Ellika Shilling, ursprungligen från Kiruna, bor i Patterson utanför New York där hon arbetar som akupunktör. Gift med två halvvägs utflugna barn tar hon också hand om familjens sex hundar och fyra alpackor som bor bakom garaget. Alpackorna alltså. Att skriva har alltid legat henne varmt om hjärtat och i det här blogginlägget berättar hon om hur hennes debutroman föddes och en dröm gick i uppfyllelse. Har ni haft en text i er som börjat leva sitt eget liv? En sådan man måste kapitulera inför och bara låta det som ska ske ske. Det hände mig. Efter att ha läst Käraste Herman, Maja Hagermans fantastiska biografi om rasbiologen professor Herman Lundborg, visste jag att det var mitt öde att berätta hans hemliga älskarinnas historia. Faster Maja (hon var nämligen mammas faster) lurade i bakgrunden, gav mig små vinkar om vad hon ville ha sagt. En hand mot ryggslutet som förde mig framåt. Jag tog sikte på Majas fotspår och följde dem. Historien ledde mig från den ena släktingen till den andra, flera för mig okända, men alla bidrog med pusselbitar till bilden av Majas liv i Uppsala 1926. Den stora frågan var hur i herrans namn hon kunnat falla för en man som Herman Lundborg. En nazist som klassificerade vår släkt som en lägre stående människotyp än den nordiska rasen. Eftersom jag bor i New York så blev det några resor med efterforskning i fokus. Jag spenderade några dagar i Uppsala. Stod framför Drottninggatan 3 där de bodde i ett gårdshus, men jag kände ingenting. Med tunna bomullshandskar bläddrade jag i albumen innehållandes Lundborgs foton inne på Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket. Såg mina släktingar, framför huset med bistra miner, som tur var med sina kläder och värdighet i behåll. Fasansfullt ändå. Jag gick i Majas fotspår och försökte föreställa mig hur det såg ut för närmare hundra år sedan. Men det var något som fattades. Övre Soppero. Byn vi härstammar från som jag tidigare aldrig hade besökt. Jag behövde se huset som min morfars föräldrar, Maja och några av hennes bröder stod uppradade framför. Där skulle jag få de rätta vibbarna. Jag tog tåget till Kiruna. Inne på Lindex i Kiruna började min mobil surra. En släkting som var intresserad av mitt projekt pratade i munnen på sig själv, så upphetsad var han. Han hade fått höra att ägaren till släktgården oförhappandes var på besök i byn. Det passade utmärkt eftersom jag hyrt bil för att köra till Övre Soppero ändå, på vinst eller förlust. Optimistiskt hade jag tänkt att nog skulle jag kunna hitta huset. För hur svårt kunde det vara? Jag fick husägarens namn och telefonnummer, naturligtvis ännu en släkting jag inte visste fanns. I ett långt textmeddelande presenterade jag mig och förklarade varför jag hemskt gärna skulle vilja komma och åtminstone se släktgården där allt hade börjat för Maja. Min tanke var att mötet med platsen och huset skulle ge berättelsen en ordentlig skjuts framåt med hjälp av historiens vingslag. Tänk att få sitta i köket där Maja träffade Lundborg för första gången. Jag kunde se framför mig hur hon stod med brinnande kinder då Lundborgs blick landade på henne. En författares dröm helt enkelt. Nå, husägaren och tillika min tremänning svarade kvickt på mitt meddelande. Efter några utväxlade sms var det bestämt att jag skulle komma dit klockan elva följande dag. Det kändes rent av högtidligt när jag satte mig bakom ratten. Äntligen skulle jag få se byn. Allt, vad som helst, kunde hända nu när jag var på väg tillbaka till mina rötter. Jag hade en känsla av att Majas historia på något vis skulle uppenbara sig för mig. Oj vilken antiklimax det blev. Jag hade sett Skol-Isaks (morfarsfar) timrade hus med inglasad farstutrapp och med älven brusandes i bakgrunden på fotografierna. Det jag möttes av när jag klev ur bilen var ett rött litet hus som inte alls liknade det på korten. Jag hade haft en orimlig idé om att insidan skulle vara bevarad från 1920-talet och att jag skulle känna Majas närvaro. Men naturligtvis var det moderniserat, senast någon gång på 60-70 talet. Vibbarna uteblev. Det var bara ett hus. Inget annat. Jag kände mig märkligt tom. Det var dock efter det besöket jag förstod att Majas historia fanns i mig. Det var som om Maja sa: ”Är du nöjd nu? Sluta ränna runt, lyssna på mig i stället.” Jag lyssnade och förstod att det var bara att hugga i, gräva djupt och skriva, skriva, skriva. Slutresultatet blev En enkel till Uppsala: Majas resa.
0 Comments
Leave a Reply. |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Februari 2025
KATEGORIER
Alla
|