Gästbloggare: Att skriva inuti huvudet

Nanny Lundin är socialpsykolog, bor i den lilla trästaden Hjo på Vätterns västra sida. Skrivandet är en självklar del av livet och hon nördar gärna ner sig i saker (som hur en känguru låter om den blir skrämd eller vilken fukthalt som krävs för mikrobiell tillväxt i trä) för att hitta rätt detaljer för gestaltning. I huvudsak skriver hon deckarmanus men har även ett par barnboksmanus under arbete. Just nu håller hon på med den första delen i en deckarserie för vuxna. Här kommer en typisk vardag i skrivprocessen för henne ...

Min man säger: ”Skriv du.” Jag kollar vad barnen gör, säger att nu går mamma och skriver med lurar på. Så stör inte mamma om det inte är jätteviktigt okej? Gå till pappa. Alla är överens: Mamma ska skriva. Jag hämtar laptopkudden, hörlurarna och ett par post-it-block. Det måste jag ha. En blyertspenna som saknar stift byts ut mot en svart tusch med smal spets. Kommer på att tvättmaskinen behöver ju gå medan jag sitter still. Rotar igenom högarna på golvet i tvättstugan efter alla vita strumpor. Startar maskinen och trampar på en dragkedja. 

Sätter mig tillrätta i vardagsrummet och öppnar datorn. Känner att jag behöver en tröja. Hämtar den mysigaste och laddar en kaffebryggare när jag ändå passerar köket. När jag skramlar med bakformarna som vi borde lämna på åvc för teflonet släppt frågar min man om inte jag skulle skriva? Just det! Tillbaka till soffan. Öppnar dokumentet. Läser igenom gårdagens sidor. Känner mig törstig. Hämtar ett glas vatten och tar ett tuggummi ur burken på bänken. Nån mint med frukt tror jag. Gott! 

Inser att gårdagens text är precis värdelös. Djupandas för att inte radera. Inte radera. Hallå? Inte radera! Klickar för att göra ett sidbryt, lägger rubrik med dagens datum överst och börjar skriva. Efter ungefär fem minuter står ena sonen och vinkar i periferin. Ja? Hur länge mamma ska skriva? Jag tittar på de ilskna åtta nya raderna, tänker att jag kommer aldrig nånsin lyckas bli klar och svarar att han skulle fråga pappa om det var nåt. Barnet frågar fnissigt pappa hur länge mamma ska skriva. Tacksamt startar jag listan på Spotify igen. Vilken musik det är i lurarna avgör vad som kommer ut genom fingrarna. Jag har lärt mig att när jag skriver mordiska partier får jag absolut inte lyssna på exempelvis Cornelis Vreeswijk. För då ändras känslan och mitt i en blodig scen med krypande stämning kan det istället komma in nån raljant halvnaken tant som tagit för många av sin mans tabletter och börjar dra Göteborgs-vitsar. Mördaren som nyss höll på med ett osmakligt dåd kommer helt av sig och börjar fundera på om han kanske läsa folkhögskola. Kanske konstinriktning? Förbannat. Fel lista. Väljer istället rätt lista och fortsätter. 

Orden matas på allt snabbare. Det här blir ju riktigt bra. Underbart! Takten ökar och när jag hög på flow ligger runt tjugofem skrivna ord i minuten, då piper mobilen. Har alltså glömt stänga av ljudet. Min man smsar att han inte ville störa, men föreslår från köket fyra meter bort att han kanske ska åka och handla? När jag svarat honom kommer jag på: om diskmaskinen också är igång är jag ju ännu mer effektiv! Ut i köket, slänger tuggummit och börjar högljutt hiva i grejer i diskmaskinen. Min man knackar mig på axeln för att inte skrämmas och frågar om inte jag skulle skriva? Eftersom jag har tankarna igång nickar jag bara, startar disken och går vägen via toa. Två tomma rullar slängs i den praktiskt nära papperskorgen. 

Tillbaka vid datorn inser jag att allt är skräp. Vad är det för smörja? Jag kommer ju få betala folk för att läsa det här. Jag blir tokig. Men jag får inte radera. Inte radera! Det första utkastet får ju vara dåligt säger dom som vet. Skitdåligt. Alltså gör jag rätt när jag igen sätter mig tillrätta, låter historien fortsätta rinna ur fingrarna. Nu inser jag, att där jag var när telefonen pep, var lite trögt men fick nu en bra lösning. Perfekt! Jag är tydligen ett geni. Polletterna trillar omedvetet på plats när jag gör annat under skrivstunderna. Min man vet att när jag plötsligt går från datorn och börjar vattna blommor fortfarande med lurar på, så är det inte bara ett skadligt själv-hat-beteende med inslag av redighets-martyr utan ett sätt att få hjärnan att pausa, processa och kunna komma vidare. Varje skrivpass skapar jag fantastiskt skräp! Skräp som kan vara fullt möjligt att redigera från att vara en släpig tryckare med en överförfriskad storrökare på en dåligt upplyst parkering till att bli en omslukande het mambo i solnedgången där du aningslöst förförs av den som är i din famn. Det är i alla fall vad jag vill tro. Min man tror på mig. Då borde jag också tro på mig. Nu ska jag gå och hänga upp tvätten. Lycka till allihop!

---

Hitta Nanny!
Instagram > nannylundin
Hemsida > www.nannylundin.se
​