Mitt namn är Illiana Anklew, jag är 27 år och bor med min fästman och en hel drös med djur på glesbygden utanför Sundsvall. Vi bor på en gård med anor från 1700-1800 talet och med naturen som enda granne. Jag är en fotograferande, hästfrälst, tedrickande fantasynörd som älskat det skrivna ordet så länge jag kan minnas. I barndomens tidigaste år läste min mamma böcker för mig och mina syskon varenda kväll, men så snart jag lärde mig att tyda bokstäver på egen hand gick jag inte någonstans utan en bok i handen. Jag har alltid älskat det mystiska och övernaturliga och plöjde varenda fantasybok som gick att finna. Drömmen att en dag skriva egna berättelser föddes tidigt och jag började skriva små historier redan vid 6-års ålder. Idag har jag precis skrivit klart mitt första råmanus, en fantasy riktad till vuxna läsare, och har förhoppning om att så småningom få den utgiven. Att skriva har alltid funnits som ett medfött behov hos mig. Spännande idéer och karaktärer har dykt upp när jag minst anat det och velat få sin historia nedskriven, men jag saknade kunskapen att ta mig hela vägen. Det bor så många ”börjor” i min dator, som aldrig blivit avslutade. Så många fantastiska idéer som blivit nedtecknade i all hast under inspirationens rus, men som sedan bara… runnit ut i ingenting. Det var svårt att förstå vad som var fel. Höll inte idéen? Var det platta karaktärer? Hade jag inte förmågan att skriva mer än fyra-fem kapitel? Börjorna lades på hög och samlade virtuellt damm. Jag kanske skulle lägga ned den där idéen om att skriva en bok? Det var nog ingenting som jag kunde klara av, trots allt. Ja, så deppigt tänkte jag då, men för drygt två år sedan hände något. Jag fann en guide till hur man skriver ett synopsis, som jag förstod. Som var rakt på sak, tydlig och konkret. Så många skrivhandböcker jag hade plöjt innan dess, så många tips jag försökt att tillgodogöra mig, men som varit för svävande och vaga. Jag inser nu att jag behövde det där raka och konkreta. Att få veta exakt hur jag skulle gå tillväga när jag planerade min bok. För utan planering visste jag inte vart historien skulle ta vägen och då var det svårt att veta vad som behövdes, vilka händelser som var viktiga och vilka karaktärer som skulle få ta plats. Jag satte mig ned, följde den här strukturmodellen och skrev sedan ett övergripande synopsis på en hel bok på cirka två timmar. Efter det ägnade jag ett tag åt att finslipa och utveckla idéen, innan jag började skriva. Under drygt två års tid, av och till, har jag arbetat på mitt råmanus som bygger på detta synopsis. Häromveckan blev jag klar och sitter nu här med en historia på drygt 160 000 ord, och idéer till två uppföljare. Ett scenario som jag förr trodde skulle vara omöjligt. Men nu har jag bevisat för mig själv att jag är kapabel att skriva en historia, från början till slut. Vilken känsla! Nu kommer förstås tvivlen på resten av processen. Kommer jag klara av att redigera texten på ett vettigt sätt? Kommer någon över huvudtaget vilja läsa texten? Tänk om inget förlag vill ge ut den? Då tänker jag tillbaka på mina tvivel för bara ett par år sedan, och inser att man klarar av så mycket mer än man tror. Och tänker att det ska nog gå vägen det här, trots allt. Om inte med den här historien, så kanske med nästa. Eller som Naraya, en av mina huvudkaraktärer, skulle ha sagt: ”Är det något livet har lärt mig så är det att inte bli förvånad när osannolika saker sker.”
1 Comment
Hurra! Min novell Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen har blivit antagen för publicering i antologin Sommarväsen av Nohiding Förlag! Så här såg det ut när Nohiding Förlag presenterade vinnarna! Särskilt mycket kan jag inte avslöja om berättelsen i nuläget, annat än att den handlar om förbjuden kärlek, plikt och traditioner i en het midsommarmix. Nyfiken? Kolla trailern! Och själva boken borde dyka upp i bokaffärernas hyllor någon gång i sommar, håll ögonen öppna! Bilden är bara till för att skapa stämning, vilka väsen som ev. dyker upp i novellen får du se efter att boken är tryckt.
Tess Williamsson är en småländsk, självutnämnd nörd som efter irrfärder på Irland och i Skottland åter bosatte sig i samma ort där hon växte upp. Kärleken till Högländerna finns dock kvar och hon är en mycket stolt calendonofil. Tess fastnade tidigt för fantastikens underbara värld, som hon än idag gärna försvinner in i när tillfälle ges. "Dödens Saga - Saknad" är sprungen ur en värld, Sinud, som skapades till ett rollspel, men när äventyret var slut stannade karaktärerna kvar och krävde att få sin saga berättad. När Tess inte skriver läser hon, allra helst på engelska, och snöar ofta in på vissa områden. Till vardags tillbringar hon dagarna på en högstadieskola där hon delar med sig av sina kunskaper i engelska, även om skotskan ofta får klinga i klassrummet. Fiktiva vänner är något Alfons Åberg har, och många barn med honom. Tydligen ska det främja fantasin. Som liten hade också jag en låtsaskompis, men precis som alla barn växte jag upp och min låtsasvän försvann. Ganska många år senare fick jag en ”Molganblomma" av min bästa vän när jag flyttade hemifrån. Den dog tyvärr då jag glömde ge den vatten. Detta var den enda interaktionen med fiktiva vänner jag hade under ett par år, till den där sommaren. Egentligen började allt redan på våren när jag efter mycket tjat äntligen fick följa med till ”Inre cirkeln”, rollspelsgänget där min kompis var spelledare. I en lokal med en brun, blommig sammetssoffa och där innehållet i kaffekannan uppfunnit kvantfysik spelades någon variant av Dungeons and Dragons. Alla försök till spontanitet och beslut som avvek från SL:s (Spelledarens) redan klara plan belönades med död. Jag dog och dog och dog … Som jag dog! På en rad mycket underhållande och spännande sätt, men följden blev alltid densamma. Jag fick skapa ytterligare en karaktär. Ganska snart var jag expert på att snabbt skapa nya karaktärer. Något vidare engagemang lades aldrig i detta, då de ändå skulle gå hädan långt innan något intressant skulle hända. Jag och den enda andra kvinnliga medlemmen fann varandra i lidandet. Eftersom hon råkade ut för samma öde allt som oftast, bestämde vi oss för att skapa ett eget rollspel där känslor var tillåtna och vändningarna oväntade. Sinud föddes och ett äventyr såg dagens ljus. Gudar skapades, folkslag och karaktärer likaså. Planen var hela tiden att spela med dem i gruppen men…. Vi kom fram till att de bara hade förstört det vi kämpat så för att skapa, men världen och äventyret var för bra för att inte spelas, så vi gjorde det på tumanhand. Den sommaren spenderade jag mer tid på jobbet med att skicka små teasers till kvällens spelsession än med att jobba. Som många goda ting tog det dock slut. Äventyret var avklarat, rollspelet utagerat och vägens ände nådd. Man kunde tro att karaktärerna vi tillsammans levandegjort skulle läggas till vila för att sedan glömmas bort. De hade dock helt andra åsikter. Vid det laget hade karaktärerna blivit så levande och nästlat sig så långt in i mitt liv på ett sätt som få vänner i den riktiga världen gjort, att det inte var möjligt att tänka sig en vardag utan dem i den. Under årens lopp har de tröstat mig när tårar flödat, pushat mig att våga och haft oerhört bestämda åsikter om allt, som de inte håller för sig själva. Ofta finns de i mina drömmar och otaliga är de konversationer jag haft med dem. Ett av de tuffaste besluten jag någonsin fattat var att skriva in dessa vänner i en bok och dela dem med alla, men kanske kan de ge någon styrkan och modet de gett mig. Kanske kan de lindra någons ensamhet, ge någon trygghet eller bara vara den där vännen man behöver för att ta sig igenom den ibland trista vardagen. Jag anser mig vara lyckligt lottad som får ha dessa vänner i mitt liv, hur fiktiva de än må te sig för andra. De finns alltid där och lyser upp min vardag. Detta är dock inget jag brukar dela med min omgivning, då de allra flesta inte skulle förstå utan rynka på näsan och tycka att jag är mer än aningen knäpp. För mig är de här vännerna ofta mer närvarande än de vänner jag har i det verkliga livet, hur märkligt det än låter. De har alltid tid för mig och står alltid på min sida, oavsett vad. För känslan av att alltid ha någon vid ens sida, som aldrig kommer att lämna en vad man än gör, är det ok att anses vara knäpp. Jag har fiktiva vänner som betyder oerhört mycket för mig. Jag har fiktiva vänner som alltid finns där och som jag aldrig kommer att glömma. Jag har fiktiva vänner, som är verkliga för mig. Den här veckan körde vi igång, ny onlinebokklubb via jobbet för barn i mellanåldern (gillar nästan gamla uttrycket slukaråldern bättre, för det är ju det man gör i den åldern, verkligen slukar böcker). Det känns otroligt kul att få hänga med de här barnen, tipsa om gamla och nya författare och prata böcker. Jättebra diskussioner, tiden gick alldeles för fort! Eftersom vi är spridda över ett stort område och biblioteken har lite olika utbud, valde vi att köra med teman istället för en viss bok. Vinter, magi, mysterier, vänskap osv. Hur härligt är inte detta? Tänk att jag ska få läsa världens bästa barnböcker hela våren, tillsammans med världens bästa gäng! Har du någon favoritbok som riktar sig till 9–12-åringar, tipsa gärna i kommentarfältet! Bildbanksbild, bokklubb-barnen får självklart vara anonyma.
|
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Februari 2025
KATEGORIER
Alla
|