Gästbloggare: Barndomsdrömmen som försvann – men återuppstod

Denna snart 40-åriga typ heter Isa Muotio. Hon är född och uppvuxen i Nagu, men flyttade som 19-åring upp till Österbotten för att studera barnpedagogik. Som för så många andra höll kärleken henne kvar och hon bor nuförtiden i Vasa tillsammans med sin man och dotter samt i minnet en ängladotter. Till vardags jobbar hon som journalist med stora författardrömmar.

Att skriva har alltid kommit naturligt för mig. Som barn hittade jag på egna berättelser och frågade mina lärare om det var okej att jag skrev extra uppsatser i mitt skolhäfte (som tur var det mer än okej). När jag nyligen besökte mitt barndomshem i Nagu fann jag boken “De fyra portarna” av Yvonne Hoffman i mitt rum. Inuti fanns ett kort som gratulerade mig till att vara en av 20 vinnare i Marthaförbundets uppsatstävling. Temat var “Min bästa fiskehistoria” och hela 555 bidrag från svenskspråkiga barn i lågstadieåldern hade skickats in. Tyvärr har jag inget minne av själva berättelsen och inte vet jag om den ligger sparad i någon vrå heller, men det jag minns är den stolthet vinsten gav mig. Det var där och då drömmen om att bli författare fick fotfäste.

Åren gick men drömmen försvann. Jag skrev en novell i högstadiet som jag minns att jag var väldigt stolt över, men efter det har jag inga minnen av något som har med skrivandet att göra. Vart drömmen och stoltheten tog vägen har jag ingen aning om. Dog den i virrvarret av påtryckningar och förväntningar utifrån? Eller var det jag själv som fick drömmen att begå självmord tack vare min låga självkänsla?

Efter gymnasiet fick jag studieplats i Österbotten. Jag utbildade mig till barnträdgårdslärare samt speciallärare och jobbade därefter inom småbarnspedagogiken i cirka 10 år. Att jobba med barn är härligt, men trots att jag trivdes kändes det som att något fattades. Något jag borde göra för att fylla ett kreativt hål inom mig. Vad det var hade jag dock ingen aning om och jakten på att finna det jag sökte fick ångesten att återigen växa sig stark. Jag kände mig malplacerad och fel, samtidigt som jag inte kunde lägga fingret på vad det var jag sökte. Det var då tragedin slog till.

Efter fyra lyckliga år med min sambo var det dags att gifta oss. I februari år 2018 gifte vi oss och ett par månader därefter blev jag gravid. Vi var lyckliga. I december samma år fick vårt liv dock en abrupt vändning. Min dotter Luna dog i magen dagen innan beräknat datum. Jag gick i kras. Att vara moderskapsledig utan ett barn i tre månader kändes både ensamt och fel. Att gå tillbaka till att jobba med barn efter att själv ha förlorat sitt eget var dock påfrestande och ångesten växte sig större och större. Efter en längre sjukskrivning blev jag gravid igen. Det var exakt ett år efter Lunas död. Mitt jobb skavde, coronapandemin tog fart och jag räknade dagarna tills jag skulle få vara moderskapsledig. I augusti 2020 då jag fick en nyfödd liten Stella i mina armar kände jag att det var dags för en förändring, både för hennes och för min egen skull. Jag såg chansen och sökte in till studier i medier och kommunikation vid Åbo Akademi och kom in. Det var dags för en ny era. Under studietiden fick jag chansen att arbeta som journalist. Jag kände att jag äntligen hittat hem. Det var även då författardrömmen började växa sig till liv igen. Jag började även att njuta av att läsa böcker, något som jag inte klarat av att göra på många många år.

Orsaken till att jag berättar om min förlorade och återfunna barndomsdröm är enkel. Jag vet hur otroligt svårt det kan vara att våga se vad som finns bakom den dörr du alltid velat öppna, speciellt om du har en trygg grund att stå på. Men jag vet också hur viktigt det kan vara för det egna måendet att våga. Hela livet har jag levt med en kreativ ådra som inte vetat vilken väg den ska ta. Jag har jagat något som hela tiden funnits inom mig själv.

Trots att jag ibland kan känna att jag har slösat bort min tid, mitt liv, så har jag samtidigt ingen aning om vem jag skulle vara som skribent om jag inte levt det liv jag levt. Jag vet faktiskt inte om jag ännu hade vågat öppna dörren till mina författardrömmar om inte det vore för mina två döttrar. Kanske hade jag fortsättningsvis jagat i blindo. Men nu är det slut med att titta i backspegeln och se dåtidens monster. Nu gäller det istället att enbart blicka framåt. För vem vet vad framtiden för med sig, vem vet vart drömmar kan leda. Det gäller bara att våga ta steget. Om du inte vill göra det ensam, så låt oss göra det tillsammans.
​

---

Hitta Isa!
Instagram >> www.instagram.com/isamuotio