Gästbloggare: Sorgen har blivit en evig inspirationskälla

Angela Engström, född 1993. Utbildad förskollärare men som är osäker på livets riktning just nu. För närvarande sjukskriven. Jag har skrivit relativt aktivt i 17 år, då främst poesi, men gillar bara att skriva rent generellt egentligen. Jag skriver så fort jag får chansen. Jag har drömmar om att ge ut både diktbok och bok om min mamma som gick bort -22. Jag skulle säga att jag brinner för orättvisor (eller snarare rättvisor?), jag har skrivit några dikter om sådant också, främst med fokus på feminism och rikedom/fattigdom. En karriärdröm jag har är att vara krönikör någonstans. Jag har levt med psykisk ohälsa hela livet vilket också många av mina dikter handlar om. Mammas död tog hårt på mig men inspirerade mig till att fortsätta skriva och ta tag i mina författardrömmar.

"Skriv. Och sluta inte skriva." Ungefär så sa mamma efter att vi hade varit inne på bokhandeln i centrala Göteborg och köpt min första skrivbok med tillhörande penna. Jag var 13 år och hon hade nyligen fått reda på att jag hade börjat skära mig. Hon tänkte att om jag får uttrycka mina tankar och mina känslor ordentligt i en skrivbok, om jag på riktigt börjar skriva ur mig allt mörker - då kanske jag skulle må bättre äntligen. Tack, mamma. Du hade i mångt och mycket rätt. Det var inte pennans eller bokens fel att jag mådde sämre i omgångar. Inte heller ditt. Nu är jag 30 och du är död. Men du hade rätt. Jag mår bättre. Men inte bra.

Det är mars 2023, det har gått snart ett år sedan mamma dog. Mitt skrivande går alltid som allra bäst när jag mår dåligt. Och snacka om att jag skrivit mästerverk sedan hon gick bort! Eller egentligen sedan hon blev sjuk. Min bästa dikt från förra året heter "En annan kropp än din". Den handlar om min upplevelse av hennes sjukhusvistelse. Egentligen även om mitt hopp, det där hoppet som inte lämnade mig förrän dagen innan hon dog. Det viktigaste man har med sig in genom sjukhusdörrarna (och ut, på väg hem igen) är hoppet. Utan det kan man lika gärna stanna hemma känner jag. Vi kunde inte visa vår förtvivlan framför henne. Det gick inte - och varför skulle vi någonsin vilja? Vi hade hopp, även de dagar vi inte hade det. För oss och för henne.

Jag skrev dagbok nästan varje dag medan hon var inlagd. Hon var inlagd mellan 21 maj och 27 juni förra året. (Ja, det gick väldigt snabbt - stroke är lömskt!) Det blev intensiva ord om intensiva dagar. Vissa inlägg bättre än andra. Trots att jag skrev mest för skrivandets skull kan jag i efterhand bedöma inläggen - känna: "ska de få en plats i min framtida bok eller ej?". Svaret är oftast ja, särskilt när det handlar om boken jag planerar att skriva om mamma. Mammas själ, mammas ord, mammas värme och närvaro, hennes sista dagar. De finns där i mina dagboksinlägg. Det är ju så. Därför har jag väl tvingat mig själv att gilla det jag skriver. För jag har skrivit det för mammas skull. Sedan hon dog har jag dessutom haft hennes ord ekandes i huvudet. Svårt att hata sig själv och sina verk när mamma sitter där inne och säger åt en att skärpa sig.

Poesi var det jag direkt fastnade för. Jag kan ibland tänka att jag nog inte kan skriva något annat. (Även om det uppenbarligen inte stämmer.) Poesi, dikter, är för mig något som inte behöver följa regler. Inte i min värld. Mina har alltid haft en fri form. Jag kan inte reglerna, är inte påläst. Jag är en sådan där person som är bra på språk och stavning och dylikt men inte på rak arm kan säga vad adjektiv är för något. Jag är en person som skrivit dikter i 17 år men som ändå inte vet hur man skriver en sonett eller haiku helt regelrätt. Vet ni vad? Det får vara okej. Jag har klarat mig ändå. Jag kan såklart i perioder känna att det vore häftigt att veta mer, vara mer bevandrad inom det området. Men jag är inte en sådan person. Jag gör hellre än lär, antar jag.

Just nu sitter jag på två manus. De inväntar mina ivriga fingrar. Jag tar dock en paus från dessa just nu, tills jag känner motivationen i kropp och sinne igen. Det är tunga grejer. Det ena manuset är boken om mamma. Den innehåller dagboksinlägg och dikter om mamma från 2022/2023. Tror det finns några äldre dikter med också. Mitt andra manus består av enbart dikter. Dikterna skrevs mellan 2007 och 2023. Det har blivit många dikter genom åren, men jag sållar friskt bland dem. Det är långt ifrån alla som jag känner mig nöjd och stolt över. Många jag skrev under 2010 och 2011 handlar om ätstörningar och de flesta från 2007 till 2009 handlar om killar/män som bröt mitt hjärta i fler bitar än nödvändigt. Efter 2012 skrev jag lite mer sällan. Under 2014 skrev jag lite mer igen då jag började må sämre ännu en gång. Under 2015 till och med 2019 skrev jag ganska lite jämfört med alla andra år innan dess. Men så kom 2020, med pandemin som blåste in tillsammans med sin vän "depression".

En gång skrev jag en dikt om självmord. Jag har skrivit fler än en mörk dikt i mitt liv, definitivt (de flesta jag skriver är mörka på ett eller annat sätt). Däremot skulle jag säga att jag bara skrivit en enda dikt som handlar om ett faktiskt självmord. Jag var nog nere på botten när jag skrev den. Det var nog illa, jag måste ha mått väldigt dåligt. Året var 2010 och jag skrev dikten "Ovilja". Den får mig att rysa än idag. Jag beskriver hur jag står på fönsterkarmen vid ett öppet fönster och tittar ut. Mörkret där nere verkar lockande - hemskt. Jag går till slut ut i intet, faller ner. Där har vi det, en dikt om självmord. Hopplösheten ett faktum. "Min vilja att leva hänger dystert kvar på fönsterkarmen" är slutklämmen. 13 år senare kan jag se tillbaka på den där ledsna flickan och vilja krama henne. Men jag vet att hon kommer lära sig att hantera dessa stora känslor. Dels via skrivandet, dels via terapi och dels via inre sökande och hittande.

2022 var ett år av kaotisk struktur. Ett år som var ett helvete på denna himmelska jord. Jag har ju nämligen även varit så kär som det bara går att vara. Förutom smärta, sorg, självhat och depression har vi ju kärleken som störst morot i mitt skrivande. När jag är kär får jag fram dikt efter dikt efter dikt. Även i sorgen var jag stundvis lycklig. Tack och lov, säger jag. Tack och lov att dessa fingrar fick arbeta sig blodiga över tangentbordet, tack och lov att dessa läppar inte lämnades okyssta. Det gav mig någon slags distraktion. Jag behövde det. Jag behöver det. Skrivandet är för mig A och O när jag bearbetar en relation. Under och efter relationen. Det jag känner i hjärtat går inte att beskriva utan att få ner det i diktform. Kär, det har jag varit mycket i mina dagar. Kär, det lär jag fortsätta vara. Det är väl därför jag har så många skrivböcker. Mycket kärlek att bearbeta. Men också mycket sorg förstås. Min ena skrivbok fick jag av en vän när jag flyttade in i den här lägenheten för ett år sedan. Jag var positiv i början. Pepp. Sedan började jag skriva om mamma. Började anteckna saker läkarna sa till mig i telefonen. Började bearbeta, förbereda mig. Jag bläddrar ibland. Men skippar alltid en viss sida.

27 juni 2022. "Mamma dog idag."

Edit: Efter att denna text skrevs har det hänt saker! Angela är nu aktuell med boken "Det här är om dig, mamma".
​

---

Hitta Angela!
Instagram > www.instagram.com/angelasdikter
​