Gästbloggare: När drömmen om att skriva växer sig starkare än tvivlen

Jag heter Alexandra Landegren och är född 1990. Uppvuxen i Norrköping men jag har bott hela mitt vuxna liv i Jönköping och Huskvarna men sedan 3,5 år tillbaka bor jag i en egenbyggd van ute på Europas vägar, för närvarande i Portugal. Till hösten debuterar jag som författare med min bok ”Drömmen om ett annat liv” på Gry förlag och skriver just nu på mitt allra första skönlitterära manus, en feelgoodroman.

​Någonstans djupt inom mig har jag alltid vetat att jag vill skriva en bok någon dag, men att erkänna det för mig själv eller ens uttala den drömmen högt tog många år. Jag levde exakt så som vi alla förväntas leva. Utbildade mig, fick ett bra och välbetalt jobb och började klättra i karriären. Följde trender, shoppade, åkte på utlandssemestrar, hade ett fint och stort hem och hade allt man förväntas vilja ha. Problemet var att jag var så oerhört olycklig i det vi kallar ekorrhjulet. Efter att ha spenderat flera år med att bara försöka överleva stod jag inte ut längre. Min man jag och sålde allt vi ägde, sa upp oss från våra fasta jobb och flyttade in i en egenbyggd campervan sökandes efter att mer meningsfullt och hållbart liv. Redan från början visste jag att det fanns en viktig berättelse där som jag ville dela med mig av, att visa att det finns andra sätt att leva sitt liv på. Att ifrågasätta konsumtionssamhället vi lever i och de starka normer som styr våra liv mycket mer än vi tror. En blandning mellan en fackbok och en memoar kan man säga, med en lite gnutta essä i. Jag bestämde mig för att skriva en bok om det och satte mig helt enkelt ner en dag och började skriva. Jag skrev varje dag i flera timmar tills jag en dag tre månader senare var klar. Texten flödade ur mig utan ansträngning. Under den tiden hade jag dessutom skrivit på ett förlagsavtal med Gry förlag som såg potentialen i mig och min berättelse innan den ens var färdig. Något som jag snabbt insåg var mycket ovanligt. Boken ”Drömmen om ett annat liv” släpps hösten 2024 hos Gry förlag.

Det fick drömmen om att skriva att på riktigt vakna till liv. Drömmen om att även skriva något skönlitterärt. Något helt annorlunda än boken jag precis skrivit. Ivrigt började jag sluka böcker om skrivande. Lyssnade på poddar och läste bloggar om skrivande. Lånade varenda tillgängligt nummer av tidningen Skriva på biblioteket. Läste om vikten av ett långt och detaljerat synopsis innan själva skrivande påbörjas. Lyssnade på författare som berättade att de inte blev antagna av förlag förrän de började arbeta med riktigt bra synopsis. Att känna sina karaktärer och veta allt om dem. Att rita upp berättelsens dramaturgiska kurva och även kurvor för karaktärerna. Jag läste om hur svårt det är att bli antagen, det där nålsögat som är så extremt litet, nästintill omöjligt. Att man tidigt redan från början ska vara beredd på att få refuseringar, ofta fler hundra. Att bara de allra bästa av de bästa som också råkar ha en väldig tur blir antagna. Att skrivandet är svårt, frustrerande och kämpigt. Allt det här var det jag matades med innan jag ens börjat skriva. Skrivdrömmen kändes avlägsen, som att jag var dömd att misslyckas på förhand och jag gav upp innan jag ens försökt.

Men en natt drömde jag om en scen, ett möte mellan två karaktärer. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här scenen dröjde sig kvar och på morgonen satte jag mig genast framför datorn och skrev ner den. En övergripande idé till en berättelse där jag kunde urskilja karaktärer, miljöer och vissa delar av handlingen men inte en hel detaljerad berättelse med alla delar på plats. Jag kände ett pirr växa fram och en enorm glädje. Äntligen hade jag fått en idé till en roman och äntligen kunde jag börja skriva. När jag sedan skulle försöka skriva ett synopsis som jag läst att man bör, låste det sig. Det var helt blankt. Så jag la hela idén åt sidan utan att fortsätta, eftersom jag inte hade allt uttänkt och inget synopsis och då kan man inte skriva en bok. Men tanken på mina karaktärer och den där potentiella berättelsen som jag ändå kunde urskilja lämnade mig inte. Jag ville verkligen skriva även om jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Viljan att skriva blev för stor och en dag bestämde jag mig för att bara sitta framför datorn och se vad hände.

Jag läste igenom de första kapitlen som jag skrivit flera månader tidigare och därefter hände något magiskt. Fingrarna började flyga fram över tangenterna av sig själva och manuset började växa fram. Ord för ord, sida för sida. Jag bestämde mig för att skriva lite varje dag utan att bedöma om det jag skrev var bra eller dåligt. Bara skriva på för att det var roligt. Tillåta mig själv att skriva trots att jag inte hade något synopsis eller visste vad som skulle hända. Helt plötsligt hade det gått en vecka och jag hade skrivit 8000 ord. En bikaraktär hade helt plötsligt vuxit fram tillsammans med miljöer och dialoger och nya idéer om vad som skulle hända framöver. För mig hade kreativiteten kickat igång först när jag satte mig ner och skrev, när jag tillät mig själv att utforska genom att skriva. Först när jag tog bort reglerna, vad och hur man bör skriva och förträngde tanken på hur svårt det är att bli antagen och enbart skrev för att det var roligt, kunde jag skriva. Nu är jag i fullgång med att skriva mitt allra första skönlitterära manus. Om det någonsin blir en utgiven bok som du får läsa vet jag inte, även om det självklart är den allra största drömmen. Men detta skriver jag för att jag älskar att skriva och för att lära mig hur man gör. Lära mig hur jag gör. Är det inte därför vi skriver? För att vi älskar att skriva? För att vi helt enkelt inte kan låta bli.

---

Hitta Alexandra!
Instagram >> www.instagram.com/hallbartmedalexandra