Barn och ungdomars läsande är ofta på tapeten både i media, i politiska uttalanden, i föräldragrupper och förstås bland oss skolfolk. Jag brinner för att barn och unga ska älska att läsa! Det verkar dock vara svårare att få till det nu än det var när jag var barn.

Idag pratar vi om skärmar och annat som tar tid från barnen; tid som kanske annars hade lagts på att läsa en kul bok eller att läsa en serietidning medan man sitter på toaletten (japp, så gjorde jag när jag var barn). Jag minns min tonåriga storebror som tyckte det var aptråkigt att följa med familjen ut i skogen och plocka svamp en gång; han tog med sig en Biggles-pocket och gömde sig bakom ett träd medan vi andra slavade på (ja det var 70-tal: Biggles och svampplockning var tidstypiska inslag). Att skärmar, träning eller annat tar tid från barnen stämmer säkert för många idag. Jag tror dessvärre att det också finns annat som gör att inte alla unga läser så mycket idag: bristen på LITTERACITET (från engelskans Literacy).

Litteracitet innebär att kunna läsa, men har även en bredare betydelse. Det handlar t.ex. om att förstå symboler, skyltar och bilder i omgivningen. Det handlar också om själva omgivningen; böcker, bokhyllor, vuxna som läser osv. Och det är nu vi kommer till det viktiga och intressanta.

Om du är ett barn som växer upp i ett hem utan böcker, utan spännande bokhyllor att gå och titta i, utan vuxna som läser tidningar, böcker, tittar i uppslagsböcker, läser sportmagasin, utan papper och pennor etc., så kommer du inte få med dig läsningen lika naturligt som kompisen, som växer upp i en familj där allt det där finns.

Föräldrar som läser godnattsagor, sjunger rim och ramsor med sina små barn är de absolut viktigaste personerna för att skapa en bra grund i barnets liv för läsandet. Föräldrar som alltid orkar svara på barns varför-frågor på riktigt, går och slår upp svaret i ett lexikon, är guld värda! Om vi visar våra barn hur naturligt det är att det finns text i vardagen, att vi pratar om saker vi har läst, att vi involverar barnen i samtalen så kommer fler barn få chansen att bli goda läsare.

När man spelar sällskapsspel finns många möjligheter att hjälpa sina barn till läsning. Ungdomarna i mitt hem har exempelvis alla varit med och spelat olika frågesportsspel. I yngre år fastnade de på berömda personers konstiga namn, utländska begrepp som används, uppfinningar, historiska händelser och allt vad det nu kan vara. Då frågade de hur man skulle uttala de knepiga orden och namnen, vi vuxna förklarade och vet du vad? Nästa gång vi spelade så kunde de läsa de svåra orden. Så enkelt kan det vara. Genom att spela ett roligt spel kan barn läsa saker utan att de ens tänker på att det är lästräning de får.

Givetvis kan alla hitta på andra bra sätt i vardagen där läsningen kan komma in utan att det känns som ett tvång.

Har du skolbarn? Högläs tillsammans med dem, läs varannan rad, skriv historier tillsammans, skriv små uppdrag till varandra som man måste ha läst och förstått för att kunna utföra dem. Har du lite äldre barn? Gör samma saker på engelska. Under mellanstadiet skrev jag ledtrådar på engelska till var barnen kunde hitta sina påskägg. Då var det inte bara en ledtråd, nej flera stycken. De hittade ett nytt meddelade när de hade förstått det föregående och sådant peppar en verkligen till att vilja förstå.

Förutom att ha spännande böcker i hyllorna hemma så är det påhitt i vardagen som gör att barn får en chans att bli bättre läsare, än om du inte gör något alls. Skolan har sitt uppdrag, absolut, men vi som är föräldrar är otroligt viktiga genom att vara goda exempel. Mina egna böcker kom delvis till utifrån en vilja att försöka skriva lockande barnböcker, så att fler barn läser.

Och du: gå till biblioteket ofta när du har små barn så är chansen större att de går dit av egen maskin när de har blivit äldre.
​

Hitta Lena!
Hemsida >> Lyckhälls universum
Instagram >> Lenalyckhall_skriver_och_laser
Instagram (hantverk) >> Lyckhallshantverk
Facebook >> Lyckhallshantverk

Kikar in för att önska dig en glad påsk och ge dig en rolig pyntutmaning! Är du en sådan som brukar måla ägg? Varför inte pynta äggen med ett favoritcitat ur en bok, eller en diktrad, eller ett peppande skrivcitat (uppmuntrande citat kan du exempelvis låna från min skrivdagbok, som kan laddas ner alldeles gratis via min kurssida)?
​

Att skriva på ett annat språk är inte bara en översättning, där man tar ett ord och letar rätt på motsvarigheten i ett lexikon för det andra språket. Det handlar om så mycket mer. Språket är en spegel av kulturen och hur man tänker och lever, så det krävs att man förstår människorna på ett djupare plan, att man vet hur de tänker, vad de har för vanor och hur de ser på saker och ting. Då först kan man skriva så att det blir relevant, intressant och berör.

Jag är en svensk som flyttade till Tyskland för över 20 år sedan. När jag som 26-åring satte mig på planet för att göra mitt ex-jobb i Hamburg var det allt annat än min plan att bli kvar så länge. Snarare var tanken två-tre år. För att lära mig språket ordentligt och lära känna tyskarna på riktigt i arbets- och vardagslivet. Och visst ser en utlandsvistelse snyggt ut i CV:t? Men sedan ändrades planen allt eftersom.

Jag träffade min man, köpte och renoverade ett radhus och fick barn. I och med barnen väcktes mitt intresse för flerspråkig uppfostran. Jag inte bara läste massor om hur man bäst gör för att lära barnen svenska, jag engagerade mig och skrev i e-magasinet SMUL (svenska som modersmål utomlands) och jag fick uppleva hur mina egna barn lärde sig två språk samtidigt. Jag upplevde vilken påverkan omgivningen har. Både exponeringen av majoritetsspråket jämfört med den lilla tid som jag hade med minoritetsspråket svenskan med barnen, men även omgivningens inställning till flerspråkighet. När jag sedan startade en svensk skolförening kom jag även i kontakt med många andra flerspråkiga familjer.

Där någonstans föddes idén till min tvåspråkiga barnbok. Genom mitt skrivande kunde jag visa hur det är att växa upp med det svenska språket och den svenska kulturen i Tyskland. Den visar både det vanliga kaoset i vardagen, vilket nog alla barnfamiljer upplever vare sig de är svenskar, tyskar eller kommer någon helt annanstans ifrån, och samtidigt hur det merspråkiga och merkulturella familjelivet är annorlunda ibland. Det är intressant både för de svenska barn som växer upp med liknande situation här i Tyskland och då kan känna igen sig. Även för de barn som har en enspråkig/kulturell uppväxt, kan det vara spännande att få en glimt av det merspråkiga familjelivet.

Den första boken om ”Maja & Tom” skrev jag först på svenska, som fortfarande och nog alltid kommer förbli mitt starkaste språk. Inom faktateman, framför allt jobbrelaterat, är många gånger min tyska och engelska starkare än svenskan, men när det kommer till nyanser i beskrivningar, känslor och uttryck är svenskan det språk där jag kan skriva mer uttrycksfullt och precist. Det visade sig också när jag skulle översätta boken. Trots att jag är flytande på tyska, var det ibland rätt knepigt att fånga just den där känslan jag beskrivit på svenska.

Med den andra boken (som förhoppningsvis kommer ut i maj 2025) gjorde jag därför tvärtom. Jag skrev den först på tyska och översatte sedan till svenska. Och det kändes konstigt. Absolut! Trots att jag sedan januari i år är tysk medborgare kommer jag alltid förbli svensk i hjärta och själ. Det kändes nästan lite som ett förräderi att skriva en barnbok om en svensk tradition på tyska. Dock var det mycket lättare att översätta från tyska till svenska än det hade varit med första boken, när jag översatte från svenska till tyska. Så jag kommer nog fortsätta att först skriva på tyska, i alla fall när det ska bli tvåspråkiga böcker.
​

Hitta Linda!
Hemsida >> swedish-storyteller.com
Instagram >> swedish_storyteller
Facebook >> SwedishStoryteller

Det kanske inte syns på mig, men jag tycker så mycket om scifi och fantasy (GoT, Star Trek, Wheel of Time, Arcane!!!)! Framförallt serier och filmer, även böcker. Förra sommaren botade jag min lässvacka med Siri Pettersens två första delar i trilogin om Vardari, innan dess läste jag Korpringarna. Kikar jag i min hylla ser jag dock en salig blandning genrer och stilar, från skräck till relationsromaner och romance. Gemensamt för dem är nerv i texten, mångfacetterade/komplicerade karaktärer och ett språk med schwung. Gärna också kärlek.

När det gäller eget skriv syns min dragning mot det okända desto tydligare: jag kan inte skriva fullt realistiska böcker. De första tre (Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång) är paranormala och utspelar sig i och kring Göteborg, med ungdomar som på ett eller annat sätt kan kommunicera med döda. Min fjärde bok (Vita Tigern) handlar om Göteborg år 2296, när vi reser med luftskepp och lever rent praktiskt som på 40-talet, och sviten lättlästa böcker därefter är renodlad skräck.

Den här typen av berättelser är inte förbehållna alternativa unga med en fäbless för sf- och fantasykongresser (som för övrigt är fantastiska tillställningar!). Nej, den här typen av berättelser går hem även hos sådana som jag, en svensson-kvinna och småbarnsmor på 41 år. Och med tanke på hur bra det går i Sverige för tv-serier/filmer som Game of Thrones, The Handmaid’s Tale och Dune undrar jag, liksom författaren Tobias Söderlund: ”Är det så att alla de som sträckkollar på Stranger Things aldrig skulle ta till sig en liknande historia i bokform?”

Som författare av ung litteratur har jag redan känt av det här motståndet, eller ”glastaket”, för att citera mig själv: ”gång på gång noterar jag och andra författare av barnlitteratur/ung litteratur att våra böcker inte bemöts på samma respektfulla, insatta sätt som vuxenböcker. Detsamma gäller för våra läsare och för oss författare (…) inte minst när Bokmässan är i stan (Göteborg). Då hamnar vi som skriver för barn och unga oftast på perifera scener, allt som oftast inför fel publik, där vi får svara på frågor som ”vad är en ungdomsbok?” (en fråga bok-Sverige självt borde ha svaret på vid det här laget, med tanke på att skönlitteratur för ungdomar började framträda som egen bokgenre från mitten av 1800-talet)”. Att jag dessutom skriver skräck och fantasy ger dubbel effekt. Jag har verkligen valt det svåraste av det svåra!

Men vad handlar det här motståndet om? En generell och felaktig syn på litteraturen, författarna, läsarna? Eller saknar förlagen kunskap, intresse? Som Karin Tidbeck citeras i en artikel i Tidningen Skriva: ”(…) läsarna finns. Om Boye, Martinson och Jersild går hem i litteratur-Sverige så är problemet inte genren utan förläggarnas okunskap och attityder kring vad som är god litteratur”.

I skrivande stund väntar jag besked från förlag på mitt första romantasy-manus, romance och fantasy i ett. Och jag känner hur redo jag är för strid, både för ung litteratur och för mina älskade genrer. Ska vi rädda oss ur läskrisen krävs det att vi bland annat vågar ge läsarna det de så tydligt vill ha, att vi gör oss insatta, drar upp nya stigar, paketerar böckerna och kommunicerar kring dem på ett lättfattligt, kontextuellt sätt. Att vi ser god litteratur i vilken skepnad den än må komma. Att vi lär oss prata om den, så att vi kan göra den intressant även för nya läsare. Att vi gör vårt jobb, helt enkelt.

Men jag vet hur lång tid det tar att vända en så stor skuta som bok-Sverige, även om vi är tämligen små i jämförelse med andra bokmarknader. Så jag har en plan b: att ”göra en Karin Tidbeck”, som till slut ”översatte allt till engelska”. Vilket ledde till att ”samma böcker som försvunnit ut i intet på svenska fick priser och nomineringar i den engelskspråkiga världen”. Vilket verkligen är som hen säger: ”(förläggarna) hjälper till att utarma litteraturen”.

Hitta Christin!
​Hemsida >> christinljungqvist.se
Månadsbrev >> klicka här

​Jag har alltid älskat berättelser, både att berätta dem och ta del av dem. På gymnasiet tog intresset en omvälvande vändning. Sagan om ringen” drabbade oss och vi förde ändlösa samtal om allt förunderligt vi läst.
​
– Tänk att få kliva in i sagan, att sitta som en fluga på väggen under Elronds rådslag.
– Ja, eller på Stegrande Ponnyn i Bri. Känna dofterna och höra sångerna.

Det kunde ha stannat vid ett hänfört samtal, men det gjorde det inte. Tanken malde, sagan pockade och även om vi inte visste det då, var vi ödesbestämda att förverkliga vår längtan.

Hösten 1984 nådde ett brev tio unga drömmare. En handskriven manande kallelse att komma till
dvärgakonungen Dvalins rådslag på den Gyllene Hjortens värdshus. Svar sändes till Konung Dvalin, Poste restante, Gävle 4. Några månaders feberaktiga förberedelser vidtog.

Den tionde maj, Frejas dag anlände tio äventyrare med följen till det ensligt belägna värdshuset i Björkskogens mitt. Framför elden i spisen hängde vadmalskappor på tork, längs borden trängdes äventyrare med glöd i piporna och mjöd i krusen. Det vaksamma mumlet från erfarna äventyrare avbröts av rop på värdshusvärden och beställningar av kryddad korv, rostade revben eller spicken sill.

Det kunde ha blivit en engångsföreteelse, ett sista farväl till lekandet innan vuxenlivets krav tog över. Men det blev startskottet för ett nytt kulturfenomen, lajv, och grunden för berättelsen om Erborigien. En berättelse som löpt genom otaliga äventyr och som fyrtio år senare fortsätter fängsla.

När vi haft några sådana äventyr hade vi lärt oss att det svåra inte var de laddade scenerna, striderna, mötena eller räddningspådragen. Det svåra var när ingenting hände, när förmiddagen övergick i eftermiddag utan att monstren ännu vaknat till liv. Det var då man till slut inte hade något att prata om. Vi insåg att alla häpnadsväckande ögonblick av upplevd förundran, behövde knytas ihop till en helhet och placeras i ett sammanhang, en egen levande sagovärld.

Runt Gyllene Hjortens värdshus växte världen fram. Städer fick namn, historia och fylldes av omtalade personligheter. Riken och folk fick sina särdrag och myter. Varje nytt äventyr och varje ny äventyrare, förde världen framåt.

Det var dags att möta dess krönikör.

Under gymnasisttiden, hade vi en lärare som hette Lars, men som i sagans förtrollande skogar blev den lärde Laurentius. För mig var han vad läraren John Keating var för eleverna i ”Döda poeters sällskap.” Det föll sig fullständigt naturligt att hans rollkaraktär blev Erborigiens främsta Krönikör.

Tillsammans med en god vän och medskapare skrev jag den första versionen av Laurentius Krönika redan 1988. Vi tänkte oss en introduktionsskrift till dem som ville delta i våra äventyr, ett häfte på så där 60 sidor. Det blev 340 och vi lärde oss binda in böcker på kuppen.

Åren gick och livet förändrades för de flesta av oss som varit med från början. Även om vi fortsatte våra äventyr, blev det längre mellan tillfällena. Jobb, familj och andra intressen. Mitt episka omtag av historien blev liggande 600 sidor in, medan jag ägnade mig åt annat.

Jag skev hela tiden, men utöver ett musikalmanus, blev det mest yrkesrelaterat. Mycket undervisningsmaterial, visionsdokument och handböcker. Ett roligt sidospår var Skoboken, en praktisk handledning till den som vill sy sina vikinga- eller medeltida skor.

Till slut grep Erborigien in i mitt liv. Jag hamnade i ett flygplanssäte bredvid en man som visade sig älska fantasy. Efter någon timme fiskade jag fram datorn och letade upp de dammiga gamla filerna. En ny vänskap tog fart och filerna öppnades allt oftare.

Så kom Covid och mitt arbetsresande tog tvärslut över en natt. Erborigien, som tydligen valt mig till sin uttolkare, började påminna mig om allt det fantastiska och pekade menande på den tomma almanackan. Och jag skrev.

Det är speciellt att skriva om en värld jag känner så väl. jag vet vad som skall hända, vilka som är
inblandade och i vilken ordning det händer. Det borde vara lätt, men det är svårt också. När en fantasi når en viss kritisk massa, får den eget liv. Som författare häpnar jag när karaktärerna tar mig med och visar hur saker egentligen gick till, eller vad de hade för sig när världens ljus riktades åt annat håll. Jag måste välja vad av allt enastående jag skall ta med.

Sedan är det ju så att jag har mött och fortsätter möta karaktärerna i verkligheten. Det gör skrivandet
enkelt efter som jag ser och hör dem när jag skriver, men det innebär också att jag måste stå till svars för mina porträtt och skildringar. Ibland tar jag med dem på resor som deras ägare aldrig föreställt sig. Hittills har det gått bra.

Men, undrar vän av ordning, tröttnar jag inte? Vill jag inte skriva något annat? Jo, för all del. Jag älskar ju att berätta. Men det ena behöver inte utesluta det andra. I år planerar jag att komma ut med två olika böcker. Den ena är en fristående fortsättning på Laurentius Krönika, den andra en feelgoodberättelse där jag skriver tillsammans med en annan.

Jag lär mig otroligt mycket genom skrivandet och de professionella aktörer jag har förmånen att arbeta med. Så oavsett vad jag skriver, gör det livet rikare. De närmaste åren kommer jag att fortsätta utforska olika genrer, men Erborigien har valt mig till sin uttolkare och det är en ynnest jag kommer att göra mitt bästa för att svara upp mot.
​

Hitta Stefan!
Instagram >> @laurentius_kronika
Facebook >> Laurentius Krönika
Hemsida >> www.trekannor.se

Åsa Hallengård är en författare som givit ut flera böcker inom genren feelgood. Hennes romaner har både djup och humor. De flesta utspelar sig mestadels i Skåne där hon även bor och verkar som lärare. Den senaste romanen, Silverslottet är hennes första historiska roman där musiken genomsyrar berättelsen om klass, rötter och sökandet efter ett hem. De förlag hon är utgiven av är LB förlag, SagaEgmont samt Historiska media.
​

Äntligen kom hela familjen iväg på den där resan till solen! Eller, så kände jag inte innan vi åkte eftersom superstressen hade haft mig i sitt järngrepp hela hösten. Fast det stämmer inte riktigt. I själva verket har snaran succesivt dragits åt kring min hals ända sedan januari förra året då jag inom loppet av en vecka skrev på två avtal trots att jag jobbar åttio procent på mitt ordinarie arbete som lärare. Ingen annan att lasta för detta har jag än mig själv.

Men det är något med den här skrivdrogen som får mig att hela tiden tänja på gränserna. Med hoppet om att en dag kunna leva ett friare liv tänker jag varje gång: ”Med nästa bok, då smäller det!”

Nu har jag emellertid gått långt över det som är okej och därmed gjort våld på mig själv. Det första som jag offrade var sömnen och bland vännerna har jag sållat hårt. Det som fick mig att känna sorg var när jag slutade spela saxofon i våras.

När jag väl landade i Malaga sov jag som en stock, njöt av solen, läste massor och gjorde nästan inget nyttigt mer än att sy ihop några saker inför den stundande bokreleasen. Innan vi packade väskorna för att åka hem lovade jag mig att inte fortsätta göra våld mot mig själv. Jag vill inte tillbaka till stressen det innebär att försöka jonglera mellan lärarjobbet och författandet. Jag vill kunna spela med min orkester trots att jag släpper två böcker i januari och mars. Kontrasterna mellan musicerandet, lärarjobbet och författarskapet behövs för att jag ska kunna vara kreativ, men det behövs en balans som endast kan uppnås när jag tar klivet och tjänar mer pengar på författarskapet – men för att det ska ske behöver jag synas mer och nå ut bredare. Till sådant behövs också tid. Jag är färdig med att befinna mig mitt emellan. Jag har fått nog av att vara för liten men för stor för att vara tillräckligt liten som författare. Ibland kan jag sakna tiden som outgiven. Den var så kravlös och endast full av lust och drömmar. Nu är det delvis annorlunda, mer allvar liksom. Det största kravet på mig själv för närvarande är att det är dags att komma vidare nu.

På måndag kallar åter jobbet och jag längtar efter mina elever. Och i huvudet snurrar det av tankar kring två halvfärdiga manus som väntar på att jag ska ta tag i dem. En annan rolig sak som sker nästa vecka är boksläppet på torsdag då jag släpper min sjunde bok, Silverslottet. Det är den bästa bok jag hittills skrivit och jag oroar mig redan för hur jag ska hinna med att förbereda och njuta av releasen eftersom jag jobbar hela dagen fram tills festligheterna drar igång.

Nu sitter jag här och skriver mitt i natten eftersom jag inte kan sova. Så fort jag öppnade dörren till mitt hem igår sköljde stressen över mig och mitt löfte jag avlade i Malaga tycks ha stannat kvar där. Men trots det är något annorlunda för jag vet att med den här boken, då smäller det!

Min resa som kreatör har varit allt annat än rak. Jag började som översättare och fördjupade mig i andra människors ord och världar. Det gav mig en djup förståelse för språkets kraft, men efter några år kände jag en längtan att skapa något eget. Jag ville inte bara tolka andras ord, utan också berätta mina egna historier.
​
Jag försökte skriva fiktion och lockades av möjligheten att skapa egna världar. Men trots många idéer blev berättelserna aldrig riktigt färdiga. Fiktionen krävde struktur och uthållighet, och jag insåg att det jag saknade där hittade jag i musiken.

Jag skrev min första låt när jag var tretton och upptäckte något speciellt i att kombinera ord och melodier. Musiken blev min direkta kanal till känslor, och låtskrivandet tog mer och mer plats i mitt liv. Under tonåren älskade jag friheten i att snabbt fånga en tanke eller känsla i en låt. Även om jag inte kunde släppa taget om skrivandet, väntade orden på rätt form att uttrycka sig i.

En sommar började jag skriva en feelgoodberättelse, mer på skoj än som ett seriöst projekt. Till min förvåning fann jag en glädje i genren som jag inte hade väntat mig. Att skriva feelgood blev en lek med orden, där jag kunde skapa inspirerande karaktärer och situationer. Den lättsamma tonen gav mig en frihet att utforska berättelser utan att känna samma press som tidigare.

Att skriva en bok, särskilt inom feelgoodgenren, har varit en annan resa än musiken. Musiken fångar ofta ett ögonblick, medan bokskrivandet kräver mer eftertanke och planering. Men båda har lärt mig mycket om mig själv och mitt kreativa arbete. Genom boken har jag fått utforska nya sidor av mig själv och skapa karaktärer och världar som känns verkliga.

Nu, med min första bok på väg att släppas, känner jag att jag har hittat en balans mellan musik och litteratur. Boken och musiken är två olika uttryckssätt som ger mig möjlighet att nå ut till andra och inspirera. Jag har hållit livet på vänt länge, men har insett att det aldrig är för sent att följa sina drömmar.

Så skjut inte upp till morgondagen vad kvällen kan åstadkomma. Mitt liv börjar nu. Det är lätt att tro att det alltid finns tid senare, men sanningen är att vi aldrig kommer känna oss helt redo. I osäkerhetens stunder gör vi ofta våra största framsteg.

Att våga börja, trots att allt inte är perfekt, har varit avgörande för mig. Varje låt och varje sida jag har skrivit är ett steg framåt, och de har format den jag är idag. Det handlar om att ta vara på ögonblicken, att inte vänta på det perfekta tillfället. Livet är för kort för att låta rädslan för misslyckande hålla oss tillbaka.

Mitt liv börjar nu, och jag ser fram emot att växa, lära och skapa. Det är inte bara en resa mot ett mål, utan en resa att älska i sig själv. Jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra att våga följa sina drömmar och börja leva dem – här och nu.

Du har väl inte missat att du kan ladda ner en gratis novellguide via min kurssida? Guiden rekommenderas av förlag och den har precis uppdaterats med några nya skrivövningar (i samband med att jag uppdaterade alla kursers layout).

Guiden innehåller även en länk till en sida som tipsar om aktuella novelltävlingar. Kanske blir det du som vinner en av dem?
​

Yes! Äntligen har jag tagit itu med att uppdatera mina skrivkurser så att de får en förhoppningsvis både snyggare och mer överskådlig design!

Vill du ladda ner en skrivkurs kan du göra det via min kurssida. De flesta kurserna borde vid det här laget ha fått den uppdaterade designen, men även om du råkar ladda ner en gammal version så är innehållet precis lika matigt oavsett utseende. 🤎
​

Annica Östlund är född 1974 i Sandviken, där hon fortfarande bor och arbetar som Business Controller på stadens stora stålindustri. Att det skulle bli ekonomi var inte helt solklart då just skrivandet och läsandet upptagit en större del av hennes liv. Men matte föll sig naturligt och företagsekonomi helt logiskt, och där började den resan. Samtidigt som studierna på CVL och högskola, utökades familjen med tre söner. Att läsa och skriva hamnade i skymundan och först i januari i år återupptogs drömmen.
​

Jag tror det är många som känner igen sig i att fastna i hamsterhjulet, att fortsätta springa för glatta livet bara för att. Oavsett vad livet bjudit på har jag fortsatt att springa, så kastades jag av, blev sjukskriven men rätt så snart var jag tillbaka i hjulet. Inte ens den andra sjukskrivningen blev en tillräckligt stor röd flagga. Men någonstans såddes ett långsamt groende frö, som efter lång väntan började kika upp ur jorden och sända mig små signaler. För första gången började jag ta min hälsa på riktigt allvar, en resa som fortfarande pågår och som till min stora glädje fick mig att skriva de där första orden i ett tomt Word-dokument.

Strax före jul började den första tanken poppa upp, kanske skulle jag skriva ner alla de där historierna som höll mig vaken om nätterna. Från början var det en spännande historia som hela tiden återkom, sedan dök det upp en till idé och sedan ytterligare en. Ja, ni förstår. Men den 20 januari 2024 gjorde jag slag i saken. Ett webbinarium om skrivandet pushade mig att ta det sista steget, att våga börja, samt att berätta för andra om mitt skrivande. Eld och lågor startade jag ett Instagramkonto och öppnade upp ett tomt ark i Word, som blev till flera allt eftersom jag tankade min hjärna på berättelser. Sex manus ligger nu i mitt moln och väntar på att bli skrivna, eller numera sju för i somras kom en ny idé. Min sömn är betydligt bättre då det är lite mindre aktivitet där uppe om nätterna.

I alla år har jag drömt om att skriva deckare, men både mitt eget liv och omvärldsläget har fått mig att tänka om. Jag behöver inte mer ondska, elände och tråkigheter, jag behöver grotta ner mig i kärlek, omtanke och medmänsklighet. Så det manus jag först började skriva är en feelgood i tre delar, den utspelar sig i min barndomsby och det första utkastet var väldigt sockersött och gulligt. Men ju mer jag gått ner i djupet på mina karaktärer dyker jobbiga händelser i deras liv upp. Händelser skrivna direkt från mitt liv och hjärta. Att skriva är en del i min läkprocess och spridandet av kunskap gällande psykisk ohälsa är något jag brinner för. Manuset är en feelgood med en stor portion mörker men med ett lyckligt slut, för annars hade det väl inte varit en feelgood =)

Att flödesskriva är min grej, orden flyter fritt rakt ut på pappret, att komma till avslut är desto svårare. Mitt första utkast låg på 83 tusen ord, efter redigeringsrunda två hade det utökats med 20 tusen ord och nu, mitt i runda fyra, har hälften av denna ökning arbetats bort. Målet är att landa strax över där jag började min redigering. Jag har helt ärligt ingen aning om vad jag pysslar med, men jag ÄLSKAR varje stund. Jag har nappat på alla gratiswebbinarium och lektörsanalyser och sakta men säkert snappat upp ett och annat. Innan sommaren beslutade jag att unna mig en skrivarkurs och går just nu en romankurs, det känner jag att jag är värd.

Den här resan har bjudit mig på så mycket glädje, tillfredställelse och möten med så många helt fantastiska människor. Jag har en lång resa kvar till att må bättre i min utmattning, men skrivandet läker mig sakta bit för bit. I december fyller jag 50 år, lagom till dess hoppas jag att del 1 i min serie om Morfarshagen ska kunna landa i lektörens knä. Då tänker jag unna mig en välförtjänt vila från del 1 och skriva vidare på fortsättningen, vars råmanus i somras nådde 40 tusen ord. I somras kom jag även en bra bit på mitt senaste projekt som går under arbetsnamnet Manus 7 … Ibland är fantasin inte bättre än så.

Går du och bär på en dröm om att skriva? Våga ta steget! Om hamsterhjulet för stunden snurrar för fort, vilket det lätt kan göra mitt i karriären och småbarnslivet, stolpa i alla fall ner dina tankar i ett dokument. Öppna dem ibland, bara för att läsa det du skrivit eller kanske skriva ner några rader till. När tiden är mogen kommer orden att flöda. Jag hejar på dig! Och hoppas din skrivresa ska bli lika njutbar som min.

Hitta Annica!
Instagram >> annicaostlund_forfattare
Blogg >> Det grå huset på kullen

Skrivguiderna, som jag driver tillsammans med Elin och Sandra, fyller två år nu i höst. Tänk att tiden gått så fort? Det känns som att vi precis startade upp vår verksamhet. Visst, vi är fortfarande nya i branschen ... men oj, vad mycket som hunnit hända!

• Jag har fortsatt att fortbilda mig inom skrivande.
• Jag har i genomsnitt haft 2.5 uppdrag per månad, vid sidan av mitt arbete som fritidsledare och mitt författarskap. En lagom arbetsmängd. Jag har inte behövt jaga uppdrag, utan de har löpande kommit till mig.
• Jag har fått äran att arbeta med både privatpersoner och förlag, och även fått anställning som lektör hos BTJ.
• Jag har fått jobba med alla möjliga intressanta genrer och texter för olika målgrupper. Varierande och kul!
• Jag trivs fortfarande otroligt bra med mina underbara kollegor. Vi kompletterar varandra väl och har superkul under våra månatliga möten.

Framtiden då? Tja, just nu vill jag tuffa på i samma takt som förut (kan inte ta på mig mer jobb än jag redan har då jag även vill hinna skriva eget vid sidan av andras manus). Men Skrivguiderna utvecklas så klart. Vi erbjuder nu också bland annat skrivkurser, utöver våra vanliga lektör-, redaktör- och språktjänster. Spännande tider!

Är så glad över att jag har ett jobb som ger så mycket energi!

(Bilden lånad från vår Instagram @skrivguiderna – det är alltid glada miner under våra distansmöten.)
​

Författaren heter Mikael Lejdeby, bor i Solna utanför Stockholm och blir nybliven pensionär i september 2024. Äntligen kan jag börja skriva på heltid, som jag längtat. Under de senaste fem åren har jag skrivit på min trilogi om vargpojken Airikr som levde för 5,000 år sedan i norra Europa. Första boken är färdig till 2/3.
​

​Mitt skrivande har varit en lång resa. Jag skrev torrt och fattigt i början. Fanns inte mycket liv i texten, mest fakta. Mitt stora problem under skrivandets resa har alltid varit gestaltning och miljö. Det har utvecklats under de senaste fem åren. Långsamt men allt bättre med tiden. Någon tanke på målgruppen har jag inte haft. Jag skriver en bok jag själv skulle vilja läsa. Det var först när jag skickade mitt manus till lektör som jag förstod vad jag skrev. Hon tyckte boken var en bok för 9–12 år eller 12–15 år. Att jag skriver så beror nog på att jag älskar sagor och gamla myter.
 
Jag har en förmåga att fastna i researchen, därför att jag tycker det är intressant och lärorikt att lära mig om den tid jag ska skriva om. Hittar alltid nya saker och nya grepp att använda i texten. I skrivandet har jag använt mig av Word. Ett dokument för varje kapitel jag kommer på. Vet inte hur många kapitel jag dumpat i en mapp? Dessa dokument har kastats fram och tillbaka i bokens ordning och skrivits om minst 50 gånger per dokument.
 
Synopsis började jag skriva när jag fick ett hum om vad boken skulle handla om. I ett sent skede av boken upptäckte jag ett nytt slut. Det ledde till att jag var tvungen att skriva om både första och sista kapitlet.
 
Struktur har jag svårt för, eftersom jag kommer på nya scener hela tiden som jag lägger till och lägger till. Det är först när jag har ett överflöd av scener och kan börja sålla som jag upptäcker strukturen.
 
Jag har använt hjältens resa som modell för min bok. Den passar in naturligt eftersom huvudpersonen Airikr är i målbrottet när boken börjar. Första boken handlar om hans resa in i den tidens vuxenvärld som han befinner sig i. Hur han genomgår traumatiska initiationer för att bli en vuxen krigare. Förr var det viktigt att tonåringen fick ett trauma av initiationen. För efter den skulle det inte finnas någon tvekan om att pojken blivit vuxen. Flickans trauma är den första menstruationen. Det är typiskt att den manliga initiationen (ofta blodiga) skapats för att efterlikna den kvinnliga menstruationen. Kvinnan är originalet.
 
I mitt skrivande tänker jag i scener. Jag skriver ständigt ned nya scener och även idéer till noveller. Fantasi har jag ingen brist på, däremot brist på tid att förverkliga alla mina uppslag. När jag skriver drömmer jag mig bort i en annan värld. Jag befinner mig i skogen, i grottan, på isen, bland kor som betar m.m.
 
Jag skriver fantasy som har historisk anknytning. Det jag personligen saknar i mycket fantasy är religionsutövning. Då menar jag inte präster eller schamaner, utan den vardagliga religionsutövningen som karaktärerna utför under en vanlig dag i deras liv. Jag har försökt att införa detta i min bok. De ber till olika gudar i olika situationer under vardagen. De monoteistiska religionerna har funnits under en kort tid av människans historia. Under den största delen av människans historia har världen varit andlig och det har funnits många gudar.
 
När jag ser på min bokhylla inser jag att när det gäller fantasy/scifi-romaner är alla mina tre favoritförfattare kvinnor: Ursula K. Le Guin, Nnedi Okorafor och Nahoko Uehashi.
 
Nu när jag blivit pensionär ska jag skriva klart min trilogi om vargpojken Airikrs väg till en fullvärdig krigare, en varulv.

Emma Kanckos är finlandssvensk och bosatt i Jakobstad. I höst utges hennes debutdiktsamling De jordbundna på rikssvenska Vendels förlag.

Jag trodde verkligen att jag hade något speciellt. Jag kände det i hjärtat, i själen. Bekräftelsen hade jag ju fått från andra – andra pris i Arvid Mörne-tävlingen, ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen, ett år på Författarskolan med Monika Fagerholm och Mia Franck vid Västra Nylands folkhögskola, stipendier som rasslade in och uppmuntran från alla håll. Ändå, eller kanske på grund av det här, gjorde refuseringarna så ont att jag övervägde att sluta skriva.

Det är väl rätt vanligt, egentligen? Att ge upp när refuseringarna dimper ner i inkorgen?

Men det här kändes annorlunda. Jag hade skrivit en diktsamling som jag bara visste hörde hemma i någons bokhylla. Jag trodde på mina ord mer än jag trodde på något annat. Så varför såg inte förlagen diktsamlingens potential?

Min debutdiktsamling är nischad. Det vet jag nu. Jag ser problematiken: Inte nog med att jag skriver poesi, så skriver jag också science fiction. Rymdpoesi, spekulativ lyrik, ett dystopiskt diktepos … Det är inte alla som klarar av att ge ut en sådan bok, och det är ju det som är en av förlagens viktigaste uppgifter: att ge ut böcker. Med en så nischad bok med två olika genrer är det som att jag försöker sitta på två stolar samtidigt.

Som om det här inte var nog så är jag dessutom finlandssvensk. Finlandssvensk science fiction är redan en smal genre, men finlandssvensk science fiction-poesi? Kanske kan man till och med kategorisera det som finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna?

Kanske är det för många kategorier att hålla reda på? Det verkade ju som att en del förlag tyckte det. Därför mitt manus låg i skrivbordslådan i flera månader efter refuseringarna. Jag hade tänkt ge upp. Men en skrivkompis manade mig att skicka in till svenska förlag. Tanken var skrämmande. Vad skulle jag ha att göra i Sverige? Jag kunde ju ingenting om bokmarknaden där. Jag är finlandssvensk, jag drömde om ett finlandssvenskt förlag …

Men något hände. Kanske var det universum som lyckades ruska om mig och ge manuset en chans till. Kanske var det graviditetsdepressionen som gjorde mig både sorgsen över att mitt författarskap tog slut innan det ens börjat och lite av en galenpanna som tänkte ”YOLO, det värsta som kan hända är att det kommer fler refuseringar”.

Ni som läser fattar ju att det slutade lyckligt. Vendels förlag – ett litet traditionellt förlag som ger ut poesi, essäistik och dramatik – nappade på mitt nischade manus. Ja, de var till och med ivriga att ge ut min bok. Det visade sig nämligen att flera som jobbade på förlaget hade en förkärlek till – just det! – science fiction. Ibland är det svårt att inte tro på ödet. Tajmingen för manuset blev 100 % rätt.

Och i stället för att försöka sitta på två stolar hade folket på Vendels en annan syn på min bok. De tyckte inte att det handlade om en ytterst smal marknad, utan att boken hade två marknader. Istället för att försöka sitta på två stolar kände jag hur jag plötsligt kunde ställa mig upp – och stå med en fot på vardera stol.

Man ser rätt långt då man ställer sig upp. Ännu längre när man står på en stol. Det känns som en bra metafor för var jag är just nu i mitt skrivande. Som att jag verkligen kan omfamna mina nischer och se det som fördelar. Jag är stolt över det jag skapat och är otroligt glad att det blir en publicerad bok. Den kommer i mitten/slutet av oktober och jag är både förväntansfull och ivrig.

Jag har skrivit en bok som jag själv skulle älska att läsa (och jag hade nog blivit avundsjuk på författaren om det inte varit så att jag är författaren), och det är säkert mitt bästa tips: att skriva det man själv vill läsa. Att skriva ens egen favoritbok, oberoende hur nischat det blir:

Finlandssvensk science fiction-poesi skriven av en kvinna och utgiven i Sverige – Absolut! Det kommer bli så bra!

Nu ska jag fortsätta att skriva på nästa diktsamling med rymdpoesi.

​Allt gott,
Emma

Har du kämpat med din text tills du känner att du inte kommer längre på egen hand? Behöver du hjälp med texten, någon som kan ge dig konstruktiv, professionell och upplyftande feedback?

Då är jag kanske rätt person för dig.

Nu när hösten är här och semestrarna förbi, öppnar jag återigen schemat för nya lektörsläsningar inne hos Skrivguiderna.

VAD ÄR EN LEKTÖR?
Här och här hittar du mer info om detta. Men kortfattat hjälper jag dig att se textens styrkor samt lyfter sådant du kan göra för att vässa den ytterligare ett snäpp (ex. inför inskick till förlag).

HAR JAG RÄTT ERFARENHET/UTBILDNING?
Det skulle jag vilja påstå, eftersom jag har fortbildat mig inom området under flera års tid (är bland annat utbildad lektör och certifierad redaktör samt diplomerad coach och utgiven författare).

HAR JAG REFERENSER?
Ja, det har jag! Kundrecensioner hittar du här. Jag arbetar även för ett par mindre förlag samt för BTJ (f.d. Bibliotekstjänst).

VILKA TYPER AV TEXTER LÄSER JAG?
Jag läser det mesta inom skönlitteratur, men brinner lite extra för:

• barnböcker
• fantasy
• feelgood
• historiskt
• romance.

Jag läser inte fackböcker eller poesi, men har en kollega (Elin) som har kompetens att ta sig an den typen av uppdrag.

Lät detta intressant? Hör av dig via Skrivguiderna så funderar vi vidare. (Jag är fullbokad i augusti och september, men oktober och framåt finns det fortfarande ett par luckor.)

Om författaren Christina Henricson: Linköpingsbo sedan 2008. Student dagtid, författare övrig tid. Nervös väntan inför boksläppet den 25 juni. Håller tankarna sysselsatta med redigering av barnboksmanuset Sagan om älvklockan. Även aktuell som medförfattare i Write together 2023.

Vi är på jorden en försvinnande kort stund. Ur ett fågelperspektiv ter sig våra ursäkter futtiga för att inte göra det vi längtar efter. Häromveckan stod jag i det gamla vattentornet i Linköping och såg ut över staden. Den blå himlen välvde sig över hustaken och jag kunde se långt, ända till sjön Roxen och skogen bortanför. Människorna på gatorna såg små ut, upptagna av sina liv. Då slog det mig: vi är som små kryp, sysselsatta med att leva.
 
Vi har fötts till våra liv här på jorden. Det är ett under att var och en av oss alls finns. Det är ett ännu större mirakel att just du bär på historier som du vill få ut i världen. Det är därför viktigt att hålla det enkelt för att de här berättelserna ska få en chans att komma ut i världen.
 
Otroligt många människor önskar att de hade modet och disciplinen och framförallt tiden att skriva de här berättelserna som skvalpar omkring i deras inre. Problemet är att de flesta låter sig luras av ursäkten ”jag har inte tid”.  Men då ska jag upplysa dig om något. Alla. Precis alla har 24 timmar att förfoga över. Inga undantag. Och det som är avgörande för de som faktiskt får sina berättelser skrivna, det är hur de väljer att disponera sina 24 timmar. Det är alltså upp till dig hur du prioriterar.

Om du tycker att du har för lite tid, ge dig ut på skattjakt. Betrakta ditt liv utifrån. När på dygnet såsar du på sociala medier? Skulle du kunna använda någon av de stunderna till att skriva istället? När på dygnet slökollar du TV när du egentligen skulle kunna skriva istället?

När jag talar om skattjakt, då menar jag att hitta de där stunderna av dötid (slösurfartid?). Förvandla dötiden i ditt liv till (magisk) skrivtid. Och det är det som är skatten. Jag sätter magisk i parantes för de är inte alltid just det. Blir de magiska så grattis till dig. Men det är inte målet med skrivstunderna. Målet är att du får ur dig text regelbundet. Punkt. Och nu menar jag inte att du ska ha med dig laptopen överallt. Det räcker med mobilen. Eller anteckningsboken, om du föredrar det.

Då kommer vi till nästa uppgift. Bryt ner din berättelse i små, små steg. Tipset för att komma vidare med berättelsen är att bryta ner den i så löjligt små enheter så du känner: ”Men det här fixar jag. Ska jag bara skriva en mening om dagen? Är det allt?". Med den här inställningen blir det enkelt. Om du gillar att använda en tracker – perfekt! Tillfredsställelsen av att bocka av en mening per dag i kalendern är magisk. Efter en månad har du skrivit minst trettioen meningar. Med små, regelbundna steg kommer du se att de bildar en berättelse. Det är häpnadsväckande.

När funkar det för dig att skriva? Vi pratar inte om en halvtimme, utan om fem till femton minuter. Du kan åstadkomma mycket på den stunden.  Tricket är att ha stora drag av stommen i berättelsen klar för dig; början, mitt, slut, och sen skriver du på någon scen som pockar på. Och det måste inte vara perfekt. Det ska inte vara perfekt. Tvärtom. Det viktiga är att du skriver, inte kvaliteten på det.

Få fatt i dina döstunder, de är en viktig pusselbit och en av nycklarna till att få din berättelse skriven. Ge inte upp utan ge dig istället ut på skattjakt i ditt eget liv. När jag skriver det här är det mindre än en månad till min barnbok Simons äventyr släpps som pappersbok. Om jag längtar? Ja. Om jag fick kämpa med att få färdigt boken? Eh … ja. Slösurfa är en väldigt lockande undanflykt. Det som fick mig att prioritera var insikten att när jag ligger inför döden, då vill jag inte ångra att jag inte ens försökte skriva. Jag vill inte tänka tillbaka på ett liv med näsan i mobilen.
​

Hitta Christina!
​Hemsida >> https://christinasharmoni.blogspot.com/
Instagram >> https://www.instagram.com/christina_henricson_author
Länkträd >> https://linktr.ee/christina_henricson_author