Gästbloggare: Läkt smärta blir till visdom

Författaren Elisabeth Lendelund skriver fiktion på allvar, driver flera olika företag och bor naturskönt i Skåne. I det här inlägget ​bjuder hon på tankar om skrivkonsten, livet och friheten.

När du skriver finns inga begränsningar, du är fullkomligt fri och kan spränga alla fördämningar, öppna alla lås, bygga vilka hus och vilka världar som helst. Du målar med vilka färger du vill, och du är inte längre instängd eller begränsad. Likt en konstnär som målar det omöjliga kan du skriva det omöjliga! Vad du inte kan åstadkomma med ord, ligger enbart hos dig! Glöm aldrig det!

Det skulle kunna vara mina sista ord till någon närstående som har skrivandet inom sig. Vem är jag och varför ser jag skrivandet som en nyckel till en oändlighet av dörrar?

Jag heter Elisabeth Lendelund och så kommer vi till det där med vem man är. Är man sin profession, sin talang, sina sår och ärr, sin hudfärg eller bakgrund, eller är vi bara ljus innerst inne, likt chokladpraliner med fyllning. Är fyllningen kärlek? Själv kände jag verkligen hur jag fann en skatt då jag lärde mig skriva. Det var mitt rätta element, mitt effortless som sedermera gav energi utan att ta energi och så är det fortfarande. Jag är sannerligen inte den enda som fem år gammal sa: Jag ska bli författare. Lite tjatigt, jag vet, men så var det. Olika bemötanden har hållit mig tillbaka, fått mig att skjuta upp och glömma bort en stor del av mig. Modet behövde få tid att växa till sig. Ibland tar det ett bra tag. Om jag är min bakgrund så har den varit brokig och utmanande. Jag adopterades från Indien i början av sjuttiotalet och kom till en Malmöförort där jag blev den där apan som alla har sett, den annorlunda, ett främmande inslag. Jag är kreativ och har en stark entreprenörsanda, går vilse och fastnar i min gamla karta ibland men ser att livet är en resa mot att bli hel och hitta tillbaka till den inre kärnan, vår skatt.

Det som också hållit mig tillbaka i skrivandet och från att satsa på det, har varit avsaknaden av form och struktur. Jag hade svårt att se helheten, hitta stommen till huset. Det blir inget hus med bara fönsterbläck, färg, snickarglädje och vackra spaljéer med stockrosor. Det är lite lustigt för min pappa här i Sverige var byggnadsingenjör och framhöll ständigt vikten av bjälklag och en bärande konstruktion, och jag förundrades över att han kunde slösa tid på något så oerhört trist. Men en bok blir så mycket lättare att skriva när stommen är uppskissad om än med stora penseldrag så med en form som håller och bär hela vägen. För mig är det den som får mig att bli klar, nå målet. Strukturen till min första bokserie damp verkligen ner i mig med tyngd och beslutsamhet, och för mig var det bara att följa. Underbart trots att det tog sin lilla tid! Bokserien om Älvaliv skulle ligga på en ö och handla om elva kvinnor vars vägar korsas där på ett autentiskt sätt. Var och en av dem skulle få vara huvudpersonen i varsin bok och bara några dagar senare hamnade jag på en plats som jag kände direkt var stället att utgå ifrån. Vad vardera bok skulle ha för huvudtema var också helt självklart. Förundrande!

Det jag på många sätt vill förmedla är berättelser om människor som vill bli hela och därmed fria. Människor som inser att läkt smärta blir till visdom. Likt Kintsugi, som betyder något i stil med gyllene snickeri, kan vi lära oss konstarten att laga vackert med lim och guldstoff. Låta varje guldskarv synas, som ett skönhetens tecken som speglar varje sår och själsskada som den styrka och visdom du besitter, istället för att skämmas för dina ärr och sår och gömma dem. Att framhäva, inte dölja, och förstå att vi blir vackrare med åren.

När livet ger oss ovanligt tuffa utmaningar kan vi tänka att det kan tyda på att vi är ovanligt starka! Det kan faktiskt vara en korrekt slutsats att dra även om det kanske inte riktigt känns så när vi krälar längst ner på bottnen med ångest och smärta som enda sällskap.

Att skriva ser jag som en väg både ut, in och fram till det som är jag. Vad livet gjort med mig, ärr och skavanker, tillkortakommanden och issues, alltsammans försvinner i en känsla av att vara fri och det ihop med den som är jag, så som jag skulle varit utan rädsla. På skrivarflödets tåg mår jag oförskämt bra. Står du där ibland och ser det där tåget åka förbi utan att våga hoppa på? Vill du verkligen in i skrivarvärlden? Isåfall, vad är det som hindrar dig egentligen? Om det du upplevt eller det som spirar i din fantasi kan bli till genuin nytta för någon annan, vad kan då bli fel?

En fråga som ofta ställs; vad är det bästa med skrivandet? Jag svarar mellanrummet! Mellanrummet mellan författarens och läsarens ord. Att som författare ha haft en tanke bakom skrivandet och få höra en läsare tala om ens bok med sina egna ord och tolkningar och dra paralleller till egna erfarenheter är ren magi! Varma kårar sipprar genom mig. Det är fantastiskt när något blir så mycket större i och med mottagandet av orden. När ett plus ett blir hundra eller tusen eller ännu mer. Att få läsaren att bli berörd och känna livet skimra inom sig är mitt kall. I mina böcker finns ett mer eller mindre outtalat mantra inbäddat och det vill jag också fånga i mina omslag: Ljuset skimrar klarare mot mörker.

---

Hitta Elisabeth!
Hemsida > www.skimra.nu
Instagram > lendelund_author
Facebook > Skimra.nu förlag
​