Nu börjar det snart vara trädgårdstider, så vad passar väl då bättre än att tala om frön? Jag menar så klart inte blomfrön. Vi snackar små, små frön som skapar spänning när du skriver. Det gäller att plantera rätt!
Några tankar kring det där med frösådd (baserat på material från diverse skrivkurser, -böcker, -videor m.m. och mixat med mina egna funderingar): 1) Du måste skörda det du sår. Har du sått ett frö under berättelsens gång, så gäller det att skörda det. Det betyder att du behöver knyta ihop ev. lösa trådar och besvara de frågor som ev. väckts till följd av ditt frö. Det kan ske i samma bok, eller i kommande (om du skriver på en serie). 2) Reta inte upp läsaren. Med det menar jag att dina frön gärna får vara lite "osynliga", de ska smälta samman med texten. Är de stora (ex. en profetia), kan du skörda dem i slutet av berättelsen/serien i syfte att uppfylla läsarens förväntningar. Gå alltså inte och säg att någon är "den utvalda" och sedan spårar berättelsen ur i en helt annan riktning (ja, det kan den förstås göra, men den behöver ändå knytas samman i nåt skede). Läsaren förväntar sig en utdelning, dvs. vill veta vad som händer med "den utvalda". 3) Har du ett stort och tydligt frö? Då kan du slänga in en twist som förvirrar läsaren (ex. att läsaren tvivlar på vem som egentligen är "den utvalda"). Igen, knyt ihop berättelsen (se punkt 2, reta inte upp läsaren). Även om du sått ett frö med twist, så behöver du "räta ut" fröet och skörda det innan berättelsen/serien är slut. Exempel på större frön: - Profetia (hjälten/hjältinnan är utvald av ödet). - Järtecken (korpar, blodmåne, svart katt etc.). - "Jag har en dålig känsla inför detta" (kanske en föraning, eller en dröm etc.). - Bakåt/framåtblickar (du inleder med en tillbakablick, eller med något som sker i framtiden ex. en katastrof, och därefter drar den huvudsakliga berättelsen i gång i nuet. Läsaren vet alltså att något hemskt/spännande/otroligt har hänt, eller kommer att hända, och nu måste de läsa vidare för att få reda på hur och varför.). Exempel på mindre frön, som tillsammans bildar en helhet: Små frön (planteringar) kan i princip vara vad som helst, ex. försvinnandeskåpen i Harry Potter. Försvinnandeskåpen dyker upp här och var under seriens gång. Författaren sår ett frö redan i den andra boken där a) Harry Potter gömmer sig i ett av skåpen, det som finns vid Borgin och Burkes, och b) spöket Nick har sönder skåpet, det som finns på Hogwarts, i syfte att hjälpa Harry undkomma Filch. Skåpet dyker även upp lite senare när en Slytherinelev fastnar i skåpet, vilket ger Draco en ond idé. [SPOILERVARNING] Mot slutet av bokserien använder Draco de två skåpen för att smuggla in dödsätare till Hogwarts. Tänk när du som läsare inser detta, läser om serien och upptäcker de "osynliga" fröna. Var för sig bidrar de kanske inte särskilt mycket till den tidiga handlingen, men tillsammans blir de viktiga och skänker läsaren en aha-upplevelse. Och det är det här jag menar med att du ska väva in fröna i texten och, i något skede, skörda dem. För det är de där tydliga fröna, de som sticker ut rejält, som irriterar läsaren om de inte får sin upplösning.
0 Comments
Elin Jäverbrant är 29 år och författare. Hon är bosatt nere i Skåne och när hon inte skriver om dinosaurer, drakar och magiska världar så drömmer hon sig bort i andras. Hon debuterade med sin bok Ruby 2023, en ungdomsbok om dinosaurier. I dagens inlägg tar hon upp ett ämne som många av oss som skriver känner igen oss i. Något som får författare att slita sitt hår och förbanna sig själva. Vi vet att det inte är en dans på rosor att vara författare. Idéerna föds och en glädje sprids inom mig när jag får en ny idé och börjar skriva. Det är nästan som att vara nykär, allt känns bra och texten flyter på. Flitens eld brinner starkt och tangenterna smattrar under mina fingrar. En härlig känsla, inte sant? Det är det, tills tvivlet kommer krypandes, texten som jag just har känt mig alldeles pirrig över att få skriva känns skit. Kommer någon vilja läsa den? Kommer ett förlag vilja ha den? Flödet som känts så bra tar helt plötsligt slut. Det är då jag försöker intala mig själv att fortsätta, trots tankarna och tvivlet som snurrar i mitt huvud. Jag försöker fokusera på min värld och mina karaktärer. För jag hade ju blivit nykär, inte sant? Då måste något varit bra med texten jag håller på att skriva. När en sådan sak händer brukar jag ta en paus från manuset och jobba med ett annat. Så att jag har minst två stycken att jobba med. Ett annat tips är att inte försöka tänka så mycket, jag brukar säga att man ska fulskriva. För skulle det bli en massa strunt i texten går detta enkelt att redigera bort senare. Det är många gånger som jag fastnar på ett ställe för att jag hakar upp mig på en mening eller hur jag beskriver en specifik händelse. Gör inte det, med andra ord skit i det och skriv bara för att texten ska fortsätta att rulla på. Vad händer sedan då? Manuset blir färdigt och du har överlevt redigeringen utan att slita håret av dig. Då kommer nästa magknip, skicka till förlag ... En mardröm ... Både ja och nej. Jag brukar säga att det värsta du kan få är ett nej. Det är sant, trots det så gör refuseringarna ont att få. För då börjar tankarna att snurra på nytt ... Vad var det som de inte gillade? Vad gjorde jag för fel? Är allt bara skräp? Och när det där mailet trillar ner i inkorgen att ett förlag faktiskt vill ha manuset. Då kommer det ett rent lyckorus, det var kanske inte skräp man skrivit trots allt. Sedan kommer den där osäkerheten, vi har ett förlag som vill ge ut boken. Men vill du ge ut boken hos just dem? Du kanske fick ett positivt svar från ett hybridförlag? Är manuset lika bra då? Självtvivlet blossar upp ännu en gång. Men vågar man inte satsa så kommer man heller ingenstans, ska man låta självtvivlet ta över kommer dina böcker aldrig få se dagens ljus. Våga tro på dig själv och din historia! Till sist står du där med en färdig bok i handen och tror att nu kommer allt bli bra. Men det är nu den största rädslan av alla kommer. Nu ska ju folk faktiskt läsa min bok, tänk om de inte tycker att den är bra? Boken skickas till BTJ och du inväntar spänt på att de ska recensera den. All denna väntan och oro. Någon enstaka recension trillar in och du vågar knappt läsa den. Någon är bra och en annan är mindre bra ... Sen kommer den kalla sanningen att BTJ inte vill recensera din bok ... Ett slag i magen. Självtvivlet bara växer och växer, kommer det någonsin att ta slut? Det finns ett enkelt svar på den frågan. NEJ, det kommer aldrig ta slut för den värsta kritikern av dem alla är du själv. Den kommer alltid att finnas där och trycka på dina ömma punkter och försöka fälla krokben för dig. Men det viktigaste av allt är att du aldrig ska sluta tro på dig själv och dina drömmar. För alla kan inte älska alla böcker, jag har själv lärt mig detta. Böcker som jag själv älskar tycker andra är rent skit. Men författaren som skrivit boken slutar inte för det. Ingen dröm är för stor och ingen drömmare för liten. Det är vad man gör med drömmen som är det viktigaste. Hitta Elin! Instagram >> www.instagram.com/forfattare.elin.javerbrandt Facebook >> forfattare.elin.javerbrant Fick ett fantastiskt fint mejl som konstaterade att min urban fantasy Nattkrigaren, utgiven av Seraf förlag, efterfrågats av personer med syn- och läsnedsättning och att boken därför blivit talbok (ej detsamma som ljudbok, läs mer om skillnaden här). Jättebra att myndigheterna möjliggör att så många som möjligt får en chans att läsa det de vill läsa!
2024 har fått en fantastisk början vad gäller mitt jobb som lektör och redaktör. Det är verkligen inget jag tar för givet, mycket hänger nämligen på att mina kunder (privatpersoner och förlag) är nöjda med det jag gör. Därför är jag också otroligt tacksam för varje projekt som dimper ner i inkorgen och jag ser fortbildning inom området som något nödvändigt.
Hittills i år har jag lektörläst fyra fantastiska texter, en episk tegelstensfantasy för vuxna, en spännande kapitelbok för barn, en historisk fantasy för unga samt en romantisk feelgood för vuxna. Jag har även redaktörläst två manus för olika förlag, en romance för unga vuxna och en skräckroman för unga vuxna. Men vad är skillnaden på att lektör- och redaktörläsa en text? Oftast när jag lektörläser handlar det om privatpersoner. Det är personer som skrivit klart en text, filat och redigerat, haft testläsare och filat igen. Och nu kommer de inte längre på egen hand. Det är då jag i egenskap av lektör kliver in. Jag djupläser texten flera gånger och återkommer med en analys, där jag lyfter textens styrkor och ger konstruktiva förbättringsförslag. Förhoppningsvis kan analysen ge skribenten verktyg att finslipa sin text, så att den så småningom får ett förlagkontrakt. Redaktörrollen ser lite annorlunda ut. Det är oftast förlag eller egenutgivare som anlitar mig för att få hjälp med en text som redan genomgått såväl redigering som testläsare, lektör och ännu mer redigering. I min roll som redaktör analyserar jag texten på ett ännu djupare plan än i en lektörläsning, väl medveten om att den här texten redan har ett förlagavtal och/eller snart ska i tryck. Min feedback går därefter till författaren, som gör ändringar innan det är dags för språkgranskning, korrekturläsning och tryck. (Ibland blir det flera redaktörvändor innan det är dags för nästa steg.) Hoppas att den här texten hjälpte dig se skillnaden på en lektör och redaktör. Behöver du hjälp med ditt manus? Ta kontakt via Skrivguiderna, där jag jobbar som just lektör och redaktör. Jag heter Annika Girod Sundqvist och arbetar till vardags som marknadschef. Men på fritiden älskar jag att skriva. När jag inte jobbar eller skriver så umgås jag med min man och treåriga dotter. Här kommer 5 handfasta tips kring vad man ska tänka på när man skriver för barn. Dessa är tips som jag fått av min underbara lektör som lärt mig allt jag kan om att skriva barnböcker. 1. Tänk på vem din målgrupp är! Förlagen delar in barn- och ungdomslitteraturen i olika åldersgrupper. Om man ska kunna konkurrera hos dessa förlag är det därmed viktigt att tydligt nischa manus man skickar mot en specifik åldersgrupp. Det finns några allmänna riktlinjer för respektive åldersgrupp vad gäller böckernas längd, språkets svårighetsnivå, hur läskig/spännande handlingen kan vara i termer av faror barnen utsätts för, vilken typ av humor som kan förväntas fungera, samt huruvida boken kommer att innehålla bilder eller inte. Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda. 0-6 år, bilderböcker Böcker för barn 0-6 år. Innehåller en kombination av text och bilder med minst en bild på varje uppslag, där bilderna utgör hälften eller mer av boken. Språket ska vara väldigt enkelt, beroende på ålder kan det vara allt ifrån LIX 3 till max 17. 6-9 år, kapitelböcker med illustrationer Enklare kapitelböcker, fortfarande med ganska rikliga illustrationer, kanske upp till en helsidesbild per kapitel eller per vartannat kapitel. Text upp till max 15 000 ord. Läsbarhetsindex på max Lix 20 för årskurs 2-3. Så få svåra ord som möjligt då många barn ännu kämpar med att ordentligt knäcka ”läskoden”. 9-12 år, kapitelböcker utan illustrationer Mer komplexa och lite längre kapitelböcker, oftast utan illustrationer. Lite mer avancerade upplägg kan förekomma, såsom parallellhandling eller ramberättelse. Vanligtvis text upp till max 25 000 ord. Läsbarhetsindex under Lix ca 24-25 för årskurs 6. Handlingen får inte vara alltför ”barnslig”, då läsarna är eller i alla fall närmar sig ”pre-teens”. För barn över 12 år räknas det som en ungdomsbok. För den mesta barn- och ungdomslitteraturen gäller att huvudpersonen vanligtvis är i ungefär samma ålder som den tänkta läsaren eller lite äldre. Barn vill sällan läsa om huvudpersoner som är mycket yngre än de själva, det uppfattas lätt som ”barnsligt”. 2. Begränsa dina informationsdumpar! Överlasta inte starten med bakgrundsinformation och ”prat”, utan försök komma igång med handlingen så snabbt som möjligt. Sedan kan berättelsen fyllas på efter hand med saker som verkligen behöver förklaras. Bara det som är helt nödvändigt att säga i början tar man då, allt annat portioneras ut efter hand i så små doser som krävs, så att läsarens förståelse istället fördjupas bit för bit. 3. Skapa en rak dramatisk kurva! De flesta berättelser fungerar allra bäst för en läsare när man skapar en ganska rak dramaturgisk kurva. De två vanligaste dramaturgiska kurvorna i sagor, kapitelböcker och populärromaner, är antingen den så kallade ”dramaturgiska valen” (som också ibland kallas för tre-akts-modellen) eller den som kallas för fyr-akts-modellen. 4. Arbeta igenom dina dialoger! Dialogerna behöver också arbetas igenom utifrån målgruppen. För unga läsare är det bra att lägga in anföringar efter replikerna (anföringar är sådant som ”sa jag”, ”viskade Anne”) så att det blir lättare för läsarna att förstå vem det är som säger vilken replik. Om du skriver lågstadieböcker kan det vara bra att satsa på lite kortare, rappare repliker. 5. Lärarhandledning på sikt? Det kan vara en säljfördel om kapitelböcker har en lärarhandledning när skolor tittar på inköp av klassuppsättningar av nya kapitelböcker. I en sådan lärarhandledning, som ofta kan köpas separat, finns en blandning av kortare och längre uppgifter knutna till varje kapitel i boken, som kan utgöra lektionsunderlag för klassrumsundervisning. Det kan vara ordlistor över svåra ord, läsförståelsefrågor, pysselidéer, olika skrivuppgifter inspirerade av boken, diskussionsfrågor, eller andra saker som kopplar till läroplanen och till värdegrundsarbetet i skolan, med mera. Men detta bygger såklart på att man kan hitta ett samarbete med en pedagog som kan hjälpa till att skriva ihop denna lärarhandledning så att den blir relevant för läroplanen, och att förlaget också vill satsa på att ge ut den. I det här inlägget tänkte jag kort lyfta det underbara novellformatet. Själv älskar jag att varva noveller med romanprojekt, eftersom det känns så fantastiskt skönt att kunna avsluta en text på bara några timmar och dagar. Novellen ger en välbehövlig skrivpaus. Och träning! För det är också kul att testa nya genrer och målgrupper utan att behöva förbinda sig att skriva klart en fullång roman.
Men hur gör du då för att skriva en novell? Har novellen egna skrivregler? Alla de här frågorna besvarar jag i min novellguide, som du kan ladda ner alldeles gratis via min kurssida. (Novellguiden har dessutom blivit godkänd av ett rikssvenskt förlag som ger ut just noveller.) Och var hittar jag motivation till att färdigställa min novell? Svaren är många, men en lösning är att sikta på att delta i en novelltävling. På så vis får du en deadline att förhålla dig till. Det finns en sida (Eva Ulleruds Skrivarlya) som länkar olika skriv- och novelltävlingar, besök den gärna. Och du missar väl inte att Kraxa förlag söker noveller nu i februari? Jag heter Alexandra Landegren och är född 1990. Uppvuxen i Norrköping men jag har bott hela mitt vuxna liv i Jönköping och Huskvarna men sedan 3,5 år tillbaka bor jag i en egenbyggd van ute på Europas vägar, för närvarande i Portugal. Till hösten debuterar jag som författare med min bok ”Drömmen om ett annat liv” på Gry förlag och skriver just nu på mitt allra första skönlitterära manus, en feelgoodroman. Någonstans djupt inom mig har jag alltid vetat att jag vill skriva en bok någon dag, men att erkänna det för mig själv eller ens uttala den drömmen högt tog många år. Jag levde exakt så som vi alla förväntas leva. Utbildade mig, fick ett bra och välbetalt jobb och började klättra i karriären. Följde trender, shoppade, åkte på utlandssemestrar, hade ett fint och stort hem och hade allt man förväntas vilja ha. Problemet var att jag var så oerhört olycklig i det vi kallar ekorrhjulet. Efter att ha spenderat flera år med att bara försöka överleva stod jag inte ut längre. Min man jag och sålde allt vi ägde, sa upp oss från våra fasta jobb och flyttade in i en egenbyggd campervan sökandes efter att mer meningsfullt och hållbart liv. Redan från början visste jag att det fanns en viktig berättelse där som jag ville dela med mig av, att visa att det finns andra sätt att leva sitt liv på. Att ifrågasätta konsumtionssamhället vi lever i och de starka normer som styr våra liv mycket mer än vi tror. En blandning mellan en fackbok och en memoar kan man säga, med en lite gnutta essä i. Jag bestämde mig för att skriva en bok om det och satte mig helt enkelt ner en dag och började skriva. Jag skrev varje dag i flera timmar tills jag en dag tre månader senare var klar. Texten flödade ur mig utan ansträngning. Under den tiden hade jag dessutom skrivit på ett förlagsavtal med Gry förlag som såg potentialen i mig och min berättelse innan den ens var färdig. Något som jag snabbt insåg var mycket ovanligt. Boken ”Drömmen om ett annat liv” släpps hösten 2024 hos Gry förlag. Det fick drömmen om att skriva att på riktigt vakna till liv. Drömmen om att även skriva något skönlitterärt. Något helt annorlunda än boken jag precis skrivit. Ivrigt började jag sluka böcker om skrivande. Lyssnade på poddar och läste bloggar om skrivande. Lånade varenda tillgängligt nummer av tidningen Skriva på biblioteket. Läste om vikten av ett långt och detaljerat synopsis innan själva skrivande påbörjas. Lyssnade på författare som berättade att de inte blev antagna av förlag förrän de började arbeta med riktigt bra synopsis. Att känna sina karaktärer och veta allt om dem. Att rita upp berättelsens dramaturgiska kurva och även kurvor för karaktärerna. Jag läste om hur svårt det är att bli antagen, det där nålsögat som är så extremt litet, nästintill omöjligt. Att man tidigt redan från början ska vara beredd på att få refuseringar, ofta fler hundra. Att bara de allra bästa av de bästa som också råkar ha en väldig tur blir antagna. Att skrivandet är svårt, frustrerande och kämpigt. Allt det här var det jag matades med innan jag ens börjat skriva. Skrivdrömmen kändes avlägsen, som att jag var dömd att misslyckas på förhand och jag gav upp innan jag ens försökt. Men en natt drömde jag om en scen, ett möte mellan två karaktärer. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här scenen dröjde sig kvar och på morgonen satte jag mig genast framför datorn och skrev ner den. En övergripande idé till en berättelse där jag kunde urskilja karaktärer, miljöer och vissa delar av handlingen men inte en hel detaljerad berättelse med alla delar på plats. Jag kände ett pirr växa fram och en enorm glädje. Äntligen hade jag fått en idé till en roman och äntligen kunde jag börja skriva. När jag sedan skulle försöka skriva ett synopsis som jag läst att man bör, låste det sig. Det var helt blankt. Så jag la hela idén åt sidan utan att fortsätta, eftersom jag inte hade allt uttänkt och inget synopsis och då kan man inte skriva en bok. Men tanken på mina karaktärer och den där potentiella berättelsen som jag ändå kunde urskilja lämnade mig inte. Jag ville verkligen skriva även om jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Viljan att skriva blev för stor och en dag bestämde jag mig för att bara sitta framför datorn och se vad hände. Jag läste igenom de första kapitlen som jag skrivit flera månader tidigare och därefter hände något magiskt. Fingrarna började flyga fram över tangenterna av sig själva och manuset började växa fram. Ord för ord, sida för sida. Jag bestämde mig för att skriva lite varje dag utan att bedöma om det jag skrev var bra eller dåligt. Bara skriva på för att det var roligt. Tillåta mig själv att skriva trots att jag inte hade något synopsis eller visste vad som skulle hända. Helt plötsligt hade det gått en vecka och jag hade skrivit 8000 ord. En bikaraktär hade helt plötsligt vuxit fram tillsammans med miljöer och dialoger och nya idéer om vad som skulle hända framöver. För mig hade kreativiteten kickat igång först när jag satte mig ner och skrev, när jag tillät mig själv att utforska genom att skriva. Först när jag tog bort reglerna, vad och hur man bör skriva och förträngde tanken på hur svårt det är att bli antagen och enbart skrev för att det var roligt, kunde jag skriva. Nu är jag i fullgång med att skriva mitt allra första skönlitterära manus. Om det någonsin blir en utgiven bok som du får läsa vet jag inte, även om det självklart är den allra största drömmen. Men detta skriver jag för att jag älskar att skriva och för att lära mig hur man gör. Lära mig hur jag gör. Är det inte därför vi skriver? För att vi älskar att skriva? För att vi helt enkelt inte kan låta bli. 2023 låg fokus på flera boksläpp, andras manus (via Skrivguiderna), vanligt jobb, ryggrehabilitering, dödsbobyråkrati etc. Så det blev inte massor eget skrivet, endast 2.5 bokmanus (som fortfarande väntar på kärlek) + 1 novell.
Visst, jag har inget trollspö. Livspusslet fortsätter att se aningen kaotiskt ut. Men jag planerar in pauser och jag schemalägger tid för eget skrivande, så att jag med gott samvete ska kunna lustskriva vid sidan av jobbet. Och oj vad jag ska skriva!
Vilka skrivmål har du? Maria Hernius är född 1993 och bor i Göteborg där hon arbetar som grundskollärare och författare. Hon har gett ut böckerna, Mörkt paradis och Mörkt paradis: Förvildad. Mörkt paradis vann Årets debut hos Fantasykammaren 2020 och en andra upplaga gavs ut under 2023 av Storify Publishing. Förvildad släpptes i september 2023 på Bokmässan i Göteborg. Det är en dystopisk YA trilogi och den sista avslutande delen skrivs i detta nu. Skulle du fråga mig om jag föredrar att läsa en bok eller att titta på film, skulle jag ärligt svara det sistnämnda. Men jag svarar också oftast att jag föredrar boken framför filmatiseringen. En bok har ett djup i världsbygget, karaktärerna, intrigen och miljöbeskrivningarna som en film många gånger saknar. Samtidigt riskerar vissa böcker att tappa mitt intresse om de är för detaljerade eller utdragna. Därför älskar jag att kombinera de två medierna i mitt skrivande och personligen har det varit ett vinnande koncept för mig i målet att skriva en bok. I det här blogginlägget tänkte jag i tre steg förklara hur jag skriver bokmanus med filmen som vägledning. Fördelen för mig att använda ett ”filmperspektiv” när jag skriver är att berättelsens intrig, huvudpersonernas karaktärsdrag och miljöbeskrivningarna blir lättare att visualisera. Det ger mig verktyget för att skriva en övertygande, attraktiv berättelse. Första steget utgår från den dramaturgiska kurvan. Kortfattat kan den förklaras som att en berättelse är indelad i tre akter med inledning, mitt och slut. Händelseutvecklingen följer sedan akterna genom olika stadier som i slutändan når sin kulmen. Filmer följer oftast den här dramaturgin väldigt tydligt och avskalat. Okej, nu när jag förklarat det lite flummigt, här kommer första steget: Jag börjar med skelettet och sätter ut de scener jag har klart för mig på kurvan. På så vis vet jag till exempel vad som behöver hända med huvudkaraktären i akt 1 för att äventyret ska starta. Eller vad som händer vid ”allting går åt helvete” punkten strax innan akt 3. Jag vet också hur boken ska sluta och eftersom jag skriver kronologiskt ger det mig ett tydligt mål att skriva mot. Genom att placera ut händelserna ser jag vad som saknas och vad som behövs läggas till för att få ett flyt innan jag börjar skriva det första utkastet. Det andra steget är det svåraste, eller… låt mig omformulera mig. Det mest ointressanta för mig i skrivprocessen är att skapa karaktärer. Så hur gör jag för att bli motiverad? Jo, enligt mig behöver karaktärerna inte var särskilt ”runda”, tvärtom uppskattar jag rätt platta, tydliga karaktärsdrag. I film lär jag inte känna karaktärer lika bra som i en bok, ändå hejar jag på filmkaraktärer på liknande sätt som i böcker. Det enda jag kräver är att de har en tydlig roll att spela och ett tydligt karaktärsdrag. För att göra karaktärerna mer trovärdiga placerar jag ut även dem på den dramaturgiska kurvan. Alltså att de utvecklas efter vad de går igenom under berättelsens gång. Därför sätter jag mål för hur mina karaktärer ska sluta sin personliga historia. Det är ett bra sätt för att göra dem mer verkliga, både för mig och läsaren. Ska den blyga bli modig, den onde god eller den gode ond? Ärligt talat skapar ju karaktärerna berättelsen och mina favoritscener i böcker och film är oftast när karaktärer interagerar med varandra, så länge de är tydliga. Annars blir de bara ett ansikte i mängden som jag lätt glömmer bort. Vi har nått sista steget, min favorit, scener och miljöbeskrivning. Jag tänker på kapitlen som filmscener. Hur ser platsen ut där kapitlet utspelas? Vilka personer behöver vara med? Hur blir scenen så tilltalande som möjligt? Författaren Victoria Aveyard beskrev att hon i en scen mellan två karaktärer upplevde att den blev långtråkig. Därför satte hon en av dem i ett badkar. På så vis ändrades dynamiken i scenen och den blev betydligt mer intressant. Okej, alla kan inte vara nakna i varje scen, men om man strävar efter en speciell scensättning i varje kapitel, blir det mer minnesvärt. Det mottot försöker jag hålla fast vid. Min mening med ovan blogginlägg är att, utifrån min egen erfarenhet, erbjuda råd som jag själv velat läsa i starten på min författarresa. När jag började skriva insåg jag att om jag medvetet förenade film- och bokmediet blev det enklare att färdigställa ett första utkast. Många av oss ser på film och tv varje dag, därför kommer dramaturgin oftast naturligt. Den bor liksom inombords. Självklart finns det tusen sätt för att skriva ett manus, det gäller att hitta sin egen väg. Men att använda filmen som vägledning för att skriva böcker är givande och inte minst roligt! Hitta Maria! Hemsida >> www.mariahernius.com Instagram >> www.instagram.com/mariahernius TikTok >> mariahernius Facebook >> mariaherniusauthor Nya bilderboken om samtycke närmar sig med stormsteg. Och vi har en släppmånad, april 2024, mer info kommer snart!
Dags att summera 2023 i siffror. Jag har nog inte riktigt fattat hur galet det här året varit, året när jag släppte flera böcker, deltog i mina första bokmässor och kickstartade lektörverksamheten via Skrivguiderna på allvar. Flera författarbesök har det också blivit och jag är tacksam för alla underbara läsarhälsningar som trillat in!
För att kunna greppa alltsammans har jag gjort en liten sammanställning. Det har blivit: ❤️ 2 egna böcker, Nattkrigaren & Skogshäxans skatter. ❤️ 2 noveller, Bergtagen som fristående verk + en novell i Jul igen. ❤️ 1 nytt bokkontrakt, bilderboken som utkommer ... avslöjar snart. ❤️ 1 härlig skrivkurs via Vasa Alma, spännande att få undervisa på plats och jätteduktiga deltagare! ❤️ 0 medlemskap i Finlands svenska författareförening, likså 0 stipendier. (Är jag ledsen? Ja, lite, jag längtar ju efter att få kalla mig författare även härhemma, inte bara i Sverige.) ❤️ 25 lektör- och redaktöruppdrag, dvs. ca 2/månad, varav: ● 5 BTJ-recensioner, 3 redaktörläsningar (1 för förlag, resten för privatpersoner), 17 lektörläsningar (2 för förlag, resten för privatpersoner). ● 5 återvändande kunder! (Tack för förtroendet!) ● Av de privatmanus jag jobbat med (vissa manus har jag jobbat med flera varv) ska 6/13 definitivt bli böcker. Övriga håller jag tummarna för, när de så småningom får testa sina vingar! Därmed vinkar jag farväl till det gamla året och hälsar det nya välkommet. 2024, året då jag förhoppningsvis ska få chans att använda min splitternya unicornpenna (se bilden) och skriva mycket (!) mer på egna väntande projekt som hopat sig under det gångna året. Jag kommer därför också ta på mig aningen färre lektöruppdrag framöver, så boka era tider ni som vill säkerställa en plats. Dessutom omstrukturerar jag livet as we speak för att bl.a. bättre hinna umgås med mina följare. (2023 innebar dessutom onödigt mycket sjukdom, död och sorg, så gäller att ta bättre hand om orken framöver. Positiva vibbar!) Har du tankar om 2023 & 2024? Kommentera gärna. Och så önskar jag dig massor med lycka, hälsa och glädje! Jag heter Emma och är barnbibliotekarie. Jag gillar att skriva för barn, och särskilt mellanåldern. Min första bok kom i augusti 2023 och heter Kär på riktigt?. Den handlar om 12-åriga Nellie som är kroniskt sjuk, ett stort Beyoncé-fan och känner att kompisarna är på väg att växa ifrån henne. För några år sedan satt jag på bussen på väg hem från jobbet. I öronen hade jag en ljudbok eller en podd, jag minns inte. Jag minns bara att jag tänkte - är det dags att säga upp Spotify premium? Ska jag fortsätta betala varje månad, när jag knappt lyssnar på musik längre? Min tråkiga spellista består fortfarande av samma gamla låtar jag lade till för flera år sedan, som jag tröttnat på allihop. Jag behöver inte funktioner som att slippa reklam eller att lyssna offline, jag som bara lyssnar på poddar och ljudböcker. Vilken onödig utgift, egentligen. Ungefär vid samma tid tog jag nya tag i mitt skrivande. Bestämde mig för att om jag ska bli författare måste jag faktiskt skriva färdigt ett manus, som känns så färdigt att jag vågar skicka det till förlag. Från tre oklara romanprojekt gick jag till att fokusera på ett av dem, ha som mål att skriva färdigt det. Skrivandet satte sig över alla andra fritidsintressen och jag skickade in ett manus. Blev antagen. Fortsatte att skriva på fler projekt i väntan på utgivningen. Skrev och skrev och skrev. Flera gånger i veckan. I perioder varje dag. Från att ha varit en tanke långt borta, om att någon gång ska jag ta tag i min skrivardröm och faktiskt skriva något, så är skrivandet ständigt närvarande. I öronen gör musiken mig sällskap. Det började nog med att jag bara ville ha något att lyssna på, för att fokusera. Sen upptäckte jag hur inspirerande det var. Nu har jag en Spotify-lista för varje romanprojekt. Inspirationen kommer från musiken och musiken stänger ute omvärlden, skapar en bubbla där jag kan gå igenom mina idéer om och om igen. Måla upp scener, bygga dialoger, komma förbi hinder i berättelsen. Även när jag inte skriver lyssnar jag på musik, som får mig att tänka på mitt nuvarande skrivprojekt. På så sätt fortsätter jag inspireras, tänka på manuset. Oftast på väg till och från jobbet, vare sig jag promenerar, åker buss eller cyklar. Stannar upp, antecknar något i mobilen. En replik, en idé till en scen. En lösning på ett problem i handlingen. Mobilen är full med idéer, redo att ta tag i när jag väl får tid att sätta mig vid datorn. Med hjälp av musiken skriver jag i huvudet varje dag. Det finns många som använder musik medan de skriver, och vad som funkar för en funkar kanske inte för en annan. Filmmusik är vanligt, något instrumentalt som inte stör. För mig gör det inget om musiken har text. Det är snarare något jag föredrar. När jag sätter ihop en spellista för skrivinspiration är det svårt att säga vad som platsar där. En textrad som känns rätt, en titel, en stämning i musiken, en refräng, en låt som jag tror huvudpersonen skulle lyssna på … Vad som helst kan göra att en låt kvalificerar på skriv-listan. Idag känns det helt galet att jag en gång tänkte att jag inte behövde mitt konto på Spotify längre. Att jag inte skulle lyssna på musik. Att jag inte förstod vilken källa till inspiration musiken kunde vara. Nu är det snarare så att ljudböckerna och poddarna får mindre tid i mina öron. När jag lyssnar på ljudböcker svävar tankarna iväg ibland, jag börjar tänka på mina egna berättelser. Det är också inspirerande, men också störande när man bara försöker fokusera på en bok. Då måste jag ibland byta över till Spotify, så jag kan sväva iväg utan att tappa bort mig. Skriva i huvudet. Min debutbok heter Kär på riktigt? och huvudpersonen Nellie är besatt av Beyoncé. Jag kände att jag ville att hon skulle ha något som hon var väldigt intresserad av eller ett stort fan av. Vad skulle det kunna vara … Jo, musik såklart! Kanske är det ingen slump att Nellie hämtar styrka i musiken, för det gör ju jag också. Min bästa skrivkompis! Jag hade ju inte tänkt skriva fler noveller egentligen då jag har så många bokprojekt som flåsar i nacken, men så fick jag förfrågan om att vara med i årets upplaga av Jul igen ... och kunde inte tacka nej. Min novell ??? är en ricktig myspusseldeckare i fantasytappning och novellformat. Lyckas du klura ut vem som mördat Gloria, ledare för Melodiernas väktare?
Andra Anna är en scenpoet som bor i Umeå. 2019 vann hon SM i poetryslam och hon har uppträtt på olika scener runt om i landet, bland annat dramaten. Hon skriver personliga dikter om politiska ämnen och tar trams på riktigt stort allvar. Alla som skriver dikter är poeter, men alla dikter är inte bra poesi. Vem som helst kan alltså skriva, även om slutresultatet inte är så mycket att hurra för. Vi har alla möjligheten, och rättigheten, att skriva dålig lyrik. För mig är det en inspirerande tanke. Kanske det närmaste jag som västerbottning kommer hurtiga tillrop. Jag har nämligen behövt hitta skrivmotivation som rimmar med min långa släktlinje av människor som jobbat med jordbruk och inte skrattat så värst mycket, förutom på jul. Min motivation behöver finnas i samklang med rådande jante-lagstifning och min tendens att skämmas för det mesta jag tar mig för. Att helt ge mig hän åt tanken på att allt jag skriver i alla fall till en början är skit har varit frigörande. Även om jag skulle drabbas av plötslig självinsikt över vad jag håller på med, har jag redan förberett mig mentalt och därmed avväpnat min inre snobb. Det är ingen idé att ha respekt för ett tomt word-dokument om jag ändå bara ska fylla det med dravel. Inget behöver visas för någon annan om jag inte vill. Det är inget alarm som börjar tjuta om jag skriver på ett pubertalt sätt om känslor eller om jag är tråkig och medioker. Det är fritt fram. Min ingång till litteratur var poetry-slam, vilket är tävlingsformen för spoken word. Det finns inga ramar för poesin annat än att dikten behöver vara under 3 minuter och skriven av poeten själv. Sedan kan det vara bra om publiken förstår innehållet och sedan gillar det. Synen på skrivande är punkig på sättet att ingen har särskilt mycket bakgrundskunskap, alla bara skriver. Till slut har en övat så pass mycket att poesin blir bättre. På det sättet är jag kompislärd. För mig har processen varit; att jag först lärt mig skriva och sedan lärt mig teorin bakom varför vissa saker blir snygga eller känns bra. Det finns till exempel ett klassiskt litterärt stilgrepp som heter “trikolon” eller tretal. Något som i princip bara är att antingen upprepa en fras tre gånger eller att ge tre exempel. Det gör jag hela tiden i mina texter, men hade ingen aning om att det var en etablerad grej. Innan jag hittade poesin och började skrivandet som hobby hade jag i omgångar försökt att komma igång. Jag trodde de som kunde skriva var en specifik kategori personer. De hade bra handstil, gott uppmärksamhetsspann och en förkärlek till att sitta stilla länge nog för att producera större mängder text. I den kategorin ingick inte jag. På tiden jag gick i skola var en fortfarande tvungen att skriva för hand och läraren använde arga röda pennor för att peka ut alla stavfel. Det var väl på sin plats att skolan försökte göra något åt min hemska stavning, men det satte locket på skrivlusten. Jag började skriva regelbundet när jag var 23. Det som är bra med att vara vuxen är att ingen betygsätter ens hobby. Förvånansvärt många av mina dikter är skrivna på promenader, busshållplatser och under toalettbesök. Mina dokument är fyllda med stavfel och jag rättar inte alltid till grammatik eller formuleringar. För mig är det i första hand ett manus. Dikten är det som händer live mellan mig och publiken. Vän av ordning kan läsa den här texten och påpeka att det är lätt för mig att prata om att skriva förutsättningslöst då jag efter en tids övande vann SM i poetry-slam. Det är sant. Kanske att någon person som är ödmjuk på riktigt har något mer välformulerat att säga om ämnet. Men jag tycker fortfarande det är viktigt att prata om. Till mitt försvar kan jag säga att jag skrivit ett utkast till en dålig bok. Det har tagit tid och jag har sett timtals av youtube-videos för att ta till mig grundläggande verktyg. Till slut växte en första version av en kortroman fram. Den är inte bra. Men jag är otroligt nöjd över att den finns. Nu kan jag äntligen rynka på näsan åt vad jag åstadkommit och börja den långa processen av att redigera det till något jag faktiskt tycker om. Ett inspirerande citat som kanske ekar mindre tomt när det kommer från min mun är: Alla kan skriva en dålig bok! Under tiden kommer en garanterat lära sig något om skrivande. Förhoppningsvis blir nästa bok bättre. Även solen har sina fläckar och vi perfektionister måste också få öva. Om inget annat hjälper går det alltid blunda under tiden en skriver. Hitta Andra Anna! Facebook: https://www.facebook.com/AndraAnnasPoesi Instagram: https://www.instagram.com/andraannaspoesi Det känns underbart kul att det går framåt med min bilderbok om samtycke för de allra yngsta läsarna. Emelie Wiklund har tagit fram ursnygga illustrationer och steg för steg närmar vi oss en utgivning hos Kikkuli förlag, mer om släppdatum så småningom.
Här får du en glimt av min Nelly som inte tvekar att säga NEJ! |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Mars 2024
KATEGORIER
Alla
|