Häromdagen hörde Visto förlag av sig och berättade att de vill göra Gåblin och de vilda dammråttorna till en ljudbok! Inläsare blir Mikael Rosengren som driver ljudboksföretaget Sagobubblan, du kan provlyssna till honom här. (Är visserligen partisk, men tycker att han har en alldeles utmärkt röst för att läsa in min Gåblinbok.)

Gåblin och de vilda dammråttorna kommer med andra ord att finnas i alla format, tryckt, e-bok och ljud. Det är värt att fira, eller hur? (Sugen på att köpa ett ex? Du hittar köpställen här. Och snart, snart finns boken även hos ljudbokstjänsterna.)

Det var ett friskt bubblande språkbad som jag växte upp i som yngst med tre äldre syskon. Mitt i Stockholms Vasatan. En vardag full av frågor, svar, tankar, idéer och uppmuntran till skapande och kreativa uttryck. Vi delade och speglade varandras känslor. Vi utmanade varandra med både ordvitsar och små försvarstal i affekt. Vi satte ord på erfarenheter och fantasier i sång, sagor och olika gestaltande former. 

Att som sladdis få sitta med och iaktta de äldres skapande av karaktärer, miljöbeskrivningar, spelregler eller låtskrivande kunde vara både roligt och lite frustrerande när en själv inte alltid hängde med i samma tempo. Jag var oftast välkommen men jag minns än idag den märkliga känslan av hur okända ord kunde flyga ovanför mitt femåriga huvud. Jag var nyfiken och ville alltid lära mig mer. Det var riktigt mysigt att få vara med när syskonen diskuterade vid matbordet, lärde ut olika sporter eller dansstilar, spelade avancerade brädspel eller planerade för lajv med påkostat hantverk och rekvisita till skogs. När de målade akvarell- och oljemålningar, spelade instrument och studerade. Eller bara hängde i en hög på soffan med kramar, skratt och tillitsfulla samtal. 

Det var en vardag som inspirerade mig att hitta mina egna sätt att skapa berättelser på och att våga testa mig fram. Jag hade tidigt lätt för att ta kontakt med både yngre, jämnåriga och vuxna. Jag kallades ofta mogen för min ålder. Med tre stycken 9-15 år äldre pratglada syskon så föll det sig nog naturligt att mitt eget ordförråd blommade hejvilt tillsammans med nyfikenheten och viljan att kommunicera. Något som finns kvar än idag i min energi att skapa närvarande möten med en skön gruppdynamik. 

Tiden från förskoleklass till studenten tillbringades i en skola med fransk profil. Här fick jag öppna upp ett fönster till en helt ny vokalrymd, samtalsmelodi, grammatisk struktur och kultur. Här började intresset för språks olikheter, uttal, ords betydelse och utmaningen med att försöka översätta ord som är specifika för en viss kultur. Här fick jag också erfarenhet av den frustration som ingår i att lära sig ett främmande språk och hur svårt det kan vara att verkligen uttrycka sig lika genuint och precist som på sitt eget modersmål. 

När jag började i tredje klass tystnade jag. Ofrivilligt. Jag blev tillsagd att hålla käften. För jag ansågs vara ful. Det fanns elever i klassen som kunde upplysa mig om att jag såg ut som en pizza, påstå att jag jag var smutsig och äcklig, föreslå att jag borde bli påkörd. För jag var ju så udda som hade fått svår och ihållande akne redan när jag var 8 år gammal. Min hud var en vulkan. Mitt ansikte var en måltavla. Varje dag. Det hjälpte inte att läraren försökte förklara vad "tidigt utvecklad", "hormoner", "ärftlighet" och "puberteten" var för klasskamraterna. Det skulle bli flera års daglig kamp om att orka ta sig till skolan för att behöva utstå kommentarer, frågor och utrop från andra elever. 

Den dagen som någons förälder i förbifarten kommenterade mitt utseende med den inledande frågan "Har du pesten eller?", då var det som att få bekräftat att det verkligen var fel på en själv. Att så ofrånkomligt sticka ut var oerhört energikrävande när fokus egentligen borde få ägnas åt själva skolarbetet och en trygg tillvaro. Kanske stack jag ut lite extra med en röd fläta också, som sträckte sig ned till knäna. Oavsett så var ansiktet som det var med sina sår, ojämnheter, rodnader och pulserande smärta. Inga kurer, mediciner eller behandlingar kunde lugna vulkanhuden. 

Det händer något med den språkliga uttrycksförmågan när en ständigt stoppar sig själv från att yttra sig på grund av rädsla. I mitt fall var det för att någon skulle tysta mig, ignorera mig eller hånskratta åt mig. Både lusten och spontaniteten i att kommunicera i skolan krympte. Det spelade ingen roll hur kärleksfull den egna familjen var och hur snälla vännerna var. Det var ändå en känsla av förbannelse att inte kunna dölja sitt ansikte och bli fri från det som gjorde ont. Påhoppen skedde ofta diskret så att de vuxna inte såg eller hörde. Flera år av tystnad, iakttagande och uthållighet väntade mig. Det var som en chock i slowmotion. En vardag där jag ofta höll andan, drog upp axlarna, bet ihop och drömde mig bort till en framtid där jag skulle finna en annan miljö. Ett annat sammanhang där jag fick omge mig med personer som hade kommit ikapp min sociala ålder som formats av mina äldre syskons sällskap. 

När jag tystnade så höjdes min inre röst i skrivandet. Jag skrev om egna världar där det var självklart med respekt, hänsyn och omtanke. Hur svårt skulle det vara? Där de som vägrade lyssna för att fortsätta göra illa andra till sist fick smaka på någon form av reflektion av sitt eget beteende som gjorde att de plötsligt blev självmedvetna och ångerfulla. Jag skrev prosa och noveller om hur jag önskade att mobbarna skulle få erfarenhet av hur de egentligen borde bete sig mot de utsatta. Texterna avslöjade ibland hur mobbarna själva kanske var offer för hur någon annan påverkade dem negativt eller begränsade deras utveckling. Kanske grupptrycket, kanske en förälder, kanske media. 

Min svenskalärare i mellanstadiet frågade om hon kunde läsa upp en av de kortare texterna för klassen. Det fick hon. Nickande viskade hon till mig efteråt att jag borde skicka in texterna till tävlingar. Men jag var ingen tävlingsmänniska. Jag hittade istället på fler historier om klassen att läsa upp själv för de som ville lyssna på äventyr och samarbete. Det slutade med att flera av dem i verkligheten, även en av mobbarna, satt kvar efter en sommaravslutning för att höra hur det skulle gå. 

Just när min envist svidande och bultande akne började försvinna så började jämnåriga tonåringar påbörja sin resa in i pubertetens virrvarr. Då tilltog mitt skrivande ännu mer. Nu till följd av något helt oväntat. En förlust av ett syskon. Min bror dog när jag var 14 år och jag skrev för mig själv:

Det är Döden som sliter ut våra sinnen ur vårt tvungna medvetande och underblåser oss till liv igen.

Där började jag sakta bli vän med döden genom att känna hur både definitiv och diffus den var. Såsom att ta i hand med tomrummet självt. Att själv vara kvar vid liv. Full av liv och ändå så tom. Det var en kontrasterande känsla att både känna sig helt förlamad av vanmakt och samtidigt uppleva hur alla sinnen blev så mycket skarpare och värdefullare. Jag var så rädd för att glömma bort alla minnen jag hade med min storebror. Så jag skrev. Jag skrev ned internskämt och klokheter, tokigheter och varma minnen. Jag skrev om småtjafs och orättvisor. Allt för att väva in dem i dagböcker och kapitel om syskonkärlek. 

En dimma av flera års sorgearbete väntade. I denna mörka smog så sken ändå min egen livslust som ett starkt och vackert stjärnfall på repeat. Det värsta tänkbara att en familjemedlem skulle dö, det hade ju redan hänt. Jag fick som en sköld av tålamod och klarsynthet. En sköld som trängde undan vardagsproblem som studsade bort som små pilar. Där gick jag lugnt med min inre omskakande storm. Det var lite som att ha lock för öronen och fara genom vatten när jag tog mig igenom tonårens skolkorridorer. Tiden var för värdefull för att låta sig upptas av det som egentligen inte betyder något. Det ytliga kunde inte få grepp om mig.

Livslusten och saktmodet i att leva vidare växte sig kraftfullare med varje år som gick. Att uppskatta stunden, att kunna vila i den. Att inte ta något för givet. Jag väntade inte med att ge en ärlig komplimang eller förklaring till varför jag uppskattade någon eller något. Det inre kryddskåpet av livsbeundran slogs upp vidöppet med livsgnistor som doftade friskt och gott. Kanske för att jag redan var så påfylld med så mycket kärlek, trygghet och framåtanda från familjen. Kanske för att alla mina sinnen kändes så skärpta av denna bristningskonst att slitas mellan någon annans död och det egna livet. Kanske för att mina känslor hade en så intim och intensiv dialog med hjärnans språkliga nätverk. Så jag skrev ännu mer. Om kärleken till livet, vänskap och alla vardagliga detaljer som gjorde mig lycklig i all sin enkelhet. 

Jag började tänka på det här med familj och hur vi kan återberätta minnen om varandra och om oss själva. Det var viktigt för mig att dela minnen om min bror tillsammans med min familj. Jag började föra dagbok om hur det var att leva med sörjande föräldrar och hur min upplevelse av deras sätt att sörja förändrades med tiden. Så slog det mig att vår familj i form av syskonen och föräldrarna var den släkt jag hade. Alla andra hade hunnit gå bort innan jag föddes eller medan jag bara var några år gammal.

Så jag började skriva mystiska skildringar om mina farföräldrar som jag aldrig träffade. De var krigsskadade som fördes till Sverige. Jag skrev varsamt om den svärta som jag antog omgav deras öden samtidigt som jag försökte putsa upp ljusglimtar ur deras personligheter som jag så gärna hade fått lära känna. Jag började reflektera över hur många som inte har en chans att berätta sin egen historia.

Efter gymnasiet följde flera års arbete inom vården med både barn och äldre. Fortfarande nyfiken och orädd, som när jag var liten. Som personlig assistent var jag trygg i min roll som problemlösande och lyhörd för andras berättelser och perspektiv. Svårast var det att arbeta med livsuppehållande vård för barn som saknar kommunikationsförmåga i form av talat språk och där det var oklart för andra att veta hur barnet, som egentligen var arbetsledaren, verkligen kände och tänkte. Den här tiden drev mig framåt till yrkesvalet som logoped där jag kunde får lära mig ännu mer om hur vi utvecklar tal, språk, läs- och skrivförmåga. Här fick jag utveckla mitt syfte att ge verktyg åt personer att utifrån sina förutsättningar finna en fungerande kommunikation och låta omgivningen få ökad kunskap om anpassat förhållningssätt. 

Det finns ungdomar med orättvisa självbilder i en prestationsfull vardag. Det finns föräldrar som känner stress för att barnet inte utvecklas i samma takt som jämnåriga. Det finns barn som låser sig för att de vuxna säger åt dem att skärpa sig, med missförstånd och krav som är för höga. Det finns både barn, ungdomar och vuxna som döljer eller går miste om delar hos sig själva för att de kanske tror sig vara annorlunda, blir utpekade som udda, kämpar medvetet eller omedvetet med något som har med deras kommunikationsförmåga att göra. 

Förvirringen, utsattheten, utanförskapet, rädslan, förlusten, sorgen, begränsningen, frustrationen, saknaden, orkeslösheten... Här ryms känslor som också går att finna i de områden som logopeden tar sig an; outredd dyslexi, dold stamning, starkt ångestfylld talängslan som i selektiv mutism, avsaknaden av alternativ kompletterande kommunikation såsom bildstöd eller tecken, en röst som inte bär av anatomiska skäl eller skammen att inte kunna äta offentligt på grund av sväljningssvårigheter. För att nämna några exempel. 

Kunskapsluckor kan fyllas, missförstånd kan nystas ut, fördomar kan upplösas. Det blir ett fascinerande metaperspektiv kring språk när vi med konstnärliga uttrycksformer såsom skrift, film eller foto kan belysa kommunikativa olikheter och behov.

Mitt skrivande försöker fånga den mångfacetterade bilden av kommunikationssvårigheter. Min ambition är att skriva om och tillgängliggöra vetenskap, kunskap och klinisk erfarenhet för både barn och vuxna. Jag vill bidra med att visa hur dynamiskt kommunikation kan vara och att den kan beskrivas på många olika nivåer. För mig är det en klockren kontrast att kombinera de kliniska erfarenheterna med det kreativa skrivandet. På så sätt önskar jag sprida ökad kunskap om logopedi rent allmänt men också om kommunikationsförmåga på individnivå.

Jag ser fram emot en ökad förståelse och nyfikenhet hos föräldrar och vuxna. Jag ser fram emot en ökad självkännedom hos barn och unga för delaktighet i den egna vården. Jag ser fram emot en ökad medvetenhet och respekt för olikheter i klassrummet, på skolgården, på nätet, på arbetsplatsen och ute i samhället. Vi är många professioner och individer som kan mötas och utvecklas tillsammans. Jag vet att lilla Madeleine nyfiket skulle le åt oss allihop och heja på.

Vad är det som gör en berättelse till en berättelse? Var startar allt? I den tysta tanken? I det redan sagda ordet? Om vi inte redan har ordet eller ordförståelsen, kan vi då föreställa oss och förstå det som ska berättas? Om vi vet vad vi vill uttrycka men inte har medlet eller tillvägagångssättet, hur gör vi då? Om vi är begränsade eller inte förmår att göra vår röst hörd, hur kan vi hitta den rösten i någon annans berättelse? 

Idag tänker jag på hur berättelser, deras former och själva skapandeprocessen, med eller utan sällskap, har varit något betydelsefullt för människor genom alla tider. Från dåtidens hårt ristade runskrifter och mjukt svävande hymner till dagens avancerade filmatiseringar och digitala texter. Vi har suttit vid brasan sent om natten. Vi sitter kvar där än idag men framför det digitala ljuset. Vi sitter alla kring berättandets eld för att framställa, undersöka, utveckla och bevara något eller någon. 

Mitt skrivande syftar till att bidra till ett utvecklat utbud av logopedisk kunskap och klinisk erfarenhet i form av barn- och ungdomslitteratur. Jag tror att det finns ett mervärde för hela samhället i att låta olika kommunikationssvårigheter och omgivningens förhållningssätt ta plats och form på flera olika vis, i flera olika genrer och format, från flera olika perspektiv. Jag ser det som ett komplement och förhoppningsvis ett förebyggande arbete för den värdefulla intervention som så många logopeder driver idag.

Hitta Madeleine!
För direkta kommentarer och frågor om själva skrivandet är ni välkomna att höra av er till mig:
sommerving@gmail.com

Med både jobb, releasefest, manusredigering och start av Skrivguiderna är det kanske inte konstigt att jag inte hunnit posta allt debutrelaterat än, men här har vi en riktig pärla. Mitt debutantporträtt hos Boktugg. Här kan du läsa det i sin helhet.
​

Det började redan som barn när man skrev små historier och gjorde små bilderböcker. Men som tonåring började jag skriva historier som baserades på drömmar jag haft ... Men jag gjorde aldrig färdigt dem. Det var inte förrän min bok Kira föddes för ca tio år sen. Jag skrev och skrev men en dag så slutade jag bara, jag vet fortfarande inte vad det var som fick mig att sluta men kanske var den en del inom mig som inte trodde på det här författarskapet. Tvivlet som många av oss kanske känt. Så det tog mig tio år att våga pröva igen och det var av en ren slump faktiskt. Jag och en kompis startade varsitt bookstagramkonto. Det var så skönt att vara anonym med allt, ingen visste vem draken var. Där fanns det bara jag och mina böcker.

Men en dag snubblade jag över en novelltävling och såg min chans till att faktiskt göra detta. Det var den dagen mitt lilla blåbär föddes. Han tog en timme att skriva för att sedan bara skickas iväg och hålla tummarna. Flera månader senare fick jag beskedet att mitt manus var antaget. Kan ni tänka er chocken? Att någon faktiskt gillat det jag skrivit?
​
Där fick mitt självförtroende en boost och jag började genast skriva på till alla novelltävlingar jag hittade. Historier föddes och jag älskade varenda minut av det! För att just då i samma stund jag fick det mailet bestämde jag mig för att detta är något jag vill göra. Och jag tänker inte bara göra det, jag tänker lyckas med det!

Men tvivlet fanns ju självklart kvar så jag vågade inte berätta för någon annan än min bästa vän ... Jag var så rädd för att fortfarande misslyckas att jag behöll allt detta för mig själv. Jag skrev allt i hemlighet och delade bara vissa delar på Instagram. Men det var ju inte bara gröna skogar, mina noveller fick avslag så jag la dessa på hyllan och fortsatte att skriva på nya. För varje ord jag skrev kunde jag känna hur jag utvecklades som människa och som författare. För du vet vad man säger, skam den som ger sig! Och där landade mitt andra mail om att mitt manus hade blivit antaget. Det var i den stunden jag bestämde mig för att berätta allt för min sambo och familj.

Jag hade så ont i magen den dagen, jag var så nervös att inte få den positiva responsen som jag ville ha. Men till slut var det bara till att dra av plåstret och säga det! Och kan ni fatta att den kärleken min familj visade mig och den stöttningen jag fick och får sen dess är oslagbar! Och jag kan ångra nu att jag höll allt detta hemligt. Vissa drömmar är viktiga och hålla fast vid och jag tänker hålla ett stadigt tag i min dröm. Just nu väntar jag med spänning på att antologin Fruktskålen där jag medverkar med Det lilla blåbäret ska släppas. Men även Jul igen 2022 där jag medverkar med Den frusna natten. Det är både glädje och ren och rå rädsla med att ge ut sina verk ... för nu ska andra faktiskt läsa det jag skrivit. Men det är en rädsla som inte ska få hålla tillbaka en utan man ska våga tro på sig själv.
​

Vad kan jag säga? En månad efter debuten och aldrig trodde jag väl att mitt lilla hustroll skulle bli så väl mottaget? Tusen tack för alla recensioner (den allra senaste hittar du på barnboksprat.se), läsarbilder och glada tillrop!

Saker som hänt:

• Mitt hemmalager är totalt slutsålt. Finns inte en enda bok kvar att dela ut, däremot hittar du den fortfarande bland annat hos förlaget, några fysiska bokhandlar (ex. Akademiska och Suomalainen i Vasa om du är härifrån), Fantastikbokklubben och nätbokhandlarna.
• Gåblin har även landat hos ett par förskolor och till och med en och annan logoped, hurra! Dessutom finns han på flera bibliotek både i Sverige och i Svenskfinland. Senast jag kollade var det 70+ bibliotek som valt att köpa in boken och enligt statistiken var många exemplar redan utlånade. (Finns boken inte på ditt bibliotek? Be dem ta in den!)
• Gåblin och de vilda dammråttorna har även blivit utsedd till månadens bok hos Fantastikbokklubben nu i september! Jag blev alldeles golvad när jag läste det, wow!
• Jag blir alltid lika glad och överväldigad när ni läsare hör av er och berättar vad ni tyckt om boken. Som den gången förskolläraren berättade att boken fick högsta betyg, att barnen lyssnade, ställde frågor och tänkte. Eller fyraåriga Alva som menade att hon ville ha ett eget hustroll för att kunna smuggla glass till det under sängen. Eller föräldern som med glimten i ögat suckade att hen läst boken fyra och en halv gång samma dag. Eller Hilda som ville läsa Gåblin som nattsaga kväll efter kväll. Det är ni som gör det värt att skriva!

Tack och åter tack för att ni lånar och läser och tar Gåblin till ert hjärta, trots att (och kanske precis just för att) han är ett litet bustroll ... hustroll, menar jag.

Superduperpirrigt, men nu är vår sida Skrivguiderna officiellt öppen och redo för kunder. Där hittar du gratis skrivguider och vårt team (undertecknad samt redaktören Elin och språkgranskaren Sandra) hjälper dig även med dina texter. Just nu har vi startpris, -20 % på alla tjänster. Kika in, vettja!

Sagt om oss:

Natalie Forslind är en skribent och digital marknadsförare som snart debuterar som författare. Hennes debut har titeln Flykten och är en verklighetsbaserad bok om en fjortonåring som flyr från ​Iran till Sverige.

Jag har alltid drömt om att bli författare. När jag var liten skrev jag sagor och berättelser, när jag blev äldre pluggade jag skrivande på högskolan. Sedan började vuxenlivet med heltidsjobb och amortering. Jag fick ett jobb som kommunikatör och skrev hela dagarna, men mina bokmanus hamnade i byrålådan. Av någon anledning orkade jag inte jobba på mina skönlitterära texter när jag hade skrivit artiklar hela dagarna.

För tre år sedan vidareutbildade jag mig inom datadriven marknadsföring. När jag sedan bytte jobb, från kommunikatör till growth marketer, och inte skrev hela arbetsdagarna började jag längta efter att skriva skönlitterärt igen.

Så kom pandemin med hemmajobb och färre sociala tillställningar. Då dammade jag av ett gammalt manus som legat i byrålådan och kom gång med skrivandet igen.

I början av 2021 läste jag boken Lev kreativt av Julia Cameron. Boken är uppbyggd som ett tolvstegsprogram för kreativa själar som vill komma igång med sitt skapande. Jag följde bokens rekommendationer: skrev morgonsidor, hittade på roliga saker för min egen skull och började hålla utkik efter så kallade synkronisiteter. Synkronisiteter är möjligheter som dyker upp vilka leder en närmare sitt mål. Några synkronisiteter som dök upp i mitt liv var att jag hittade en skrivgrupp online som jag anslöt mig till. Sedan hörde han jag intervjuat för min debutroman Flykten av sig när jag satt och redigerade bokmanuset. Små saker som senare ledde till stora förändringar.

Några månader passerade. Sedan hade jag redigerat klart manuset. Jag skickade i väg det till förlag och ett av förlagen hörde av sig och ville ge ut min bok. Den känslan, när jag signerat kontraktet, är svår att beskriva: Lycka, rädsla, hoppfullhet och förväntan. En av mina största drömmar var på väg att slå in.

Den här sommaren har jag bestämt mig för att skippa resor och planer och bara stanna hemma för att skriva så mycket som möjligt. För att hålla produktiviteten och motivationen uppe har jag som mål att skriva, motionera, meditera och läsa varje dag under semestern. Jag kallar det för en skrivsommar. Jag hoppas bli klar med redigeringen av nästa bokmanus innan sommaren är slut.

Vill man komma i gång med bra vanor som gynnar produktivitet så rekommenderar jag boken 1 % metoden: Små förändringar, stora resultat av James Clear. Den har hjälpt mig skapa vanor som gör att jag faktiskt tar mig tid att skriva, går till gymmet och läser innan jag somnar på kvällarna. Ett bra exempel på mikrovanor ur boken är: om man väljer att äta något onyttigt i stället för något nyttigt till middag ser man inte något resultat på vågen direkt, men om man fortsätter göra samma val om och om igen kommer man gå upp i vikt. Små vanor leder till stora resultat i det långa loppet.

Att snart debutera som författare är både roligt och skrämmande. I skrivande stund väntar jag på omslagsförslagen och den sista språkgranskningen av boken. Boken kommer komma ut i alla format.

Jag har ingen aning om hur boken kommer tas emot, ifall någon kommer vilja läsa den och vad folk kommer tycka om mitt sätt att skriva. Men egentligen spelar det ingen roll – jag älskar att skriva och kommer fortsätta göra det oavsett. Och det tycker jag alla som älskar att skriva borde göra, fortsätta skriva. För en vacker dag slår drömmen om att bli författare in.
​

​
Hitta Natalie!
Instagram > @blackdiary.se
Twitter > Blackdiary
Hemsida > www.blackdiary.se

Här kommer lite bilder från releasekvällen vid Vasa stadsbiblioteks barnavdelning, tusen tack alla ni som deltog! Det blev mingel, högläsning och pyssel (Gåblin tackar för alla fina teckningar), och avslutningsvis några danser vid torget tillsammans med dansföreningen. En oförglömlig kväll, helt enkelt!
​

Hej Frida tolv år gammal, vad kul att du har börjat skriva på boken som du tror kommer bli ditt stora genombrott! Jag har lite saker som jag vill upplysa dig om.

1: Frida, det du skriver suger. Förlåt, men det är den hårda sanningen. Du är ingen prisbelönt författare vid tolv års ålder även om det vore häftigt. Men var inte orolig - du kommer bli bättre. MYCKET bättre. Det gäller även alla som känner att de inte är där än, att deras skrivande inte nått nivån de vill nå. Inte att ni suger, det tror jag knappast att ni gör, men att alla blir bättre med tiden. Så det är bara att fortsätta skriva och aldrig ge upp drömmen om att få debutera. Håll ut så ska du se att det blir bra!

2: Trots att du debuterar så pass tidigt kommer du inte alltid vara stolt över dig själv. Av någon anledning kommer du stunder att ta upp din bok, läsa igenom texten och tänka “vad är det egentligen jag har skrivit?” Det är inte så konstigt med tanke på ditt dåliga självförtroende. Vilket jag skulle vilja säga till andra författare, utgivna som aspirerande, att jag förstår att självförtroendet inte alltid är med en. Det är helt okej. Ibland känner vi oss alla dåliga, det tillhör livet. Men vi kan skriva, och vi får aldrig glömma det, oavsett hur bra eller dåligt självförtroende man har!

3: Fast du vet att du inte ska jämföra dig med andra kommer du kolla på andras antal följare, se alla andras recensioner hagla in och känna avundsjukan för att du inte är lika lyckad. Alla idrottare säger hela tiden att de bara tävlar mot sig själva och inte för att vinna, och du vet ju att det är så du borde tänka. Du ska inte jämföra dig med andra på samma sätt som andra inte ska jämföra sig med dig. Allas resa ser olika ut, om de så debuterar när de är 25 eller 85 år.

4: Det är svårt att leva på skrivandet. Att vara författare går inte bara ut på att sätta sig på ett café och skriva nästa bestseller - inte för de flesta i alla fall. Svårigheter jag har stött på inkluderar:
a) Sociala medier. Jag vet att du inte är någon utåtriktad person eller expert på sociala medier, att du får ångest över vad folk ska tycka om dina inlägg, men du får helt enkelt skita i det för sociala medier är en enorm exponering.
b) Det finns så ofantligt mycket böcker, fler än du kunnat ana, vilket blir tydligt när du skaffar författarkontot på Instagram. Hundratals som försöker nå ut med sina böcker. Konkurrensen är mycket större än du trodde.
c) Ett fåtal kan leva på skrivandet. De flesta skriver på sidan av eller halvtid, och precis som de kommer du troligtvis ha ett annat yrke som huvudsyssla.

5: Du skriver också för läsarna, och du kommer aldrig kunna släppa oron över vad läsarna kommer tycka. Oroa dig över att någon ger boken 1/5 och sågar den till fotknölarna i en lång recension. Du kommer inse att inte alla uppskattar ditt skrivande för att det är en omöjlighet. Och vissa kommer inte tycka om dig av den simpla anledningen att de är avundsjuka. Men det spelar egentligen ingen roll när det finns läsare som gillar det du skriver och inte vill klanka ner på dig.

6: Sist, men viktigast av allt, tro på dig själv och njut. Mitt i allting kommer du glömma bort att det du skriver ändå är bra, folk berömmer ditt skrivande även om det inte är så många som hos de stora författarna. Precis som alla andras skrivande blir ditt bättre med tiden. Det kommer inte vara enkelt men det kommer gå. Sociala medier är inte så skrämmande trots allt. Alla kommer inte gilla det du skriver men det viktigaste är att fokusera på de som gör det. Och du kommer hitta en lösning med arbetslivet och skrivandet. Det löser sig tillslut.

Det du absolut inte får glömma bort är att ha kul. Skrivande är något av det bästa du vet. Och vem vet, kanske du en dag får ett stort genombrott? Får chansen att leva på författandet och bli en riktig bestseller? Tills dess önskar jag dig (och alla andra aspirerande författare) all lycka till!
​​
/Frida Endertorp, 21, stolt författare

​Hitta Frida!
Instagram > @fridaendertorp_author
TikTok > @fridaendertorp_author

Med det här inlägget vill jag bjuda dig att delta i till min releasefest på Vasa stadsbibliotek 11.8 under Konstens Natt. Vi firar att Gåblin och de vilda dammråttorna äntligen är här! Den som förbokar och hämtar under kvällen får också chans att köpa loss boken till releasefestpris. (Förhoppningsvis blir det även en digital release där du kan delta oavsett var i världen du befinner dig.)

Bilderboken har kommit från tryck och den är bara sååå fin! Nu kan du boka den till releasepris 129 SEK (12.50 euro) fram till 11.8.2022. Goodies ingår! Därefter blir den 139 SEK (13.50 euro) i min webbshop. Jag postar boken, eller så kan du hämta den från Vasa stadsbibliotek (barnavdelningen, sagorummet) under Konstens Natt 11.8 kl. 17.30-18.30.

(Tusen tack till alla som redan bokat! Största delen av hemmalagret är taget tack vare er.)

Nu är det officiellt, tillsammans med Elin Edberg (redaktör och författare) och Sandra Holmqvist (språkgranskare, korrläsare och poet) lanserar vi Skrivguiderna, en paraplyverksamhet där vi erbjuder hjälp till såväl aspirerande som etablerade författare. Till att börja med blir det främst lektör-, redaktör- och språktjänster, men vi hoppas kunna bygga ut så småningom. Vi har också laddat upp en massa gratis skrivguider! Guiderna kan du ladda ner redan nu, men uppdrag tar vi emot först med start 1.9.2022.

Den som vill kan följa oss på Instagram där vi kort och gott heter @skrivguiderna.
​Vår sida hittar du här.
​

​Jag hade ingen aning om hur stor ljudboksmarknaden verkligen var innan jag erbjöds ett ljudbokskontrakt för min debutroman MYTOMANEN PÅ MADEIRA förra året. Det här är riktigt förmätet av mig att erkänna, men min första tanke var: ”VA? BARA EN LJUDBOK?” Få av er har säkert missat debatten om ljudbokens vara eller inte vara, ersättningar och det här med att berättelserna stöps i samma form för att skapa modern underhållning har blossat upp. Jag ska inte fördjupa mig i den här debatten i det här inlägget. Men det kan vara bra att veta att många av de nyligen etablerade författarna som finns på marknaden i dag började med ett eller flera ljudboksverk innan de plockades upp och senare erbjöds rättigheter i alla former (dvs. både tryck och digitala rättigheter) av andra mer kända mellan- eller storförlag.

När jag erbjöds ljudbokskontrakt gjorde jag alltså ordentliga efterforskningar. Och jodå, genren som jag skriver i just nu (feelgood) fungerar utmärkt för ljud och går rentav rätt bra i ljudbokstjänsterna. Ljudboken har dessutom inneburit att fler författare än tidigare får möjlighet att debutera och således testas på en läsarkrets utan att förlaget behöver betala skjortan. Missförstå mig rätt. Det kostar att anlita inläsare och korrekturlyssnare (japp, du läste rätt, seriösa förlag anlitar korrlyssnare) samt tillverka en omslagsillustration, men det handlar om långt ifrån så mycket som förlag betalar för att trycka upp en utgåva inbundna böcker.

Ljudboken är också en möjlighet för en författare som är ny på marknaden att skaffa sig läsare och nå ut. Det här borde väl vara en win-win för alla. Eller?

Många författare säger sig inte vilja skriva för ljud över sin döda kropp. Andra välkomnar ett nytt medium för att nå ut med sitt författarskap. Jag tror att man kanske får försöka se till skrivarlandskapet i dag och anpassa sig efter det. Vi som är nya på marknaden har kanske inte samma möjligheter att idogt stångas med sådana åsikter som att en riktig bok är en tryckt bok. Speciellt inte som ljudboken redan i dag står för 50 % av den totala försäljningen av böcker. WHAT? Så kände i alla fall jag när jag fick höra siffran. Men jo, det stämmer. Hälften av alla böcker som säljs är ljudböcker berättade förläggaren då jag skrev mitt senaste ljudbokskontrakt för en feelgoodtrilogi.

Behöver texten anpassas om du skriver för ljud? Tja… En berättelse som gör sig bra i ljud ska gärna ha en välvässad röd tråd, perspektiv som är enkla att följa och gärna dialog där det tydligt framgår vem som säger vad för att lyssnaren inte ska villa bort sig. Av naturliga skäl passar därför inte alla genrer lika bra för ljudformatet. Men erbjuds du ett ljudbokskontrakt är det bra att försöka se över och förenkla för läsaren i din redigeringsprocess därefter.

Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det bara är att acceptera att ljudboken kommit för att stanna. Jag tror rentav att marknaden kommer fortsätta uppåt i och med att en ännu mer mobil- och plattberoende generation växer upp. Vidare kräver en så stor publik (jag menar

50 % av marknaden, det är en hel del) att inte heller bli förbisedda av de författare som numer är vana vid tryckta upplagor.

Det här är några av de reflektioner jag själv har fått göra när jag erbjudits ljudbokskontrakt för mina första feelgoodromaner. Kanske är det ett sätt att hitta tröst åt att jag inte nådde fram till ett tryck den här gången heller. Eller kanske är det här, enligt ett uttryck som ligger i tiden, helt enkelt det nya normala.

Men oavsett så kvarstår frågan, är det verkligen ”bara” en ljudbok som erbjuds av förlagen?

Hitta Jenny!
Instagram > @jennyviolahansson
Skrivblogg hemsida > www.midgardsormen.nu
Författarhemsida > www.jennyhansson.se

Det finns antagligen lika många vägar att bli författare som det finns författare. Varje resa är personlig och ingen annan lik.
​
Min författarresa är definitivt en trasslig härva som började med Tummen tittar på påsk, en episk fan fic-berättelse jag skapade när jag var ca fem år gammal.

Fantasi har det med andra ord aldrig varit någon brist på. Jag skrev och skrev och skrev. Någon gång i början av gymnasiet föddes en tegelstensfantasy ur ett rollspel jag byggde upp tillsammans med min bästa kompis. Det här manuset skickade jag in till olika förlag och fick en del positiva refuseringar, trots att jag bara var 19 år. Jag hittar tyvärr inte de här refuseringarna längre. De kom per brev på den tiden, men jag minns att ett stort svenskt förlag skrev att de gillade storyn även om mina karaktärer kändes för platta.

Jag har faktiskt skickat in två manus till, ännu ett vuxenfantasymanus samt en barnbok för mellanåldern. Även de fick positiva refuser, till exempel:
​

​
Egentligen skickade jag in bilderboksmanuset mest på skoj, även om jag självklart trodde på storyn (Gåblin har trots allt bott hemma hos mig sedan ca 2006). Dels var det lite läskigt att skriva för en helt ny målgrupp och jag visste inte riktigt om jag vågade ta det på allvar, även om jag kände att jag hade ett viktigt tema. Dels väntade jag ännu på de sista svaren för tidigare nämnda mellanåldersmanus, det som fick en handfull positiva refuseringar, och kände mig lite "mittemellan" vad jag ville göra. Skulle jag vänta klart eller börja skriva på ett nytt, längre projekt? Det blev till sist så att jag knåpade ihop Gåblin och de vilda dammråttorna samt ännu en mellanåldernbok, om spöken den här gången, och jag var precis i färd med att redigera dem när ett av mina drömförlag öppnade upp för nya manus i mars 2021. Och jag tappade allt.

Jag kastade mig över chansen, skrev en mastodontpitch och skickade in alltsammans. 40 minuter senare svarade de att de gillade pitchen och bad mig återkomma med ett fullständigt manus för bedömning. Jag fick lov att lägga tillbaka spökmanuset i skrivbordslådan och pausa bilderboksprocessen några månader. Nu var det bara att köra. Precis som när jag var liten. Jag skrev och skrev och skrev tills jag hade ett råmanus att skicka in i skiftet maj–juni. Och så började den jobbiga biten, att vänta. Till midsommar hade jag mitt svar. De ville satsa! Men först arbetade jag om manuset hela tre gånger innan redaktören ens fick röra vid det och nu under hösten fortsätter redigeringen. Den första delen i urban fantasy-serien om Skuggriket utkommer hos Seraf förlag i maj 2023.
​

Wilma Sjökvist är en bokbloggare som förra året äntligen debuterade som författare med sin
bok Elementens Hjärta. Hon medverkar även i novellantologierna Jul Igen 2020 och Amor
Infinitus och är nu aktuell med den fristående novellen I Ljuset av Månen. Just nu skriver hon
på sin nya roman, Järnfödd. En blivande episk fantasy med grund i den gamla världen. År
2021 grundade hon även Sveriges första digitala bokklubb för fantasyälskare, Drömmarnas
Bokklubb.

Under mitt första år som publicerad författare har jag märkt att det är en fråga som är väldigt
viktig, för den ställs om och om igen. Vad fick dig att börja skriva?

I början var jag väldigt blyg, speciellt inför släkten. Faktum är att jag faktiskt fortfarande är lite
blyg att prata med släkt och vänner utanför bookstagram om mitt skrivande, just för att det är
så personligt. Att skriva och släppa en bok var något av det mest personliga och självklara
jag någonsin gjort.

Men varför? Vad var det som fick mig att börja skriva egentligen? Den första tanken att börja
skriva kom när jag var 14 år gammal. Egentligen, så var det för då ville jag verkligen bli helt
uppslukad av min fantasi, jag praktiskt taget bad den att få mig att glömma omvärlden för en
stund. Jag minns att jag till och med satt på bildlektionen och började skissa på ett omslag.
Nu i efterhand har jag insett att det var för att jag undermedvetet ville göra min röst hörd. Att
viljan att skriva föddes då jag mådde som värst i min ångest och social fobi, till den grad att
jag knappt vågade öppna munnen längre. Istället började jag drömma. Drömma om att våga
göra mig själv hörd, för egentligen så ville jag ju det så gärna, med det gick inte. Jag ville
hitta ett sätt som kunde hjälpa mig, rädda mig. Både att må bättre och att kunna berätta
allting som pågick i mitt huvud.

Så jag började skriva. För jag var så desperat över att få ut alla känslor, alla ord, som kvävde
mig om och om igen genom att vara inlåst i kroppen. Jag började skriva dikter, vissa alldeles
för råa, ärliga och sorgsna att jag eldade upp de i rädsla över att någon skulle se. Men att
bara få skriva ner orden, göra känslorna äkta och något fysiskt genom bläcket som man
faktiskt kunde ta bort, var helande.

Några år senare mötte jag Ledina. Huvudkaraktären i min debutbok Elementens Hjärta. När
folk frågar mig vad som inspirerade mig till att skriva henne svarar jag; “Hon är född ur min
ångest.” Och det är sant, all ångest och trauma som hon upplever är en spegel mot vad lilla
14 åriga jag kände. Även fast hon är en egen person med en annan historia. Genom åren
som har gått har skrivandet, de små stunderna av frihet, varit helande för mig. Precis som
Ledina behövde hitta ett sätt att ta sig igenom sin ångest, så behövde jag göra det med. Och
det gjorde jag. För nu står jag här, 8 år senare, friskförklarad från psykisk ohälsa och social
fobi och med fyra egna verk i handen.

Så när du får den där kluriga frågan, Vad fick dig att börja skriva?, var inte för blyg för att
berätta sanningen. Men kom också ihåg att det är okej att vara för blyg och svara “Idéen
bara poof! kom till mig!”. Med min lilla text här så vill jag uppmuntra alla er där ute, som
drömmer om att bli författare eller som inte vågar skriva för att man inte känner sig tillräckligt
duktig på det, låt skrivandet bli din röst. Låt den bära dig, låt den hela dig och tillåt dig själv
den friheten att släppa loss. Var inte rädd för att använda dig av de jobbiga känslorna, istället
skriv ner dem och låt din huvudkaraktär känna det med dig.

Och kom ihåg en till sak; allt det hemska kan bli till någonting vackert. Till slut.

Instagram > wilmasjokvist
TikTok > wilmasjokvist
Drömmarnas bokklubb > Discord
​