Helena Andréasson bor i Göteborg, är gift och har två katter. Hon är utbildad skrivpedagog och socionom, och jobbar som skrivcoach och lektör. Fritiden ägnar hon åt att skriva, läsa, yoga och se på film/tv-serier. Ja, och i en normal vardag, att träffa vänner, gå på restaurang och fik. Foto: Katarina Persson Tidigt började jag sluka ord och berättelser. Så när de egna böckerna tog slut på semestern hos släkten i Älvsbyn, och bokhandeln och biblioteket var stängt, plöjde jag igenom veckotidningarna som en släkting samlat på hög. Storögt läste jag om brott som begåtts, om paranormala fenomen och livsöden. Och slukade följetongsnovellerna. Varje vinter och varje sommar lockade tidningarna, ja faktiskt mer än böckerna jag tagit med. Och där föddes en fascination för historier om människor som gått sin egen väg. De hade cyklat genom USA. Seglat jorden runt. Bestigit berg. Rest sig från sina rullstolar. De åkte till fattiga länder, startade skolor, grävde brunnar. Att följa en dröm är inte så enkelt. Livet och vardagen kan bestå av många hinder. Men när man verkligen vet vad man vill då borde inget kunna stoppa en. Jag har haft tur. En av två stora drömmar har uppfyllts. Men det tog tid. Tio år från att tanken föddes till att den förverkligas. Och jag kunde liksom inte föreställa mig vad den lilla idéen jag fick då, för ett decennium sedan, skulle utmynna i. Idag arbetar jag som skrivcoach och lektör. Jag driver ett eget företag. Och för tio år sedan anade jag aldrig att det var här jag skulle befinna mig idag. För då, då arbetade jag som socionom, och min fritid ägnade jag gärna åt att skriva. Det var lustfyllt och roligt och något med orden, att bygga dem och skapa texter, både fiktiva och infobrev i yrket, gjorde att jag vill bli bättre på det. Så jag anmälde mig till ännu en skrivkurs. Den här gången på distans, på en folkhögskola. Ett stående inslag där var att läsa de andras texter och jag upptäckte hur mycket jag tyckte om att ge respons. Tanken föddes: Tänk om det går att arbeta med det här? Tio år tog det alltså. Med flera års studier och tjänstledighet i omgångar. Men jag blev skrivcoach och lektör. Och jag älskar det. Dessutom, jag är min egen. Jag arbetar när jag vill, när jag orkar och kan. Jag styr över min arbetstid. Visst, det finns sådant som är svårt. Men allt det andra överväger det jobbiga. Någonstans inbillar jag mig att jag stärkts i att gå min väg, för att så många berättade om när de gjort det. I tidningarna. Deras berättelser slog an något i mig. Jag såg upp till dem. Jag ville också ha ett äventyr. Att det "bara" blev att vara motvalls en arbetsnorm om en fast, stadig och trygg inkomst och anställning, det är en annan sak. För det här, är min seglats runt jorden. Så vad du än vill, vad du än önskar, ge inte upp. Någonstans måste du ju börja. Och inga steg är för små. Och den andra drömmen? Att få se mig själv som publicerad författare. Och det, det kommer. Jag vet bara inte när. Men en dag så. Till dess gör jag vad jag kan för att nå dit. Och jag kommer målet närmre hela tiden. Så gör även du vad du kan, för att nå din dröm. Och tycker du att det tar tid, det är okej. Så är det ju ibland. Under tiden hejar jag på dig och önskar dig stort lycka till! Hitta Helena! Hemsida > www.helenaaskrivcoach.com Instagram > instagram.com/helenaaskrivcoach Facebook > facebook.com/helenaaskrivcoach
2 Comments
Petronella Simonsbacka, född 1971 i Kiruna, är en svensk journalist och författare. Hon skriver och läser in ljudböcker, samt har deltagit i ett flertal antologier utgivna på olika förlag. Debutromanen Nytt liv sökes är en kärleksroman som utspelar sig på Lofoten och i Marocko, därefter har det blivit flera böcker inom olika genres. Just nu är Petronella aktuell med sin deckardebut Morden på Kungsberget. Petronella är även redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Kulturopportunisten, som ger ut handbundna böcker i liten upplaga. En gång för länge, länge sedan skapade Piratförlaget en ny satsning som döptes till Kapitel 1, där aspirerande författare kunde lägga upp första kapitlet, eller mer, av den bok som var under produktion. Det var full fart där i starten och vi som deltog både gav och fick textkritik i riklig mängd. Jag minns bland annat att jag imponerades av det som senare kom att bli boken ”Jag är Wanted” av David Larsson, pseudonym för författaren Daniel Luthman. Min egen berättelse där fick också mycket respons. Den handlade om mordet på en ung småbarnsmamma, en konvertit till islam. Den storyn filade jag även på när jag gick Helena Siganders Deckarskolan och den hängde med mig, av och till, under många år. För det är ju så med böcker, att i grunden finns en historia man vill berätta, men att få ur sig den hel och hållen tar tid och är inte alltid så enkelt. Min berättelse hamnade i skrivbordslådan, bland andra påbörjade alster, tills jag fick ett vistelsestipendium i Åmål 2019. Under en månad fick jag sitta och skriva i Litteraturhuset. Jag kom dit med ambitionen att skriva en uppföljare till min debutbok ”Nytt liv sökes”, men någonting fick mig att plocka upp mitt påbörjade gamla deckarmanus, förlägga hela handlingen till Åmål och fortsätta skriva på den i ett rasande tempo. Plötsligt passade allt in. Det var där, i Åmål, som det hände. Den pusselbit som jag inte ens visste fattades hade blivit funnen. Otålighet är ett högst mänskligt tillstånd som många lider av, de flesta förmodligen. Vi vill bli färdiga fort. Vi vill se resultat. Annars infinner sig besvikelsen och frustrationen, men skrivande tar tid. Det tar också emot ibland och många författare rekommenderar att när det tar stopp så ska man piska sig själv vidare, med rumpan på stolen, istället för att försöka känna efter, analysera vad som känns fel eller kanske låta manuset vila. Jag tror personligen att det är bra och nödvändigt att låta manus få vila. Det blir bättre så, när det väl kommer igång igen. Författare har ofta svårt att bedöma sitt eget ofärdiga material, eftersom människor som skriver lever med sina berättelser. De har en perfekt story i sitt huvud, men misslyckas ofta med att få den lika utmärkt på pränt som i den egna fantasin. Det är ju ett nästan omöjligt uppdrag. Om någon hade sagt till mig att jag skulle skriva på detta manus av och till under i tio år så hade jag förmodligen blivit deprimerad. Det hade känts fruktansvärt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var nödvändigt. Jag försökte forcera skrivandet och det blev inte alls bra. Vilandet däremot fungerade och när den sista pusselbiten, Åmål, hittades så kunde jag slutföra ett mycket, mycket bättre manus. Nu hänger det ihop. Nu fungerar det. Anser jag i alla fall, men vi får väl se vad läsare och recensenter kommer att tycka. Min deckardebut sker den 20 januari, då ”Morden på Kungsberget” släpps som ljudbok. Pappersversionen av boken släpps nästa sommar i samband med Bokdagar i Dalsland. Det jag vill ha sagt med denna krönika är riktat till dig som skriver:
Du vet aldrig när berättelsen lever upp igen och kallar på dig. Hitta Petronella! Hemsida > petronellasforfattarliv.wordpress.com // Instagram > @petronellasimonsbacka Sandra Holmqvist är en poet med rötterna i den österbottniska myllan. Hon bor i Vasa och jobbar med språk och litteratur på olika sätt, dansar lindy hop, och deltar i levande rollspel när tillfället ges. Feminism, familjen och kaffe med vänner är viktiga saker. År 2020 tilldelades hon ett hedersomnämnande i Arvid Mörne-tävlingen för sina dikter. Jag gick en skrivkurs en gång. (Jag har gått en skrivkurs många gånger vid det här laget.) Under kursen fick deltagarna skicka in texter för att få respons från kursledaren. I flera veckor gick jag med en novellidé i huvudet och hjärtat, gick i samma kvarter som min novellkaraktär, tänkte och kände som den. Skrev och skrev och skrev om. Till slut hade jag fyra sidor novelltext, den längsta skönlitterära text som jag dittills hade skrivit, och något som jag kände att verkligen hade potential. Det var med stor iver som jag skickade in novelltexten till kursledaren. Samtidigt skickade jag in två dikter som jag skrivit lite så där i hastigheten, liksom med vänster hand medan jag egentligen tänkte på annat. När jag fick tillbaka mina texter var responsen på novellen saklig, återhållsam och med många förbättringsförslag. Dikterna fick jag tillbaka med en enda kommentar: ”Det är uppenbart att det här är vad du ska ägna dig åt.” Efter det slutade jag skriva noveller. Fast egentligen: Efter det gav jag mig hän åt att skriva dikter. (Fast egentligen: Nog har jag skrivit noveller också efter det. Men mest har jag skrivit dikter.) Jag säger inte att man inte ska utveckla sig i sitt skrivande, pröva nya genrer, nya vägar. Att man inte ska skriva vissa saker. Men jag säger att man kanske ska skriva vissa saker. Att det finns sådant man har dragning till och talang för. Att man ska kunna ägna sig åt det helhjärtat och inte med våld försöka skriva något som kanske inte passar en. Inom skönlitteratur finns en klar hierarki, med Den Stora Romanen högst upp. Det är dit man siktar – eller förväntas sikta. Noveller, essäer, drama och poesi är mest något som man sysslar med på vägen dit. Inte alltid lika värdefullt i sig. (Det här har jag alltid lite roligt åt, med tanke på att poesi är den äldsta genren inom skönlitteratur, med flera tusen år på nacken. Romanen slog igenom i västvärlden först för cirka 300 år sedan.) Jag har gladeligen gett upp tanken på Den Stora Romanen. I stället har jag accepterat poesin, bjudit in den i mitt liv, tar emot den som den kommer. I korta anteckningar i mobilen och anteckningsböcker, i ord som känns och som jag kanske kan använda någon gång. I ögonblick, i stämningar. Att försöka fånga hur högt tranorna flyger en höstdag. Att navigera på de okända farvatten som en annan människa är. Att se det besvärliga i att Döden bryr sig om kaniner. Poesi är ett sätt att närma sig världen. Inte alltid ett sätt att berätta, men ett sätt att visa på det som har betydelse. Som tidigare nämnda kursledare uttryckte det: En dikt kan vara ett språkligt uttryck att försöka fånga något för- och utomspråkligt. Eller som jag uttryckte det i en dikt en gång: Poesi är civil olydnad i språket något du då inte ännu kunde säga något du nu inte längre kan säga (något som bara fortsätter) Poesi är allt som viner i blåsten allt som blåser i vinden (vimplar kjolar stridsbaner) Poesi är en stad i ständig process där ingenting stämmer men allt ändå fungerar Det var ett tag sedan jag gästbloggade i Mia Sandbergs författarblogg, men tänkte att jag skulle dela inlägget här också för den som missat det. Det har varit en tung tid för många av oss (jag pratar såklart om viruseländet). Vi har kämpat oss igenom en ovanlig vår och sommar, och nu knackar den mörka vintern på dörren. Men det finns hopp. För det första, det är krisläge. Du måste inte orka. Har du tagit dig igenom ännu en dag? Grattis! För det andra, världen snurrar på trots det galna läget. Begränsa nyhetsintaget. Satsa på sådant som gör dig glad. Vad gör mig glad? Jo, jag gillar att dansa. Mer specifikt, jag gillar att dansa swingdanser, främst Lindy Hop, Collegiate Shag och Balboa. De är alla pardanser. Som du redan kanske gissat, har det inte blivit särskilt mycket av den varan i år. Under vårvintern gick allting bra. Då svängde jag mina lurviga som aldrig förr. Träffade dansfamiljen, de som förstår hur härligt det är, vilka endorfinkickar själva dansandet ger. Sedan kom Pausen. Den långa, dystra Pausen, när alla isolerade sig och man måste hålla avstånd. Det här ledde till en rad olika problem för min del. Jag har alltid gillat att vara ensam, men det finns gränser. Det är stor skillnad på självvald och påtvingad ensamhet. Dessutom återkom mina ryggbesvär med full kraft, eftersom jag blev alltmer stillasittande. Jag grävde ner mig, tappade suget, gnistan. Men efter ett tag var det som om någonting vände. Kanske var det överlevnadsinstinkten som kickade in? Jag gick allt längre promenader med hundarna och försökte njuta av vädret och naturen. Jag satte på min favoritmusik och dansade i vardagsrummet, utan par. Jag laddade ner både en yoga- och en träningsapp och började träna 3–4 gånger i veckan på distans. (Tro nu inte att jag är en hurtbulle … Jag var tvungen. Min rygg krävde att jag rörde på mig, och läkartider fanns det inte många av. Läkarna hade fullt upp på annat håll.) Ensamheten kvarstod, men också där fanns bot. Jag engagerade mig på nätet i olika skrivargrupper och fann en underbar gemenskap. Äntligen hade jag tid att djupdyka i andras skrivkonton. Dessutom öppnade sig många dörrar tack vare all distansverksamhet som blommade upp. Jag, som bor på en mindre ort i Finland, kunde plötsligt delta i en massa olika evenemang. Bokmässor, skrivcirklar, författarcaféer … Även om jag gärna träffat alla på riktigt, så är jag tacksam över allt jag fått vara med om. Avslutningsvis vill jag återkomma till vad jag skrev i början, du måste inte orka. Men om och när du orkar, se dig omkring. Det finns fantastiska möjligheter där ute. Kan du inte syssla med din vanliga hobby? Jättetråkigt! Men finns det något annat du vill prova på, har du en ofullbordad dröm? Den kan vara stor eller liten, spelar ingen roll. Känns livet tungt? Det är okej. Ta en paus, kom ihåg att andas, fundera över vad du behöver. Oavsett vad du väljer att göra, så önskar jag dig lycka till på vägen. Det finns ljus på andra sidan mörkret. Annica Andersson är en aspirerande författare från Växjö i Småland, där hon bor med sambo och barn. Hon är uppvuxen i Ingelstad och det är där hennes debutroman utspelar sig. När Annica var liten skrev hon mängder av små egna böcker samt gjorde pyssel- och hästtidningar. När hon var 17 år vann hon en novelltävling i tidningen Frida. Efter det låg skrivandet på is i många år, till hon började skriva på spänningsromanen Bara en fyrklöver, som kommer ut hos Ekström & Garay våren 2021. Förutom att skriva jobbar Annica som trafikassistent på en flygplats. När jag började skriva de första orden på det som skulle bli manuset till Bara en fyrklöver visste jag ingenting om att skriva en bok. Absolut ingenting. Då hade jag ingen aning om att det skulle ta flera år innan jag skulle nå min dröm; att få hålla min alldeles egna bok i handen. Just då tänkte jag kanske inte ens så långt. Jag fick en idé och började skriva. Det brann och kliade i kroppen efter att få ur mig berättelsen som plötsligt dykt upp i huvudet. Eller rättare sagt scenen, för egentligen var det just en specifik scen som hade etsat sig fast. En bok består ju dock av så mycket mer, så efter att jag fått ur mig den där scenen var jag tvungen att börja tänka. Vilka ska huvudpersonerna vara och vad ska hända mer? Vad jag inte visste då när allt bara kändes fantastiskt, spännande och lite hemligt var att jag hade oändliga timmar framför mig med skrivande, vånda, research, ändringar, ännu mer vånda och svackor djupa som helvetesgapet. Men just då kände jag mig glad och pirrig. Som att jag gömde på en hemlig skatt. Här skulle jag nästan vilja hånskratta lite åt mig själv. Hur kunde jag vara så naiv? Jag var ju över 40 och varit med om en del i livet. Men jag hade ju som sagt var aldrig skrivit en bok. Så det gör jag inte, hånskrattar åt mig själv alltså. Istället fylls jag av tacksamhet. Tacksam för att jag var naiv och inte visste hur mycket jobb som låg framför mig. För då är jag inte säker på att jag gett mig på att skriva min bok. Då kanske drömmen hade stannat vid just en dröm. De senaste åren har jag försökt att hitta skrivtips och suga i mig all kunskap jag kan om hantverket det innebär att skriva. Jag har lyssnat på poddar och mängder av webbinarier. En fördel - antagligen den enda - jag kan komma på som pandemin har inneburit. Att så många föreläsningar, bokreleaser och författarevent har förlagts till nätet och blivit tillgängliga på ett helt nytt sätt. Jag har lärt mig massor om att skriva synopsis, bygga karaktärer, gestaltning och att jobba med dramaturgiska bågar. Det finns så mycket kunskap och en stor vilja att lära ut den bland andra författare, redaktörer och manusutvecklare och det är verkligen ovärderligt. Men återigen så är jag glad att jag inte visste allt det där då när jag började skriva. Visserligen skulle det ha kunnat hjälpa mig att spara tid och jag hade kunnat undvika en del misstag med min text. Men jag tror att det hade gjort att lusten inte infunnit sig. Att jag blivit låst av alla kunskaper när den första känslan satte in. Nu när jag ska skriva manuset till det som ska bli min andra bok är jag samtidigt glad över att jag vet så mycket mer, för förhoppningsvis behöver inte processen bli lika lång som den varit med min första. Den stora skillnaden nu är att jag vet att jag kan skriva en hel bok och jag inbillar mig att den vetskapen ska ge mig mer självförtroende. Nu gäller det att jag använder alla mina nya kunskaper utan att för den skull tappa bort den där härliga pirriga känslan, den som gör att jag längtar efter stunder med mitt manus. För utan den magiska lusten att skriva, så blir det nog ingen bok. Idag gästbloggar jag hos författaren Anna Granberg om hur man hittar teman som "bränner" och skriver texter som berör. Läs inlägget här.
Tack Anna för att jag fick vara gäst hos dig! #skrivtips #skrivglädje #gästbloggare Monica Ivesköld är effektivitets- och automatiseringskonsult och har skrivit 64 fackböcker och två barnböcker. Hon medverkar även i närmare 20 antologier. Just nu jobbar hon på en ny romanserie. Som sjuåring började jag skriva dikter. När jag var tio år och hade fått min första skrivmaskin samt en kurs för att lära mig skriva. Jag skapade böcker och små tidningar som jag delade ut till kompisarna. Dessa illustrerade jag själv, ofta med hjälp av karbonpapper. Och på den vägen är det. Jag målar fortfarande men ställer inte längre ut, vilket jag gjorde 1986-1996. Min mission i livet är att få andra människor att växa och utvecklas. Detta har inneburit att jag pluggat i över femtio år, investerat i massor med certifikat för att sedan hjälpa andra att hitta lösningar och spara tid. Jag tror aldrig att jag slutar att gå kurser som innebär att jag investerar i mig själv för att fortsätta dela med mig. Jag har varit effektivitets- och automatiseringskonsult i 40 år. 1982 tog jag en datatekniska examen. 1990 blev jag en av de tio första certifierade distanspedagogerna i Sverige. Jag fortsatte plugga samtidigt som jag jobbade. Blev en av de som certifierade andra för datakörkortet, läste litteraturhistoria, affärsmannaskap, ledarskap, gick utbildningar inom försäljning, förhandlingsteknik mm. 2000 blev jag certifierad internationell projektledare, 2002 certifierad effektivitetskonsult, 2006 certifierad NLP Practitioner Coach och 2007 certifierad verksamhetsanalytiker. 2010 satsade jag på det sista stora certifikatet som handledare för Försvarshögskolans ledarskapsutbildning. Där och då beslutade jag mig för att jag inte skulle lägga mer pengar på certifikat, bortsett från de som jag måste uppdatera årligen. 2009 höll jag på att stryka med i en gallblåseinflammation som spred sig till bukspottskörteln, en biverkning efter cellgifter som jag fick som reumatiker. Jag valde att satsa på alternativ medicin genom att utbilda mig inom Chi Neng Qigong, hypnos och mycket annat. Sedan dess har jag inte tagit några mediciner. 2013 valde jag att omvandla flertalet av mina utbildningar till onlinekurser vilka säljs av återförsäljare. Det har blivit 28 utbildningar. Samtidigt började jag studera hantverket för skönlitteratur. Sedan dess har jag skrivit sju romaner varav den första har släppts i år – ”Porten till friheten”. För att utveckla mitt skrivande har jag gått närmare hundra (både fysiska och digitala) utbildningar, en del årslånga, andra korta. Jag skriver flera råmanus varje år. Sedan lagras de – precis som en god ost eller ett gott vin – under minst ett år. Därefter vidtar redigeringsarbetet. Att skriva råmanus tar oftast 1-2 månader. Redigeringen, däremot, tar åratal. För att underlätta för andra författare, skapade jag 2017 en liten bok som stödjer redigeringsarbetet – ”Redigera framgångsRIKT” – samt ett antal mallar som de kan ha till hjälp. Den tillsammans med boken ”Handbok i textproduktion” är ett bra stöd för författare och skribenter. Min roman – ”Porten till friheten” - bygger på sanna historier. Den är skriven som en fläta, dvs handlingen pågår i nutid med minnesglimtar från femtiotalets Malmö, och är i genren relationsroman. Huvudkaraktären i boken är Henrietta. Hon dyker upp i övriga böcker, ibland bara som en bifigur, vilket är ett önskemål från förlaget. På så sätt skapades Henrietta-serien. ”Porten till friheten” har skrivits om (från början till slut) i mer än fem omgångar. Den senaste versionen, som nu getts ut, tog mig ca fem år att färdigställa. Just nu redigerar jag nästa roman – ”Elvira”. Även den bygger på en sann historia. Jag har under ett år intervjuat en dam som ska fylla 99 år. En omfattande research. Boken efter den – ”Mamma låt mig leva” – är en historia som delvis bygger på änglamakerskor. Den har jag burit med mig i många år. Den allra senaste romanen skriver jag nu. Den har arbetsnamnet ”Nils Kalv” och är ett led i min senaste onlinekurs ”Skriva spänning”. Ofta kommer historierna till mig under natten. Jag vaknar på morgonen och vet exakt vad jag vill skriva om. Detta gäller både romanerna och novellerna. Ibland kan jag se karaktärerna/scenerna i mina bilder som jag målar. I fem år har jag skrivit råmanus i samband med Nanowrimo (National Novel Writing Month). I år är det lite annorlunda eftersom jag valt att skriva en reseskildring om Kina. Varför, undrar du kanske. Jo jag går just nu en onlinekurs i att skriva reseskildringar. Vad är då bättre än att jag tränar på konsten samtidigt? Till dig som längtar efter att börja skriva vill jag säga att skrivandet är ett hantverk. Det är viktigt att utbilda sig och träna, träna, träna. Ju mer du skriver, desto bättre blir det. Du ska veta att det är ett omfattande jobb. När väl manuset är redigerat och klart, börjar nästa omgång – att hitta förlag och därmed nya redigeringsrundor. Det tar ca ett år att ge ut en roman på ett traditionellt förlag. Mitt bästa tips till dig är att börja träna genom att blogga. Själv skriver jag sex blogginlägg i veckan och jag finns i sociala medier varje dag, framförallt på Facebook, LinkedIn och Instagram. Flödesskriv en gång om dagen och testa ditt skrivande genom att delta i novelltävlingar och liknande. Stort lycka till! Hitta Monica! Hemsida > www.monicaiveskold.se // LinkedIn > https://se.linkedin.com/in/monicaiveskold // Facebook > https://www.facebook.com/MilordInspiration/ // Pinterest > https://se.pinterest.com/monicaiveskold/ // YouTube-kanal > https://www.youtube.com/channel/UCemn9EdhCtXONf3htNGSEmw/videos?shelf_id=0&sort=dd&view=0 // Instagram > https://www.instagram.com/milordmonica Ulrika Medén är en aspirerande författare som skriver på sin debutroman. Hela livet har hon älskat det skrivna ordet eftersom det har förmågan att beröra, öppna dörrar, påverka vårt sätt att tänka och skapa känslor. Skapandet av nya världar ger henne energi och glädje, dessutom blir hon alltid förälskad i sina karaktärer. Tidigare har hon arbetat som teknisk skribent, skrivit noveller, dikter och haft en stående krönika. Ulrika bor i ett gult hus med blå knutar tillsammans med sin man och dotter. Hennes favoritsysselsättningar är att skriva, läsa, se på film och resa. Det sistnämnda är svårt i nuläget, men genom böcker och filmer kan man förflytta sig ganska långt i tanken. Vad vore världen utan böcker och historier? Som liten älskade jag när min mamma läste för mig eller hittade på egna sagor och berättelser. Men jag var väldigt frustrerad över att inte kunna påverka hur länge den underbara stunden varade. Jag ville läsa själv! Därför memorerade jag vad min mamma läst och satt med fingret och ljudade. Som en väldigt ung kodknäckare på CIA satt jag med Nalles bok och listade ut vilka ljud som dolde sig bakom vilka tecken. Trots alla böcker jag läst genom åren glömmer jag aldrig Nalles bok som hjälpte mig knäcka koden. Den första boken jag läste själv. I mitt barndomshem uppmuntrades jag till läsning. I mina föräldrars sovrum, liksom i mitt, täcktes väggarna av stringhyllor fyllda med böcker. I hallen fanns höga trähyllor med faktaböcker, uppslagsverk och klassiker. På sommaren var det en ritual att gå till biblioteket för sommarlån. Ordet klingade härligt eftersom jag fick ha böckerna extra länge. I husvagnen fanns två luckor längst bak och i den ena fick jag ta med ett visst antal böcker. (Som jag alltid överskred.) Jag fick en fråga från en kompis en gång i tiden om varför jag gillade att läsa. Idag skulle jag svarat att olika böcker har gett mig olika saker i olika tider. I böckerna om Pippi och Anne på Grönkulla lärde jag känna starka tjejer som stack ut och var udda. De gjorde saker på annorlunda sätt och det var helt okej. Efter att ha läst om hur Pippi skurade golv längtade jag att själv få åka skridskor på skurborstar. Plötsligt såg jag många fler sätt att lösa problem. Pippi tycker om att köpa och ge presenter vilket är något vi har gemensamt. Faktum är att jag har ett särskilt skåp med ”utifall-att” presenter. Jag älskade hennes julklappsträd och drömde om att någon dag få göra som hon. Det gjorde jag som vuxen. En sommar för några år sedan bestämde jag mig. På kvällen innan min dotters födelsedagskalas satt jag i hemlighet och prasslade med inslagspapper i köket och fnissade för mig själv. Varje paket fick namnetiketter och långa färgglada snören. På morgonen smet jag ut innan de andra vaknat och färdigställde min överraskning. Kalaset började på framsidan där vi bjöd på välkomstdrinkar och pilbågeskytte. Sedan visade jag födelsedagsbarnet och gästerna till baksidan där det hängde presenter till alla i ett av våra äppelträd. Min mamma sa att det var det underbaraste träd hon någonsin sett. Mina föräldrar tyckte att jag borde passa på att läsa alla sagoskatter när jag var 13 år. Behöver jag säga att jag inte höll med? Eftersom de inte kände till Tolkien blev de väldigt nöjda när jag läste Sagan om ringen. En serie böcker som är fyllda av fantasi, hobbitar, orcher, alver och trollkarlar. En spännande värld att fly in i som inspirerat och älskats av så många. Ibland blir man inspirerad och sugs in i en bok och får svårt att lägga undan boken. Så var det ofta under mina tonår. Jag minns särskilt en gång när jag lydigt sa god natt till mina föräldrar och släckte lampan innan de stängde min dörr. En lång stund låg jag i mörkret och väntade för jag var säker på att de kollade efter ljusstrimman som olydigt slet sig ut under dörren för att avslöja mig. Under täcket tände jag en ficklampa och läste större delen av natten. Vid frukostbordet var jag så trött att jag knappt orkade hålla upp ögonen, men min mamma skrattade bara och sa: ”När blev du klar med Borta med vinden? Hann du sova något?” Det visade sig att hon hade gjort precis samma sak som jag och läst Margaret Mitchells bok från pärm till pärm under en natt. Nyligen läste jag om Konsten att bota en fanatiker av Amos Oz tillsammans med min dotter. Den är skriven med humor och klart förnuft. Den behandlar konflikten mellan israeler och palestinier samt hur man kan bota en fanatiker. Vi behöver böcker till många olika saker under olika tider av våra liv. De kan hjälpa oss att förstå andra människor, ge nya perspektiv, utveckla vårt känsloliv och skapa empati. Jag är övertygad om att medkänsla ökar genom läsning. När man öppnar en bok och kliver in i någon annans liv får man en helt annan förståelse. En riktigt bra roman tycker jag ska beröra på djupet. Jag älskar böcker och tänker vara med och skapa fler! Dagens gästbloggare är Anne-Mari "Mia" Sandberg. Hon skriver på en faktabok om dans och har vunnit Elibros novelltävling med ”Den sanna kärleken”. Anne-Mari bor med sin man på ett lantbruk. Deras gemensamma intresse är dansen och en gammal amerikanare, en Chrysler New Yorker Brougham -73, som de åker ut i när de behöver en paus från allt. Musik och dans har alltid varit väldigt viktigt i mitt liv. Min mamma har berättat för mig att jag tog mina första danssteg till en psalm som spelades på en syföreningsauktion. Sedan dess har jag gått allehanda danskurser, bugg, foxtrot, jitterbugg, Rock ´n Roll, gammeldans och squaredance. Jag kommer i kontakt med en hel del dansband genom söndagsdanser i Boglösa bygdegård där jag fått äran att vara ordförande. Ytterligare exempel att musik är viktigt för mig är att få sjunga i kör och använda min röst som instrument. Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla och ett sätt att förbättra den har varit att alltid utmana mig i olika saker. Det kan vara att skriva en bok, att sjunga solo och dansen och skrivandet har gjort att jag hittat så många trevliga människor som jag kan hålla kontakt med och som får mig att må bra. Redan i skolan tyckte jag om att skriva och uppsatserna blev ofta fantasifulla med rymdtema. Efter skolan har jag inte skrivit så mycket. Det blev mest dagbok men intresset fanns ändå kvar. Min start blev en kurs som hette ”Skriv en roman på 10 veckor”. Sen anmälde jag mig till Folkuniversitetet på en distanskurs i skrivande. Det var mycket trevligt och det blev många texter i min samling. Som det kan vara ibland blev det annat som kom i vägen och jag kände att jag inte längre orkade skriva och då blev det ett uppehåll på några år. Så kom då Corona-pandemin och slog sina klor i hela världen. Helt utan förvarning var mina intressen dans och körsång helt omöjliga att utföra och jag kände mig vilsen. Vad skulle jag göra nu? Räddningen i nöden blev Litterära konsulters utmaning ”Att komma igång och skriva i påsk 2020” där vi fick skrivutmaningar hela påsken och föreläsningar. Då kom jag igång på riktigt igen och jag började titta på mina tidigare texter. Jag hittade en text som jag skrivit under tiden vid Folkuniversitetet och kände att jag ville bygga vidare på den. Sagt och gjort skrev jag på och skickade in mitt bidrag till en novelltävling. Döm om min förvåning när jag läste på Facebook att jag hade vunnit. Det var nog en av de mest euforiska upplevelser som jag har varit med om. Jag som aldrig har trott riktigt på mig själv hade vunnit en novelltävling. Det lever jag på än idag när livet känns trist och jag inte riktigt orkar skriva. Då får jag mer energi igen. Under våren anmälde jag mig till en skrivarkonferens. Det var en hel helg med många bra föreläsningar och workshops och jag fick vara med på en speedcoaching med en lektör. Då hade jag ännu inte fått veta att jag vunnit med novellen så jag tog upp den i samtalet. Jag fick skicka in några sidor text och min lektör tittade på den och skrev jättebra och peppande kommentarer. Ett mycket trevligt samtal och jag kan rekommendera alla att ta hjälp av en lektör. Det ger så mycket åt texten. Under skrivarkonferensen fick jag min bokidé som jag nu håller på att skriva på. Arbetsnamnet på mitt manus är ”Pardans och pandemier”. Jag skriver boken utifrån min passion för dansmusik och kontakten med dansband. Jag kan själv se de positiva effekterna av dans och dansmusik även under Coronapandemin och vill förmedla den känslan i boken. För att avsluta vill jag ge ett litet tips om vad du kan behöva tänka på om du själv funderar på att skriva en bok. Här är några frågor du kan ställa dig:
Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allrahelst i kombination. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet, men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. Hennes debutroman Solens dotter kommer i februari och ges ut av Seraf förlag. Det är en fantasy romance för unga vuxna och vuxna, den första fristående boken i serien Gudablod. Anna har också fått en handfull noveller publicerade i olika antologier. Hon bor med sin familj i Stockholm. Fotograf: Björn Mattisson-Richter Jag har fler idéer till historier än jag hinner skriva. Det är både en tillgång och förstås frustrerande. Om bara tiden fanns att skriva alla historier! Men tiden är begränsad och därför vill jag lägga den på att skriva det jag själv tycker är roligt att skriva och själv skulle vilja läsa. De idéer som är värda att lägga sin tid på är de man brinner för! Mest är jag förstås tacksam för mina idéer, för fantasi är en nödvändighet för en författare. Utan idéer skriver man nog aldrig en bok. Drömmer du om att skriva en bok, men har aldrig fått någon idé som du brunnit för? Lugn! Kanske har du bara inte fått den där idén än. Den som måste skrivas. Även om jag drömde om att bli författare redan som barn, var det först när jag fick idén till min debutroman Solens dotter som jag påbörjade ett större skrivprojekt. Allt började med en dröm för mer än ett decennium sedan. Jag drömde om en kvinna och en man som slogs. Även om det bara var ett par scener, fick jag en tydlig känsla för personerna och deras relation till varandra. Undertonen i scenerna lät mig förstå att här fanns en mycket större historia att utforska – en hel värld! Drömmen var alltför spännande för att bara glömmas bort. Det var en sådan historia som jag själv skulle älska att läsa och bestämde mig för att jag måste skriva ner den. Drömscenerna var det första jag skrev på mitt manus, och de visade sig bli ett par av de viktigaste vändpunkterna i boken. Idén grodde i huvudet i många år, men det dröjde länge innan jag tog mig tiden att fokusera på skrivandet. Då var jag vid en punkt i livet där jag kände att jag måste skriva färdigt min historia för att bli lycklig. Den ville ut! Det var ju det här jag brann för. För även om jag aldrig hade läst något liknande så var det ju det här jag älskade. Fantastik och kärlek – på samma gång. En bättre blandning kan jag inte tänka mig. Jag visste redan från början att jag ville skriva en serie och hade de grova dragen klara för mig. Men det var först när jag började närma mig slutet på råmanuset av första boken som idéerna till andra boken blev konkreta och föll på plats. På samma sätt framträdde historien till tredje boken när jag började närma mig slutet av råmanuset till den andra. Ibland måste man jobba sig fram till idéerna. Idéerna till de noveller jag fått publicerade då? Ett par av dem har börjat med att en titel har kommit till mig. Titeln Marionettspelaren kom som ett svar på temat, dockor, i en novelltävling jag ville delta i. Det blev en rysare som kretsar kring mobbning, ett tema som är viktigt för mig. Titeln Och staden stod i brand var en fras jag tänkte en morgon när jag såg solen gå upp över Stockholm och färga himlen röd. Jag tänkte att en dag ska jag skriva en historia som heter just så. När det så dök upp en novelltävling med temat dystopisk romantik kände jag att titeln passade väl in, då eld kan symbolisera både död och pånyttfödelse, lust och passion. Det i kombination med min fascination för fenomenet prepping gav upphov till novellen. I bägge fallen korsbefruktade olika idéer varandra och blev till noveller. Novellen Ljuva toner i natten började med att jag såg en sensuell scen i huvudet, en man och en kvinna som tillsammans spelade på en cello. Ett par andra noveller – Tomteupproret och Bevararna – började med tanken ”Tänk om …?” Tänk om alla väsen i folktron finns på riktigt och det finns en hemlig myndighet med uppgift att hålla ordning på varelserna och se till att de inte skadar människorna? Så mina avslutande ord till dig får bli: Skriv ner den där spännande drömmen, den lösryckta scenen du tänkt på, den där titeln eller vackra frasen du kommer på, den där leken med ”tänk om …?”, även om du inte vet precis hur du ska använda dem just då. Kanske blir det din debutroman! Eller åtminstone en novell. Hur får du dina idéer? Hitta Anna! Instagram > @anna.m.granberg // Hemsida > annagranberg.nu // Facebook > www.facebook.com/anna.granberg.writer C N Persson är född och bosatt i Helsingborg. Det stora intresset för science fiction, TV-serier och film ledde till att hon började skriva på bokserien om Maddoxx Silver. En serie som inte håller sig strikt under en enstaka genre, utan väljer ut det bästa ur hennes favoriter. Hon släppte debutboken Oslagbar ("en ofrivillig Superhjältelärlings drömmar om kärleken och kampen att acceptera sitt öde") i maj 2020. Jag är jätteglad att få chansen att gästblogga om hur det är att skriva på uppföljaren till min bok Oslagbar. När jag gav ut min första bok var det verkligen en dröm som slog in. Intresset att skriva har alltid funnits där för mig, men det har i stort sätt alltid handlat om halvfärdiga projekt eller kortare noveller. Men en dag kom idén till Oslagbar till mig och det var någonting med den som vägrade släppa taget. Det var som om Anton krävde att få sin historia skriven och den skulle skrivas på hans vis. Ur hans ögon. Och den där Anton är både envis och intensiv, så det är bara att lyssna på honom! I skrivande stund har jag manuset till del nummer två i Maddoxx Silver-serien hos lektör. När jag tänker på hur nervös och rent av skräckslagen jag var första gången jag hade en text hos henne kan jag inte låta bli att le. För jag har kommit en bra bit sedan dess. Idag är den sortens feedback bland det bästa jag vet när det gäller att skriva. Då fick jag ont i magen när jag såg mejlet med utlåtandet hade kommit, nu kan jag knappt vänta. För jag är nog ärligt talat lite knäpp! Jag älskar när hon (eller testläsare eller redaktör) påpekar karaktärsavvikande beteenden, saker som de undrar över och små hål i storyn. Det innebär faktiskt att jag kan skriva om, rätta till och få till ett grymmare slutresultat. En sak som jag sagt flera gånger nu är: Aldrig mer att jag ska skriva en trilogi eller serie! Men om jag känner mig rätt kommer jag att göra det igen … Ge det lite tid så börjar troligtvis ”det var faktiskt inte så farligt”-tänket. För det är ju trots allt inte bara tungt. Det är också utvecklande, lärorikt och roligt. Speciellt när man får hänga med gänget i Skottsholm igen! Som jag kommer att sakna dessa killar den dag jag ska sluta skriva om dem. Saken med trilogier (eller serier, men jag kommer att använda ordet trilogi framöver) är just att det inte bara är att skriva 3 böcker om samma person/grupp eller man nu skriver om. För en bra och snygg trilogi ska ändå någon form av övergripande problem som binder dem samman. Det kan såklart vara allt från ett hinder, ett mål som ska nås eller en fiende som ställer till saker och ting. Men det viktiga är att de ska höra ihop på något vis. Läsaren ska känna att det är samma historia. Ett fantastiskt exempel på en sådan bokserie är självklart Harry Potter. Jag vet att många tar upp den, men den är ju så snyggt gjord. Man får följa honom under alla dessa år på Hogwarts, känslan finns kvar igenom hela och händelserna accelererar i en fin takt. Det är tydligt vem som är det övergripande problemet. Ja det är magnifikt! Så det är alltså detta pussel jag har hållit på med den senaste tiden. Följa upp saker och lösa trådar från del nummer ett. Plantera nya till del tre. Och jag har fått frågan av flera läsare och ja, det finns karaktärer som bara tittade förbi snabbt i del ett som kommer tillbaka i del två. Så ni som undrar om Dennis, nu kan jag avslöja att han kommer åter ;) Bok nummer ett handlar en hel del om att lära känna karaktärerna och introducera deras problem. I just Antons fall från Oslagbar har han en hel del problem som trappas upp i del ett. Det svåra kan vara att hålla samma tempo i del två, som faktiskt är en mittendel som bygger upp till the final (bok tre). Men jag tror nog att den ska hålla måttet när det är dags för honom att fortsätta sitt liv, ta nya impulsiva beslut, utsättas för nya saker och framförallt umgås med allas vår storfavorit Måns! Blev du nyfiken på boken? Kolla länken under bilden! Hurra! Äntligen får jag presentera höstens första gästbloggare! Elin Edberg har alltid älskat att skapa nya världar att resa i genom sitt skrivande. Fantastik i de flesta former ligger henne nära hjärtat även om hon också gärna skriver relationella dramer och socialrealism. Hon bor i Luleå med sin familj och debuterar i november med en novell i antologin Kärlekens patos: åtta noveller om kärlek, via Virens förlag. Jag har alltid varit en skrivande person, ända sedan jag knäckte läs- och skrivkoden som barn. Det är något med möjligheterna som förtrollade mig då och fortfarande lockar mig nu. Som barn var jag utsatt för mobbing och skrivandet blev ett sätt för mig att hantera min omvärld. För möjligheterna är oändliga när jag håller i pennan. Jag kan dyka ner i en värld som är konstruerad av mig, vilket är snäppet vassare än att dyka ner i en god bok – eftersom jag bestämmer dialog, kriser och utfall från första meningen till den sista. Eftersom min barndom såg ut som den gjorde så fanns det en lindring och en glädje i att läsa böcker, att försvinna in i andra människors skeenden, fantisera om en vardag som var den totala motsatsen till min. Bland mina favoriter som jag låg under täcket och sträckläste till sent inpå natten var böckerna om de magiska jeansen som passade fyra väldigt olika vänner perfekt, som höll dem samman och hjälpte med genom både svåra och glada perioder. Jag hade själv aldrig upplevt det där villkorslösa systerskapet och älskade att drömma mig in i Systrar i Jeans. Men jag fann också en glädje i att läsa om flickor som hade det svårt, som jag kunde identifiera mig med så som böckerna om Ellie, Magda och Nadine av den brittiske författaren Jacqueline Wilson. Hennes bok Tjejer i tårar grät jag mig igenom, jag minns fortfarande hur det högg i bröstet på mig under läsningen. Det är något fantastiskt vad orden kan göra med oss, och att olika ord betyder olika saker för var och en. Att vi kan finna tröst, styrka, glädje och till och med ilska bland dem. När jag var yngre så skrev jag helt och fullt för mig själv. Jag levde i äventyret i mitt huvud. Det var som att befinna sig i en väldigt detaljerad dagdröm och min drivkraft låg i att få veta hur det skulle gå, för jag skrev ofta utan en plan. Det var lekfullt, spännande och inte så viktigt hur texten i slutändan blev. När jag blev äldre så förändrades detta när en längtan efter att bli läst vaknade. När jag insåg att man kan sätta ihop ord och text på mer eller mindre kreativa sätt och att en läsare bedömde boken inte bara utifrån omslaget. Det var också då jag började jämföra mig själv med andra skrivande, en tyngd av perfektion lade sig över skapandet och det lustfyllda författandet gömde sig bakom prestationskrav. Den är svår att komma runt, men det går. I synnerhet när jag tänker att alla de böcker jag läst och älskat också en gång i tiden bestod av ett ganska spretigt och oredigerat råmanus, där författarna haft förmånen att ha ett förlag i ryggen och en rad textspecialister som läst och kommit med värdefull input. Alla böcker har varit ett shitty first draft, det gäller bara att inte ge upp utan förfina, slipa bort och skriva om tills alla orden är redo att hamna mellan bokpärmar. Idag finns en längtan i mig att få göra det som mina favoritförfattare gjorde för mig när jag var barn: erbjuda lindring, tröst, igenkännande, värme och systerskap genom det skrivna ordet. Att i framtiden kunna möta läsare som kan finna en tillflykt i mina ord känns som en god målsättning. I dagsläget är jag sjukskriven för andra gången för utmattningssyndrom. Det är långt ifrån roligt, men i tröttheten som tvingat min kropp in i en annan lunk än det tidigare alldeles för stressade har kommit med många positiva bieffekter. Jag som alltid varit en bokmal har under de senaste åren inte öppnat en enda bok, och det är först nu jag insett att det har haft med stress att göra, inte att min kärlek till läsandet dött. Att sitta ner och läsa en bok kräver fokus, koncentration och tid. Det samma gäller för skrivandet. Än en gång flyr jag verkligheten in i mina egna världar, för även skrivandet har vaknat igen efter en fler år lång slummer. Även om tillvaron är svår på många sätt som utbränd så har jag vunnit mycket genom att tvingas in i ett lugnare tempo. Jag saknar inte tiden då jag inte hann läsa eller skriva, även om jag stundvis saknar den till synes outtömliga orken jag hade förr. Med vetskapen att orden finns för mig igen kan jag tryggt vila i att jag kommer att ta mig igenom även denna utmaning som utmattningen är. Vad har ord haft för betydelse för dig? Hej hopp, vill bara meddela att jag gästbloggar på Debutantbloggen denna vecka! (Och, världens nyhet, från och med september kommer du också att hitta gästbloggare här hos mig!) Härunder kan du läsa mitt inlägg, som handlar om att våga vara hudlös.
Våga vara hudlös ”Som sagt uppmanar jag dig att hitta ett skrivarsammanhang där du kan få mera hjälp med att föra din berättelse framåt. Om du gör det och vill skriva mera kan du återkomma med ett manuskript en dag.” Utdrag ur en gammal refusering som jag hittade när jag rensade mejlen för ett tag sedan. Då, när jag fick den, kunde jag inte ta till mig innebörden. Nu förstår jag bättre. Jag vet hur viktigt det är med skrivverktyg, feedback, någon som hejar och hurrar när tvivlet river i bröstet. Jag har alltid delat med mig av mina texter, men bara till de allra närmaste. Farmor. Min bästa vän. Inte fler, för då ökade risken att bli utskrattad, att få drömmen krossad. För det är när din text hamnar i utomståendes händer som du blir hudlös. Naken. Utlämnad. Vårvintern 2019 anmälde jag mig (efter mycket velande) till en skrivarkurs på distans. Främmande personer skulle peta runt bland mina ord. Minns fortfarande hur det var att ladda upp den allra första texten, magen som knöt sig till en skrumpen disktrasa. Men jag gjorde det, och responsen var enorm. Utvecklande och upplyftande. Berusande. En underbar skrivbubbla. Jag blev beroende av den där bubblan. Anmälde mig till fler kurser, hoppade in i olika Facebookgrupper, deltog i författarkaféer, ordnade egna skrivträffar. Startade till och med ett offentligt skrivkonto på Instagram (att jag vågade outa mina författardrömmar, blir nästan knäsvag när jag tänker på det). Det största som hände, utöver att jag fann en fantastisk värld av skrivande vänner, var att en före detta kurskompis pushade mig att delta i en skrivtävling. Och en dag fick jag ett meddelande via Facebook. Mitt bidrag Hemligviken var antaget för publicering i antologin Sommarmystik. Några månader senare kom nästa nyhet. Ytterligare en novell, Stenhjärtat, skulle få vara med i Det var inte jag! Tänk om jag fegat ur, om jag tackat nej till den där kursplatsen. Då hade det kanske inte blivit några böcker. Jag hade aldrig träffat mina kurskompisar, aldrig lärt mig jobba genom skrivkrampen, aldrig haft modet att delta i några tävlingar. Men jag lämnade tryggheten, kröp ur alla skyddande hudlager. Och vågar jag, så vågar du! Avslutningsvis några praktiska tips till dig som söker en skrivgemenskap:
Hoppas du hittade något matnyttigt bland tipsen och att du känner dig inspirerad. Ha det så gott, vi ses i bubblan! |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
April 2024
KATEGORIER
Alla
|