Gästbloggare: Att vara modig

Jag heter Zanna Revelj och jag är ganska modig. Okej, ibland är jag inte ett dugg modig. Jag är livrädd för spöken, ormar och jag är inte jätteförtjust i pölsa om jag ska vara ärlig. Jag bor i Gävle tillsammans med min man och våra tre katter. Jag studerar kommunikation med inriktning professionellt skrivande på högskolan här i stan, samt arbetar extra på Akademibokhandeln.
 
Varför kallar jag mig själv modig? Jo, jag är i skrivande stund på väg att skicka in mitt manus till diverse bokförlag, något jag har varit alldeles för rädd för att göra tidigare.
​

Fingrarna gör sin välbekanta tangentbordsdans och ljudet som fyller sovrummet gör mig lycklig. Smattrandet, det som ibland snarare låter som ett ilsket hamrande, betyder att jag ger utlopp för min fantasi. All den där uppdämda fantasin som måste få hitta ut. Smattrandet, hamrandet, visar att jag befinner mig i mitt esse.

Jag skriver om mord. Om blod. Om hemskheter och ett par poliser. Jag suddar, raderar, börjar om. Skriver om en psykiskt sjuk kvinna som lever i en bubbla där ingen kan ta sig in. Skriver om grannar som blir kära och en bokhandel som är på väg att gå i konkurs. Jag skriver om allt. För inom mig finns så mycket som bara måste få komma ut. 

När jag skriver mår jag bra. Jag känner mig som hemma och kanske är det precis när jag skriver som jag känner mig som mest bekväm i mitt eget skinn. Jag känner mig liksom säker på något sätt. Såklart finns där hinkvis med självtvivel och det skulle vara en världsstor lögn att säga att jag tycker att allt jag skriver är top notch. Hade jag tyckt det – hade jag förmodligen redan vågat skicka in något till bokförlag. 

Där har vi mitt dilemma. Och förmodligen många andra skribenter och aspirerande författares dilemma. Det vi gör är bra, riktigt bra många gånger – men att våga ta steget och låta någon annan läsa ens text är ibland ett väldigt stort steg. Så pass stort att det känns omöjligt. Genom min utbildning har jag fått lära mig att både ge och ta emot respons på ett bättre och mer givande sätt, vilket jag tror har varit en bidragande faktor till att jag ens har börjat våga tänka i banorna på att skicka in ett manus till förlag. Tidigare… okej, vem försöker jag lura – jag känner likadant nu – har jag varit rädd att en eller flera refuseringar skulle få mig att aldrig mer vilja eller kunna skriva. Men kanske har känslan att det skulle vara okej, att världen inte går under om jag inte blir utgiven, börjat växa sig starkare vilket i sin tur gör att jag känner mig modigare.
Och nu har jag alltså bestämt mig.

Jag har skrivit något som jag är stolt över och som jag vill att hela världen ska läsa (okej… jag överdriver för dramaturgins skull).  Jag ska skicka mitt senaste manus till bokförlag, jag ska hålla tummarna och jag ska manifestera att jag får ett kontrakt i min hand. 
Jag vet att när man gör saker som känns jobbiga, stora, oövervinnliga, det är då man växer som individ och utvecklas som person. Så nu tänker jag inte tveka längre – jag är modig!

---

Hitta Zanna!
Instagram > @zannaspennaobok
​