Gästbloggare: Ibland kan det vara bra att vara lyckligt ovetande

Annica Andersson är en aspirerande författare från Växjö i Småland, där hon bor  med sambo och barn. Hon är uppvuxen i Ingelstad och det är där hennes  debutroman utspelar sig. När Annica var liten skrev hon mängder av små egna  böcker samt gjorde pyssel- och hästtidningar. När hon var 17 år vann hon en  novelltävling i tidningen Frida. Efter det låg skrivandet på is i många år, till hon  började skriva på spänningsromanen Bara en fyrklöver, som kommer ut hos Ekström & Garay våren 2021. Förutom att skriva jobbar Annica som trafikassistent på en flygplats. ​
​

När jag började skriva de första orden på det som skulle bli manuset till Bara en fyrklöver visste jag ingenting om att skriva en bok. Absolut ingenting. Då hade jag ingen aning om att det skulle ta flera år innan jag skulle nå min dröm; att få hålla min alldeles egna bok i handen. Just då tänkte jag kanske inte ens så långt. Jag fick en idé och började skriva. Det brann och kliade i kroppen efter att få ur mig berättelsen som plötsligt dykt upp i huvudet. Eller rättare sagt scenen, för egentligen var det just en specifik scen som hade etsat sig fast.  

En bok består ju dock av så mycket mer, så efter att jag fått ur mig den där scenen var jag tvungen att börja tänka. Vilka ska huvudpersonerna vara och vad ska hända  mer? Vad jag inte visste då när allt bara kändes fantastiskt, spännande och lite hemligt var att jag hade oändliga timmar framför mig med skrivande, vånda, research, ändringar, ännu mer vånda och svackor djupa som helvetesgapet. Men just då kände jag mig glad och pirrig. Som att jag gömde på en hemlig skatt.  

Här skulle jag nästan vilja hånskratta lite åt mig själv. Hur kunde jag vara så naiv?  Jag var ju över 40 och varit med om en del i livet. Men jag hade ju som sagt var  aldrig skrivit en bok. Så det gör jag inte, hånskrattar åt mig själv alltså. Istället fylls  jag av tacksamhet. Tacksam för att jag var naiv och inte visste hur mycket jobb som  låg framför mig. För då är jag inte säker på att jag gett mig på att skriva min bok. Då  kanske drömmen hade stannat vid just en dröm.  

De senaste åren har jag försökt att hitta skrivtips och suga i mig all kunskap jag kan om hantverket det innebär att skriva. Jag har lyssnat på poddar och mängder av webbinarier. En fördel - antagligen den enda - jag kan komma på som pandemin har inneburit. Att så många föreläsningar, bokreleaser och författarevent har förlagts till nätet och blivit tillgängliga på ett helt nytt sätt. Jag har lärt mig massor om att skriva synopsis, bygga karaktärer, gestaltning och att jobba med dramaturgiska bågar. Det finns så mycket kunskap och en stor vilja att lära ut den bland andra författare, redaktörer och manusutvecklare och det är verkligen ovärderligt.

Men återigen så är jag glad att jag inte visste allt det där då när jag började skriva. Visserligen skulle det ha kunnat hjälpa mig att spara tid och jag hade kunnat undvika en del misstag med  min text. Men jag tror att det hade gjort att lusten inte infunnit sig. Att jag blivit låst av alla kunskaper när den första känslan satte in. Nu när jag ska skriva manuset till det som ska bli min andra bok är jag samtidigt glad över att jag vet så mycket mer, för förhoppningsvis behöver inte processen bli lika lång som den varit med min första. 

Den stora skillnaden nu är att jag vet att jag kan skriva en hel bok och jag inbillar mig  att den vetskapen ska ge mig mer självförtroende. Nu gäller det att jag använder alla mina nya kunskaper utan att för den skull tappa bort den där härliga pirriga känslan, den som gör att jag längtar efter stunder med mitt manus. För utan den magiska lusten att skriva, så blir det nog ingen bok.
​

---

​Hitta Annica! Instagram > @annicaskriver