Gästbloggare: Är det i litteraturen eller dina egna minnen du får ro?

Marie Englund är född 1989 i Göingebygd och nu bosatt med man, dotter och två katter i hus i Vittsjö med “större trädgård än jag har tid med”. Med flera kurser i skrivande, utbildning i journalistik och ett skrivintresse som tog fart på högstadiet har jag 20 år som aspirerande författare i bagaget. Med ett manus i byrån, ett under utveckling och ett som är inne i redigeringens slutfas så debuterar jag med egenutgivna “Vingklippta” i april 2024.

Mina manus har alltid detaljerade miljöbeskrivningar och jag har insett att det är lika stor återhämtning att skriva dem som att blunda där jag går och står. De har blivit en del av mitt författar-DNA. Ändå har jag alltid påstått att meditation inte är något för mig. Rastlösheten och de tusen tankarna pockar på uppmärksamhet i samma stund som jag blundar och drar in det där andetaget. Jag har dock sönderlästa exemplar av “Högre än alla himlar”, “Sagan om ringens brödraskap" och “I det förflutna” som hävdar motsatsen. De är tre olika historier som alla kan fånga mitt intresse, mina dagdrömmar och de stunder då allt behöver stressas ner. Så kanske behöver jag inte sitta i skräddarställning och andas in genom näsan för att slappna av.

Det är något med de böcker som man läser om igen, eller är det bara jag som gör så? Varje gång jag läser, eller lyssnar, på Louise Boije af Gennäs skildring av nyårsafton 1999 i “Högre än alla himlar” är det som att jag hälsar kända platser och personer välkomna tillbaka. Jag välkomnas också in i gruppen, de går vid min sida, i alla fall för en tid.
“Jaså, där var ni. Vad jag har saknat er.”
Jag skulle dock aldrig skriva in mig själv i berättelsen och påverka handlingen, likt fan fiction. De får fortleva i mitt inre för de skulle aldrig göra sig rättvisa om jag försökte skriva ner det jag ser inombords. Men det är ändå så att jag instinktivt ser mig om efter någon av Louises karaktärer om jag är i Stockholm. Man vet ju aldrig, kanske materialiseras de framför mina ögon.

Meditationen i sig, eller snarare återhämtningen, blir aldrig inplanerad. Man kan inte bestämma i förväg när samlingen doftminnen, smaker och vyer från förr rusar fram. Är det platser från Tolkien, Kate Morton eller af Gennäs som projiceras? Nej, även om de finns på ytan så är mitt eget Midgård uppbyggt på annat vis och ligger djupare ner. Hjärnan zoomar in på Jansabryggans spets i Söndrum och förnimmer mjukt saltvatten och slippriga alger runt smalbenen. Den vet exakt hur varmt det kan vara en vindstilla sommardag bakom en stenmur, på en gräsmatta utanför Torekov. Ibland söker den sig till det lilla hus i skogen med braskamin, källarlucka i köksgolvet och den gamla tjock-tv där jag och min bästis en tidig morgon försökte få in hästhoppningen från Sydney-OS, bara för att förkasta idén efter tjugo minuters flimrig boxning (allt var inte bättre innan play-tjänsterna dök upp).

Jag kan nästan låta det vara osagt att just Söndrum och Torekov såklart ofta representeras i mina berättelser. Därifrån kan jag framkalla hur tallarna låter då vinden ligger på från havet eller hur sängkläderna doftade på madrassen i gästrummet “Brittas kammare”. Idag behöver jag inte gå längre än till badplatsen fem minuter hemifrån. För hur fantasieggande låter det inte med något som kallas Galgön och är som vackrast då morgondis fladdrar upp från vattenytan bland björkpollen och Skräddarnas dans och ligger över den kittel Pickelsjön liknar med mörka träd runtom.

Jag har alltid tänkt för mig själv att min förhoppning då jag skriver berättelser är att de ska bli precis så sönderlästa som mina pocketböcker är. Att det ska bli historier som plockas fram, både för nöje men också för sällskap. När man behöver hälsa en gammal vän välkommen tillbaka. Mina egna karaktärer i “Vingklippta” - Sofie, Josephine, Anton och Lukas - lever redan vidare inom mig trots att deras historier är slut. För allt som gör att de är speciella har broderats fram inom mig och då ligger deras livstrådar kvar, redo att spinnas vidare. Självklart finns det också starka personlighetsdrag som jag har hämtat från bekanta och gamla vänner och då vill man utveckla karaktärernas efterlevnad så bra det bara går - även om det bara blir i mitt eget huvud. Min önskan är att de även får fäste hos någon annan och blir de där gamla bekanta som plockas fram ur en ryggsäck på väg till eller från jobb och skola. Jag hoppas att jag har givit dem tillräckligt med kött och blod för att läsarna ska kunna föda deras själar med attityd, minnen och drömmar.

---

Hitta Marie!
Instagram > www.instagram.com/meng_writer
TikTok > @meng_writer