Gästbloggare: självtvivelträsket

Elin Jäverbrant är 29 år och författare. Hon är bosatt nere i Skåne och när hon inte skriver om dinosaurer, drakar och magiska världar så drömmer hon sig bort i andras. Hon debuterade med sin bok Ruby 2023, en ungdomsbok om dinosaurier. I dagens inlägg tar hon upp ett ämne som många av oss som skriver känner igen oss i. Något som får författare att slita sitt hår och förbanna sig själva.
​

Vi vet att det inte är en dans på rosor att vara författare. Idéerna föds och en glädje sprids inom mig när jag får en ny idé och börjar skriva. Det är nästan som att vara nykär, allt känns bra och texten flyter på. Flitens eld brinner starkt och tangenterna smattrar under mina fingrar. En härlig känsla, inte
sant?

Det är det, tills tvivlet kommer krypandes, texten som jag just har känt mig alldeles pirrig över att få skriva känns skit. Kommer någon vilja läsa den? Kommer ett förlag vilja ha den? Flödet som känts så bra tar helt plötsligt slut. Det är då jag försöker intala mig själv att fortsätta, trots tankarna och tvivlet som snurrar i mitt huvud. Jag försöker fokusera på min värld och mina karaktärer. För jag hade ju blivit nykär, inte sant? Då måste något varit bra med texten jag håller på att skriva.

När en sådan sak händer brukar jag ta en paus från manuset och jobba med ett annat. Så att jag har minst två stycken att jobba med. Ett annat tips är att inte försöka tänka så mycket, jag brukar säga att man ska fulskriva. För skulle det bli en massa strunt i texten går detta enkelt att redigera bort senare. Det är många gånger som jag fastnar på ett ställe för att jag hakar upp mig på en mening eller hur jag beskriver en specifik händelse. Gör inte det, med andra ord skit i det och skriv bara för att texten ska fortsätta att rulla på.

Vad händer sedan då? Manuset blir färdigt och du har överlevt redigeringen utan att slita håret av dig. Då kommer nästa magknip, skicka till förlag ... En mardröm ... Både ja och nej. Jag brukar säga att det värsta du kan få är ett nej. Det är sant, trots det så gör refuseringarna ont att få. För då börjar tankarna att snurra på nytt ... Vad var det som de inte gillade? Vad gjorde jag för fel? Är allt bara skräp?

Och när det där mailet trillar ner i inkorgen att ett förlag faktiskt vill ha manuset. Då kommer det ett rent lyckorus, det var kanske inte skräp man skrivit trots allt. Sedan kommer den där osäkerheten, vi har ett förlag som vill ge ut boken. Men vill du ge ut boken hos just dem? Du kanske fick ett positivt svar från ett hybridförlag? Är manuset lika bra då? Självtvivlet blossar upp ännu en gång. Men vågar man inte satsa så kommer man heller ingenstans, ska man låta självtvivlet ta över kommer dina böcker aldrig få se dagens ljus. Våga tro på dig själv och din historia!

Till sist står du där med en färdig bok i handen och tror att nu kommer allt bli bra. Men det är nu den största rädslan av alla kommer. Nu ska ju folk faktiskt läsa min bok, tänk om de inte tycker att den är bra? Boken skickas till BTJ och du inväntar spänt på att de ska recensera den. All denna väntan och oro. Någon enstaka recension trillar in och du vågar knappt läsa den. Någon är bra och en annan är mindre bra ... Sen kommer den kalla sanningen att BTJ inte vill recensera din bok ... Ett slag i magen. Självtvivlet bara växer och växer, kommer det någonsin att ta slut? Det finns ett enkelt svar på den frågan. NEJ, det kommer aldrig ta slut för den värsta kritikern av dem alla är du själv. Den kommer alltid att finnas där och trycka på dina ömma punkter och försöka fälla krokben för dig. Men det viktigaste av allt är att du aldrig ska sluta tro på dig själv och dina drömmar. För alla kan inte älska alla böcker, jag har själv lärt mig detta. Böcker som jag själv älskar tycker andra är rent skit. Men författaren som skrivit boken slutar inte för det.

​Ingen dröm är för stor och ingen drömmare för liten. Det är vad man gör med drömmen som är det viktigaste.

---

Hitta Elin!
Instagram >> www.instagram.com/forfattare.elin.javerbrandt
Facebook >> forfattare.elin.javerbrant