det är häpnadsväckande.

När funkar det för dig att skriva? Vi pratar inte om en halvtimme, utan om fem till femton minuter. Du kan åstadkomma mycket på den stunden.  Tricket är att ha stora drag av stommen i berättelsen klar för dig; början, mitt, slut, och sen skriver du på någon scen som pockar på. Och det måste inte vara perfekt. Det ska inte vara perfekt. Tvärtom. Det viktiga är att du skriver, inte kvaliteten på det.

Få fatt i dina döstunder, de är en viktig pusselbit och en av nycklarna till att få din berättelse skriven. Ge inte upp utan ge dig istället ut på skattjakt i ditt eget liv. När jag skriver det här är det mindre än en månad till min barnbok Simons äventyr släpps som pappersbok. Om jag längtar? Ja. Om jag fick kämpa med att få färdigt boken? Eh … ja. Slösurfa är en väldigt lockande undanflykt. Det som fick mig att prioritera var insikten att när jag ligger inför döden, då vill jag inte ångra att jag inte ens försökte skriva. Jag vill inte tänka tillbaka på ett liv med näsan i mobilen.
​

Hitta Christina!
​Hemsida >> https://christinasharmoni.blogspot.com/
Instagram >> https://www.instagram.com/christina_henricson_author
Länkträd >> https://linktr.ee/christina_henricson_author

​Jag har hört råden så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har också själv, i viss mån, upprepat dem i sammanhang där skrivtips har efterfrågats. Har jag följt dessa råd själv? Nej, jag har nog brutit mot varje regel som finns där ute. Gått min egen väg.

Råd: Skriv synopsis, det är superviktigt!
Jag: I början försökte jag, men det blev bara pannkaka av allt och det gjorde att jag fastnade i skrivprocessen. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att ha klart ett par tre punkter (starten, slutet och själva premissen för storyn), som jag bara hade i huvudet. Resten fick bli en resa, även för mig.

Råd: Show don't tell.
Jag: Det mesta av skrivandet hos mig sker på känsla (och av lust). Det sätt jag väljer att skriva på är intuitivt och händer bara. Det jag kan efter många kurser och annan skrivrelaterad erfarenhet sitter i ryggmärgen. Jag tänker inte för mycket. Skulle jag göra det så skulle min övertänkande hjärna ta över och resultatet skulle bli en tom skärm utan ord. Alltså kan det också vara så att jag ibland bryter mot denna och andra ”skrivregler”. För att jag tycker att det passar där och då (först när du kan hantverket och dess ”regler” kan du också bryta mot dem).

Råd: Du måste veta allt om dina karaktärer innan du sätter dig ner och skriver!
Jag: Lär känna dem under skrivandets gång (att själv överraskas av det som sker är ljuvligt). Det bästa och härligaste som finns är när karaktärerna tar över och deras energi rinner ut genom mina fingrar över tangentbordet så att det glöder om det. Naturligtvis är det bra att veta en del om karaktärerna innan du börjar, men du behöver inte ha alla svaren. Om detta hade krävts tror jag att färre böcker hade blivit till.

Råd: Skriv inte i en för ”smal” genre eller för nischat.
Jag: Skriv det du själv vill läsa och går igång på! Om inte du är passionerad inför det du skapar kan du inte heller fånga en potentiell publik. Att bara tänka säljmässigt, exempelvis ”vilken genre är störst” eller liknande, kommer dock till sist att stjälpa mer än att hjälpa. Äkthet märks. Har läst många erotiska berättelser där det tydligt går att se att författaren skriver för att hamna på listorna eller styrs för mycket av det man tror ”går hem”. Det blir inte bra och sänker också kvaliteten för just den genren.

Råd: Arbeta med skrivandet många timmar varje dag, som ett ”brödjobb”.
Jag: I och med att jag har kroniska sjukdomar som begränsar mig har jag inte oändligt med tid utan får anpassa skrivandet till när ”kroppen tillåter”. Det blir inte 7-16 varje dag, om man säger så. Gör det som fungerar för dig. Viktigast är att du skriver.

Råd: Producera! Producera! Producera!
Jag: Var och en får välja sin väg men jag tror mer på kvalitet än kvantitet. Naturligtvis vill jag leva på skrivandet och ett sätt är att få ut många titlar. Jag tänker dock att inget kommer att ske över en natt. Det tar tid att bygga upp ett författarskap. Viktigast för mig är alltså inte hur många titlar per år jag får ur mig utan att jag utvecklas som författare och att jag får fortsätta göra det jag älskar och brinner för. Jag råkar tro att det finns många sätt att få göra just det utan att vara en maskin.

Finns det några råd jag följer? Inte slaviskt så att jag alltid gör på ett eller annat sätt, men en sak som jag brukar göra är att vägra mig själv att skriva när jag som mest vill det. Ett bra sätt för att öka glöden och takten är just att stå och varva något dygn innan man startar. Något annat som jag upptäckt är att vara sann mitt ”varför jag skriver” när jag exempelvis tvivlar. Om jag bara minns och håller fast vid mitt varför så hamnar jag rätt på skrivandets väg …

Fick äran att i egenskap av lektör svara på några frågor inne hos @skrivmani (Instagram, jag har även lånat bilden därifrån). Du kan också läsa hela intervjun här.

Just nu jobbar jag som lektör för såväl Skrivguiderna som BTJ (Bibliotekstjänst) och några mindre, rikssvenska förlag.  Det är verkligen ett fantastiskt givande jobb. Är otroligt tacksam för alla som anlitat mig!
​

Jag heter Maria Arell och bor sedan elva år i Söderhamn, Hälsingland, tillsammans med min familj. Jag kallar mig månskensförfattare eftersom jag skriver vid sidan av mitt heltidsarbete som kundtjänsthandläggare på Jordbruksverket. Jag har deltagit i ett gäng novellantologier och romandebuterade 2022 med Äktenskapspakten på Seraf Förlag. Sedan dess har det kommit två böcker till och min nästa bok, del tre i min Hälsingeromance-serie, Vårkänslor & Skrovmål släpps 30 april.
​

​Vill du skriva en bok men tycker aldrig att du har tid att skriva? Du kanske jobbar heltid, har familj och tiden räcker liksom aldrig till. Följ med på en berättelse hur en stressad småbarnsmamma hittade tiden till att skriva varje dag, och faktiskt få ihop 50 000 ord på en månad! Låter det som click bait? Kanske, men det är faktiskt en helt sann historia om hur jag ändrade mina rutiner och fick min familj med på skrivtåget utan större problem.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag hittar tiden att skriva eftersom jag dessutom har familj (en make, tre barn och tre katter). Det enkla svaret är att jag har valt att prioritera mitt skrivande, eftersom det är viktigt för mig och jag har förklarat det för min familj.

​Jag har skrivit på ett eller annat sedan jag var liten, då tid funnits och utan något egentligt mål. Men efter att jag vunnit en fanfiction-tävling och sedan fått med en novell i en antologi där förlaget ville ha mer texter från mig fick jag mersmak och behövde prioritera mitt skrivande mer. Ändå var det svårt att hitta tiden och fokusen att sätta mig ner att skriva.

2014 hittade jag National Novel Writing Month och tillsammans med det ordkrigen, det vill säga sprintar på tid där man ska skriva så många ord som möjligt. National Novel Writing Month är en skrivutmaning som går ut på att skriva 50 000 ord på en månad, eller 1667 ord per dag. Jag har nått ordmålet alla år förutom det första året. Jag kände att jag hittat rätt. Tävlingsmomentet var perfekt för mig eftersom jag insåg att jag skriver som bäst under press, men det tog ett tag innan jag helt kom in i en rutin som fungerade för både mig och min familj. Som förälder behöver jag dela upp min tid som just förälder och författare. Det tog ett tag innan jag kom på den perfekta rutinen för mig. En timmes skrivtid om dagen fungerade för både mig och min man (och i förlängningen, barnen). Helst skulle den infalla efter nio på kvällen när barnen ändå gått och lagt sig (det här var för ett par år sedan).

Att avsätta en timme för skrivande var lätt, men att skriva i en hel timme är inte så effektivt eftersom jag lätt tappar fokus, eller blir störd av någon som egentligen kan vända sig till sin pappa. Det var då ordkrigen kom in i bilden. En kvart i taget var perfekt för alla. En timme sammanlagt om dagen, varken mer eller mindre. Det är något med tävlingsmomentet i att försöka skriva så mycket som möjligt på tid som triggar igång både fantasin och flowet i mig. Även om jag inte alla gånger fokuserar på antalet ord så vet jag hur många jag skriver på ett ungefär i kvarten (ca 500). Eftersom jag håller mig till en kvart i taget behöver jag bara fokusera i femton minuter. Barnen kan vänta ett par minuter, huset hinner inte brinna ner … Ja, ni fattar. Win-win.

Det har gått så långt att vår nano-skrivgrupp på discord nu kallar det en ”arellsk kvart” när vi pratar om att sprinta i en kvart. Jag vet att andra hellre kör Pomodoro-metoden som går ut på att jobba fokuserat i 25 minuter för att sedan ta fem minuters rast. Alla funkar olika, så det gäller att hitta den
perfekta sprinttiden för dig själv.

Tycker du fortfarande att du inte har tid att skriva? Testa att sätta timern på en kvart och skriv. Det är faktiskt frigörande att bara skriva helt utan att redigera sig själv. Du får lämna perfektionisten utanför rummet, bara. ;)

Till alla som säger att de gärna vill skriva men inte har tiden så säger jag: Om skrivandet är viktigt för dig, varför prioriterar du det inte mer? Istället för att slöscrolla på Instagram eller TikTok, skriv. Välj bort det där avsnittet av teveserien du gillar, och skriv istället. Gå upp en kvart tidigare på morgonen och skriv.

En kvart om dagen är jag relativt säker på att du har. Så vad väntar du på? Sätt och skriv den där kvarten nu! Men viktigaste av allt, hitta det som funkar för dig och din situation.
​

Nu börjar det snart vara trädgårdstider, så vad passar väl då bättre än att tala om frön? Jag menar så klart inte blomfrön. Vi snackar små, små frön som skapar spänning när du skriver. Det gäller att plantera rätt! 

Några tankar kring det där med frösådd (baserat på material från diverse skrivkurser, -böcker, -videor m.m. och mixat med mina egna funderingar):

1) Du måste skörda det du sår. Har du sått ett frö under berättelsens gång, så gäller det att skörda det. Det betyder att du behöver knyta ihop ev. lösa trådar och besvara de frågor som ev. väckts till följd av ditt frö. Det kan ske i samma bok, eller i kommande (om du skriver på en serie).

2) Reta inte upp läsaren. Med det menar jag att dina frön gärna får vara lite "osynliga", de ska smälta samman med texten. Är de stora (ex. en profetia), kan du skörda dem i slutet av berättelsen/serien i syfte att uppfylla läsarens förväntningar. Gå alltså inte och säg att någon är "den utvalda" och sedan spårar berättelsen ur i en helt annan riktning (ja, det kan den förstås göra, men den behöver ändå knytas samman i nåt skede). Läsaren förväntar sig en utdelning, dvs. vill veta vad som händer med "den utvalda".

3) Har du ett stort och tydligt frö? Då kan du slänga in en twist som förvirrar läsaren (ex. att läsaren tvivlar på vem som egentligen är "den utvalda"). Igen, knyt ihop berättelsen (se punkt 2, reta inte upp läsaren). Även om du sått ett frö med twist, så behöver du "räta ut" fröet och skörda det innan berättelsen/serien är slut.

Exempel på större frön:
- Profetia (hjälten/hjältinnan är utvald av ödet).
- Järtecken (korpar, blodmåne, svart katt etc.).
- "Jag har en dålig känsla inför detta" (kanske en föraning, eller en dröm etc.).
- Bakåt/framåtblickar (du inleder med en tillbakablick, eller med något som sker i framtiden ex. en katastrof, och därefter drar den huvudsakliga berättelsen i gång i nuet. Läsaren vet alltså att något hemskt/spännande/otroligt har hänt, eller kommer att hända, och nu måste de läsa vidare för att få reda på hur och varför.).

Exempel på mindre frön, som tillsammans bildar en helhet:
Små frön (planteringar) kan i princip vara vad som helst, ex. försvinnandeskåpen i Harry Potter. Försvinnandeskåpen dyker upp här och var under seriens gång. Författaren sår ett frö redan i den andra boken där a) Harry Potter gömmer sig i ett av skåpen, det som finns vid Borgin och Burkes, och b) spöket Nick har sönder skåpet, det som finns på Hogwarts, i syfte att hjälpa Harry undkomma Filch. Skåpet dyker även upp lite senare när en Slytherinelev fastnar i skåpet, vilket ger Draco en ond idé. [SPOILERVARNING] Mot slutet av bokserien använder Draco de två skåpen för att smuggla in dödsätare till Hogwarts. Tänk när du som läsare inser detta, läser om serien och upptäcker de "osynliga" fröna. Var för sig bidrar de kanske inte särskilt mycket till den tidiga handlingen, men tillsammans blir de viktiga och skänker läsaren en aha-upplevelse. Och det är det här jag menar med att du ska väva in fröna i texten och, i något skede, skörda dem. För det är de där tydliga fröna, de som sticker ut rejält, som irriterar läsaren om de inte får sin upplösning.

Här kommer 5 handfasta tips kring vad man ska tänka på när man skriver för barn. Dessa är tips som jag fått av min underbara lektör som lärt mig allt jag kan om att skriva barnböcker.

1. Tänk på vem din målgrupp är!

Förlagen delar in barn- och ungdomslitteraturen i olika åldersgrupper. Om man ska kunna konkurrera hos dessa förlag är det därmed viktigt att tydligt nischa manus man skickar mot en specifik åldersgrupp. Det finns några allmänna riktlinjer för respektive åldersgrupp vad gäller böckernas längd, språkets svårighetsnivå, hur läskig/spännande handlingen kan vara i termer av faror barnen utsätts för, vilken typ av humor som kan förväntas fungera, samt huruvida boken kommer att innehålla bilder eller inte. Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda.

0-6 år, bilderböcker
Böcker för barn 0-6 år. Innehåller en kombination av text och bilder med minst en bild på varje uppslag, där bilderna utgör hälften eller mer av boken. Språket ska vara väldigt enkelt, beroende på ålder kan det vara allt ifrån LIX 3 till max 17.

6-9 år, kapitelböcker med illustrationer
Enklare kapitelböcker, fortfarande med ganska rikliga illustrationer, kanske upp till en helsidesbild per kapitel eller per vartannat kapitel. Text upp till max 15 000 ord. Läsbarhetsindex på max Lix 20 för årskurs 2-3. Så få svåra ord som möjligt då många barn ännu kämpar med att ordentligt knäcka ”läskoden”.

9-12 år, kapitelböcker utan illustrationer
Mer komplexa och lite längre kapitelböcker, oftast utan illustrationer. Lite mer avancerade upplägg kan förekomma, såsom parallellhandling eller ramberättelse. Vanligtvis text upp till max 25 000 ord. Läsbarhetsindex under Lix ca 24-25 för årskurs 6. Handlingen får inte vara alltför ”barnslig”, då läsarna är eller i alla fall närmar sig ”pre-teens”.

För barn över 12 år räknas det som en ungdomsbok. För den mesta barn- och ungdomslitteraturen gäller att huvudpersonen vanligtvis är i ungefär samma ålder som den tänkta läsaren eller lite äldre. Barn vill sällan läsa om huvudpersoner som är mycket yngre än de själva, det uppfattas lätt som ”barnsligt”.

2. Begränsa dina informationsdumpar!

Överlasta inte starten med bakgrundsinformation och ”prat”, utan försök komma igång med handlingen så snabbt som möjligt. Sedan kan berättelsen fyllas på efter hand med saker som verkligen behöver förklaras. Bara det som är helt nödvändigt att säga i början tar man då, allt annat portioneras ut efter hand i så små doser som krävs, så att läsarens förståelse istället fördjupas bit för bit.

3. Skapa en rak dramatisk kurva!

De flesta berättelser fungerar allra bäst för en läsare när man skapar en ganska rak dramaturgisk kurva. De två vanligaste dramaturgiska kurvorna i sagor, kapitelböcker och populärromaner, är antingen den så kallade ”dramaturgiska valen” (som också ibland kallas för tre-akts-modellen) eller den som kallas för fyr-akts-modellen.

4. Arbeta igenom dina dialoger!

Dialogerna behöver också arbetas igenom utifrån målgruppen. För unga läsare är det bra att lägga in anföringar efter replikerna (anföringar är sådant som ”sa jag”, ”viskade Anne”) så att det blir lättare för läsarna att förstå vem det är som säger vilken replik. Om du skriver lågstadieböcker kan det vara bra att satsa på lite kortare, rappare repliker.

5. Lärarhandledning på sikt?

Det kan vara en säljfördel om kapitelböcker har en lärarhandledning när skolor tittar på inköp av klassuppsättningar av nya kapitelböcker. I en sådan lärarhandledning, som ofta kan köpas separat, finns en blandning av kortare och längre uppgifter knutna till varje kapitel i boken, som kan utgöra lektionsunderlag för klassrumsundervisning. Det kan vara ordlistor över svåra ord, läsförståelsefrågor, pysselidéer, olika skrivuppgifter inspirerade av boken, diskussionsfrågor, eller andra saker som kopplar till läroplanen och till värdegrundsarbetet i skolan, med mera.

Men detta bygger såklart på att man kan hitta ett samarbete med en pedagog som kan hjälpa till att skriva ihop denna lärarhandledning så att den blir relevant för läroplanen, och att förlaget också vill satsa på att ge ut den.

Hitta Annika!
Instagram >> www.instagram.com/annikagirod_forfattare
​

I det här inlägget tänkte jag kort lyfta det underbara novellformatet. Själv älskar jag att varva noveller med romanprojekt, eftersom det känns så fantastiskt skönt att kunna avsluta en text på bara några timmar och dagar. Novellen ger en välbehövlig skrivpaus. Och träning! För det är också kul att testa nya genrer och målgrupper utan att behöva förbinda sig att skriva klart en fullång roman.

Men hur gör du då för att skriva en novell? Har novellen egna skrivregler?

Alla de här frågorna besvarar jag i min  novellguide, som du kan  ladda ner alldeles gratis via min kurssida. (Novellguiden har dessutom blivit godkänd av ett rikssvenskt förlag som ger ut just noveller.)

Och var hittar jag motivation till att färdigställa min novell?

Svaren är många, men en lösning är att sikta på att delta i en novelltävling. På så vis får du en deadline att förhålla dig till.

Det finns en sida (Eva Ulleruds Skrivarlya) som länkar olika skriv- och novelltävlingar, besök den gärna. Och du missar väl inte att Kraxa förlag söker noveller nu i februari?

​Någonstans djupt inom mig har jag alltid vetat att jag vill skriva en bok någon dag, men att erkänna det för mig själv eller ens uttala den drömmen högt tog många år. Jag levde exakt så som vi alla förväntas leva. Utbildade mig, fick ett bra och välbetalt jobb och började klättra i karriären. Följde trender, shoppade, åkte på utlandssemestrar, hade ett fint och stort hem och hade allt man förväntas vilja ha. Problemet var att jag var så oerhört olycklig i det vi kallar ekorrhjulet. Efter att ha spenderat flera år med att bara försöka överleva stod jag inte ut längre. Min man jag och sålde allt vi ägde, sa upp oss från våra fasta jobb och flyttade in i en egenbyggd campervan sökandes efter att mer meningsfullt och hållbart liv. Redan från början visste jag att det fanns en viktig berättelse där som jag ville dela med mig av, att visa att det finns andra sätt att leva sitt liv på. Att ifrågasätta konsumtionssamhället vi lever i och de starka normer som styr våra liv mycket mer än vi tror. En blandning mellan en fackbok och en memoar kan man säga, med en lite gnutta essä i. Jag bestämde mig för att skriva en bok om det och satte mig helt enkelt ner en dag och började skriva. Jag skrev varje dag i flera timmar tills jag en dag tre månader senare var klar. Texten flödade ur mig utan ansträngning. Under den tiden hade jag dessutom skrivit på ett förlagsavtal med Gry förlag som såg potentialen i mig och min berättelse innan den ens var färdig. Något som jag snabbt insåg var mycket ovanligt. Boken ”Drömmen om ett annat liv” släpps hösten 2024 hos Gry förlag.

Det fick drömmen om att skriva att på riktigt vakna till liv. Drömmen om att även skriva något skönlitterärt. Något helt annorlunda än boken jag precis skrivit. Ivrigt började jag sluka böcker om skrivande. Lyssnade på poddar och läste bloggar om skrivande. Lånade varenda tillgängligt nummer av tidningen Skriva på biblioteket. Läste om vikten av ett långt och detaljerat synopsis innan själva skrivande påbörjas. Lyssnade på författare som berättade att de inte blev antagna av förlag förrän de började arbeta med riktigt bra synopsis. Att känna sina karaktärer och veta allt om dem. Att rita upp berättelsens dramaturgiska kurva och även kurvor för karaktärerna. Jag läste om hur svårt det är att bli antagen, det där nålsögat som är så extremt litet, nästintill omöjligt. Att man tidigt redan från början ska vara beredd på att få refuseringar, ofta fler hundra. Att bara de allra bästa av de bästa som också råkar ha en väldig tur blir antagna. Att skrivandet är svårt, frustrerande och kämpigt. Allt det här var det jag matades med innan jag ens börjat skriva. Skrivdrömmen kändes avlägsen, som att jag var dömd att misslyckas på förhand och jag gav upp innan jag ens försökt.

Men en natt drömde jag om en scen, ett möte mellan två karaktärer. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här scenen dröjde sig kvar och på morgonen satte jag mig genast framför datorn och skrev ner den. En övergripande idé till en berättelse där jag kunde urskilja karaktärer, miljöer och vissa delar av handlingen men inte en hel detaljerad berättelse med alla delar på plats. Jag kände ett pirr växa fram och en enorm glädje. Äntligen hade jag fått en idé till en roman och äntligen kunde jag börja skriva. När jag sedan skulle försöka skriva ett synopsis som jag läst att man bör, låste det sig. Det var helt blankt. Så jag la hela idén åt sidan utan att fortsätta, eftersom jag inte hade allt uttänkt och inget synopsis och då kan man inte skriva en bok. Men tanken på mina karaktärer och den där potentiella berättelsen som jag ändå kunde urskilja lämnade mig inte. Jag ville verkligen skriva även om jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Viljan att skriva blev för stor och en dag bestämde jag mig för att bara sitta framför datorn och se vad hände.

Jag läste igenom de första kapitlen som jag skrivit flera månader tidigare och därefter hände något magiskt. Fingrarna började flyga fram över tangenterna av sig själva och manuset började växa fram. Ord för ord, sida för sida. Jag bestämde mig för att skriva lite varje dag utan att bedöma om det jag skrev var bra eller dåligt. Bara skriva på för att det var roligt. Tillåta mig själv att skriva trots att jag inte hade något synopsis eller visste vad som skulle hända. Helt plötsligt hade det gått en vecka och jag hade skrivit 8000 ord. En bikaraktär hade helt plötsligt vuxit fram tillsammans med miljöer och dialoger och nya idéer om vad som skulle hända framöver. För mig hade kreativiteten kickat igång först när jag satte mig ner och skrev, när jag tillät mig själv att utforska genom att skriva. Först när jag tog bort reglerna, vad och hur man bör skriva och förträngde tanken på hur svårt det är att bli antagen och enbart skrev för att det var roligt, kunde jag skriva. Nu är jag i fullgång med att skriva mitt allra första skönlitterära manus. Om det någonsin blir en utgiven bok som du får läsa vet jag inte, även om det självklart är den allra största drömmen. Men detta skriver jag för att jag älskar att skriva och för att lära mig hur man gör. Lära mig hur jag gör. Är det inte därför vi skriver? För att vi älskar att skriva? För att vi helt enkelt inte kan låta bli.

Maria Hernius är född 1993 och bor i Göteborg där hon arbetar som grundskollärare och författare. Hon har gett ut böckerna, Mörkt paradis och Mörkt paradis: Förvildad. Mörkt paradis vann Årets
debut hos Fantasykammaren 2020 och en andra upplaga gavs ut under 2023 av Storify Publishing. Förvildad släpptes i september 2023 på Bokmässan i Göteborg. Det är en dystopisk YA trilogi och den sista avslutande delen skrivs i detta nu.

Skulle du fråga mig om jag föredrar att läsa en bok eller att titta på film, skulle jag ärligt svara det sistnämnda. Men jag svarar också oftast att jag föredrar boken framför filmatiseringen. En bok har ett djup i världsbygget, karaktärerna, intrigen och miljöbeskrivningarna som en film många gånger saknar. Samtidigt riskerar vissa böcker att tappa mitt intresse om de är för detaljerade eller utdragna. Därför älskar jag att kombinera de två medierna i mitt skrivande och personligen har det varit ett vinnande koncept för mig i målet att skriva en bok.

I det här blogginlägget tänkte jag i tre steg förklara hur jag skriver bokmanus med filmen som vägledning. Fördelen för mig att använda ett ”filmperspektiv” när jag skriver är att berättelsens intrig, huvudpersonernas karaktärsdrag och miljöbeskrivningarna blir lättare att visualisera. Det ger mig verktyget för att skriva en övertygande, attraktiv berättelse.

Första steget utgår från den dramaturgiska kurvan. Kortfattat kan den förklaras som att en berättelse är indelad i tre akter med inledning, mitt och slut. Händelseutvecklingen följer sedan akterna genom olika stadier som i slutändan når sin kulmen. Filmer följer oftast den här dramaturgin väldigt tydligt och avskalat. Okej, nu när jag förklarat det lite flummigt, här kommer första steget:

Jag börjar med skelettet och sätter ut de scener jag har klart för mig på kurvan. På så vis vet jag till exempel vad som behöver hända med huvudkaraktären i akt 1 för att äventyret ska starta. Eller vad som händer vid ”allting går åt helvete” punkten strax innan akt 3. Jag vet också hur boken ska sluta och eftersom jag skriver kronologiskt ger det mig ett tydligt mål att skriva mot. Genom att placera ut händelserna ser jag vad som saknas och vad som behövs läggas till för att få ett flyt innan jag börjar skriva det första utkastet.

Det andra steget är det svåraste, eller… låt mig omformulera mig. Det mest ointressanta för mig i skrivprocessen är att skapa karaktärer. Så hur gör jag för att bli motiverad? Jo, enligt mig behöver karaktärerna inte var särskilt ”runda”, tvärtom uppskattar jag rätt platta, tydliga karaktärsdrag. I film lär jag inte känna karaktärer lika bra som i en bok, ändå hejar jag på filmkaraktärer på liknande sätt som i böcker. Det enda jag kräver är att de har en tydlig roll att spela och ett tydligt karaktärsdrag.

För att göra karaktärerna mer trovärdiga placerar jag ut även dem på den dramaturgiska kurvan. Alltså att de utvecklas efter vad de går igenom under berättelsens gång. Därför sätter jag mål för hur mina karaktärer ska sluta sin personliga historia. Det är ett bra sätt för att göra dem mer verkliga, både för mig och läsaren. Ska den blyga bli modig, den onde god eller den gode ond? Ärligt talat skapar ju karaktärerna berättelsen och mina favoritscener i böcker och film är oftast när karaktärer interagerar med varandra, så länge de är tydliga. Annars blir de bara ett ansikte i mängden som jag lätt glömmer bort.

Vi har nått sista steget, min favorit, scener och miljöbeskrivning. Jag tänker på kapitlen som filmscener. Hur ser platsen ut där kapitlet utspelas? Vilka personer behöver vara med? Hur blir scenen så tilltalande som möjligt? Författaren Victoria Aveyard beskrev att hon i en scen mellan två karaktärer upplevde att den blev långtråkig.  Därför satte hon en av dem i ett badkar. På så vis ändrades dynamiken i scenen och den blev betydligt mer intressant. Okej, alla kan inte vara nakna i varje scen, men om man strävar efter en speciell scensättning i varje kapitel, blir det mer minnesvärt. Det mottot försöker jag hålla fast vid.

Min mening med ovan blogginlägg är att, utifrån min egen erfarenhet, erbjuda råd som jag själv velat läsa i starten på min författarresa. När jag började skriva insåg jag att om jag medvetet förenade film- och bokmediet blev det enklare att färdigställa ett första utkast. Många av oss ser på film och tv varje dag, därför kommer dramaturgin oftast naturligt. Den bor liksom inombords. Självklart finns det tusen sätt för att skriva ett manus, det gäller att hitta sin egen väg. Men att använda filmen som vägledning för att skriva böcker är givande och inte minst roligt!

Hitta Maria!
Hemsida >> www.mariahernius.com
Instagram >> www.instagram.com/mariahernius
TikTok >> mariahernius 
Facebook >> mariaherniusauthor