Hur skriver man en barnbok? Tja, det är väl bara att skriva några rader så är det klart, för en barnbok behöver ju inte vara lika lång som en vuxenroman? Njah ...

Några konkreta tips på hur man (kan) gör(a, om man vill):

1. Välj målgrupp! Ofta kategoriseras barnböcker enligt olika åldrar (0–3, 3–6, 6–9, 9–12, 12–15, 15+ eller unga vuxna). Det är enormt stor skillnad på ett barn som just fyllt nio och ett som är tolv och närmar sig tretton! Även om du skriver för ex. 9–12-åringar, var uppmärksam på ifall din ton riktar sig mer till en yngre eller äldre publik. En 11–12-åring kan lika gärna läsa böcker som har ett relationsbaserat t(w)eentema, medan en 9-åring kanske intresserar sig mer för ett händelsedrivet mysterium. Bara som exempel (det är självklart individuellt).
2. Apropå ålder: Din huvudkaraktärs ålder kommer att bestämma hur förlaget och bokhandeln kategoriserar din bok. Skriver du om en 11-åring, då placerar man boken i kategorin 9–12. 7-åring? Då blir det 6–9. 13? 12–15. Och så vidare. Men Harry Potter då, kanske du undrar? Varför placeras de böckerna under 9–12 när han är betydligt äldre i den sista boken? Det här är undantaget som bekräftar regeln. Eftersom Harry åldras och tonen blir mörkare vartefter riktar sig de sista böckerna i serien snarare till läsare 15+. Men hela serien står oftast på samma hylla i enlighet med Harrys ålder i bok 1. Alltså i hyllan för 9–12-åringar.
3. Lär känna din målgrupp! Träffa barn, prata med dem, lek med dem, lyssna till dem. Vilka intressen har de? Vad är aktuellt just nu? (För det hjälper inte att veta vad du gillade som barn. Visst, vissa saker förändras långsamt eller aldrig, men i mångt och mycket är världen en annan plats än när du var liten.)
4. Läs massor med böcker i olika genrer och för alla åldrar. Bekanta dig särskilt med de böcker som riktar sig till den åldersgrupp du vill skriva för. Även här kommer du antagligen att märka hur bokmarknaden för barn förändrats och att berättarstilen ser annorlunda ut i dag jämfört med för bara några decennier sedan.
   
5. Jobba på din text och ton. Det kanske låter enkelt att skriva för barn och unga, men det kan tvärtom faktiskt vara svårare. Språket behöver vara drivet, men välgestaltat. Det får gärna vara lättläst, men ändå utmana (läs och lär). Självklart ska själva grundstoryn vara intressant och du behöver se till att den röda tråden håller. Barn vill ha, och förtjänar, en god berättelse! 
6. Hitta testläsare. Låt några barn läsa din text, kanske tillsammans med en vuxen (beroende på ålder). Be att de feedbackar din berättelse. Obs! Det räcker gott med ett par testläsare, annars kan det bli knepigt att hålla åsikterna isär.
7. Bonustips! Skriver du på en bilderbok, kom ihåg att den har flera dimensioner. Text och bild blir starkare tillsammans än var för sig och det är sannolikt att du som författare behöver gå in och redigera när illustrationerna väl är klara. Ofta kan du stryka en hel del ord, eftersom bilderna hjälper till att förklara handlingen.
8. Bonustips 2! Om du jobbar på en bilderbok, använd uppslagen (en vänster- och högersida i en öppen bok) för att skapa spänning. I en bilderbok finns inga kapitel, men i stället kan du se varje gång du vänder blad som en potentiell cliffhanger. Vad sker på höger sida av uppslaget som kan locka läsaren att bläddra vidare?

Lycka till!
​

Nu under vårvintern har jag spurtat med att redigera första delen i min fantasytrilogi för vuxna (utkommer hos Seraf förlag, 2023). 

Att skriva är att skriva om. Det är nog ett av de bästa skrivråd jag någonsin fått ... I min författarbarndom trodde jag att det bara var att skriva klart. Och det är det ju, delvis. Du behöver bli klar med ett utkast för att ha en hel berättelse, någonting som kanske kan förvandlas till en bok. Och du ska fira att du klarat av att skriva klart för det är det inte många som gör! Men när du firat klart, då måste du vara beredd på att redigera, stryka, flytta om, lägga till, kolla att alla frågor besvaras, att röda tråden håller, att tempot känns okej, gestaltningen håller osv. Och det är tungt jobb. I de flesta fall behöver du redigera ditt manus mååånga gånger.

Exempel på en redigeringsprocess (kom ihåg, det här kan se väldigt olika ut):
Utkast 1: Du skriver klart ett råmanus.
Utkast 2-3: Du redigerar ditt råmanus och låter det vila innan du finslipar det, för nu ska andra läsa det.
Utkast 4: Du redigerar igen baserat på en eller (gärna) flera testläsares åsikter.
Utkast 5: Du redigerar igen baserat på den lektörsfeedback du fått (professionell hjälp kostar), eller baserat på nya testläsares åsikter (gratis).
Utkast 6-7: Du redigerar ett varv till, eller kanske två, efter att manuset fått vila.
Utkast 8+: Du har fått ett kontrakt (grattis!) och redigerar nu baserat på redaktörens och korrläsarens kommentarer. Kanske behöver du dessutom redigera lite (eller mycket) efter sättning, innan tryck.
(Igen, minns att det här är ett exempel. Vissa redigerar mindre, andra mer. Desssutom, processen blir ofta snabbare ju fler manus vi färdigställt efttersom övning ger färdighet.)

Slutsats? Jag vet att jag inte kan skriva ett perfekt första utkast. Jag måste bara skriva det. Redigeringsrundorna finns till för att berättelsen ska lyfta och det är då jag har chansen att fixa tokiga tankehål (perfekt blir den ju aldrig, men bättre).

Vilka är dina tankar när du skriver? Redigerar du (eller tänker du, efter att ha läst det här inlägget, att "tja, kanske man skulle kunna pröva att redigera?")?

Den här veckan har jag fått äran att gästblogga hos Midgårdsormen, en lektörstjänst som drivs av Jenny Hansson (författare, lektör och skrivcoach). Du kan läsa hela inlägget här (eller via extern länk här). Tusen tack för författarporträttet!
​

Alla stöter vi på tankarna om att vilja skriva något helt nytt, något som kommer ta världen med storm och få kritikerna att jubla över ens uppfinningsrikedom. Att sväva i väg i de tankarna, se priserna man får tilldelade sig och alla beundrare som gör fanfiction av ens mästerverk är fantastisk! Energin det ger när den där bästsäljande idén tar form i huvudet och man sätter sig ner för att skriva och orden flödar ur en ger en sådan endorfinkick att man aldrig mer tror man ska landa. Tills man öppnar sina sociala medier och läser vad andra författare jobbar med för manus…. CRASH! Så originell var den idén.

Känner du igen dig? Jag gör det! Det spelar ingen roll vilken av alla miljoner idéer jag börjar forska kring så hittar jag redan publicerade böcker med samma grundstomme och författare som påbörjat ett manus med liknande handling. Och vet du vad? Så kommer det fortsätta vara oavsett hur jag vrider och vänder på berättelserna som poppar upp i huvudet. Exakt så kommer det att vara för alla som vill eller har skrivit en bok.

Om vi hoppar bakåt i tiden, till när människan från första början berättade historier för varandra, då fanns det garanterat helt originella berättelser. De hade förmånen att vara opåverkade av litteratur, film, musik och generationer av muntliga berättelser. Vi idag har inte den turen, om man ens ska kalla det för tur då det snarare är en förmån (?), då vi har växt upp med intryck i ett överflöd! Vi möts dagligen av berättelser, karaktärer och miljöer även om vi inte märker av det i stunden. Att inte påverkas av det vi ser, läser och hör andra prata om vore både tragiskt och konstigt. Genom att utforska andras berättelser, se saker från andra perspektiv och plocka ihop det bästa från alla världar – inklusive din egen – skapar något originellt. Du har säkerligen hört talas om ordspråket ”det finns två sidor av varje mynt”, detsamma gäller berättelser. Du och jag kan båda skriva en egen tolkning av Hans och Greta, vi utgår från samma grund men slutprodukten kommer inte alls att vara densamma. Du har dina erfarenheter, ditt bagage och intressen som gör att du vänder historien åt ett håll som lockar dig. Detsamma gäller oss alla. Erfarenheter, känslomässigt bagage, intressen och vår omgivning formar oss till en originell individ; vore det inte konstigt om vi inte lyckades skapa precis lika originella berättelser då?

Utforska litteraturen, läs så många böcker du bara kan och sno det bästa från varje genre. Du kan inspireras av romantik även om du ska skriva en skräckroman då det finns romantiska scener mellan karaktärer även i de böckerna (även om det inte är lika framstående). Lyssna på musik och njut av känslan som uppstår, låt den färga av sig i texten. Många författare har olika musikstilar till olika scener och delar i sin bok, vissa har till och med en speciell låt som symboliserar en scen. Strunta i de som säger att man inte ska imitera andra. Precis som barn lär sig nya färdigheter gör vi vuxna det också. Hur ska du kunna skriva fantasy om du aldrig läst eller hört en övernaturlig berättelse? Tillåt dig att påverkas! Strunta i att någon annan just nu skriver på en liknande handling. Var dig själv, släpp loss fantasin och skriv exakt det du vill skriva. Försök sluta jämföra dig med andra, inte redan nu på idéstadiet, det kommer bara att sänka dig. Den där jämförelsen kommer senare när boken finns på hyllorna i affären och läsare börjar recensera, den dagen den sorgen.
​
Skriv din berättelse, den är precis lika originell som du.
​

Ett av de vanligaste tipsen när det kommer till att skriva är just att hålla igång sitt skrivande. Dvs, försök skriva varje dag. För om man slutar kan det vara svårt att komma igång igen. Men detta är lättare sagt än gjort. Visst, många gånger måste man verkligen sätta sig ner och tvinga fram text, även om det inte alltid blir bra. Men andra gånger tar det stopp. Då finns det inga andra råd än att göra något helt annat.

För mig räcker det ibland med att jag tar mig en promenad och skingrar tankarna. Andra gånger kanske jag sätter mig i bilen för att åka och handla och då kommer lösningen på något problem i min text. Men ibland hjälper inte det heller.

Ibland måste man helt enkelt göra något helt annat. Det är därför jag kallar mig själv för den nåltovande skräckförfattaren. För jag jobbar alltid med mina händer, är alltid kreativ. Antingen håller jag i pennan och skriver för fullt. Eller så greppar jag filtnålen och skapar olika figurer i ull. Nåltovning är en teknik där man med hjälp av en speciell nål med hullingar på sig skapar skulpturer i ull. Det är en väldigt enkelt och rolig hantverksteknik. Genom att nåltova får jag utlopp för min kreativitet och känner att jag ändå skapar något, trots att jag kanske har fastnat i min text. Med hjälp av det här helt andra sättet att skapa släpper det på spärrarna inne i huvudet och oftast kommer jag fram till en lösning i min text. Att göra något kreativt, så som nåltova eller måla eller skulptera, är meditativt och tillfredsställande. Och det bästa är att om man tröttnar på det, kan man alltid gå tillbaka till skrivandet igen.

Så för mig är det därför det bästa av två världar. Så fort jag tröttnar på ett sätt att uttrycka mig, tar jag till det andra. Och jag vet att jag inte är ensam. Många som skriver är även en konstnär på annat sätt. Eller artister dessutom. Ta Joni Mitchell till exempel. Hon är ju bredast känd som singer-songwriter men hon målar även väldigt vackra tavlor. Länge funderade hon på vilket av det hon skulle välja – musiken eller målandet. Tills hon insåg att hon inte behövde välja. Båda två var hennes sätt att uttrycka sig på.

Jag säger samma sak. Varför välja? Se det istället som ett nytt perspektiv på din kreativitet. Kanske du får hjälp att se den text du jobbar med på ett annat sätt. Kanske får du en väl värd paus. Om du inte har provat att göra något annat kreativt så rekommenderar jag att du gör det.
​

Hej! Hoppas att ditt skriv- och läsår fått en fin start! Idag vill jag helt enkelt passa på att puffa lite för min kurssida, där du hittar några gratis goodies (samt ett par kurser som också kostar, men som fått fina betyg och innehåller en massa matigt innehåll).
​
Just nu erbjuder jag följande gratiskurser/skrivverktyg:
Skrivarkurs (kort intro till den betydligt matigare Skrivarkurs 1)
Synopsisguide
Ditt författarskap
Skrivdagbok
​
Till kurssidan >>

Feedback från en kursdeltagare som hakade på nu i januari:

Nu har vi fått provsmaka 2022, och vi hoppas att det här blir året som för med sig nya vindar, där vi får större chans att träffas IRL.

Jag hoppas också att det här blir året då du når dina skrivdrömmar, vare sig det gäller att komma igång med ett nytt projekt, ro iland ett projekt eller hitta ett förlag (eller den utgivningsväg som känns rätt för dig).

För att både du och jag ska få en riktigt fin (sk)rivstart på året, bjuder jag på några enkla "kom igång"-skrivövningar. Tanken är att du fulskriver (det vill säga, strunta i grammatik och redigering, låt orden komma som de vill), och att du skriver i minst 5 minuter/övning.

1) Du/din karaktär befinner dig/sig på en ny plats (kan vara en verklig plats du känner till, ett ställe du drömmer om, eller rentav en påhittad värld). Med hjälp av endast luktsinnet, hur beskriver du/karaktären platsen?

2) Du/din karaktär har fått möjlighet att testa världens första tidsmaskin. Vart åker du/karaktären? Vem träffar du/hen?

3) Du/din karaktär hittar en mystisk låda utanför dörren, som innehåller någonting överraskande/magiskt/fantastiskt. Vad innehåller den? Vad händer sen?

Lycka till med övningarna!

Hedvig-Christina Hell är författare som skriver prosa och poesi. Debutromanen, Den sjunde salen, kom 2009 och fjärde boken, En stjärna slocknad i min famn, släpptes i år. Femte boken är under arbete. Förutom universitetsstudier inom kreativt skrivande har hon en lärarexamen samt en masterexamen inom biblioteks- och informationsvetenskap. Parallellt med författandet arbetar Hedvig-Christina som bibliotekarie.

Förr skrev jag romaner. En och annan novell. Alltid parallellt med dikter. Nu för tiden har poesin brett ut sig mer i mina texter. Det avskalade, rena får större plats. Jag räknar inte längre ord för att komma upp i en rimlig mängd anpassad efter romanformatet. I stället stryker jag ord tills bara de mest betydelsefulla återstår på papperet. Med andra ord pågår en nedräkning.

När jag skrev det som skulle komma att bli diktromanen En stjärna slocknad i min famn, genomgick jag en intressant process som innebar att göra om prosa till prosalyrik. Det är den skrivprocessen som detta blogginlägg kommer att handla om.

Det hela började med att jag 2017 rensade en gammal dator. Då hittade jag nämligen ett bortglömt dokument, som visade sig innehålla en halvfärdig roman jag påbörjat redan 2011. Romanen bar titeln: En stjärna slocknad i min famn. Jag blev förstås nyfiken, började läsa och genast kom alltsammans tillbaka till mig. Just det, det var ju den här berättelsen som jag fick lov att avbryta, då andra texter kom emellan.

Den berättelsen skildrade två parallella spår. Dels handlade den om Cornelia från Sverige, som ensam och vilsen försökte skapa sig en tillvaro på resande fot genom USA. Dels handlade den om amerikanska Aron, i sökandet efter sin far som lämnat familjen när Aron var liten. Cornelia och Arons vägar korsades, hon plockade med honom på sin roadtrip och tillsammans skulle de söka efter Arons far.

Medan jag läste det gamla manuset fastnade jag ganska snabbt för Cornelias berättelse. Blev nyfiken på varför hon rest till USA och varför hon så abrupt behövt lämna sitt liv hemma i Sverige. Vad hade hänt henne? Många frågor snurrade i mitt huvud och hon lämnade mig inte i fred. Jag var till slut tvungen att skriva hennes historia! Den amerikanska mannen däremot, kände jag inte alls för att utveckla. Han försvann när jag väl började skala bort allt det jag inte ville ha kvar i berättelsen.

Medan jag strök mängder av text föddes ännu en tanke hos mig. Hur skulle det vara att försöka skriva den här berättelsen i form av prosalyrik? Jag hade ju en gång i tiden läst Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga och ganska nyligen Linnea Axelssons Aednan. Skulle jag kunna skriva på liknande sätt? Jag bestämde mig för att ge det en chans.

Minns skrivprocessen som väldigt behaglig. Jag tillät mig att experimentera med språk och form, jag skrev helt och hållet för min egen skull, det fanns ingen deadline. Jag ägnade lång tid åt att stryka och skala och skriva nytt. Formulerade mig på ett annorlunda sätt än vad jag var van vid, genom så få ord som möjligt på varje sida, utan att för den sakens skull göra innehållet obegripligt. Till slut hade jag en färdig berättelse, skriven genom min egen nyfunna röst.

Vad blev då kvar av ursprungsberättelsen som fanns i det bortglömda dokumentet? Förutom Cornelia – som för övrigt fick ett annat namn – inte mycket. Miljöerna finns kvar och är dessutom hämtade från mitt eget liv. Jag lever på en lantgård och ville skildra den vardagen. Jag har även rest genom USA, även om det är många år sedan. Alla platser min karaktär möter har också jag besökt. Men resten är ren fiktion.

En stjärna slocknad i min famn släpptes våren 2021 och handlar om My, som efter en tragisk händelse hemma på lantgården, lämnar sitt hem, sin familj och Sverige. Ensam drar hon till USA för att genomföra drömresan som familjen aldrig förverkligade. Under hennes roadtrip bearbetar hon sin sorg och kommer fram till ett livsavgörande beslut. Det är en lyrisk berättelse om att kunna se på saker ur olika perspektiv.

Jag är ödmjukt tacksam för den fina respons som boken fått ta emot. Nu arbetar jag med en ny lyrisk berättelse, där jag försöker skildra relationer genom ett sparsmakat språk. Så det där med att räkna ned ord är här för att stanna!
​

Hitta Hedvig-Christina!
Instagram > hedvigchristina_prosaochpoesi
Facebook > Hedvig-Christina Hell – Prosa och poesi

I det här inlägget vill jag tipsa om några av de AuthorTubers jag gärna kikar in hos, författare som laddar upp skrivtips via sina YouTube-kanaler.

Alexa Donne (länk), en traditionellt publicerad författare som skapar olika typer av material, allt från tuffa skrivråd till hur du tar snygga författarporträtt till hur du bäst marknadsför dig själv. Laddar också upp författarekonomivideor (baserade på en amerikansk marknad, men vissa poänger gäller internationellt).
​

​iWriterly (länk), som drivs av indieförfattaren Meg LaTorre. Här varvas konkreta skrivråd med självpubliceringstips.
​

​Jenna Moreci (länk), en författare som både har en vass tunga och coola Halloweenkostymer, samt massvis med kloka tankar. Här hittar du allt från a till ö vad gäller skrivande, men jag gillar särskilt genretipsen (ex. hur du skriver fantasy, hur du skriver romance osv.).
​

ShaelinWrites (länk), som andas och studerar skrivande. Också en massa matnyttigt, pedagogiskt innehåll för att lyfta ditt skrivande.
​

Idag funderar jag på starka och svaga verb.

Vad är ett verb? Jo, när man gör något.
Jag hoppar, skrattar, ropar ...

När du jobbar på en text, så kan det vara värt att lägga märke till vilken typ av verb du använder. Är de svaga eller starka?

(Starka verb hänger f.ö. ihop med gestaltning, vilket du kommer att märka i exemplet härunder. Om du undrar vad gestaltning är, så föreslår jag att googla det iom det är ett viktigt skrivverktyg. I korthet handlar det om att visa något istället för att berätta, "show, don't tell", att läsaren verkligen upplever texten ex. via olika sinnesintryck.)

Ex.
Han gav mig lappen samtidigt som han tittade ilsket på mig.
Svaga verb = gav, tittade.

Vi testar att peta lite i meningen! >>
Han slängde lappen på bordet, så att den landade i en hopknycklad hög vid mina händer. Munnen var hoppressad till ett tunt streck, ögonen smala som isskärvor och nävarna hårt knutna.

Notera att han inte längre ger lappen, han slänger den. Det känns genast mera laddat. Och här kommer vi in på gestaltning >> I stället för att han tittar ilsket, så får läsaren ta del av både kroppsspråk och minspel, och kan göra sig en egen tolkning. Hur tolkar du ovanstående mening? Känns han upprörd, eller upplever du hans känslor annorlunda? Vilka intryck kan vi lägga till för att förstärka scenen ytterligare (tänk: syn, hörsel, känsel, doft, smak, reaktioner, tonläge ...)?

Jag säger inte att du måste använda starka verb, eller att din stil kräver mer gestaltning. Vi gillar alla att skriva på olika vis, vi har alla vår egen röst ... men, var åtminstone medveten om vilken typ av verb du använder, så kan du välja vilket som!

Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hennes debutroman Solens dotter, en fantasy romance om en kvinna med hemliga förmågor och en halvgud med uppdrag att döda henne, släpptes tidigare i år på Seraf förlag. Uppföljaren Månens son kommer ut hösten 2022. Anna har också medverkat med noveller i sju antologier. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet.

Jag har hört flera erfarna författare säga att den andra boken är svårast att skriva. Om det ligger något i det kan jag kanske pusta ut nu, för jag skickade nyligen in manuset till min andra bok till förlaget. Men för mig var det inte så.

Jag tror att det beror på att jag skrev råmanuset till uppföljaren redan innan min debutroman Solens dotter hade blivit antagen. Därför slapp jag hämmas av förväntningar och press.

Jag tror nämligen att förväntningarna – ens egna och läsarnas – på den andra boken kan hämma en när man skriver. Som författare vill man inte göra läsarna besvikna. Det är nog fler författare än jag som helst vill att den andra boken ska bli ännu bättre än den första, överträffa sig själv! Då är det ju inte så konstigt om man känner press som hämmar ens kreativitet och får en att tvivla på sig själv och sin förmåga att nå upp till förväntningarna.

För mig kom som tur är de där jobbiga tankarna inte förrän alldeles nyligen, när jag redigerade manuset till uppföljaren Månens son en sista gång innan jag skickade in det till förlaget. Vi hade redan skrivit avtal utan att förlaget läst manuset, även om det fanns där i min dator, men jag ville ge det en putsning till. Jag är nämligen något av en perfektionist och tycker alltid att jag borde kunna göra saker bättre. Då kom självtvivlet och tankarna: Kommer förlaget gilla boken? Kommer läsarna gilla boken? Är det här vad läsarna förväntar sig, eller förväntar de sig kanske en annan historia, mer lik den första?

Solens dotter har fått många fina recensioner och betyg i sociala medier från läsare. Det gör mig oerhört glad och stolt! Men eftersom jag naturligtvis vill att de som gillat min första bok även ska gilla nästa bok i serien blir det också en sorts press. Därför är jag glad att jag skrev den andra boken innan den första publicerades, så att dessa tankar inte störde mig under själva skrivandet.

För mig var första boken helt klart svårare att skriva. Den tog mig mer än ett decennium från idé till förlagsinskick. Det tog tid både att få historien på pränt och att lära mig hantverket tillräckligt väl för att få manuset så som jag ville ha det. Den första boken var en läroprocess. Vid den andra visste jag hur jag skulle göra. En annan sak som gjorde det lättare andra gången var att bokens värld och magisystem redan var uppfunnet. När man skriver fantasy är ju världsbygget en väsentlig del.

Den andra boken gick av bara farten. På bara sex månader skrev jag ett första utkast. Jag skrev på ren lust och älskade både karaktärerna och historien, som jag tycker är både spännande och berörande. Bokens främsta tema är mobbning, en fråga som på grund av egna upplevelser är viktig för mig. Men den handlar också om kärlek, vänskap, hämnd och förräderi. Men framförallt är Månens son ett fantasy-äventyr där vad som helst kan hända …

Faktiskt skrev jag uppföljaren lite som prokrastinering medan jag sköt upp redigeringen av min första bok, eftersom redigering är något jag finner ganska segt och tidsödande. Det finns ju alltid något man kan förbättra! (Sa jag att jag är perfektionist?) Redigeringen kan därför synas ändlös.

Kanske tycker någon att det är dumt att skriva andra boken innan man ens vet om den första kommer att bli utgiven? Det tycker inte jag. Jag skrev ju min första bok utan att veta om den skulle bli publicerad. Att skriva den andra under samma förutsättningar är för mig inget konstigt. För mig är skrivandet något roligt som får mig att må bra. Det är något jag vill göra oavsett om jag vet om det jag skriver blir utgivet eller ej, eller om den tid jag lägger ner någonsin kommer att betala sig i pengar.

Visst finns nervositeten och självtvivlen kvar. Men jag har skrivit en historia som jag ville berätta och som jag njöt av att skriva. Nu kan jag bara hoppas att det finns fler som jag där ute, som också kommer att älska mina karaktärer och finna storyn spännande. Mer än så kan jag faktiskt inte göra.
​

Kikar bara in för att säga att jag är så taggad på att få dra skrivkurser för unga igen, via Folkhälsan, i sällskap av eminenta Sandra som kan allt om språk och poesi. Nästa vecka kör vi igång, och då blir det kurs fram till jul. Hurra! (100 % online än så länge. Kanske vågar vi oss på närträffar nästa vår, vi hade sååå kul senast det lyckades.)
​

Maria Brundin debuterade 2020 skönlitterärt med Lyda, en relationsroman utanför normen, där Aurora är huvudpersonen. Hennes känslor och tankar får stor plats i denna serie som belyser en värld som många är nyfikna på, men få känner till. Maria vill slå hål på myter och fördomar om
BDSM samt bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör, men är specialist på lustgenren och på att utveckla författares sexscener. Författare, redaktör och koordinator i Ordlust verksamhet. Kandidatexamen MKV. Flera kurser inom kreativt skrivande. Har sedan 2001 arbetat med bokstäver som bas.
​

Du arbetar med ditt manus och inser att du behöver skriva en sexscen. Vad känner du? Jag har
förstått att det här är något väldigt många fasar för, och inte ens vill ta tag i. Det förekommer att läsaren möter ett ”lampan släcktes i sovrummet” som en slags hint om att ”nu blir det åka av”, sedan hoppar författaren till nästa scen. Att slänga in sex – bara för att – är lika illa som vilken annan scen som helst som kastas in i handlingen utan att den fyller en funktion. Att helt och hållet hoppa över en människas sexualitet är inte heller optimalt. Den är en sådan stor del av våra liv och här finns alltså en hel del att utforska och använda i gestaltningen för att föra både berättelse och karaktär framåt – i utveckling.

Att skriva lust kräver fingertoppskänsla. Ämnet skapar ofta debatt. Alla tycker och tänker någonting och kan relatera på ett eller annat sätt. Det är intressant att sex i sig väcker så många känslor, men det gör också att den som vill ägna sig åt att skriva litteratur inom genren har ett gäng utmaningar framför sig.

Personligen brinner jag för att berättelsen ska få ta plats utan att det för den sakens skull innebär en kompromiss med språket eller lusten i sig. Alla komponenter behövs för en kittlande story. Att snickra ihop helheten så att den innehåller samtliga delar på ett optimalt sätt är dock alltid en avvägning och en snygg balansakt.

När jag läser litteratur inom området märker jag ofta att det blir mer av ett enda långt (eller kort) porrklipp utan förankring i vare sig karaktärens inre tankar och känslor – där finns en hel värld att beskriva – eller en djupdykning i samspel och kemi. Känslan är mer OS i akrobatiska övningar där författaren ägnar sig åt att beskriva positioner, antal gånger någon kommer eller hur stor kuk en manlig karaktär har.

Har du ett poetiskt språk? Bra! Ett utmärkt sätt att balansera upp en sexscen är med ett språk som avviker från det som sker. Råheten i akten, det porriga, kan med fördel gestaltas exakt just så, men med ett broderande språk som omsluter. Tänk en vacker och omsorgsfullt inslagen gåva!

Genren har tyvärr stämplats som att den saknar kvalitet och jag tror att förklaringen kring det finns i föreställningen om att just lust kan/bör gestaltas pang på. Ett ligg och något att masturbera till. Jag kan acceptera att så är fallet ibland, att läsaren söker en stunds skön avkoppling efter en stressig dag. Jag är också övertygad om att en välskriven berättelse innehållande lust/sex kommer att kittla sinnena långt mer, eftersom allt startar i våra hjärnor ...

Att slarva över det djupa för att man har synsättet att sex är ”ytligt” är ett annat misstag. Det som leder fram till sexet är minst lika viktigt, om inte viktigare, än själva akten i sig. Här rör sig många under alldeles för kort tid. Författaren missar därmed en viktig nyckel: Oavsett om mötet är flyktigt för en natt eller långsiktigt så måste tillit etableras. Stegen dit kan vara kortare eller längre, men ofta saknas trovärdighet. Noterar också att man hoppar över hur det känns i vissa situationer, exempelvis när någon dubbelpenetreras och akten bara blir till en visuell och monoton beskrivning av det som sker medan reflektioner, känslor och tankar i en så intensiv scen saknas eller glöms bort.

Ett hett tips till den som vill mejsla fram en skön atmosfär är att dröja kvar vid det där som nästan sker. Att bygga upp långsamt och att låta alla sinnen vara med. Låt inte enbart karaktärerna flörta med varandra utan inkludera läsaren också. Var retsam och lekfull. Klipp scenen tidigare, när alla håller andan och vill ha mer.

Vad ska du göra när handlingen kräver en sexscen? Det finns naturligtvis bara ett svar på den frågan. Skriv den! Du kan alltid ta hjälp utifrån för att putsa till den senare, men kommer du fram till att den behövs för framåtrörelsen då ska den vara där!
​

Hitta Maria!
Instagram > _queenofwords
Hemsida > ordlust.se

Fråga:
Har du någon gång blivit refuserad?

Svar:
Ja, så klart! Jag har blivit refuserad flera gånger, tre olika manus*. Nu minns jag inte exakt till hur många förlag jag hörde av mig, men några av dem svarade. Kommentarer i urval:

• "Intressant berättelse, spännande världsbygge, karaktärerna behöver bli mer olika varandra." (manus 1, vuxna)
• "Ambitiös helhet, levande och vackert språk, önskar att karaktärerna stack ut lite mer." (manus 2, vuxna)
• "Helheten behöver slipas, men här finns detaljer som sticker ut och som vi uppskattar, t.ex. vad gäller världsbygge och figurer." (manus 2, vuxna)
• "Kompetent berättad och händelserik äventyrsroman, men berättelsen behöver något litet extra." (manus 3, barn)
• "Fin berättelse men i dagsläget har vi inte kapacitet att ge ut den." (manus 3, barn)

​
Det är jobbigt att bli refuserad! Jag fick mina första refuseringsbrev när jag var runt 20. De dödade all skrivglädje, vilket gjorde att jag tog en paus på ca 10 år innan jag började skriva på nytt. Obs! Detta var inte förlagens fel! De tackade nej till mina texter av en anledning. (Och, hurra, refuseringarna tar inte slut där. Även som publicerad författare behöver jag förbereda mig på fler "nej tack". Konkurrensen är hård och ett manus kan vara bra, men inte tillräckligt bra, eller helt enkelt inte passa in där och då. Så, hur gör man för att orka simma motströms? Läs vidare för tips.)

​Nu kommer vi till mina misstag: 

1) Jag tog kritiken personligt och slutade skriva.
Lösning: Jag är inte min text. Jag är jag och jag är okej. Min text är min text och den kan förbättras.

2) Jag lyssnade inte till de värdefulla råd jag fick.
Lösning: Jag borde ha jobbat vidare på mina manus, alternativt applicerat kritiken på kommande texter, i stället för att bara ge upp! Hallå, jag fick ju faktiskt något att gå på, tack vare förlagens lektörsutlåtanden. De uppmärksammade mig på att jag behövde hitta en egen ton, en egen berättelse, och fördjupa mina karaktärer (på den tiden kände jag varken till det där med dramaturgi eller karaktärens utveckling, skrev 100 % på känsla).

3) Jag gjorde inget för att förbättra mitt skrivande. (Definitionen av dumhet lär väl vara att göra samma sak gång efter annan, och förvänta sig ett nytt resultat. Jepp. Skyldig.)
Lösning: Jag deltog i skrivkurser där jag fördjupade mig i olika författarverktyg. Dessutom lärde jag mig att ta och ge feedback, och att våga lägga mina texter i någon annans händer. Jag lärde mig också att jag behöver skapa karaktärsblad och en rätt så detaljerad berättelsestruktur (den här metoden fungerar inte för alla, poängen är snarare att jag insåg vad som fungerade för mig). Och så vidare. Och så vidare. Dessutom började jag läsa igen! Vill du förbättra ditt skrivande, läs! (Det där med ljudböcker gjorde verkligen skillnad för mig. Visst, det krävdes några försök och pappersboken är fortfarande nummer ett, men ljudbokslyssnandet under "dötid" som städning och hundpromenader har def. gjort sitt för läsningen.)

Bonustips! En grej jag är otroligt tacksam för, och som ledde till mina första publiceringar, är de många novelltävlingar som finns därute. Novellformatet är utmärkt när du vill utforska olika stilar, miljöer och karaktärer. Här hittar du aktuella tävlingar (extern länk), du förlorar inget på att skicka in en text. Och lycka till!

Bonustips 2! Du hittar några smakprov och gratiskurser under min skrivkurssida, ifall det här inlägget gjort dig sugen på att testa kursformatet. Alla kurser sker 100 % online (distans), självstudier i egen takt. (Och nej, jag säger inte att alla måste gå en skrivkurs. Jag hade visserligen enorm nytta av det men jag är inte du. Är du däremot rädd att förlora din egen stil om du prövar, var inte det. Skrivkurser får ibland kritiken att de tvingar in alla i samma mall, men det har jag aldrig upplevt. Tvärtom. Mina erfarenheter är att jag fått möjlighet att utforska mitt eget skrivsätt.)

Bonustips 3! Det krävs bara ett "ja". Manus 5 fick napp direkt, men manus 4 (min kommande bilderbok) fick också flera refuseringar tills jag till slut hade några intresserade förlag ... och det där avgörande jaet. Så, våga vara envis. Ge. Inte. Upp.

Ja, det här var några funderingar kring de misstag jag gjort på vägen. Kanske har de gett dig en tankeställare, kanske inte? Det som passar mig, passar inte nödvändigtvis dig, men det är bra att se sig själv i spegeln ibland. Finns det något som hindrar dig från att nå dina mål?

Frågor? Kommentera inlägget, eller mejla mig via kontaktsidan.
Nyfiken på mer? Följ mig på Instagram och/eller Facebook >> @authorsabinem (där postar jag uppdateringar om kommande boksläpp, skrivinspiration, vardagsliv etc.).

* Hej hopp! Efter att jag skrivit utkastet till det här inlägget, dök det upp lite positiva nyheter gällande det tredje manuset, det som blev refuserat så sent som 2020 ... men nu kanske det händer grejer ändå. Åtminstone är det inte bara negativt. ;)
​