Fanny Tengros har alltid haft pennan som främsta medel för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag driver hon Gry Förlag som ger ut starka berättelser med koppling till natur, hälsa och hållbarhet, samt Gry Stories där hon frilansar som lektör och skrivpedagog. Hösten 2021 påbörjade jag ett projekt som gick ut på att jag under 1 års tid skulle tälta regelbundet med mina två små barn. Jag hade aldrig tältat förut, mer än i trädgården som barn (och då smög jag ändå in på natten). Det kanske inte är en så märkvärdig grej, men också det har sin poäng. Jag ville lyfta behovet av naturkontakt. Att det trots sin enkelhet inte alls är så enkelt. Inte nu när mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Jag fick höra att barndomens naturkontakt är direkt avgörande för den naturrelation hon får som vuxen. Och med tanke på vår tids utmaningar i hur vi behandlar jorden ... vad skapar det för förutsättningar för kommande generationer? Jag blev mörkrädd av den ekvationen. Så jag packade vagnen knökfull och begav mig ut. Jag provade att närma mig naturen och reflekterade över vår relation till den. Och så skrev jag en bok om det. En memoar. En vanlig missuppfattning är att en memoar är en biografi, och jag känner mig nedvärderad av den definitionen. Jag vet att det är så mycket mer och just därför älskar jag genren. Kanske också för att jag skrivit dagbok och flödesskrivning under hela mitt liv. Tänk att då ta en sektion från mitt levande på denna jord och skapa bok utav det – det får mig att spraka för fullt: Hur lämnar jag de bästa spåren efter mig? Författarens makt och möjligheter! ”Gå in huset”, gråter min dotter och kastar sig runt. Jag tänker intensivt att det inte går, vi är mitt ute i skogen, somna om, samtidigt som jag vaggar ullpåsen. Mina barn skriker i kapp med varandra och jag undrar, om någon mot förmodan skulle befinna sig på skogspromenad i närheten, skulle tänka om de hörde oss. Barnskrik i skogen. När jag har skrivit på min memoar är jag så inställd på skriva-fiktion-tänket att jag knappt tänker att jag skriver om mitt liv. Det jag tänker är att jag ska berätta en historia, och att jag ska göra det så bra jag bara kan med en läsare ständigt närvarande på axeln. Det är precis vad ett enkelt uttryck om memoarer säger: True stories, well told. Men när jag sedan har skrivit kan jag backa från texten, och även jag läsa mitt liv från andra ögon. Det skapas så mycket, inifrån och ut. Jag förstår än mer människans tidlösa och obegränsade intresse för att skriva och berätta. Att skriva biografi däremot är som att stylta upp händelser på ett smaklöst sätt. Först hände det här, sedan detta, och detta ... Nu drar jag stora penseldrag, andemeningen är att jag vill framföra hur mycket skicklighet det krävs för att berätta om sitt liv på ett tillräckligt intressant sätt. Till skillnad från biografi är det inte händelserna i sig som står i fokus, utan de personliga erfarenheterna som de ger. Precis som med all skönlitterärt skrivande (och jag ska inte undervärdera facklitterärt skrivande heller!), det är verkligen inte enkelt. Det kräver att författaren kan zooma ut. Kill your darlings är nog aldrig så närvarande som vid memoarskrivande. Samtidigt finns dimensionen att skriva på känsla, för att få fram sin ton och stil. Som sagt är det mycket att tänka på. Jag kan vara överanalyserande och perfektionist, men det är ett eget ämne. Något som särskiljer memoar är att händelsen utspelar sig under en begränsad tid från sitt liv och att berättelsen utgörs av ett tydligt tema. Visst kan en memoar sträcka sig över ett helt liv också (även om konflikten som den utgörs av blir den röda tråden), bara det att formen och berättandet är anpassningsbar för att skapa så mycket spänning som möjligt för läsaren. Händelser kan kastas om, uteslutas eller anpassas – allt för att väcka läsarens intresse och hålla sig inom den utlovade tematiken. Så det som inte är relevant eller för historien framåt, det kan läsaren skonas ifrån. Memoar är med andra ord precis som fiktion, bara att det är självupplevt. Så med livserfarenheten är det sedan upp till författaren att använda hantverkets alla knep för att forma den på bästa sätt. Tystnaden, dimman och ljuset över skogssjön den här morgonen spirar likt diffusa flammor och uppfyller mig med så mycket liv. Synen gör mig både upprymd och samlad. Hänförd tar jag in omgivningen där jag står ensam ute på en udde vid en skogssjö, halv sju på morgonen. Om jag närmade mig naturen? Om skrivandet av min memoar tillfredsställde något inom mig? Det får du läsa i boken! Hitta Fanny! Hemsida > www.gryforlag.se www.grystories.se Instagram > www.instagram.com/gryforlag www.instagram.com/grystories
0 Comments
Hur går det med ditt skrivande? Eller står du kanske i startgroparna, redo att börja skriva?
Med det här inlägget vill jag påminna om att Skrivguiderna laddat upp massor med härliga skrivguider du kan ladda ner helt gratis, lite pepp och stöd i skrivprocessen. (Vi finns också på Instagram under samma namn om du vill ha ännu fler gratistips.) Elisabeth Berglund debuterade den 8:e augusti 2022 med fantasyromanen Eldbarnet som tilldelades Selmapriset 2023. Precis ett år senare släpps uppföljaren Tidens hjärta. Elisabeth bor i Småland med familj och diverse husdjur och är författare på heltid. Jag älskar att skriva. En självklarhet när jag nu valt att göra det på heltid - en dröm som gått i uppfyllelse, men hur ser det ut egentligen? Precis som de flesta andra hade jag ett vanligt jobb. Att skriva var bara en avlägsen ungdomsfantasi. Utbildning, arbete och familj fyllde dygnets alla timmar. Så skulle det ha fortsatt om inte en aggressiv knöl valt att slå rot i min kropp. Allt jag kände till tvärnitade och istället bestod livet av datortomografi, cellgifter och strålning. Det var tufft. Jag kom ut på andra sidan hjärntrött och utmattad och med insikten om att livet är ändligt. Mitt liv tog en ny vändning. Jag började skriva. I fyra år skrev jag på min debut Eldbarnet. Fyra år? Hur kunde det ta så lång tid? Barnen kom självklart alltid i första hand och de mådde inte bra efter det jag gått igenom. Alltså släppte jag ständigt allt för deras skull. Dessutom hade jag inte orken längre. Trots det fick jag ihop mitt manus som min syster och jag gav ut på eget förlag. Härligt! Nu kan jag sätta mig och skriva nästa bok, tänkte jag. En bok om året kan jag väl klara? Det finns ju författare som får färdigt tre-fyra manus om året. Så varför inte? Och här är vad som hände när Eldbarnet kom ut. Som författare måste du lägga tid på att marknadsföra dig själv och din bok. Det gäller även om du är utgiven på traditionellt förlag. Min närvaro på sociala medier var i det närmaste noll. Många som skriver har haft sina konton i åratal innan de blev utgivna. Hoppsan! Jag lärde mig Instagram och Facebook hjälpligt och började posta. Det var läskigt. Ovant, men jag fann härliga nya vänner och roliga och matnyttiga inlägg. Intressant att läsa om andras skrivande, men det tar tid och jag har svårt att begränsa mig. Jag vill ju se vad alla har skrivit - är det inte så man gör? (Nej, har jag fått veta, men inte lärt mig att hantera fullt ut ännu.) Du måste finnas på TikTok också! Ok, jag gör ett konto och lägger ut ett fåtal inlägg där, men inser att det blir för mycket. Jag mäktar inte med en plattform till. Bokmässor och marknader ska besökas. Jag åkte på allt jag kunde hitta. Det var roligt att stå och prata om min bok. Härliga möten och intressanta diskussioner, fast utmattande. Men jag hade läst någonstans att det enda sättet att sälja sin bok är att synas. När läsarna sett omslaget sju gånger så är de redo att kanske köpa. Nu vet jag att jag måste värdera min tid och min hälsa också. Var det verkligen värt det att åka buss en timme enkel väg för att stå inklämd i ett hörn på en stor mässa där ingen gick förbi? Hur ska jag kunna visa min bok för ingen? En enda såld bok vilket hade varit ok om jag åtminstone hade synts. Den lilla lokala mässan däremot gav mig utrymme att möta bokälskare. Jag fick prata på scenen och sålde så småningom elva böcker. Lärdom: åk inte på precis allt utan tänk dig för. Sedan ska det fixas bilder och texter och mailas och funderas och … Listan tar aldrig slut! Så, när skriver jag då? Svaret blev att sätta ner foten och säga stopp. Jag klarade inte att balansera kreativiteten och allt det andra. Skrivandet, det jag älskar, hade hamnat längst ner på priolistan. Jag plockade fram min ingenjörshjärna och gjorde ett schema i Excel där jag fyllde i antal ord varje dag. Den räknade ut om jag låg före eller efter i tidsplanen. Det låter kanske jobbigt och konstigt, men för mig blev det en lättnad. Nu åkte författandet högst upp på listan och allt annat fick komma efter att dagens ord var skrivna. När råmanuset är klart är det minst lika mycket kvar att göra. Det ska skrivas om och redigeras. Omslag ska göras och den otroligt svåra baksidestexten måste komponeras. (Det känns nästan lika svårt som att skriva hela boken.) Sedan är det korrektur och lite mer putsning. Sättning. Mer korrektur. Tryck. En sista koll på tryckoriginalet och sedan kommer belöningen. Lådorna med böcker som levereras och andäktigt packas upp. Tänk att äntligen få hålla sin bokbebis i famnen! I augusti kommer min andra roman Tidens hjärta och förhoppningsvis har jag lärt mig något under året som gått. Nästa bok ska jag väl inte behöva stressa så med? Note to self: börja skriva på nästa bok idag! Bilderna är tagna av fotograf Magdalena Johansson. Är otroligt tacksam över de manus jag hittills fått ta del av i egenskap av lektör och redaktör, att ni är flera som velat ha min hjälp – såväl privatpersoner som förlag. Jag är också tacksam över att jag fått läsa så många olika genrer, allt från magiska böcker för barn i olika åldrar till feelgood och deckare för vuxna. Tänk att det kan vara så roligt att analysera texter!
Har du ett manus du behöver hjälp med att förädla inför ex. inskick till förlag? Kolla in Skrivguidernas sida, vi är en trio med olika kompetensområden och målsättningen är alltid att guida din text vidare på ett konstruktivt och positivt vis. (Just nu har vi också en sommarkampanj!) För fem år sedan letade Helena Ziherl efter en distanskurs under föräldraledigheten. Valet föll på en kurs i Creative Writing på Malmö universitet. Sedan dess är hon fast och har nu läst över tio kreativt skrivande kurser, både på universitet och folkhögskola, har en hel hög med manus i olika genrer och stadier, från idé till ”färdigt för inskick”, går för närvarande en utbildning i förlags- och bokmarknadskunskap och har precis bokat in sina första manusutvecklingskunder. Den gamla drömmen från barndomen om att arbeta med böcker har blivit realitet. Men vad är det egentligen som driver Helenas skrivande? Efter några års skönlitterärt skrivande och en hel drös med kurser, är kanske min största insikt att det aldrig riktigt går att förutse hur mitt skrivande kommer att fungera. Ibland flyter det på utan problem och hybrisen växer sig stor: Det här kommer bli riktigt bra. Jag är den nya Astrid Lindgren, Emma Hamberg, Johanna Thydell. Fingrarna flyger över tangenterna och karaktärerna lever egna liv. De skrattar, pratar i perfekt pitchade dialoger, och gestaltar sig fram över sidorna. Miljöbeskrivningarna målar upp sig lika självklara som om boken var illustrerad i de mest briljanta färger, och inte bestod av simpel svart text mot en ljust grå, lätt flimrande sida. Dramaturgin böljar genom kapitlen och de framtida läsarna kommer att gråta och skratta sig fördärvade medan de vältrar sig i känslor, överraskningar och skickligt utformade vändpunkter. Sedan kommer verkligheten ikapp och varje ord ligger djupt begravt under sekler av ny bebyggelse och måste sprängas fram innan det borstas av bit för bit med de finaste av arkeologiska penslar. Hybrisen spricker som den såpbubbla den alltid varit och – beroende på dess storlek, hur länge den har tillåtits växa – skvätter den antingen ner mig med vemod eller dränker mig i självförakt. Jag slutar skriva. Ser på instagram hur framgångsrika alla andra är. Hen som skriver tio tusen ord om dagen i en vecka och har sitt nya råmanus klart, som hen sedan kommer att redigera på någon månad och publicera inom ett halvår medan de lyckliga fansen jublar. De där två som aldrig gått en endaste skrivkurs och träffades av en slump över grönsaksdisken, bestämde sig för att skriva tillsammans och nu slänger ur sig bästsäljare efter bästsäljare, och ja, jag har läst de flesta av böckerna och de ÄR bra. Eller hen som kommer ut med en bejublad och prisad debutroman i en ålder när jag själv åkte som au pair till Genève för att förbättra min franska och inte hade en tanke på att författare faktiskt var ett yrke och inte en gudagiven förmåga. Jag jämför mig trots att jag vet att sociala medier inte visar hela sanningen. Sjunker djupare ner i det mörka hål jag själv grävt. Tänker, vem tror jag att jag är, och varför skulle jag, och visst är det dags att skaffa ett ordentligt jobb nu och begrava dessa orealistiska drömmar en gång för alla. Bli vuxen. Igen. En dag går. Kanske två. Möjligen tre. Texten pockar på uppmärksamhet. Karaktärerna bråkar och stångas i hjärnan. De vill inte vara där längre, de vill glida över skärmen natten lång och in i den tidiga morgonen. Sömnen försakas ännu en gång, men själen myser. Det spelar ingen roll att bokstäverna måste värkas fram, att meningarna inte vill infoga sig i helheten, att slutmålet skimrar längre och längre bort för varje ord som bankas ut. Jag älskar det här. Har aldrig känt mig lika levande som när jag skriver. Jag må sitta inklämd mellan köksbordet och köksfönstret, med ett svalt drag i ryggen, dålig belysning och en axel som helst skulle köra yoga dagligen – jag har ändå aldrig varit lika tillfreds som nu. Carl-Johan Vallgren svarade i en intervju med Maria Küchen att han skulle ta livet av sig ifall han inte skrev. Lika drastisk är inte jag, men sedan jag skriver på allvar har jag insett att livet utan berättandets härliga konst helt klart vore mycket mindre brinnande, mindre intressant, mindre allting. Futtigt. Livet vore futtigt. Och en sak har han rätt i, Carl-Johan Vallgren, ”vi författare fortsätter att skriva mot alla odds”. Citat tagna ur Maria Küchens intervju med Carl-Johan Vallgren, publicerad i Küchen, Maria Att skriva börjar här – Version 2.0, Ordfront, Stockholm, 2007, s. 113-116. Malin Locke är född 1991 och uppväxt på den halländska landsbygden på gränsen mellan Falkenberg och Halmstad. Hon lämnade sin tjänst som Kulturproducent på det lokala stadsbiblioteket för att satsa på sin dröm att bli författare. I juli 2023 släpps hennes debutroman Aurora – konstnärinnan på slottet hos Bokförlaget Nona som e- och ljudbok. Jag skriver historisk romance. När jag var liten och såg öppningsscenen i den cheesiga filmen Romancing the Stone där en Romance-författarinna skriver sin bok, tänkte jag ”Så vill jag skriva!”, detta gjorde sig påmint när jag flera år senare läste Simona Ahrnstedts debutroman Överenskommelser. Hon hade skrivit något jag alltid velat läsa men som jag inte vetat att jag saknat. Men hur skriver en historiskt? Om en inte råkar vara historiker? Jag tänkte dela med mig av lite tips på hur jag genomför research, något jag gärna velat ha hjälp med när jag började skriva. Istället fick jag utveckla min egen metod. Jag hoppas den kan hjälpa dig med din research. Inte för att säga att mitt sätt är det enda eller korrekta sättet utan det är tekniker som fungerar för mig, testa dig fram och ta endast till dig de tips som resonerar med dig och ditt sätt att arbeta. När jag börjar arbeta med ett manus vet jag redan från början vilket århundrade jag vill skriva om, det gör antagligen du också. Min första bok Aurora – konstnärinnan på slottet, utspelas till exempel under slutet av 1700-talet. Jag var väldigt sträng mot mig själv till en början och läste igenom enorma historieböcker om hela århundradet, men du kan göra det enklare för dig själv genom att följa tipsen nedan.
Det hjälpte mig att bara strosa runt bland historieböckerna på det lokala stadsbiblioteket för att hitta vad jag sökte. Det är också onödigt att köpa hem en massa litteratur som du endast kommer att läsa för manusets skull.
Min bok handlar om en konstnärinna som arbetar på ett slott, där möter hon en kartograf från Kanada. Därför behövde jag läsa på om akvarellmålning, arkitektur, kartografi och Kanadas historia för att kunna skriva. Dock ingick mycket mer research för att få ihop hela boken, jag läste om dräkthistoria, mathistoria, knölpåkning, musikhistoria, ostindiska kompaniet, historiska skepp osv. Bli inte förskräckt, all research görs inte på en gång utan jag börjar med grunderna som jag är medveten om att jag behöver kunna, sedan dyker det upp överraskningar längs vägen.
Ska dina karaktärer petas in i den exakta världen som existerade just då? Eller hittar du på vem som styr landet eller den politiska situationen? Jag gillar att smussla in verkliga människor och händelser i mina berättelser, till exempel letade jag upp en juvelerare vid namn Hafverin som bodde i Göteborg på 1700-talet och även en läkare som arbetade på Sahlgrenska, men jag hade lika gärna kunnat hitta på dem. Det är helt upp till dig hur mycket du vill grotta ner dig. Verktyg för att genomföra din research
Jag hoppas detta hjälper dig att komma igång, och tack så hjärtligt för att du ville läsa mitt gästblogginlägg! Skicka gärna ett meddelande på instagram om du har fler tips på hur du genomför din research. Annelie Mannerström är född 1984 och uppvuxen i Göteborg, men bor numera i Huskvarna med sina två barn. Till vardags jobbar hon med informationssäkerhet på ett energiföretag. Annelie debuterade den 14/2-2023 med sin romantiska feelgood ”Ingen konst att falla för dig” på Seraf förlag. Boken utspelar sig i Göteborgs konstvärld, och handlar om att våga öppna sitt hjärta och släppa taget om det förflutna. Planen var att bok nummer två skulle vara färdig nu. Eftersom jag skriver en serie (om än med fristående delar) så hade jag tidigt en ambition om att få ut böckerna med ungefär ett års mellanrum. Tajt tidsplan, jag vet, men eftersom jag redan halvvägs in i råmanusskrivandet av första boken hade detaljerade synopsis för både bok två och tre så borde det ändå fungera! Tills livet kommer emellan ... Alla har väl hört talas om andra boks-ångesten vid det här laget, och jag vet inte riktigt om det är det jag känner. Jag är inte orolig för om bok nummer två kommer bli väl emottagen (det borde förmodligen göra mig nervös, men vi lyfter inte på den stenen just idag). Jag är inte heller orolig för vad bok nummer två ska handla om, pga ovan nämnda synopsis. I stället är jag orolig för när jag ska hitta min skrivtid. För när livet kommer emellan och man tvingas prioritera så går ju familjen givetvis först. Kanske räknas det ändå som andra boks-ångest? Skrivtid kan förstås alltid vara svårt att hitta, även om man inte har mycket annat som händer runt omkring. Av någon anledning är det så lätt att nedprioritera skrivtiden, prokrastinera och skjuta upp – göra annat som känns viktigare. Jag läste nyligen ett skrivtips av Fredrik Backman som gick ut på att tänka på sitt skrivande som ett ”jag ska bara ...”. Det tror jag på! Jag ska bara skriva ner den här dialogen innan jag bär ut soporna. Den där ”jag ska bara ...”-skrivtiden blir därmed dels av, men blir också gärna förlängd till ännu ett ”jag ska bara ...” och plötsligt har man skrivit betydligt längre tid än man planerat för. Ett annat sätt att sno åt sig lite skrivtid är att utnyttja annan tid som ibland uppstår. Härom veckan satt jag utanför en bokhandel och signerade min debutbok. Det var första gången jag befann mig i en sådan situation, och eftersom bara tanken på att sitta där ensam och övergiven i två timmar gav mig ångest så kom jag förberedd med anteckningsbok och penna. Att se en ensam författare med näsan i mobilen gör väl ingen människa sugen på att köpa hens bok, men en författare som sitter och skriver – det känns ju till och med trovärdigt! Sagt och gjort. Så vad skrev jag på då? Nästa bok? Inte alls. I stället spann hjärnan i gång på tanken att skriva en historia mellan böckerna. Om första boken är nummer 1 och andra boken är nummer 2, så ville jag nu skriva en 1,5. Något kort och lättsamt, en liten brygga mellan de två böckerna. Om jag sålde några böcker? Ja vars, en och annan. Målet med att sitta där utanför bokhandeln var främst att synas, och att öva på att befinna mig i en sådan situation. Men den stora vinsten med den stunden var att jag gick därifrån med synopsis till en novell. Jag har ännu inte börjat skriva på den, men så fort råmanus för bok två är på plats och skickats till testläsare så kommer jag kunna sysselsätta mig med novellen. Och eftersom jag vet vad bok tre ska handla om, så har jag ett embryo till en idé för en novell 2,5 också – bryggan mellan bok två och tre. Här alltså några tips på vad man kan göra mellan boksläppen: försöka kränga böcker, synas i olika forum och inte minst skriva på nästa bok. Och förstås allt annat som hör livet till, för livet stannar – tyvärr, samt hör och häpna – inte upp bara för att man råkat bli författare. Hitta Annelie!
Instagram: https://www.instagram.com/anneliemannerstrom/ Facebook: https://www.facebook.com/mannerstromannelie Jessica Lincke, 31 år och arbetar som lektör och författare till 3 utgivna böcker och ett flertal noveller. Hösten 2023 släpps min fjärde bok – Tormentum – patient 7 – som handlar om en mänsklig studie som går för långt. Efter en lång bakgrund som utbildningsinriktad föreläsare inom patientbemötande och patientsäkerhet sadlade jag om och blev thrillerförfattare. Jag hade ägnat flera år åt att resa landet runt och föreläsa för myndigheter, organisationer och högskolor om traumarelaterad stress och patientbemötande. Responsen var fantastisk och jag trivdes på jobbet. Men efter två utgivna böcker på ämnet patientskador kom jag till en punkt då jag kände mig färdig med fakta och var redo för fantasi. Amerikanska skräck- och thrillerförfattare har fascinerat mig sedan barnsben eftersom de ofta inkluderar en komplexitet som inte är lika vanligt inom svensk litteratur. Nu kunde jag ta mitt eget läsande, blanda det med mina kunskaper om psykologi och beteendevetenskap och göra det jag älskar – att berätta påhittade historier, för att skapa spänning som får dig att hålla andan. Men jag ville göra det på mitt sätt, skriva boken jag själv hade velat läsa, och för att lyckas med det behövde jag skapa en helt ny berättarröst. Jag studerade skrivkonst och kreativt skrivande, pluggade dramaturgi och läste tonvis med böcker. Jag skrev, strök och skrev om. Jag funderade, planerade, skrev nytt, skrev bättre, skrev snabbare. Det handlade egentligen inte om att bli thrillerförfattare. Det handlade om att bli den författare jag länge drömt om. Den som skriver på rutin, dagligen. Den som inte förlitar sig på inspiration eller att skriva ner alla idéer som dimper ner i huvudet. Efter alla år som föreläsare visste jag att det går att träna upp hjärnan att komma ihåg de bra grejerna, och för att få till rutinen behövdes inte bara disciplin utan framför allt ett långsiktigt tänkande. Vad ville jag känna i framtiden? Jag ville göra det enklare för mitt framtida jag genom att göra aktiva val idag. Genom att inte skjuta upp, inte vänta, inte välja bort skrivandet. Det var läskigt den där första gången jag fick en blixtidé mitt i natten – något som skulle inkluderas i manuset, stärka det – och medvetet inte skriva ner idén utan istället somna om. Tänk om jag glömt idén imorgon? fanns såklart i bakhuvudet. Men jag lät bli att anteckna idén den gången och nästa gång, och för varje gång blev det lättare att komma ihåg de bra grejerna. Att skriva 1000 halvbra ord om dagen är för mig inte samma sak som att skriva 100 riktigt vassa ord om dagen. Trasslig, långdragen redigering hade jag allt för mycket erfarenhet av, och genom att skriva smart från start förenklades min redigeringsprocess. Genom att inte tvinga fram ett visst antal ord kom rätt ord mer naturligt, och genom att lita på att de bra idéerna stannade kvar slapp jag trilskas med plot holes, svaga premisser och timmar av jobbig redigering. Men det behövdes såklart fler förändringar än att skriva dagligen. Jag gjorde en livsstilsförändring, rätade ut en kurvad ryggrad med styrketräning, klev upp klockan 5 på morgonen även de dagar jag inte kände för det, slutade röka, började meditera, och sist men absolut inte minst; jag började nätverka. Genom att träffa och prata med andra som skriver breddades mitt perspektiv och känsla av samhörighet, och det har varit guld värt. Jag gick på föreläsningar om marknadsföring och lärde mig att intuitivt se vem min målgrupp är. Den psykologiska thrillern RENINGSELD är den första delen i en bokserie om svek, hämnd och manipulation. Boken släpptes hösten 2022 och slog säljrekord på Bokmässan i Göteborg. Mina läsare har jämfört min berättarteknik med både Kepler, Minette Walters och Stephen King – detta trots att jag tidigare inte läst vare sig Kepler eller Walters. Eftersom mitt skrivande influerats av utländsk litteratur och kunskaper från min karriär är mina thrillers nyanserade. Böckerna är skrivna till dig som gillar psykologi, komplexa karaktärer och fartfylld spänning. Att sitta som på nålar när du läser är någonting positivt och det är just därför som RENINGSELD passar dig. En bok med flera lager och en knivskarp röd tråd. Hitta Jessica! Hemsida: https://jessica-lincke.com/ Instagram: https://www.instagram.com/forfattare.jessicat/ Facebook: https://www.facebook.com/FORFATTARE.JESSICAT Skriver du romance eller annars bara behöver få in några kyssar i ditt manus? Känns det svårt? Tipsar om att kolla in den här videon med författaren Jenna Moreci (älskar hennes skrivtipsvideor): Minna är 35 år, mamma till 4 och outgiven. Hennes fantasymanus om Rufus har hon skrivit på i nästan 20 år. Äntligen är alla detaljer och trådar klara i serien som kommer ha 8 delar. Här är hennes skrivresa. Drömmen om att bli författare kom långt innan jag kunde alfabetet (så jag hittade på mitt egna och tvingade mamma läsa). En dag kom en författare på besök i skolan. Äntligen skulle jag få konkreta tips på HUR man blir författare! “Hur många här inne drömmer om att skriva en bok?” Några av oss räckte upp handen. “Då kan ni sluta drömma. Bara så ni vet finns det tillräckligt med författare och det är omöjligt att bli utgiven." Jag grät mig själv till sömns den natten. Men jag gav inte upp. När jag var 10 år vann jag en skrivartävling och känslan av att någon annan läst (och gillat) det jag skrivit var större än vinstpengarna. En glöd tändes inom mig. Det kanske inte var omöjligt ändå? Efter en rad jobbiga händelser i mitt liv som toppades med pappas cancerbesked skrev jag mitt första manus när jag var 15 år. En självbiografi som jag förstått i efterhand enbart var terapeutiskt. Idiot som jag var då skickade jag in mitt råmanus till Norstedts. Den eufori jag kände när mitt refuseringsbrev kom eldade på min dröm. En riktig förlagsperson hade läst mitt manus! (Tror inte jag behöver tillägga hur glad jag är idag att det faktiskt blev refuserat.) På gymnasiet fick vi en uppgift “skriv vilken text du vill”. Läraren ångrade sig nog när jag en vecka senare kom med mitt första skönlitterära manus på 300 sidor … Helt oredigerat. Framtiden var utstakad. Jag skulle bli kurator, hjälpa barn som for illa och på fritiden skulle jag skriva. I gymnasiet träffade jag mannen i mitt liv, Anton. När vi varit tillsammans en vecka dör pappa plötsligt i sviterna av sin cancer. Mitt liv rasade samman. Jag som tränade 10-13 gånger per vecka slutade tvärt. Jag slutade läsa och jag slutade skriva. Lite visste jag då att det bara var startskottet på året då 10 av våra nära och kära skulle dö ifrån oss. Antons pappa dog också och han blev föräldralös. All fokus var på att överleva. Drömmar fanns det inte utrymme till. Till en dag då Rufus kommer till mig. Min rödhåriga huvudkaraktär som varit med mig sedan jag var 18 år. Kanske kunde det bli något på riktigt? Jag visste att det var en fantasyberättelse trots att jag inte läst fantasy sedan jag var liten. Jag höll på med eldkonst och undervattensrugby innan pappa dog och just de två elementen har alltid varit viktiga för mig. Så elementen skulle ha en stor betydelse i min berättelse. Jag skrev klart och skickade in. Fick en positiv refusering med orden “Hade inte likheter med Harry Potter funnits hade vi gett ut det.” Harry Potter? Jag som inte läst en enda bok (och bestämde mig för att inte göra det heller förrän jag blir utgiven). Samma månad som min första son föds händer en av mitt livs värsta trauman. Min närmsta chef misshandlar mig grovt och ofredar mig. Där låg min son i min famn, med eldrött hår, helt perfekt och så efterlängtad men jag var trasig. Första året som ska vara fyllt med bebisgos, promenader och skrivande ersattes av polisförhör, advokatmöten och rättegång. Det kändes inte som jag vunnit när domen kom för jag såg bara vad jag förlorat. Men en dag slår det mig hur lik min son var min inre bild av Rufus. Långsamt skrev jag om manuset och skickade in. Skrev om och skickade in. Mellan inskicken skrev jag andra typer av manus. Både barnboksmanus, deckare och ett humoristiskt (som var långt ifrån roligt). Plötsligt en dag får jag ett mail. Ytterligare ett refuseringsmail tänker jag och öppnade. “Tack för förtroendet att få läsa ditt manus. Vi har gått igenom manuset.” Samma som vanligt … Men sedan läser jag vidare: “Det är välskrivet och bra. [...] gärna vilja erbjuda dig utgivning.” Utgivning? Skulle Rufus äntligen finnas för fler än bara mig? Men snart försvinner drömmen bort igen. Ett par månader efter håller Anton på att dö framför oss. Medan han akut åker till sjukhuset står jag på parkeringen med tre traumatiserade barn. Allt mitt fokus är på min familj. All stress på jobb och hemma för att jag springer in i väggen och ger upp allt som har med skrivande att göra och tackar nej. Min hjärna fungerar inte längre. Sen kom Bonnier Carlsens stora manustävling. Mitt manus inte skulle ha en chans. Jag väckte Anton en dag, full av eufori och sa “Jag ska skriva om hela Rufus!”. “Igen?!” sa han och suckade. “Nej, jag ska slänga hela mitt manus och börja om!” Han trodde att jag skämtade men samma dag raderade jag allt och började om. Nu var jag något på spåren, det hade aldrig känts så här bra! Sista dagen för inskick skrev jag sista punkten och skickade in. Trots att det bara var ett råmanus men jag kände mig som en vinnare. När jag hittade Bookstagram slog det hål på myten att “ingen kan bli utgiven, det finns för många”. Var och varannan dag skriver någon på kontrakt och jag blir lika lycklig varje gång. Deras dröm har blivit uppfylld! Och det är inte omöjligt för någon. Ge inte upp. Om du vet att du har en unik berättelse kommer den bli utgiven förr eller senare. Skriv om, anlita lektör och försök fundera på varför du inte blev antagen förra gången. Och gå med i Bookstagram som kryllar av peppande människor. Jag tror på dig! Linnéa Engman är 19 år och bor i Stockholm. Hon spenderar dagarna med att studera och drömma sig bort till antingen hennes egna världar eller de i romanerna hon läser. År 2023 debuterar hon med den mörka fantasy romance-boken Gudar av Röta och Undergång på Seraf förlag. Likt många skrivande personer började jag skriva i tidig ålder och började även bli seriös med skrivandet tidigt. Jag spenderade min gymnasietid både med att plugga och skriva mina första böcker (varav en är min debutroman). Jag började skriva seriöst när jag var sjutton år och redan då hade jag planer på att ge ut böcker. Därför vänder sig den här texten framför allt till unga aspirerande författare för att ge konkreta tips så att du kan nå dina mål. Att skriva som ung eller vara ny i skrivandet kommer med en massa hinder. Inte nog med att berättelsen ofta lägger krokben om sig själv utan det är nu som du ska lära dig allting. Och då menar jag ALLT. Du ska lära dig att följa en dramaturgisk kurva och skapa trovärdiga miljöer och karaktärer. Du ska veta hur man redigerar boken, skriver en pitch och följebrev till ett förlag. Allt detta ofta utan några medel att nå målet. När jag tog upp min plan om att vilja skriva, med publicering som mål, för nära och kära så var svaret ett av två alternativ: 1. Författare är inget yrke, fokusera på något annat istället. 2. Fortsätt skriv, det är det enda du kan göra. Skriv mer och öva. Det förstnämnda är helt enkelt inte sant, men det finns sanning i att fortsätta skriva, för man blir bättre ju mer man övar. Men om det är det enda man får höra? Vad gör man då? För att jag var ung och fortfarande gick på gymnasiet kände jag mig ofta nedvärderad. Jag tror alla skrivande personer stöter på något av dessa svar eller något liknande när de berättar om sina drömmar, men att vara ung ses ofta som “oerfaren” och “outvecklad”, vilket i samband med författardrömmar ofta får en negativ respons (i alla fall i mitt fall). Därför vill jag dela med mig av konkreta tips om hur jag kunde gå från att vara ung aspirerande författare till att få min bok utgiven av ett traditionellt förlag. PS. Det här är inte ett magiskt recept som garanterar någonting utan det här är den artikel jag själv hade velat läsa när jag började skriva. DS I början vände jag mig till Google för att ställa mina frågor om dramaturgi, strukturer, synopsis eller redigering, men det var som om jag stötte på en vägg. Det engelska uttrycket “gatekeeping” passar rätt bra här. Det innebär att någon kontrollerar om ifall någon kan hitta, läsa eller lära sig av viss typ av information. Överallt stod det om denna dramaturgiska kurva mm. men det var aldrig någon som förklarade hur den fungerade. Det var som om andra författare ville hålla det hemligt från mig så att jag inte kunde skriva min bok och bli en av dem. Innan jag fann ett “skrivarcommunity” på Instagram behövde jag vända mig till andra kunniga författare och därför vill jag dela med mig om var jag lärde mig om dramaturgi, karaktärsutveckling och att skriva pitch till förlag: - Abbie Emmons på YouTube öppnade upp en helt ny värld för mig om dramaturgi, om att följa de tre akterna och skriva trovärdiga karaktärer. Även fast du inte planerar din berättelse med sådan precision som jag gör är det viktigt att lära sig om det. Tack vare hennes tips färdigställde jag mitt första manus. - Brandon Sandersons videokurs på YouTube. Detta riktar sig främst till dig som vill skriva fantasy då han är en av de större amerikanska författarna inom den genren. Denna kurs är helt gratis och jag har sett varenda avsnitt. - Om du har tillgång till ett proffs, ställ en fråga. Jag har ofta varit helt öppen och frågat personer på Instagram. Till exempel om att skriva en pitch och hur man väljer förlag att skicka till. Alla dessa medel gjorde att jag planerade för min berättelse, skrev den, skickade till testläsare varpå jag redigerade boken. Andra klipp hjälpte mig att få reda på hur man skriver en pitch och jag fick exempelvis reda på vad som fångar intresse i en pitch. Just din karaktär - vad de vill ha och vad det är som hindrar dem från att få det. En anledning till varför jag skriver detta är för att jag inte vill att andra unga, aspirerande författare ska stöta på den väggen som jag gjorde. Om du har ambitioner ska du kunna hitta medlen för att nå dem oavsett om du är ung eller etablerad i samhället. Därför ville jag berätta om hur jag gick från att vara en ung författare med stora ambitioner till att få min bok publicerad år 2023. Jag hoppas att det hjälper dig att nå dina mål. Äntligen är det min tur att gästa kontot @a.fantasy.life på Instagram och köra en livesändning tillsammans med fantastiska Stina (som bland annat fungerar som ambassadör för Seraf förlag). Kan varmt rekommendera hennes livesamtal överlag, men vill förstås puffa lite extra för mitt eget snack som kommer att ske 14.12 via hennes Instagramkanal. Jättepirrigt är det! Ser fram emot att få avslöja mer om mina kommande böcker!
För en gångs skull drar jag inte skrivkurser via jobbet, eftersom jag är tjänstledig under hösten för att skriva på heltid. Det här öppnar upp för nya möjligheter, tid och ork att fortbilda mig inom skrivkonsten, and I like it! Äntligen har jag chansen att gå en avancerad författar- och lektörutbildning, fortsättningen på den utbildning jag gick 2019-20. Så kul! Dessutom är jag sugen på en längre kurs i att skriva historisk skönlitteratur som jag kommer att haka på efter årsskiftet. Det här med skola och utbildning är guld, definitivt något vi får vara tacksamma över.
Är du sugen på att testa en skrivkurs? Du är varmt välkommen att ladda ner någon av mina gratiskurser och -guider, eller varför inte kolla in Skrivguidernas gratismaterial? Mitt namn är Marie Ek Lipanovska. Jag är författare och illustratör. I mitt arbete finner du berättelsen om en inre och yttre resa med Gud. ”Vid senaste röntgen fann de tio metastaser i hjärnan”, hör jag min bästa vän säga i lurarna jag har intryckta i öronen. Cancern har spridit sig. Läget är allvarligt. Min gråt kommer efteråt, när samtalet är över. Floder av tårar som om en inre damm just brast. Om jag inte hade ord skulle jag drunkna i mina egna känslor. Att kunna sätta ord på livet när det är utmanande är som att kliva ner i en livbåt då tillvaron förliser. Att teckna är som att ha en frälsarkrans när livbåten tar in vatten och jag måste överge den. Jag är tvåspråkig. Jag har mitt modersmål som är ord och det universella språket som är bilder. I skrift och i tal sätter jag ord på livet sådant det är. När jag blir stum och mållös, av eufori eller av sorg, då tecknar jag. Förenade blir de båda språken till liknelser och metaforer. Sedan jag började blogga i augusti 2007 har jag använt mitt skrivande till att berätta om hur livet faktiskt är. Den oredigerade versionen. Råkopian. För femton år sedan var det inte många människor som visste vad en blogg var och än färre som ville visa upp livet innanför hemmets väggar och bakom den fasad vi alla har. Idag ser världen helt annorlunda ut. Vi lever i en mer transparent värld och delar med oss av mer än vad andra kanske orkar bry sig om och ta in. Jag tänker att vi ibland borde urskilja och också censurera oss själva, nu när vi har en möjlighet att göra våra röster hörda med enkelhet. För ord kan bygga upp eller bryta ner en människa. Både hur vi talar till andra och hur vi talar om om själv. Att spy galla i människors kommentarsfält är att skräpa ner i en värld som snarare behöver städas upp. Att sprida hat i en värld som behöver kärlek är inte heller en mogen och ansvarsfull handling. När jag själv var en hårsmån från döden fann jag en dold skatt. Den att livet är heligt. Livet i Skapelsen och livet i människan. Människan är värdefull. Människan är älskad. Människan är sökt och efterlängtad, av Gud. Den skatten är okränkbar men samtidigt mycket sårbar. Den behöver värnas och vårdas som en skör planta. Då kan den växa upp och bli till ett livets träd. Ett att luta sig mot, som ger skugga, som blommar och bär mycket god frukt. Och där även bladen som släpper taget blir till läkedom för andra. Jag har funnit tro, hopp och kärlek i djupet av mig själv, under min självtillräcklighet. Den skatten finns inom oss alla. Den är som ett frö till en fridfull och fredlig värld. Den är något ursprungligt som måste bevaras. Liksom det finns en global genbank med nedfrusna fröer på Svalbard, bär jag och du inom oss ett frö som innehåller Guds avbild, den hela och heliga människan. En människa som är gemenskap och enighet, jämlikhet och kärlek. Dagen innan samtalet med min vän Carina startade hon och jag en ny serie på min Youtube där vi samtalar om livet som det är just nu. Det är skarpt läge och vi vill visa upp vår underbara vänskap. Vi vill också dela med oss av all visdom och ge röst åt livet medan tid ännu finns. Så får sjukdom och lidande en mening och kan vara till välsignelse för andra. Det är att använda sociala medier på ett kärleksfullt sätt som kan bygga upp eller hjälpa andra människor. Successivt trappar jag också ner mitt bloggande. Min inre människa behöver mig och jag vill vara närvarande med den som bär mitt liv. När döden kommer nära blir ofta närvaron av livet desto starkare. Jag har dröjt länge med att göra något nytt för min tecknade lilla tjej Sötnosen och hennes bästa vän Anden. Visserligen finns Veckans Sötnosen på Instagram, men nu har jag beslutat mig för att trycka upp en väggalmanacka med de båda vännerna. Jag vet att Carina älskar Sötnosen, så den glädjen vill jag gärna ge henne. Och med tanke på hur omvärlden ser ut just nu kan det vara skönt att ha en kärleksfull och glad liten tjej att fästa blicken på varje månad under hela nästa år. Livet är här och nu. Naturen klär sig i höstens färger innan hon står helt naken inför oss. Min vän kämpar för livet hon fått i gåva. Jag drar upp blixtlåset på kappan och omsluter det liv som nedlagts i mig. Vintern nalkas. Vi tänder levande ljus i mörkret. Jag förväntar mig Guds kärlek i julklapp och ett välsignat nådens år. För oss alla. Vill tipsa om att hålla koll på Fantastiska berättelser, en podd om svensk fantastik som drivs av författarna Linda Andersson och Malin V. Olsson. Där kommer lilla jag att göra podd-debut, vilket förstås är rysligt spännande. Det blir boksnack och kanske en och annan hemslis som kryper fram i ljuset, se till att lyssna! Finns där poddar finns! (Själv lyssnar jag på den på Spotify. Det går också bra att följa dem på Instagram.)
|
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
April 2024
KATEGORIER
Alla
|