Andra Anna är en scenpoet som bor i Umeå. 2019 vann hon SM i poetryslam och hon har uppträtt på olika scener runt om i landet, bland annat dramaten. Hon skriver personliga dikter om politiska ämnen och tar trams på riktigt stort allvar. Alla som skriver dikter är poeter, men alla dikter är inte bra poesi. Vem som helst kan alltså skriva, även om slutresultatet inte är så mycket att hurra för. Vi har alla möjligheten, och rättigheten, att skriva dålig lyrik. För mig är det en inspirerande tanke. Kanske det närmaste jag som västerbottning kommer hurtiga tillrop. Jag har nämligen behövt hitta skrivmotivation som rimmar med min långa släktlinje av människor som jobbat med jordbruk och inte skrattat så värst mycket, förutom på jul. Min motivation behöver finnas i samklang med rådande jante-lagstifning och min tendens att skämmas för det mesta jag tar mig för. Att helt ge mig hän åt tanken på att allt jag skriver i alla fall till en början är skit har varit frigörande. Även om jag skulle drabbas av plötslig självinsikt över vad jag håller på med, har jag redan förberett mig mentalt och därmed avväpnat min inre snobb. Det är ingen idé att ha respekt för ett tomt word-dokument om jag ändå bara ska fylla det med dravel. Inget behöver visas för någon annan om jag inte vill. Det är inget alarm som börjar tjuta om jag skriver på ett pubertalt sätt om känslor eller om jag är tråkig och medioker. Det är fritt fram. Min ingång till litteratur var poetry-slam, vilket är tävlingsformen för spoken word. Det finns inga ramar för poesin annat än att dikten behöver vara under 3 minuter och skriven av poeten själv. Sedan kan det vara bra om publiken förstår innehållet och sedan gillar det. Synen på skrivande är punkig på sättet att ingen har särskilt mycket bakgrundskunskap, alla bara skriver. Till slut har en övat så pass mycket att poesin blir bättre. På det sättet är jag kompislärd. För mig har processen varit; att jag först lärt mig skriva och sedan lärt mig teorin bakom varför vissa saker blir snygga eller känns bra. Det finns till exempel ett klassiskt litterärt stilgrepp som heter “trikolon” eller tretal. Något som i princip bara är att antingen upprepa en fras tre gånger eller att ge tre exempel. Det gör jag hela tiden i mina texter, men hade ingen aning om att det var en etablerad grej. Innan jag hittade poesin och började skrivandet som hobby hade jag i omgångar försökt att komma igång. Jag trodde de som kunde skriva var en specifik kategori personer. De hade bra handstil, gott uppmärksamhetsspann och en förkärlek till att sitta stilla länge nog för att producera större mängder text. I den kategorin ingick inte jag. På tiden jag gick i skola var en fortfarande tvungen att skriva för hand och läraren använde arga röda pennor för att peka ut alla stavfel. Det var väl på sin plats att skolan försökte göra något åt min hemska stavning, men det satte locket på skrivlusten. Jag började skriva regelbundet när jag var 23. Det som är bra med att vara vuxen är att ingen betygsätter ens hobby. Förvånansvärt många av mina dikter är skrivna på promenader, busshållplatser och under toalettbesök. Mina dokument är fyllda med stavfel och jag rättar inte alltid till grammatik eller formuleringar. För mig är det i första hand ett manus. Dikten är det som händer live mellan mig och publiken. Vän av ordning kan läsa den här texten och påpeka att det är lätt för mig att prata om att skriva förutsättningslöst då jag efter en tids övande vann SM i poetry-slam. Det är sant. Kanske att någon person som är ödmjuk på riktigt har något mer välformulerat att säga om ämnet. Men jag tycker fortfarande det är viktigt att prata om. Till mitt försvar kan jag säga att jag skrivit ett utkast till en dålig bok. Det har tagit tid och jag har sett timtals av youtube-videos för att ta till mig grundläggande verktyg. Till slut växte en första version av en kortroman fram. Den är inte bra. Men jag är otroligt nöjd över att den finns. Nu kan jag äntligen rynka på näsan åt vad jag åstadkommit och börja den långa processen av att redigera det till något jag faktiskt tycker om. Ett inspirerande citat som kanske ekar mindre tomt när det kommer från min mun är: Alla kan skriva en dålig bok! Under tiden kommer en garanterat lära sig något om skrivande. Förhoppningsvis blir nästa bok bättre. Även solen har sina fläckar och vi perfektionister måste också få öva. Om inget annat hjälper går det alltid blunda under tiden en skriver. Hitta Andra Anna! Facebook: https://www.facebook.com/AndraAnnasPoesi Instagram: https://www.instagram.com/andraannaspoesi
0 Comments
Det känns underbart kul att det går framåt med min bilderbok om samtycke för de allra yngsta läsarna. Emelie Wiklund har tagit fram ursnygga illustrationer och steg för steg närmar vi oss en utgivning hos Kikkuli förlag, mer om släppdatum så småningom.
Här får du en glimt av min Nelly som inte tvekar att säga NEJ! Frida kommer ursprungligen från Gävle men har bott många år i Stockholm och Uppsala innan hon hamnade ute på landet i Heby utanför Sala. Hon är gift, bor i gammalt hus med vildvuxen trädgård och har katter och en irländsk varghund vid namn Inja. Jobbar som personlig assistent men har alltid älskat att skapa främmande världar och mörka berättelser. Novellsamlingen Revir är hennes litterära debut och hon skriver nu på flera andra skräckmanus. För några veckor sedan kom min debutbok ut på marknaden; novellsamlingen Revir som innehåller 17 korta skräcknoveller. Ett otal gånger sedan jag skrev på utgivningsavtalet med Seraf förlag och började prata öppet om den kommande boken har jag gått igenom ett nästan identiskt samtal med bekanta, kollegor och främlingar. De utropar “Åh va roligt! Vad är det för slags bok?” och när jag förklarar att det är skräck gör de en liten osäker paus innan de säger “Oj, spännande men det kanske jag inte vågar läsa!” och sen efter ännu en liten paus kommer frågan. “Hur kommer det sig att du skriver skräck?” Skräck är helt enkelt en genre man behöver rättfärdiga. Aldrig har jag fått den frågan när det gäller fantasy eller historiska romaner! Jag tror frågan är rotad i en vag oro, inte alls illa menad, för att jag bär på trauma eller ett hemligt, osynligt mörker - något trasigt som skulle behöva bli botat. Men mörker finns hos alla. Vad menar jag med det? Vi har alla rädslor, sorg, ilska, avundsjuka, saker vi oresonligt hatar och saker vi inte kan sluta med fast de är dåliga för oss. Det här är delar av oss som inte är produktiva eller positiva, de är inte en del av de liv vi försöker leva, men de är ändå viktiga delar av oss. Och är det något man ganska fort lär sig i terapi så är det att de här delarna av oss blir vi inte av med. Om vi trycker ner dem, förnekar att de finns eller försöker gömma dem kommer de bara att komma upp när vi minst vill det och då tar de sig uttryck vi inte kan kontrollera. De mörka sidorna kan då utvecklas till rent destruktiva känslor och tankemönster som förgiftar oss … Det enda vi kan göra är att börja se och förstå dessa sidor hos oss själva, och därifrån lära oss hantera dem. Hur vi hanterar mörkret är olika, men ska vi kunna leva ett gott liv måste vi på något sätt relatera till mörkret och inte bara försöka bli av med det. Litteratur ger oss människor av det vi saknar och behöver. Vi behöver känna längtan och hopp - därför finns feelgoood. Vi behöver förstå själen - därför finns poesi. Vi behöver förstå kärleken och lusten - därför finns romance. Böcker kommer inte lösa dina problem, men de kan tala till dem och fördjupa dig utan att du ens märker det. Inga böcker, hur blodiga och äckliga de än är, kommer ge dig ett mörker som inte fanns där innan. De kan bara tala till mörkret. Jag säger inte att alla borde läsa skräcklitteratur … eller lite kanske jag säger det. Kanske behöver du inte jobba på dina mörka sidor! Vem vet, du kanske är i harmonisk balans med alla sidor av dig själv! Men för alla oss andra kan det vara bra att fundera på varför vi inte vill bli rädda eller varför vi vill det. Vad hos mig får mig att fortsätta läsa om monster men seriemördare tråkar ut mig? Varför dras jag in när blodet flyter ut över köksgolvet men inte när det flyter över ett främmande slagfält? Jag kanske inte hittar enkla svar bara för att jag läser en eller annan genre, men jag håller kommunikationen öppen. Förneka inte de sidorna av dig själv du inte förstår - lyssna på vad de säger. Jag är absolut ingen psykolog, men som en människa till en annan; det kommer nog en dag då du behöver hantera ditt mörker och då kan det vara bra att veta varför du är rädd för att bli rädd … Om du känner att du kanske vill testa att utmana dina rädslor lite finns det rysare och skräck på alla nivåer, så det är bara att leta dig fram till dina gränser! Ett tips är att börja med skräck för ungdomar/unga vuxna, den kan fortfarande vara kuslig även för vuxna men innehåller inte den extrema kräkframkallande skräcken som blir för mycket för de flesta. Eller varför inte testa en novellsamling! ;) I Revir finns det olika perspektiv och olika nivåer av skräck så man kan lätt hoppa till nästa om en blir för mycket. Äntligen är det dags att visa upp ljudboksomslaget till Bergtagen som ingår i ljudboksserien Förtrollande romanser! Visst är det underbart vackert?
Om Bergtagen: Året är 1935 och Ingrid arbetar som tjänsteflicka hos Segerstierns, en av Vasas rikaste familjer. Men Ingrid vill så mycket mer. Hon drömmer om frihet, om att resa – kanske ända till Amerika. En kall novemberkväll händer något ödesdigert och Ingrids liv vänds upp och ner. Vilket pris skulle du vara beredd att betala för din frihet? Bergtagen är en långnovell som berör temat historisk (Vasa under mellankrigstiden, en tid när det bubblade i såväl Finland som resten av Europa) paranormal (ett övernaturligt element, i det här fallet baserat på en lokal legend) romance (spirande, förbjuden kärlek). Långnovellen utkommer som ljudbok i december 2023, men du kan även läsa den i antologin Vintergnista (Seraf förlag). |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Oktober 2024
KATEGORIER
Alla
|