Hedvig-Christina Hell är författare som skriver prosa och poesi. Debutromanen, Den sjunde salen, kom 2009 och fjärde boken, En stjärna slocknad i min famn, släpptes i år. Femte boken är under arbete. Förutom universitetsstudier inom kreativt skrivande har hon en lärarexamen samt en masterexamen inom biblioteks- och informationsvetenskap. Parallellt med författandet arbetar Hedvig-Christina som bibliotekarie. Förr skrev jag romaner. En och annan novell. Alltid parallellt med dikter. Nu för tiden har poesin brett ut sig mer i mina texter. Det avskalade, rena får större plats. Jag räknar inte längre ord för att komma upp i en rimlig mängd anpassad efter romanformatet. I stället stryker jag ord tills bara de mest betydelsefulla återstår på papperet. Med andra ord pågår en nedräkning. När jag skrev det som skulle komma att bli diktromanen En stjärna slocknad i min famn, genomgick jag en intressant process som innebar att göra om prosa till prosalyrik. Det är den skrivprocessen som detta blogginlägg kommer att handla om. Det hela började med att jag 2017 rensade en gammal dator. Då hittade jag nämligen ett bortglömt dokument, som visade sig innehålla en halvfärdig roman jag påbörjat redan 2011. Romanen bar titeln: En stjärna slocknad i min famn. Jag blev förstås nyfiken, började läsa och genast kom alltsammans tillbaka till mig. Just det, det var ju den här berättelsen som jag fick lov att avbryta, då andra texter kom emellan. Den berättelsen skildrade två parallella spår. Dels handlade den om Cornelia från Sverige, som ensam och vilsen försökte skapa sig en tillvaro på resande fot genom USA. Dels handlade den om amerikanska Aron, i sökandet efter sin far som lämnat familjen när Aron var liten. Cornelia och Arons vägar korsades, hon plockade med honom på sin roadtrip och tillsammans skulle de söka efter Arons far. Medan jag läste det gamla manuset fastnade jag ganska snabbt för Cornelias berättelse. Blev nyfiken på varför hon rest till USA och varför hon så abrupt behövt lämna sitt liv hemma i Sverige. Vad hade hänt henne? Många frågor snurrade i mitt huvud och hon lämnade mig inte i fred. Jag var till slut tvungen att skriva hennes historia! Den amerikanska mannen däremot, kände jag inte alls för att utveckla. Han försvann när jag väl började skala bort allt det jag inte ville ha kvar i berättelsen. Medan jag strök mängder av text föddes ännu en tanke hos mig. Hur skulle det vara att försöka skriva den här berättelsen i form av prosalyrik? Jag hade ju en gång i tiden läst Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga och ganska nyligen Linnea Axelssons Aednan. Skulle jag kunna skriva på liknande sätt? Jag bestämde mig för att ge det en chans. Minns skrivprocessen som väldigt behaglig. Jag tillät mig att experimentera med språk och form, jag skrev helt och hållet för min egen skull, det fanns ingen deadline. Jag ägnade lång tid åt att stryka och skala och skriva nytt. Formulerade mig på ett annorlunda sätt än vad jag var van vid, genom så få ord som möjligt på varje sida, utan att för den sakens skull göra innehållet obegripligt. Till slut hade jag en färdig berättelse, skriven genom min egen nyfunna röst. Vad blev då kvar av ursprungsberättelsen som fanns i det bortglömda dokumentet? Förutom Cornelia – som för övrigt fick ett annat namn – inte mycket. Miljöerna finns kvar och är dessutom hämtade från mitt eget liv. Jag lever på en lantgård och ville skildra den vardagen. Jag har även rest genom USA, även om det är många år sedan. Alla platser min karaktär möter har också jag besökt. Men resten är ren fiktion. En stjärna slocknad i min famn släpptes våren 2021 och handlar om My, som efter en tragisk händelse hemma på lantgården, lämnar sitt hem, sin familj och Sverige. Ensam drar hon till USA för att genomföra drömresan som familjen aldrig förverkligade. Under hennes roadtrip bearbetar hon sin sorg och kommer fram till ett livsavgörande beslut. Det är en lyrisk berättelse om att kunna se på saker ur olika perspektiv. Jag är ödmjukt tacksam för den fina respons som boken fått ta emot. Nu arbetar jag med en ny lyrisk berättelse, där jag försöker skildra relationer genom ett sparsmakat språk. Så det där med att räkna ned ord är här för att stanna! Hitta Hedvig-Christina! Instagram > hedvigchristina_prosaochpoesi Facebook > Hedvig-Christina Hell – Prosa och poesi
0 Comments
I det här inlägget vill jag tipsa om några av de AuthorTubers jag gärna kikar in hos, författare som laddar upp skrivtips via sina YouTube-kanaler. Alexa Donne (länk), en traditionellt publicerad författare som skapar olika typer av material, allt från tuffa skrivråd till hur du tar snygga författarporträtt till hur du bäst marknadsför dig själv. Laddar också upp författarekonomivideor (baserade på en amerikansk marknad, men vissa poänger gäller internationellt). iWriterly (länk), som drivs av indieförfattaren Meg LaTorre. Här varvas konkreta skrivråd med självpubliceringstips. Jenna Moreci (länk), en författare som både har en vass tunga och coola Halloweenkostymer, samt massvis med kloka tankar. Här hittar du allt från a till ö vad gäller skrivande, men jag gillar särskilt genretipsen (ex. hur du skriver fantasy, hur du skriver romance osv.). ShaelinWrites (länk), som andas och studerar skrivande. Också en massa matnyttigt, pedagogiskt innehåll för att lyfta ditt skrivande. Idag funderar jag på starka och svaga verb.
Vad är ett verb? Jo, när man gör något. Jag hoppar, skrattar, ropar ... När du jobbar på en text, så kan det vara värt att lägga märke till vilken typ av verb du använder. Är de svaga eller starka? (Starka verb hänger f.ö. ihop med gestaltning, vilket du kommer att märka i exemplet härunder. Om du undrar vad gestaltning är, så föreslår jag att googla det iom det är ett viktigt skrivverktyg. I korthet handlar det om att visa något istället för att berätta, "show, don't tell", att läsaren verkligen upplever texten ex. via olika sinnesintryck.) Ex. Han gav mig lappen samtidigt som han tittade ilsket på mig. Svaga verb = gav, tittade. Vi testar att peta lite i meningen! >> Han slängde lappen på bordet, så att den landade i en hopknycklad hög vid mina händer. Munnen var hoppressad till ett tunt streck, ögonen smala som isskärvor och nävarna hårt knutna. Notera att han inte längre ger lappen, han slänger den. Det känns genast mera laddat. Och här kommer vi in på gestaltning >> I stället för att han tittar ilsket, så får läsaren ta del av både kroppsspråk och minspel, och kan göra sig en egen tolkning. Hur tolkar du ovanstående mening? Känns han upprörd, eller upplever du hans känslor annorlunda? Vilka intryck kan vi lägga till för att förstärka scenen ytterligare (tänk: syn, hörsel, känsel, doft, smak, reaktioner, tonläge ...)? Jag säger inte att du måste använda starka verb, eller att din stil kräver mer gestaltning. Vi gillar alla att skriva på olika vis, vi har alla vår egen röst ... men, var åtminstone medveten om vilken typ av verb du använder, så kan du välja vilket som! Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hennes debutroman Solens dotter, en fantasy romance om en kvinna med hemliga förmågor och en halvgud med uppdrag att döda henne, släpptes tidigare i år på Seraf förlag. Uppföljaren Månens son kommer ut hösten 2022. Anna har också medverkat med noveller i sju antologier. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. Jag har hört flera erfarna författare säga att den andra boken är svårast att skriva. Om det ligger något i det kan jag kanske pusta ut nu, för jag skickade nyligen in manuset till min andra bok till förlaget. Men för mig var det inte så. Jag tror att det beror på att jag skrev råmanuset till uppföljaren redan innan min debutroman Solens dotter hade blivit antagen. Därför slapp jag hämmas av förväntningar och press. Jag tror nämligen att förväntningarna – ens egna och läsarnas – på den andra boken kan hämma en när man skriver. Som författare vill man inte göra läsarna besvikna. Det är nog fler författare än jag som helst vill att den andra boken ska bli ännu bättre än den första, överträffa sig själv! Då är det ju inte så konstigt om man känner press som hämmar ens kreativitet och får en att tvivla på sig själv och sin förmåga att nå upp till förväntningarna. För mig kom som tur är de där jobbiga tankarna inte förrän alldeles nyligen, när jag redigerade manuset till uppföljaren Månens son en sista gång innan jag skickade in det till förlaget. Vi hade redan skrivit avtal utan att förlaget läst manuset, även om det fanns där i min dator, men jag ville ge det en putsning till. Jag är nämligen något av en perfektionist och tycker alltid att jag borde kunna göra saker bättre. Då kom självtvivlet och tankarna: Kommer förlaget gilla boken? Kommer läsarna gilla boken? Är det här vad läsarna förväntar sig, eller förväntar de sig kanske en annan historia, mer lik den första? Solens dotter har fått många fina recensioner och betyg i sociala medier från läsare. Det gör mig oerhört glad och stolt! Men eftersom jag naturligtvis vill att de som gillat min första bok även ska gilla nästa bok i serien blir det också en sorts press. Därför är jag glad att jag skrev den andra boken innan den första publicerades, så att dessa tankar inte störde mig under själva skrivandet. För mig var första boken helt klart svårare att skriva. Den tog mig mer än ett decennium från idé till förlagsinskick. Det tog tid både att få historien på pränt och att lära mig hantverket tillräckligt väl för att få manuset så som jag ville ha det. Den första boken var en läroprocess. Vid den andra visste jag hur jag skulle göra. En annan sak som gjorde det lättare andra gången var att bokens värld och magisystem redan var uppfunnet. När man skriver fantasy är ju världsbygget en väsentlig del. Den andra boken gick av bara farten. På bara sex månader skrev jag ett första utkast. Jag skrev på ren lust och älskade både karaktärerna och historien, som jag tycker är både spännande och berörande. Bokens främsta tema är mobbning, en fråga som på grund av egna upplevelser är viktig för mig. Men den handlar också om kärlek, vänskap, hämnd och förräderi. Men framförallt är Månens son ett fantasy-äventyr där vad som helst kan hända … Faktiskt skrev jag uppföljaren lite som prokrastinering medan jag sköt upp redigeringen av min första bok, eftersom redigering är något jag finner ganska segt och tidsödande. Det finns ju alltid något man kan förbättra! (Sa jag att jag är perfektionist?) Redigeringen kan därför synas ändlös. Kanske tycker någon att det är dumt att skriva andra boken innan man ens vet om den första kommer att bli utgiven? Det tycker inte jag. Jag skrev ju min första bok utan att veta om den skulle bli publicerad. Att skriva den andra under samma förutsättningar är för mig inget konstigt. För mig är skrivandet något roligt som får mig att må bra. Det är något jag vill göra oavsett om jag vet om det jag skriver blir utgivet eller ej, eller om den tid jag lägger ner någonsin kommer att betala sig i pengar. Visst finns nervositeten och självtvivlen kvar. Men jag har skrivit en historia som jag ville berätta och som jag njöt av att skriva. Nu kan jag bara hoppas att det finns fler som jag där ute, som också kommer att älska mina karaktärer och finna storyn spännande. Mer än så kan jag faktiskt inte göra. Hitta Anna! Instagram > @anna.m.granberg Hemsida > annagranberg.nu Facebook > www.facebook.com/anna.granberg.writer Kikar bara in för att säga att jag är så taggad på att få dra skrivkurser för unga igen, via Folkhälsan, i sällskap av eminenta Sandra som kan allt om språk och poesi. Nästa vecka kör vi igång, och då blir det kurs fram till jul. Hurra! (100 % online än så länge. Kanske vågar vi oss på närträffar nästa vår, vi hade sååå kul senast det lyckades.)
Maria Brundin debuterade 2020 skönlitterärt med Lyda, en relationsroman utanför normen, där Aurora är huvudpersonen. Hennes känslor och tankar får stor plats i denna serie som belyser en värld som många är nyfikna på, men få känner till. Maria vill slå hål på myter och fördomar om BDSM samt bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör, men är specialist på lustgenren och på att utveckla författares sexscener. Författare, redaktör och koordinator i Ordlust verksamhet. Kandidatexamen MKV. Flera kurser inom kreativt skrivande. Har sedan 2001 arbetat med bokstäver som bas. Du arbetar med ditt manus och inser att du behöver skriva en sexscen. Vad känner du? Jag har förstått att det här är något väldigt många fasar för, och inte ens vill ta tag i. Det förekommer att läsaren möter ett ”lampan släcktes i sovrummet” som en slags hint om att ”nu blir det åka av”, sedan hoppar författaren till nästa scen. Att slänga in sex – bara för att – är lika illa som vilken annan scen som helst som kastas in i handlingen utan att den fyller en funktion. Att helt och hållet hoppa över en människas sexualitet är inte heller optimalt. Den är en sådan stor del av våra liv och här finns alltså en hel del att utforska och använda i gestaltningen för att föra både berättelse och karaktär framåt – i utveckling. Att skriva lust kräver fingertoppskänsla. Ämnet skapar ofta debatt. Alla tycker och tänker någonting och kan relatera på ett eller annat sätt. Det är intressant att sex i sig väcker så många känslor, men det gör också att den som vill ägna sig åt att skriva litteratur inom genren har ett gäng utmaningar framför sig. Personligen brinner jag för att berättelsen ska få ta plats utan att det för den sakens skull innebär en kompromiss med språket eller lusten i sig. Alla komponenter behövs för en kittlande story. Att snickra ihop helheten så att den innehåller samtliga delar på ett optimalt sätt är dock alltid en avvägning och en snygg balansakt. När jag läser litteratur inom området märker jag ofta att det blir mer av ett enda långt (eller kort) porrklipp utan förankring i vare sig karaktärens inre tankar och känslor – där finns en hel värld att beskriva – eller en djupdykning i samspel och kemi. Känslan är mer OS i akrobatiska övningar där författaren ägnar sig åt att beskriva positioner, antal gånger någon kommer eller hur stor kuk en manlig karaktär har. Har du ett poetiskt språk? Bra! Ett utmärkt sätt att balansera upp en sexscen är med ett språk som avviker från det som sker. Råheten i akten, det porriga, kan med fördel gestaltas exakt just så, men med ett broderande språk som omsluter. Tänk en vacker och omsorgsfullt inslagen gåva! Genren har tyvärr stämplats som att den saknar kvalitet och jag tror att förklaringen kring det finns i föreställningen om att just lust kan/bör gestaltas pang på. Ett ligg och något att masturbera till. Jag kan acceptera att så är fallet ibland, att läsaren söker en stunds skön avkoppling efter en stressig dag. Jag är också övertygad om att en välskriven berättelse innehållande lust/sex kommer att kittla sinnena långt mer, eftersom allt startar i våra hjärnor ... Att slarva över det djupa för att man har synsättet att sex är ”ytligt” är ett annat misstag. Det som leder fram till sexet är minst lika viktigt, om inte viktigare, än själva akten i sig. Här rör sig många under alldeles för kort tid. Författaren missar därmed en viktig nyckel: Oavsett om mötet är flyktigt för en natt eller långsiktigt så måste tillit etableras. Stegen dit kan vara kortare eller längre, men ofta saknas trovärdighet. Noterar också att man hoppar över hur det känns i vissa situationer, exempelvis när någon dubbelpenetreras och akten bara blir till en visuell och monoton beskrivning av det som sker medan reflektioner, känslor och tankar i en så intensiv scen saknas eller glöms bort. Ett hett tips till den som vill mejsla fram en skön atmosfär är att dröja kvar vid det där som nästan sker. Att bygga upp långsamt och att låta alla sinnen vara med. Låt inte enbart karaktärerna flörta med varandra utan inkludera läsaren också. Var retsam och lekfull. Klipp scenen tidigare, när alla håller andan och vill ha mer. Vad ska du göra när handlingen kräver en sexscen? Det finns naturligtvis bara ett svar på den frågan. Skriv den! Du kan alltid ta hjälp utifrån för att putsa till den senare, men kommer du fram till att den behövs för framåtrörelsen då ska den vara där! Fråga: Har du någon gång blivit refuserad? Svar: Ja, så klart! Jag har blivit refuserad flera gånger, tre olika manus*. Nu minns jag inte exakt till hur många förlag jag hörde av mig, men några av dem svarade. Kommentarer i urval:
Det är jobbigt att bli refuserad! Jag fick mina första refuseringsbrev när jag var runt 20. De dödade all skrivglädje, vilket gjorde att jag tog en paus på ca 10 år innan jag började skriva på nytt. Obs! Detta var inte förlagens fel! De tackade nej till mina texter av en anledning. (Och, hurra, refuseringarna tar inte slut där. Även som publicerad författare behöver jag förbereda mig på fler "nej tack". Konkurrensen är hård och ett manus kan vara bra, men inte tillräckligt bra, eller helt enkelt inte passa in där och då. Så, hur gör man för att orka simma motströms? Läs vidare för tips.) Nu kommer vi till mina misstag: 1) Jag tog kritiken personligt och slutade skriva. Lösning: Jag är inte min text. Jag är jag och jag är okej. Min text är min text och den kan förbättras. 2) Jag lyssnade inte till de värdefulla råd jag fick. Lösning: Jag borde ha jobbat vidare på mina manus, alternativt applicerat kritiken på kommande texter, i stället för att bara ge upp! Hallå, jag fick ju faktiskt något att gå på, tack vare förlagens lektörsutlåtanden. De uppmärksammade mig på att jag behövde hitta en egen ton, en egen berättelse, och fördjupa mina karaktärer (på den tiden kände jag varken till det där med dramaturgi eller karaktärens utveckling, skrev 100 % på känsla). 3) Jag gjorde inget för att förbättra mitt skrivande. (Definitionen av dumhet lär väl vara att göra samma sak gång efter annan, och förvänta sig ett nytt resultat. Jepp. Skyldig.) Lösning: Jag deltog i skrivkurser där jag fördjupade mig i olika författarverktyg. Dessutom lärde jag mig att ta och ge feedback, och att våga lägga mina texter i någon annans händer. Jag lärde mig också att jag behöver skapa karaktärsblad och en rätt så detaljerad berättelsestruktur (den här metoden fungerar inte för alla, poängen är snarare att jag insåg vad som fungerade för mig). Och så vidare. Och så vidare. Dessutom började jag läsa igen! Vill du förbättra ditt skrivande, läs! (Det där med ljudböcker gjorde verkligen skillnad för mig. Visst, det krävdes några försök och pappersboken är fortfarande nummer ett, men ljudbokslyssnandet under "dötid" som städning och hundpromenader har def. gjort sitt för läsningen.) Bonustips! En grej jag är otroligt tacksam för, och som ledde till mina första publiceringar, är de många novelltävlingar som finns därute. Novellformatet är utmärkt när du vill utforska olika stilar, miljöer och karaktärer. Här hittar du aktuella tävlingar (extern länk), du förlorar inget på att skicka in en text. Och lycka till! Bonustips 2! Du hittar några smakprov och gratiskurser under min skrivkurssida, ifall det här inlägget gjort dig sugen på att testa kursformatet. Alla kurser sker 100 % online (distans), självstudier i egen takt. (Och nej, jag säger inte att alla måste gå en skrivkurs. Jag hade visserligen enorm nytta av det men jag är inte du. Är du däremot rädd att förlora din egen stil om du prövar, var inte det. Skrivkurser får ibland kritiken att de tvingar in alla i samma mall, men det har jag aldrig upplevt. Tvärtom. Mina erfarenheter är att jag fått möjlighet att utforska mitt eget skrivsätt.) Bonustips 3! Det krävs bara ett "ja". Manus 5 fick napp direkt, men manus 4 (min kommande bilderbok) fick också flera refuseringar tills jag till slut hade några intresserade förlag ... och det där avgörande jaet. Så, våga vara envis. Ge. Inte. Upp. Ja, det här var några funderingar kring de misstag jag gjort på vägen. Kanske har de gett dig en tankeställare, kanske inte? Det som passar mig, passar inte nödvändigtvis dig, men det är bra att se sig själv i spegeln ibland. Finns det något som hindrar dig från att nå dina mål? Frågor? Kommentera inlägget, eller mejla mig via kontaktsidan. Nyfiken på mer? Följ mig på Instagram och/eller Facebook >> @authorsabinem (där postar jag uppdateringar om kommande boksläpp, skrivinspiration, vardagsliv etc.). * Hej hopp! Efter att jag skrivit utkastet till det här inlägget, dök det upp lite positiva nyheter gällande det tredje manuset, det som blev refuserat så sent som 2020 ... men nu kanske det händer grejer ändå. Åtminstone är det inte bara negativt. ;) Jag heter Zanna Revelj och jag är ganska modig. Okej, ibland är jag inte ett dugg modig. Jag är livrädd för spöken, ormar och jag är inte jätteförtjust i pölsa om jag ska vara ärlig. Jag bor i Gävle tillsammans med min man och våra tre katter. Jag studerar kommunikation med inriktning professionellt skrivande på högskolan här i stan, samt arbetar extra på Akademibokhandeln. Varför kallar jag mig själv modig? Jo, jag är i skrivande stund på väg att skicka in mitt manus till diverse bokförlag, något jag har varit alldeles för rädd för att göra tidigare. Fingrarna gör sin välbekanta tangentbordsdans och ljudet som fyller sovrummet gör mig lycklig. Smattrandet, det som ibland snarare låter som ett ilsket hamrande, betyder att jag ger utlopp för min fantasi. All den där uppdämda fantasin som måste få hitta ut. Smattrandet, hamrandet, visar att jag befinner mig i mitt esse. Jag skriver om mord. Om blod. Om hemskheter och ett par poliser. Jag suddar, raderar, börjar om. Skriver om en psykiskt sjuk kvinna som lever i en bubbla där ingen kan ta sig in. Skriver om grannar som blir kära och en bokhandel som är på väg att gå i konkurs. Jag skriver om allt. För inom mig finns så mycket som bara måste få komma ut. När jag skriver mår jag bra. Jag känner mig som hemma och kanske är det precis när jag skriver som jag känner mig som mest bekväm i mitt eget skinn. Jag känner mig liksom säker på något sätt. Såklart finns där hinkvis med självtvivel och det skulle vara en världsstor lögn att säga att jag tycker att allt jag skriver är top notch. Hade jag tyckt det – hade jag förmodligen redan vågat skicka in något till bokförlag. Där har vi mitt dilemma. Och förmodligen många andra skribenter och aspirerande författares dilemma. Det vi gör är bra, riktigt bra många gånger – men att våga ta steget och låta någon annan läsa ens text är ibland ett väldigt stort steg. Så pass stort att det känns omöjligt. Genom min utbildning har jag fått lära mig att både ge och ta emot respons på ett bättre och mer givande sätt, vilket jag tror har varit en bidragande faktor till att jag ens har börjat våga tänka i banorna på att skicka in ett manus till förlag. Tidigare… okej, vem försöker jag lura – jag känner likadant nu – har jag varit rädd att en eller flera refuseringar skulle få mig att aldrig mer vilja eller kunna skriva. Men kanske har känslan att det skulle vara okej, att världen inte går under om jag inte blir utgiven, börjat växa sig starkare vilket i sin tur gör att jag känner mig modigare. Och nu har jag alltså bestämt mig. Jag har skrivit något som jag är stolt över och som jag vill att hela världen ska läsa (okej… jag överdriver för dramaturgins skull). Jag ska skicka mitt senaste manus till bokförlag, jag ska hålla tummarna och jag ska manifestera att jag får ett kontrakt i min hand. Jag vet att när man gör saker som känns jobbiga, stora, oövervinnliga, det är då man växer som individ och utvecklas som person. Så nu tänker jag inte tveka längre – jag är modig! Hör du till den grupp som sitter och väntar på flow, det där underbara skrivflödet? Tyvärr är det inte något som brukar dyka upp bara så där. Hur gör jag när jag vill hitta flow? Jag skriver. Eller, nu ljuger jag. Först kör jag min lilla ritual, kokar en kopp örtte, kanske något gott att knapra på (typ lakritsdadlar), öppnar datorn. Sen stirrar jag på skärmen i en halvtimme (eller, i värsta fall, mer än en timme), kollar vad som hänt ute i världen (om du kan undvika detta, gör det! Det är ett fruktansvärt slöseri med skrivtid, det där tanklösa scrollandet ... men det är en ovana jag har, som jag inte blir av med. Kanske behöver min hjärna det för att varva ner?). Nu (äntligen) börjar jag pilla lite i min berättelse. Jag läser det jag skrev igår, och försöker motstå lusten att redigera alltför mycket (första målet är alltid att skriva klart ett halvtaskigt råmanus, sen kan jag gå in och ändra bäst jag tycker när jag faktiskt har ett avslutat projekt) ... och så småningom händer det, jag skriver ny text. Har jag hittat det mytomspunna skrivflödet? Nej, inte än. Nu skriver jag bara, och det mesta som dyker upp på skärmen är antagligen inte så där jättebra. Men jag skriver. Och jag skriver. Och plötsligt händer det, jag befinner mig mitt uppe i ett märkligt flow, där orden passar ihop, där fingrarna knappt hänger med. Mitt bästa tips för flow är, hitta din skrivritual, det som gör att du kommer igång. Och skriv. Ett ord är bättre än noll. Strunta i om det blir bra eller inte, bara skriv. Kanske, med tur, hittar du ditt skrivflöde. Och om du inte gör det, kom ihåg att det du skrivit utanför flow, det är också värdefullt. Kanske är det rentav bättre än den text du lyckades åstadkomma när orden bara strömmade ur dig? (Även om flow känns underbart, tror jag ibland att vi värderar det för högt. Majoriteten av skrivjobbet består trots allt av envishet, blod, svett och tårar.) Bonus! Skrivövning för bättre flow! Fulskriv i 5 minuter (fulskrivning innebär att du skriver utan att tänka efter, låt orden komma som de vill, strunta i felstavningar och skrivregler, bara skriv.). Svårt att komma igång? Välj en av de tre meningarna härunder (kan du inte välja, slå en tärning där ex. 1-2 står för första meningen, 3-4 står för andra och så vidare). Börja din fulskrivning med denna mening. Ställ en timer så att du vet när fem minuter gått. Om du vill kan du fortsätta skriva efter att tiden är ute, ifall du känner att du har något kul på gång. 1) Hennes ögon var rödkantade ... 2) Vinden rev i väggarna så att hela huset skakade ... 3) Hannes var borta, men ingen visste varför ... För ett tag sedan outade jag ett spännande bokprojekt via min Instagram! (Det här är faktiskt en tredje bok, och har inget att göra med min fantasy romance som jag firade häromveckan eller bilderboken som är på gång.) Det är nämligen så att Victoria Hellberg (bokinstagrammare, lektör och skrivhjälp) jobbar på en inspirerande handbok med avsikt att lyfta den svenska fantastiken, extra fokus på kvinnliga författare? Olika genres kommer att illustreras av exempeltexter (noveller) samt skrivövningar ... och jag är en av de författare som fått möjlighet att bidra med en novell, får jobba med min absoluta favoritsubgenre dessutom. Superglad och peppad! Vill du läsa mer om projektet kan du göra det här. Magisk bild för uppmärksamhet. Har inget med novellen eller boken att göra.
Jag heter Sofia Jeppsson, filosof och aspirerande fantastik-författare. Jag bor med make och tre hundar i Hörnefors i Västerbotten, och är docent och lektor i filosofi på Umeå Universitet. Jag gillade att skriva fiktion och drömde om att bli författare som barn och tonåring, men så blev det inte; istället varvades studier på såväl universitet som konstskola med vårdbiträdesjobb och perioder av sjukskrivning på grund av de psykoser jag kämpat med under större delen av livet. Sommaren 2018 landade jag äntligen i en trygg och stabil arbets- och livssituation. När jag packade upp alla kartonger efter flytten från Stockholm till Hörnefors så hittade jag ett gammalt anteckningsblock jag skrivit och ritat i när jag satt på mentalsjukhus för många år sedan. Det här, tänkte jag, borde faktiskt gå att omvandla till något kreativt och underhållande – och det blev min nystart på den skönlitterära författarfronten. Att göra litteratur av hemska händelser och tunga erfarenheter ur sitt eget liv kan vara terapeutiskt, befriande, och bidra till att läsare med liknande upplevelser känner sig sedda och stöttade. Men hur självutlämnande ska man vara? I slutändan är detta förstås någonting som varje författare själv måste bestämma sig för. Ibland kan man till exempel avstå från att skriva om vissa saker av hänsyn till andra berörda. Det behöver inte (även om det kan) handla om någon ängslig ”självcensur” – det kan också handla om just hänsyn. Man bryr sig om en annan berörd person, respekterar hens rätt att själv få bestämma över sitt privatliv, och avstår därför från att hänga ut känsliga bitar ur hens liv mot hens vilja. Det kan också finnas skäl att hålla tillbaka även när det bara gäller en själv. Jag var till exempel betydligt mindre öppen med min galenskap innan jag fick fast jobb. Filosofi är ett av många akademiska ämnen där arbetsmarknaden är extremt tuff. När jag hade doktorerat så hoppade jag mellan olika tidsbegränsade anställningar, på olika universitet i olika städer, i sex år innan jag fick fast jobb, och det anses vara ganska kort tid. Jag oroade mig för att falla ur arbetsmarknaden om jag var alltför öppen. Det är tyvärr inte ovanligt att människor med psykosproblematik eller andra mentalsjukdomar faller ner i fattigdom utan vare sig jobb eller någon form av bidrag. Oförstående människor har ibland sagt till mig att diskriminering inte är någonting att oroa sig för, eftersom det är förbjudet. Jo, men det kan likväl vara svårt att komma åt. Psykologisk forskning visar dessutom att folk är benägna att helt omedvetet diskriminera vid exempelvis anställningar, trots att de själva uppfattar sig som objektiva, och tror att de opartiskt utgår från de sökandes kompetens och inget annat. Sedan behöver man förstås inte vara just en galen filosof för att befinna sig i en otrygg eller utsatt situation; det kan finnas många anledningar till att man gör det. Författare kan alltså ha väldigt konkreta skäl för att hålla inne med alltför känsliga uppgifter om sig själva. Nu har jag en trygg tillvaro, men fortfarande så ligger det inte riktigt för mig att vara extremt öppen. Detta påstående förvånar säkert en del vänner och bekanta, för jag har onekligen mindre filter än många andra människor. Ändå finns det rejäla gränser för vad jag lämnar ut om mig själv till andra än mina närmaste. Här kommer vi in på personlighetsdrag och individuella preferenser – en del författare är väldigt förtegna om sitt privatliv, medan andra gärna vräker ur sig allting, och åter andra ligger mitt emellan. Detta innebär förstås att man kan känna sig sliten mellan å ena sidan sitt känslomässiga motstånd mot att vara alltför utlämnande, å andra sidan en önskan om att skriva av sig och få ur sig allting. När jag skriver filosofiartiklar om min galenskap kan jag i någon mån gömma mig bakom den torra, analyserande filosofiprosan, men det fungerar inte i romanformat. Där blev istället fantastiken en lösning. Jag har alltid läst mycket science fiction, fantasy och övernaturlig skräck. När jag bläddrade i mitt gamla anteckningsblock från mentalsjukhuset fick jag idén att skriva en historia utifrån premissen att alla upplevelser varit verkliga. Jag har varit rädd för demoner – men tänk om demoner existerade? Jag har hört min hjärna klicka och surra och känt små kugghjul snurra i huvudet – men tänk om någon faktiskt hade fått sin organiska hjärna ersatt av en mekanisk? När jag väl kommit igång med världsbygget så fick det snabbt sin egen dynamik och spann iväg. Jag är inte så förtjust i maskerad-konceptet (även fast jag gillar en del historier där det används) – det vill säga idén att majoriteten av mänskligheten inte känner till det övernaturliga, trots att det i högsta grad är verkligt. Av den anledningen ville jag inte att demonernas existens skulle vara hemlig, utan ett allmänt accepterat faktum i världen där böckerna utspelar sig. Men det, i sin tur, får konsekvenser för världsbygget – den ena implikationen leder till den andra. Till slut hade jag skapat en hel alternativ verklighet där jag kunde kombinera ett terapeutiskt skrivande baserat på egna erfarenheter med ett lagom stort avstånd till mitt faktiska liv. När jag skriver detta blogginlägg har jag fortfarande inte publicerat någonting på den skönlitterära fronten. Flera vänner har dock läst mitt första och andra bokmanus i den planerade serien. En av dessa har egna erfarenheter av psykos, och känner igen sig en hel del – men hon drar paralleller mellan händelser i böckerna och upplevelser hon har haft som bitvis skiljer sig radikalt från mina egna. Det är ytterligare en fördel med att skriva om sitt liv och sina erfarenheter sedda genom en fantastisk lins – det ger större tolkningsmöjligheter för läsarna, och fler kan se sig själva i berättelsen än vad som skulle vara fallet med en traditionell självbiografi. Jag har en hemsida som handlar om både filosofin och fantastiken, liksom ett Instagram- konto där jag bland annat lägger upp teckningar på karaktärer och scener ur böckerna jag skriver. Detta är en sådan bild. Mitt namn är Illiana Anklew, jag är 27 år och bor med min fästman och en hel drös med djur på glesbygden utanför Sundsvall. Vi bor på en gård med anor från 1700-1800 talet och med naturen som enda granne. Jag är en fotograferande, hästfrälst, tedrickande fantasynörd som älskat det skrivna ordet så länge jag kan minnas. I barndomens tidigaste år läste min mamma böcker för mig och mina syskon varenda kväll, men så snart jag lärde mig att tyda bokstäver på egen hand gick jag inte någonstans utan en bok i handen. Jag har alltid älskat det mystiska och övernaturliga och plöjde varenda fantasybok som gick att finna. Drömmen att en dag skriva egna berättelser föddes tidigt och jag började skriva små historier redan vid 6-års ålder. Idag har jag precis skrivit klart mitt första råmanus, en fantasy riktad till vuxna läsare, och har förhoppning om att så småningom få den utgiven. Att skriva har alltid funnits som ett medfött behov hos mig. Spännande idéer och karaktärer har dykt upp när jag minst anat det och velat få sin historia nedskriven, men jag saknade kunskapen att ta mig hela vägen. Det bor så många ”börjor” i min dator, som aldrig blivit avslutade. Så många fantastiska idéer som blivit nedtecknade i all hast under inspirationens rus, men som sedan bara… runnit ut i ingenting. Det var svårt att förstå vad som var fel. Höll inte idéen? Var det platta karaktärer? Hade jag inte förmågan att skriva mer än fyra-fem kapitel? Börjorna lades på hög och samlade virtuellt damm. Jag kanske skulle lägga ned den där idéen om att skriva en bok? Det var nog ingenting som jag kunde klara av, trots allt. Ja, så deppigt tänkte jag då, men för drygt två år sedan hände något. Jag fann en guide till hur man skriver ett synopsis, som jag förstod. Som var rakt på sak, tydlig och konkret. Så många skrivhandböcker jag hade plöjt innan dess, så många tips jag försökt att tillgodogöra mig, men som varit för svävande och vaga. Jag inser nu att jag behövde det där raka och konkreta. Att få veta exakt hur jag skulle gå tillväga när jag planerade min bok. För utan planering visste jag inte vart historien skulle ta vägen och då var det svårt att veta vad som behövdes, vilka händelser som var viktiga och vilka karaktärer som skulle få ta plats. Jag satte mig ned, följde den här strukturmodellen och skrev sedan ett övergripande synopsis på en hel bok på cirka två timmar. Efter det ägnade jag ett tag åt att finslipa och utveckla idéen, innan jag började skriva. Under drygt två års tid, av och till, har jag arbetat på mitt råmanus som bygger på detta synopsis. Häromveckan blev jag klar och sitter nu här med en historia på drygt 160 000 ord, och idéer till två uppföljare. Ett scenario som jag förr trodde skulle vara omöjligt. Men nu har jag bevisat för mig själv att jag är kapabel att skriva en historia, från början till slut. Vilken känsla! Nu kommer förstås tvivlen på resten av processen. Kommer jag klara av att redigera texten på ett vettigt sätt? Kommer någon över huvudtaget vilja läsa texten? Tänk om inget förlag vill ge ut den? Då tänker jag tillbaka på mina tvivel för bara ett par år sedan, och inser att man klarar av så mycket mer än man tror. Och tänker att det ska nog gå vägen det här, trots allt. Om inte med den här historien, så kanske med nästa. Eller som Naraya, en av mina huvudkaraktärer, skulle ha sagt: ”Är det något livet har lärt mig så är det att inte bli förvånad när osannolika saker sker.” Vill du få bättre koll på din skrivprocess? Vill du skapa en skrivrutin som håller? Svarade du ja på de här frågorna? I så fall, läs vidare ... De senaste dagarna har jag suttit och knåpat ihop ett enkelt verktyg som jag hoppas ska vara till nytta. I skrivdagboken kan du föra bok på hur många ord det blev per dag, och spara tankar kring din skrivprocess. Tolv sidor i PDF-format, som går att printa ut på vanligt A4-papper.
|
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
April 2024
KATEGORIER
Alla
|